Rasism och andra påhittade ursäkter

Äntligen har så Mona Sahlin fallit. Kanske är det för gott den här gången och förhoppnings- vis är det också slutet på en osedvanligt misslyckad persons politiska era vi kan sätta punkt för. Som vanligt när det gäller maktfullkomliga sossar är det inte bara hon som faller, med henne finns ett helt entourage av personer som har gottat sig i soldrottningens glans och som nu förhoppningsvis får det lite svårare.

För precis som med så många härskare innan henne har hon omgivit sig med personer som har nått gynnade ställningar, många gånger utan anledning. Professor Masoud Kamali är en av dessa som har ingått i ”hennes gäng”. Det väckte t ex förvånade reaktioner när Mona Sahlin som dåvarande integrationsminister stoppade en redan sittande kommittés utredning för att istället tillsätta just Kamali att utreda frågan istället.

Utnämningen väckte ett ramaskri (GP; Archive), framför allt i forskarkretsar då den ansågs vara mer politiskt motiverad än vetenskapligt. Att hans kontakter säkert hade spelat roll kan man förstås bara spekulera i men ändå rätt framgångsrikt. I sin nya position utsattes Kamali genast för ”rasistiska protestmejl” som departementet bombades med. Det berodde däremot absolut inte på att han tillsatts under mycket märkliga former eller att hans slutsatser redan var klara innan han ens hann börja sitt utredande.

Thomas Patterson Portrait of a postmanDet är inte alltid postmannen levererar trevliga brev, det fick enligt egen utsago Masoud Kamal smaka på. Rasistiska mail skulle ha strömmat in på departementet där han hade ett utredningsjobb. Ingen har dock sett dessa mail och den eventuella kritik som framfördes i dessa om de fanns kunde aldrig ha berott på omständigheterna som Kamali fick jobbet på. Foto: Thomas Patterson – ”Portrait of a Postman” Wikipedia Commons

För i Kamalis värld är allt rasism. I utredningen (SOU 2006:79) får han fritt utlopp för det han redan har bestämt sig för innan utredningen ens låg på den nya integrationsministern Jens Orbacks bord. Tur ändå att vi hade en integrationsminister, det är mer än vad man kan säga om dagens regering. Utredningen var i varje fall full med nya underfundiga infalls-vinklar som gjorde allt till rasism. Visst finns rasism, missförstå mig rätt, men att kalla allt för rasism motverkar till sist sitt egna syfte då det hela blir löjligt.

Kamalis påstådda hatmejl kunde som sagt lika gärna varit kritik. Det lite fiffiga är ju att om man gör kritik liktydigt med rasism, slipper man ju också att bemöta denna än mindre konfrontera den. Kritiken lägger sig ju per automatik för vem vill bli beskylld för att vara rasist? Men när taktiken används i rent löjeväckande syfte, det är också då ”rasism” blir ett tomt ord ingen längre bryr sig om.

Låt mig ta ett exempel ur levande livet: En kväll kommer jag och min blivande fru gående på en station någonstans i kollektivtrafikens Sverige. På andra sidan perrongen går en man åt samma håll som vi. Överallt syns tydliga skyltar om att det är rökning förbjuden eftersom det är en inomhusstation. På en bänk sitter en person med utländsk bakgrund och röker för glatta livet. Vi som inte röker ser nog sånt som det mest irriterande som finns vilket uppenbarligen mannen på andra sidan insåg eller kanske inte.

Mannen bredvid oss går fram och ber rökaren att släcka. Svaret överraskade inte, det hette att nu att den missnöjde var rasist. Okej, rasistkortet draget för att slippa skuld och konsekvens med andra ord, allt för att kunna njuta av känslan av att man fått ”sätta dit en vit översittare”. Den äktsvenske mannen säger därför att han knappast är rasist vilket han inte heller var. Han sa aldrig ”släck cigaretten j-a xxxxxxx”. Då kommer sandlådenivån istället. ”Jo det är du”. Mannen som inte orkade gick därifrån och rökaren kunde fortsätta.

Friscos Kitchen Stove Rag CoverVill man röka är det var och ens ensak. När det berör andra som på offentliga platser är det en helt annan sak. På vissa platser är det till och med förbjudet, anledningen är att det ena intresset måste balanseras mot det andra. Det handlar däremot inte om rasism om man nu inte gör det till en sån fråga förstås Foto: By Jimmie Morgan, C. Francis Reisner. Cover artist not credited. – 1918 sheet music published by George Fairman. Via scan at [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6802566

Så vem i den situationen var rasist? Den som påpekade att rökning var förbjuden eller den som menade att bara uppmaningen att släcka cigarretten var rasistiskt? Jag hejar nog på den senare men det var ju invandraren i sammanhanget så…..? För lite bekvämt kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de postkoloniala teorierna som säger att den som är definierad som ”underlydande”, aldrig kan vara rasist. Det kan bara den som är översittare i hela spelet och det är ju alltid en vit medelålders man, i enstaka fall kvinna.

Det där tricket används av allt fler. Dra rasistkortet och om någon protesterar påpekar man bara att denna är en vit överhöghet som från sin privilegierade position aldrig berörs, men berör. Kamali gör just det i sin artikel till försvar för Kaplan. Kaplan fälldes därför att det blev en misstanke, ett uttalande för mycket.  Att bjuda in personer som Yvonne Ridley tangerade någon slags anständighetsgräns men uttalanden om Israeliska nazister blev en direkt belastning också för regeringen. Därför fanns inget val än att låta honom gå.

Ett gyllene tillfälle att ta initiativet för vissa, bl a Kamali. För gör man en händelse till något annat än det är, kan man alltid vinna lättköpta poänger. Muslimer är offer trots att Kaplan aldrig har kritiserats för sin muslimska tro. Muslimer har ingen plats i det svenska samhället och måste jobba mer än andra för att ens få äta sopor trots att han själv har uppnått den aktningsvärda titeln ”professor”. Det är så argumenten låter, men hur fel är dessa argument inte?

Det svenska samhället är mer öppet än många andra. Här finns möjligheter för den som vill ta vara på dessa, men bara om man själv vill. Observera, visst finns också här rasism det förnekar jag inte, men den är förvånansvärt mycket mindre än i många andra samhällen. Vill man vara utanför, vill man göra sig till ett offer så varsågod. Utanförskapet som finns beror inte på att det svenska samhället stänger ute, utan att folk inte förstår eller vill ta sig fram mellan de grynnor som faktiskt finns.

FyrAlla samhällen har sina grynnor, men få är så väl förberett som det svenska. Här finns all möjlig hjälp att få om man vill ha den men man måste komma till skott själv och inleda den processen. Fyrljus tänds visserligen automatiskt men man måste själv vilja orientera sig dit. Foto: Wikimedia Commons

Låt mig ta ett exempel: Vill man inte lära sig det svenska språket, står man per definition utanför. Det är en social kod och ett verktyg som gör att du kan ta dig fram. Klarar du inte språket finns tolkningstjänster man kan utnyttja och har rätten att ha i t ex kontakten med myndigheter. Eftersom man inte kan språket, kan kulturen och kan myndighets-Sverige blir det svårare att ta sig fram, men det går. Allt man behöver göra är att ta kontakt med det lokala socialkontoret och då dom förstår att personen behöver assistans får man det.

