De nordiska ländernas politiska ledare är på gemensam resa till Washington för att tala säkerhetsfrågor, den globala flykting- och migrationskrisen och den respektive synen på jobb och frihandel. Sverige företräddes i vanlig ordning av Stefan Löfven och han lyckades under mötet visa varför han aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor statsman.
Det började med tal från de olika Skandinaviska ledarna. Det kretsade mycket kring myterna om oss som förtjusta i alkohol i för stor mängd. Statsministern ville inte vara sämre när han steg upp och utropa glatt ”We are not drunk yet” vilket rev ner skrattsalvor hos den församlade amerikanska politiska eliten med Utrikesminister John Kerry i spetsen. Tidigare under dagen hade Stefan Löfven besökt Robert F Kennedys och John F Kennedys respektive gravar utanför staden och det var nu det slog slint.
För om det var spriten eller om det var sammanblandningen som gjorde sig gällande lär vi aldrig få reda på. Men faktum är att när Statsministern skulle adressera John Kerry blev det ”Kennedy” (Expressen; Archive) istället. Lustigt, roligt, kanske rent av lite silverkantat men……..ack så jävla pinsamt. För en av diplomatins underliggande regler heter ”hövlighet”. Det är inte hövlighet att blanda ihop namn eller människor, det är enbart pinsamt.
Nej, händelsen kommer inte att leda till diplomatiska förvecklingar men är ändå ett exempel på hur man kan göra bort sig i en representativ roll som statsministerns. Foto: By Victor Bezrukov – Port-37, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10964284
Nej, det är inte hela världen. Den kommer inte gå under och Sverige kommer inte att dras in i ett krig mot USA över fadäsen. Vi kommer inte heller att utsättas för handelsblockader eller skyddstullar för att straffa oss som nation. Men medge att det är lite pinsamt med en ledare för ett land som inte kan hålla reda på det diplomatiska protokollet som är så viktigt i ett sammanhang som detta. Ett protokoll som man dessutom är betydligt mer strikta på utomlands än vad vi är här hemma.
Det kan kanske låta löjligt men det är faktiskt att trampa på tårna och trots oskyldigheten ställer det i varje fall till med en viss skada. Inte stor, det medges, men ändå så att det kommer att finnas ett stygn av dåliga minnen hos den diplomatkår som står bakom Kerry. En känsla som kommer att poppa upp så fort man säger ”Löfven” eller ”Sverige” också i framtiden.
Det kommer också att finnas en slags aura av lyteskomik runt vår statsminister. En svensk Gerald Ford som snubblar, snavar och ställer till det i alla möjliga sammanhang och som kommer att bli ihågkommen för allt annat än sina politiska gärningar. En politiskt clown som folk kan le åt i mjugg och kanske skratta lite sardoniskt åt. Men hur roligt detta än är, så är det nog inte det en politiker vill bli ihågkommen för. Det är inte heller det ett land vill bli förknippat med och det är däri som misstaget ligger.
Nej, det går naturligtvis inte att jämföra med det haveri utrikesministern har stått för både i arabvärlden och hos Israel, men ändå så finns en känsla av skam kvar. Det är just därför Stefan Löfven aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor ledare. Socialdemokratin har fortfarande en ledarkris framför sig och avståndet i både tid och kvalitet på de parti-ordföranden man har producerat genom historien är fortfarande lika bred som Atlanten. Det är nog dags för lite rannsakning tror jag.
Det har nog blivit dags för ett visst parti att bli lite ödmjuka och se sig själva ögonen för att kunna erkänna att trots sin grandiosa självbild har man brister och fel. Det har ju statsministern uppvisat med sitt senaste spektakel. Foto: By Frederic Leighton – The Bridgeman Art Library, Object 249879, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24970728
Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Jag tycker trots allt lite synd om både Stefan och Åsa som vill väl men som hela tiden landar så fel. Intentionerna är säkert goda men resultatet blir nog mer pannkaka än ett exempel på god politisk utdelning. Buklandningarna är helt enkelt för många och det är det som gör Stefan Löfven till en fullgod kandidat till priset.”
Vår utrikesminister måste ha en väldigt förvrängd världsbild. Tidigare har hon ju gjort sig till ovän med nästan hela Mellanöstern vilket är något av ett rekord. Först var det Saudiarabien (SVD; Archive) som hängdes ut och förnedrades inför öppen ridå med tal om ”medeltida bestraffningsmetoder” i riksdagen. I sak hade hon rätt, det är på många sätt ett medeltida system som landet utgör. Problemet är däremot att i diplomatins värld framför man inte kritiken på ett sätt som det här.
Den gången kom kritiken från i stort sett hela arabvärlden och det gick till och med så långt att ett planerat tal på Arabförbundets möte ställdes in. En diplomatisk markering som fick långtgående konsekvenser och som var tvungen att fixas av en hastigt sammansatt delegation bestående av bl a kungen och Björn von Sydow.
Sen blev det Israels tur. Israel-Torurettes tyckte Hanif Bali och visst var det så, hennes minst sagt märkliga turer i relationerna till landet gjorde snart att förhållandet mellan de två länderna var djupfryst. Flera av utrikesministerns ställningstaganden, har dragit ett löjets skimmer över hela vår utrikespolitik, inte minst i Israel men också i mina ögon. Självförsvar från en attackerande part kan aldrig kallas ”utomrättsligt dödande”, men det anser vår utrikesminister viktigt nog att utreda (SVT; Archive).
Har hjulen börjat rulla är det ibland svårare att få dessa att stanna. Så också för utrikesministern för nu har det blivit dags igen. Sverige ska återigen göra sig till något av Gossen Ruda på den internationella scenen genom utrikesministerns försorg. När FN:s Generalförsamling skulle rösta häromdagen var det inte vilket förslag (Expressen; Archive) som helst som låg framför oss. Den var tvärtom provokativ men framför allt helt historiskt felaktig.
Efter omröstningen i Generalförsamlingen framstår Sverige återigen som ett enda skämt på den utrikespolitiska scenen. Wallströms nedmontering av Sveriges rykte i världen fortsätter alltså, allt för att säkra röster till att rösta in oss i säkerhetsrådet. Foto: Wikimedia Commons
Resolutionen som flera arabstater står bakom, ifrågasätter nämligen judarnas historiska band med de heliga platserna i Jerusalem. Problemet är att de har bara en drygt 6000 år gammal historia med band till just de heliga platserna att luta sig mot. I den finns bl a Tempelberget där judiska tempel har stått lika länge, det enda som idag finns kvar är klagomuren som också den har funnits länge. Att ifrågasätta judars band till platser i Jerusalem är alltså som att påstå att Stockholm är huvudstaden i landet Riga.
Förklaringen till varför utrikesministern väljer att stödja befängda resolutioner måste alltså sökas i andra skäl än att judar inte skulle ha någon koppling till Jerusalem. För ingen, inte ens utrikesministern, är väl så korkad att de tror på den utsagan (?). Svaret på den gåtan heter ”kampanj”. För just nu är Sverige och utrikesministern inställd på att Sverige ska in i FN:s säkerhetsråd. Tanken är väl att det ska skänka lite glans åt ett rätt skamfilat Socialdemokraterna.
Det är nog också tänkt att ge Wallström det strålkastarljus som behövs för att kompensera för det tomma innehållet i politiken hon för. Att stödja förslaget från arabvärlden är alltså att säkra röster för att vi ska komma in. Då är utrikesministern tydligen beredd att till och med ta till så absurda argument som det i resolutionen. Tydligen är dessutom just röstköpet så viktigt att vi offrar andra principer i samma andetag. För nästa röstköp går att spåra i förra veckans beslut i utrikesutskottet att inte kalla ett folkmord (Europaportalen) för ett folkmord.
Turkiet är ju resultatet av det sammanfallande Osmanska riket som gick under i och med undertecknandet av Versaillesfreden 1919. Huvudsätet för det Osmanska riket var Istanbul så det som kom att bli Turkiet var navet i riket. 1915 Ställde man till det för sig när man samlade ihop kristna, Armenier, Syrianer, Assyrier, Kaldéer och Greker och massakrerade dessa. Förföljelserna fortsatte ända till 1923, alltså när det Osmanska riket hade övergått till att bli dagens Turkiet, och etniskt rensade landet på nästan all kristen befolkning.
En gång i tiden fanns ett engagemang i frågan om de förföljelser som skedde 1915, nu försöker man tysta hela debatten om Turkiets skuld i massakern. Det värsta av allt är att avsaknaden av ställningstagande kan vara ett sätt att blidka just Turkiet, inte ett beslut baserat på övertygelse. Foto: By United States Government – http://www.loc.gov/pictures/item/2002711981/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27289364
I förra veckan röstades idén om att stämpla händelsen som ett folkmord, det var trots allt ca 1 000 000 Armenier som mördades den gången, ner av utrikesutskottet. Frågan är känslig då dagens Turkiet inte vill kännas vid någon skuld. Idag är landet dessutom invecklat i förhandlingar om EU-medlemskap där man ställer långtgående krav. En brännmärkning av landet är alltså det sista man vill ha på den utrikespolitiska agendan.
