Godhet och hyckleri

Godhet och hyckleri kan ju te sig som motsatser till varandra. I själva verket ser i varje fall jag de två som delvis samma andas barn. I Sverige har nämligen godhetsrörelsen vuxit ihop med just hyckleriet. Hur ska man annars kunna förklara att Malena Ernman vinner priser som Årets Amelia (archive-länk)? Eller det faktumet att en person som Lina Thomsgård får jobb på SVT-programmet Kobra (unvis.it), efter att ha startat Rättviseförmedlingen som trots sitt namn inte har mycket med rättvisa att göra.

Naturligtvis har mycket med det här att folk plötsligt får jobb med kontaktskapande att göra, men en gnagande misstanke finns trots detta att det också har med att säga rätt saker och verka för ”det goda”. Detta förblir naturligtvis bara en misstanke men medge att det ser lite suspekt ut. Prisregnet över Malena är däremot en solklar historia, den har med hennes engagemang att göra och är helt och hållet avhängigt av detta. Det sägs till och med rent ut i motiveringar så här finns inget utrymme för spekulation.

Bilden av godhetsrörelsen som en religiös rörelse stärks bara av faktumet att man under inga som helst omständigheter får kritisera den verklighetsfrånvända agenda dessa har Foto: ”Massimo Diodato – Vergine orante” by Massimo Diodato – Photographed by the Museum of Modern and Contemporary Art of Trento and Rovereto, uploaded by User:Mushroom.. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Godhet har helt enkelt blivit ett sätt att marknadsföra sig som person och att få en karriär, det är den enkla sanningen. En annan person som har försökt att surfa på feminismens kraftfulla våg är en gammal bekant här på bloggen. Zara Larsson är ju både feminist (unvis.it), där haglar generaliseringarna, och godhetsapostel (Aftonbladet; unvis.it). Inte ett öga kan vara torrt efter dessa ”hjältemodiga” uttalanden……eller?

Så kan det onekligen se ut men som vanligt i fallet Zara Larsson måste man gå djupare än det som syns på ytan. För lever hon till exempel som hon lär? Nej, det gör hon inte ska det visa sig. Snart efter hennes tänkvärda uttalande hade hon köpt en egen liten present till sig själv i form av en semester på Jamaica till ett värde av 32.000 sek. Nyheten om detta hittar du på Nyheter Idag.

Med sin lilla ”present” till sig själv bidrog hon också till utsläpp från flygplanet och det vet alla som vill marschera i ledet att det inte är okej. Återigen ser vi alltså ett uppenbart exempel på det hyckleri som godhetsapostlarna står för. Glorian som de så gärna sätter på sitt egna huvud har alltså hamnat lätt på sned. Det är inte bara så att det är en karriärväg, man lever inte som man lär helt enkelt. Skillnaden mellan vad man säger och vad man gör är helt enkelt för stor. Ett annat exempel på det är ju Malena Ernmans 500-lappsgate som jag har skrivit om tidigare.

Men vår godhetselit tycks inte bara vara hycklare av första graden, de är verklighets-frånvända också. Carola Häggkvist vill ju så gärna vara med och tävla om att få bli kanoniserad under namnet sankt Carola. Tidigare har hon ju bjudit hem tiggare till det egna hemmet (Aftonbladet; archive-länk). Att göra en nyhet av det avslöjar nog att det i lika hög grad handlar om marknadsföring av den egna personen som en god handling, kanske till och med än högre så.

Misstanken om att det i varje fall i vissa fall snarare handlar om ren marknadsföring för den egna personen ligger inte långt borta när lökens lager har skalats av och den rätta bilden av rörelsen framträder. ”Hyckleri” och ”humbug” är nog bättre namn än godhet Foto: ”C.F. Appleton, Gentlemen’s Fine Boots and Shoes (3093623356)” by Miami U. Libraries – Digital Collections – https://www.flickr.com/photos/muohio_digital_collections/3093623356/. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Hade det inte följts av en braskande rubriksättning i Aftonbladet hade det kanske gått att se det som en god handling (?), men nu lämnade det istället en fadd smak i munnen. Men det stannade inte där, snart hade Carola fått blodad tand på det här med godhet och upp- repade tricket. Nästa steg på vägen blev att bjuda in flyktingar till kändisfest (Häntbloggen; unvis.it). Man kan fråga sig om Carola känner till historien om Badin (wikipedia) eller Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albrecht Badin Couchi som han egentligen hette?

Morianen som han kallades ingick i Gustav III hov och var ett exotiskt inslag att visa upp. På den tiden fanns bland annat en tes om ”Den ädle vilden” (wikipedia) som gick ut på vilden som den sanna människan. De var befriade från den farsot av girighet som drabbat oss själva och de var därför mer rena i sinnet. Att ha en liten Afrikan vid sitt hov var alltså att visa upp att man var upplyst och att man köpt nonsenstesen och ett exotiskt inslag att visa upp. Carolas lilla tilltag känns otäckt likt denna tidsepoks mycket tveksamma ideal.

Som man märker mellan raderna är det alltså inte enbart godhet som driver folk till det som ses som detta. Ibland är det till och med uppenbart att det handlar om helt andra faktorer. En underskattad faktor är vårt kära belöningssystem som vi alla har med oss och som gör att vi så gärna upprepar samma misstag igen och igen. För när Dopamin, Oxytocin och Seratonin som är våra hormon i kroppen som får oss att må bra sätter igång och produceras/utsöndras, är det nog få som hejdar sig. Vi vill ju trots allt alla må bra.

Det är rätt många saker som för många olika livsformer som kretsar kring ”må bra”. Också godhetsrörelsen har ett behov, om än lite annorlunda, att må bra. Men när skiten träffar fläkten är det däremot ingen som vill veta av problemen, man mår ju inte bra av sånt. Foto: Wikimedia Commons

Att Malena Ernman vill gå på än fler ryggdunkarfester och må ännu bättre över sin egen förträfflighet har alltså sin förklaring och hennes väg dit går via än mer förvirrade och kontraproduktiva förslag. Att andra drabbas av effekterna av handlandet spelar ingen roll, det är ju inte dom som tar hand om verkligheten. Deras gebit är snarare overkligheten och alla nya galenskaper man kan hitta på inom ramarna för denna. Vi har fått en situation fylld av åthävor och plakatpolitiska uttalanden, men med litet eller ingen verklighetsförankring.

Det är i den malströmmen vår regering också har fastnat. Främsta orsaken till det är naturligtvis Miljöpartiet och deras inställning, hormonrelaterad eller inte, till det här med godhetsindustrin. De är ju i själva verket ett av mittnaven i hela det godhetsindustriella komplexet som produceras tjurskit på löpande band.

Tongångarna från partiet är trots överenskommelser och tillfälliga migrationsstopp att så fort situationen tillåter ska galenskapen tas upp på nytt. När den gör det ska i stort sett hela världen till Sverige. Här hittar du Archie-Länk till deras migrationspolitiska manifest. Deras kapitulation inför situationen kan du läsa mer om på Fnordspotting. Vilsenheten inför den nya situationen som man tvingats till har till och med kostat i form av avhopp från regeringskansliet som man innan jul kunde läsa om i DI.

Det märkliga är att så gott som alla svenska partier har kapitulerat inför Miljöpartiet vars godhetsagenda nu ställt till med problem för decennier framåt. Ser vi inte upp kommer samma politik snart tillbaka då den försvagade socialdemokratin inte tycks bjuda alltför stort motstånd Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörselsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med självklar pondus ångar ni fram i galenskapens tjänst utan att förstå vare sig konsekvenserna eller bry er om dessa. Ett land håller på att kollapsa under trycket och kommer att ha problem för decennier framåt vad gäller integration och de motsättningar som uppstår ur dessa. Men er vana trogen bryr ni er snarare om overkligheten än verkligheten. Det gör er till utmärkta kandidater till priset.

Hum-hum från Köln till Kalmar

Sexövergrepp – smaka på ordet och känn den fadda smaken i munnen när du säger det. Ingen, jag menar ingen kan känna att ordet har sin lockelse. Det är därför vi som samhälle har sagt att det inte får förekomma. Vi har till och med skapat lagar för att visa hur avskyvärt vi ser på det, brottet ger ju helt rättmätigt fängelsestraff.

Jag är inte annorlunda på den punkten, jag anser det helt avskyvärt och att det ska leda till kännbara straff då det begås. Vad Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård tycker är dock höljt i dunkel att utläsa av hans uttalanden. De tycks mer syfta till att trivialisera och relativisera. För hans uttalande på kollegan Nina Lekanders tidslinje på facebook lämnade nog en och annan förbryllad bakom sig. Du kan se svaret längre ner i detta inlägg.

Nej, i skuggan av det som hänt i Köln är han mer intresserad av att lägga locket på så att nyheten inte ska spridas i svenska journalistkretsar, det kallas normalt censur men för Aagård tycks det hellre handla om att uppfostra och forma medborgaren igen. Han tycks också vara mer oroad för att högern nu ska få sitt ”propagandaverktyg”.

Hela den snaskiga historien började med att journalisten Nina Lekander på facebook frågade sig varför ingen i svensk media tog upp de sexuella trakasserier som pågick i Köln. En berättigad fråga eftersom svensk media alltså här medvetet eller av ren klantighet försökte gömma undan/glömma bort en nyhet. Det hon talade om var de samordnade attackerna i Köln mot unga kvinnor som sextrakasserades och i ett fall våldtogs. Männen var upp till 1000 till antalet och alla var från något arabiskt land eller Nordafrika.

Nina Lekander ställde en relevant fråga, en del av svaren blev som synes inte lika relevanta. Också Aftonbladets Martin Aagård sällade sig till den grupp som nu sticker huvudet i sanden och låtsas att alla som inte tycker som han är fascister Foto: Facebook

Nyheten (Mail on-line) som kablades ut till resten av världen utom Sverige, talade om direkta attacker och att Köln centrum nu är en no-go zon för kvinnor. Det är inom parentes en no-go zon också för män eftersom dessa blir rånade. Men det är nu Aagård kommer in. För knappt har både det ena och det andra satts i vrångstrupen förrän denna fascismens störste bekämpare ser sin chans. Högern har ju nu fått ett argument som måste vridas ur händerna på dem och därför måste det som nu inträffat motverkas.

Motverkas ja, här är det uppenbarligen viktigare för Aagård att ta kampen mot ”fascisterna”. Det enda fascistiska vi har gjort är att försvara ett värde men det tycks inte falla i god jord. Att alla, också kvinnor, ska kunna känna sig fria och säkra på offentliga platser borde vara en självklarhet men är det inte i allt teoretiserande. Inte så undra på kanske med tanke på att han själv i en krönika i Aftonbladet (unvis.it) medgav att han själv var en gammal pennalist. It takes one to know one som det heter.

Martin Aagårds svar på Nina Lekanders inlägg försöker snyggt förringa det faktumet att han och hans gelikar har ställt till med ett problem genom att trivialisera, generalisera och politisera hela frågan till något annat än vad den är. Foto: Facebook

Martin Aagård var dock inte ensam i sin något skruvade syn på debatten där alla som motsatte sig hans argument i vanlig ordning var både SD:are och fascister för att inte tala om höger. Mattias Svensson på tidningen Neo var lika kategorisk han i sina fördömanden. I ett uppmärksammat Tweet som fick stor spridning skrev han att den dagen alla SD:are behandlade Malena Ernman eller Zara Larsson med den respekt de förtjänar (Jaså!), kunde de lära Tyskarna hur man behandlar kvinnor.

