Vänsterpartiets och kampen mot verkligheten

Vänsterpartiet genomgår darrningar av harm efter EU:s toppmöte med Turkiet om migrationen till Europa. De är ju också ett av de partierna som helst ser en oändlig invandring som en möjlighet snarare än ett problem. Det infekterade läget har till och med fått så oanade konsekvenser att partiet talar om att bryta delar av samarbetet med Socialdemokratin och Miljöpartiet, främst är det vårbudgeten och budgetarbetet (DI; Archive) man skjuter in sig på.

För att få som man vill i förhandlingarna och sätta press på regeringen om migrationen har Vänsterpartiet nu börjat sikta in sig på vårbudgeten och hotar att inte längre delta. Det borde vara goda nyheter eftersom de ändå inte har något att bidra med vad gäller bra politik Foto: By NATO Training Mission-AfghanistanSSgt Sarah Brown/NTM-A Public Affairs – Afghan National Army soldiers train on heavy weapons, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27234624

Men skulle Sverige verkligen sakna dem om de skulle säga upp allt samarbete med regeringen? Det får naturligtvis var och en svara på, men för min del är svaret ett rungande nej. Jag kan helt enkelt inte för mitt liv ens se varför de skulle ingå ens som stödparti till regeringen. Partiet är ju helt enkelt fullständigt ute och cyklar i de flesta frågorna.

Mammografi till kvinnor är en bra sak, det säger jag inget om. Att öka denna så fler kan räddas säger jag knappast heller nej till men tänk om män fick samma resursökning. Män drabbas av prostatacancer vilket är den cancerform som ökar (Doktorn) mest och också den som skördar flest offer. Det är dessutom den vanligaste (Cancerfondens hemsida) cancerformen sett i absoluta tal. Ändå tycker Vänsterpartiet att det är rättvisa att enbart skjuta till pengar till kvinnors cancer.

Hade båda könen fått resursförstärkningar i cancervården hade de kunnat stoltsera med titeln ”rättvisa” men som det nu ser ut kommer allt sånt tal på skam. Det kommer än mer på skam när man betänker att partiet lägger förslag som avgiftsfri tandvård för yngre upp till 23. Sämre tandhälsa kommer med ökad ålder och ju mer arbeten som måste göras desto dyrare räkning. Istället ska i Vänsterpartiets värld de med egna högre utgifter, var de som betalar för dem som borde betala ur egen ficka.

När man till sist föreslår och får igenom avgiftsfri hälso- och sjukvård (Vänsterpartiets partiprogram ”Vänsterpartiet Gör Skillnad”; Archive) för patienter över 85 är måttet rågat. Tittar man på medellivslängden (SCB) i Sverige är den 84 för kvinnor och 80 för män. Reformen missar alltså de allra flesta och är mer trolig att gynna kvinnor än den gör samma sak för män. ”Rättvisa” är alltså åter inte ordet denna samling människor bör använda sig av.

Orättvisa och missförhållanden måste diskuteras, inte sopas under mattan. Det är nog det enda jag har och Vänsterpartiet har gemensamt. Problemet är bara att ingen kan som Jonas Sjöstedt eller Vänsterpartiet se till att kväsa debatten. Foto: By OSeveno – Own work, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45893732

Integrationspolitiken i landet är något av en ödesfråga för framtiden. Den som inte vill eller kan bidra till en lösning, lär också vara den som ser till att vi för många decennier framåt kommer att ha problem. Det är den rollen Vänsterpartiet har i den misslyckade politik som hittills har präglat statsmaktens rätt fåfänga försök att få någon rätsida på saker och ting. Integrationspolitiken i landet har ju nämligen havererat och de politiska partierna, särskilt Vänsterpartiet, vill inte se verkligheten eller skyller fiaskot på varandra.

För så fort någon i debatten (Aftonbladet; Archive) lyfter fram obehagliga sanningar eller ser på verkligheten (Expressen; Archive) med andra ögon än det av partiet godkända synsättet, är de där med  stridsyxan (Aftonbladet; Archive) för att kväsa diskussionen. De enda som tjänar på deras handlande är naturligtvis SD. Det bli så när man lägger locket på all debatt och mer eller mindre kväser denna.

Vänsterpartiet kan möjligen i det korta perspektivet stoltsera som högborgen för pk-åsikter, men kommer vi att tacka dem när misslyckandena idag fortfarande är misslyckanden imorgon? Det är ju nämligen då vi kommer att få resultatet av dagens misslyckanden och det är då vi kommer att få börja betala priset för att Jonas och alla andra vare sig vill eller kan se verkligheten.

Nu försöker Jonas Sjöstedt delvis gjuta olja på den debattens vågor med ett nytt inlägg (SVD; Arichive) i SVD i integrationsdebatten. Han misslyckas dock redan i andra meningen och resten blir en såväl sorglig som meningslös läsning. För i citatet ”Däremot ska inte hedersfrågan användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrare eller vissa förorter.” visar han varför Vänsterpartiet är partiet som inte vill förstå verkligheten utan istället bekämpar den.

Det var länge sedan vi i Europa upplevde stening och andra hedersrelaterade straff. När de förekom var de inte ens hedersrelaterade. Ändå påstår Jonas Sjöstedt att man inte ska skuldbelägga de ställen där det förekommer som för att koppla den till hela samhället istället för till de ställen hedersrelaterade förtryck förekommer. Foto: Av Annibale Carracci – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15385043

Fråga man sig var hedersförtryck kommer ifrån så blir nämligen inte svaret ”Sverige”, en sån förklaring vore mer än enfaldig. Istället är det tyvärr gamla traditioner från andra delar av världen som spökar till det och det enda sättet det har tagit sig hit på är genom invandring. Jag ser inte negativt på invandring tvärtom har det sina goda sidor, men denna tillhör inte den. Att kväsa den debatten och förneka sambandet är inte heller det något att eftersträva, släpp debatten fri Jonas!

Inte heller tjänar Jonas några politiska poänger i det längre loppet på att påstå att att man inte bara ska utmåla förorten som centrum för denna smutsiga sedvänja. Hittar Jonas hedersförtryck på Östermalm får han gärna säga att jag har fel, men under tiden hävdar jag med eftertryck att det finns övertygande bevisning om att han i vanlig ordning låter de ideologiska glasögonen skymma sikten för honom. Därmed drar han samma felaktiga slutsatser som vanligt.

Tvärtom talar både Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh om hur det är just förorten som är problemet, men också om hur de få svenskar som trots allt finns där reser hem till innerstaden så fort kontoren stänger. Sanningen är ju att vårt land är så uppdelat mellan olika befolkningsgrupper, att de till och med bor på olika ställen. Hur sunt det är visar sig snart när förorten skapar sina egna lagar. Så fort polis (SVT; Archive) finns på plats, ses de som ett hot mot den alternativa auktoriteten som är de som egentligen styr.

Det enda Jonas Sjöstedt har bevisat med sitt uttalande är att han inte förstår. Han förstår inte att förorten brinner därför att folk känner hopplöshet och saknar framtidshopp, mycket beroende på den under de senaste 20 årens bedrivna politik. Han förstår inte heller att andra krafter än det officiella Sveriges håller på att ta över. Han och hans partibröder och systrar väljer därmed att stoppa huvudet i sanden. ”Sanningen svider” brukar det ju heta, men sanningen är också att ingenting blir bättre av att förneka den.

Ingen, inte minst debatten, hjälps av att en sida antingen doppar huvudet i sanden eller försöker lägga locket på. Jonas Sjöstedt försöker med båda tricken i ett och gör sig därmed till strutsen i sammanhanget. Foto: Av Another Believer – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46492838

Han förstår alltså inte att grunden till problemet är att folk av ett visst slag bor på ett ställe, medan andra bor i andra kvarter. Inte ens när han själv flyttar till Midsommarkransen (Bättre Stadsdel; Archive) i Stockholm där 18 % röstade på Vänsterpartiet i det senaste valet, förstår Jonas Sjöstedt sambanden. Hans politiska kamp mot verkligheten den bara fortsätter. Också hans felaktiga utgångspunkter som ligger till grund för de felaktiga antagandena lyser igenom.

Jonas är dock inte ensam i striden mot verkligheten, till sin hjälp har han ett helt parti som med idog energi fortsätter att lägga förslag (Aftonbladet; Archive) på hur man ska fortsätta att fjärma sig från den. Nu är man till och med inne på ett så klassiskt kommunistisk område som hur man ska kunna ”uppfostra” och ”forma” medborgaren till att ”tänka rätt”. Behövs mer än så för att folk ska börja förstå?

Det otäckaste är dock i mina ögon inte deras värdelösa förslag, utan att de får lov att inverka på och medverka till regeringens politik. Det bästa vore om man helt enkelt uteslöt dem ur allt beslutsfattande, men så är alltså inte fallet. Tvärtom fortsätter både Socialdemokraterna och Miljöpartiet att alltmer också dom lyssna på Vänsterpartiets alla felaktiga antaganden om verkligheten. De formar till och med sin egna politik (SR; Archive) utifrån deras teser.

För också i regeringen finns en samsyn med Vänsterpartiet om att tvinga verkligheten att se ut så som man själv vill. Som alltid är det uppifrån kommande dekret (Aftonbladet; Archive) vars enda syfte är att styra medborgaren att bete sig på ett för de styrande – dvs Socialdemokraterna – önskvärt sätt. Här finns ingen plats för egna beslut eller personliga viljor, allt ska bestämmas av farbror sosse med samarbetspartier. För i slutänden betyder individen ingenting i vår fina fantastiska socialiststat.