Trots denna vetskap om hur viktig förståelsen genom språk är, förser det svenska samhället de nytillkomna med halvdan utbildning och när de sen kommer ut i samhället behövs den inte. Dåliga kunskaper om språket, dålig förståelse om samhället och dess värderingar trots att man bor i det och lite förståelse för dessa värderingar brukar kallas ”dålig integration”. Det är också anledningen till kritiken, det demokratiska och öppna samhället är på många sätt under attack och de här problemen spär på det.

Denna osunda process till trots har personer som Kamali blivit professor, hur förklarar han det? Där jag bor har jag en kurdisk läkare som talar perfekt svenska. Hur förklarar man sånt när andra kan leva här en livstid men aldrig ens lära sig språket? Det ska jag förklara för honom, det handlar om vilja och hur mycket man är beredd att anstränga sig! Inställning helt enkelt. Vill man inte så vill man inte, men kom inte och skyll på rasismen. Den finns, men är inte förklaringen i fallet.

Att säga att Kaplan blev offer för islamofobi är alltså helt fel. Han blev istället ett offer för att han inte förstod att det gamla sättet, att spela båda sidorna samtidigt och att spela under täcket med extrema krafter, inte fungerar i en demokrati och ett öppet samhälle. De krafterna han spelade på hade ju en helt annan agenda än det demokratiska samhällets. Därmed hamnade han på direkt kollisionskurs en gång för mycket. Då hjälper det inte  att skylla på att man inte förstod.

PekaDet är inte alltid alla tar ansvar för sina egna handlingar, inte minst Kaplan har visat sig vara en fen i den sporten. Att peka på andras fel eller brister tycks lättare än att medge de egna. ”Det var hans fel”, ”Det var spriten”, alla förklaringar tycks vara godtagbara utom den rätta. Foto: By Achim Hering – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4150626

Lite ironiskt är det dessutom istället faktiskt den som skriker om islamofobi och rasism som är rasisten. För istället är det ju Kamali som i sin artikel ger uttryck för minst sagt fördomsfulla tankar, vad sägs om följande citat:

” En man från Mellanöstern har vägrat ta en vit kvinna som dessutom är journalist och filmar händelsen med dold kamera i hand. Den vita privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse.”

Som vanligt är det antirasisten som rasisten. För det hela borde kallas för vad det är, fördomsfullt och historielöst! För tittar man på västerlandets historia ser man hur vi har kämpat för en rad saker. Vi har kämpat för att få demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Det har till och med spillts blod för att uppnå detta. Vi känner oss med all rätt stolta över dessa framgångar, något islamisk kultur inte borde eftersom den aldrig historiskt sett har nått upp till något av de nämnda sakerna. Det är därför våra olika kulturer krockar.

Hur kommer då samhället att klara detta nya prov det ställs inför? Kommer islam att kunna bli en del av ett demokratiskt system? En del menar att det kan det, i samhällen (Sydsvenskan; Archive) som Jordanien har man nått dit. Problemet med jämförelsen är att Europa naturligtvis på inget sätt liknar det Jordanska. Andra menar att det kommer bli mycket svårt eftersom många muslimer är inkompatibla (Independent; Archive) med samhällen som våra i väst.

Det blir inte heller lättare att göra detta av att man som Kamali för fram rena falsarierna som teorier till en händelseutveckling. Om man dessutom spelar under täcket (GD; Archive) med otäcka krafter inom religionen, snarare höjer det misstankegraden. Ett faktum som också blev Kaplans fall, inte rasismen eller islamofobin som Kamali vill göra gällande.

Al-Husayni1929_(cropped)Rasism tycks alltid se annorlunda ut än vad den beskrivs som. Den här mannen – Al-Husayni, stormuftin av Jerusalem – bar på på ett så starkt brinnande hat mot judar att det ledde till ett intimt samarbete med Europeiska nazister och fascister. Vissa menar också att han bar direkt skuld till judars död i östra Europa Foto: Wikimedia Commons

Bjuder man in motbjudande personer som Yvonne Ridley, Riyadh ul Haq och Abdullah Hakim Quick har man per definition en dold agenda och det hade Kaplan tyvärr. Varje gång en person med ett hatfyllt budskap har bjudits in, har han haft samma ursäkt igen och igen. ”Oj då, jag visste inte det”. Det kanske fungerar om man jollrar omkring i tillvaron, men är man minister i en regering förpliktigar detta – Punkt!

Fallet Kaplan visar egentligen bara att två samhällssystem, två synsätt står i direkt motsatsförhållande till varandra och att det kommer att bli stora spänningar också framöver. Säkert kommer spänningarna att späs på av än fler terrorattentat och som vanligt kommer man att säga att de som utför dessa inte representerar majoriteten. Då kanske det istället krävs att också majoriteten ställer sig upp och deklarerar var det står och att de tillerkänner sig demokratiska värden istället för att hela tiden mumla i mungipan.

Det är alltså dags att välja väg för den muslimska världen. Antingen är man en del av det samhälle man har valt att bosätta sig i, eller också är man emot detsamma. Visst kommer det ta tid och visst måste många smärtsamma val göras som att det aldrig kommer på tal att införa sharia-lagar i väst.

Kalla mig gärna islamofob, det är jag dock inte. Jag är däremot en person som tror på det system vi har skapat och de ideal som styr detta. Vill man inte dela min dröm blir man som Kaplan istället, en person som försöker spela båda strängarna samtidigt. Det kommer dock knappast att leda till att vare sig sympatin eller toleransen för denna grupp ökar. Istället går nog samhällen istället mot inre kollaps och det är det som det är hög tid att stoppa och där är Kaplan en utmärkt symbol.

AnarkiSymboler säger mer än ord ibland. De kan skvallra om ideologier och om tankeströmningar. Mehmet Kaplan är en symbol, ett tecken i tiden på att något mycket mer otäckt har flyttat in. Detta något står delar inte alltid de ideal vi har byggt vårt samhälle kring och därmed blir det samma samhälles huvudvärk istället. Foto: CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=596208

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamali till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är talespersonen och därmed symbolen för det sjuka i vårt samhälle som så gärna vill peka på andra saker än det som faktiskt är. Offerkoftan ska till varje pris sättas som den trofé den är på den egna gruppen i striden om makten och inflytandet. Att föra den kampen och den debatten med hjälp av lögn är djupt ohederligt. Det gör dig och många fler till dopade kandidater till priset.”