Så blev då alltså ett folkmord inte ens erkänt, allt för att ämnet är för känsligt och kanske därför att röstfisket nu är igång för att få in Sverige i säkerhetsrådet. Turkiets stöd i frågan kan dock visa sig bli en Pyrrhusseger. De är ju invecklade i strider mot Kurdiska förband som Sverige aktivt stödjer mot IS, och Turkiet kan dessutom ha ett finger med i spelet till stöd för just IS. Det sista påståendet återstår dock att bevisa. Än mer pikant blir frågan när Mp:s internpolitik avslöjar ytterligare en sprickbildning (Expressen; Archive) i frågan.
Soppan blir dessutom än mer komplicerad av att riksdagen redan 2010 har röstat för ett erkännande (DN; Archive) av folkmordet. Så det som då erkändes som ett folkmord, råder nu total tystnad ikring. Är det möjligen så att förhållandet till staten Turkiet prioriteras framför realpolitik och beslut? Har utrikespolitiken villkorat riksdagens beslut så att den agendan har gått före?
Turkiet av idag är ju faktiskt inte ens landet som skäms över att försöka kväsa andra länders politik, inte ens deras rätt till yttrandefrihet (SVD; Archive) går fri från inblandning från ett aggressivt Turkiet och Erdogan. Kan det till och med ha varit så att utrikesutskottets beslut också föregicks av påtryckningar och påstötningar? Har Sverige helt enkelt i det tysta tagit hänsyn till Turkiets känslor på bekostnad av våra egna ställningstaganden?
I vissa fall kanske tystnaden kan vara underhållande, men i det som man nu kan misstänka är det nog inte lika roande. Ställningstaganden ska nog helst göras utan hänsyn till vare sig länder eller dess ledare, annars blir vi ryggradslösa istället.
Foto: Wikimedia Commons
Sverige har ju redan fått smaka på Turkisk inblandning i våra inre angelägenheter när ambassaden i Stockholm framförde protester mot att TV4 (TV4 Gruppen; Archive) ville sända en dokumentär om folkmordet. Den här typen av inblandningar skulle normalt sett ha lett till diplomatiska förvecklingar, det har det ju tidigare gjort i fallet Israel t ex, men i fallet Turkiet kan vi alltså ha fallit till föga och kastat in handduken för att inte stöta oss med ett land som blir allt mer diktatoriskt.
Kampanjen som ska föra Sverige in i säkerhetsrådet blir dock smutsigare än så. Stiftelsen Dag Hammarskölds minnesfond är stiftelsen som upprättats för att hedra minnet av före detta Generalsekreteraren svensken Dag Hammarsköld som sköts ner på uppdrag i Kongo. Stiftelsen är i praktiken underställd regeringen, t ex var kabinettssekreteraren Annika Söder fondens direktör till dess hon tog det nya jobbet sommaren 2015. I fondens stadgar kan man läsa hur deras pengar ska användas av den som tar emot dessa:
”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”
Fina ord eller hur? Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut! I slutet av mars anlände FN:s nuvarande Generalssekreterare Ban Ki-Moon till Stockholm. Hans ärende här var att hålla en föreläsning och ta emot en medalj. Inte för att han förtjänar den, en sämre FN-chef har sällan skådats. Svenskan Inga-Britt Ahlenius som ledde FN:s revision riktade skarp kritik (Aftonbladet; Archive) mot honom och kallade honom till och med ”en nolla”. Men nu var han här för att ta emot en medalj han inte förtjänar och hålla en meningslös föreläsning.
Redan i augusti 2014 begärde Annika Söder att fonden skulle betala ut 14 miljoner kronor. Medan hon var fondens direktör, begärde hon alltså ut en betalning för något som ännu inte hade gått av stapeln! När hon sen senare fick kabinettssekreterarposten på UD, kunde pengarna på begäran från Regeringskansliet betalas ut via SIDA. I begäran framgick också att SIDA själva skulle betala resten av kostnaden genom att ta resten från biståndspengar.
Fattiga och behövande skulle alltså indirekt få betala för att få hit en gratisätande höginkomsttagare som dessutom saknar både legitimitet och kompetens. En person som dessutom har beskyllts för korruption! Det mest intressanta i den historien var att höra Wallström försvara sina beslut i konstitutionsutskottet (KU) nyligen när hon kallade ledamöterna ”okunniga” (DN; Archive). En riktig Carl Lidbom med andra ord, men samtidigt ett lika stort förakt för demokratin som hennes partibroder.
Om utrikesministern anser det vara fel att ställa frågor om hur en stiftelse kunde gå emot sina egna stadgar eller hur världens fattiga är de som ska behöva bekosta Utrikes-ministerns grandiosa visioner, så är det nog så…..i hennes värld. För vi andra som ser begrepp som ”etik” och ”moral” som något helt annat än de snaskiga inslagen som historien utgör, är nog rätt indignerade skulle jag gissa.
Nej, pröva följande förklaring som alternativ. Vår utrikesminister ser sig själv som det stjärnskott hon inte är. Hon har som självskriven maktmänniska, nu bestämt att vi – röstboskapet – ska vara j-a glada över hennes visioner om att Sverige ska in i säkerhetsrådet. Ett säkerhetsråd och ett FN jag personligen helst ser att vi lämnar eftersom organisationen under just Ban Ki-Moon har förvandlats till en stödstrumpa åt allehanda dumhet (ÖT; Archive) och korruption (SVD; Archive).
Wallström trallar på som om inget hade hänt. Hon begår alltså inte bara korkade saker och gör mindre lyckade uttalanden själv, hon ser dessutom till att satsa svenska skatte-betalares pengar på misslyckade eller helt dåraktiga saker. Allt detta i ett enda syfte, Sverige ska in i prestigeprojektet FN:s säkerhetsråd. En organisation djupt korrumperad och inte ens fungerande efter alla utnämningar till fina poster av vänner, släktingar och de som stödjer makthavare runt om i världen.
Sluta upp med vurmen för FN Wallström! Skattepengar ska gå till dem som har betalat dessa och de som behöver hjälp eller stöd. De ska däremot inte gå till korrupta småpåvar eller till fjäsk för makthavare som i praktiken saknar legitimitet.
När nu svenskens pengar används till allt annat än vård, skola och omsorg är det förknippat med flera problem som mutor, svält och utebliven utveckling. Länder som skulle fått pengar till just detta, blir istället lite fattigare tack vare att utrikesministern prioriterar prestigeprojektet säkerhetsrådet istället. Foto: Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att något är så viktigt att det överskuggar allt annat är sant i vissa fall, dock inte i fallet FN. Där vore det helt enkelt bättre att lämna en organisation som inte längre klarar av att vara vare sig objektiv, opartisk eller korruptionsfri. Att ens satsa en enda svensk skattekrona på detta är skäl nog att nominera dig till kandidaturen och det med råge.”
Slugger är en boxningsterm som betyder en hårt slående boxare som går in för att mer eller mindre klubba ner sin motståndare med ett överlägset vapen som ren råstyrka. Termen har senare lånats över till att också gälla debatt eller debatteknik där vissa går in med en dräpande kommentar eller ett argument som får allt att rämna för motståndaren. Debattsluggern har ofta lite olika manér. Personen kan gå på råstyrka, fälla nedsättande kommentarer eller anta ett överlägset dumdrygt sätt i debatten.
En sådan person som alltid har använt en väl avvägd form av arrogans och låtsats haft ett intellektuellt överläge är Jan Guillou. Tyvärr för honom är han inte alltid så överlägsen vare sig på det ena eller andra sättet men det är vid sidan av poängen. Istället är det var som står i fokus när han ger sig in i debatten som är det intressanta. Han försvarar ofta saker man aldrig kan försvara. T ex. har Margot Wallström under senare tid stått i fokus i hans inlägg, hos vem har hon inte det?
Det är inte för användandet av termer som ”medeltida” som Wallström förtjänar kritik. Istället är det för att hon har äventyrat och förstört Sveriges diplomatiska ställning med ett klumpigt och odiplomatiskt förfarande vilket Guillou missar Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=504059
Det stod enligt honom mer känslor än logik bakom kritiken mot henne i fallet Saudiarabien (Aftonbladet; Archive-länk). Kritiken berodde väl absolut inte på att utrikesministern äventyrade Sveriges diplomatiska ställning och framtida möjligheter att utöva inflytande i regionen genom kontakter. Nej, istället handlade vi känslomässigt och irrationellt när nationella intressen stod på spel. Vi kacklade mycket men misslyckades med att lägga ägget.