Nu var det ju förstås inte Tyskarna som behövde lära sig den saken och vad gäller SD:are är jag rätt övertygad om att de flesta också behandlar kvinnor med respekt. Problemet Mattias är ju som bekant Nordafrikaner och araber, inte SD:are eller Tyskar. Ytterligare ett exempel alltså på hur man blandar bort korten och spelar ett helt oärligt spel. Jag tror dock att det här är en jobbannons, Neo ska ju som bekant läggas ner och det här är ett sätt för Mattias att visa hur himla pk, god och fin han är så att han kan få ett nytt litet jobb.

Mattias Svensson drog sitt strå till stacken när han ville lära SD:are lite respekt och att den kanske sen skulle kunna översättas och användas på Tyskar. Att vare sig SD:are eller Tyskar hade med de sexuella övergreppen i Köln att göra spelade nog mindre roll Foto: Twitter

Feministerna är nästa grupp som i motsats till Aagård har varit ovanligt tysta den här gången. Det är väl vetskapen om att de är överbevisade som har drabbat dem. Deras postmoderna fuskbygge rasar ju nu som ett korthus och då gäller det att i vanlig ordning tiga ihjäl en nyhet som inte passar  in i mönstret.  Eller så kan man göra som Irena Pozar, man kan rikta strålkastarljuset åt ett delvis annat håll för att förminska och trivialisera.

 Hennes resonemang kretsar återigen runt en av feminismens käpphästar – alla mäns skuld för vad några män utför. Det är nämligen inte alla män som slår och våldtar, det är ett fåtal. Återigen är vi alltså där, försök att blanda bort korten så att krittret förstår att det finns andra mycket mer ondskefulla krafter i görningen här. Att man lurar delar av befolkningen, sviker kvinnorna som nu har blivit utsatta tycks vara helt sekundärt.

Att trivialisera och peka på hur utspritt problemet är kan man förta udden i nyheten tyckte Irena Pozar. Varje kvinna har ju blivit utsatt för samma sak som kvinnorna i Köln, både bröder och vänner har ju sett till det. Vilket ”kalas” som patriarkatet  har haft är dock lite svårtolkat Foto: Twitter

Man glömmer så där lägligt också bort att en legitimitet för en stat är att den ser till att skydda sina medborgare. Om man resonerar som Aagård och Pozar gör den ju delvis inte det, man trivialiserar ett problem/en upplevelse och snart är den så urvattnad att den enskilde som kränkts känner sig övergiven. Det är ju den moderna så feminismen fungerar. Först låtsas man bry sig, sen blandar man om siffrorna på den identitetspolitiska bingobrickan så att ingen längre förstår eller känner igen sig. Den har blivit helt alienerad.

Också godhetsrörelsen har varit ovanligt tyst. Ingen Malena Ernman har uttalat sig, Jonas håller sig undan och nya superteorier om alltets sammanhang har inte lagts fram av ”professor” Henrik Schyffert. Man får väl konstatera att det nu uppdagas vad de har ställt till med och att dessa personer inte sysslar med konsekvens utan bara med nya ryggdunkar-fester där de kan få nya bekräftelser på hur förträffliga de är.

Malena har ju redan hunnit bli Årets Amelia (archive-länk) och vunnit Martin Luther King-Priset (unvis.it). Ett pris som för övrigt har lite eller inget med den store mannen Martin Luther King att göra så hon har ju kammat åt sig ordentligt i medaljskörden. Här kan man tyvärr bara konstatera att både den vänsterrörelse som Aagård företräder och feminismen samt godhetsrörelsen har andra saker för ögonen än kvinnors rätt att få vistas på offentliga platser utan att trakasseras vare sig sexuellt eller på något annat sätt.

Uppenbarligen syftar en del av spelet från de inblandade till att vinna priser och ära, kanske också att fixa nya jobb. Ryggdunkarfester, nya lukrativa uppdrag och kanske en karriärsmöjlighet hägrar runt hörnet. Möjligheten att få stå i talartribunen och skrika ut sitt kommunistiska manifest som man så gärna döljer lockar säkert också. Foto: Wikimedia Commons

Någon kanske inbillar sig att vi är förskonade från den här typen av händelse i Sverige, låt all okunskap fara redan där. För taktiken är densamma var vi än kommer och det som hände i Kalmar (24 Kalmar) ungefär samtidigt i tid, var om något lika snaskigt om än i mindre omfattning än i Köln. Också i Rättvik utsattes en kvinna för sexuella övergrepp strax innan jul, Anybody’s Place har bloggat om detta. Också Expressen har skrivit om det (archive-länk). Var finns de svenska feministerna nu?

Löjesguiden nominerar med dagens inlägg både svensk feminism och journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för feministerna lyder: ”En osviklig förmåga att alltid ha fel eller fokusera på fel saker har gett sig till känna igen. Knappast konstigt med tanke på er koppling till postmoderna teorier som nu mest liknar Titanic – 4000 meter under havsnivån. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

För journalistkåren lyder motiveringen: ”Era inledande försök att lägga locket på är bara i sig talande, censur och direkta lögner är ju numer era mest framträdande vapen i jakten på alla ”fascister” dvs alla som har en annan åsikt än er statssanktionerade. Att ni dessutom genom sådana personer som Martin Aagård nu också försöker att trivialisera och relativisera är om något än mer smaklöst. Det gör er till uppenbara medtävlare.”

Hårdrocken och heteronormativa hinder

Jag minns den än, den där skivan jag så länge hade velat köpa. Till sist räckte veckopengen till de tjugo kronor skivan kostade. Jag kastade mig hem och snart ljöd de ljuvligaste toner ut från det Fredrikska pojkrummet. Det var Deep Purples klassiska ”In Rock” som trakterades och jag var lycklig, så lycklig.

Nu 45 år senare är jag fortfarande lycklig över ”In Rock”, den är en klassiker som sagt. Jag är också lycklig över andra skivor som blev följden av den där kärleksförklaringen från Deep Purple. Jag har aldrig brytt mig om vem som spelar vad eller vem som har gjort vad, det viktiga har alltid varit kärleken till musiken och att denna är besvarad genom skivor man bara kan älska.

Jag har också varit mindre intresserad av indelningar i genre, ”bra” har alltid varit måttstocken. Men nu ska allt det ändras, allt detta i radikalfeminismens och det anti-heteronormativas korståg som med buller och bång ska introduceras. Så också på hårdrocksscenen. Emilie Drapers debattartikel på SVT Opinion är ett sånt exempel och ett avskräckande sådant också.

Nu ska också musikscenen ”norm-certifieras” av politiskt korrekta skaror vars livsluft är att förstöra glädjen med musik och att styra agendan dit man vill. Det som lär förlora på det är musiken, men det är sekundärt när vi ska inskolas Foto: ”Slayer – Tuska 2008 – Tom Araya” by Cecil – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Det började med att metal-fantasten Jenz Kjellberg tyckte det spelades alldeles för lite metal och hårdrock i radio och i TV. Mainstream-musik i soulgenren har tagit över också där. Hans inlägg hittar du här på SVT Opinion. En väl underbygd artikel som handlar om balansen i radion som inte tycks spegla  alla musikstilar och det olika grupper föredrar. Istället har utbudet av musik allt mer strömlinjeformats också hos public service.

Naturligtvis har alla rätt till en åsikt, det är därför man har en debatt. Men man får hela tiden en gnagande känsla när en viss typ av personer lägger sig i debatten. Visst är Jenz en ”äldre” man och visst är han en produkt av den tid som formade honom, i hans fall 80-talet. Det är väl därför han blir måltavla för personer som Emelie Draper.

Hennes första invändning låter lite krystad. Hårdrock och metal får inte bli mainstream och bör därför inte spelas på radio. Nähä, så det är därför några av rockhistoriens största band är just hårdrocksband och metal också för den delen. Vare sig Led Zeppelin, Deep Purple eller Iron Maiden var då eller nu direkt kryptiska källarband som ingen hörde talas om.

Tvärtom var de för sin tid kioskvältare. Många och långa är väl stunderna man har kunnat lyssna på grupper som Metallica och Marilyn Manson för att nämna mer samtida exempel. Visst finns de mer obskyra exemplen som bara de initierade kan berätta om, men det är väl för att också dessa band ska få en plattform i etern som det kanske är viktigt att skapa en bas också för dom. Får dom och andra inte det är vi snabbt tillbaka i Zara Larsson-träsket med färdigtuggad musik som är outhärdlig.

När inte ens metal-fans som Emilie Draper vill ha hårdrock i radio och TV, vad får vi istället? Zara Larssons outhärdliga soulslakt? Tvi vale! Foto: DN

Hon nämner i samma andetag att det finns band som redan är både metal och mainstream. De skulle därför redan ha sin plattform i radion tack vare sin tillrättalagda musik. Exemplen är Volbeat, In Flames och Slipknot. Det sistnämnda bandet spelas sällan eller aldrig så de kan vi glömma som argument. Volbeat är på gränsen till olyssningsbara och frågan är om det ens är metal. Findus färdigmatsmetal? Ja! Metal? Mycket tveksamt! Samma sak gäller In Flames så exemplen är rätt hårresande.

Fortfarande undviker dock Emelie frågan, vore inte också mindre eller medelstora band värda ett medie som kunde föra ut deras musik? Ska musik lida sotdöden bara för att aktörerna på marknaden har bestämt sig för att ofarlig färdigtuggad musik som Rihanna och Zara Larsson ska få plåga oss istället? Är det inte Public Service uppgift att tillse att alla aspekter av tillvaron ryms, det som så fint heter ”mångfald”?

Så här fortsätter hennes inlägg, eller ska jag säga ”hen” för det är dit det barkar i nästa steg. För med de magiska orden ”ojämn fördelning” snubblar vi som läser genast in på identitetspolitikens minerade utmarker. För Emilie vill komma bort från hårdrockens mittfåra där de heteronormativa tanken råder. Jag hör stöveltrampen som ett eko i bakgrunden, olika ideologier men samma tankar och idéer. Nu ska dessutom min älskade musik intas och omformas för att passa den agenda dessa nyttiga idioter har.

Emilie påpekar det alla vet, det finns inte tillräckligt med tjejband i genren för att kunna kallas jämställt. Hmmm, hur vore det om hon och hennes medsystrar började spela istället för att gnälla om ”orättvisan”? Att göra något åt saken ter sig naturligt, att hålla på med innehållslöst pladder däremot är bara jobbigt och direkt plågsamt. Att det finns så få tjejband är sant men de har trots allt funnits och finns. Det finns alltså få förebilder värda namnet och då är det dubbelt så viktigt att fixa den skadan.

Bandet L7 lär inte vara alldeles okänt för Emilie och andra som vill se fler tjejer i rocken. För övrigt rekommenderar jag varmt att man nöter och nöter igen för att spela och skriva låtar som gör att fler tjejband uppmärksammas Foto: ”L7 – Rock am Ring 2015-9409” by Andreas Lawen, Fotandi – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Trots den akilleshälen finns alltså banden. Girlschool tillhör de mer kända. Också artister som Lita Ford, Joan Jett och gruppen Vixxen är inte alldeles okända och definitivt inte exkluderade, tvärtom. L7 Började som ett hårdrocksband för att så småningom bli mer indie-inspirerade. ”Exkluderande” är alltså en term med många direkta felaktigheter.