Annonser

I utrikesministerns förvrängda världsbild

Vår utrikesminister måste ha en väldigt förvrängd världsbild. Tidigare har hon ju gjort sig till ovän med nästan hela Mellanöstern vilket är något av ett rekord. Först var det Saudiarabien (SVD; Archive) som hängdes ut och förnedrades inför öppen ridå med tal om ”medeltida bestraffningsmetoder” i riksdagen. I sak hade hon rätt, det är på många sätt ett medeltida system som landet utgör. Problemet är däremot att i diplomatins värld framför man inte kritiken på ett sätt som det här.

Den gången kom kritiken från i stort sett hela arabvärlden och det gick till och med så långt att ett planerat tal på Arabförbundets möte ställdes in. En diplomatisk markering som fick långtgående konsekvenser och som var tvungen att fixas av en hastigt sammansatt delegation bestående av bl a kungen och Björn von Sydow.

Sen blev det Israels tur. Israel-Torurettes tyckte Hanif Bali och visst var det så, hennes minst sagt märkliga turer i relationerna till landet gjorde snart att förhållandet mellan de två länderna var djupfryst. Flera av utrikesministerns ställningstaganden, har dragit ett löjets skimmer över hela vår utrikespolitik, inte minst i Israel men också i mina ögon. Självförsvar från en attackerande part kan aldrig kallas ”utomrättsligt dödande”, men det anser vår utrikesminister viktigt nog att utreda (SVT; Archive).

Har hjulen börjat rulla är det ibland svårare att få dessa att stanna. Så också för utrikesministern för nu har det blivit dags igen. Sverige ska återigen göra sig till något av Gossen Ruda på den internationella scenen genom utrikesministerns försorg. När FN:s Generalförsamling skulle rösta häromdagen var det inte vilket förslag (Expressen; Archive) som helst som låg framför oss. Den var tvärtom provokativ men framför allt helt historiskt felaktig.

StudentspexEfter omröstningen i Generalförsamlingen framstår Sverige återigen som ett enda skämt på den utrikespolitiska scenen. Wallströms nedmontering av Sveriges rykte i världen fortsätter alltså, allt för att säkra röster till att rösta in oss i säkerhetsrådet. Foto: Wikimedia Commons

Resolutionen som flera arabstater står bakom, ifrågasätter nämligen judarnas historiska band med de heliga platserna i Jerusalem. Problemet är att de har bara en drygt 6000 år gammal historia med band till just de heliga platserna att luta sig mot. I den finns bl a Tempelberget där judiska tempel har stått lika länge, det enda som idag finns kvar är klagomuren som också den har funnits länge. Att ifrågasätta judars band till platser i Jerusalem är alltså som att påstå att Stockholm är huvudstaden i landet Riga.

Förklaringen till varför utrikesministern väljer att stödja befängda resolutioner måste alltså sökas i andra skäl än att judar inte skulle ha någon koppling till Jerusalem. För ingen, inte ens utrikesministern, är väl så korkad att de tror på den utsagan (?). Svaret på den gåtan heter ”kampanj”. För just nu är Sverige och utrikesministern inställd på att Sverige ska in i FN:s säkerhetsråd. Tanken är väl att det ska skänka lite glans åt ett rätt skamfilat Socialdemokraterna.

Det är nog också tänkt att ge Wallström det strålkastarljus som behövs för att kompensera för det tomma innehållet i politiken hon för. Att stödja förslaget från arabvärlden är alltså att säkra röster för att vi ska komma in. Då är utrikesministern tydligen beredd att till och med ta till så absurda argument som det i resolutionen. Tydligen är dessutom just röstköpet så viktigt att vi offrar andra principer i samma andetag. För nästa röstköp går att spåra i förra veckans beslut i utrikesutskottet att inte kalla ett folkmord (Europaportalen) för ett folkmord.

Turkiet är ju resultatet av det sammanfallande Osmanska riket som gick under i och med undertecknandet av Versaillesfreden 1919. Huvudsätet för det Osmanska riket var Istanbul så det som kom att bli Turkiet var navet i riket. 1915 Ställde man till det för sig när man samlade ihop kristna, Armenier, Syrianer, Assyrier, Kaldéer och Greker och massakrerade dessa. Förföljelserna fortsatte ända till 1923, alltså när det Osmanska riket hade övergått till att bli dagens Turkiet, och etniskt rensade landet på nästan all kristen befolkning.

ArmenienEn gång i tiden fanns ett engagemang i frågan om de förföljelser som skedde 1915, nu försöker man tysta hela debatten om Turkiets skuld i massakern. Det värsta av allt är att avsaknaden av ställningstagande kan vara ett sätt att blidka just Turkiet, inte ett beslut baserat på övertygelse. Foto: By United States Government – http://www.loc.gov/pictures/item/2002711981/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27289364

I förra veckan röstades idén om att stämpla händelsen som ett folkmord, det var trots allt ca 1 000 000 Armenier som mördades den gången, ner av utrikesutskottet. Frågan är känslig då dagens Turkiet inte vill kännas vid någon skuld. Idag är landet dessutom invecklat i förhandlingar om EU-medlemskap där man ställer långtgående krav. En brännmärkning av landet är alltså det sista man vill ha på den utrikespolitiska agendan.

Så blev då alltså ett folkmord inte ens erkänt, allt för att ämnet är för känsligt och kanske därför att röstfisket nu är igång för att få in Sverige i säkerhetsrådet. Turkiets stöd i frågan kan dock visa sig bli en Pyrrhusseger. De är ju invecklade i strider mot Kurdiska förband som Sverige aktivt stödjer mot IS, och Turkiet kan dessutom ha ett finger med i spelet till stöd för just IS. Det sista påståendet återstår dock att bevisa. Än mer pikant blir frågan när Mp:s internpolitik avslöjar ytterligare en sprickbildning (Expressen; Archive) i frågan.

Soppan blir dessutom än mer komplicerad av att riksdagen redan 2010 har röstat för ett erkännande (DN; Archive) av folkmordet. Så det som då erkändes som ett folkmord, råder nu total tystnad ikring. Är det möjligen så att förhållandet till staten Turkiet prioriteras framför realpolitik och beslut? Har utrikespolitiken villkorat riksdagens beslut så att den agendan har gått före?

Turkiet av idag är ju faktiskt inte ens landet som skäms över att försöka kväsa andra länders politik, inte ens deras rätt till yttrandefrihet (SVD; Archive) går fri från inblandning från ett aggressivt Turkiet och Erdogan. Kan det till och med ha varit så att utrikesutskottets beslut också föregicks av påtryckningar och påstötningar? Har Sverige helt enkelt i det tysta tagit hänsyn till Turkiets känslor på bekostnad av våra egna ställningstaganden?

