Landet Baklänges

Programmet ”The Dogwhisperer” (”Mannen som talar med hundar” – TV7) har snabbt blivit en global succé. Programledaren och hundexperten Cesar Millan har blivit något av en ikon för alla hundälskare. I programmet talas alltid om vikten av att göra allt i rätt ordning, att hunden måste vara redo för nästa steg och måste uppfylla vissa saker för att kunna gå till nästa fas. Hans grundsyn bygger på att en hund aldrig kan rehabiliteras om man inte först ser till att kommunicera på ett riktigt sätt. Dessa behov är träning, disciplin och kärlek i den ordningen. Man skulle med ganska stor lätthet kunna överföra samma grundprinciper på oss människor, vi är trots allt på avstånd släkt med hundar i och med att vi båda är däggdjur. Ändå har vi människor ibland fått för oss att man ska belöna ett felaktigt beteende, något som i djurvärlden leder till katastrof och vi har till och med förmågan att ursäkta oss själva och vårt beteende med att det är ”omtanke”. Också detta kan leda till ett oönskat resultat och det är precis det som nu har hänt.

Cesar Millan har pli på hundar, men har Stefan pli på regeringen? Foto: Fanpop

Om du hyllar regeringens beslut att erkänna staten Palestina vill jag rekommendera dig att sluta läsa nu, detta är ingen hyllningsskrift av beslutet – tvärtom. Är du en inbiten fiende av staten Israel, sluta läs nu – denna artikel är INTE ytterligare ett av alla påhopp som tidigare har förekommit. Kom ihåg att jag inte är emot Palestina som stat eller dess rätt att existera, jag är däremot motståndare till hur vår regering har hanterat frågan och på vilka premisser de har tagit sitt beslut. Tvärtom är jag för en tvåstatslösning, men ett erkännande är däremot helt fel i tid, staten Palestina uppfyller helt enkelt inte de kriterier man kan begära. Det var varningen, läser du nu gör du det på egen risk.

Folkrättsliga regler som talar om förutsättningen för att skapa en nation talar om ett folk med ett gemensamt språk och kultur, ett territorium och en regering under en flagg. När det gäller den palestinska sidan har dessa krav hittills inte ansetts uppfyllda. De har däremot ansetts uppfyllda i den muslimska världen vilket inte är förvånande eftersom palestinierna ingår i den sfären. I väst har man däremot haft en annan syn. Anledningen har varit att territoriet har varit två, inte ett. De palestinska representanterna har till och med agerat som de vore två eftersom de har haft två olika agendor. Hamas och Fatah har sällan eller aldrig dragit jämt och ser sig själva som den enda representanten för det palestinska folket, alltså är kraven inte uppfyllda heller på den punkten. På den sista tiden har de två parterna börjat samarbeta, det är dock inget samarbete som kommer att bli långvarigt utan är snarare ett utslag av tvingande omständigheter. Båda bidar sin tid och väntar på ett avgörande som man hoppas ska bli till den egna favören. Allt därför att båda de styrande partierna har förlorat mycket mark och är försvagade både intern men också i många medborgares ögon. Den ena parten – Hamas – är dessutom terrorstämplad och är av den anledningen i dubbel bemärkelse inget västmakterna har kunnat erkänna som en legitim representant för palestinierna.

Statistiken talar sitt språk, regeringen ett annat när man belönar detta Foto: Thegolanispy

Frågan är ens om man kan tala om palestinier som ett folk. Missförstå mig rätt, visst är de folk i bemärkelsen att de är människor. Det är däremot rätt tveksamt om de är ett annorlunda folk än säg egyptier eller jordanier. De ser likadana ut, de talar samma språk, de har samma religion och samma kultur. Att tala om ”palestinier” är med andra ord problematiskt. Själva utgångspunkten till resonemanget vilar dessutom på att man accepterar tanken på att en 2000 år gammal romersk regional indelning är det som ska styra, också det ett problem – ”landet” har ju aldrig ens existerat som land, bara som provins och protektorat. Det är för att summera, högst diskutabelt om de folkrättsliga kriterierna har mötts och det är i det ljuset man måste se Sveriges stora utrikespolitiska misstag i att erkänna en stat på så lösa boliner.
Bloggen Fnordspotting har också skrivit om det historiska misstaget.