Sista spiken i debattens kista slår Emelie till sist in när musikgenren får fatwan utslungad. Den är hbtqai-fobisk! Vad ”AI” står för tycks ingen utom Emelie veta. Rockmusik har aldrig någonsin handlat om att sätta vare sig manligt, kvinnligt eller henligt i första rummet. Det har alltid handlat om utlevelsen, glömma vardagen för en stund och kunna njuta av det man gillar bäst – musik.

Att som Emelie påstå att musikgenren skulle vara exkluderande är som att säga att påven är muslim. Rob Halford, sångare i Judas Priest, var tidigt ute ur garderoben och lät meddela att han var gay. Dee Snyder, sångare i Twisted Sister, liknar sig och bröderna i bandet vid bedagade transvestiter och gör det dessutom med stolthet och utan fördom. Trummisen i Def Leppard hade bara en arm men spelade ändå med fötter och den kvarvarande. Också funkofobi är därför rätt lönlöst att tala om.

Nej förklaringen till hennes hätska utfall måste nog förklaras på ett bättre sätt än hennes text ger, den hittar vi på hennes blogg – Hårdrock Mot Rasism. En varning till känsliga läsare, vill du inte få allvarliga återfallsproblem i 70-talsinspirerad radikalsocialistisk retorik bör du inte trycka på länken.

För proggen var inte musiken det främsta, av förklarliga skäl, utan att sprida ett politiskt budskap. Nu börjar samma tendenser till min stora förskräckelse dyka upp igen Foto: Wikimedia

För precis som den bedrövliga proggrörelsen en gång resonerade, tycks numer allt politiseras och problematiseras. Inte ens musik får vara musik. Istället ska vi återigen som en gång i tiden ”medvetliggöras” om hur det ”rätta” samhället ska byggas. Det är som alltid den socialistiska synen som tittar fram. Här ska det indoktrineras och präntas in, glöm den fria tanken och din egna slutledningsförmåga.

Jag fick nog av det där redan på 70-talet. Förnumstiga medlemmar från Samla Mammas Manna, Blå Tåget, Nationalteatern eller Träd Gräs och Stenar hade vare sig spelförmågan eller något att delge mig politiskt. Att genom musiken försöka, som jag såg det, hjärntvätta var direkt vidrigt. Till sist undrade jag mest om det mer intressanta med den tidens musik, inte var att utröna vem som band vem i Hoola Bandoola Band.

Vi är menar jag, tillbaka i den likriktade politiska diskursen som rådde på 70-talet. Den må se annorlunda ut, den kan ha annorlunda förtecken men i grunden är den samma som då. Enkelspårig, inskränkt och inte så lite fördömande mot olika uppfattningar som inte stämmer med den egna. Eller vad sägs om Emelies egna citat:

”Det är inte speciellt tufft och provokativt att sparka neråt, särskilt inte som komplement för att du inte vågar eller tror dig kunna sparka uppåt. Du vet förmodligen också att vi i Sverige har råd att ta emot flyktingar eller rusta upp vården, men att pengarna hamnar i fel fickor istället. Du vet säkert att det är fullt möjligt för vem som helst att spela speed metal, men det är enklare att säga att det inte är för tjejer eller rasifierade istället för att bryta normen. Du kanske inte tycker att det är din sak att hjälpa till, eftersom du är en skitball opolitisk provokativ filantrop. Du behöver inte vara med och göra någonting vettigt åt problemen heller – men då får du fan hålla käften och backa, för du är i vägen på ett totalt meningslöst sätt.”

Tillskriv personer egenskaper, argumentera mot dem och till sist be dem fara åt fanders. Det är den berömda halmdockan som kommer fram igen. Själv känner jag inte igen något i beskrivningen men det finns bot mot min politiska omedvetenhet också, här ska uppfostras och indoktrineras. Mer om de postmoderna galenskaperna som sköljer över oss kan man läsa om på Fnordspotting.

Låt mig för guds skull slippa alla dessa snusförnuftiga människor, låt musiken vara musik. Vad är det för fel på vår tid. Frågor som kräver sina svar men jag hittar tyvärr inga mer än i musiken. Jag avslutar därför med något av det bästa jag vet, gruppen Mountain som framför sin låt ”Mississippi Queen” från festivalen på Randall’s Island 1970. Lyssna på det här, få saker i vår samtid är värd mödan.

Löjesguiden nominerar idag Emilie Drape till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Musiken är fokus, musiken är allt och särskilt rocken ligger mig varmt om hjärtat. Det är därför med förskräckelse man måste konstatera att det är inte musiken du är intresserad av, den är bara bäraren av ditt patos och ditt budskap. Den illa dolda och inskränkta socialismen som är budskapet har vi hört förr. Där gör du dig bara till en förlängd arm till proggen. Den kunde vi vara utan då och den är det definitivt bättre att vi slipper idag. Det falska musikintresset och den förmenta politiska agendan gör dig till en formidabel kandidat till priset.”

Den jönsiga Jonna och mogulen Metro

Varning! För att inte generera klick åt tvivelaktiga publikationer, är detta inläggs länkar för första gången försett med unvis.it-funktion. En funktion som i förekommande fall också i framtiden kommer att användas av mig av. Jag känner att jag inte vill skänka dessa uppmärksamheten eller klicken. Resultatet av ditt  letande kan se annorlunda ut än originalet och beror alltså på detta. De enda länkarna utan denna funktion är den märkt ”Fnordspotting” och ”Fnurra”.

Jonna har läst genusvetenskap på Södertörns genusteoriskola. Där har hon lärt sig om allehanda maktstrukturer och intersektionella analyser. Kanske har också fem poäng vithetsstudier har ingått så att hon vet vem hon ska skylla på. Zara Larsson kommer nog snart att bli gästföreläsare på den kursen och också på den i feminism. För på Södertörn är man så fri i tanken, det har inte minst sagt Jonna  visat. Den artikel jag retar upp mig på är naturligtvis följande i Metro fredag av Jonna Håkansson.

Här i trakterna av orten ”Mordor” ligger Södertörns Högskola där personer som Jonna har fått sina trollkunskaper från. Foto: Wiki

I artikeln jämför Jonna köttätande med rasism – snygg pk-poäng där Jonna. Att på det sättet kombinera två galenskaper till en ny, måste ge massor av bruna poänger i dina kretsar. Hennes resonemang går ut på att resonemang kring slakt och djurs status där vi är ”bättre” i våra egna ögon än andra som arabisk kultur med dess halalslakt, eller kinesisk med dess ätande av hundar. Det sista påståendet görs av henne trots att det bara är i en väldigt liten del av Kina man faktiskt äter hund. Se där se där, en generalisering minsann.

Fast det är här allt börjar gå fel för både Jonna och Metro. En del antropologer menar t ex att uppdelningen i ”vi” och ”dom” inte är en övervägd tanke. Istället skulle det vara ett resultat av vår evolutionära utveckling där vi för överlevnadens skull misstror främlingen. Denna skulle ju eventuellt kunna vara farlig. Med det resonemanget i minne faller Jonnas teser om den vita rasen som rasist. Det här resonemanget finns nämligen i varje kultur och hos varje människa. Rasism finns i varje människa som vill misstro en annan, också i dina kretsar finns detta Jonna.

Här kan vi se hur den tydligt vite mannen på påsen förtrycker innehållet i den som vi kan se i detalj till höger. Vad ska bli nästa steg för Jonna och hennes gelikar? Ska fotvårtor stämplas som rasistiska? De vita fotvårtorna är extra pompösa och breder ut sig på ett otillbörligt sätt. Foto: Themirror

Det svenska tycks vidare vara ett rött skynke för Jonna. I synnerhet svenskt och kött tycks vara en ytterst farlig kombination i hennes ögon. För så fort vi vita rasister får chansen är det ju det svenska, eller för den delen det franska eller vad nu köttet och vi kommer från, vi vill framhäva. ”Svenskt kött är bättre än annat kött” tycks vi hela tiden tänka och säga.

Återigen är hennes resonemang dock rena rappakaljan. Som djurrättsaktivist borde hon vara överlycklig över att vi väljer svenskt kött framför t ex Brasilianskt. Där skövlas först regnskog för att ge utrymme på de farmer där Rosa och hennes medkossor ska växa upp. Sen hugger man ner än mer för att odla den gröda som ska göda upp hen. När de väl ska slaktas föser man in flera hundra djur åt gången där chansen för stress och lidande är rätt uppenbar.

Vad är det Jonna vill egentligen? Köttätandet lär inte upphöra bara för att hon kopplar det  till ”rasism”. Dessutom är svenskproducerat betydligt bättre än det här. Bilden föreställer röjning av regnskog i Brasilien för att göra marken till betesmark Foto: WWF

Det är med andra ord ingen dans på rosor som väntar Rosa i Brasilien. Hon åsamkar dessutom under sin livstid mer skada på ekologin på mer än ett sätt. Hela transport-apparaten som ska frakta hit hennes kadaver, släpper ju ut skadliga ämnen i luften som kallas koldioxid. Den vill nog Jonna inte ha där för de leder nämligen till den så fruktade klimatförändringen som hennes generation alltid hänvisar till i miljösammanhang. På Goforwood kan Jonna och andra veganer lära sig mer om hur mycket sämre det är med Brasilianskt kött, än det är med svenskt.

Det kan alltså vara helt andra överväganden som ligger bakom valet av svenskt kött än den rasism som Jonna yrar om. Till sist faller allt som det torn byggt av strå hela hennes tankebygge är med följande citat:

”Att göra en kost som bygger på animaliska produkter [Läs: Kött – min anmärkning] till norm är att göra den vita västerländska mannens kost till norm”.

Säg mig Jonna, är inte det där en smula rasistiskt? Din tes och ditt påstående vilar ju på samma grund som just rasism nämligen generaliseringens. För hennes upplysning finns män som är vegetarianer, kvinnor som äter kött, afrikaner som gör både och samt araber som också de äter lite av varje. För att inte tala om cirka sju miljarder människor till minus de som valt att bli som Jonna alltså veganer. Så varför peka ut en enda grupp? Det är ju som att säga att alla afrikaner är…..och sen ett påstående som inte är sant. Det är helt enkelt fördomsfullt och förenklande i sin problemformulering.

En problemformulering bör innehålla någon slags vetenskaplighet. Jonna däremot gör ett påstående och en koppling mellan två helt skilda saker utan att kunna belägga deras riktighet. Foto: Wikipedia

Sen har vi tidningen Metro. I all sin dumhet är den ändå rätt konsekvent. Den ligger ju hela tiden i spetsen för det pk-tänkande som inte bara har bildat norm i vår tid, utan nu också får alla med dessa åsikter att marschera. För övrigt samma stöveltrampsljud vi känner igen från en annan tid inom en annan ideologi. Det är väl i marschens mysterium  den mediala hemligheten döljer sig. För ju fler som nickar instämmande, ju fler klick och on-line läsande kunder genererar man. Ett faktum som i sin tur ger annonser.

Om det där resonemanget är riktigt, är det med andra ord ett ovanligt cyniskt spel Metro håller på med. Metro är ju tidningen som lyckats prestera artikeln av hataren Rickard Söderberg, nya sensationella fakta av icke-historikern tillika regeringens ”expert” Henrik Arnstad osv. Vad som är än värre är att man antingen omedvetet eller medvetet, vad vet jag, gör sig till marknadsförare åt de härförare som bara vill framhäva sin egna person. Jo, det är precis det som det handlar om – att marknadsföra sig själv.