Den Tyste MannenI vissa fall kanske tystnaden kan vara underhållande, men i det som man nu kan misstänka är det nog inte lika roande. Ställningstaganden ska nog helst göras utan hänsyn till vare sig länder eller dess ledare, annars blir vi ryggradslösa istället.
Foto: Wikimedia Commons

Sverige har ju redan fått smaka på Turkisk inblandning i våra inre angelägenheter när ambassaden i Stockholm framförde protester mot att TV4 (TV4 Gruppen; Archive) ville sända en dokumentär om folkmordet. Den här typen av inblandningar skulle normalt sett ha lett till diplomatiska förvecklingar, det har det ju tidigare gjort i fallet Israel t ex, men i fallet Turkiet kan vi alltså ha fallit till föga och kastat in handduken för att inte stöta oss med ett land som blir allt mer diktatoriskt.

Kampanjen som ska föra Sverige in i säkerhetsrådet blir dock smutsigare än så. Stiftelsen Dag Hammarskölds minnesfond är stiftelsen som upprättats för att hedra minnet av före detta Generalsekreteraren svensken Dag Hammarsköld som sköts ner på uppdrag i Kongo. Stiftelsen är i praktiken underställd regeringen, t ex var kabinettssekreteraren Annika Söder fondens direktör till dess hon tog det nya jobbet sommaren 2015. I fondens stadgar kan man läsa hur deras pengar ska användas av den som tar emot dessa:

”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”

Fina ord eller hur? Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut! I slutet av mars anlände FN:s nuvarande Generalssekreterare Ban Ki-Moon till Stockholm. Hans ärende här var att hålla en föreläsning och ta emot en medalj. Inte för att han förtjänar den, en sämre FN-chef har sällan skådats. Svenskan Inga-Britt Ahlenius som ledde FN:s revision riktade skarp kritik (Aftonbladet; Archive) mot honom och kallade honom till och med ”en nolla”. Men nu var han här för att ta emot en medalj han inte förtjänar och hålla en meningslös föreläsning.

Redan i augusti 2014 begärde Annika Söder att fonden skulle betala ut 14 miljoner kronor. Medan hon var fondens direktör, begärde hon alltså ut en betalning för något som ännu inte hade gått av stapeln! När hon sen senare fick kabinettssekreterarposten på UD, kunde pengarna på begäran från Regeringskansliet betalas ut via SIDA. I begäran framgick också att SIDA själva skulle betala resten av kostnaden genom att ta resten från biståndspengar.

Fattiga och behövande skulle alltså indirekt få betala för att få hit en gratisätande höginkomsttagare som dessutom saknar både legitimitet och kompetens. En person som dessutom har beskyllts för korruption! Det mest intressanta i den historien var att höra Wallström försvara sina beslut i konstitutionsutskottet (KU) nyligen när hon kallade ledamöterna ”okunniga” (DN; Archive). En riktig Carl Lidbom med andra ord, men samtidigt ett lika stort förakt för demokratin som hennes partibroder.

Om utrikesministern anser det vara fel att ställa frågor om hur en stiftelse kunde gå emot sina egna stadgar eller hur världens fattiga är de som ska behöva bekosta Utrikes-ministerns grandiosa visioner, så är det nog så…..i hennes värld. För vi andra som ser begrepp som ”etik” och ”moral” som något helt annat än de snaskiga inslagen som historien utgör, är nog rätt indignerade skulle jag gissa.

Nej, pröva följande förklaring som alternativ. Vår utrikesminister ser sig själv som det stjärnskott hon inte är. Hon har som självskriven maktmänniska, nu bestämt att vi – röstboskapet – ska vara j-a glada över hennes visioner om att Sverige ska in i säkerhetsrådet. Ett säkerhetsråd och ett FN jag personligen helst ser att vi lämnar eftersom organisationen under just Ban Ki-Moon har förvandlats till en stödstrumpa åt allehanda dumhet (ÖT; Archive) och korruption (SVD; Archive).

Wallström trallar på som om inget hade hänt. Hon begår alltså inte bara korkade saker och gör mindre lyckade uttalanden själv, hon ser dessutom till att satsa svenska skatte-betalares pengar på misslyckade eller helt dåraktiga saker. Allt detta i ett enda syfte, Sverige ska in i prestigeprojektet FN:s säkerhetsråd. En organisation djupt korrumperad och inte ens fungerande efter alla utnämningar till fina poster av vänner, släktingar och de som stödjer makthavare runt om i världen.

Sluta upp med vurmen för FN Wallström! Skattepengar ska gå till dem som har betalat dessa och de som behöver hjälp eller stöd. De ska däremot inte gå till korrupta småpåvar eller till fjäsk för makthavare som i praktiken saknar legitimitet.

LuradNär nu svenskens pengar används till allt annat än vård, skola och omsorg är det förknippat med flera problem som mutor, svält och utebliven utveckling. Länder som skulle fått pengar till just detta, blir istället lite fattigare tack vare att utrikesministern prioriterar prestigeprojektet säkerhetsrådet istället. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att något är så viktigt att det överskuggar allt annat är sant i vissa fall, dock inte i fallet FN. Där vore det helt enkelt bättre att lämna en organisation som inte längre klarar av att vara vare sig objektiv, opartisk eller korruptionsfri. Att ens satsa en enda svensk skattekrona på detta är skäl nog att nominera dig till kandidaturen och det med råge.”

Demokratins Potemkinkulisser

”I Sverige har vi yttrandefrihet, vi har haft det i 250 år och i år firar vi dess tillblivelse”. Så brukar det heta i den officiella bilden av oss och den vårdar vi ömt, men stämmer den med verkligheten? Naturligtvis inte alls! För i Sverige 2016 mår just yttrandefriheten sämre än på länge och den bilden vi vill förmedla, är just bara en bild. Sanningen ser betydligt mer rå ut och den är inte alltid så vacker som man vill framställa från officiellt håll. Ett exempel på det är fallet Marcus Birro.

Hela historien började med hans krönika (Expressen; Archive) där han beskrev gatutiggeriet och hur lite han litade på nöden hos dessa människor. Det där är förstås inget man får säga i Sverige så ramaskriet blev högt, mycket högt. Han sa ju en del andra sanningar (Dagen; Archive) men ska man göra det gäller det att ha rätt åsikt, annars kan ramaskriet bli än högre. Ja, det kan bli så högt att man landar (Inzoomat; Archive) i något som mest liknar en extrem variant av Se & Hör med sitt kikande i andras nyckelhål.

Den enda avsikten med sådana artiklar är ju att förnedra, förringa och se till att smeta ner en misshaglig person, allt under täckmanteln av ”genuina nyheter”. Straffet för att säga saker som inte faller i god jord är hård. Så mycket för yttrandefriheten  alltså. Men det fyller uppenbarligen sin funktion, studier visar nämligen att den här typen av smutskastning ibland uppnår sitt syfte. Folk tystnar och så gör debatten. Att publikationer som ”Inzoomat” dessutom tjänar pengar på sitt snaskande är ju bonusen som får alla att göra vågen.

