Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Arvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

En duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Att tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Journalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

En narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”

Ett tankemässigt sammanbrott

Valarbetare är de volontära krafter som ser till att arbetet med olika valbestyr blir gjort. De klistrar upp valaffischer, de hjälper till med utdelning av informationsfoldrar och så vidare. De är de hjältar ingen skriver kväden om och de som gör det verkliga jobbet. Frågan är nu om Sd behöver sina efter senaste tidens händelser där andra tycks vara minst lika bra på att fiska röster åt dem som de själva är.

Vulgärvänstern sköter ju nämligen helt och hållet det arbetet åt dem. Något man visade med all tydlighet  i incidenten kring rabaldret på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Där drog horder in och slet ner deras affischkampanj, något som kanske än mer har bidragit till att folks sympatier för partiet nu ökar. Bloggen Fnordspotting har också skrivit om händelsen. Också i följande inlägg hittar du en kommentar från samma blogg.

Den något iögonfallande reklamen kunde för ett kort tag ses överallt på tunnelbanestationen. Snart hade den dock rivits ner av arga demonstranter som låtsades vara vänster, men som lika gärna hade kunnat vara sd:s valarbetare Foto: Youtube

Det började ju med att SD hyrde plats i nergången för en affisch- och dekalkampanj där man ursäktade röran i staden kring alla rumänska tiggare. En smart kampanj som kanske gick lite för långt men som väckte uppmärksamhet. Sociala media gick varma när twittervänstern drog ihop sitt garde som Anybody’s Place har bloggat om. Sd menade att de vanliga politiska partierna inte tar sitt ansvar vilket ju är helt rätt. De etablerade har inga svar, ingen strategi och istället är man helt i våldet på miljöpartiet och deras syn i frågan. De övrigas strutspolitik har Dick Erixon gjort ett inlägg om.

Miljöpartiets vetorätt i frågan har medfört att alla övriga partier har havererat i frågan. Det är den röran som SD vände sig emot i kampanjen. Visst var det med vulgära inslag och visst var det med känslomättade övertoner vilket man hade kunnat undvika. Det var dock en legitim kampanj om än smaklös. Mer om kampanjen har Sjätte mannen bloggat om. Också Motpol har skrivit en bra artikel om händelsen.

Innan någon börja skrika en liten förklaring. Jag är inte en vän av SD, men jag skulle hellre dö än att göra som vänstern vill nämligen kväsa dem. De har en lika stor legitim rätt att existera som andra partier, det är det som är demokrati. Självklart har de också rätten att framföra en åsikt, det är också en självklar rätt i demokratiska stater. Den delen av vänstern som nu rev ner deras kampanj i tunnelbanestationen är därför enligt min definition inte heller demokrater, de tillåter ju inte SD att uttrycka sin åsikt.

Censur av budskap är oacceptabelt i en demokrati vem det än är som vill censurera vad. Möt med argument istället, det tycks ju vara en bortglömd konstart Foto Wikimedia

Det är som om delar av vänsterns förmåga att argumentera och visa på exemplen som visar att SD har fel har upphört att existera. Debattklimatet är över och därför tar man fram baseball-argumentationen istället. Det faktumet gör dem bara till en hjärndöd kader som saknar förmågan till att föra ett samtal. Än mindre är de kapabla att argumentera omkull Sd, här är det baseball som gäller.

Att man nu tar till den juvenila metoden där ungdom utan förmågan att tänka självständigt blir en armé av goda och godtrogna, är ytterligare ett brott mot allt vad diskussion heter. Skickar man in dessa att uträtta ett så smutsigt arbete som att riva ner affischer och därmed censurera, leder lätt till ett tankemässigt sammanbrott. Detta sammanbrott skiljer agnarna från vetet. De som är offer blir vinnare dvs sd och de som kör med baseball-metodik är förlorarna dvs vänstern.

