Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

SnokÄr det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

LöftenNej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Mother scolding her daughterKritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Dödskyss MonumentÄr det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Dessa fantastiska teorier

Teorier är just bara teorier. Tankar utkastade i en cyberrymd eller ett sammanhang, oftast för att se hur de landar i samhällsdebatten. Ibland stöter man på kloka och genomtänkta tankar, men alltför ofta är det rena rappakaljan. Vissa av debattörerna är insiktsfulla, andra har inte mycket att säga. Några av dessa är på grund av tidigare försyndelser redan från början diskvalificerade. En som tillhör den senare kategorin är Veronica Palm, det är inte mycket hon säger man kan ta på för mycket allvar och så inte heller den här gången.

För i sitt nya uttalande är hon åter igen ute på tunn is. Det är naturligtvis de av feminismen anstrukna tankarna om Åsa Romson som står i centrum och som är mer felaktiga än någonsin tidigare. I hennes analys (Expressen; Archive) påstås t ex att exemplet Åsa Romson visar att hon som kvinna måste vara bättre än Gustav Fridolin för att bli accepterad. Gustav Fridolin skulle enligt Palm bedömas på sina ambitioner.

Problemet med den tesen är att han inte har några trovärdiga ambitioner kvar längre. Han skulle fixa skolan på 100 dagar, än har han inte ens börjat. Han har därför fått en rättmätig dom som den odugling till minister han är. I fråga efter fråga som berör hans ansvars-område har han i artikel (Norrtelje Tidning; Archive) efter artikel (Aftonbladet; Archive), fått dåliga vitsord. I en får han lika lågt betyg som Åsa Romson. Aftonbladets betygsättning som bygger på omröstning, ger Fridolin 2,7 och Romson 2,6. Ingen större skillnad alltså!

RitningTeorier har visserligen en hel del sanningar att delge världen, men ibland är de så fantastiska att man baxnar. Veronica Palm har som vanligt en teori om hur världen enligt feminister hänger samman. Detta trots att det finns gott om alternativa förklaringar.
Foto: Av SovieleRoger – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17848155

Palm påstår vidare att kvinnor i motsats till män bedöms efter sina meriter. Om man skulle gå på Åsa Romsons utbildning som merit vinner hon på knock out. Hon har doktorerat i miljörätt, Fridolin har ”bara” en ”vanlig” högskoleutbildning. Men som bekant finns fler meriter, t ex personliga. Tittar man på dom så ligger inte Romson bra till. En politiker som låter munnen gå i tid och otid och som gör det ena remarkabla uttalandet efter det andra blir aldrig långvariga i politiken. Det borde Palm veta.

Ska vi ta en liten snabbrepris Veronica? Uttalandet om Auschwitz (SVD; Archive) är en modern klassiker. Sen kom tweetet som kunde tolkas som om miljökonferensen (Expressen; Archive) i Paris skulle ha varit viktigare än de offer som krävdes för attentaten i staden strax innan mötet. Att kalla händelserna i New York 2001 för ”en olycka” (New York Post) blev så pass magstarkt att nu började hennes förmåga att bedöma att ifrågasättas.

Och med all rätt så. Tre uttalanden på mindre än två år som har fått stor uppmärksamhet och också konsekvenser som undrande miner utomlands. Man kan se uttalandena som ”feltolkade” eller ”mindre lämpliga” för att släta över. Faktum kvarstår dock, detta handlar om dåligt omdöme och en konstant oförmåga att tänka innan man talar. Hon sitter dessutom i regeringen. Där ställs än högre krav på person därför att hon nu är en representant för landet och därför har omvärldens ögon på sig.

Dåliga egenskaper om man är vice statsminister och ingår i regeringen där man har en Miljöministerpost. Också det borde Palm veta, men väljer lägligt att ignorera det och se de patriarkala strukturerna istället. Här är det ju solklart så att Romson ansätts för att hon är kvinna, inte för att hon har klantat sig en gång för mycket med ett uttalande som än en gång har väckt både harm och förundran.