HoppaDe enda som hoppar av glädje i dagens situation är antidemokraterna, svensk vänster och de snaskiga publikationerna som så gärna gräver i folks liv för att hitta munsbitarna. De som däremot värnar om demokratin har hittills fått se sig akterseglade. Låt oss ändra på den situationen nu! Foto: By torbakhopper – happy the way it is, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47726378

Men det kan gå ännu sämre än att man får sitt vandel söndertrasat, metoderna att slita sönder en persons trovärdighet är ju som bekant flera. I Marcus Birros fall innebar nästa steg det ekonomiska dråpslaget. Efter sitt gatlopp har Birro två uppdragsgivare kvar till sitt bolag som han som ensam ägare arbetar genom. De förser honom med uppdrag att skriva och föreläsa, förr var de fler men i skandalens spår har de andra dragit sig ur. Det har alltså blivit betydligt magrare och inkomsterna har inte helt sinat men är lägre.

I förra veckan bestämde de två sig för att sätta hårt mot hårt. Genom att hota honom med sparken såg de till att han tvangs hoppa av en föreläsning (SMP; Archive) i Växjö. De såg helt enkelt hans deltagande som oönskat. Det är alltså så man dödar det fria ordet i landet. Har du fel åsikt eller fel ställningstagande så  måste du antingen som jag arbeta under pseudonym, eller så får du inga intäkter eller inkomster som Birro. Blir du riktigt hatad kan du också se fram emot ett härligt litet karaktärsmord i någon snaskig publikation.

Yttrandefriheten mår alltså inte så bra som man vill påskina. Ivar Arpis skarpa penna har fångat detta faktum när toleransen (SVD; Archive) ställs i centrum i hans ledare. Han precis som jag, konstaterar att toleransen i landet är minimal och att den slår mot just yttrandefriheten. Han konstaterar också precis som jag, att denna intolerans så gott som alltid kommer från vänster. Till sist drar han återigen precis som jag slutsatsen att det alltid är högeridéer som man riktar in sig på.

Högeråsikter får man inte ha i Sverige, det har vänsterdebattörerna bestämt. Ändå har cirka hälften av befolkningen sådana tankar så de måste vara fascister allihop. Bunta ihop dom och skjut ihjäl dom, eller ännu bättre jämför med nazister som i Arpis (Nöjesguiden; Archive) fall. Slutsatsen kan bara bli en, Arpi träffar mitt i prick i sin skarpa artikel och den sanningen tål att läsas igen och igen. Men säger man den får man vara beredd att betala priset.

PrislappVill du ha varan måste du vara beredd att betala priset för den. Frihetens pris kan ibland vara högt som Marcus Birro har visat, men betalar man det inte kan man inte heller åtnjuta sånt som yttrandefrihet. Då tar helt andra mörkare krafter över. Foto: Av Ralf Roletschek – Egen avfotografering, FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19257212

För att komma dragandes med något så mossigt som ”yttrandefrihet” eller ”den fria tanken” är ju typiska borgerliga begrepp för att håll massan i schack. Med andra ord, göm dig inte bakom fina ord som enbart syftar till att ge dig fördelar du inte ska ha. Tanken svindlar inför all denna idioti som produceras. Naturligtvis är tanken fri, så också rätten att yttra den. Självklart kan vi tycka, men mina exempel visar något annat att något mycket mer otäckt pågår. Detta parallellt med att vi fixar jippon som ska upprätthålla självbilden.

Sanningen är att i Sverige 2016 värdesätter det offentliga olika åsikter olika mycket. Sant är också att har man ”fel åsikt” kan man råka riktigt illa ut. Faktiskt så illa att vi också till inskränkningar i yttrandefriheten, måste lägga till yrkesförbud (DT; Archive) för att kunna beskriva situationen. Det är alltså en illusion att tro att vi har full rätt att säga, tycka eller tänka vad vi vill. Allt medan vi fortfarande firar yttrandefrihetens lov.

För att lägga till nästa bit i pusslet, måste svensk vänster också börja ge sig på de som de ser som sina politiska rivaler. Politiska partier som inte ser verkligheten eller lösningarna som dom måste tillintetgöras. Partier som Sd hamnar naturligtvis snart i hårkorset. I den media som så villigt hjälper till, heter det att de är fascister (DN; Archive). För att backa upp tesen hämtar man in ”experter” (Metro; Archive) som ska skänka teorierna den trovärdighet de annars saknar. Allt för att krossa motståndet.

Jag skulle själv aldrig rösta på Sd, det finns helt enkelt en rad frågor där jag håller med så lite i deras syn att jag hellre söker mina sympatier på annat håll. Men deras rätt att verka, tänka och säga det de vill säga går inte att ifrågasätta om man vill kalla sig en demokrati eller ett land med yttrandefrihet. Den är till och med inskriven i grundlag av ett skäl så enkelt som att åsikter är okränkbara även om man inte håller med i sak. Att kränka andras rätt till denna frihet, är att agera odemokratiskt. Det är där svensk vänster går fel.

FelSvensk vänster har gått helt fel. De ser fiender i allt som inte överensstämmer med deras bild när i själva verket pluralism förutsätter olika åsikter och synsätt. Därmed håller de långsamt att förvandlas till antidemokrater, också Socialdemokraterna.
Foto: Wikimedia Commons

Inte ett enda parti, inte ens Socialdemokraterna, går fria från den anklagelseakt som man en dag måste ställa samman över svensk vänster. Tyvärr har ju också det ”demokratiska” partiet hänfallit åt samma typ av retorik genom att ett tag upphöja Henrik Arnstad till ”expert” där han kom fram med samma slutsatser som han alltid gör. Alla som inte tänker som svensk vänster är fascister (Sydsvenskan; Archive).

Att de gjorde sig till lika stort åtlöje som Arnstad som bara tycks kunna ett ord, var en bieffekt man fick äta upp. Snart förde man istället samma politik som de fascister man tidigare hade talat om. Den enda skillnaden var att Sd fortfarande var fascister, det är däremot inte S även om de för detta partis invandringspolitik.

Yttrandefriheten mår alltså inte helt bra, dags att återupprätta denna. Vilket år kunde vara bättre än i år för det? Vill man vara trovärdig när man talar om denna frihet är det väl nu den ska återupprättas och stärkas. Att i samma andetag se till att få en debatt värd namnet kring problemet svensk vänster är grädden på moset som en dag måste komma. Att som dom oinskränkt få lov att bete sig nära nog oanständigt i debatten som i exemplet Nöjesguiden i länken ovan, är ett sjukdomstecken som måste tas på allvar.

”Pluralism” är inte ett ord som ska beskriva Eldkvarns Plura Jonssons samlade tankar. Det är istället ett  ord som betyder politisk mångfald och som förpliktigar för den stat som vill kalla sig demokratisk. Självklart har Sd, trots att jag inte håller med dem, rätten att tala om sina frågor och uttrycka en åsikt. Glasklart har alla den rätten, gillar man inte det man hör är allt man behöver göra att stänga av och gå därifrån. Att däremot göra sitt allt för att inskränka allas rätt, är att agera för demokratins nedmontering i Sverige.