Ja det är en sak att man inte delar ett budskap, men inskränkandet av den fria tanken och den rätt som demokrati ger en till att uttrycka dessa gör vänstern till förlorare. Men det går längre än så. Baseball-vänstern har helt enkelt blivit sd:s bästa allierade när de nu drar fram med sin hjärndöda metodik. Historien visar nämligen igen och igen, den som tar till våld är också den som står som förlorare.

Ett kinesiskt ordspråk säger att ”där hjärnan tar slut tar knytnäven vid”. Kanske borde det vara ”tar baseball-trät vid” för det är dit svensk extremvänster strävar och redan är Foto: Wikimedia

För det man gjorde på Östermalms tunnelbanestation var att göra sd än större. Det var med andra ord en handling som får amöbor att framstå som intelligenta varelser i jämförelse. Det är med andra ord ett totalt sammanbrott för den svenska vänstern. Det är också ett hyckleri i storformat det som nu hänt. Svensk vänster har hängt ut sig själv som en gapande hop i desperat jakt efter ett  argument, men med en brinnande iver att hindra andra från att utnyttja sin demokratiska rätt.

Hade man varit emot förtrycket av åsikter vilket man inte är inom den rörelsen, hade de bara behövt röra sig ner till perrongen på stationen så hade de sett ett av historiens största förtryck. På stationen finns konst av Siri Derkert. Hon var konstnär men också aktiv inom ytterlighetsvänstern och extremt kontroversiell.

Som medlem i Svenska kvinnors vänsterförbund, och som en av undertecknarna när Svenska fredskommittén grundades, registrerades hon hos säkerhetspolisen som en säkerhetsrisk. Anledningen var att båda organisationerna kontrollerades av Sveriges Kommunistiska Parti som senare blev vänsterpartiet och dessa hade en lång historia av samarbete med Moskva. Båda organisationerna ingick dessutom i de Sovjetstyrda paraplyorganisationerna Kvinnornas demokratiska världsförbund samt Världsfredsrådet.

Fred har många velat ha genom historien men få har lyckats. Sigrid Derkert ville ha det men lierade sig med Sovjetunionen som knappast ville ha fred Foto: Wikipedia

Hon var dessutom en av de som mest aktivt tog initiativ till allehanda Sovjetälskande tilltag som när ett fredsmöte i Stockholm lät skicka ett telegram till Moskva adresserat till Stalin personligen som löd: ”hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik” och uttryckte ”solidaritet med Sovjetunionens kamp för fred”. Kanske inte det mest smarta draget ur en rent demokratisk synvinkel, men så var och är kommunism inte en demokratisk ideologi heller.

I konstverket på Östermalmstorgs tunnelbanestation återfinns revolutionsromantik, referenser till revolutionshjältar och andra massmördare i upprorets namn. Där möter vi inga protester från samma vänster, då är det ”rätt” sorts referenser. Hade man ens haft ansatsen till demokratiska ideal borde man från deras sida haft synen att förtryck är förtryck och våld är våld varhelst denna kommer från. Återigen det tankemässiga sammanbrottet med andra ord. Hela historien om Siri Derkert och hennes politiska engagemang har Per Gudmundson skrivit artikel om i SVD.

Vi kanske borde storma Östermalms tunnelbanestation med järnspett med oss där vi kan bryta sönder hela skiten och hävda att det är för att försvara och värna demokratin. Det är ju samma argument vänstern använder för att dölja att det är vanlig anti-demokrati och vandalism man håller på med. Inte så att sd har rätt, men två fel ger inte ett rätt. När till och med vänstern reagerar bör man darra som här i Unvisit Nyheter 24

Hade baseball-gänget rört sig ner på perrongen hade de kunnat demolera lite vänsterpropaganda också, ”konsten” har i vissa kretsar länge varit en nagel i ögat
Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag baseball-vänstern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni är sd:s bästa valarbetare. Ingen kan få bättre hjälp på traven än den ni ger. Varje gång ni försöker inskränka deras självklara rätt att verka, ger ni dem ytterligare tiondelar eller procentandelar i oppinionssiffrorna. Ni tillsammans  med de etablerade partierna kommer snart att göra sd till landets största parti. Ett svårslaget rekord som kommer att göra er till värdiga kandidater till priset.”