Uppenbarligen behöver tidningarna marknadsföra sig med nya och annorlunda metoder. Frågan är om detta ska innefatta ren dumhet och mobbning Foto: Tradera

Exemplet Rickard Söderberg slutade t ex med prisutdelning och därmed än fler jobb som Metro kan berätta om. Vad sägs om Arnstads feta lön för våra skattepengar när han fick jobb av regeringen Löfven som ”expert” på fascism? Vad Fnordspotting tyckte om den saken och statsministerns korkade uttalande att Norges regering både var rasistisk och anhängare av Breivik, vilket han gjorde med hänvisning till Arnstad, kan du läsa om här.

Den goda Jonnas tankevurpor är månghövdade. Nästa ur artikeln handlar om de val man gör i livet. Hon har ju själv valt att bli vegan, ett medvetet val (?) som hon har gjort av egen fri vilja (?????). Jag försöker respekterar hennes beslut, men ger hon mig samma respekt? Enligt hennes sätt att se det är jag därför att jag är vit, en person som generaliserar i termerna ”vi” och ”dom” både vad gäller mitt köttätande och mina känslor inför invandraren. Jag kan inte med bästa vilja i världen kalla det respekt och därför respekterar jag inte heller Jonna eller hennes åsikter. Man måste nämligen visa respekt för att få samma behandling tillbaka.

Den här typen av debatter som förs av Jonna med fler, är som hydror. Där ett huvud huggs av, växer fem nya fram. Foto: ”Antonio del Pollaiolo – Ercole e l’Idra e Ercole e Anteo – Google Art Project” by Antonio del Pollaiolo – Wikimedia

Likadant med Metro. Ger man mig skit för att jag är vit medelålders man samt som i detta exemplet dessutom något så avskyvärt som köttätare, och därmed generaliserar är man inte värda att få kalla sig nyhetsförmedlare. En sån institution som Metro är snarare en proktologi-avdelning med rätten att rota runt i det man kan hitta upp i väl valda håligheter på en sån inrättning. Metro har helt enkelt förvandlats från något man så gärna vill kalla journalistik, till något som i själva verket är en dödgrävar-variant av ämnesområdet.

Så ska vi göra en gissning? Tror någon att Jonna Håkansson INTE kommer att få en raketkarriär efter den senaste artikeln? Min gissning är att hon kommer att bli nästa superstjärna i ett land som helt har förlorat förståndet. De få med något vett kvar är snart lättare att räkna än fåren är för den kroniskt sömnsjuke. I själva verket har galenskapen upphöjts till norm och det normala till något förkastligt. Så illa är det ställt och den här artikeln är bara en indikator av många på hur mycket åt fanders det har gått.

En inte alltför vild gissning är att Jonnas karriär nu kommer att få en raketstart efter det senaste rekordet i rappakalja Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag Metro och Jonna Håkansson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Metro lyder: ”Med stor konsekvens och målmedvetenhet arbetar ni in ert varumärke som en röst för hatet. Väl maskerat som ”kärlek” och ”förståelse” lurar inte mig i varje fall, ni är vad ni är. Listan av dem som har fått personlig marknadsföring i en karriär byggd på missunnsamhetens och tankens inskränkande kan göras lång. Rickard Söderberg, Henrik Arnstad, Jonna Håkansson är bara namn i mängden. Ni har helt enkelt blivit språkröret för det hat och den inskränkthet som präglar dagens debattklimat, allt för att generera klick.”

Motiveringen för Jonna Håkansson lyder: ”Det gäller att slå mot rätt företeelser, det är ju en av de få saker man lär sig på Södertörns högskola och inom den genusvetenskap som du är en del av. Det fina och goda hatet som du gör dig till taleskvinna för i och med artikeln, är ju inte lika förkastligt som det Breiviks-anhängare som jag står för. Med denna intalade tanke har du och dina medsystrar och medbröder friskrivit er från allt ansvar för de egna handlingarna. Det gör den dock inte mindre avskyvärd eftersom det är samma grundtanke som alla dogmatiska ideologier har använt sig av i årtionden. Kom ihåg en sak Jonna, Hitler var vegetarian inte köttätare. Bloggen Fnurra har också spunnit vidare på samma tråd, läs den Jonna.”

En spegelvärld

Godhetsrörelsen är som en spegelvärld, vad som tycks vara en sak är egentligen något annat. Man måste utgå från vad som sägs och målas upp och se allt tvärtom från den bilden. För de som är goda är egentligen onda och de som säger sig värna ett öppet samhälle vill egentligen stänga hela debatten. Det sist nämnda gäller särskilt om du står för ”fel” åsikter.

Deras representanter, de som är tongivande är dessutom många gånger minst lika vidriga – kanske till och med än mer så – än de som de anklagar för alla dessa övergrepp och feltänk. Tänk dig att du skulle få höra att din mamma ska torteras sexuellt, det är vad Jimmie Åkesson har fått utstå då rikspuckot Sebbe Staxx har spelat in sina sånger. Mer om den saken i artikeln i Aftonbladet. Själv tyckte Sebbe att han slog underifrån och att han gjorde något för den ”rätta åsikten”, han förstod alltså ingenting av domen.

Det är tyvärr inte bara en grupp som är benägen att begå grymheter, det ligger tyvärr i människans natur. Det är därför lönlöst att peka ut vita medelålders heterosexuella män som den enda tänkbara skurken i sammanhanget Foto: Wikipedia

Inte heller Zara Larsson fattade vad hon hade gjort för misstag när hon skrev att ”Alla män ska dö en plågsam död” som man kan läsa om här i Juicyplay. Ursäkten för hennes beteende hette att ”män är inte förtryckta” underförstått att kvinnor är det. Ett påstående som hon om någon kanske inte ska ta i sin mun eftersom hon är mer privilegierad än de flesta tillsammans. Här kan Zara och alla andra elitfeminister få läsa om ett verkligt fall av förtryck då Zeliha Dagli skrev sin debattartikel i Aftonbladet. Zara bör också upplysas om att samma artikel bemöttes av feminister med total likgiltighet.

I samma korkade fotspår går Zara vidare i artikeln och påstår att vita aldrig kan utsättas för rasism därför att de per definition alltid är de förtryckande. Det är bara så kallade rasifierade som kan utsättas för rasism, ändå är det ibland dessa grupper som utsätter andra rasifierade för just denna behandling.

Hur förklarar annars Zara följande fakta: Judar födda i Sverige som aldrig har satt sin fot i staten Israel eller gett uttryck till stöd för denna, utsätts i dagens Sverige för ett förtryck och hat som kommer från framför allt delar av den arabiska befolkningen? Exempel från SVT här. Gruppen utsätts alltså för ett förtryck enbart baserat på att de är judar. Denna typ av förtryck som enligt Zaras logik inte finns, men som finns ändå kan alltså aldrig uppstå eftersom det aldrig är andra än vita som står för förtryck!

Hur än innehållet ser ut slutar analysen alltid med samma slutsatser, det är de vita kränkta männen som är skurken. Vita är också de som alltid står för rasismen trots att det är andra som fixar den stinkande verksamheten Foto: SVT

Också inom den ”antirasistiska rörelsen” är antisemitismen betydande. I reportaget i Samtiden kan man t ex läsa om hur Expo bjöd in organisationen Ibn Rushd som i sin tur har haft samarbete med bl a den djupt antisemitiska Yvonne Ridley. Ett porträtt av henne på engelska hittar du i UK Mediawatch. Ibn Rushd har också spridit myten om ”en judisk världskonspiration” som man kan läsa om på Svenska kommittén mot antisemitism. Ibn Rushd får statliga bidrag till sin verksamhet och det är därför i vanlig ordning svensken som står som finansiär av rasismen vilket ju är otroligt förtryckande……av svensken då alltså.

I Samtiden kan man också läsa om Mariam Osman Sherifay som är ordförande för föreningen Centrum Mot Rasism. Den positionen använde hon till att bjuda in organisationen Hamas till Sverige. Samma Hamas som har Israels utplånande på sin agenda. De rättfärdigar sin egen existens med hänvisning till Sion Vises Protokoll, länk till Wikipedia, som beskriver judarnas plan för världsherravälde. Problemet är bara att just detta ”protokoll” har visat sig vara ett falsarium med ett enda syfte -svartmåla alla världens judar. Återigen skickades notan till svenska skattebetalare eftersom också Centrum Mot Rasism tar emot statsbidrag.

De här krafterna gör alltså inte ens skillnad på judar och staten Israel utan buntar ihop dem och behandlar dem som en. Detta trots alltså att en del judar t ex i Malmö aldrig ens har satt sin fot i Israel. Är inte att dra alla över en kam en del av mönstret i just rasism? Är i själva verket inte generaliseringar och tillskrivningar som Sion Vises Protokoll kännemärket för ett rasistiskt tänkande? Hur kan delar av en grupps rasism ursäktas medan andras med rätta brännmärks? Fler historierevisionister som vill friskriva grupper från ansvar för de egna handlingarna kan Fnordspotting berätta om.

Förutom vita tycks judar vara en favoritgrupp att skylla allt på. Inte ens när behandlingen gränsar till ren rasism reagerar samhället. Istället får förövarna skattepengar att ställa till än mer för Foto: Wikimedia

Som ni kanske märker går mönstret igen, man kan följa det som en Ariadne-tråd. De som säger sig vara så godhjärtade har ibland allt annat än godhet för ögonen. Tvärtom är de i bland till och med invecklade i verksamhet som är minst sagt ljusskygg och som knappast tål en granskning. Svenska myndigheter är antingen för naiva eller för handfallna för att stoppa verksamheten och resultatet blir att vi skattebetalare står för kalaset. Detta trots klara regler som skulle kunnat stoppa det och trots att pengarna alltså används i syften de inte var tänkta.

Det är också ganska slående att konstatera att i godhetsrörelsen är det skillnad på folk och folk. Muslimer är utsatta för hat och rasism och så kanske det är i vissa fall, men då samma kretsar utsätter andra för samma behandling får man statliga medel för att kunna fortsätta. Det är också tabubelagt, mycket på grund av sådana uttalanden som Zara Larssons, att tala om minoriteters förtryck av andra minoriteter då detta är att jämställa med rasism enligt den synen. Ett effektivt lock som sätter p för debatten men som inte döljer sanningen.

När vissa saker får och andra inte får diskuteras är både vi och debatten illa ute. Det är det som håller på att hända när en sida tycker sig ha rätt och den andra ska hålla käften eller bli kallad saker Foto: Cliparthut

Löjesguiden nominerar idag den del av de ”antirasistiska” krafterna i landet som inte har helt rent mjöl i påsen. Motiveringen lyder: ”Ärlighet varar längst brukar det heta men i ert fall är det nog tvärtom – Oärlighet varar längst. Det är inte en saklig rörelse vi talar om här, utan i högsta grad en både rasistisk och antidemokratisk. Era företrädare är hycklare och era argument ihåliga, kan man få en sämre start. Allt detta gör er till en formidabel kandidat till priset.”

Goda människor?

I kölvattnet på Adam Tenstas tilltag i TV4, inslag nedan och Zara Larssons korkade turer i media är det mer än dags att starta debatten om så kallade ”goda människor” och deras förehavanden. Är de så goda som de hävdar? Är de verkligen så ”inkluderande”? Svaret på frågorna är tyvärr nej. Frågor som dessutom är dubbelt relevanta då Adam Tensta för så sent som fem år sedan själv använde ett betydligt mer vidrigt ord än ”n****” i en intervju i Metro.