RivningReagerar inte fler är det inte uteslutet att sådant som idag tas för självklart, inte är det i framtiden. Yttrandefrihet kan snabbt rivas ned med alla möjliga argument som ”näthat”. Allt för att se till att de som opponerar sig tystas Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag den samlade svenska vänstern, allt från Socialdemokraterna till KPML(R), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att kalla er demokrater är en skymf mot allt vad demokrati står för. Att med de exemplifierade metoderna söka en situation där man kan slå mot alla de åsikter man inte delar är inte demokrati. Det är det som gör er till bloddopade kandidater till priset.”

Ett totalt sammanbrott

Kaplans avgång visade sig snabbt bara bli toppen av ett isberg. Kommentarerna från partiet var inledningsvis rätt sansade och gick i stort ut på att Mehmet Kaplan själv valt att avgå. Troligen en helt felaktig version förstås, det har dykt upp uppgifter som tyder på ett helt annat händelseförlopp (Expressen; Archive). Men trots den uppenbara friseringen av sanningen gick visserligen tonarten i moll och hade förstås känslomässiga övertoner, men var i varje fall dämpad som i chock. Det var en stämning som snart skulle ändras.

Det började redan på måndagen i Aktuellt när Peter Eriksson gav sin syn på saken. Där hette det att beslutet var fel och enbart hade kopplingar till Kaplans muslimska tro. Ingen insikt alltså, tvärtom så gav han precis den synen som så många andra Miljöpartister – En miljöpartist kan aldrig göra fel och allt är en konspiration. Också Gustav Fridolin tog i början av sändningen tillfället i akt att upprepa sina triggerord om ”demokraten” och ”antirasisten” som karaktärsbeskrivningar av Kaplan.

ÄngelI Miljöpartistisk retorik utmålas nu Kaplan som en ängel, någon som inte bör kritiseras. Vi känner igen mönstret men faktum är att Kaplan var allt annat än en ängel. Den dagen Miljöpartister kollektivt förstår och accepterar att man inte kan ha en representant i regeringen som har så dåligt omdöme, har dom kommit en bit på vägen. Där är de inte än. Foto: By El Greco – [1] from [2], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27348

Hur mycket ”demokrat” Kaplan var gav han bäst uttryck för i uttalandet (SVD; Archive) om Lars Vilks rondellhund. Från början föreställde rondellhunden en man i turban som hund, inget sas om att bilden föreställde Mohammed. Så snart bilden publicerades fanns massor med människor, bland annat muslimer, som kände igen bilden som föreställande Mohammed. Plötsligt tävlade alla i hur kränkta de var. Kaplan gav sig in i striden med uttalandet:

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

För det första är profeten en profet inget annat. Som sådan var han budbärare av en tro, inte tron självt. Hur kan en tveksam karaktärisering av en profet som kanske inte ens föreställer honom utgöra en kränkande handling mot människor med muslimskt tro? Dessutom gör sig Kaplan i uttalandet till uttolkare av vad som är och inte är yttrandefrihet. För honom kanske det inte kan kallas det, men gäller samma tolkning alla andra och ska inte andra få ha rätten att göra en annan uttolkning av detta?

Så mycket för ”demokraten” Kaplan alltså. Han accepterar bara sin egna syn på yttrandefrihet, han tycker mellan raderna också andra ska ha samma åsikt om saken och han ser den andra vinkeln av problemet som en smädelse av den egna tron. Ingen förståelse för en annan tolkning här alltså och än mindre en acceptans för denna andra syn. Är det så en ”sann demokrat” agerar Fridolin?

DemokratisktDemokrati är att bl a att tillåta alla åsikter, till och med miljöpartiets, och yttrandefrihet. Vill man införa ett annat synsätt där tolkningsföreträde gäller för vissa grupper är man inte demokrat. Kaplans uttalande om rondellhunden är ett sånt exempel, en ensidig syn och tolkning av begreppet yttrandefrihet gör honom till en ytterst tveksam demokrat Foto: Av Currier & Ives. – Edited version of image found on Library of Congress website at [2]This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3a04616.

Ingen skuld, relativiserande av olika uttalanden Kaplan har gjort, alternativa förklaringar som inte håller och så vidare är alltså Miljöpartiets taktik i den uppkomna situationen. Här har vi alltså beviset på hur lite Miljöpartiet internt är berett att acceptera eller ta in. Faktum är att Kaplans ”brott” uppvisar ett mönster, det går igen och igen. Hela tiden har andra krafter tittat åt ett annat håll och visslat lite. Då det inte har gått som i fallet jihadister som rest till Syrien, har Mehmet Kaplan skickligt gjort en pudel och ångrat sig.

Inte heller har Peter Eriksson proportionen rätt i sitt uttalande. Om en minister tvingas att avgå för att ha låtit bli att betala sin TV-licens (Aftonbladet; Archive) genom att hängas ut i media, måste den logiska slutsatsen att Kaplan knappast hade lyxläget att välja något annat än att avgå också han. Om man dessutom betänker att den gången som Cecilia Stegö Chilo tvingades avgå var Miljöpartiet högst verksam i processen att hjälpa detta på traven. Snacka om dubbelmoral Peter Eriksson!

Cirkusen fortsatte redan på morgonen efter med att Per Gahrton gästade TV 4 morgonprogram ”Nyhetsmorgon”. Du hittar klippet här under. Där framfördes den smått konspiratoriska tesen om att det är en sammansvärjning av staten Israels som har riktats mot Sveriges regering som nu hade burit frukt. Själv tycker jag tesen talar sitt tydliga språk, hatet mot Israel har gått för långt i det här landet och har fått utvecklas utan mothugg.

På en annan plats i ett annat TV-hus, befann sig Åsa Romson för ytterligare en intervju om Mehmet Kaplan. Återigen visade hon vilken formidabel kraft hon är, om man nu ser till det mer destruktiva då förstås. Klippet här under visar ett något så sensationell uttalande som att attacken på Twin Towers i New York den 11 september 2001, i själva verket var en ”olyckshändelse”. ?????????. Syntax error, overload, kraschad hårddisk.

Flera timmar senare förklarade hon att ”olyckan” handlade om behandlingen av svenska muslimer i som en direkt följd av händelserna men då var det så dags. Skadan var skedd och internationellt (Washington Post) sett har man skadeglatt konstaterat att Sveriges regering gör självmål efter självmål. Händelsen lär inte spä på Sveriges dåliga rykte utomlands, ett rykte som enbart vår regering och enskilda ministrar som Åsa Romson kan ta åt sig ”äran” av. Frågan är om hon ens kan sitta kvar efter händelsen.