Det dubbelt trista är att konstatera att också regeringen har samma syn på politisk styrning som Vänsterpartiet. Medborgaren ska styras till ett önskvärt beteende och ingen ska kunna komma undan när allt styrs uppifrån som de marionetter vi ses som. Foto: Av User:Nicolás Pérez – Nicolás Pérez., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69300

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen men också Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er envetna kamp mot verkligheten och till och med viljan att betvinga verkligheten för att den ska stämma med er världsbild är tecken nog. Men när man som inom Vänsterpartiet är villig att inte bara förvanska verklighetsbeskrivningen, utan också se till att andra inte beskriver den i debatten är ett nytt lågvattenmärke satt. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Vår (in)kompetenta regering

Vår ytterst kompetenta regering är ju så kompetent att den inte ens behöver ha en minister med ansvar för integrering. Istället har man valt att sprida denna så marginella fråga på flera ministrars bord och har därmed också slarvat bort möjligheten att göra ett jobb som andas kvalitet. Ett faktum som nu med brutal rättframhet visar sig i form av en annons med en ledig plats i regeringskansliet.

Annonsen som är diarieförd den 20 augusti hos arbetsförmedlingen och i den söks en ansvarig för integrationsfrågor på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsbeskrivningen lyder:

”Du är ansvarig för enhetens verksamhet som huvudsakligen består av frågor som gäller mottagande och bosättning av flyktingar samt samordning, utveckling och uppföljning av integrationspolitiska frågor och nyanländas etablering i det svenska samhället.”

Det heter vidare i annonsen:

”Ditt uppdrag är att utifrån ledningens mål organisera, planera och leda verksamheten.”

Det finns dock en liten hake med de där två formuleringarna och med tjänsten som sådan. Det borde redan finnas en eller två ansvariga för de beskrivna arbetsuppgifterna och det skulle möjligen kunna vara de två ministrarna Ylva Johansson – Arbetsmarknadsminister och Morgan Johansson – Justitie- och migrationsminister. Länk till Regeringskansliets hemsida hittar du här, där finns en beskrivning av de olika ministrarnas ansvarsområde.

Vår ansvarsfulla regering klarar inte sitt jobb och förväntar sig nu att andra ska göra det åt dem. Inte ens när deras egna politik slår tillbaka mot dem tycker de att det är deras jobb Foto: Dagens Samhälle

Beskrivningen i annonsen är alltså en beskrivning av det som Morgan Johansson och Ylva Johansson borde ha ansvaret för vilket gör annonsen mycket intressant. Den bevisar ju tesen att uppdelningen mellan de båda ministrarna inte fungerar. Arbetet sköts helt enkelt inte på ett sätt som är tillfredsställande. Det visar också att regeringen så kallade kompetens, egentligen är total inkompetens i frågan. Vad skulle man annars behöva en ansvarig för ett ärende som det redan finns inte mindre än två ansvariga för?

Stefan Löfven har ju bland annat fått mycket hård kritik för just denna uppdelning mellan två ministrar i en så viktig fråga, exempel på kritiken från Centerpartiet. Också Adam Cwejman riktade samma kritik mot regeringen för ett år sedan på SVT:s sajt. Till sist påtalade också Sanna Rayman samma farhåga för ett år sedan i SVD. Ja, det har till och med internt inom s höjts en del ögonbryn när partiet på sin senaste kongress beslöt att slopa integrationsposterna. Så här uttryckte debattören och socialdemokraten Qaisar Mahmood sig om beslutet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.
Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Kloka ord men för döva öron när Stefan hade sagt sitt. Ändå har just Löfven fortsatt att vidhålla att regeringens arbete på området har fungerat väl. En rätt svårsmält ståndpunkt  då regeringen de facto har skrotat just integrationspolitiken. Samma regering har ju nu dessutom indirekt medgivit sitt misslyckande när man är tvungen att ha en ansvarig för frågan till Regeringskansliet. En fråga man förut var fullt kapabla att lösa, men inte längre alltså.

Vår kära regering kan inte sägas vara alltför lyhörd för det röstboskapet ser som en ödesfråga. Istället slår man dövörat till och låtsas inte lyssna Foto: Medicinhistoriskasyd
http://www.medicinhistoriskasyd.se/SMHS_bilder/thumbnails.php?album=29

Det finns dock flera felaktigheter i Stefan Löfvens sätt att se på saken. Förutom att han indirekt har medgett att de hela tiden har haft fel, har dessutom flera indicier om att allt inte är så rosenrött kommit in. Den första larmklockan kom i Zeliha Daglis debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet.

I den talades det om förortens invandrartjejer och kvinnor som inte längre hade grundläggande frihet på grund av förtryckande grupper. Friheter som vi normalt sett i övriga samhället ser som självklara. Dessa grupper, religiösa och/eller bokstavstrogna, förtrycker enligt henne kvinnor till lydnad under de regler som gällde i det gamla landet. De skapar med detta en nästan totalitär situation socialt för dessa tjejer. Här är bristen på integration grundbulten i problemet.

Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh instämde i kritiken i sin debattartikel i Expressen (unvis.it). Också där talas om männens och/eller det fundamentalistiska förtrycket som bottnar i gamla hemlandets traditioner. Kvinnor får inte gå utanför dörren utan manligt sällskap, de måste dölja hår och ansikte, de tvingas läsa koranen och svensk mat är ”haram” [oberörbart/förbjudet; min anmärkning]. Återigen är alltså bristen på integration huvudorsaken där istället gamla seder och bruk återupptas. Det svenska gäller inte längre.

Allt fler rapporter talar om att det inte längre är den svenska flaggan som vajar över förorterna. I takt med det ökande utanförskapet lägger regeringen istället locket på hela debatten Foto: DN

Det finns alltså klara tecken, ja till och med larmrapporter på hur dåligt integreringen fungerar. Ändå väljer regeringen att dels måla bilden i en helt annan färgskala. De medger att man ändå har misslyckats när man nu måste anställa en ansvarig för det regeringen själva borde ha kompetens för, men försöker samtidigt man aktivt att tyst den kritik och de larm som framkommer (?).

Hur ska man annars tolka vänsterpartisterna Rossana Dinamarcas, Christina Höj-Larsens och Aron Etzlers debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet. Eller vilket värde ska man tillskriva miljöpartisten Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis artikel (unvis.it) när de gör sina påhopp på alla som vågar yttra kritik och påtala problemen? Är detta sanktionerat av partiernas ledning? Ändå påtalar inte Dagli och Kakabaveh den hårdaste kritiken. Den kommer istället från utländska källor och pekar på helt andra problem och möjligheter om än osäkra som man kan läsa om här i DN (unvis.it).

Det enda Stefan Löfven har kvar är att låtsas vare sig se, höra eller kunna uttala sig. Spelet han spelar är dock lätt genomskinligt och kan med bästa vilja i världen inte kallas ”verklighetsförankrat”

Löjesguiden nominerar idag Regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Man brukar ibland tala om politisk fingertoppskänsla, något regeringen Löfven helt och hållet saknar. Aldrig har väl en regering misslyckats så kapitalt i en fråga och dessutom haft modet (?) att indirekt erkänna det. Det hela börjar nästan bli lite humoristiskt om det inte hade varit för att landets framtida öde står på spel. Det finns därför ett bra alternativ – avgå! Landet behövde en ny regering förra året, det behöver fortfarande en ny regering.

Mer om regeringens havererade integrationspolitik har följande bloggat om:

Fnordspotting – Populismen och kortsiktigheten
Susanna’s Crowbar – Invandring och integration
Tino Sanandaji – Aftonbladet vill reducera objektiv faktadebatt till subjektiva känsloargument
Iniskogen – Bor Joakim von Anka här hos den svenska regeringen samt lite statistik om oss.
Anybody’s Place – Här är det enda sättet att stoppa Sverigedemokraternas framgång….
WTF Toklandet – Hur hamnade S där ute? Vill de ha tillbaka lortsverige?

Gränser för vissa men inte för andra

I det imploderande Europa odlas just nu självhatet och självkritiken. I dess kölvatten har vi fått en situation som har fått myndigheterna att reagera där hat mellan grupper och oförsonlighet som tittar fram har fått allvarliga konsekvenser. Det jag tänker på är naturligtvis den situation som judarna får utstå när muslimer och araber ger utlopp för sitt hat.

Visst är muslimer och araber också utsatta för hat och förföljelse, men man är samtidigt den grupp som utsätter andra. Jag skulle till och med vilja säga att de i än högre grad utsätter andra för denna förföljelse, det är nämligen sällan vi läser om attacker mot moskéer är judar misstänks ligga bakom. Det är också sällan vi kan höra hat- och glåpord yttras som kan knytas till judar riktade mot muslimer i Sverige. Ändå är det muslimer som utmålas som offer, en bild som är direkt felaktig. Den som förnekar det, förnekar verkligheten tyvärr. Det framgår av Uppdrag Gransknings reportage som du hittar nedan.

Samtidigt som araber eller muslimer utsätter andra för hatet sätter politiker i Europa med all rätt p för hatet mot dessa. Problemet är bara att om man ger en grupp skydd, men lämnar en annan i sticket bäddar man för att kritiken kommer från annat håll i varje fall. Svaret har blivit åtal, inskränkningar i demokratiska friheter som det fria ordet. Kritik har blivit kringskuret och allt mer omöjligt att uttala.