Hyckleriets Högborg

Miljöpartiet måste tillsammans med F! vara denna valrörelses stora fiask. F! har trots massiv draghjälp från media lyckats med konststycket att göra bort sig igen och igen, senast var det avslöjandet att ingen av deras reformer har en vettig finansiering. Pengarna liksom bara uppstår av sig själv på något mirakulöst sätt.

Gudrun Schyman eldar både skattebetalarnas och andras pengar Bild: Realtid

Miljöpartiet har inte legat på latsidan på något sätt. Först var det debaclet i Almedalen (från TV 4 nyheterna) där Åsa Romson luftade sin unkna syn på män och vilka som var ansvariga för all världens olycka. Samma män låg bakom allt från köttfrossande till bensinförbrännande. Ja, den vite medelålders mannen låg bakom i stort sett allt utom liktornar och skogssnigelinvasioner. En människosyn från helvetet med andra ord där man i tvättäkta feministisk anda hittar syndabockar för snart allting i en enda grupp. En retorik som också Adolf Hitler med framgång använde sig av, men då mot en helt annan grupp.

Åsa Romson håller sitt enbart av feminister bejublade talibantal Foto: Sydsvenskan

Nu försöker dock hennes käpphäst Gustav Fridolin och partikamraten Maria Ferm att gjuta olja på vågorna genom att tala om vår tids stora hot. I dagens SVD skriver de en debattartikel under rubriken ”Kampen mot hatbrott ska prioriteras”. Det talas länge och väl om nazisternas hatbrott och den kamp som måste föras mot denna rörelse för att säkra det öppna samhället. Så långt är jag med på noterna, jag tycker till och med det är berömvärt men jag har ändå en invändning.

I dagens Sverige kommer inte den mesta hatpropagandan från nazister. Denna grupp är en djupt splittrad och förvirrad rörelse. Vissa delar är vålds- och brottsbenägna, andra är däremot inte våldsamma alls därför att de har insett lönlösheten i detta.
Den grupp som däremot står för en allt högre grad av de politiska brotten är i solidaritetens namn faktiskt vänstern. Den har också religiösa förtecken där framför allt radikaliseringen av VISSA muslimska (var snäll och tolka inte detta som om jag vore mot alla muslimer!) grupper. Allt detta går att läsa om i säkerhetspolisens rapport om politisk och religiös extremism.

Att Gustav Fridolin och Maria Ferm inte nämner den egna partiledarens hatfyllda utfall är inte så förvånande. Att de däremot inte nämner den växande radikaliseringen både hos vänstergrupper och hos religiösa organisationer är anmärkningsvärt. Låt mig ge er två purfärska exempel.

De två artikelförfattarna Gustav Fridolin och Maria Ferm Foto: SVD

Häromdagen presenterades nyheter om hot mot enskilda politiker. Flertalet kommun- och riksdagspolitiker hade emottagit videofilmer skickade till sina hem med anonyma meddelanden om vad som kunde hända om de inte passade sig. Den gemensamma nämnaren för dess upphov var i alla fallen extrema vänstergrupper, inte som Gustav Fridolin och Maria Ferm så gärna vill tro – de hatade och utskällda nazisterna.

Mer läsvärt om vänsterextremismens våld på Anna-Lena Lodenius blogg.

En fredlig demonstration av de som inte vill någon som håller med dem illa Foto: SVD

Exempel två kommer från Göteborg där man idag söndag kunde rapportera om att ISIS bevisligen har försökt att rekrytera ny kanonmat till sitt heliga krig i Syrien och i Irak. Målgruppen är inte oväntat grupper från muslimska länder och är företrädesvis män i sina bästa år.
Återigen kan man konstatera att inte ett enda ord av detta nämns i artikeln. Det är tydligen fortfarande bara nazister som står för det politiska hatet och hotet. Denna beskrivning trots en helt annan bild ligger för handen.