Också i Storbritannien har Romsons uttalande uppmärksammats. I Daily Mails nätutgåva Mail Online hånas hon öppet. Människan håller alltså på att skapa en internationell kris med sitt uttalande och kan knappast avskrivas som ”oskyldigt”, ”missuppfattat” eller ”förhastat”. Ord som säkert Fridolin kommer att använda om sin kollega, han är ju rätt väl inövad på triggerord efter de senaste dagarnas händelser.

Hon ser ju inte bara till att dra ett löjets skimmer över sin person, hon drar regeringen med sig i fallet. Den som ska representera Sverige, hur illa jag än tycker om att det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som står för den saken, lär inte ha en lättare uppgift att t ex diskutera frågor med andra länders regeringar. Det finns ingen anledning för t ex amerikanska intressen att främja en sådan kontakt efter det inträffade. De lär vara lite mer på sin vakt i sina kontakter med regeringen och hon har därmed än en gång försvårat allt.

Åsa Romson UttalandeÅsa Romsons uttalande om händelserna i New York 11/9 2001 har väckt internationellt eko. Än en gång har hon visat prov på alla de grodor som fullständigt flyger ur munnen då hon ska uttala sig Foto: Youtube

Fyra personer och deras uttalanden, inget av dessa tyder på att någon inser vidden av det som har hänt, än mindre accepterat det. Det är som om Miljöpartiet har drabbats av kollektiv avsaknad av insikt. Jag skulle till och med vilja säga att det vi ser är ett fullständigt sammanbrott (DN; Archive) vilket jag inte är ensam om att tycka efter de fyras insatser. Detta är ett parti i politisk såväl som moralisk och logisk kollaps. Tankevurporna går det inflation i och inte blir det bättre av hel- eller halvklantiga uttalanden.

Den närmaste veckan, eller två, finns det en enda fråga av vikt i det här sammanhanget – är miljöpartiet moget uppgiften att ens sitta i en svensk regering? För min del blir svaret ”Nej”, ett rungande nej.

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Visst är kollektiv chock grunden till korkade ord. Men få gånger i världshistorien har väl världen begåvats med så många personer som har gjort så mycket för att kunna åstadkomma ett resultat som betyder så lite. Domen över ett parti som beter sig som de företrädare som nu har fått uttala sig måste bli hård, och det med råge. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Adam och Eva FreskArvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

Benito MussoliniEn duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Kernstok AgitatingAtt tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Lars VilksJournalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

(c) National Galleries of Scotland; Supplied by The Public Catalogue FoundationEn narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”

Var finns ni nu?

Var finns alla ni godhetsapostlar när ni verkligen behövs? Var finns den lokale eller rikstäckande journalisten när ni kan göra skillnaden? Var finns ni politiker som borde agera och dessutom erkänna? De där orden ”Vi har misslyckats” skulle ju kännas mer än befriande! Som vanligt är det dock lite för mycket begärt att ni ska reagera eller agera. Ni ju alla så upptagna med att skapa opinion mot det som inte är ett problem snarare än att ta tag i det som är ett.

Diktatorisk DemokratiBilden skulle lika gärna kunna vara tagen i Sverige om det inte var för att ingen ens protesterar mot de nu uppenbara försöken att kväsa både debatt och det fria ordet. Antingen tillrättalägger man ”nyheterna” eller så inskränker man bara det fria ordet för medborgaren allt medan vi skryter om att 2016 minsann är året då vi firar yttrandefriheten då Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. Varför inte fira denna med inskränkningar och skylla allt på näthatet? Foto: By The Prophet from The World – America, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2132371

Jag ska för en gångs skull göra något jag har svurit att aldrig göra, jag ska länka till ”Fria Tider”. Inte för att jag fortfarande inser publikationens egenvärde utan därför att de är i det här fallet de enda som skriver om det inträffade (Fria Tider; Archive). För i NA (Nerikes Allehanda; Archive) beskrivs samma händelse som ett överfall och ett försök till våldtäkt där offrets kläder har slitits sönder. Sant förvisso, men knappast hela sanningen.

För NA glömde visst att de tre till fyra som attackerade inte bara var många fler vilket i sig säger vilken utvecklingsnivå de står på, de glömde också att de var flyktingar. Offret som har jobbat med arabisktalande personer tidigare har identifierat dialekten som troligen kommande från Syrien. Inte heller skrev NA att kvinnan som slogs halvt medvetslös lyckades värja sig i sista sekunden och det var bara tack vare hennes ryggmärgsreflex som hon undgick att bli våldtagen.

Vidare ”glömde” tidningen visst bort att de då misslyckandet var ett faktum skriker ord som ”fitta”, ”svenska hora” och ”svenska slyna” efter den flyende kvinnan. Inte heller ett enda ord nämns om att hon fick ena bröstet sönderskuret och att hon fick ta emot flera slag mot ansiktet och att hon nu är blåslagen. ”Glömde” ja, är det någon som ens tror på den teorin längre?

Nej, knappast troligt! Istället är det faktiskt så att en sån här nyhet medvetet mörkas. Den ingår inte i den ”mallen” som landets journalister har och passar definitivt inte in i deras agenda. Nyheten är helt enkelt obekväm. I den ekvationen som annars inte skulle gå att lösa, den bygger ju på felaktiga antaganden, måste man genast ändra på förutsättningarna för att det hela ska gå att presentera som ”trovärdigt”. Något det naturligtvis inte är men vad bryr sig en journalist om sånt, sanningen är ju överskattad.

Skulle någon envis liten jävel som jag själv till exempel fortsätta att envetet framhärda att sanningen måste fram finns det ju andra metoder man kan ta till. Varför inte en en insatt feminist (Metro; Archive) som på bästa plats i Metro (oberoende F!) kan lära mig hur allt i själva verket hänger ihop. Bryr jag mig om sådana saker som den inträffade beror det i själva verket på att jag som man vill behålla mina privilegier att få tafsa och sexuellt ofreda för mig själv. Tänk vad man kan lära sig av landets journalister!

LärareVåra nya lärare journalisterna har tillsammans med landets elit och politikerna sett till att sådant överskattat som ”sanningen” undanhålls. Lyder du inte finns nu små gummi-paragrafer att ta till Foto: By Unknown – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1306423

Det bästa vore väl om debattörer som jag själv och andra inte ens brydde sig om vad som händer i landet och de missförhållanden (SVT) som nu kommer i dagen. Lägg helst munkavel på polisen också för att de talar om verkligheten för vad den är. Gärna med åtgärder som poliskod 291 (SVD; Archive), en åtgärd signerad en regeringstrogen tjänsteman som Dan Eliasson som enbart har fått sin post på grund av partikontakter.

Att vi bryr oss om sånt som feminister borde ägna sig åt är ju bara ytterligare ett bevis på vilken patriarkal förtryckare jag och andra egentligen är. Att kvinnor nu känner sig både rädda och ofria för vad godhetsetablissemanget  har ställt till med är ju ovidkommande.