Problemet har varit hur man ser på ett problem. Om vi utgår från vad vissa ser som kritik, andra ser som hets mot folkgrupp måste man ställa sig frågan var gränsen går. Kritik måste vara tillåten, hets mot folkgrupp ska naturligtvis inte accepteras. Den här filosofiska och politiskt laddade frågan ställs just nu runt om i Europa. Viss vill gå längre, andra vill lägga locket på. I den spänningszon som uppstår mellan två synsätt, uppstår också konflikt om begrepp som hets mot folkgrupp.

Titta på det inslag som du kan se nedan. Det är ett tal som pastor James McConnell höll i våras och som är en kritik eller något mer mot islam. Där gick han till rätt hårt angrepp mot den och det samhälle som tillåter vad han ser som terrorister att etablera sig. Det värsta är att han delvis har rätt, den terrorism världen ser idag är muslimsk eller åtminstone säger sig vara islamsk. Han har också rätt i sin kritik mot att det är så kallade muslimer eller muslimer som förföljer kristna i Mellanöstern. Människor har blivit fördrivna och dödade i Syrien för sin tro t ex. Mer om detta i unvisit DN.

Samtidigt är talet ett angrepp som ställer frågan hur långt får man gå? James McConnell är åtalad för det och det har ställt saken på sin spets. Mer om det från engelskspråkiga BBC. Om nu James McConnell är skyldig till hets mot en religiös grupp, vad gör sig detta tal till då?

En intressant detalj är att det sista inlägget är inspelat i Adelaide i Australien och avsett för att läggas ut på nätet. Därmed inskränks alltså en persons rätt att tala om en religion i ett land, men en annan person kan verka ostört i ett annat land. Den ena balanserar på gränsen mellan kritik och hat, den andra har bara hat att delge världen. En åtalas för att lugna en grupp i Storbritannien, en annan får uppmärksamhet på nätet genom att det dessutom läggs upp på Youtube.

För att komplicera saken än mer har den ena gruppen stöd från vänstergrupper inte minst i vårt egna land. Den andra gruppen – judar – är av samma grupp allmänt hatad och utsatta för samma behandling som vi får vittnesmål om från Malmö också av vänstern. Exempel på detta är den så kallade konst Lars Hillersberg, sedan många år en gallionsfigur inom svensk vänster, ställde ut som starkt påminde om den propaganda mot judar som skapades i Tysk konst under 30-talet. Som svar på kritiken viftade konstnären själv bort det hela som ”en kampanj genomförd av Israellobbyn”. Mer om detta i Ivar Arpis ledare i SVD.

I Sverige har vi knappt en debatt, än mindre den kritik som måste riktas mot islam. Detta beror dels på deras koppling till vänstergrupper som så ofta rycker ut till undsättning också då man måste kritisera. Därmed kväver de den nödvändiga debatten. Men det är också så att vänsterns problemformuleringsmonopol har spelat denna grupp rakt i händerna.

Ingen debatt mår så bra av att man pekar finger som för att säga att ”håll käft”. Inte heller är en sidas lidande medan en annan glöms särskilt sunt. Det hela blir kontraproduktivt i slutänden Foto: Telegraph

Det är väl knappast någon slump att att detta problemformuleringsmonopol innefattar en beskrivning att det finns en förföljelse av muslimer. Men så fort kristna kommer på tal är det tystare än i graven. Judarnas situation har nu sent börjat uppmärksammas men är fortfarande dålig, för att inte säga katastrofal.

Nästa dimension som gör att frågan är så infekterad är ett annat faktum. Kritiken kommer underifrån, från ”vanligt” folk och uppfattas inte så sällan som vulgär och populistisk. Man vill gärna också utmåla den som ointelligent just därför att det är ”vanliga” människor som står för den. Ett exempel på detta är DN:s korkade artikel som med vetenskapens hjälp vill måla upp bilden av att ointelligenta människor också är fördomsfulla människor. Här hittar du den. Här hittar du dessutom en replik på den så kallade undersökningen från Forbes. Jag tog själv upp min kritik av DN-artikeln i följande inlägg.

Den andra sidan i konflikten som sliter sönder samhällen i den här frågan är den självutnämnda samt den politiska elit vi har utsett genom val, som intar en helt annan syn än den underifrån kommande. När Maimuna Abdullahi och Sara Bessa anklagade hela det etablerade samhället för att anamma fel syn på jihadresor väckte detta inga protester, länk till SVT här. Däremot när Zeliha Daglis artikel publicerades i Aftonbladet gick hela vänsterrörelsen i taket. Särskilt vänsterpartiets Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen gick upp i taket extra mycket i följande debattartikel i Aftonbladet.

Att tysta berättigad kritik men tillåta andra att uttala sig leder i slutänden bara till att problemen växer Foto: Sverigesradio

Här tolereras alltså ingen kritik av det man redan har bestämt sig för är rätt. Man använder alla tillgängliga medel för att föra ut propaganda om den ”rätta synen”. Avviker någon används kanalerna för att tillrättavisa. Hjälper inte det kan man som utväg via sociala media dra ihop pöbelhopen för en schyst liten trollbränning. Vi har nått fram till det som kallas ”åsiktskorridoren”.

Tillbaka till den första tråden om det imploderande Europa. Frågan är varför vi kröker rygg när vi borde stå rakryggade? Vi har över 2000 år av filosofisk och vetenskaplig utveckling att tacka vår kultur för. Några av världens och historiens främsta tänkare har formats av denna och ett bestående arv efter allt detta är grundprinciperna för demokrati för att inte tala om demokrati i sig självt.

Vad skulle vi ha att skämmas för? Att vi har ett mer fritt och tolerant samhälle än de muslimer kommer från? En historia full med blod men också stolta ögonblick när de bara kan peka på en dåtida storhet som i ett allmänt sönderfall ledde till kaos? En del postmodernister pekar ibland på att vi ska skämmas för att vår framgång bygger på rikedomarna genererade av slaveriet. Inget kan dock bli mer fel än den beskrivningen. Den arabiska slavhandeln varade både längre tid och var mer omfattande så då borde väl också dom med den logiken ställas till svars?

Uppenbarligen är det skuld, skam och självrannsakan vi stackare ska känna när det i själva verket är så att finger bör pekas på helt andra krafter. Foto: Wikipedia

För det första byggdes välstånd av 2000 års utveckling med start i Grekland och sedan vidare i Romarriket. Inte ens då Romarriket föll stagnerade den utvecklingen då mycket i dag tyder på att ”den mörka medeltiden” var allt annat än mörk. Inte heller var den så fattig och eländig som det ibland framhålls. Problemet då var snarare rigida samhällsstrukturer och en dålig fördelning av rikedomarna.

Nej, istället måste vi nog leta efter förklaringen till ryggradslösheten i det faktumet att vi är som man säger i USA ”Damned if you do and damned if you don’t”. Säger vi att vi inte känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon. Säger vi att vi känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon.

Låt mig säga så här, det kan aldrig vara rasism att kritisera det som måste kritiseras. Det kan heller aldrig vara rasism att kritisera när en sida är så rasistisk att människor inte längre vågar bo kvar i den stad där de föddes och levde. I jämförelse med det som händer i många av de här ”problemområdena” är ingenting rasism och det hjälper inte i den debatten att peka på fel företeelse.

Det är det som vi borde ta med oss för framtiden, inte att kröka rygg för en kraft som är mångdubbelt mycket mer rasistisk. Inget hat, hot eller missaktning mot någon eller något är okej i min värld. Det gäller också de som med dagens agenda kan söka säker hamn igen och igen. Visst förekommer islamofobi det förnekar jag inte, men ingen hjälps av en debatt som enbart handlar om en sida av myntet.

Det spelar ingen roll om det är högtalare, lågtalare eller vilken grupp som är talare. Alla måste få komma till tals på lika villkor och därför måste åsiktskorridoren städas ut, den börjar bli unken nu. Foto: Freepik

Löjesguiden nominerar idag den postmodernistiska debatten och åsiktskorridorens förespråkare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni vill så gärna plocka godhetspoäng på att avslöja och exponera ondskan och det är väl bra. Det hade dock varit bättre om ni hade pekat finger på den riktiga ondskan, inte den inbillade. Det faktumet att ni har fått allt om bakfoten så till den milda grad att ni till och med rycker ut till försvar för det oförsvarbara gör er till formidabla kandidater till priset.”

Fler som bloggat om ämnet är:
Fnordspotting – Efter Köpenhamn: Aktuellt bjuder in islamist

 

En spegelvärld

Godhetsrörelsen är som en spegelvärld, vad som tycks vara en sak är egentligen något annat. Man måste utgå från vad som sägs och målas upp och se allt tvärtom från den bilden. För de som är goda är egentligen onda och de som säger sig värna ett öppet samhälle vill egentligen stänga hela debatten. Det sist nämnda gäller särskilt om du står för ”fel” åsikter.

Deras representanter, de som är tongivande är dessutom många gånger minst lika vidriga – kanske till och med än mer så – än de som de anklagar för alla dessa övergrepp och feltänk. Tänk dig att du skulle få höra att din mamma ska torteras sexuellt, det är vad Jimmie Åkesson har fått utstå då rikspuckot Sebbe Staxx har spelat in sina sånger. Mer om den saken i artikeln i Aftonbladet. Själv tyckte Sebbe att han slog underifrån och att han gjorde något för den ”rätta åsikten”, han förstod alltså ingenting av domen.