Fabian BathurstSkillnaden mellan Romson och Fridolin är att visserligen har båda misslyckats men Fridolin har lyckats hålla en låg profil om det. Romson har kraschat inför öppen ridå och på ett så spektakulärt sätt med sina uttalanden att hon nu är förbrukad. Foto: By Cruiser-Aust – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12338408

Men visst kan jag vara generös och ge Palm ett halvt rätt för en sak, Fridolin har kommit undan alldeles för billigt. Hans roll i den pågående skandalen inom mp och alla de misstag han har begått, inte minst som skolminister men också som partiledare, kan få en att undra. En fråga som hela tiden dyker upp är om en minister med ett så viktigt område som skolans, får lov att misslyckas så många gånger utan att han, hon eller hen (ironi!) helt enkelt får leta upp ett nytt jobb.

Men jag kan förstå Palms konspiratoriska tankar. Det är trots allt inte lätt att inse att det som förr var så självklart som att kunna göra karriär i föreningarnas Sverige och som sossepamp berika sig, nu är ifrågasatt. Hon skulle ju vid tillträdet som ordförande hos Rädda Barnen få höjt arvode (Expressen; Archive), nu får hon nöja sig med ett sänkt sådant efter allt ståhej. Det beror säkert på att hon är kvinna, inte på att lönen skräddarsytts just för henne med den något kryptiska motiveringen ”ta hänsyn till hennes livssituation”.

Förutom det höjda arvodet kunde Veronica Palm, om allt hade gått igenom och inte protesterna hade tilltagit, fått pension från riksdagen plus en tilltagen lön på 46 800 kronor i månaden. Den förra ordföranden fick nöja sig med 20 000 så nog hade Veronica kommit upp sig alltid. Men det dumma patriarkatet som låter henne jobba gratis efter 14.55 har nu sett till att sätta p för la dolce vita som annars hade hägrat. Inte för att det var fel av Rädda Barnen att sno pengar från de rädda barnen, utan för att Veronica är kvinna inget annat.

Nej, när ska feminismen få en seriös debatt med tänkvärda tankar i denna? Veronica Palms inlägg visar enligt mig på ett rätt brutalt sätt att där är vi långt ifrån än. Det finns de som försöker städa upp i den kökkenmödding som feministerna själva skapar med sitt hat och sin missunnsamhet, men också de kämpar förgäves i dagens debatt. Antingen sladdar de ner i samma krondike, eller också så tystas de i vanlig ordning med kritik och påhopp. Resultatet? Få eller inga män lyssnar, om de nu inte är överlöpare förstås!

Anita EkbergDet ljuva livet med höga löner i föreningslivet som sossar vant sig vid genom åren tog ett abrupt slut för Veronica Palm. Kanske därför hon ser konspirationer i allt? Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Veronica Palm till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Konspirationsteorierna antar helt nya former och skepnader i feminismens värld. En bild du har visat dig slående duktig på att förmedla i alla dina uttalanden och teoribyggen. Det gör dig till en samhällsdebattens Lance Armstrong och därmed också en värdig kandidat.”

Dagen då DÖ dog

DÖ är död, få förutom regeringspartierna kommer att sakna den politiskt sett perverterade konstruktionen. Det var under KD:s riksting partiet beslöt att lämna uppgörelsen och snart följde de andra i Alliansen efter. Den första reaktionen blev hård, framför allt Stefan Löfven och andra socialdemokrater som Alex Schulman var inte roade. Stefan Löfven kallade det ”upprörande”, ett uttalande bara en sosse på väg att förlora makten kan uttala. Du kan läsa mer om DÖ och dess undergång i Expressen (Unvis.it).

Det som händer nu kan bli en belastning för landet, men det kan också innebära en möjlighet. Det omedelbara som händer är att Stefan Löfven blir bakbunden i flera frågor. En sådan är höstbudgeten som nu i sina delar måste omarbetas. Detta för att den per automatik inte går igenom i riksdagen och det måste ses som bra. I varje fall om man har samma synsätt som jag har. Har oppositionen invändningar måste ju dessa delar ändras om Löfven vill att den inte röstas ner i riksdagen.

Jag ser den möjligheten som positiv. Stefan Löfven tvingas inte bara att agera statsminister istället för goddagspilt, utan det medför också att  de värsta förslagen nu måste ändras. Det kan till och med i förlängningen innebära att v och mp får mindre att säga till om eftersom de står för de mer extrema förslagen. Jag ser alltså det hela som extremt positivt. Äntligen kanske vi får en statsminister som agerar statsminister och äntligen kanske vi slipper extremismen.

