De har fått nog men det gör inget för det har jag också

De säger att de har fått nog och tänk, för en gångs skull håller jag med. För jag har också fått nog, men inte av samma skäl som dom. Jag har nämligen fått nog av dom, inte av vad dom försöker vända sig emot. För de 47 svenska artisterna och politikerna som i ett upprop (Aftonbladet; Archive) hade fått nog, hade i själva verket fått nog av de migrations- snåla vindar som nu blåser över landet. Själv har jag nog mer fått nog av dom och deras inställning.

Förutom de uppenbara känslomässiga strängarna man i vanlig ordning spelar på till dess inget öga längre är torrt. Här ska det spelas på alla nervtrådar man kan hitta och snart sitter väl alla godhetsapostlar och snyftar ikapp med texten. Trots dessa fina intentioner som att döda ett land inifrån, finns här ingen ansats till en nykter inställning i frågan. De 47 kör på som om inget hade hänt och som om inget de säger kommer att få några som helst konsekvenser.

Tänk om de hade inlett med en vettig analys t ex. USA och Ryssland utkämpar just nu ett kallt krig som är med djupfruset än på länge. Som ett direkt resultat har Syrien dragits in som en bricka i ett spel. Situationen har förvärrats än mer av att länder som Turkiet och Saudiarabien gör anspråk på att bli regionala stormakter och man har därför i hemlighet hjälpt en massmördarsekt som IS. Allt detta för att destabilisera regionen och därmed kunna gripa tag i situationen själva.

BowlingEtt klot som far in i käglorna är allt som behövs för att fälla alla om den är tillräckligt välriktad. Likadant med samhällen där allt faller om ett ”välment” bowlingklot skickas in. Konsekvenserna kan bli både stora och ödesdigra men sånt bekymrar förstås inte fanatiker Foto: Wikimedia Commons

Hade man gjort denna delvis mer komplexa situationen tjänsten att göra en analys, hade man också kommit fram till andra slutsatser. Sverige kan inte ensamt ta på sig ansvaret för flyktingarna. Ryssland, USA, Saudiarabien och Turkiet bord bära ett mycket tyngre lass än idag. Många menar att Turkiet redan gör det men de är samtidigt faktiskt de som gör en dålig situation värre med flyktingar som resultat. Men ingen ansats till analys alltså, istället präglas debatten av samma ”alla ska hit”-inställningen som är så orealistisk.

FN har ju genom UNHCR, organet som administrerar flyktingkatastrofer i världen, pressat på Europa och Sverige att ta emot fler och fler, men samtidigt varit märkligt undfallande vad gäller samma krav på länder i regionen och USA och Ryssland. Hur vore det om artikelförfattarna frågade sig hur detta går ihop. För mig handlar det om att vi under inga som helst omständigheter ska ta ensamt ansvar, för FN tycks dumpandet på Europa och EU vara regel snarare än undantag.

Nästa fråga som inte heller den besvaras av artikeln är hur vi ska ha råd med allt detta. Eftersom en av de 47 är Henrik Schyffert är det säkert så att han har en ny fiffig idé (Expressen; Archive) om hur detta ska gå till. När han talar om en kostnad per innevånare på ca 500 :-, talar mer realistiska beräkningar (Metro; Archive) om åtminstone 50 Miljarder per år troligen än mer. Kan man ens diskutera med personer som har en sån inställning till debatt och fakta?

Artikeln säger inte heller något om hur man ska lösa problemen med utanförskap och det som följer av detta med radikalisering. Hur många fler som Abo Raad (Expressen; Archive) kan vårt land tåla och hur många fler ska dödshotas innan artikelförfattarna är nöjda? Det lite paradoxala är ju att om frågan kom upp skulle de flesta av debattörerna  frenetiskt försvara hbtq-personer, men troligen också personer som Abo Raad trots att delar av hans hets (Gefle Dagblad; Archive) faktiskt riktas mot just hbtq-personer(!).

Desfile del orgullo gay en Madrid, 2013.Man ska aldrig dra alla över en kam men vissa imamer är inte fullt så toleranta som godhetsrörelsen kanske önskar. Ändå försvarar just denna rörelse både hbtq-personers och muslimers rätt. Hur det logiskt går ihop återstår att utröna. Foto: Wikimedia Commons

Man hade önskat att han hade varit en isolerad företeelse med en ensam imams kamp mot verkligheten men tyvärr så är inte detta fallet. Tvärtom har hans irrläror (Gefle Dagblad; Archive) spritt sig i församlingen och också i sociala media. Så frågan till de 47 blir helt enkelt om de är beredda att acceptera mindre frihet i vardagen som en indirekt konsekvens av sin egna blindhet inför verkligheten. Kanske lite tvångskonvertering eller hotet om att få både sina eller närståendes halsar avskurna kan få dem att inse (?).