Det är tyvärr inte bara en grupp som är benägen att begå grymheter, det ligger tyvärr i människans natur. Det är därför lönlöst att peka ut vita medelålders heterosexuella män som den enda tänkbara skurken i sammanhanget Foto: Wikipedia

Inte heller Zara Larsson fattade vad hon hade gjort för misstag när hon skrev att ”Alla män ska dö en plågsam död” som man kan läsa om här i Juicyplay. Ursäkten för hennes beteende hette att ”män är inte förtryckta” underförstått att kvinnor är det. Ett påstående som hon om någon kanske inte ska ta i sin mun eftersom hon är mer privilegierad än de flesta tillsammans. Här kan Zara och alla andra elitfeminister få läsa om ett verkligt fall av förtryck då Zeliha Dagli skrev sin debattartikel i Aftonbladet. Zara bör också upplysas om att samma artikel bemöttes av feminister med total likgiltighet.

I samma korkade fotspår går Zara vidare i artikeln och påstår att vita aldrig kan utsättas för rasism därför att de per definition alltid är de förtryckande. Det är bara så kallade rasifierade som kan utsättas för rasism, ändå är det ibland dessa grupper som utsätter andra rasifierade för just denna behandling.

Hur förklarar annars Zara följande fakta: Judar födda i Sverige som aldrig har satt sin fot i staten Israel eller gett uttryck till stöd för denna, utsätts i dagens Sverige för ett förtryck och hat som kommer från framför allt delar av den arabiska befolkningen? Exempel från SVT här. Gruppen utsätts alltså för ett förtryck enbart baserat på att de är judar. Denna typ av förtryck som enligt Zaras logik inte finns, men som finns ändå kan alltså aldrig uppstå eftersom det aldrig är andra än vita som står för förtryck!

Hur än innehållet ser ut slutar analysen alltid med samma slutsatser, det är de vita kränkta männen som är skurken. Vita är också de som alltid står för rasismen trots att det är andra som fixar den stinkande verksamheten Foto: SVT

Också inom den ”antirasistiska rörelsen” är antisemitismen betydande. I reportaget i Samtiden kan man t ex läsa om hur Expo bjöd in organisationen Ibn Rushd som i sin tur har haft samarbete med bl a den djupt antisemitiska Yvonne Ridley. Ett porträtt av henne på engelska hittar du i UK Mediawatch. Ibn Rushd har också spridit myten om ”en judisk världskonspiration” som man kan läsa om på Svenska kommittén mot antisemitism. Ibn Rushd får statliga bidrag till sin verksamhet och det är därför i vanlig ordning svensken som står som finansiär av rasismen vilket ju är otroligt förtryckande……av svensken då alltså.

I Samtiden kan man också läsa om Mariam Osman Sherifay som är ordförande för föreningen Centrum Mot Rasism. Den positionen använde hon till att bjuda in organisationen Hamas till Sverige. Samma Hamas som har Israels utplånande på sin agenda. De rättfärdigar sin egen existens med hänvisning till Sion Vises Protokoll, länk till Wikipedia, som beskriver judarnas plan för världsherravälde. Problemet är bara att just detta ”protokoll” har visat sig vara ett falsarium med ett enda syfte -svartmåla alla världens judar. Återigen skickades notan till svenska skattebetalare eftersom också Centrum Mot Rasism tar emot statsbidrag.

De här krafterna gör alltså inte ens skillnad på judar och staten Israel utan buntar ihop dem och behandlar dem som en. Detta trots alltså att en del judar t ex i Malmö aldrig ens har satt sin fot i Israel. Är inte att dra alla över en kam en del av mönstret i just rasism? Är i själva verket inte generaliseringar och tillskrivningar som Sion Vises Protokoll kännemärket för ett rasistiskt tänkande? Hur kan delar av en grupps rasism ursäktas medan andras med rätta brännmärks? Fler historierevisionister som vill friskriva grupper från ansvar för de egna handlingarna kan Fnordspotting berätta om.

Förutom vita tycks judar vara en favoritgrupp att skylla allt på. Inte ens när behandlingen gränsar till ren rasism reagerar samhället. Istället får förövarna skattepengar att ställa till än mer för Foto: Wikimedia

Som ni kanske märker går mönstret igen, man kan följa det som en Ariadne-tråd. De som säger sig vara så godhjärtade har ibland allt annat än godhet för ögonen. Tvärtom är de i bland till och med invecklade i verksamhet som är minst sagt ljusskygg och som knappast tål en granskning. Svenska myndigheter är antingen för naiva eller för handfallna för att stoppa verksamheten och resultatet blir att vi skattebetalare står för kalaset. Detta trots klara regler som skulle kunnat stoppa det och trots att pengarna alltså används i syften de inte var tänkta.

Det är också ganska slående att konstatera att i godhetsrörelsen är det skillnad på folk och folk. Muslimer är utsatta för hat och rasism och så kanske det är i vissa fall, men då samma kretsar utsätter andra för samma behandling får man statliga medel för att kunna fortsätta. Det är också tabubelagt, mycket på grund av sådana uttalanden som Zara Larssons, att tala om minoriteters förtryck av andra minoriteter då detta är att jämställa med rasism enligt den synen. Ett effektivt lock som sätter p för debatten men som inte döljer sanningen.

När vissa saker får och andra inte får diskuteras är både vi och debatten illa ute. Det är det som håller på att hända när en sida tycker sig ha rätt och den andra ska hålla käften eller bli kallad saker Foto: Cliparthut

Löjesguiden nominerar idag den del av de ”antirasistiska” krafterna i landet som inte har helt rent mjöl i påsen. Motiveringen lyder: ”Ärlighet varar längst brukar det heta men i ert fall är det nog tvärtom – Oärlighet varar längst. Det är inte en saklig rörelse vi talar om här, utan i högsta grad en både rasistisk och antidemokratisk. Era företrädare är hycklare och era argument ihåliga, kan man få en sämre start. Allt detta gör er till en formidabel kandidat till priset.”

Näste Till Rakning

Det kan inte vara lätt att tillhöra ett parti där lyhördheten är i det närmaste noll. Det kan inte heller vara lätt om man ska behöva bevittna hur snöd övervägning vem som kan gynna partiet mest om man kliar deras ryggar, när samma krafter går emot allt man tror på och står för. Det är det som händer i vänsterpartiet just nu. Lägre i tak, ingen debatt eller ifrågasättande och ett skamlöst flirtande med krafter som inte vill de som borde vara partiets fokus så särskilt väl. Mer om vänsterpartiets ohejdade populism kan man läsa om på Fnordspotting.

Det är den växande fundamentalismen i storstädernas förorter som är problemet och vänsterpartiet med Rossana Dinamarca i spetsen har redan tagit extremisternas parti i förhoppningen att vinna röster får man förmoda. Bondeoffret man gör är att man slänger medlemmar som Amineh Kakabaveh under bussen utan minsta tvekan eller ånger. Men också förortens tjejer som nu är fritt villebråd för förtrycket är några man villigt offrar för den större helheten.

Är det de här krafterna vänsterpartiet skyddar med sina inlägg i debatten och är det så att de ser dem som potentiella väljare? Om det är så förenas de väl just av hatet mot alla former av frihet Foto: Samtiden

Det började ju med att Zeliha Dagli (Aftonbladet) och Amineh Kakabaveh (Expressen) skrev varsin artikel om de försämrade förhållandena för förortens tjejer. De beskrev hur dessa nu råkade ut för ett förtryck av strukturer från hemländerna som letat sig in i områdena i form av extremistiska tankegångar. Som bekant dröjde det inte länge innan dödskyssen från partiets ledning kom i följande artikel i Aftonbladet.

Nu fortsätter den interna kritiken med att Cheko Pekgul lämnar sitt bidrag i debatten i Expressen. Det ska bli intressant att se hur många dagar det dröjer innan Rossana Dinamarca dröjer innan nästa lock ska läggas på tunnan. Ska hon i vanlig ordning dra rasistkortet och mellan raderna beskriva människor med utländsk härkomst som något de inte är. Det ska bli intressant som sagt.

Dödskyssen – En rafflande thriller i vänsterpartistisk debatt och miljö där karaktärsmord och svek tillhör spelets regler. Endast tillåten för en publik över 18 Foto: Discshop

Löjesguiden nominerar idag vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är sällan eller aldrig man får se ett så övertydligt exempel på politiskt svek. När det dessutom är av det värsta slaget, det riktar ju sig mot en medlem och innefattar antydningar om rasism, har man satt ett svårslaget rekord i svensk politisk historia. Ni är därför mer än värdiga kandidater till priset, ingen som helst tvekan om den saken.”

Var Är De Nu?

Pete Seeger sjöng en gång låten ”Where Have All The Flowers Gone”. I den nämns texten ”where have all the young men gone” och det är inte utan att man ställer sig samma fråga fast med en twist. Man skulle kunna fråga ”where is all the lefties now”. För som alltid har populism andra regler än de gängse, vad som är smart att säga idag är dåligt imorgon t ex. En annan grundregel är att det man argumenterar emot, kan bli till nytta i andra sammanhang och det är det som nu har drabbat vänsterpartiet. Normalt kallas ju sånt hyckleri, men i populismens värld kan man aldrig vara säker.

Frågan på agendan handlar om alla de flyktingar som nu kommer hit. Naturligtvis ska de tas om hand om och få tak över huvudet. Men det är där kruxet börjar, behovet är större än antalet rum och lägenheter man kan komma över. Man skulle kunna säga att efterfrågan är större än tillgången. Detta har olika företag snappat upp och vips har man en lukrativ affärsverksamhet. Exemplet hittas i DN.