Dagens exempel är något av ett skräckens sådana som inte tål dagens ljus. Detta gäller särskilt om man säger sig tillhöra ”de goda”. För i bakvattnet på hyllningarna åt Zara Larssons och Adam Tensta pågår ett helt annat spel som är betydligt mer cyniskt. Ett efterspel som innefattar hot, grova påhopp och ren vidrighet. Det är vad som nu ha drabbat Louise Andersson Bodin som hade mage att använda ordet ”n?#!%”, ett ord jag alltså inte använder trots att jag vill kunna berätta då det är så känsloladdat och förbjudet enligt vissa.

Titta på videon nedan, den är ett vittnesmål om något så sjukt i vårt samhälle som det rena hatet. Kom ihåg att hatet inte kommer från vare sig Breivik-anhängare eller de som sägs hata, det kommer från dem som hävdar att de är så goda. Här avslöjar Louise Andersson Bodin hur hon har fått utstå den renaste av ondska efter händelsen. Folk som aldrig har sett hennes videoklipp menar att hon borde våldtagen analt, skjutas m.m.

Hon avslöjar också hur TV 4 har agerat i sammanhanget, först kallar man ihop ett telefonmöte där man tycker att bara hon tar bort sitt inlägg är allt okej. Hon är ju trots allt enligt all logik och dom inte rasist. När detta väl är gjort hänger man ut henne åt vargarna genom att vända henne ryggen och senare också sparka henne från ett kommande samarbete. Snyggt gjort där TV 4, ni har verkligen visat vad ett smutsigt beteende innebär. Den mediala teatern kring hela debatten har bloggen Susannas Crowbar skrivit mer om.

Kevin Costner fick dansa med vargar, Louise Andersson Bodin hängdes ut till dom av
TV 4. Så olika ser verkligheten ut när medieagendan har sin gång. Foto: Wikimedia

Det sjukaste är dock de som har vunnit på situationen och deras beteende och agerande dvs Adam Tensta och hans management som måste varit de som låg bakom kuppen. Av naturliga skäl är de tysta, de har ju en mediestrategi att skydda. Det är eventuellt anledningen till att man inte heller vill avslöja att det hela gjordes för att sätta fokus på Adams nya skiva, inte rasismen. Man vägrar till och med från deras sida att ens tala om att beteendet man själv har satt igång inte är okej, en åtgärd som hade varit mycket lätt att vidta.

Tyvärr är inte Adam Tensta vare sig ensam eller värst i debatten. Den alltid så uppmärksamhetsivriga Zara Larsson är ju också hon artist. Hennes inlägg i debatten har hittills mest handlat om rena seriekrocken i smaklösheter där bl a alla alla män skulle dö en plågsam död som Juicyplay kunde skriva om. Hon figurerade också i artiklar där hon kunde berätta om hatet som riktats mot henne som denna i SVD.

Hon valde dock inte att stanna där. När personer som Per Gudmundson skrev följande artikel i SVD full med klokheter, valde hon istället att gå till motoffensiv också mot honom vilket hon gjorde på följande sätt som Nyheter Idag kan berätta om. Inte ens efter den härdsmältan stannade den av frustration ångande Zara upp.

Härdsmältan i debatten är total. De som säger sig vara goda är onda, och de som blir utpekade är oftast oskyldiga. Ovanpå hela soppan flyter artister som Adam Tensta och Zara Larsson fram på godhetens flodvåg trots att också de har stor skuld i det inträffade Foto: Sv. Wikipedia

Istället la hon upp ett inlägg på sin blogg fullt med förringande omdömen om Louise och hyllande om Tensta. Den hatade hade blivit den som hatar. Hon har dessutom valt en ”utmärkt” ursäkt för bristen på gott beteende när hon som här på SVT:s sajt menar att hennes hat bara är ett svar på allt hat. Snacka om att friskriva sig från allt ansvar. Mer om hennes snuttifierade agenda kan man läsa om på bloggen Motpol.

Det är lite roande och tankeväckande att se Zara Larssons alla dikeskörningar. De är nämligen som sinnebilden av hela den rörelse som så gärna klappar sig själva på axeln med ett leende och ”vetskapen” om hur goda de är. De drar fram på nätet och skördar sina offer, allt för att de är så himla goda. Mer läsning om Zaras tillkortakommanden i debatten finns på Genusdebatten.

Till och med när dessa personer är ondskefulla är de rättfärdiga för de skapar ju godhet och rättvisa ur sitt något skruvade synsätt. Människor som Louise Andersson Bodin som kanske står i vägen för deras visioner eller helt enkelt inte passar in i mallen, slänger man så gärna under bussen. Allt för att man är så god. Om hur goda de är kan man också läsa om på WTF Toklandets blogg.

Dagens änglalika varelser tycks tro att man gärna får vara ond bara man döljer det bakom en mask. Ondska är dock ondska i vilken färg eller form den än kommer i Foto: IMDB

Inte ens när det är så uppenbart som i fallet Louise Andersson Bodin kommer de till insikt. Det är som om de var totalt döva och blinda inför sitt egna beteende. Det är samma mekanismer som alltid. Bakom goda fina intentioner kan man dölja de egentliga och i gruppen döljs den egna identiteten samt det egna beteendet. Man är de facto inte längre ansvarig för någonting – inte ens det allra vidrigaste. Näthat har också bloggen Fnordspotting gjort ett inlägg om som du hittar här.

Den smärtsamma sanningen också för denna nätokrati är dock att det kan aldrig vara ”godhet” att i drev dra fram och smäda, smutskasta och förnedra. En tjej som Louise Andersson Bodin hotas med att sodomeras, bloggare ombeds hålla käften för att de har fel åsikter och debattörer kallas vid namn inte ens värda att nämna. Den sanningen tål nog trots prisutdelning i godhet inte dagens ljus.

Extra smärtsamt blir det då den kommer från en löst sammansatt rörelse som vill utmåla sig som något annat än vad den är i rent propagandasyfte. ”De goda” är helt enkelt ondskan personifierade, det har fallet Louise Andersson Bodin lärt i varje fall mig. Det spelar ingen roll att man låtsas vara något, det är vad man är som är det som till sist fäller avgörandet. Läs här om hur t ex Catherine Fahlgren som står bakom bloggen Cattasbubbla blev behandlad av nätokratin.

Man bör hålla i minnet att också Lucifer hade vingar på ryggen. Det är inte så att man per definition är god bara för att dessa råkar ha satts dit av de egna.
Foto: Wikipedia Gustave Dore

Löjesguiden nominerar idag de näthatande godhetsapostlarna som grupp till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med nätokratins självklara rätt drar ni fram under godhetens flagga. Gång på gång får vi dock smakprov på vad ni egentligen är och vad som i själva verket driver er. Hat, hot, och ren och skär dumhet är resultatet, allt för att tysta och få människor att falla in i era smutsiga led. Att artister som Adam Tensta och Zara Larsson ställer sig i spetsen för denna ljusskygga verksamhet, är snarare tecken på uppmärksamhetstörst och att man har identifierat vad som är grunden för dagens medie-agenda.”

också artisterna Adam Tensta och Zara Larsson nomineras till priset. Motiveringen för dom lyder: ”Som förebilder och idoler borde ni agera med ansvar. Istället väljer ni att marknadsföra er på andras bekostnad. Uppmärksamhet, klick och tidningsrubriker tycks vara det moderna sättet att kränga skivor. Den metod ni har valt lämnar dock en rätt fadd smak i munnen. Det borde det göra också på er om ni tog just detta ansvar.”

Lögn, Förbannad Lögn Eller…..?

Läste följande i Kristianstadsbladet artikel och tyckte en sak var mycket märklig. Varje gång en feminist eller feministanstruken skribent ska skriva sin kolumn, ledare eller artikel så dyker det så där lagom lägligt upp en person som bekräftar deras bild av hatet. Denna person har alltid en plump kommentar att leverera och denna påtalar alltid just detta förakt för bland annat feminismen som artikelförfattaren försöker att bevisa.

Fåtalets hat snubblar snart sagt varje journalist över när de ska berätta sina historier. En mer intressant fråga är varför de inte kan se motsatta sidans hat

Slump, sammanträffande eller faktiskt sanning? Jag vet inte, men känslan i maggropen säger mig att det är omöjligen kan slumpa sig så att dessa människor bara ”råkar” korsa deras spår igen och igen. Varje gång Lars Lindström, Lukas Ernryd eller någon annan feministisk skribent ska till att skriva sina minst lika föraktfulla artiklar, exempel från Lars Lindström här i Expressen, så finns plötsligt hur många exempel som helst på hatet.

Samtidigt som dessa hatare alltid dyker upp i alla sammanhang, passar man på att inte nämna ett ord om de egna tillkortakommandena på området. Lars Lindströms artikel ovan är ett exempel som är tydligt nog, men vad sägs om nästa man med problem med misandri. Vad annat kan man kalla Rickard Söderbergs manshatande och samtidigt vansinnigt felaktiga artikel i Metro där faktafelen haglade?

Rickard Söderberg utsattes för en hatkampanj, han svarade med att skriva en av de mest hatiska artiklarna om män hittills. Hur misandri rimmar med att han är bög är dock fortfarande en gåta Foto: Metro

Inte heller lägger de särskilt stor vikt vid det kvinnliga hat som kommer fram i debatten. Aldrig nämns de otaliga artiklar signerade olika kvinnor, eller rättare sagt unga tjejer, vars hemska ton är vida överskridande de som hörs från ”andra sidans” debattörer.

Här nämns inte Anny Berglins artikel i (Anti-)Nyheter 24, eller Malena Ernmans skruvade resonemang kring den nya 500-lappen, mer om det i Expressen. Där blev plötsligt Birgit Nilsson som aldrig tog politisk ställning nu utsatt för krav på bojkott för att hon hade mage att tolka Wagner. Samme Wagner var ju antisemit men vem var inte det i 1800-talets Europa där företeelsen var vanligare än fotvårtor? Vi får heller aldrig läsa om hur feminism ser ut när bortskämda brats som Zara Larsson ger sig in i debatten genom sin blogg.

Det är som om journalistik av idag ser grandet i andras ögon men inte bjälken i det egna. Man kan inte förklara det med att de är blinda, de ser ju trots allt, men nog är de väldigt närsynta

Man får komma ihåg att en del av de här vindkantringarna kommer från journalister, journalister som alltså blir megafoner snarare än objektiva nyhetsförmedlare. Här använder de istället sina kanaler och sitt inflytande till att sprida propaganda istället för journalistik. Hur propaganda och objektivitet fungerar ihop behöver man inte heta Einstein i efternamn för att förstå, det fungerar nämligen inte alls. Istället har vi fått en yrkeskår som när och närs av den korkade radikalism som genererar så mycket uppmärksamhet. De har helt enkelt blivit lydiga små hustomtar, exempel från SVD hittar du här.

Så den stora frågan blir om sanningshalten i alla de artiklar där antifeminister utmålas som de hatare och Breivikare de är i feministers ögon? Kan man tro på uppgiften om den aggressive mannen på festen som Lukas Ernryd beskriver i Kristianstadsbladet? Lukas medger ju själv att hans uppgift är en andrahandsuppgift och sådana är sällan eller aldrig särskilt pålitliga. Kan artikelns hatande unge mans utfall mot Gudrun Schyman förklaras på något annat sätt än det beskrivna?