Men de kommer kanske att påstå att det är enstaka exempel som inte bekräftar den större verkligheten. Jaså, jag skrattar lite sardoniskt, för uppenbarligen har de i så fall inte brytt sig om att läsa vare sig Zeliah Daglis eller Amineh Kakabavehs debattartiklar som talar om något helt annat.

Den enkla sanningen är att om man inte har smakat på utanförskapet eller har sett det, och det gör man inte från ett Södermalmsperspektiv, kan man inte heller ha en åsikt i frågan. Felet är att detta är en liten isolerad elit som inte bor eller lever det liv andra gör. Det är så att säga själv pudeln kärna i utanförskapets Sverige, viss bor där och andra här. Aldrig mötas de två och ingen förstår den andres förutsättningar, men åsikter om den andre kan man ha. Märkligt det där.

För ett jättelikt utanförskap är det enda vi hittills har lyckats att skapa. Små och stora samhällen som öar i en ocean där alla lever isolerade från det omkringliggande. Det tydligaste exemplet på det är att det svenska samhället och dess myndigheter (Expressen; Archive) inte längre kan nå in i dessa utanförskapsområden. Istället finns där en alternativ ledarstruktur som inte innefattar det svenska. Är det verkligen detta man vill se och döma folk till?

BrixtonNär folkgrupp ställs mot folkgrupp och polisen mitt emellan, har något i samhällets fibrer brustit. Sverige är på god väg mot detta och medicinen heter inte ”än mer invandring” utan ”aktiv integration” och ”hopp om en framtid”. Fotot är från kravallerna i Brixton 1981 och kommer från Wikimedia Commons

Det finns alltså många obesvarade frågor och också fler än de jag har ställt. Men i sin mission att förstöra landet inifrån är de 47 knappast ensamma. Miljöpartiets våndor inför den nya politiken är omvittnad (SVT; Archive), men nu börjar det också knorra inom leden för Socialdemokratin. Den 22 personer långa listan över Socialdemokrater som nu också gör ett upprop (Aftonbladet; Archive) mot samma snåla migrationspolitik, menar i Aftonbladet att Stefan Löfven nu gett upp visionerna för att istället anamma Sd:s.

Ingen dålig analys så långt, det är sant att Stefan Löfven nu har börjat föra en politik klart inspirerad av Sd och att han därmed är en fascist enligt sin (Aftonbladet; Archive) och Henrik Arnstads definition. Det enda man undrar i det sammanhanget är varför Henrik Arnstad nu inte skriver en ny krönika om Stefan Löfvens fascistiska politik (DN; Archive). Men socialdemokraterna som har undertecknat uppropet mot migrationsstoppet har precis som de 47 lika mycket tankeförmåga som trädgårdstomtar.

För bristen ligger återigen i att man resonerar känslomässigt istället för förnuftsmässigt. Ingenstans någon analys, ingen hänsyn till konsekvenserna och ingen som helst ansats att beskriva kostnaderna eller vad dessa får för konsekvenser för skattebetalarna. Återigen är det som om pengar bara uppstår ur tomma intet eller att lite svältande pensionärer (SVT; Archive) får vi väl alla räkna med.

Det är den här typen av oärlighet i debatten som gör att jag har fått nog. Nog av dem som ser både välfärd och det som gör att den fungerar som något värt att offra. Jag har fullständigt fått nog av deras nära nog frireligiösa trossatser som likt dogmerna på inkvisitionens glada dagar aldrig får ifrågasättas. Fått renons på hur illa underbyggda deras argument är när de med tårfyllda ögon talar om människors öden, men glömmer de öden de skulle kunna skapa med sina förslag.

Louis Jean Francois LagrenéeHur de fanatiska ska få alla bitarna på plats utan att behöva använda slägga eller rasera samhället inifrån kan nog inte ens Apollos orakel svara på. De slänger bara ur sig sina fantastisk historier utan att ens betänka konsekvenserna. Det blir lätt så när man är fanatiskt övertygad. Foto: Louis Jean Francoise Lagrenée: ”Alexander Consulting the Oracle of Apollo”; Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är rätt naturligt att zeloter aldrig övertygas om hur fel de har med det de säger. Varför har annars termen ”zeloter” blivit både klassisk men också synonym med godhetsrörelsen? Jag har inget emot godhet, inget är svart eller vitt, men jag har väldigt mycket emot konsekvenserna av deras förslag. Det gör dem till fullfjädrade kandidater till priset.

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Leonardo da VinciProportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

SökarljusDet gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

Öga För ÖgaI Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

FundamentalismIngen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

MagikerPrecis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

VR GataDet är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”