De företag som det berättas om i artikeln är bland annat Bert Karlsson-ägda Jokaros och riskkapitalägda Attendo som också äger vårdcentraler och hemtjänst. Bert Karlsson kunde på detta sätt fakturera Migrationsverket 131 miljoner kronor bara för det första halvåret i år! Motsvarande siffra för Attendo är 41,6 för första halvåret 2015. Det är delvis hit dina skattepengar går alltså. Jag är själv kluven, dels ser jag inget fel i att tjäna pengar men samtidigt är det på bekostnad av vård, skola och omsorg som mantrat alltid upprepar.

Pengar pengar pengar överallt pengar men när det gäller vad de ska gå till har vänsterpartiet en minst sagt schizofren inställning Foto: Theguardian

Men det är inte där som skon klämmer som värst, den ömma punkten heter istället vänsterpartiet. Det var ju partiet som gjorde ett stort propagandajippo i förra årets valrörelse där partiet marknadsförde sig som ”inte till salu”. Här är länken till partiets hemsida med programförklaringen på punkten vinster i välfärd. Den gången gällde dock debatten mest sjukvården och äldrevården, antagligen för att det stal mer ”hjärteknipar-poänger”.

Men nu har frågan alltså hamnat i ett annat läge, det är ju flyktingar vi talar om. Snart var man väl tvungen att välja väg, flyktinghjälp eller retorik? Man valde det första men det gör dem också till populister och hycklare. För vad var allt ståhej värt när det kom till kritan nu när man säljer sina ideal för en större sak?

Samtidigt som detta pågår kan man säga att ett annat drama utspelar sig i partiet. Amineh Kakabaveh gjorde det ingen fick göra i sin debattartikel i Expressen. I den kritiserade hon vissa företeelser som nu hade börjat dyka upp i förortens invandrartäta områden. Fundamentalisterna hon talade om och deras normer gjorde unga invandrarkvinnor till offer. Hon talade om förtrycket de fick utstå och de kulturella förtryckande mönster som nu flyttade in utan att svenska myndigheter eller politiker gjorde ett dugg åt detta.

Partiet har inte några som helst betänkligheter vad gäller att svika förortens tjejer. De blir nu istället blir offer åt fundamentalisterna, men feminister det är dom! Foto: Newsweek

I åsiktskorridorens förlovade land är dock detta som att tillbe satan helt öppet under gudstjänst i en katolsk kyrka. Alla godhetsapostlar vädrade morgonluft och dessa återfinns ju bland annat inom vänsterpartiet. Det hade med andra ord blivit dags för partiet att sälja sin själ en gång till och se till att hyckleriet fick ny kraft. Debattartikeln i Expressen signerad Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen var i otäckaste laget.

Det börjar så storslaget om hur toleranta man är, hur mycket debatten betyder och hur många grupper som deltar i kampen för en rättvis framtid. Däremot slutar det inte lika storstilat. Ett stycke som följande säger allt och mer:

”Däremot är vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ”importerade”, en del av problemet – inte en del av lösningen.”

Fler än Mickey Spillane ägnar sig åt att utdela dödskyssar. De tre vänsterpartisternas svek är något av en milstolpe i svensk politisk historia Foto: Tradera

Dess innehåll och innebörd är ungefär som att säga: ”Debattera gärna, vi är så vidsynta men bara så länge du håller med oss och inte säger vissa saker rent ut”. Stycket var rena dödskyssen åt förortens tjejer som nu är fritt villebråd åt fundamentalisterna som i sin tur tackar för hjälpen. Ytterligare ett exempel alltså på ett parti som moraliskt sett är helt korrupt. För hur man än försöker bortförklara de dubbla budskapen och förhållningssätten, så är partiet inget annat än hycklarnas högborg.

Betänkt att de samtidigt som de nu vänder förortens tjejer ryggen, säger sig vara ”feminister”. Betänk också att de i vissa fall är för vissa bolag inom välfärden, men inte andra i andra delar av välfärden. Lite lustigt också att konstatera att just deras inskränkningar för välfärdens företag, ser till att göra det i den sektor som sysselsätter mest kvinnor. Därmed sviks denna grupp igen då en hel del av sjukvårdsföretagen anställer, försörjer och ger kvinnor en meningsfull tillvaro. Inte så få gånger är dessa kvinnor som har kommit ut på arbetsmarknaden dessutom invandrarkvinnor. I fråga efter fråga, förslag efter förslag vänder de alltså just kvinnorna ryggen igen och igen.

Uppenbarligen lyssnade inte vänsterpartiet på Glenn Ford för det var ju precis det man gjorde. Förortstjejerna, Kvinnorna, Invandrarna, Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh personligen och fler är några av dem som nu fått se partiet vända dem ryggen
Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni hyckla i fråga efter fråga. I ena stunden är ni emot vinster, i nästa för eftersom det bidrar till att lösa problemen i en annan fråga som flyktingboende. Ni kallar er dessutom feminister men har beröringsskräck så fort sanningen uppdagas. Partiet är helt enkelt som det gamla ordspråket: ”Sanningen är en sällsynt rätt, så fort den kommer på bordet är det ingen som vill veta av den”. Ni är därför ytterst värdiga en nominering och har gjort er väl förtjänta av denna.”

Mer om vänsterpartiets i det närmaste ohejdbara vänsterpopulism kan man läsa om på Fnordspotting.

I Väntan På Vadå?

Vår tid är ett enda stort frågetecken utan tydliga svar. De stora framtidsfrågorna skriker tydligare än neonskyltar men ingen erbjuder som sagt något svar. Det är till och med så illa att beröringsskräcken i vissa frågor där SD har mutat in sitt revir, gör att de etablerade partierna vägrar att ens ha en uppfattning. Det är till och med än värre då de ibland gaddar sig samman och har samma åsikt i vissa frågor. Vad som är ännu värre är att de ibland släpper in krafter med en minst sagt grumlig agenda. Allt för att undvika att ha samma åsikt som SD och samtidigt visa hur medkännande de är. Ändå skriker som sagt frågorna på svar som aldrig kommer.

Den tiden som används till att göra absolut ingenting, är tid som andra använder för att förbereda sig och flytta fram sina positioner. Förortens sharia-polis spiller t ex ingen tid när man går runt och talar om för de boende att detta är ett muslimskt område och då ska man leva upp till de ideal som de självpåtagna poliserna har. Den som bryter mot dessa ”regler” blir snabbt socialt utesluten vilket drabbar hela familjen. Det är så man får kvinnor att bära slöjor, människor att gå till moskén på utsatt tid och följa andra muslimska regler. Den som inte passar in, dvs rent av är kristen och därmed oberörbara, måste motas bort.

Det var dessa fenomen som debattören Zeliha Dagli skrev om i Aftonbladet. Hon fick stöd från riksdagskvinna Amineh Kakabaveh (v) i debattartikeln i Expressen. De båda fick dock inte ens stöd av Kakabavehs egna parti vänsterpartiet, tvärtom slängde de henne under bussen. Också de andra partierna var tysta. Det var bara  miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och medsystern Maimuna Abdullahi som reagerade och då genom att kalla de båda ”rasister” och ”islamofober” i debattartikeln i Expressen.

Själv undrar jag efter alla påhopp som bara finns i en av artiklarna vem som egentligen är rasisten här. Det  kanske är dags för mp att ta den interna debatten hur långt man får gå i sin iver att kväva det offentliga samtalet och kanske också ta tag i medlemmen Maniheh Mehdiyar för att se till att också hon respekterar detta. En debatt som präglas av en så låg nivå hon gav prov på, är ett hinder i en fri debatt. Detta är normalt sett inte okej, men vem vet vad som pågår internt inom ett parti som mp.

De har ju inte visat någon större vilja att ha en öppen och fri debatt. Exemplet Bertil Torekull visar väl om något på detta, kraven på uteslutning, artikel om hetsen mot honom kommer från Ledarsidorna, efter följande artikel i Expressen. Så kanske är det ett normaltillstånd hos ett parti i någon slags inre långsam härdsmälta vi ser. I det ljuset är Mehdiyars och Abdullahis artikel mer begriplig. Godhetsglorian håller helt enkelt på att vittra sönder på ett parti som alltmer har börjat visa vad de egentligen står för.

Sickan Carlsson är inte ensam om att ha glorian på sned. Både miljöpartiet har länge fiskat i grumliga vatten med kopplingar och inbjudningar till minst sagt tveksamma personer. Också socialdemokraterna och moderaterna kan också räknas in i samma tveksamma skara Foto: SFI

Shariapolisen i förorten lär vara de enda med ett stort smil på läpparna efter Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis inlägg. De svenska partierna är inte ensamma i den undfallenhet som präglar både fallet och förhållningssättet till fenomenet. De har istället god hjälp av svenska myndigheter som i sin rädsla för att likt Dagli och Kakabaveh bli stämplade som rasister inte ens vågar agera. Ändå är det precis det som vi folket, partierna och myndigheterna måste göra. Att som nu göra ingenting är undfallenhet och hjälper dessutom inte de vi talar om – de unga flickorna i förorten som blir offer för det mörka som breder ut sig.

Denna grupp, de som blir offer för den förda politiken och de ”förstående” och ”välmenande” inslagen i debatten som riksdagspartierna ger, får egentligen en dödskyss av dessa partier. Vänsterpartiet svek Kakabaveh och Dagli i följande artikel i Aftonbladet. Miljöpartiet är också de i högsta grad skyldiga. Ingen har hittills bett de kvinnliga debattörerna om ursäkt för partikamraten Manijeh Mehdiyars påhopp och användande av termer som är mer befängda än talande.