CAMP LEJEUNE, N.C. - Super heavyweight, 1st Lt. Adam Rickenbach, is counted out in the second round after his bout with Sgt. Ruebben Woodruff Nov. 20. Rickenbach and fellow Marines are competing in the annual U.S. Marine Corps Boxing Team preliminaries here this week (Official U.S. Marine Corps photo by Sgt. Allan J. Grdovich).

Sverige är visserligen nere för räkning i den nuvarande utvecklingen och kan hamna än värre till utan DÖ, men allt beror på vad man gör det till. Vill man kan man göra det till en möjlighet för ”riktiga” förslag och breda lösningar baserade på kompromisser acceptabla för alla istället för extremistpartiernas agenda som hittills Foto: Wikimedia

Nackdelarna då? Jo, dom finns uppenbarligen. Det kommer bli betydligt svårare att få ihop lösningar som går att förankra i riksdagen, det kommer att bli mer snubblande nära nyval om detta inte går och det kommer att bli betydligt mer svettigt att försöka undvika det alla vill undvika – att  söka stöd hos SD. Det kommer att kräva uppoffringar, kompromisser och nattmanglingar. Det kommer att innebära att alla måste lära sig att ta ansvar och se till allas bästa istället för det egna främst. Om man inte klarar detta är nyval det enda som återstår.

Ett annat utfall är att den nedgående spiral i förtroende för alla etablerade partier som hittills varit fallet, nu kanske kan brytas. De får föra sin egna politik på gott och ont, de slipper att stå och högljutt klaga på förslagen för att i nästa sekund lägga ner rösten i riksdagen och de kan inte längre låta sig bakbindas i arbetet med att hitta framtidens politik.

En ny tid nalkas alltså. Frågan är om den är ljus eller mörk. Jag tycker inte man kan resonera utifrån de termerna utan att man måste fokusera på vad man kan göra med situationen istället. En logisk slutsats borde bli att utesluta de förslag som v och mp står för, ingen annan än dom stödjer dessa.

Möjligen applåderas de två partierna av riksdagsmän som Veronica Palm därför att hon i grund och botten är vänsterpartist, inte sosse. I övrigt kan ingen sosse skriva under på de tokigheter de två står för. Istället öppnas återigen andra scenarier som alla måste anpassa sig till där kompromissviljan kommer att sättas på hårda prov. Susanna Varis har på ett utmärkt sätt satt fingret på oron som funnits kring DÖ. Hennes blogg Susanna’s Crowbar har publicerat följande inlägg, läs det. Också WTF Toklandet har bloggat om det.

Åsa Romson och Gustav FridolinFörhoppningsvis innebär slopandet av DÖ att de extrema förslagen och ytterlighetspartiernas ökade inflytande nu tonas ner när fler åsikter måste vägas in. Helst bör samarbetet med v och mp helt upphöra men det lär nog inte inträffa Foto: SVT

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Äntligen sätts lite press på regeringen som nu måste börja agera med större ansvar än hittills. Ert svar är väntat men inte mindre stötande. Att kalla en utmaning för ”upprörande” är i sig upprörande. Det säger en hel del om både Löfvens och regeringens syn på demokrati och dess spelregler. Det gör er till formidabla kandidater till priset”.

P.S.: Tack Ebba Busch Thor, tack Kd! Hur lite jag än håller med delar av din och er politik är du och ni tack vare beslutet att lägga ner DÖ min/mina idol(er). Det i motsats till regeringen tyder på ansvarstagande även om det kan se ut som något annat vilket säkert kommer att hävdas också.