Inte ens när historier innehåller ifrågasättbara ”fakta” reagerar journalister. De är mer intresserade av att beskriva de kulor som inte kan ses men som sågs ändå. Tvivlar man på dessa ”fakta” är man Breivik, dvs han som sköt Foto Aftonbladet

Frågorna är många men som vanligt finns inga svar, särskilt inte från den journalistkår som är satta att just skriva om sanningen. Man kan nog lugnt dra slutsatsen att det är för mycket begärt av denna kår att förvänta sig ens ett uns av sanning. Det är den enda sanningen man kan konstatera efter artikeln i Kristianstadsbladet. Mest sorgliga är dock egentligen inte att de är genomskådade i det hänseendet, utan att de gör oreparerbar skada för lång tid framöver då de inte längre är vare sig trovärdiga eller objektiva.

Den enkla slutsatsen är att journalister är ett slags lackmuspapper på hur vårt samhälle och samhällsdebatten mår. Av den kan man konstatera att lackmuspappret visar rött, vi mår helt enkelt inte så bra i det här landet. När journalister används till propaganda och där misstänkta lögner är grunden för deras reportage, är det något som felar. Det är det enda som journalisterna har lyckats bevisa, i varje fall för mig.

Rött lackmuspapper visar på en definitiv buklandning i samhällsdebatten, det visar om inte annat flera artiklar Foto: Wikimedia

Löjesguiden nominerar idag journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ert oberoende är ett minne blott. Den tid då ni som yrkesgrupp hade objektivitetsbegreppet som ledstjärna är tyvärr sedan länge över. Jakten på klick, att berätta historien och rent egoistiska skäl som era egna värderingar är det som satte p för detta. När ni så blir lydiga verktyg i händerna på krafter ni lever i symbios med är ni inte längre trovärdiga. Därför är ni också välförtjänta kandidater till priset.”

Om ämnet kulturjournalister och särskilt sådana på DN, har Fnordspotting skrivit om som kan rekommenderas för vidare läsning.

Tendentiös Journalistik Igen

När en journalist har bestämt sig för vem som har rätt och vem som har fel, då gäller det att passa in i mallen. Är det så som dom säger, så är det så. För att visa hur rätt de har, använder man gärna en del beprövade tekniker.

Att väcka sympati är en sån teknik. Beskriv personen eller företeelsen som missförstådd eller utsatt för en hetskampanj eller rent av en hatkampanj och lyckan är gjord. Sätt allt i motsatsförhållande till varandra är en annan av dessa. Genom att måla upp allt som svart eller vitt får allt större kontrast och den som har halvfel har helt plötsligt jättefel därför att man utmålar denna som något av en rättshaverist.

Det är väl så här fördomsfullt både feminister och Zara Larsson ser på män. Särskilt de i grupp är extra farliga och fruktansvärda Foto: Mind-exchange

Till sist har vi demoniseringen. Alla motståndare eller opponenter svärtas ner så bra om de buntas ihop i en klump och beskrivs likadant. De hatar, de hotar och de hycklar. Ingenting bör nämnas om de argument de har eller den distinktion som finns mellan de oliktänkande, de är alla likadana. Om en hatar, så hatar alla. Det bör man dock inte skriva, antydningar är ju så mycket mer effektiva.

Den här tekniken ser vi igen och igen. Senast i raden är SVD där vi får lära känna människan Zara Larsson på ett mer kärvänligt och privat sätt. Man kan nästan höra tonerna av ”Cumba Ya” eller ”We Shall Overcome” i bakgrunden när man läser artikeln. Man får helt enkelt ett sympatiskt intryck av Zara, det blir så där kärvänligt.

Den ena sidan spelar såååå oskyldig, den andre sväljer allt och berättar historien. Det är så den heliga tvåenigheten ser ut i svensk press när den ska ta det oförsvarbara i försvar Foto: IMDB

Ingenstans står dock en enda stavelse av det hon har ställt till med. Ingen skugga ska ju falla på den som redan innan artikeln har gått i tryck är betecknad som oskyldig. Låt oss därför backa bandet för att inte falla i samma fälla som SVD.

Det började med att stackars Zara inte ansåg att hon fick en tillräckligt stor plats på affischerna till Bråvallafestivalen. Att det kunde bero på att hon inte är tillräckligt stor som artist, eller att hennes medsystrar inte är tillräckligt bra föresvävade aldrig henne. I hennes förklaring berodde allt på patriarkatet och dess eviga vilja att undantrycka och förvägra tjejer deras rätta plats.

I det bråk som utlöstes av detta gjorde hon misstag nummer två, hon började generalisera sina meningsmotståndare. Alla män blev plötsligt i grupp en del av patriarkatet. Män höll ihop i grupp och gaddade sig samman, hennes reaktion var bara en respons på dessa provokationer från män. Läs hennes blogginlägg och gråt över en förtappad själ här. Ett resonemang som är rent nonsens eftersom hon själv är den enda som provocerar i sammanhanget.

Ingen debatt mår bra av fördomar, men samtidigt blir gränsdragningen för vad som är en fördom alltmer bisarr. Också vem som är fördomsfull är intressant, Zara öppnade den burken men påstår sig agera i något ädelt syfte för att motverka andras förtryck Foto: Aftonbladet

Låt oss sammanfatta. Om du är man bör du passa dig noga för att uppträda i grupp eller tala om att du uppträder i grupp, då är du per definition ihopbuntad med ett patriarkalt förtryck som du är del av vare sig du är det eller inte. Det är här jag börjar få lite problem.

Jag uppträder i grupp, både med män och kvinnor faktiskt. Jag tycker att en av de saker som berikar livet är just det sociala utbytet. Jag är extremt tillmötesgående och försöker vara så snäll jag bara kan vara i alla sammanhang även om det inte alltid går. Ändå buntas jag ihop av en liten nippertippa som Zara Larsson.

Plötsligt ingår jag i ett ”nätverk” utan att ha den minsta aning om att jag någonsin har gjort det, jag gaddar ihop mig mot kvinnor trots att jag alltid har månat om dessa och jag en del av en struktur som är rena påhittet från feminister som Zara Larsson. Undrar hon varför jag är förbannad? Titta på dina handlingar och dina ord Zara!

Gruppen Freestyle sjöng låten ”Fantasi” och det fungerar i musikens värld. I debatten bör sådant dock hållas borta då argumenteringen inte håller Foto: SVT

Om man dessutom lägger till att misstanken om att detta bara är ett sätt för en uppmärksamhetsivrande liten halvportion som hon själv är i varje fall mitt mått rågat. En bortskämd brat som åker land och rike runt och framför sin erbarmliga musik och vill få mer strålkastarljus på sig, är inget som väcker min sympati.

Den borde faktiskt inte väcka någons sympati, utom då journalisternas som i vanlig ordning driver en agenda. Unga kvinnor möts med hat kan det heta,. Att ingen inom denna yrkeskår kritiskt granskar vad den ”andra sidan” har gjort eller sagt för oss genast tillbaka till den tid då man kunde påstå saker som att ”judarna dödade jesus, så det är rätt att straffa också deras arvtagare till det övertrampet”.

Att en ung kvinna som Zara Larsson ger uttryck för hat har inget med saken att göra, inte ens när hon så flitigt använder ordet ”hat” och urskuldar sig med att andra som inte hatar faktiskt hatar. Hon har enligt hennes något skruvade logik rätten att bemöta hatet som inte finns med hat som svar på det som inte finns men som finns ändå för att hon påstår detta.

Ord som ”Hatt” och ”hat” bör inte förväxlas. Den ena sitter på huvudet och det andra i, och det är den i som Zara ger uttryck för men menar att hennes inställning bara är en respons. På vadå kan man fråga sig. Foto: Wikipedia

Journalisterna reagerar alltså inte ens när generaliseringarna och fördomarna är det som det pådrivande motivet, samma generaliseringar och fördomar som i t ex rasistiska sammanhang av samma yrkesgrupp beskrivs som något vidrigt. Vad som är förkastligt att använda på en grupp, går så bra på en annan. Är man dessutom så naiv som journalistkåren så att de till och med hjälper till i det sammanhanget är ju lyckan gjord.

Där lyckades med andra ord SVD åter knacka bort en bit ur grundfundamentet och visar nu också att objektivitet och fakta är överskattade företeelser. Här gäller det att skapa en historia kring något som engagerar och fångar läsaren, inte att berätta sanningen. Hade man varit det hade man kunnat skriva om hur Zara Larsson fördomsfullt drog alla över en kam, hur hon kallade dem saker de inte förtjänade och hur hon klistrade etiketter på människor som bevisligen aldrig har krökt ett hår på hennes huvud. Allt det där går dock spårlöst förbi.

Så hade historien kunnat sluta, om inte hennes nu så berömda ord och generaliseringar hade höjt pulsen avsevärt. Men säg den journalist som är intresserad av att berätta hela historien. Det är ju den halvan där man kan både dramatisera och fabulera som är den viktiga. Den som säger emot denna eviga sanning är en potentiell Breivik på permission. Det är så man stänger sista dörren till en sansad och balanserad dialog. Men som det brukar sägas, i ett krig är alltid sanningen det första offret.

Det finns många saker som kan höja pulsen. Zara Larssons debattinlägg och nära nog helfräcka försök att urskulda sin egna roll i den samt SVD:s medhjälpande attityd är nog så pådrivande i den processen. Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag dels SVD del  Zara Larsson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för SVD lyder: ”Journalistik gick en gång i tiden ut på att skildra två sidor för att uppnå en journalistisk objektivitet. Det var till och med en del av den journalistiska utbildningen där objektivitetsbegreppet stod i centrum. Numer verkar det mer som om denna yrkeskår har vänt detta begrepp ryggen. Man måste berätta ”historien” och i den kan man både ljuga och dramatisera. SVD har med artikeln visat sig ytterst driven i det arbetet”.

Motiveringen för Zara Larsson lyder: ”Att du inte understår dig för att bunta ihop män och dessutom tillskriva dem egenskaper och fenomen som inte ens finns, har vi alla förstått. Men att du nu utnyttjar din ställning som artist för att skapa ”snyfthistorier” i media för att stärka din sida av saken, är ett svårslaget rekord. Smaklösa saker har vi vant oss vid från den godhetsrörelse som är allt annat än god, men att gå så här långt är nog värre än någonsin tidigare.”

Det Mest Smaklösa

Lek med tanken, om jag hade skrivit följande text vad hade reaktionen blivit då?

”Jag är mansaksman, jag hatar det matriarkatet i samhället vi lever i och jag hatar kvinnors sätt. Vilka är det som upprätthåller matriarkatet? Jo, kvinnor i grupp. ”Kvinnohat” (aka ett hat mot matriarkatet och kvinnokulturen om det gör er nöjda) är en rätt så naturligt reaktion på allt manshat jag möter. Och ja, många hatar mig just på grund av det jag säger utifrån ett manligt perspektiv.”

Skulle du känna dig provocerad, förbannad eller kränkt? OM svaret blir ”ja” förstår du vad vi män utsätts för idag. Läs Zara Larssons blogginlägg som är en exakt kopia av min text med några ord utbytta. Det är med andra ord inte mina utan Zara Larssons, men med vissa ord utbytta. Fortfarande som sagt otroligt provocerande ord och det är med äckel jag konstaterar att en bortskämd flickspoling är upphovsmakaren. När man dessutom lägger till att hon är en halvt framgångsrik artist känns hennes problem som gnäll för döva öron.

Känner du dig ibland sån här när du öppnar en svensk tidning? Välkommen, nu vet du hur medelålders vita män känner sig varje dag! Foto: ”Emo boy 03 in rage” av José Serrano Wikimedia

Det blir än värre när dyngan hon åstadkommer på sitt pubertala sätt plockas upp av en feminist som Katarina Wennstam enbart för att skapa ett martyrskap och knipa några hjärtepoäng. Hennes senaste krönika i SVD är något av det mest otäcka som hittills har publicerats.