Att låtsas som om liken i garderoben lyste med sin frånvaro är ingen idé, bevisen finns där för den som vill se sanningen i vitögat Foto: Wikimedia

Partiet har trots det mer lik i garderoben. Mehmet Kaplan gjorde sig känd för sitt uttalande om jihad-resor, men det är inte det enda feltrampet han har begått. Under sin tid som ordförande för Sveriges Muslimska Råd uttalade han sig i hätska ordalag om Lars Wilks Mohammed-teckningar. Han skrev också en artikel tillsammans med partikamraten Yvonne Ruwaida i DN 2007 där de båda anklagade SÄPO för att kartlägga oskyldiga muslimer.

Vänd på resonemanget i artikeln, kan det här ha varit ett försök att ge de krafter som redan låg i startgroparna för vad som komma skulle med IS och annat en hjälpande hand för att slippa insyn? I artikeln argumenterade han för en parlamentarisk granskningsorganisation för att övervaka SÄPO:s arbete. Kan det återigen ha rört sig om ett försök att hindra dem i sitt arbete? Man kan börja undra, särskilt när samme person numer är landets bostadsminister vilket är en skrämmande tanke.

Hans värv slutade inte där. 2011 Bjöd han in Yvonne Ridley, en känd antisemit för att hålla ett seminarium i riksdagen. Hon kidnappades några år tidigare av Afghanska talibaner och hölls fången med risk för avrättning. När hon släpptes hade hon konverterat till islam. Efter detta har hon ägnat sin tid åt att sprida hat och ett antisemitiskt budskap. Efter händelsen gjorde Kaplan i vanlig ordning en pudel, precis som i jihad-resefallet alltså, och var genast tillbaka i finrummen. Mer om det och fler incidenter där sossarna har varit involverade, kan man läsa om i Expressen Debatt i artikeln signerad Fredrik Malm (fp).

Mehmet Kaplan har onekligen många strängar på sin lyra men frågan är vems intressen han springer? Efter varje skandal gör han bara en pudel och sen är allt förlåtet, men få av dessa saker borde ha sluppit igenom som inbjudan av Yvonne Ridley Foto: Wikimedia

De muslimska organisationerna som säger sig företräda muslimer i Sverige då? De har som vi strax ska se själva en rätt extrem agenda som utgår från Muslimska Brödraskapets inriktning, mer om brödraskapet i en artikel från Wikipedia. De har vid flera tillfällen blivit anklagade för att ingå i den krets som Brödraskapet har skapat runt om i Europa för att skaffa sig mer inflytande i dessa länder.

Kontroversen i Brödraskapets ideologi har till exempel legat i vägran att uppmana till upphörande av våld mot staten och medborgarna i Israel. De har också anklagats för att på ett personligt plan ha samarbetat med medlemmar i al-Qaeda och så vidare. Det är alltså dessa svenska organisationer som svenska myndigheter samarbetar med.

De svenska organisationerna har också haft en hel del att stå i vad gäller kritik. Några axplock: Unga Muslimer bjuder in Hakim Quick som gjort sig känd för homofobi (P3), Islamiska Förbundet bjuder in den kände hatpredikanten Salah Sultan (Svenska Kommittén Mot Antisemitism). Samma Sultan har teorier som kan få den mest härdade att storkna som man kan se i klippet nedan.

Visst har den skada dessa människors har åsamkat med sin verksamhet skördat en del offer. Mahmoud Aldebe tvingades att avsäga sig sin riksdagskandidatur till Centerpartiet efter att ha varit ordförande i Sveriges Muslimska Förbund under den period då Salah Sultan bjöds in. Mer om nyheten från Sydsvenskan. Också Omar Mustafa tvangs bort från Socialdemokratin efter att ha bjudit in antisemiter, kvinnofientliga och homofoba talare under sin tid som ordförande i Islamiska Förbundet. Mer om detta i en artikel i Aftonbladet.

För socialdemokraterna blev det dubbelt pinsamt då det också kom anklagelser om att de aktivt samarbetar med extrema krafter inom Sveriges Muslimska Råd (SMR) om representation i partiet. Där skulle muslimer ha garanterats inflytande i form av platser i riksdagen, kommuner och landsting där partiet styr. Mer om detta i Expressens artikel. Slutsatsen att man försöker skaffa sig inflytande genom de etablerade partierna är solklar, men att man också EVENTUELLT har skaffat sig företräde till platser inom social-demokratin som villigt har samarbetat med krafter vars agenda inte alltid har varit helt ärlig.

Skandalen blev inte mindre då Carina Hägg – socialdemokratisk riksdagsledamot sedan flera år – kritiserade partiets samarbete med Muslimska Förbundet, flyttades ner på riksdagslistan. Enligt henne som en konsekvens av kritiken, vad som egentligen ligger bakom är väl förborgat internt inom partiet. Mer om den nyheten från P4 Jönköping. Nästa skandal var när riksdagsledamoten Hillevi Larsson poserade med en Palestinsk flagga och staten Israel borttaget från kartan. Unket för att säga det rent ut.

Hillevi Larsson ses här posera i den kontroversiella bilden, ett tilltag bland många som har gjort socialdemokratin till den outhärdliga soppa partiet är. Foto: Expressen

I andra fall har dock samarbetet gått smärtfritt till. Moderaterna har inte varit utan försök till samma förfaringssätt och där har man inte ens som i fallet socialdemokraterna och centern reagerat. Enligt experten Lorenzo Vidino som är forskare och expert på islamisering och muslimsk politiskt våld i Europa och Nordamerika, är en av personerna i dramat Abdirizak Waberi. Han är vicepresident i Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). Den organisationen har länge anklagats för att vara Muslimska Brödraskapets lierade i Europa vars syfte är just att skaffa sig inflytande. Kom dock ihåg, detta är en ANKLAGELSE INTE ETT BEVIS.

Han är dock sedan 2010 riksdagsrepresentant för moderaterna och som sådan har han kritiserats. Han skrev till exempel på uppropet om att få bort Nalin Pekgul som ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet. Ett tilltag som normalt sett ses som inblandning i ett partis inre angelägenhet, men i det här fallet gick man till sist dessa krafter till mötes. Nalin Pekgul är idag inte längre ordförande i förbundet eller riksdagsledamot. Kan det ha varit debattinlägg som det i Expressen som retade upp både honom och Omar Mustafa? Trots kritiken från alla håll har moderaterna ännu inte vidtagit några åtgärder mot det inträffade.

Nalin Pekgul var den som drabbades då debatten skulle kväsas. Moderaten Abdirizak Waberi hade åsikter om saker som var inre angelägenheter för sossarna och snart var Nalins dagar räknade, men vems ärende sprang han egentligen? Foto: Wikimedia

Waberi har också gjort en rad uttalanden som han senare har tagit tillbaka. Som rektor för Römosseskolan, en muslimsk skola i Göteborg och som har fått utstå mycket kritik (artikel från Sveriges Radio) från skolinspektionen, har han gjort uttalanden om ”att kvinnor inte får dansa, att de måste vara oskulder när de gifter sig (essensen av hederskulturerna), att homosexualitet är otillåtet och att muslimska män har rätt till fyra fruar men inte kvinnor till fyra män”. Citatet är hämtat från följande artikel i GP. Uttalanden som sen senare alltså har tagits tillbaka med förklaringar som ”missuppfattning” och ”felciterad”.

Det finns ett skriande behov av en motvikt mot  de krafter som inte har visat sig ha helt rent mjöl i påsen. Det är därför en nästan lättad känsla man får om man läser Hanna Gadbans bok ”Min Jihad”. Jag brukar inte göra reklam på bloggen, men i det här fallet gör jag ett undantag. Det är en mycket viktig bok som bör läsas av alla andra som inte har den synen som mörkermännen har. Här hittar du därför en länk till Cdon som är ett av ställena där den går att inhandla.

Min Jihad är Hanna Gabdans öppenhjärtliga bok som alla borde läsa. Den är ett starkt försök att återta den islam som kidnappats av extremisterna och deras agenda
Foto: Ledarsidorna

Hon pekar i boken ut svenska myndigheter som mer eller mindre medlöpare i det elaka spel som pågår när sådana som Islamiska Förbundet och Unga Muslimer får både pengar och handlingsutrymme för fler konferenser där fler hatare bjuds in. Hon menar också att samhället därmed vänder de krafter ryggen som står för en mer sansad syn på islam. Där samhället borde vända brödraskapets broderorganisationer ryggen, bjuder det istället in dem. Bloggen Fnordspotting har ytterligare ett exempel i sitt inlägg på just detta då Aktuellt bjöd in Svensk Islamiska Samfundets ordförande Abd al Haqq Kielan för att friskriva varje muslim i landet från den antisemitism de anklagas för.

Enligt den tes Gadban driver i boken överges de som står för en mer liberal och öppen syn på religionen. De som ser sin religion som en mer privat angelägenhet kan nu plötsligt ”tvingas” av mörkare krafter att ta ställning eftersom inget eller ingen stoppar mörkermännen och de som har en mer sekulär hållning går samma öde till mötes. Alla ska in i det fack där dessa krafter kan kontrollera dem. Det är alltså inte islam som sådan jag vänder mig emot. Inte heller deras rätt att finnas, agera och debattera är något jag ifrågasätter. Jag välkomnar till och med islam men i dess mer återhållsamma form, extremisterna kan vi alla vara utan.