Likadant var det när Wallström-gate brakade loss. Nu var det i det närmaste en liberal konspiration (Aftonbladet; Archive-länk) att ens tänka tanken att Utrikesministern hade begått ett mutbrott. Jag tror inte, eller snarare gissar, att hon inte kommer att kunna fällas för ett sådant. Men säg Jan Guillou, är det inte väldigt väsentligt att åtminstone undersöka den saken innan man fäller ett avgörande som du gör? Är det inte också viktigt att genom- lysa den kompiskultur som så länge har varit så förhärskande inom Socialdemokratin?
I den sista artikeln påstår ”journalisten” Jan Guillou att Utrikesministern kommer väl till sist att sova på en tältsäng på departementet innan folk är nöjda. För hon kan ju knappt ens skaffa en lägenhet innan drevet är igång. Problemet med hans resonemang är återigen att han förbiser vissa fakta men ser andra, oftast de som inte finns men som i hans värld syns ändå.
Han glömmer att max fyra-fem samtal fixade fram en femrummare i Centrala Stockholm, något alla andra dödliga får stå i bostadskö upp till ca 15 år för att få. Han var tydligen temporärt hörselskadad när hon påstod sig ha frågat om inte detta förfarande bröt mot reglerna för t ex bostadskö. Borde hon inte ha förstått att det knappast är en vanlig Svensson som får en möblerad femrummare i Centrala Stockholm genom att ringa några samtal till Kommunals ledning?
Det är få förunnat att bara kunna lyfta telefonluren, tala en stund och sen konstatera att man nyss fixat en femrummare i Centrala Stockholm. Än färre är de medlemmar i Kommunal som får samma förmån. Också det detaljer Guillou glömde Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=504059
Vidare förbiser han att när skattebetalarna betalat hennes mer än väl tilltagna lön, behövde hon skjuta till en mellanskillnad ur egen ficka på 32 kronor (DN; Archive-länk) när vanliga medborgare skulle få betala 12-13 000 kronor ur egen ficka för samma nöje. Summa av hans resonemang är att han ser fakta lite som han själv vill. Han hittar på lite här, drar bort lite där och snart har vi en ny bild av ”stackarn” Margot Wallström.
Jan Guillou är dock inte ensam i sin åsikt. En ny teori som framförs av Mats Svegfors (Aftonbladet; Archive-länk) går ut på att drevet enbart beror på att hon är kvinna (!). Själva tesen är fantastisk, så pass fantastisk att man undrar vad det är för parallellt universum man har hamnat i. Det är också lite roande att se hur en före detta ansvarig utgivare för SVD nu kastar sig in till undsättning åt den som borde vara fienden.
Nej Mats, kritiken beror på att hon på ett otillbörligt sätt har skaffat sig fördelar genom kontakter som så många gånger tidigare har visat sig så förödande och så korrumperande för att inte säga hycklande. Hennes beteende ingår dessutom i ett mönster vi har sett förut. Har Mats glömt bort affären Laila Freivalds (SVD)? Eller har han aldrig hört talas om Ylva Johansson och hennes miljonklipp tillsammans med maken och före detta socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink?
Också Mats Svegfors förbiser alltså en rad fakta och en räcka med omständigheter som gör alla de nämnda fallen misstänkta. Att i det läget kalla sig journalist och före detta ansvarig utgivare till en av landets större morgontidningar gör ju inte ärendet mindre delikat. Både Guillous och Svegfors totala blindhet inför det här med fakta är mer eller mindre en journalistisk härdsmälta.
Guillous och Svegfors sätt att argumentera går att likna vid en ruin. Den har väggar men inget innehåll, den är i själva verket alldeles tom. Det hela liknar mer ett försvarstal/ propaganda än faktiskt journalistik eller argumentation. Foto: By Eric Jam – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39528421
Vilken tur då att jag inte likt Don Quijote är ensam i mitt framhävdande. Du hittar länken här under till Jan Schermans inlägg i debatten om Wallström och den återfinns på News55. I den går han hårt fram med de två vita riddarna, det är så han kallar dem båda. För precis som jag anser han att de två helt eller delvis missar hela poängen med affären och vad vi borde lära oss.
Han menar att Socialdemokratins kännemärke historiskt sett har varit inom- parlamentariska lösningar alltså lösningar i demokratiska forum. I motsats till detta har kommunismen stått som under 1900-talet hela tiden strävade åt utomparlamentariska metoder dvs gatans parlament och att ta saker och ting i egna händer. Nu har Utrikesministern infört en ny princip för Socialdemokratin, en slags utomparlamentariskt synsätt där allt ordnas i slutna rum eller över några telefonsamtal.
Skandalen handlar också om att gamla principer som rättvisa nu har ersatts med principen den med bäst kontakter är den som drar det längsta strået. Både Jan Scherman och jag undrar nog hur detta med bästa vilja i världen kan kallas rättvisa. Särskilt om det sätts i ljuset av att de som faktiskt äger lägenheten – medlemmarna i Kommunal – aldrig ens kommer på tal om att få samma möjligheter som Utrikesministern fick. De kommer inte att få en lägenhet genom att ringa upp till sitt egna förbund och avtala om en.
Hela affären väcker frågor, frågor som Guillou och Svegfors vill att vi ska undvika. Den lämnar också en rätt dålig smak i munnen men den blir lite bättre av att Scherman faktiskt reagerar. Där har vi återigen ett litet sundhetstecken i en annars rätt matt och grå journalistisk verklighet. För här finns mycket att gräva fram, många frågor att ställa och många upptäckter vi antagligen ännu inte har sett. De kommer sannolikt inte heller att synas så länge vi har journalister som aktivt för en kamp mot att sanningen ska uppdagas.
Vad man tycker sig se är inte alltid det man faktiskt ser. För att räta ut frågorna bör grävandet i olika förehavanden fortsätta men i vanlig ordning stannar denna process halvvägs istället. Det gäller ju att ha en lydig press på sin sida Foto: By Georg David Matthieu – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27472861
Man måste också fråga sig vad det är för en demokrati vi har när två personer med rätt illa dold agenda som ”drev” ”omotiverat” och ”osakligt” mellan raderna försöker lägga locket på en granskning. En journalists uppgift är väl att granska, men den konstarten håller långsamt på att urholkas och det blir inte bättre av att man faktiskt går in och försöker stoppa den som pågår/pågick. Jan Scherman har alltså många poänger i sitt resonemang, Jan Guillou och Mats Svegfors däremot inga eller få.
Löjesguiden nominerar idag Jan Guillou och Mats Svegfors till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”I en tid då vikten av att alla kort kommer på bordet i alla frågor, är det viktigt att ha förtroende för den kåren som är satta att granska just makten. Upptäcker man som nu att man nu från delar av samma kår försöker att lägga locket på i granskningen så lär det inte bidra till ett ökat förtroende. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”
Kommunals hanterande av den delen av Wallström-gate som de har förorsakat är bedrövlig. Inte heller Utrikesministerns sätta att tackla frågan har varit utan att man har undrat. Det är inte lustigt att behöva se en stridslysten Wallström gå till frontalangrepp mot media för att förklara ”att hon minsann inte är en sån där mutkolv”. Hittills har hon eventuellt haft rätt, det har troligen inte varit en muta (SVD; unvis.it). Det har däremot varit olämpligt. Men nu börjar man skönja nya uppgifter som ställer allt i en ny dager.
Det är SVD som har grävt fram uppgifter som ger på handen att förra året bad Kommunal om lönehjälp (SVD; unvis.it) för den personal som jobbar inom FN:s avdelning för personalärenden – ICSC. Deras internationella motsvarighet – ISKA (internationalen för stats- och kommunanställda – hade larmat om att medlemmar inom ICSC skulle få lönesänkningar upp till 10 % och sänkta ingångslöner. Något måste göras och genom att trycka på Utrikesministern kunde Kommunal agera.
Grävandet har nu gett resultat, brevet som framkommit ger bilden av att ett ömsesidigt utbyte av tjänster har skett. Frågan är om det är att betrakta som en muta? Foto: Wikimedia Commons
Det är inte otillåtet att utöva påtryckning, det görs varje dag genom lobbyorganisationer. Men om kopplingen mellan Wallströms lägenhet och en ”gentjänst” finns, då hamnar ärendet i en helt annan dager. Då är det troligen en muta och då bör hon åtalas. Det kommer i så fall bli lite hårklyveri därför att det handlar inte om Kommunals medlemmar, istället är det en önskan från Kommunal som i sin tur fått en förfrågan från ISKA. Det är alltså lite av en gråzon.
Om det av brevet framkommer (innehållet är ännu okänt) att Kommunal har utövat påtryckningar på Utrikesministern är det återigen så att hon och dom troligen gått över gränsen till det tillåtna. Det som är avgörande är vad hennes svar har blivit och det känner vi inte heller till i nuläget. Har hon varit välvilligt inställd och menat att visst ska Kommunal få den hjälpen är det troligen en muta. Kan det dessutom kopplas till att hon som motprestation har fått en lägenhet så är det ett solklart fall.