Det ”frihetstörstande” ISIS Foto: Welayat Salahuddins hemsida

Till den moraliska kompassens totala missvisning, kan miljöpartiet lägga en politik som tycks gripen ur en sagobok. Man vill stänga en till två reaktorer och därmed driva elpriserna i höjden under nästa mandatperiod. Orsaken är att de inbillar sig att det skulle gå att ersätta dessa med sol-, vind- och vattenkraft. En tes som tillbakavisas av all forskning, men det är ju ovidkommande. Resultatet skulle antingen bli kraftigt höjda energipriser eller smutsig kolkraft importerad från Danmark, kanske också än mer naturgas från ett instabilt och aggressivt Ryssland.

Detta ska ersättas av…… Foto: 8 Sidor

Detta…… Foto: Naturvårdsverket

…Eller Detta? Foto: Freakingnews

På tal om Ryssland vill partiet också låta ekonomins motsvarighet till liemannen gå över försvaret. Svensken vill något annat vilket Miljöpartiet upplever som ”problematiskt”, alltså inte då sin egna politik utan snarare våra åsikter får man förmoda. Detta i en tid när säkerhetsläget är allt mer oklart och då all logik säger att vi borde tokrusta. Partiet motsätter sig dessutom ett NATO-inträde där vi skulle kunna gå med för ökad säkerhet och mer försvar per krona. Ett inträde vi borde ha genomfört för minst 30 år sedan. Talet om alliansfrihet är inget annat än fromma förhoppningar och illusioner tyvärr, vårt land har aldrig varit det och kommer heller aldrig att bli det.
Jag förmodar att både F!, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tänker sig att vi alla ska sätta oss ner och spela Cumba Ya på våra Pringlestrummor när Putins styrkor har intagit Åkersberga norr om Stockholm.
Miljöpartiets snömosförklaring på freds- och säkerhetspolitik som leder till nedrustning när både opinionen och det sunda förnuftet kräver en upprustning.

Svenskt försvar med Vänstern och Miljöpartiet i regeringen? Foto: Svenska Nihilistsällskapet

Man vill vidare skrota förbifart Stockholm vilket skulle göra en katastrofal trafiksituation än mer omöjlig. Pengarna som sparas skulle istället gå till kollektivtrafiken som idag är underdimensionerad, dåligt underhållen, nersliten och lider av flaskhalsar. Problemet är bara att det skulle ta si så där 6-10 år att bli klar, år då Stockholmaren alltså skulle prövas allt mer. Bilisterna ska istället straffas än mer till att betala för sina synder. Pengarna skulle gå till kollektivtrafiken men återigen, bilisterna betalar redan – varför straffa en grupp dubbelt?

Miljöpartistisk Trafikpolitik? Foto: Sten Nordins Blogg

Hur Miljöpartiet tänker sig att denna upprustning skulle gå till är också det höljt i Lützen-dimma. Idag är den spårbundna kollektivtrafiken så överbelastad och samtidigt så nödvändig, att varje avstängning är en katastrof. Det finns samtidigt ingen möjlighet att utöka trafiken eftersom nattetid är den enda tid som nu finns att tillgå för de reparationer som måste till. Avstängningarna som har plågat trafiken i över ett års tid är en fingervisning om vad som komma skall med deras politik, och är redan tålamodsprövande i kubik.

Svensk Järnvägspolitik Foto: Wikipedia

För att understryka stockholmsfientligheten i sitt partiprogram vill partiet till sist stänga Bromma flygplats. Trafiken skulle då flyttas till det redan hårt ansträngda och överbelastade Arlanda, som dessutom plågas av grannars högljudda klagan över buller. Resultatet skulle mycket väl kunna bli en havererad flygplatskapacitet som i sin tur kommer att inverka på regionens förmåga att fungera som ekonomisk motor.