Förstår över huvud taget våra makthavare vad det är för krafter de lierar sig med och hur deras agenda ser ut? Man kan börja undra och det blir värre eftersom detta händer i flera länder i Europa Foto: Telegraph

Däremot vänder jag mig emot den förtryckande och dubbelbottnade agendan som finns hos de krafter som säger sig representera denna grupp. Jag vänder mig också mot att det officiella Sverige samarbetar med dessa och därmed spelar dem rakt i händerna. Också de svenska partierna, framför allt miljöpartiet, socialdemokraterna och moderaterna,  förtjänar en stor skopa ovett då de inte inser att de vid flera tillfällen har hållit på att bli, i ett fall är ett verktyg för att legitimera dessa. Jag vänder mig till sist mot att behöva se en agenda som talar om ”demokrati” och ”frihet” men som samtidigt andas allt annat än detta. Samma åtskillnad i synsätt kan man hitta i följande inlägg på bloggen Iniskogen.

I Sverige väntar vi alltså på den dagen då mer återhållsamma muslimer ska få ta över och tillåtas att ta plats. Anledningen till att vi inte ser det hända är att flera partier och myndigheter öppet eller under täcket spelar med i ett spel som gynnar extremismen. Vi väntar också på en debatt om de mörkermänniskor som nu tillåts att breda ut sig. En väntan som kan bli långvarig då våra myndigheter och partier som sagt fortsätter att samarbeta med dem som har en minst sagt grumlig agenda.

Krafter som Hanna Gadban, Amineh Kakabaveh, Zegliha Dagli och Bahareh Mohammadi Andersson, finns visserligen men motarbetas som sagt aktivt i debatten till och med av de etablerade. Frågan är fortfarande I Väntan På Vadå? Svenska myndigheter fortsätter alltså sitt samarbete, likaså flera av riksdagspartierna. Det är nog dags att agera nu och se till att städa ut det bagage som flera partier bär på.

Samuel Beckets klassiska pjäs blev snart förvandlad till politisk teater. Innehållet är dock inte lika bra som Samuel Beckets pjäs, tvärtom lämnar den en fadd smak i munnen.
Foto: Sverigesradio

Löjesguiden nominerar idag de svenska politiska partierna, framför allt socialdemokraterna, miljöpartiet och moderaterna, samt de svenska myndigheterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vi invaggas att tro att våra ideal vilar på demokratisk grund, är ni en ständig källa till det motsatta. Debatt förkvävs med motiv som ”rasism” då det handlar om helt andra saker. Också samarbete med dessa krafter visar på ett stort mått av naivitet. De här krafterna är inte här för att skapa goda exempel, tvärtom är de här för att kapa åt sig en så stor del av agendan och att få en samsyn med sin egna sak. Där har de etablerade och myndigheterna spelat dessa rakt i händerna. Det är med andra ord ett svårslaget rekord helt i klass med den ribba jag – Freakshow Fredrik – lägger för att kalla något sådant för vad det är – galenskap.”

Rätt Prioritet

I dagens identitetspolitiska värld gäller det att välja rätt sida, att prioritera rätt. Gör man inte det och man tar parti för ”fel åsikt” kommer denna att dra med en i fallet och man har inte längre den uppburna ställning hela systemet annars kan ge en. Hela det rangordningslika systemet är ju faktiskt en karriärsstege för makthungriga feminister och de som ser sin chans att klättra några pinnhål i det identitetspolitiska lotteriet.

Fallet ner kan bli långt och andra drar med de som har varit högt uppsatta i identitetskedjan så undvik det även om filmen är bra Foto: Cdon

Det började med att den alldeles vanliga kvinnan Zeliha Dagli berättade i Aftonbladet om hur ”skuggan” som förföljer henne och förtrycker henne. De personer hon talar om är religiösa fundamentalister som med hot och hot om våld tar över allt mer av styret i smyg bakom myndigheternas ryggar som i sin tur tror de har full koll. Det har de dock inte, de här krafterna tvingar förortens kvinnor till underkastelse med slöjor, hot och social utfrysning. De svenska myndigheterna är som vanligt naiva och gör inget. Men det mest intressanta är att det gör inte feministerna heller, de sitter i sina elfenbenstorn på Södermalm och har en helt annan agenda.

Motkrafterna – skuggornas hantlangare – gick till och med så långt att de skrev artiklar om hur rasistiska denna kritik som framfördes var som här i Expressen där Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi i vanlig ordning kunde stämpla de som inte hade ”rätt” åsikt i debatten med etiketter som ”islamofober”. Målet för kritiken var riksdagskvinnan Amineh Kakabavehs (V) kritik mot samma sak som Zeliha Dagli hade skrivit om nämligen männens tystande av kvinnorna i förorten. Artikeln hon skrev i Expressen hittar du här.

De två debattörerna möttes genast av kritik som vi så väl känner igen. ”Rasist” är alltid en term som är användbar, men problemet var att de båda är födda utomlands
Foto: Huffingtonpost

Debatt och kritik blir alltså ”hatkampanj”. I samma veva som framför allt Amineh Kakabaveh kritiseras, passar man på att väva in myten om västerlandet som skurken bakom allt. Det är framför allt det ”kvinnofientliga väst” som ligger bakom all ondska de talar om. De glömmer så där lägligt bort all den ondska vi har sett och fortsätter att se från Mellanöstern och de båda förvandlas därmed en formidabel stenslungande David i glashuset.

Jag väljer två rapporter slumpmässigt från Mellanöstern och de övergrepp som sker där. Den första kommer från Amnesty och handlar om den fina behandling som möter flyktingar i inbördeskrigets Libyen. Den andra rapporten är också från Amnesty och handlar om alla sidors övergrepp mot civilbefolkningen i krigets Syrien. Man bör nog helt enkelt inte kasta sten i glashus, vare sig historiskt eller nutida beteende av det slaget lönar sig nämligen.

Feministerna som borde ha ryckt förortens flickor till undsättning, var däremot tysta. Både som respons på artikeln Zeliha Dagli och Amine Kakabaveh tog man till tystnaden. Flickorna i förorten som nu tvingas till ett liv de inte har valt övergavs därmed. I fallet Amine Kakabaveh gick man till och med så långt inom det ”feministiska” partiet v, att man mer eller mindre dömde ut henne. I andra fall motarbetades hon när till exempel parti-kamraterna Ali Bati och Christina Höj Larsen retweetade hennes meningsmotståndares tweet men inte Kakabavehs egna. Kakabaveh blev också som utrikes född lite mellan raderna anklagad för att vara rasist (!). Mer om den händelsen i GP.

Det är bra att ibland ha en allierad men det hade alltså inte Dagli och Kakabaveh från vare sig vänsterpartiet eller feministerna Foto: SVT

Hela den här händelsen stinker om du frågar mig. Framför allt stinker den av den elitism som dagens feminism präglas av. De talar så vackert om allas lika värde, men när det kommer till kritan är orden inte värda pappret de är skrivna på. Istället för att bry sig om tjejerna i förorten för att ta ett konkret exempel, är feminism idag mer fokuserad på att fixa ”bättre jobb” åt en liten makthungrig klick Södermalmskvinnor. De talar t ex aldrig om att kvotering borde införas bland sopåkare där en förkrossande majoritet är män, men talar sig däremot gärna varma om kvinnorepresentation i t ex bolagsstyrelser. Exempel hittar du från Aftonbladet.

Man är samtidigt inom feminismen fascinerad av debatter kring icke-händelser. Där det finns lite eller inget att hämta, där samlas alla för att göra en poäng av det som inte finns. En av de händelserna var det så kallade påhoppet på artisten Zara Larsson. Det började med att hon inför Bråvalla-festivalen inte tyckte hon hade fått tillräckligt mycket backning från festivalledningen i programblad och affischering. Hon hade också åsikter om festivalens genustänk. Expressens Nöjesbilaga har skrivit om händelsen.

Här måste man nog förklara ett och annat för Zara. Artistbranschen är en högst elitistisk historia som har en klar rangordning, ju större desto mer uppmärksamhet och reklam. Det är nämligen de artisterna som används som dragplåster för att man ska kunna tjäna de pengar som är nödvändiga för att finansiera hela kalaset.

Pengar tappas inte ur en kran, de genereras av artister som därmed betalar festivalernas kostnad. Utan dragplåster dör de Foto: Theguardian

I det perspektivet är artister som Zara Lasson en fis i rymden. För hon kan inte, hur mycket hon än försöker, i varje fall inte i nuläget tävla med artister som Robbie Williams, Sabaton, Faith No More, Lamb of God, In Flames, Kent eller Wu-Tang Clan. De är helt enkelt mer etablerade än hon, hur det blir i framtiden kan man däremot spekulera i. Saker och ting förändras ju.

Om jag ska försöka mig på en recension är hennes uttalande om genustänk dessutom rent korkat. När man tvingas ta in artister bara för att de är kvinnor, inte för att de är bra sjunker nämligen kvaliteten och snart uteblir i varje fall vissa, jag hävdar en stor del av festivalbesökarna. Det enda man alltså uppnår i det långa loppet är en festivaldöd där det möjligen står 100% kvinnor och jazzar men könsfördelningen bland publiken lär vara snedvriden. Om inte det är ojämlikhet vet jag inte vad som är det.