Det börjar med Golgata-vandringen, formuleringar som ”fullfjädrad artist och feminist” syftar till att lyfta fram ett föredöme. Problemet är dock att Zara Larsson är vare sig en ”fullfjädrad artist” eller ett föredöme. Hon är istället en dålig Rihanna-kopia som bär med sig usla låtar i varje fall om jag ska uttala mig. Att hon är en bortskämd ung dam som har mage att beklaga sig över något som inte finns vilket hon gjorde som start på bråket har ju inte heller med saken att göra enligt Katarina.

Genustänket Zara eftersökte där allt ska vara 50/50, artikel i Expressen Nöje om saken, är ju något som skulle döda festivalerna med halv- eller heldåliga artister. Tyvärr finns inte tillräckligt bra kvinnliga artister alltid, kom igen när det är bättre och det gäller också Zara Larsson.

Genrens artiklar inleds alltid med att beskriva sitt egna eller gruppens martyrskap. I så målande detaljer som möjligt ska man påta sig offerkoftan Foto: Eget

Tillbaka till Katarina som ju var i full färd med att beskriva något för att kunna höja något till skyarna och utmåla alla andra som idioter. Hon kommer så småningom efter alla positiva upphöjningar som inte är motiverade fram till själva korsfästelsen.

”I en bransch som har lagt munkavle på otaliga vokalisters politiska röster genom åren, är Zara Larsson både bångstyrig och modig. Men förstås inte utan känslor. Att hatas med sådan frenesi kan inte lämna någon oberörd.”

I en bransch som lagt munkavle på otaliga vokalisters politiska röster genom åren? Jag förmodar att det är därför både Kajsa Grytt och Alexander Bard har kunnat ge sig in i debatten i Sydsvenskan och i Samtiden. Det är också ganska tragiskt att behöva läsa hur kritik plötsligt kallas ”hat” bara det är ”rätt sida” som blir utsatt för detta. Om män blir utsatta för hat heter det ”kritik” eller ”normkritik”, om en ytlig artist som Zara Larsson får smaka samma medicin heter det ”hat”. Konstig distinktion det där. Bloggen Genusdebatten har skrivit mer om de konstiga skillnaderna i debatten.

Vem hatet kommer från spelar ingen roll, hat är hat. Det har blivit dags att börja tala om feministernas okvädesord lika mycket som andras. Foto: Wikimedia Ben Slow

I vanlig ordning när feminister som Wennstam är i farten blir det värre, mycket värre. Lyssna på följande citat:

”Alice Bah Kuhnke är också demokratiminister, och det är just så frågan om hoten mot Zara Larsson måste ses. Det är en attack på hela demokratin att en ung kvinna som uttrycker sina åsikter ska tystas.”………..

”Demokratiminister Bah Kuhnke borde använda vreden och kamplusten mot den rättsapparat som är helt oförmögen att stoppa hatet och hoten.”

En tolkning av texten är att nu ska kritik av feminismen förbjudas. OM denna tolkning är riktig förordar alltså Wennstam inskränkandet av åsikter med motiveringen att andras demokratiska rättigheter är viktigare. Det är nu i varje fall jag får otäcka associationer. Det här för onekligen tankarna till totalitära samhällen där sådana självklarheter som rätten att uttrycka kritik är satt på undantag eller helt enkelt förbjuden.

Vissa förbud är logiska, andra inte. När de inte är det och dessutom förtryckande är vi ute på tunn is, ett faktum feminister som Katarina Wennstam är mest hela tiden Foto: ”Forbiddenplanetposter” av Copyrighted by Loew’s International. Artists(s) Wikimedia

Kom ihåg att det inte var så länge sedan detta förslag väcktes och försöktes lobbas in i Nordiska Rådet av bl a Mattias Gardell och Maria Sveland. Läs om förslaget här från NRK i dess norska form. I pressen har det talats tyst om de bådas inblandning, men här ett inlägg från bloggen  Kimhza Bremers Bodega. Det gäller väl att ha vänner på rätt positioner för att kunna hålla en så stor nyhet borta från löpsedlarna, något de båda har. Också bloggen Politivism har skrivit om saken i följande inlägg.

Tillbaka till Wennstams artikel igen. Till sist tar man till trumfkortet, det där man verkligen kan utmåla den egna åsikten och den egna rörelsen eller en person som offret i sammanhanget. Genom att plocka fram de troligen fåtal galningar som korkat nog har uttalat sig på följande sätt, kan man dra på sig offerkoftan:

”När vanliga snubbar skriver på nätet att de önskar att Zara Larsson får ett skott i pannan eller slutar i en svart sopsäck är det omöjligt att inte tänka på den andra sjuttonåriga tjej som har varit på alla löpsedlar i sommar. Lisa Holm, som ändade sitt liv som en del (män) anser att Zara Larsson förtjänar. För det är just vad de skriver till och om Zara Larsson. Dö, för att du är feminist”

Att önska någon döden som ett argument i debatten är inte bara smaklöst, det är kriminellt också. Provokationerna från dagens feminister är dock inte så mycket bättre, de båda sidorna är samma andas barn Foto: ”Antonio Canova Cenotaph of Archduchess Maria Christina Augustinerkirche (Wien) Wikimedia

OM någon har uttalat dessa åsikter förtjänar de inte ens mitt förakt, än mindre mina sympatier. De bör helst inte uttala sig alls så blir alla inklusive Wennstam lite lyckligare. Detta ger dock inte Wennstam rätt i sak, hennes hat mot män är lika illa men mer sofistikerat. Men det mest smaklösa med det senare citatet är Lisa Holm. Det var ju hon som tidigare i våras mördades efter vad som rubriceras som rånmord.

Det hela var flera gruppers mest våta dröm. Feminister därför att de nu försökte visa på det sexualiserade våldet trots att det inte fanns och rasister kunde argumentera att det var ju två personer från Litauen som låg bakom. Vad feministerna glömde var att de båda skyddades av en kvinna som också suttit anhållen. Rasisterna förbisåg det faktumet att alla är inte lika vare sig man är invandrare eller inte.

För flera grupper blev fallet Lisa Holm den ultimata våta drömmen. Det bevisade ju en tes men hon själv hade ingen som helst talan i någon av fallen vilket gjorde den debatten smaklös Foto: Wikipedia

Katarina Wennstam gör här något så smaklöst som att dra in en död person i ett sammanhang för att utnyttja denna för egna syften. Hon försöker göra en poäng med hjälp av någon som inte ens kan ha en åsikt, än mindre uttala sig eller ha känslor om tilltaget. Hon kanske inte ens skulle ställt upp om Katarina och hennes orakade armhåle-feminister hade tillfrågat henne, men det kommer vi aldrig att få reda på.

Detta är andra gången på kort tid SVD visar sig vara en avantgarde-tidskrift på den feministiska planhalvan. För liten tid sedan publicerade Sara-Märta Höglund sin artikel och nu plockar alltså Katarina Wennstam upp stafettpinnen. Båda har slagit in på samma briljanta spår och har samma dumdryga slutsatser. Allt beror på patriarkatet, detta är det yttersta beviset på att män kväser kvinnor osv. Det kan aldrig, jag upprepar aldrig bero på att Zara Larsson har hoppat i galen tunna. Man kan också fråga sig om detta är inledningen på slutet också för SVD, utvecklingen är kusligt lik den som drabbade DN för några år sedan. Kanske håller SVD också dom på att bli de mest smaklösa.

Dagens feministisk debatt är som en lång oändligt plågsam skräckfilm. Dumheterna staplas på varandra och den fria fantasin får fritt utlopp i varje artikel Foto: PlanNine Nine From Outer Space Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag SVD till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har er resa ner i det feministiska träsket så inletts. Med ljugtomtar och medvetna missuppfattningar kan man komma långt på propagandans område. Aldrig tidigare har en hel yrkeskår så tydligt visat att man inte längre är kapabla att hantera sanningar då den tycks föredra lögnen. I den kampen står snart sagt alla svenska tidningar handfallna. SVD är med formidabla krafter som Katarina Wennstam och Sara-Märta Höglund värdiga mottagare av priset. RIP Svensk journalistik, den lyckades åter ta ett jättekliv ner i det latrindike som håller på att bli objektivitetens grav.”

Den Trojanska Hästen

Karl Gerhard gjorde något av det modigaste någon svensk någonsin har gjort, han ställde sig upp och sjöng på ett förlöjligande sätt om Hitler och hans norske underhuggare Quisling som styrde landet under nazisternas ockupation. Man får komma ihåg att det var under den period då Hitler var som mest framgångsrik och starkast.

Karl Gerhard tog ton mot nazismen vilket höll på att sluta i både invasion och censur.
Foto: Wikipedia

Naturligtvis väckte sången rabalder, här hemma förbjöds den från att framföras (!) av rädsla för att Sverige bara av den anledningen skulle bli anfallet. Här kommer Youtube-klippet med låten. Hitler satte upp Karl Gerhard högst upp på sin dödslista om man någon gång skulle invadera Sverige som tack.

I texten sjungs ”Major Quisling är en papegoja, som imiterar så gott han har förstånd”, kloka ord och framför allt tänkvärda. För än idag känns de fortfarande igen, papegojorna alltså. De upprepar samma sak igen och igen och det är dessutom med beräkning. Man vill tjata in ett budskap till dess det som är falskt blir sant. Det är en välkänd teknik som sedan en tid framför allt har börjat användas av svenska feminister.

Till sin hjälp hittar man så många av båda könen som villigt ställer upp. Ett exempel på detta är Lars Lindströms artikel.  Här hävdas att feminism också är mannens rätt till lika värde. Hur kan man påstå något sådant när en viss Gudrun uttalar sig så här i Sydsvenskan? För kategorin Lars Lindström vankas ju bättre jobb, bättre adresser för boende och feta kontrakt genom de kontakter man skapar. Istället för att fråga sig hur någon inte kan vara feminist borde Lars Lindström istället fråga sig hur någon kan vara det.

Feminister vill egentligen fixa bättre jobb, tjusigare adresser att bo på och så vidare som en del av motprestationen för sin lydnad. Kanske borde de istället ha slutit avtal på att få hyra Karl Gerhards trojanska häst Foto: Hööks

Andra är zelotiskt övertygade, den kategorin är nog den mest otäcka av dem alla. De marscherar rakt fram med en isig blick och viker inte en tum, de är robotarna som har blivit indoktrinerade och har svaren på allt. Trots det har de inga svar alls, de är just bara ”papegojor” som mekaniskt upprepar något. Veckans snackis har ju varit Zara Larssons härdsmälta på Bråvallafestivalen. Genustänket var inte tydligt nog, men säg mig Zara vem vill lyssna på en dålig artist bara för att hon är tjej? Tyvärr finns det inte tillräckligt många som når upp i någon högre klass.

I den debatt som har böljat har feministernas inlägg hela tiden byggt på att Zara Larsson är en stackars tjej som har påpekat ”sanningen” där ”bara” 22% av artisterna på Bråvalla-festivalen var tjejer. Att hon skulle ha fått både dödshot och skit för denna ”sanning” och att man aldrig får vara duktig som tjej, är man det kommer patriarkatet sättande för att trycka ner dem.

Dödshoten och den låga debattnivån med personpåhopp tar jag avstånd ifrån, de personer som sysslar med sånt är helt enkelt lika vidriga som de de anklagar. Du som gör detta, bara sluta upp nu. Men debatten som sådan tar jag absolut inte avstånd från. Läs följande artikel i SVD och fundera en stund kring den. Vad är det Sara-Märta Höglund säger egentligen?