Detta förslag strider återigen mot de signaler som ges. Arlandas flygplatsledning har redan deklarerat att ingen kapacitet för åtgärden finns, men vad gör det när de realistiskt orienterade politikerna (det där var ironi) dansar likt elefanter i en porslinsbutik.
Artikel i Dagens Industri om Arlanda Flygplatslednings oro för förslaget.

Miljöpartistisk Flygpolitik leder till kraschlandning för Stockholm Foto: World News

Till sist vill miljöpartiet höja bensinskatten. . En åtgärd som skulle drabba främst glesbygd. Här ska ingen komma undan, vi måste ju lära oss att gå de 100 km till arbetet. Vad är skogen till för annat än att gå i och njuta av?

Det är mitt höga nöje att för andra gången i år, få nominera Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Så här lyder motiveringen: ”För er envisa kamp i fördumningsindustrins framkant, där både sagoböcker och moraliskt förfall är verktyg i en tilltagande hattefnattsdans”.

Lögn, Förbannad Dikt Och Aftonbladet

Aftonbladet är en märklig tidning. Landets största kvällstidning, en institution med ambitionen att förmedla och skapa debatt, att ge oss nyheter och därmed främja samhällsdebatten är vad de säger sig vilja uppnå. Folkrörelsens främsta mål var ju en gång i tiden, dock inte numer men det är en åsikt, att skapa demokrati och jämlikhet.

Trots de höga ambitionerna har Aftonbladet förvandlats från att ha varit en nyhetsförmedlare till att bli en propagandatidskrift vars agenda består av ren desinformation. Jag skulle till och med vilja gå så långt att Aftonbladet antagligen ser på sig själv som Pravda gjorde en gång i tiden. Om man upprepar en lögn flera gånger så blir den till sist en sanning. ”Pravda” betyder för övrigt ”sanningen” på ryska, ytterligare en villfarelse de två nyhetsförmedlarna har gemensamt med andra ord.

Aftonbladets bild av sig själva?

Tyvärr bygger denna tes också på att folket måste vara lättduperat genom okunskap för att ingen ska kunna motbevisa lögnerna. Den bygger också på skräcken om vad som kommer att hända om man bryter mot informationsinskränkningen. Fångläger, dödsstraff och förvisningar har trots allt en inverkan på de flesta som gör att de blir mindre benägna att leta efter sanningen.

Dessa tankar gick att genomföra i Sovjetunionen eftersom den vanlige medborgaren helt eller delvis var avskuren från information. Så dock inte i Sverige, här kan vi som tur var hitta alternativa kanaler för information och därmed kan vi nu dra ner brallorna på nämnda toapapperstidskrift.

Det som har fått mig att utbrista dessa invektiv, är den tendensiösa artikel tidningen publicerad på sin nätupplaga i lördags. Igår hölls en demonstration i Limhamn Malmö. Arrangörer var Svenskarnas Parti, ett skämt för övrigt eftersom detta parti inte väcker den minsta sympati hos den här svensken. Naturligtvis hade vänsterdemonstranter samlats för att i vanlig ordning störa, förstöra och också kanske få spöa upp en och annan deltagare. Kom ihåg att Svenskarnas Parti hade ansökt om och fått ett demonstrationstillstånd vilket är deras demokratiska rätt. Vänsterdemonstranterna hade inte något demonstrationstillstånd, men såg det som sin rätt att sabotera ändå.

En ”oskyldig” Demonstrant utsatt för polisövergrepp i Aftonbladets världsbild

Naturligtvis uppstod bråk och det blev därför polisens otacksamma uppgift att hålla borta de som var ute efter bråk och att skydda de som hade ett demonstrationstillstånd. Vilka som var vilka var ju rätt lätt, det behövdes bara tittas på vänsterdemonstranterna så syntes detta. För i vanlig ordning ville ju inte valda delar av den skaran visa sin identitet genom att maskera sig. Ett lagbrott för övrigt eftersom vi har en ny lag som förbjuder maskering vid demonstrationer och liknande.