Genustänk leder i värsta fall till dåliga artister ingen vill se och det leder sen vidare till festivaldöd. Så vad uppnådde man med förslaget då? Mindre mångfald och mer enfald! Foto: ST

Hennes något bortskämda och pubertala kritik fick dock en artist som Günther att kalla henne en hel del både olämpliga och lämpliga saker. Artikeln går att läsa i Aftonbladet. Att kalla någon ”fjortisbrud” är kanske under bältet men han har en poäng i kritiken i stort. Det utspel vi såg var en person som inte kan acceptera att hon inte är så stor som gärna vill tro. Det som saknas i mina öron är helt enkelt bra låtar – de lyser helt med sin frånvaro men det är en annan diskussion.

Zara Larsson verkar dock inte vara den mest mogna personen, kanske inte ens mogen uppgiften att vara artist. Hennes motreaktion blev ju helt sanslös. I Aftonbladets artikel kan man läsa om den otroligt konstruktiva kritiken ”Fuck Günther” som levererades från scen. För säkerhets skull räknar Aftonbladet i ett av klippen upp skälen till varför Günther har fel. Ett av skälen är enligt tidningen att Zara Larsson har en poäng när ”endast” 22% av artisterna var tjejer på festivalen.

Har man tänkt på att det kanske inte finns fler som håller så hög kvalitet att man kan locka en publik till festivalen? Jo tyvärr, så är det! Jag kan som musikälskare räkna upp hundratals artister, alla manliga, som är betydligt bättre än de flesta tjejer. Jag kan tyvärr däremot bara räkna upp en handfull tjejer.

Musikälskare som Björn Söderqvist i Malmö som mitt i nedläggningshysterin öppnar skivaffär behövs som motvikt till lättviktiga Rihanna-kopior Foto: Sydsvenskan

Bristen på bra akter med kvinnor är bekymmersam, men vad fan hjälper det att ta in de dåliga? Det kommer ju bara leda till att en sådan som jag aldrig kommer att besöka Bråvalla och därmed rycks den ekonomiska basen undan. Tipset? Börja göra musik folk vill höra naturligtvis! Bli gärna också bättre. Det finns faktiskt kvinnliga akter jag hellre skulle såga av mig öronen för att slippa, snarare än att se eller höra. För smakfrihetens skull räknar jag inte upp dessa men de finns.

Historien slutade med det Zara Larsson och alla andra små bortskämda brats eller feminister brukar syssla med, nämligen att de gick ut och talade om hur jävla synd de var om dem och hur hemska alla män är. Zara får kritik buhuu snyft i en tidning som DN (var annars än i DN Feminism?). Flera fel här dock tyvärr. Günther är EN person, Zara pratar om hur illa hon tycker om män i grupp vilket är flera personer som i pluralis. Det hon avser är alla de hot som har riktats mot henne efter händelsen. Där kan jag bara säga en sak till er som har riktat hot mot henne (om så har skett dvs). LÄGG FÖR FAN AV!

Hat är inget annat just hat, men är det då inte Zara som i lika hög grad är den som har skitit i det blå skåpet? Men som vi alla vet är ju feminister alltid helt utan skuld, det är det ondsinta patriarkatet som jämt bär skulden. Alltid detta för våra breddgrader illusoriska patriarkat alltså, men då det faktiskt dyker upp i form av religiösa fundamentalister i förorten var finns feministerna då? Inte på Kakabavehs eller Daglis sida i varje fall!

Skit inte i det blå skåpet, man framstår lätt som den hycklare man är Foto: Aftonbladet

Som alltid blev det dock värre. Följande blogginlägg säger väl allt och mer, den får Zara till och med att hamna i samma kategori som Lady Dahmer. Inlägget hittar du här. Hon låter i det som vilken svensk feminist som helst. Trots att hon vill utmåla sig som en underdog, är hon egentligen i vanlig ordning en topdog. Vem får göra skivor, spela på Bråvalla och åka till Island för videoinspelning av dina medsystrar Zara? Får Zeliha Dagli eller Amineh Kakabaveh samma chans?

Svaret blir nog nej och anledningen är enkel. I det ena fallet är det ”bara” två personer från förorten varav en nu dessutom nu har stämplats som rasist trots att hon är lika mycket rasist som en filttoffla. De båda påtalar dessutom ett alldeles verkligt problem men ställer samtidigt till med ett nytt. För i feministernas värld finns ju en förtryckarordning som kallas identitetspolitik som rangordnar hur förtryckt olika grupper eller personer är. De två förortsborna är visserligen födda utomlands men när andra som är lika förtryckta är de som förtrycker blir det dubbelerror. Ämnet är alltså inte direkt säkert, tvärtom är det fullt av fallgropar och minfält. Bättre då att lämna de två åt sitt öde.

Vem är mer förtryckt? Vem förtjänar mest sympatier? Den identitetspolitiska debatten är full av minor och få vill ta i heta potatisar som ämnet förortstjejer tydligen Foto: Wikipedia

I det andra fallet är det en medelklasstjej vi talar om. Hon står inte längst ner på den identitetspolitiska rangskalan och det gör inte heller hennes motståndare. Här finns med andra ord ingen intressekonflikt som blir besvärande när man själv ger sig in i debatten, den smetar helt enkelt inte av. Däremot finns allt att vinna, mäktiga allierade har ju den makten. Följdriktigt har därför i motsats till det första fallet, engagerat andra människor som har ryckt till Zaras hjälp.

Ett namn sticker ut, det är Malena Ernman som också hon har drabbat landet med den pk-inspirerade smörjan bara hon kan skapa. Vad sägs om följande uttalande som går att läsa om i SVD. Där drivs tesen att Birgit Nilsson – operasångerska av gigantiska mått – inte ska få pryda den kommande 500-lappen som snart ska lanseras.

Den nya femhundralappen ska prydas av Birgit Nilsson. Malena Erman hade en del att säga om saken, säkert därför att hon själv ville pryda sedeln Foto: DN

Anledningen är att Birgit Nilsson var känd för sina Wagner-tolkningar och Wagner ja, han har kallats världens första nazist. Det stämmer att Wagner inte hade helt rent mjöl i påsen, bland annat var han en brinnande antisemit. Han gav t ex under pseudonymen Karl Freigedank (Karl Fritänkare) ut skriften ”Judendomen i musiken” som var ett direkt generalangrepp på gruppen. Den var också ett angrepp på dåtidens judiska musiker och kompositörer, många av dem läromästare eller kollegor till Wagner. Läs mer om detta på Wikipedia. Frågan blir dock, var någon annan inte det i hans samtid? Vem kan ha missat Dreyfus-affären som också går att läsa om på Wikipedia.

En annan fråga är hur det kan komma sig att en sån sak som antisemitism ska ”smeta av” på Birgit Nilsson. Själv var hon mig veterligen knappt ens politiskt intresserad. Så hur kan något som någon annan gör drabba den egna personen? Det för mig är ett av de mest ologiska resonemangen jag har hört så här långt och säger nog mer om Malena Ernman än om både Wagner och Birgit Nilsson. Handlar Ernmans ovilja till 500-lappen möjligen om att hon själv gärna vill pryda den istället månne?

Vad Birgit Nilsson har med antisemitism utom att hon var känd som en stor Wagner-tolkare är obegripligt. Det är dock rätt mycket som är det i debatten som präglas av rent nonsens och felaktiga slutsatser Foto: Wikipedia

En tredje fråga som infinner sig är hur långt man ska gå i kopplingarna mellan musik och politik. Man kan ju tänka sig en värld där man medvetet väljer bort låtar skrivna av Michael Wiehe eller Björn Afzelius för att de var kommunister, hur skulle denna Södermalms-kontingenten reagera på ett sådant tilltag?

Om man ska sammanfatta svensk feminism är den alltså mer intresserad av det ointressanta, mer fokuserad på det som är oviktigt än det som är viktigt och till sist elitistisk. Allt detta tillsammans är ett rätt svårslaget rekord, men så är det också en kader av hycklare vi talar om här. Tjejerna i förorten lär få vänta länge till på hjälp, i varje fall om de vänder sig till dagens feminister. Deras enda hopp är att det finns fler som Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh och att dessa fler vågar stå upp mot de mörka krafter som breder ut sig. De är de verkliga hjältarna i den här rätt smutsiga historien. Mer om den konstiga agendan i svensk feminism kan man läsa om på Fnordspotting och på WTF Toklandet.

Södermalmsfeminismen är som vanligt däremot mer förtjust i plakatpolitiska slagdängor där korkade resonemang kring 500-lappar och VIP-företräde till bättre och mer välavlönade jobb är det som hägrar mest. För elitfeministerna nöjer sig inte med mindre än vad världsstjärnor kan erbjudas, det har ju Zara Larsson visat. Feminism i Sverige är helt enkelt en karriärväg, inget annat.

Rossana Dinamarca och andra företrädare för svensk vänster där feminism ingår, är mer intresserade av plakatpolitik än att lyssna på konkreta problem. Problem sopar man så lätt under mattan med stämplar som ”rasism”. Foto: SVT

Löjesguiden nominerar idag svensk feminism till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kraft i Sverige kan som ni låtsas vara solidariska och medkännande när det egentligen handlar om snöd egenvinning. Exemplet Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh är och förblir en svensk feministisk skamfläck där många borde skämmas men som aldrig kommer att göra det. De övergivna förblir övergivna medan andra låtsas vara så medkännande. Det de egentligen skapar är en karriär på godhetsbasis. När man som i exemplet hamnar i en identitetspolitisk kris väljer man i feghetens tecken att gå den väg som innebär minsta motståndets lag. Lägg ner svensk feminism, helst redan igår.”