Hur de nya uppgifterna än utvecklar sig och vad man kommer fram till kommer att bli intressant för framtiden och för utsikten att Wallström kommer att kunna sitta kvar på sin post. Den juridiska granskningen fortskrider och brevet som har diarieförts dvs registrerats på Utrikesdepartementet kommer säkert att dyka upp igen. En sak det visar är den osunda kopplingen som finns mellan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen och hur denna nu har ätit sig in i den styrande makten. Fnordspotting har bloggat om den saken.
Lek med tanken, vad tror ni skulle hända om Carl Bildt skulle varit Utrikesminister och hade fått en femrummare på Östermalm i Stockholm av Timbro? Enda motprestationen hade varit att han skulle ha agerat hårdare mot Ryssland och Putin i Ukrainafrågan. Min gissning är att den processen hade blivit väldigt kort, dags att göra samma sak med Socialdemokratin.
Vare sig det har förekommit mutor eller inte är bindningen mellan Socialdemokraterna och facket något av det mest ohälsosamma vårt samhälle kan visa upp. Det är läxan av det inträffade och något vi borde lära oss av. Med andra ord, visa ut Socialdemokraterna för evinnerlig tid Foto: Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”På ett föredömligt sätt visar du hur tveksamheter i politiken i dina händer blir till vardagsmat. Lägenhetsaffären är väl i och för sig kanske inte en muta men med den nya ledtråden i form av brevet kanske det är det ändå. Att du samtidigt spelar fullständigt ovetande gör dig till en formidabel kandidat till priset.”
Stefan, jag vet att du inte bryr dig så hemskt mycket om ”röstboskapet” mer än då det är val och när man ska fjäska för väljargrupper eller blidka folk med nya bidrag till både glasögon (länk till regeringens utredning) och gratis museiinträde (DN;unvis.it). Både du och jag vet ju dock att allt det där bara än fernissa och att det finns betydligt mer akuta problem, ett av dessa heter Margot Wallström och hon börjar nu bli direkt pinsam men också härskarlysten.
Ta bara det hon gjorde på konferensen ”Folk och Försvar” där traditionellt försvars-ministern men inte utrikesministern per automatik är inbjuden. På den spelade hon ju helt plötsligt båda rollerna och åsidosatte därmed Peter Hultqvist. Det var dessutom andra gången på mindre än ett år eftersom hon också bestämde över om Sverige skulle hjälpa Frankrike mot terrorism eller inte.
På konferensen la hon till och med fram förslag (Aftonbladet;unvis.it) som hon vore minister också i denna fråga. En ny värnpliktsreform borde nog vara just en försvarsfråga. Det är den alltså inte, den är en utrikesfråga om man får tolka Wallström rätt. Frågan är var du Stefan finns i allt detta? Är det i vanlig ordning så att du är ointresserad av att styra upp eller bestämma över dina egna ministrar?
Regeringens arbete och sättet att leda tycks präglas av kaos. En minister gör en annans jobb och sitt egna skiter hon åt h-e, ändå ingriper ingen allra minst statsministern som ska föreställa ansvarig för det hela Foto: ”Chaos (6930838882)” by Moyan Brenn from Anzio, Italy – Chaos. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons
Vi måste därmed ställa oss en rad frågor. Den första är vem är egentligen försvars-minister, är det Margot Wallström eller Peter Hultqvist? Den andra frågan är allvarligare än så, den lyder Kan en regering ha ministrar som tror sig ha bestämmanderätten i fler frågor än den man är utsedd att ansvara för? En tredje fråga är vad detta säger om regeringen och dess arbete. Kan en regering fungera på ett så rörigt och minst sagt oproffsigt sätt som utrikesministern visade på konferensen?
Wallströms tillkortakommanden stannar ju dock inte vid detta, de fortsätter tvärtom med oförminskad styrka. Nu senast igår lyckades hon se till att förhållandet mellan Israel och Sverige numer är bottenfrusen. Israels utrikesdepartement utfärdade till och med ett inreseförbud (SR) för henne i egenskap av utrikesminister. Alla de som fanatiskt och enögt tycker detta är bra eftersom Israel i deras ögon är satan självt, jublar säkert men detta får tyvärr konsekvenser som dessa inte hade tänkt på.
Det innebär för det första att det högtidlighållande som Wallström skulle deltagit i där man skulle hylla Raoul Wallenbergs insatser i slutet av andra världskrigets Ungern nu ställs in. Visserligen bara en symbolhandling men en viktig markering om hur illa relationerna nu är. Bullshitförklaringen från svenska UD heter att besöket på seminariet ställts in av ”kalender-skäl”. Den rätta förklaringen är nog att utrikesministern är förklarad Persona non grata vilket är diplomatspråk för en icke välkommen person.
Utrikesministern är nu inte längre välkommen i Israel vilket praktiskt sett innebär att hon inte längre kan utföra sitt jobb vare sig i Israel eller Palestina. Sverige har därmed tappat sin roll som fredsförhandlare i området tack vare hennes politik Foto: Wikimedia Commons Etsning av H.W Wellcome
Det innebär vidare att Sverige inte längre har något som helst inflytande och därmed förmågan att agera i konflikten mellan Palestinier och Israeler. In i Israel är hon inte välkommen och ingen på den sidan lär nog tala med henne förrän något nytt som förändrar allt inträffar. Den dörren är alltså helt stängd tack vare hennes agerande.
Inte heller kan hon tala med den Palestinska sidan ansikte mot ansikte på plats eftersom ett sånt möte kräver att hon reser via Israel. Dit hon ju inte är välkommen så där försvann den chansen. Hon har alltså sett till att Sveriges traditionella roll som fredsmäklare nu har fått sig en ordentlig törn och därmed har hon bakbundit sig själv. Vi kan som nation i stort sett bara titta på och fortsätta att agera så ensidigt som vår utrikesminister har agerat, allt annat är redan nu förlorat.
Grunden till den här konflikten återfinns i händelserna med de knivattacker som har skett inne i Israel under hösten, här hittar du en engelskspråkig artikel från CNN. Kom ihåg, attackerna har skett oprovocerat, riktats mot civila och i vissa fall mot poliser och soldater, har varit samordnade och organiserade och har initierats av den Palestinska sidan. Attackerna har lett till att flera av de som har utfört attackerna har skjutits ihjäl.
Om man ska diskutera en sidas övergrepp bör man diskutera den andra sidans stöd till terror. Det hade varit att vara objektiv – något utrikesministern med sin politik under inga som helst omständigheter är. Foto: Wikipedia
Den sista punkten, att skjuta ihjäl förövarna har varit den punkten som har delat världen. Visst finns kravet att personerna ska lagföras och ställas inför rätta i en fri och rättvis rättegång, men hur realistiskt är det kravet när en person går bärsärkagång med en kniv i näven och redan har bevisat sig kapabel att både mörda och skada?
Utrikesminister Wallström har gått på den första linjen, den som säger att personerna ska ställas inför rätta. Att de avrättats har hon kallat ”Utomrättsligt Dödande” (SVT; unvis.it). Detta är en term som väcker många frågor eftersom användandet av den bara pekar ut en sida utan att med en annan debatt ifrågasätta den Palestinska politiken.Kom ihåg att till och med Fatah hyllar dåden som ”ett föredöme”. Du kan se video med material från Palestinsk TV här under.
Hennes kritik och politik är alltså enkelspårig och enögd, hade hon varit objektiv hade hon kritiserat den Palestinska sidan för länge sedan men detta har inte hänt. Istället har hon inlett en politik som ska utreda en sidas brott, men inte ens med ord nämna den andra sidans övergrepp. Kanske inte undra på att man reagerar från Israelisk sida. Inte för att jag säger att Israel står utan skuld, men den är nog tyvärr betydligt mindre än den andra sidans vilket utrikesministern så där lägligt har glömt bort. Har du det också Stefan?
Kanske är det så Stefan att du i vanlig ordning låter Wallström ”välja” att se en sidas övergrepp som större än de är, men den andra sidans övergrepp som mer negligerbar för att det fångar upp röster i vårt land? I så fall är det nu inträffade än mer smutsigt än bara en ensidig syn på skuld i frågan! Det är nog snarare dags också för dig Stefan att inse att den nuvarande politiken ställer till med skada för Sverige för lång tid framöver.
Som alltid är ju nämligen sanningen lite mer nyanserad än den svarta och vita bild som Wallström nu ger bilden av. Hon kan ju också kunna titta på bilden av IDF-soldaten som ger en av de skjutna första hjälpen som hon och andra kan se här under. Hon kan ju också betänka vem som angrep vem och vem som därmed bär huvuddelen av skulden men det är nog för mycket begärt. En sån tanke är dock förgäves med tanke på hennes tidigare uttalanden som man kan läsa om på Fnordspotting.