Polisen hade därmed en bild av läget. En grupp var där enbart för att skapa bråk, den andra blev utsatt för en attack. När polisen försökte skingra bråkmakarna gick dessa till motattack med gatstenar och ammoniak. Jo, ni läste rätt – de kastade ammoniak mot polis. Eftersom polisen i ett sådant läge inte kan se situationen på något annat sätt än att man tar det säkra för det osäkra, gick man in för att skingra och passivisera. Detta är inom deras mandat. Det är helt rätt att skydda sina egna och följer också det uppdrag de har, dvs att passivisera bråkmakarna och skydda de som utsätts för våldet dvs deltagarna i demonstrationen.

I Aftonbladets värld ser det dock lite annorlunda ut. Den skyldige är polisen, de ”värnlösa vänsterdemonstranterna” som likt de änglar de var, har nu oskyldigt blivit utsatta för ett övervåld av episka proportioner. Vinklingen är uppenbar, de ”oskyldiga” och ”värnlösa” är vänsterdemonstranterna. Inte med ett enda ord nämns att de ”godhjärtade” var beväpnade till tänderna med gatstenar och ammoniak. Inte heller att de närvarande uppvisade ett invant mönster där taktik och metod låg bakom deras handlande omnämns i ett enda ord. Nej, nu ska offerkoftan i vanlig ordning på.

Okej, en person hamnar under en polispiket och detta skulle ju kunna tyda på något. Men om ni tittar på en av länkarna nedan där händelseförloppet syns i en bildsekvens, får man också klart för sig att personen hade en ansenlig tid på sig att flytta på sig men väljer att stå kvar. Personen ifråga stod nog mest där för att spärra vägen och därmed stoppa piketen. Allt för att medhuliganerna skulle kunna slå sönder och ringa in bilen ungefär som man gjorde under upploppen i Husby Stockholm för några år sedan.

Föraren var därför tvungen att göra en bedömning av situationen och så slutade det som det gjorde, en huligan under det ena däcket med benet i kläm. Slutsatsen att det var en medveten handling att köra på den unge huliganen enbart i syfte att skada eller passivisera är lika sann som att påstå att solen eldas på av vedklabbar. Ett påstående Aftonbladet gör med antydningsteknikens hjälp. För om man läser mellan raderna i artikeln, andas den vem som är skurk och vem som är hjälte.

Så vems är felet, den som har rätt att ingripa eller den som väljer att stå kvar? Återigen är det självmål av Aftonbladet eftersom det i varje fall i min värld inte är någon tvekan om vem som måste lastas för den saken.

En artikel från gårdagens Aftonbladet

Artikel nummer två från samma tidning

Polisrapporten som talar ett helt annat språk än det i Aftonbladet

Sanningen är tydligen en sällsynt rätt på Aftonbladets redaktion, så fort den kommer på bordet är det ingen som vill veta av den. För när man med egna ögon kan se det som händer via nyhetsbilder och genom att läsa polisens rapport men samtidigt kan läsa Aftonbladets något annorlunda version, är det i varje fall inte för mig någon tvekan vad jag tror och inte tror på.

På den här redaktionen blir sanning lögn och tvärtom. Det är dessutom ganska talande att det alltid är extremister till vänster som försvaras med dessa ändlösa artiklar som andas lögn och dumhet om vart annat. Tidningen har förvandlats från en nyhetsförmedlare, till att bli en propagandakanal.

Aftonbladskis politiska självbild?