Rosa Så Långt Ögat Når

Feminister hävdar alltid att det är kvinnor som drabbas av det hemska patriarkatets baksidor. Offekoftan åker på oftare än man hinner blinka och snart är de tårdrypande kommentarerna ett faktum. Problemet är bara att deras beskrivning av verkligheten långt ifrån alltid stämmer. Ibland är den så illa underbyggd att den inte bara haltar, den havererar. Ett sådant exempel är den påstådda lägre lönen som kvinnor skulle ha på grund av det som sossen Veronica Palm kallar ”snopptillägget”. Det hon missar är att ju fler faktorer man kollar på, ju mindre blir löneskillnaden. Till detta kan man lägga att kvinnor är mer sjukskrivna än män vilket avspeglas i lönekuvertet. En annan faktor är att kvinnor är hemma oftare och längre med barnen under föräldraledigheten. Till sist kan man anföra kvinnors envisa val av traditionella ”kvinnoyrken” som skäl.

Veronica PalmVeronica Palm – Alltid kontroversiell men också fel ute till och med internt Foto: Jinge

Faktum är att ju mer ensidig en grupp eller kategori är, desto mer sårbar blir den. I detta fall blir sårbarheten den att Veronicas egna medsystrar i kommunal som organiserar vissa yrkeskategorier på sjukhus, miserabelt har misslyckats med sina egna medlemmars löneutveckling mycket beroende på att gubbväldet inom sosseriet och LO har bromsat en sån utveckling. Ett löjets skimmer sänker sig därför över Veronica och hennes ihärdiga försök att skylla på det alltid närvarande patriarkatet, istället för att titta på den egna rörelsens tillkortakommanden. Hon borde nog städa upp i gubbröran i det egna partiet innan hon pekar finger på andra som inte har gjort något.

Kvinnor som stannar hemma med barn gör sossekvinnor som Veronica Palm djupt förbryllad för övrigt. Att de kan välja en så ”kvinnoförnedrande” syssla måste förklaras och oftast blir denna att kvinnor ”tvingas av den patriarkala strukturen” till att stanna hemma. Återigen ett falskt påstående då undersökningar visar att de faktiskt väljer detta. Inte minst vår egen superhycklare till utrikesminister Margot Wallström bevisade denna tes när hon i en intervju berättade att hon själv valt att stanna hemma med barnen längre än maken, allt detta för att hon ville – inte tvangs.

Margot WallströmDå – hemma med barnen, Nu – feminist. Tvang patriarkatet henne (?) Foto: Nyheteridag

Ingen talar däremot om orättvisorna som drabbar män och som på olika sätt faktiskt är institutionaliserade i vårt samhälle. Tänk dig följande situation: Du är sammanboende med en kvinna och ni har gemensamma barn. Förhållandet börjar dock gå knackigt och snart bryter ni upp. När ni nu ska göra upp om den gemensamma vårdnaden om barnen som lagen föreskriver, måste mannen börja med att ansöka om faderskap till sina egna barn (!). En lätt bisarr situation där kvinnan per automatik ges rätt till vårdnad men mannen måste i värsta fall genomgå ett faderskapstest för att bevisa att han faktiskt är far till barnen och därmed har rätt till delad vårdnad. Jämlikt? Nej, inte alls. En annan sak man måste komma ihåg är att när två förälder får gemensam vårdnad om barn, förutsätter man kanske att barnen ska bo lika mycket hos båda – glöm det. Under 2000-talet har antalet barn som har föräldrar med gemensam vårdnad, men som bara bor hos en av dessa ökat. En sån lösning innebär att barnen i tre gånger så många fall blir boende hos modern. Inget fel i det, men var det inte delad vårdnad det hette? Statistik och siffror på detta hittar du på denna länk till SCB:s hemsida.

Conchita WurstSjukdomsforskning är också oftast könsneutral men inte alltid Foto: Mirror

Nästa exempel hämtar vi från sjukdomarnas värld. Som ni vet drabbas vi människor ibland av obotliga och farliga sjukdomar som t ex cancer. Forskning kring cancer är livsavgörande och många gånger det som fäller avgörandet för patienter. Svensken som betalar världens högsta skatt får dock inte många skattekronor till den forskning som krävs utverkad, istället är merparten av den kostnaden beroende av insamlingar. Cancerfonder startas men dessa är inte alltid det de säger sig vara. För det första finns många lycksökare vars avsikter är att göra sig en hacka på folks goda vilja, det gäller alltså att alltid välja en fond med 90-konto som inte garanterar men höjer i varje fall trovärdigheten. Inte ens då kan man tyvärr vara säker på att pengarna går till det man tror. Den myndighet som sköter detta är Svensk insamlingskontroll och  dom har historiskt sett inte alltid lyckats i den uppgiften. Det har därför ibland dykt upp halvt eller helt oseriösa insamlingskampanjer med 90-konton. Exempel på en sån fond är Cancer och Allergifonden som efter mycket hård kritik i olika artiklar till sist efter mycket stötande och blötande fråntogs sin rätt att använda 90-konto. En mycket bra artikel i SVD skrevs för en tid sedan, läs den gärna innan du skänker pengar.