En av de skjutna Palestinierna får första hjälpen av Israeliska soldater som nyss har attackerats. En bild utrikesministern nog vill låtsas inte finns. I hennes värld är en skyldig och den andre oskyldig trots att verkligheten talar ett annat språk Foto: IDF
Löjesguiden nominerar nästan mekaniskt utrikesminister Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen annan har gjort sporten skita i det blå skåpet till en större konstart än du Margot. Du tar inte bara över andras arbetsuppgifter utan du upprepar också ett sönderfall i relationen till annan stat igen och igen och igen i all evighet. Det finns helt enkelt inget slut på din förmåga att leverera elände åt nationen, du borde bli kunglig hovleverantör i ämnet. Det gör dig till en formfulländad kandidat till priset.”
Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.
Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).
Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons
Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.
Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.
Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.
Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.
Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons
Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.
SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!
Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner. Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.
Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.
När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons
Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.
Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.
Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.
Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.
Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia
Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.
Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.
Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.
Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons
Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.
Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.
Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.
Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.
Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”
Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.
Historien om vanten som bidde en tummetott har väl de flesta läst eller hört som små. Den handlar ju om skräddaren som ska sy en vante men det slutar inte bättre än att den stackars kunden får stå med en tummetott som enda resultat. I onsdags presenterade försvars- och utrikesministern vad de kommit överens om som hjälp till Frankrike som har begärt hjälp i kampen mot den terror som har riktats mot Paris. Det bidde en tummetott igen.
Frankrike begärde ju hjälp efter attentaten i Paris för en månad sen, Sverige har nu fnulat på ett svar och det måste vara som att spotta på ett övertänt hus och tro att det hjälper. Ett Herculesplan för transport men inga Jas-insatser är väl som att pissa i Nilen och förvänta sig en översvämning. Utrikesministern som var generalmajoren i troppen, menade att den franska begäran var en ”folkrättslig gråzon” och därför var inte bidraget större.
Hon lovar att återkomma med besked i frågan när denna ”folkrättsliga gråzon” är utredd, för i vanlig svensk ordning kan vi inte bara ta ett beslut. Vi måste först utreda frågan i några år. Det är dock inte mycket till argument, Lissabonfördraget ger Frankrike rätten till framställan. I och med medlemskapet har vi redan godkänt detta fördrag och därmed är frågan i stort sett överspelad.
Det har blivit sagodags igen med Margot Wallström som berättare. Jas-plan som blev Hercules och hjälp som förvandlades till ”folkrättslig gråzon” blev resultatet. Foto: Westfaelisches Landestheater
Den delen som handlar om att leasa vapensystem som det också handlar om, är inte så konstig dom det låter. Förfarandet är mer än vanligt i vapenindustrin och har gjorts både förr och kommer att göras i framtiden. Till exempel så erbjöds en gång i tiden Malaysia att leasa Jas-plan, då fanns inga problem med ”folkrättsliga gråzoner” inte. Mer om den nyheten i SVD (unvis.it).
Tyvärr skiter därför utrikesministern i vanlig ordning i det blå skåpet.Visst är det ovanligt med en framställan om att få låna och/eller leasa vapen men detta har lite eller inget att göra med folkrätten som inte tar hänsyn till om IS dödas av svenska eller franska vapen. EU-samarbetet ger dessutom Frankrike rätt att begära hjälp men detta ser nu Sverige ser som ”en folkrättslig gråzon”. Men säg den gång Margot Wallström över huvud taget landar rätt i tillvaron. Hennes misslyckanden och krumbukter är en väl etablerad naturlag hittills okänd för vetenskapen. Låt oss kalla denna för ”Margots Lag” i brist på andra namn.
Margots lags första stipulation säger att man ska alltid peka på det som inte är, för att dölja det som egentligen är. Sanningen är ju att i beslutet finns säkerligen överväganden som ”hur kommer Miljöpartiet att reagera”. Kanske finns också en rädsla för hur landets muslimska befolkning ska reagera, det är ju inte alldeles självklart att ta avstånd från IS i alla läger.
Vem som dödar dem och varför har betydelse men inte vad vapnen har för nationalitet. Utrikesministern hävdar ju att Frankrikes begäran är en ”folkrättslig gråzon” då den i själva verket är rätt legitim Foto: BBC
Efter migrationsuppgörelsen gäller det ju att tassa försiktigt med Miljöpartiet och en väl prövad metod är ju att ge dem något som belöning för att de har varit så duktiga trots att de inte har varit det. På det sättet ser det ju ut som om Miljöpartiet har vunnit något och därmed kan kritiken internt i partiet kanske stillas.
Margots andra lag säger att om du har två sidor att tillgodose se alltid till att gynna den som i längden kan ge dig mest. Just därför att försvarsministern är ansvarig för försvarspolitik är han ju både mindre värd och mindre värd att ta hänsyn till. Miljöpartiet däremot har ju lidit skada genom migrationsuppgörelsen och måste därmed kompenseras.
Frankrike kan ju däremot inte vara så roat. De har fått ett handfast exempel på hur solidaritet ser ut i praktiken. När all skitsnack är bortskalad från den fina fasaden Socialdemokraterna håller sig med är det detta som återstår. Ett stackars transportplan och en direkt felaktig förklaring som mest liknar amsagor.
Det lär nog komma surt igen om Sverige någon gång har fräckheten att komma med motsvarande krav på andra i ett annat sammanhang. Hade jag varit fransman hade jag inte brytt mig om att skicka kourin ens om Stockholm hade varit övertänt i framtiden.
Hade jag varit Frankrikes försvars- eller statsminister hade jag inte tillåtit export av kourin ens om Sverige såg ut som på bilden. Inkonsekvensen och motviljan att ställa upp ställer till det och regeringen står än en gång i skamvrån Foto: Youtube
Sen har vi en försvarsminister som nu är satt i en alltmer prekär situation och som hela tiden blir åsidoställd trots goda ambitioner och idéer. Utrikesministern har kört över honom, statsministern har prioriterat att hålla Miljöpartiet lugna och på andra sidan står nu en mycket besviken nation. Den enda ministern i regeringen med kunskap, lugn och saklighet är därmed schavotterad, resten är historia och allt för att tillfredsställa ett parti bestående av illa maskerade hippies.
Inte nog med det, hela tiden när de här nyheterna dyker upp kan man ju tala om besvikna medborgare som jag själv. Medborgare som för varje händelse inser att det som kallas ”regeringen” blir alltmer omöjlig och att en annan lösning än denna måste hittas. Vi lever i en tid av utmaningar och problem, det vi har fått är en regering som inte klarar av sitt jobb och än mindre har kompetensen att klara det. Såna här uppvisningar visar bara att den typen av kritik är helt riktig.
Utrikesministern har i vanlig ordning inte bara gjort bort sig utan också visat sig vara en rätt obehaglig typ. Presskonferensen med Peter Hultqvist utvecklade sig ju till en stilstudie i härskartekniker från utrikesministern. Återigen ett tecken på Margots lag andra stipulation där det gäller att offra rätt part med andra ord. Kvar med en klump i halsen är nog fortfarande regeringens enda starka kort, veckans mobbarinsats står däremot Margot och Mp för.
Försvarsministern hoppas fortfarande på att få erbjuda Jas, Wallström har bestämt det ska vara ett enda Herculesplan. Försvarsministern har fått in förfrågan om att leasa och låna vapensystem, utrikesministern bestämmer att det ska utredas om det är förenligt med svenska vapenexportregler. Detta trots att det inte är frågan om export. Gissningsvis igen för att tillfredsställa partiet som tror att militär är till för att strö rosenblad och stänka liljekonvaljvatten på fiendesidan. Det är samma parti som tror att militära problem försvinner genom att låta bli att ta politiskt ansvar.
Semi-hippiesarna i miljöpartiet ser säkert kanoner och gevär som något man skjuter blomblad och rosenvatten med. Nu har de fått sin kompensation för nederlaget i migrationsfrågan. Foto: ”Red Rose Petals (4386388455)” by THOR – Red Rose Petals. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag regeringen minus Peter Hultqvist till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har helt enkelt blivit prenumeranter på priset och inte undra på det. Med en utrikesminister som den vi har och två partier som konsekvent vägrar att förstå sig på verkligheten är inte det så konstigt. Det är ju trots allt just därför ni är så frekvent återkommande i nomineringarna. En tradition ni upprätthåller med rak rygg och en avsaknad av sinnelag för kloka beslut.”
I tisdagens SVD kunde man läsa en stor intervju (unvis.it) med statsministern. Där framgick bland annat att han nu siktade in sig på samhällsbygget efter migrationen, ett bygge som för övrigt ska ske med lånade pengar. En annan sak var att i EU-frågan var det dock lika nattsvart som alltid. Kunde man förvänta sig något annat när ett av landets mest EU-fientliga partier fick ta plats i regeringen?