Men så blev verkligheten värre än så, snart hade politikerna börjat uttala sig i frågan och då vet vi ju alla hur tokigt det kan bli. Jonas Sjöstedt har hittills haft en rätt trevlig attityd när han t ex har rutit ifrån om antisemitismen som frodas i vissa grupper i Sverige. Jag delar inte hans politiska syn, men jag välkomnade hans initiativ i den frågan. Men nu har också¨han skitit i det blå skåpet och han har gjort det med besked.

Så här sa han under talet i Göteborg: ”Det är en rättighet att få demonstrera mot nazism”. Så Jonas menar alltså att om man SAKNAR demonstrationstillstånd, ska man fortfarande få lov att med antidemokratiska metoder få störa, förstöra och ett demokratiskt uttryck. Allt detta därför att man inte tycker om motståndarsidans åsikter. Istället för att ta debatten och avslöja dessa hattefnattar för vad de är, ska man alltså göra det enkelt för sig och bara sabotera deras rättigheter som också de har vad man än tycker om det.

Han säger vidare: ”Polisen har varit alldeles för generösa med att ge tillstånd till nazistmöten”. Han fortsätter: ”Vi vill gärna att polisen ger en mer strikt bedömning om när och var personer som dessa ska få ta plats”. Klartext: Han vill att polisen gör inskränkningar i demonstrationsrätten för personer med ”fel” åsikter.

Kvällsposten skriver om Jonas Sjöstedts senaste uttalanden

Detta alltså därför att andra än de demonstrerande väljer att ställa till med bråk. Kom ihåg att det var MOTDEMONSTRANTERNA som ställde till med kravaller, inte de som demonstrerade. Det var ju därför polisen ingrep, demonstranterna hotades av en betydligt större mobb som var beredda att ge dem vad de tålde. Det faktumet att dessa åkte dit beväpnade med gatstenar och ammoniakbomber som de använde mot polisen, glömmer Jonas så där lägligt bort.

När man trodde det var så illa det kunde bli, levererar Jonas till sist dråpslaget. ”När det gäller skolan vill vi ändra lagen så att dessa inte ska kunna komma in i skolan. Judiska elever ska inte behöva höra på personer som förnekar Förintelsen”.
Det är trevligt att Jonas tänker på de judiska eleverna, men tänker han på demokratin över huvud taget? Vad han säger är ju att vi som samhälle, ska beröva dem möjligheten att uttrycka sina åsikter. Att de är förvirrade, dumma och lögnaktiga kan jag skriva under på, men de har fortfarande rätten att få uttrycka sina argument.

Om detta ska vara principen för framtiden kan vi ju förbjuda Vänsterpartiet i skolorna. Anledningen skulle vara att de inte tydligt nog tar avstånd från kommunistisk ideologi och samma ideologis övergrepp på hundratals miljoner personer. Det kan ju faktiskt finnas elever från både Kina och Östeuropa i klassen, och deras föräldrar kan ju vara de som blev tvungna att fly den gången den röda terrorn drabbade dessa länder och kontinenter.

Så det är ingen svår uppgift för mig på Löjesguiden att nu nominera Aftonbladet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För er enträgna och målmedvetna förmåga att förvränga nyheter till ren propaganda. Ni nomineras också för er patenterade förmåga att alltid missuppfatta den roll ni borde ha som oberoende och objektiva nyhetsförmedlare.”

Löjesguiden vill också nominera Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet för hans och deras uttalanden. Så här lyder nomineringen: ”Med er oförmåga att ta avstånd från den extrema vänstern och till och med det illa dolda stöd ni nu ger dessa extrema krafter, har ni visat att ni inte är det reformerade parti ni påstår att ni är. Ni hävdar att ni är ett demokratiskt socialistiskt parti men samarbetar och stödjer extremister och antidemokrater. Därmed har ni gjort er till hycklare av den yppersta klassen som faller Löjesguiden helt på läppen.”

Andra artiklar du kan läsa på samma tema och som Löjesguiden varmt rekommenderar:

WTF Toklandet skriver en väldigt rolig sammanfattning

Susanna Varis ger en förträfflig bild av händelsen