PengarulleHamnar pengar alltid rätt eller kan vi lika gärna torka oss med dem? Foto: Feber

En form av insamling som är extra bedräglig är den som säger sig gå till all möjlig forskning men vars huvuddel bara går till en viss utvald forskning. En sån fond är ”Rosa Bandet”. Problemet är dock att den cancerform som är landets vanligaste – prostatacancer och som bara drabbar män – får mindre än hälften så mycket som bröstcancer – en cancerform som nästan enbart drabbar kvinnor. Lägger vi dessutom till hur mycket av de insamlade bidragen som går till cancerforskning kring gynekologiska cancerformer blir siffran tre gånger så mycket till kvinnliga sjukdomar jämfört med mäns. Insamlingen är därmed inte särskilt könsneutral vilket man kanske kan förvänta sig när det gäller forskning kring sjukdomar. Borde vi inte vara jämställda inför dessa? Inte som det nu är tydligen. Statistik över hur vanlig olika cancerformer är hittar du via den här länken.

Kom ihåg en sak, jag säger  INTE att du inte ska skänka pengar till Rosa Bandet. Vad jag däremot säger är att om du nu köper Rosa Bandet, varför inte köpa Blå Bandet också? Där går pengarna faktiskt till den cancerform som är landets vanligaste dvs prostatacancer. En redovisning av vad Rosa Bandets pengar går till hittar du här. Länk till Blå Bandets hemsida hittar du här. Skänk alltså pengar, men gör det till båda sidorna genom att också köpa Blå Bandet också när du ändå köper det rosa ditot. Om du gör det visar du också att du inte köper marknadsförarnas intentioner utan tänker själv.

Rosa BandetRosa Blått? Självklart ska man köpa båda! Foto: Mixia

Ett annat problem är det mediala igen. Vart jag än går så det enda jag ser är rosa och rosa igen. Ingenstans ser jag det blå bandet. Uppenbarligen är det inte politiskt korrekt att bry sig om ALLAS hälsa genom forskning på olika cancerformer, inte heller att samla in pengar till detta. På TV anordnas galor och inget fel i det, men allas rätt till forskning och nya terapiformer tycks hamna på skam också hos dom. Det har helt enkelt genom medias enkelspåriga agenda blivit helt legitimt att samla in pengar för ett syfte, men inte ett annat lika behjärtansvärt. Vi har därmed genom den av feminismen genomkorrumperade medieapparaten blivit anmodade att vara ojämställda där det borde vara tvärtom.Snälla och medgörliga medborgare som svensken är, lyder vi som en skock får som bara klampar på. Dags för lite riktig jämställdhet kanske. Hur vore det med en gemensam insamling som var könsneutral och skänkte de pengar som behövs till det som är mest akut istället för en uppdelning i ”vi och dom” eller ”sjukdomsforskning mot sjukdomsforskning”?

Löjesguiden vill med denna artikel nominera den hycklande pk-ismen i Sverige till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni nomineras till priset för ert hyckleri där till och med sjuka människor invaggas i tron om att vi lever i ett för alla jämlikt samhälle. Ni invaggar också medborgaren i tron att det alltid är en part som drabbas av orättvisan. Påståenden som alltså  intet på något sätt är sanna. Ni som ligger bakom dessa tankar och villfarelser har därmed visat att hyckleriet i Sverige är en gångbar och framgångsrik väg för att kunna skaffa enskilt tolkningsföreträde och fördelar för den egna gruppen på bekostnad av andra.”
Till sist har också Susanna Varis skrivit utmärkt om ojämlikheten som ingen uppmärksammar på sin blogg. Länk till artikeln hittar du här.