Miljöpartiet är inte partiet som alltid har levat i samma universum som oss andra vilket också gäller enskilda medlemmar. Långt efter att EU-omröstningen var över fortsatte motståndet trots att omröstningen var bindande. Foto: Twitter
Ja, jag är brinnande Europa-vän, det sticker jag inte under stol med. Anledningen är helt enkelt den gemensamma nyttan med projektet som har lett till en bättre ekonomisk och därmed social utveckling. Statsministern säger sig också vara en EU-vän men missar samtidigt poängen eller gör han möjligen en medveten feltolkning av hela situationen?
Statsministern får följande utlägg och fråga:
”Stefan Löfven är en stor EU-vän, och han har under hela flyktingkrisen hänvisat till att EU måste ta ett gemensamt ansvar.
Har det hänt?
Han ger följande svar:
”Nej, det tycker jag inte.”
Det kan tyckas vara ett rakt svar på en rak fråga, inga krusiduller här inte. En del menar att svaret dessutom är helt riktigt, jag kan inte hålla med mindre. För det finns en sak han glömmer bort. Hur kan han kalla sig EU-vän efter det där svaret? Låt mig förklara, EU precis som alla andra medlemsorganisationer är vad man gör dessa till. De är summan av vad de olika länderna vill och är beredda att göra. Vill man bjuda till går samarbetet bra, vill man inte det gnisslar det.
När vi talar om nationer blir det extra känsligt eftersom självständighet och själv-bestämmande ska balanseras mot det gemensamma goda. En balansgång som inte alltid är lätt då olika länder kan ha olika behov och därför agerar annorlunda i olika faser t ex över tid. Så fungerar FN och så fungerar EU. Lägg därtill olika inre behov som länder har. Är dessa tillräckligt motstridiga kan man räkna med motsättningar.
Olika ingångsvärden ger också olika resultat. Vill man se skillnaderna får man splittring, vill man se det gemensamma uppnår man betydligt mer. Statsministern hade som ingångsvärde att vi klarade allt själva, när vi inte gjorde det var det redan försent Foto: Wikipedia
Att skylla på EU i den nuvarande situationen är att göra det lätt för sig, för att inte tala om en felaktig analys. Det är de olika ländernas olika behov som drar åt olika håll och därmed har skapat både motsättningar och inre stridigheter. Så hur kan han påstå att EU inte tar gemensamt ansvar? De är ju resultatet av medlemsländernas inställning och kan knappast lastas för att länderna agerar mot varandra.
Ett sånt exempel är vår egen statsminister. När migrationsfrågan plötsligt och akut dök upp var det Miljöpartiet som genast var där och högg. De ville ju att i stort sett hela världen skulle tas hit hippies som de är. Snart hade statsministern prioriterat samarbetet först och Europasamarbetet sist, något som kom att få konsekvenser. För med sin handling sände han en signal till de andra. Vissa som Tyskland hakade på, andra som Ungern började genast protestera.
Sanningen är ju att så länge länderna ser till sina egna behov först, kommer också lösningarna att lysa med sin frånvaro. Något som framgick i migrationsfrågan. Här kan man ju dessutom lägga till att ländernas regeringar ska vara överens för att ett förslag ska gå att genomföra, något de alltså inte är just nu. Anledningen till det är enkel, i den nuvarande tillspetsade migrationssituationen ser alla till sina egna intressen först och andras sen. Vissa kan och vill ta emot flyktingarna, andra har inte de resurserna eller vill se dem där.
Resonerar man så betyder inte överenskommelser så särskilt mycket. Schengen är helt överspelad och frågan är om avtalet ens kommer tillbaka. Ett annat avtal som är överspelat, åtminstone tillfälligt, är Dublinförordningen som ju säger att det landet en flykting söker asyl i först, också är det enda landet de kan ansöka om asyl i. Anledningen till att båda avtalen nu är kokta är just bristen på samsyn och därför ett agerande i egenintresset där priset blir än mer splittring sins emellan.
John Cleese förstår det statsministern inte fattar av svensk inrikespolitik nämligen att genom att göra miljöpartiet till lags i migrationsfrågan gick han för långt och tappade greppet om den bilaterala politiken. Foto: Youtube
Vill statsministern återupprätta EU som organisation, och det vill han ju eftersom han är EU-vän, borde han alltså istället för att peka finger på något som knappast kan lastas för den nuvarande situationen, istället se till att mana medlemsländerna till samsyn. Det hade varit att ta ansvar för den situation som uppstått, nu pekar han istället anklagelsens finger. Och nog har han skäl att peka finger, regeringens agerande har inte varit helt klarsynt den heller. Alltså vill han göra det alla politiker gör när de gör bort sig, peka på någon annan!
Först gjorde Stefan Löfven ett stort propagandanummer av att vi skulle vara en ”humanitär stormakt”. Något vi absolut inte är men det ledde i varje fall fram till att Sverige plötsligt tog emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Snart kunde man nämligen läsa om flyktingar som fick sova utomhus i höstkylan därför att regeringen hade tagit sig vatten över huvudet, mer om det i Sydsvenskan (unvis.it). Hur detta rimmade med ”humanitär stormakt” var jag nog inte ensam om att undra.
När det inofficiella misslyckandet var ett faktum, något regeringen aldrig erkände, började regeringen agera. I EU agerade han efter linjen att alla medlemsländer solidariskt skulle ta emot och därmed avlasta oss. Det gjorde vi genom att begära en omfördelning till andra länder, du kan läsa om den saken i Aftonbladet (unvis.it). Nu blev det dock alldeles klart att de olika länderna hade noll eller liten samsyn i frågan, Sverige stod ensamma och tillsammans med Tyskland fick vi nu ta lejonparten av flyktingströmmarna.
Blir en usel situation värre och dragkamp utbryter, lär alla stå som förlorare till sist. Statsministern har hanterat hela migrationsfrågan klantigt och nu betalar han priset men försöker skylla på någon annan – Lågt! Foto: Wikimedia Commons
Resultatet föll också delvis tillbaka på Löfven eftersom han från början hade deklarerat att ”Sverige är en humanitär stormakt” och att vi i stort sett kunde ta emot all världens befolkning om så behövdes. Varför skulle då de andra länderna bry sig, vi skulle ju fixa problemet åt dom? Regeringen hade ju redan sänt en signal, nu sände de en annan utan att ens förankra den med de andra eller sondera terrängen med hjälp av utrikesministern. Att hon inte kopplades in kan ju haft andra hrm skäl.
Plötsligt började stormakten Sverige alltså agera annorlunda och de andra drog öronen åt sig. Länder som Ungern har en lång historia av ockupation och vill inte bli påmind om den för en sekund. Rumänien är fattiga bortom fattningsförmåga och måste bygga upp ett civilsamhälle, inte utsätta det för mer prövningar. De olika förutsättningarna och därmed de olika agerandena gjorde sig istället gällande. Bloggen Fnordspotting har också gjort ett inlägg om regeringens misslyckade migrationspolitik.
Vi hade alltså olika intressen som länder men regeringen målade in oss i hörnet, inte Ungern och inte Rumänien. Ungern har dessutom en politisk balansgång att gå igenom där demokrati har ställts mot fascism. Varför göra det som skulle göra antidemokraterna än starkare? Länder som Ungern kunde alltså inte agera annorlunda. Reaktionen blev minst sagt konstig från regeringen Löfven och från godhetsrörelsen som ryckte till dess undsättning.
Det diplomatiska språket länder emellan i migrationsdebatten har lämnat en del att önska det tidvis mer liknat en kickboxningsmatch. Anna Hedh med fler och deras ordval har uppenbarligen varit detsamma som statsministerns då de tillhör samma parti, men han har sluppit nedsmetnngseffekten Foto: Wikimedia Commons
Istället för att skapa en samlad bild av landet och dess överväganden, vilket en analys värd namnet hade kunnat gett, började man med att ifrågasätta deras medlemskap. Anna Hedh (s) gjorde processen kort, hon menade att landet inte borde få vara medlem i EU. Snacka om diplomatiskt språk! Du kan läsa om hennes och Cecilia Wikströms syn i artikeln i Europaportalen.
Nej, jag försvarar inte Viktor Orban eller Ungern, men en lite mer nyanserad syn och en bättre analys hade väl varit på sin plats. Att dessutom fulspela med en partikamrat som Anna Hedh för att inte smeta ner regeringen men ändå framföra ett budskap från den, kom ihåg att hon trots allt är sosse, var lagom mycket under bältet. Så vad förväntade sig statsministern sig för resultat efter det tjuvnypet?