Näbbgäddor uppskattas tydligen inte, särskilt inte av patriarkatet. Påståendet att det värsta som finns är kvinnor som vet sitt värde är ju bärande i Stina-Märtas värld Foto: Wikipedia

Att en kvinna som Zara Larsson som vet sitt värde kommer att betraktas som det värsta som har hänt. Patriarkatet tycker ju inte om uppstudsiga små näbbgäddor som kan tala för sig. Sara-Märta påstår vidare att Zara Larsson är en av landets mest talangfulla artister. Det där är att förstora. Zara Larsson är inte kvalitativt en artist att räkna med vare sig på det nationella men framför allt inte på det internationella planet. En artist som Robbie Williams sopar mattan med henne men för skribenten är sånt inte viktigt, här är det viktigare att skapa en poäng trots att den inte finns.

Sen kommer sammanblandningen av fakta. Sara-Märta skriver:

”Dagarna efter Bråvalla är det – märkligt nog – varken de oförglömliga musikupplevelserna eller besökarnas positiva minnen av folkfest som genomsyrar bevakningen. Inte heller det katastrofala faktum att en kvinnlig besökare inte kan se sin favoritartist uppträda utan risk för att bli ofredad ges störst medialt utrymme. (Redan under första dygnet polisanmäldes tre grova sexbrott).”

Festivaler borde handla om gemenskap och musik. När det istället börjar handla om fylla blir det också farligt, i folkhavet döljer sig de som tar tillfället i akt. Alkoholen är boven, inte patriarkatet men den sanningen förbisåg dock Sara-Märta. Foto: Wikipedia

Ett: Det var inte sexuella trakasserier och övergrepp Zara Larsson invändningar handlade om utan om könsfördelningen mellan artisterna där kritiken byggde på att genustänkandet saknades. Så varför blandar hon in dessa fakta?

Naturligtvis för att kunna koppla dessa övergrepp till det ”övergrepp” en del anser att Zara Larsson har utsatts för. Det väcker sympati och man förstår intuitivt och känslomässigt att detta är inte lätt vare sig för de stackars tjejerna eller Zara. Jag håller med, det är inte lätt och inte rätt men att koppla det till Zara Larsson uttalande är djupt ohederligt. Tjejerna som utsatts är det synd om, Zara Larsson ingår inte i den kategorin. Hon har ju inte ens utsatts för övergrepp.

Två: Folksamlingar, sprit och party party är ingen bra kombination. Jag har själv varit på så många festivaler att jag inte längre kan hålla räkningen, men jag har banne mig aldrig sexuellt ofredat eller våldtagit någon för den sakens skull. Jag vet dock att en del tjejer i den här miljön utsätter sig för ett riskbeteende. En del är fulla vilket inte ger den kontroll som skulle behövas, de umgås med människor de aldrig har mött vilket ger en ökad risk för att utsättas för det Sara-Märta talar om och de är för naiva och inte mogna att vara där. Kom ihåg att en del besökare kan vara så unga som 17-18 år. Vem vågar släppa iväg den kategorin på festival men vem vågar samtidigt vägra?

Ohejdade mängder alkohol ökar också riskbeteendet och bristen på kontroll. Varannan alkohol och varannan vatten är ett smart knep som också håller feministiska ”sanningar” på stången Foto: Theguardian

Råden då? Ja, sup inte och umgås inte med vem som helst och gör du det ändå ha alltid öppna ögon. Också på festivaler kan vuxnas närvaro dessutom behövas för att upplysa om de faror man faktiskt utsätter sig för. Man måste komma ihåg att när så många människor samlas på ett ställe är det oundvikligt att rötäggen slinker in de också. Folkhavet är lätt att gömma sig i.

Allt det här har dock aldrig Sara-Märta reflekterat över och därför blir hennes artikel det den är, kvalificerad smörja byggd på antaganden och fantasifoster. Där rök också SVD som nu har börjat en helvetisk resa rakt ner i underjorden precis som den en gång DN råkade ut för. Idag är DN en rykande ruinhög av misandri och halvt lögnaktiga artiklar skrivna av dåliga skribenter. Exemplet från DN där deras patenterade misandri osar i varje stavelse, är en favorit i repris signerad Aase Berg. Sara-Märta blir istället som en Trojansk Häst, precis som i Karl Gerhards text, som nu intar den sista bastionen. SVD:s egna ledning gör inget, vad kan de göra? Sparkar de personer som henne är de ju ”kvinnohatare”.

Feminister är som Trojanska Hästar som intar tidning efter tidning Foto: ”Beware of Greeks bearing gifts” by Copy after Henri Motte. – Wikimedia

Samma typ av argumentation i samma ämne – Bråvalla – hittar vi i Expressen där Irena Pozar skrev följande artikel. I den driver hon tesen att kvinnor våldtas och utnyttjas sexuellt därför att de genom historien har varit  ett komplement till mannen. En grov förenkling som inte är sann i sina delar. För det första måste man bryta ner påståendet och se kulturella skillnader, man måste också se den historiska tidslinjen och se skillnaderna i tid och rum.

Låt mig ta ett exempel. När feminister vill göra en poäng tar man ganska ofta exemplet att kvinnor inte kunde ärva egendom eller hade rösträtt som män kunde och hade. Det är ett exempel som vi hittar historiskt med start i medeltiden och som inte upphörde förrän i början eller mitten av förra seklet. Sakta men säkert började dock kvinnor återfå förlorad mark på olika områden redan på 1600-talet så deras beskrivningen är problematisk. Här hittar du en artikel över historien om kvinnliga rättigheter från Wikipedia.

Går man tillbaka i historien till vikingatid och tidig svensk medeltid är bilden helt annorlunda. Många menar att kvinnors makt under denna period var större än feminister vill göra gör gällande i sin beskrivning. Här hittar du länken till uppsatsen om vikingatida kvinnor och deras ställning i samhället under titeln ”Kvinnors Roller I Vikingatiden” från Lunds Universitet. Ett citat ur texten:

”De flesta kvinnorna var hemma vid gården och tog hand om sina barn, lagade maten och på bästa sätt hon kunde försörjde sin familj. Det var hon som hade det högsta ansvaret för att allt fungerade hemma. Hennes status i hemmet byggde till största del på hur väl hon arbetade i hemmet, hon jämfördes inte med mannen, då de, man och hustru arbetade med två helt skilda saker. Hon kunde endast få kritik efter vad hon gjorde i hemmet och hur väl hon tog hand om allt som skulle göras.

Det alla sagor och berättelser och skrifter säger om kvinnan är hur duktig husfru och hur god hon i så fall är, eller hur dålig hon är och därmed ond. En god husfru är en som sköter sin gård, en dålig husfru är en som försummar sin gård. Det är även denna bild av vikingasamhället som under 1800-talet växte fram och som även idag styr många av våra förväntningar på kvinnors och mäns roller. Man måste dock se att där finns fler än en roll för vikingakvinnan, de var inte statiska.

Där fanns kvinnor som var slavar och som offrade sina liv för att följa någon annan i döden, där fanns goda husmödrar som uttryckte sina känslor och som gav utlopp för dem, och där fanns kvinnor som när hennes make reste bort fick huvudansvaret och det ekonomiska ansvaret över gården. Om hon dog innan han kom tillbaka begravdes hon i den positionen och fick därmed en ståtlig begravning.

(Dommasnes 1991 s67-79). Kvinnor kunde även anlitas som läkare och endast kvinnor kunde bli jordmödrar [Äldre namn för barnmorskor: Förf. anm.] (Foote & Wilson 1980 s 93). Bland annat detta tyder därför starkt för att där fanns yrken för kvinnor också, med andra ord fanns det andra roller än de vanligen vedertagna som säger att hon var helt beroende av en man, Rimbertkrönikan vittnar också om självständiga kvinnor som reser och arbetar själva.”

Länge kunde kvinnor praktisera medicin och de enda som hade kunskap om barnafödande var de så kallade jordemödrarna som alla var kvinnor. Den makten försvann i och med att kristendomen introducerades Foto: Wikipedia

………….

-Föremål som förr ansetts som manliga föremål har i minst lika stor grad hittats även i

kvinnogravar.

−De flesta textilredskap hittas i samband med utgrävning av bostadsområde och inte i

gravarna, så som till exempel vävtyngder och sländtrissor, vilket tyder på att de var föremål som alla hushåll använde sig av och därför inte fick följa med i graven.

−Handelsredskap har inte hittats i någon större utsträckning i bostadsområdet, utan hittas i kvinno- och mansgravar. Dessa föremål bör därförha haft en viktig roll i personens liv, eller för de efterlevande.

Denna syn motsäger alltså den som Irena Pozar ger. Det som kom att bli avbräcket i det kvinnliga inflytandets historia var de nya levnadssätt som introducerades i och med att kristendomen kom till landet. Man kan alltså med framgång driva tesen att kristendomen i början aldrig blev en hit för kvinnor, tvärtom tog de bort många av de privilegier de åtnjöt. Först under 1600-talets senare del inleddes den långsamma processen att återställa det förlorade.

Olika aspekter som kultur, historia osv måste vägas in i en analys. Att som feminister titta på en faktor är enfaldigt Foto: Wikimedia

Sen har vi då den kulturella aspekten. Norden är ett unikt exempel som inte går att jämföra med södra Europa eller Mellanöstern t ex. Där har kvinnan inte haft samma starka ställning som här och därför kan man också säga att kvinnors ställning är kulturellt betingad. Inte heller denna aspekt snuddar ens Irena Pozar vid då hon gör sitt uttalande. Hon skriver till och med för säkerhets skull om de patriarkala strukturer som tillåter att folk klämma tjejer på rumpan som för att skapa den poäng som annars saknas.

Förutom det vulgära i påståendet är det också osant. En mycket snäv krets män sysslar med sådant men inte ”män” i största allmänhet, det kallas att göra en generalisering, också det ett vapen i kampen. Hade däremot jag vänt på det och påstått att ”kvinnor mobbar medsystrar” så hade vi kunnat räkna ut resten. Vad som är tillåtet att påstå för en, är förbjudet för en annan. Konstigt det där.

Det är alltså så här som i de två exemplen som feminister arbetar. Man skickar ut sina papegojor som gör det de kan genom att rapa upp det tidigare inlärda. Upprapningar som är misstänkt lika de som en gång major Quisling också gjorde i andra sammanhang. Han fick en stämpel på sitt beteende, undra vad framtiden ska säga om dagens feminister. Om feminismens avigsidor kan också bloggen Fnordspotting berätta.

Dagens feminister är som kakaduor, de bara upprepar vad någon annan har sagt. Deras kritiska tänkande är noll och man har dåliga faktakunskap. Den är med andra ord bedrövllig Foto: ”Cacatua galerita 2 – Austin’s Ferry” by JJ Harrison Wikimedia

Löjesguiden nominerar idag svensk feminism till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni säger att ni är för jämställdhet, det sker genom att skapa ojämställdhet. Ni säger att ni vill männen väl, det sker genom att baktala dem och smutskasta dem. Till er hjälp har ni papegojorna vars uppgift är att tjata om samma sak igen och igen. Röstboskapet är inte smartare än att de antingen tror på det för att de vill tro på det, eller låter sig lockas över för att man inte klarar av just tjat. Men det ger inte den feministiska rörelsen den hjältegloria sådana som Lars Lindström vill ge den, det ger en fadd smak i munnen. Det är det besående arvet och inget annat.”