Men om inte ens de tidigare nämnda kraftfulla åtgärderna räcker finns det ytterligare ammunition som vår kära regering kan ta fram. För en vecka sedan presenterades en utredning och dess förslag till ändringar i lagen som ska göra det möjligt att komma åt brott mot enskild på nätet. Fint kan det hela te sig som men ack vad man bedrar sig. Låt oss ta några citat ur utredningen som du hittar länken till här under.

http://www.regeringen.se/contentassets/207048837827439b9d1dce919d0dd6f9/integritet-och-straffskydd-sou-20167

På sidan 24 hittar du följande citat:

”Vi föreslår att bestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 5 § BrB ändras i två avseenden. Dels anges i vårt förslag att ett hot blir straffbart om det är ägnat att framkalla allvarlig oro, i stället för som tidigare allvarlig fruktan. Dels föreslår vi att bestämmelsens tillämpningsområde vidgas genom att det blir straffbart att hota med fler slag av brottsliga gärningar än i dag.”
En rätt relevant fråga, vad innebär ”allvarlig oro”? Det är en totalt subjektiv term som förs in i lagtext då ”oro” är något man känner. Det betyder i klartext att den som anklagar någon för ett karaktärsmord på internet i fortsättningen bara behöver känna just oro så är det klippt. Här för man alltså in ett begrepp för att skapa rättsosäkerhet för den som är anklagad. Tanken är att sänka ribban för det tillåtna men istället skapar man alltså rättsosäkerhet.

Jag fortsätter att citera från sidan 24:

”Tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot bör därför utvidgas till att avse hot om brott mot den enskildes frihet eller frid.”
Återigen slår luddighetens långa armar ett brottargrepp om texten. ”Brott mot den enskildes frihet eller frid”? Detta är återigen i högsta grad subjektiva känslor som gör att den enskilde som anklagas står inför betydande hinder i form av rättsosäkerhet. För vad är frihet och frid? Det kan vara en sak för en person men något helt annat för säg en person från en annan kultur t ex. Subjektiviteten har därmed trängt in i lagtext.
BrottareHar du ändå inte lust att lyda? Dags att lära dig vad som är bäst för dig med lagtext som ger större utrymme åt subjektiviteten hos den som känner sig lite kränkt av kritiken. När någons känslor får styra lagtext ligger vi riktigt risigt till men brottargreppet kommer vi inte ur Foto: Wikimedia Commons
 Så här fortsätter utredningens förslag på punkt efter punkt. Luddiga formuleringar och begrepp som ska omvandlas till lagtext där känslor är det som styr, inte förnuftet eller objektiviteten. Helt plötsligt öppnas nya små kontrollmöjligheter för statsmakten genom lagen där nu internet ska tämjas en gång för alla. De som kritiserar är egentligen de som hatar och de som kan anklaga har alltid rätten genom subjektiviteten i lagtexten till sin hjälp.
Bloggen Susanna’s Crowbar har ett utmärkt inlägg om saken, länk här nedanför. Där hittar du också länken till själva utredningen och den text som har presenterats.

Ny lagstiftning ”mot näthat”: utredningen ”Integritet och straffskydd” SOU 2016:7 del 2

Vi lever alltså i en tid när riktiga händelser och incidenter blir undanskuffade och nedprioriterade för att inte avslöja hur illa sanningen ser ut. Samtidigt har vi andra krafter som gör sitt bästa för att se till att kritik och diskussion ska bli så omöjlig som det bara någonsin går där rädslan för vad man får säga och inte ska vara det vägledande i en subjektiv sörja. Journalisterna ägnar sig åt agendajournalistik men inte ett ord omnämns där en faktisk censur eller åtminstone ett kringskärande av det fria ordet på nätet.
Vi står inför det största misslyckandet som en regering, ett etablissemang och en rörelse någonsin har lyckats med i vårt land. Svaret blir att inskränka det fria ordet och att sopa de egna misslyckandena under mattan. Folk säger att Sverige befinner sig i en demokratisk kris, en utförsbacke. Sanningen är nog snarare att landet befinner sig i ett demokratiskt svart hål som håller på att suga ut oss alla. Detta okända kommer att skicka oss till något okänt, något betydligt mer otäckt.
Svart HålDet svarta hål som håller på att sluka hela landet handlar om den totala oförmågan hos flertalet av aktörerna. Man vare sig vill eller kan göra det som man är satt att göra och resultatet blir därefter. Foto: Wikimedia Commons
Detta paradigmskifte har blivit möjligt därför att journalister numer ser sig som en propagandaapparat i samhällets tjänst istället för som tidigare en person som ska gräva upp och avslöja sanningen. Detta skulle tidigare ske med objektivitet där makten, oavsett vem som innehade den, var den som skulle lusläsas. Nu har istället journalisten blivit vänsterns lydiga verktyg, det är ju därför de flesta journalisters politiska sympatier ser ut som den gör.
Svensk journalistkår är ju nämligen som bekant mer rödgrön än blå vilket bekräftas av Kent Asps undersökningar, du hittar länken här under. Det borde också i rimlighetens namn betyda att de är mer invandrarvänliga än fientliga. Ett faktum som i sin tur kommer att leda till braskande rubriker om allt som är bra. Det dåliga som i Nora lär vi få leta länge efter för att över huvud taget kunna läsa om.
Vi andra som hela tiden ifrågasätter därför att sanningen uppenbarligen inte har kommit fram ska kväsas med allehanda små nya regler om alltings nedmontering. Grattis Sverige, vi har fått det etablissemang vi förtjänar! För varje gång man påtalar detta oerhörda sover de flesta i landet sin skönhetssömn medan nedmonteringen av demokratin och dess grundstenar går fortare och fortare.
Var finns alla de som säger sig värna om ”sanningen” och ”demokratin” nu när man uppenbarligen håller på med skönmålning från medias sida? Var finns alla ni feminister som borde reagera med avsky på det inträffade i Nora? Var finns debatten som våldsamt motsätter sig utredningens förslag som inte är något annat än ett plumpt försök till direkta inskränkningar i yttrandefriheten? Att inte yttra sig är ibland det mest talande men den kompakta tystnad som råder i landet är mer än så.
MunkavelEn tystad och dåligt informerad medborgare för att hålla oss i schack tycks vara slutmålet för vår tids attack på det fria ordet. Den rätta åtgärden borde vara att byta ut journalister, politiker och godhetsapostlar för att få tillbaka den frihet vi fick kämpa så länge för. Yttrandefrihet är inte självklar, det visar inte minst vår tid idag Foto: Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag det politiska, journalistiska och det godhetsengagerade etablissemanget i Sverige till en enda jättelik foliehatt vardera. Ni är bortanför den gräns där ni kan undvika att bli utnämnda till kandidater och kanske rent av vinnare av priset ”Foliehatt of the year”. Mer motivering än så behövs inte.

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

BuktalarePolitiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

PerspektivDe olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

KopplingBjörn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

ApaIbland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

KräkasYttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”