Bilden blir allt mer klar, statsministern har själv bidragit till det han är så besviken på. Hans inledande stolta paroller sände fel signaler. Han agerade plötsligt tvärtemot sina egna stolta föresatser och när han inte fick det gensvar han ville ha började en retorik som snarare stötte bort än knöt an. Nu till sist uttrycker han sin besvikelse över en organisation han har varit med och bakbundit med sitt egna agerande och uttalanden. Det hela är precis så smaklöst som när statsministern gör sitt bästa för att ytterligare förstöra.
Vad vill egentligen statsministern? Han säger sig vara en vän men hans agerande i migrationsfrågan har inte bara förstört här hemma utan också på det utrikespolitiska planet har han ställt til det. Foto: Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Se grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt egna brukar det ju heta för att citera bibeln. Det är så väldigt lätt att peka på andra men inte se det egna beteendet. Det är till och med rätt bekvämt att skylla på andra för att själv slippa ansvar. Det gör dig och din regering till fulländade kandidater till priset.”
Man kan inte säga annat än att vår utrikesminister levererar, ett värv hon har lyckats med snart sagt varje dag. Att det är på de mest bisarra sätt spelar ingen roll utan det är ju att leverera som är det viktiga. I en regering som präglas av fullständig idioti och letargi tycks ju sånt bli extra viktigt. För nu har utrikesministern gjort det igen, bort sig alltså. Den här gången är det dessutom mot hennes egna partis uttryckliga vilja som hon agerar.
Västsahara är ett område i Nordafrika som sedan mitten av 70-talet är ockuperat av Marocko. FN anser att det är en ockupation och Sverige anser samma sak. Socialdemokraterna har till och med tagit kongressbeslut på att ockupationen är olaglig och att landets enda rättmätiga representant är gerillarörelsen Polisario som kämpar för självständighet i området.
EU och därmed Sverige hade ett avtal om handel med Marocko. Snart hade det åsidosatts av EU-domstolen eftersom det innefattade Västsahara som är ockuperat. Det är den domen Margot Wallström vill överklaga Foto: ”Shake hand” by Lucas – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons
EU slöt för en tid sedan ett avtal om handel med Marocko. Avtalet gav Marocko tillgång till den inre marknaden och fördelar i handeln med EU för att knyta närmare förbindelser mellan de två. I torsdags sades avtalet upp av EU-domstolens lägre instans, den så kallade tribunalen, anledningen var att avtalet innefattade Västsahara och dess naturresurser vilket ogillades helt i linje med den inställning så gott som hela Västvärlden har haft i frågan.
Tribunalens beslut går precis som i svenska domstolar att överklaga till högre instans för prövning. Det lite överraskande är att det är just det som utrikesministern vill, hon uppmanar nämligen riksdagens EU-nämnd att fatta beslut om att överklaga beslutet till högre instans. På Sveriges Radios hemsida kan du läsa och höra mer om händelsen. Vår klippa till utrikesminister vill alltså att ett avtal som ger carte blanche åt Marocko att handla obehindrat trots en hel värld fördömer deras ockupation ska överklagas!
Det hela är om man får använda sådana ord och det får man, så befängt att jag faktiskt tror att hon inte har fattat en hel del här. Har hon fattat att domen är till fördel för Västsaharas folk precis som hon och hennes kongressledamöter en gång ville? Har hon fattat att domen vänder sig mot den ockuperande nationen och inskränker deras möjligheter att fortsätta profitera på situationen genom ett avtal som var ett misstag att ens ingå?
Utrikesministern är numer stamkund i de blå skåpen. De ständiga fadäserna har knappt lagt sig förrän nästa dikesåkning väntar. Ministern och regeringen blir allt mer bisarr att skåda. Foto: Wikimedia Commons
Ja, jo det finns förstås en liten vinkling av det hela som kan förändra hela västs syn på frågan. Polisario som hittills har varit den enda erkända motparten i förhandlingarna om Västsaharas framtid, har under de sista åren genomgått en radikalisering som inte varit bra. Band till både IS och Al Qaida har knutits, mer om det ur tidskriften Lemag.
Men om utrikesministern ville åberopa den lilla försämringen har hon istället åsidosatt den demokratiska processen. Hon har ju i så fall kört över ett kongressbeslut. Problemet är också att hon inte ens nämnt denna förändring i ord. Hon har aldrig tagit upp Polisarios radikalisering eller den förändrad hotbilden som i sin tur har förändrat Sveriges syn på frågan eller vårt handlande gentemot Marocko.
Som jag skrev har ju Socialdemokraterna ett kongressbeslut på att Västsahara är ockuperat område och att Polisario är den enda legitima motparten eller om man så vill områdets regering. Detta förutsatt att man kan tala om en sån eftersom området är ockuperat. Det är väl här hon måste börja, att helt enkelt få en kongress att ändra beslutet baserat på de nya uppgifterna som framkommit.
Utifrån ett sånt kongressbeslut kunde hon sedan ha agerat som hon gjort med motiveringen att Sverige inte längre följer sin tidigare utrikespolitiska linje. Det skulle alltså betyda en utrikespolitisk kursändring som i sin tur hade kunnat ge stöd åt EU-kommissionens besluta att sluta ett fördelaktigt avtal med Marocko. Till sist hade hon med EU-nämndens godkännande överklagat tribunalens dom.
Hennes politik går helt på tvärs med hennes egna partis kongressbeslut, därmed sätter hon sig över partidemokrati utan att ens motivera varför. Hon bryr sig inte heller om att förankra kursändringen vare sig i utrikesutskottet eller i EU-nämnden vilket är anmärkningsvärt Foto: Wikimedia Commons
Nu gör hon samma överklagande men utan vare sig ändrat kongressbeslut, ändrad utrikespolitisk kurs eller genom att förankra den i EU-nämnden. Istället har hon skrivit ett brev meddelande till samma nämnd och bett dem vara med på överklagandet. De var tvungna att inlämna svar senast i går kväll, annars skulle förslaget falla.
Slutpoängen är att hur hon än vänder på frågan har hon på ett eller annat sätt låst in sig i det blå skåpet. Där har hon i vanlig ordning ställt till med en utrikespolitisk härdsmälta full av förvirring, förändring i fel riktning och uttalanden som har lämnat allt att önska. Hennes beslut drar ju åt ett olikt håll än det beslutade och har dessutom inte förankrats vare sig i hennes egna parti eller hos EU-nämnd.
Visst har hon rätten att svänga i en fråga men den bör dels följa den demokratiska processen och vara tydlig. Där har hon åter missat vilket är nära nog symtomatiskt för henne och det arbete hon hittills har kunnat uppvisa. Utrikespolitik handlar mycket om tydlighet, i ett sånt läge har vi istället fått en minister som gjort det till sitt varumärke att vara så otydlig som möjligt. Hon har ju inte med ett enda ord kommenterat varför Sverige nu överger en utrikespolitisk linje för en annan. Det lovar inte gott inför framtiden.
Löfven ser som alltid lika förbryllad ut inför allt det hans egna regering genomdriver. Inte ens han förstår alla turer eller logiken i det hela. Men vem gör det?
Löjesguiden nominerar per automatik Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vikten av att vara tydlig har du gjort otydligheten till en konstform. Att du i förbifarten också åsidosätter intern partidemokrati är extra fint. Du har därmed väl kvalificerat dig till kandidatur för priset för en hel livstid.”
Utrikesministern och hennes ständiga tavlor, dock sämre än både Rembrandts, Dalis, van Goghs m fl, har Fnordspotting bloggat om.
Nu räcker det inte längre att bara utrikesminister Margot Wallström gör bort sig i tid och otid. För att riktigt understryka det elände som kallas Sveriges regering ger sig nu statsminister Stefan Löfven in i leken och gör sin vana trogen illa ännu värre. Bråket mellan Sverige och Israel om utrikesministerns uttalanden om det som är att betrakta som terrordåd under hösten där 57 Israeler har knivskurits, en del med dödlig utgång, har återigen blivit en varnagel i ögat på relationerna. Nu har statsministern lagt sitt bidrag till en redan infekterad situation.
Hans svar på en journalistisk fråga som ”anser han att dåden är terrordåd eller inte” är väl rätt enkel att besvara. Självklart är det terrorhandlingar, få länder diskuterar den frågan i andra termer. Men för statsminister Löfven är allting inte alltid lika klart, det är tvärtom i vanlig ordning lika klart som korvspad. Hans svar på frågan har väckt förvåning, förmodligen inte bara i Sverige.
Antagligen måste också statsministern känna sig förvirrad över sina motsägelsefulla uttalanden och sitt ologiska agerande. Vem är för övrigt inte förvirrad? Foto: SVD
Hans inledande svar var att Sverige inte såg attackerna som terrorism. I Aftonbladet kan man läsa om svaret. Ungefär samtidigt gick utrikesministern ut och tyckte att Israel medvetet misstolkade hennes inlägg i fredagens interpellationsdebatt. Helt galet i båda fallen förstås, men vad gjorde det väl att han fortsatte den inslagna linjen och sket ytterligare lite av det bristfälliga förtroendet mellan Israel och Sverige åt skogen.
