Maskrosornas krig

Ibland talar man om ”Rosornas krig” i politiken. Från början var det en strid mellan ätterna Lancaster och York om vem som hade rätten till kronan (Artikel i Wikipedia) i medeltidens England. Senare har  benämningen använts om inbördeskriget som har utkämpats inom s i flera frågor och med flera falanger som banerförare. Inbördeskriget i s har utkämpats under olika tidsperioder över olika frågor, en sådan blev partiledare Juholts (Paul Ronges blogg) vara eller inte vara.

Rosornas KrigRosornas Krig utspelades på 1400-talet, Maskrosornas Krig inleddes 2016 och utkämpas än idag. De första offren i den striden heter Carl Schlyter och Valter Mutt. Miljöpartiet bör omedelbart läggas ner, anledningen är rätt enkel – de bryter nu mot grundläggande demokratiska rättigheter som den fria debatten. Foto: Wikimedia Commons

2016 Har så ett nytt politiskt inbördeskrig påbörjats nämligen det inom mp som ju förs mer på en ideologisk basis. Skiljelinjen går mellan ett mp som för kampen som de aktivister de är och partiet som vill framställa sig som regeringsdugligt och ansvarstagande. I den senare rollen finns lite eller inget utrymme för aktivism eller bjäbbande om principer som går stick i stäv med regeringsbeslut. Maskrosornas krig som jag väljer att kalla det, handlar om det nya och det gamla partiet inte längre drar jämnt.

Det senaste bråket i maskrosornas krig är frågan om värdlandsavtalet (SVT; Archive) som har väckt mycket ont blod i partiet och delat riksdagsmän och ministrar i två läger. Riksdagsrepresentanter som Carl Schlyter och Valter Mutt som båda sitter i utskott, Carl Schlyter som är ordförande i EU-nämnden och Valter Mutt som är medlem i utrikesutskottet, har varit starka kritiker. Samtidigt har regeringens linje varit klar, ett beslut om avtalet finns och det ska nu följas.

Miljöpartiet vill ju gärna framställa sig som partiet som har högt i tak och där högljudda diskussioner snarare välkomnas än tystas, den här gången är det tvärtom. Diskussionen om avtalet har blivit en hämsko och partiet har varit rädda för att inte kunna framstå som det ansvarstagande och regeringsdugliga. Diskussionen har därför setts nästan som hotfull. De två lägren för och emot har stundtals varit rätt oförsonlig (Riksdagens hemsida) där Jabar Amin och Annika Lillemets har varit starka kritiker som synes.

De som har varit för inom mp har först argumenterat (Riksdagens Hemsida; Artikel av flera mp och s-representanter som argumenterar för avtalet) i frågan, men nu reagerat (Folkbladet; Archive). Carl Schlyter mister sin ordförandepost och ledamotspost i EU-nämnden för att bli en ”vanlig” riksdagsman. Valter Mutt möter samma öde och blir av med sin roll i utrikesutskottet. Jabar Amins aktier har säkert inte stärkts heller, inte efter generalangreppet (Aftonbladet; Archive) på partiets nya språkrör Isabella Lövin.

UtvisningarUtvisning har i alla tider varit ett ”mjukare” sätt för människor med diametralt olika åsikter att undanröja ett problem. Debatten har sina fördelar men får i vissa sammanhang tydligen inte gå hur långt som helst eller ifrågasätta för många saker.
Foto: Wikimedia Commons

Så högt i tak var det alltså i det partiet. De mest klassiska attributen inom politiken går alltså igen när ett parti tar till både hästpiska och sanktioner mot enskilda. Det visar ett parti som har enormt svårt att gå från det där aktivistiska till det som tar ansvar för landet i en regering. Metoderna mot de enskilda talar sitt tydliga språk. Att den inre rätt prekära situationen i partiet dessutom nu lockar till sig vråkarna (Aftonbladet; Archive) som vädrar kadaverdoft är rätt logiskt. Politik är trots allt en blodsport när den är som grymmast.

Miljöpartiet i mina ögon är ett parti som inte längre har något existensberättigande. De flesta har redan anammat deras frågor och gjort dem till en naturlig del av den realpolitiska agendan. De goda frågorna är alltså redan stulna sedan gammalt, men så har vi partiets mörkare sidor. De som handlar om islamism, direkt samhällsfarliga förslag som partiets inställningen i kärnkraftsfrågan eller den ingrodda unkna feminismen partiet så gärna vill betona. Frågor och ställningstaganden som är direkt stinkande.

När olika åsikter blir liktydiga med inskränkningar, det aktivt tystandet av kritiska röster, locket på i diskussioner och toppstyrning också i debatten där det man får säga och inte säga ska regleras är tecken på ett parti i djup kris. Det är en moralisk kris, en demo- kratisk kris, en kris som handlar om ren rädsla från partiets ledning och en kris som handlar om självbilden. Jag är visserligen för värdlandsavtalet, men i än högre grad en motståndare till inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, något nu mp kör över.

En nedläggning av partiet är den enda logiska slutsatsen. Den grönsakskommunism man hittills har stått för är bara en varg i fårakläder. Ett sånt krav är dock inte särskilt realistiskt, det är ju faktiskt partiets medlemmar som beslutar om nedläggning. Tur då att de nu på ett så föredömligt sätt ser till att lägga ner sig själva med det fullständiga inbördeskrig som just nu rasar internt och som nu börjar skörda sina offer. Tack miljöpartiet, för en gångs skull gjorde ni något bra och rätt när ni nu nedmonterar er själva.

DäckDet behövs knappast längre en debatt om miljöpartiets vara eller inte vara, den sköter de så bra själva att de håller på att nedmontera sig själva. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag självklart miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bäst före-datum på det här partiet är redan passerat med råge. Bara det gör er till fulländade kandidater till priset. Om man dessutom som nu för ett öppet krig mot representanter och avvikande åsikter, är anständighetsgränsen nådd. Lägg ner detta parti! Allt detta sammantaget gör miljöpartiet till något av det värsta svensk politik har upplevt. Det gör er till frontfigurer i jakten på den åtråvärda trofén.”

Annonser