Det är ingen väl förborgad hemlighet vad jag tycker om Miljöpartiet, enkelt uttryckt så avskyr jag dom och deras politik. Anledningen är också den väldigt enkel, jag kan inte se till vilken nytta deras politik skulle leda. Tvärtom ser jag bara problem med deras förslag. Ett sånt uppenbart är energipolitiken där partiet lyckats få till en smygavveckling av kärnkraften med hjälp av höjningen av den så kallade effektskatten (Ny Teknik).
I en tid då allt fler tecken pekar på att kärnkraften behövs mer än någonsin väljer miljöpartiet att genomföra en skattehöjning och därmed smygnedläggning av denna. Den Gröna Energin levererar inte och kan aldrig täcka landets behov men ändå drivs politiken. Det vore bättre att lägga ner Miljöpartiet Foto: By Unknown – Vattenfallstyrelsen, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11247345
Skatten höjdes ju med 17 % har ju gjort kärnkraften olönsam och nu läggs kraftverk i malpåse trots att den behövs. Samtidigt som detta sker pumpas det in pengar i så kallad förnyelsebar (SVD Näringsliv; Archive) energi. Detta sker trots att man vet att Tyskland övergav samma projekt på grund av den låga verkningsgraden och att det nu finns siffror också här (från 2012) på samma låga effekt (Folkbladet; Archive). 2,7 % Leverans-säkerhet är inte imponerande, tvärtom är siffran så låg att alla måste reagera.
Det är den här typen av miljardrullningar av dina och mina pengar som partiet hänger sig åt och detta utan positiva resultat. Lekstugepartiet Mp är alltså enligt mig inte moget uppgiften att sitta i en regering. Frågan är om de ens är mogna uppgiften att sitta i riksdagen. Det finns ju en överhängande chans att med sådana partier där tappar folk förtroendet helt och riksdagen blir istället riskdagen eller riksdagiset.
Jag kan dock inte låta bli att bli lite medkännande samtidigt som jag gottar mig åt ett parti i fritt fall. Det brukar ju heta att politik är en blodsport och det stämmer verkligen. För när ett parti som detta nu går från kris till kris kastar (Expressen; Archive) sig alla över det. Till och med internt (Expressen; Archive) växer kritiken. En god ton brukar ju annars vara att hålla sams utåt men ta debatten internt. Nu bråkar man inför i varje fall delvis öppen ridå där det är partiledningen och dess brister som står i fokus.
Faktum är dock att det inte bara är partiledningen som har misslyckats i sitt jobb. Ser man till ministrarna i regeringen har de gett en blek bild av sig själva. Gustav Fridolins 100 dagar då skolan skulle fixas är klassisk. Att det nu har gått ca 450 där inget har hänt lär också det gå till historien. Tittar man på dem som ska samarbeta med regeringen och lösa en del problem finns ytterliga ammunition att hämta för kritikerna. Den som står i gluggen i det perspektivet är ingen mindre än Mehmet Kaplan igen.
Miljöpartiets antagonister håller som bäst på att samla på sig all möjlig ammunition i form av argument och ord för att ytterligare kritisera partiet. De är nu så gott som ansatta från alla håll och kanter Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27261
Hans inkompetens som bostadsminister fick en av landets största byggherrar Veidekke genom direktören Lennart Weiss att reagera (Expressen; Archive). Samme Weiss råkar också tillhöra gräddan av Socialdemokraterna, den så kallade sosseteten, där han haft flera tunga uppdrag i die Partei och är gift med Annika Billström – före detta finans-borgarråd i Stockholm. Weiss menade i sin kritik att ministern med sin förda politik missade en historisk chans att göra något åt den usla byggsituationen i landet.
Kritiken är helt riktig, landets bostadsminister mäktar inte med sin uppgift och borde om det politiska modet fanns ha bytts ut för länge sedan. Hans surmulna och infantila reaktion på kritiken bara understryker den bilden. Sedan kritiken framfördes har nämligen bostads-ministern vägrat träffa Veidekke och Lennart Weiss i möten. Det fanns alltså all anledning för honom att förtydliga och fördjupa kritiken (Expressen; Archive) i både följande artikel och i en podcast.
De som alltså inte vill Miljöpartiet väl samlas nu i horder. En del av dem finns internt och riktar sin kritik mot nuvarande ledning, andra finns utanför och pekar på ett vinddrivet parti utan ledning eller dåliga ministrar som inte mäktar med sin uppgift. En sak är här ganska anmärkningsvärd. Lennart Weiss är som sagt inte en dussinfigur i sossesammanhang, tvärtom är han en doldis men en tung sådan. När nu kritiken kommer från honom kommer den eventuellt från socialdemokratin som i så fall nu kanske har börjat tröttna.
Tecknen är inte alldeles glasklara, frågan på vems mandat Lennart Weiss gör sitt uttalande är t ex obesvarad. OM det skulle vara så att han faktiskt har stöd för sin syn i varje fall i delar av partiet och OM han uttalar sig på partiets vägnar, inte de egna, lär Miljöpartiet ligga risigt till i framtiden. Detta kan vara första varningen.
Varningarna bör tas på allvar när de till och med kan komma från den inre kretsen av Socialdemokratin. Miljöpartiets ledning lever allt mer farligt då kritiken nu är både öppen och kommer från samarbetspartners Foto: Av UK Government – UK Traffic signs image database, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12761371
Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet och dess ledning Åsa Romson och Gustav Fridolin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Misslyckad politik är misslyckad politik, lite eller inget kan dölja det faktumet. När nu bevisen hopas på hur missriktad partiets politik är finns inte mycket kvar att säga eller göra mer än att möjligen krypa till korset och erkänna sina misstag. Det gör de två huvudpersonerna till extra stora kandidater till priset.”
Löjesguiden 