Några timmar senare hade tydligen något hänt för nu ringde statsministern upp journalisten och helt plötsligt var det som inte var terrorism nu ett solklart fall av det. Vem som hade knackat statsministern på axeln och fått honom att ändra åsikt framgick inte av historien men någon måste uppenbarligen ha fått honom på andra tankar. Hela historien hade kunnat sluta där om det inte fanns en rad frågetecken som borde rätas ut.
Vi har själva sakfrågan. Varför pekas hela tiden bara Israel ut i retoriken? 57 Människor har attackerats, låt oss prata om det för vad det är!
Sen har vi själva ställningstagandet. Hur kan man dra slutsatsen att det inte skulle röra sig om terrorhandlingar? Vad får landets statsminister att komma fram till en så befängd slutsats?
Ingen, inte ens Jackie Chan, lär väl längre förvånas över hur illa allt har skötts från statsministerns sida. Man kan se ut som på bilden men snart lär sanningen dyka upp och den är än värre än dikten Foto: Youtube
Svaret på de här frågorna kan man bara spekulera om och det är det jag tänkte göra nu. Jag tror tyvärr att Stefan Löfven fiskar i grumligt vatten för att främst vinna muslimska röster med en Israel-fientlig retorik. Att han därmed offrar de bilaterala förbindelserna med landet spelar ingen roll. Han har större problem inrikes och utrikespolitiken blir därmed försumbar. Han tycker sig helt enkelt ha råd att offra denna för att vinna något annat som lättköpta poänger på någon annans bekostnad.
Men det finns fler frågor som dyker upp i kölvattnet på det inträffade. Förutom hur mycket mer stryk relationerna mellan två länder tål kan man fråga sig om Stefan Löfvens ledarstil. Kan man ha en statsminister som i ena stunden säger si och i andra ändrar sig till så?
Skadan av hans agerande i svaret om Israel och terrorism är ju att först har utrikesministerns agerande sänt signalen att när Israel försvarar sina medborgare sysslar de med ”utomrättsliga avrättningar”. När kritiken från Israel framförs rycker statsministern in och menar först att handlingen inte är terrorism och sen när han fått fundera några timmar till, är det så plötsligt. Signalen måste vara djupt förvirrande för mottagaren dvs Israel. Hur förvirrande det hela är talar också ledaren (unvis.it) i Sydsvenskan om.
Det här sättet att hantera en situation är ju långt ifrån första gången dessutom. I migrationsfrågan har det under ca en veckas tid låtit ungefär på samma sätt. Först fanns det ingen gräns för hur många flyktingar Sverige kunde ta emot. Så här sa statsministern då:
”Finns det då något tak på massinvandringen till Sverige?
– Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare. I början av 1990-talet kom det många från det forna Jugoslavien. I dag är de en naturlig del av det svenska samhället. De bidrar jättemycket.”
Sen hann den krassa verkligheten upp statsministern när myndighet efter myndighet larmade om den ohållbara situationen. Plötsligt ändrade han sig och då lät det nästan som om han hade gått och blivit anhängare av SD. Han började genast förbereda en stängning av landets gränser och snart var den verklighet. SVD (unvis.it) har skrivit mer om händelsen. Ett svar hade alltså snart blivit ett annat agerande. Frågan blir naturligtvis om man kan ha en statsledning som agerar vindflöjel i snart sagt varje fråga?
Stefan Löfven ser ibland ut som om han låtsas vara kraftfull, för att i nästa stund ta tillbaka allt och därmed avslöja hur politisk hula hula-dans går till. Det här har han ju gjort fler gånger, till exempel var det så i migrationsfrågan som framgår ovan. Först var det si, sen var det så. Ingen svensk förstod väl turerna i agerandet, än mindre hur ett besked kunde bli det rakt motsatta på mindre än två veckor. Återigen detta tydliga exempel på ett otydligt ledarskap som dessutom får konsekvenser alltså.
Stefan Löfven kan här få ett konkret exempel på hur man kan svänga än hit än dit. Klippet kommer från Youtube.
Först ville Löfven som sagt stänga både Öresundsbron och införa id-kontroll på flyktingar. Beslutet fick Åsa Romson att snyfta i direktsänd TV. Nu fick ju den miljöpartistisk visionen att hela världen skulle komma till Sverige stryka på foten. Så småningom kom lagrådets utskåpning av förslaget där rätten till asyl enligt dem var okränkbar. Också id-kontroller var otänkbara, mer om utslaget i DN (unvis.it).
Den inledande reaktionen på detta från inrikesminister Ygeman var att kritiken från lagrådet skulle köras över. Här skulle initiativet återtas för att återupprätta regeringens förlorade heder. I förrgår stod han därför och deklarerade att regeringen tänkte köra över lagrådet. Hans dåvarande linje framförs i SVT. Men så förändrades allt igen, snart hade flera av de andra partierna deklarerat att en stängning av Öresundsbron var otänkbar. Här hade regeringen sin utväg, nu kunde man ju säga ”bristen på stöd i riksdagen för förslaget…”.
Sagt och gjort, förslaget gick i graven för att i sina delar återuppstå. För snart hade de tänkta id-kontrollerna som också de kritiserades av lagrådet fått ett nytt liv. Samma partier som förut var så kritiska ville nu vara med på planhalvan. Men Anders Ygeman som hela tiden framhållits som den enda i regeringen med någon vision i all idélöshet som har präglat den, var nu kokt i sitt arbete. Han och hans arbete/politik blev plötsligt bondeoffret för de förändrade politiska förutsättningarna och för att regeringen inte vill sitta i knäet på SD.
Precis som i filmen och boken ”Djurkyrkogården” begravdes något för att strax återuppstå. Förslaget om id-kontroll av migranter fick tummen ned av lagrådet men nu kommer det ändå att genomföras efter att man först backat på alla förslag som fick underkänt. Regeringen framstår som allt mer förvirrande Foto: ”Pet Cemetery -San Francisco-3” by Dave Parker – originally posted to Flickr as Pet Cemetery. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons
När regeringen, som vanligt för sent, insåg att de andra partierna nu skulle överge upplägget i stället för att förutse att just denna situation skulle komma att uppstå, var goda råd helt plötsligt dyra. Man fick inget stöd från de andra men man ville inte heller stå ensam kvar och få det att se ut som om man stödde sig på SD. Beröringsskräcken sitter ju i och ingen i regeringen vill väl bli behäftade med dem trots att 13 % röstade på dessa i förra valet.
Den nya situationen gjorde nu att Ygeman tvangs att börja om från början. Igår fick han stå och ta tillbaka sina tidigare uttalanden. Så är lät det plötsligt i Ekot igår. Än hit, än dit igen alltså. Den här gången var det alltså delvis eller helt Anders Ygeman som personligen kom att stå som förlorare, men också konsekvensen i politiken stod med långnäsa. K-G Bergströms skarpa kommentar om händelsen kan man läsa om i Expressen (unvis.it). Jaaaa, hula hula-politiken var återupprättad.
Man bör dock understryka att i den senare soppan är det svårt att säga vem som gjorde vad och varför det fick sådana konsekvenser framför allt för Ygeman. Lagrådet, oppositionen och fleras agerande har spelat in. Hade dock Stefan Löfven varit lite mer förutseende och lite mer taktiskt hade han kunnat gjort en hel del innan Ygeman som nu hamnade under tåget. Bara genom att sondera terrängen hos oppositionen och bedöma hur de skulle komma att agera efter lagrådets besked hade han uppnått mer än nu.
Som vanligt när regeringen ska försöka koka soppa på en spik, slutar det med att den är så näringsfattig att den inte vare sig gör någon nytta eller är så näringsrik. Foto: ””WANNA KEEP ‘EM HEALTHY^ OVERCOOKING DESTROYS VITAMINS”^ – NARA – 516013” by Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven personligen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ledarskap är att visa vägen och vara den som tar initiativet. Du har på ett handfast sätt visat att ledarskap i landets ledning är synonymt med det motsatta. Bortkollrad på vägen, både initiativlöshet och idélöshet har hittills givit oss en regering som lämnar allt att önska. Fel beslut, olagliga beslut och direkta farligheter tycks vara visionen för dagen. Det gör dig till en fulländad kandidat till priset.”
Nej, händelsen kommer inte att leda till diplomatiska förvecklingar men är ändå ett exempel på hur man kan göra bort sig i en representativ roll som statsministerns. Foto: By Victor Bezrukov – Port-37, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10964284
Det har nog blivit dags för ett visst parti att bli lite ödmjuka och se sig själva ögonen för att kunna erkänna att trots sin grandiosa självbild har man brister och fel. Det har ju statsministern uppvisat med sitt senaste spektakel. Foto: By Frederic Leighton – The Bridgeman Art Library, Object 249879, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24970728
Löjesguiden 