Nästa skäl till varför det som nu har hänt aldrig borde ha hänt ligger i själva processen och vägen till fred. Det är här liknelsen med Cesar Millan kommer in. I våras utbröt en väpnad konflikt mellan den av Hamas styrda Gazaremsan och Israel. Angriparen kan inte sägas vara någon annan än Hamas. Deras Graad-raketer regnade in över Israel och till en början var landets ledning mer än tålmodiga sett till situationen när man höll tillbaka vedergällningarna. Till sist gick dock inte detta, man var tvungen att gå till motanfall. Priset i form av civila offer blev dock stort framför allt på den palestinska sidan, mycket beroende på den taktik Hamas använder sig av när de ställer upp raketramper nära skolor, sjukhus och bostadsområden för att se till att åtminstone kunna vinna den moraliska segern när en sida framstår som monster. Den indignation världen riktade mot Israel borde ha riktats mot Hamas, ingen annan. Att i det läget välja att ”belöna” en både terrorstämplad och angripande organisation är ungefär som att belöna en hund med godis för att den jagar och biter barn. Inget jag hoppas någon gör men allegorin är inte alltför haltande tyvärr.

När allt kraschar vill man ju få folk att titta åt ett annat håll Foto: Teknikensvarld

En annan omständighet som föranledde den svenska regeringens agerande berättas bäst av den Israeliska ambassadören under onsdagens presskonferens. Där redogjorde han för hur han personligen hade försökt att kontakta den svenska regeringen och framför allt de två partier som han ansåg mest drivande nämligen mp och v. Det han ville uppnå var en dialog mellan de tre om det stundande erkännandet. MP och V brydde sig inte ens om att svara på inbjudan, djupt oseriöst och det får nog också lov att sägas karakterisera vår regering i stort.

Miljöpartiet och V fick chansen men svarade inte ens Foto: Hellothisisjeff

Ytterligare ett skäl till varför detta är ett av de mest olyckliga besluten en svensk regering har fattat i modern till är att beslutet kan komma att visa sig kontraproduktivt.
Tänk dig att en part kommer till en förhandling om priset på en tjänst. När du får höra budet inser du att det ligger flera hundra procent över det pris som borde gälla. Du inser nu att motparten försöker blåsa dig och du försöker därför förhandla ner priset utan framgång. Till sist inser du att motparten inte bara är oseriös utan också vill att förhandlingen ska misslyckas för att kunna säga att den förlust motpartens företag plågas av är ditt fel. Du drar dig naturligtvis ur en oseriös förhandling men blir ändå syndabocken när motpartens företag går i konkurs och ett antal personer friställs.

Syndabockar är bara ett sätt att leda bort fokus från verkligheten Foto: Annefrankguide

Likadant har förhandlingarna mellan israeler och palestinier sett ut sedan slutet av nittiotalet. Mer eller mindre oseriösa krav har framförts från den palestinska sidan, krav man har visste skulle avvisas. När sedan det förväntade svaret har kommit har man kunnat åka hem och inför världspressen kunnat deklarera att man minsann försökte men att den andra sidan inte ville ha fred och därför såg till att förhandlingarna strandade. När nu Sveriges regering nu väljer att stärka en sidas förhandlingsposition, kan detta sluta i att den andra sidan dvs Israel drar sig ur eller blir än mindre benägen att förhandla. Anledningen är att man redan tidigare var misstänksamma mot palestiniernas taktik, men om de nu stärkta av stödet blir än mer framfusiga kan detta leda till att Israel helt och hållet stänger dörren. Man har med andra ord i värsta fall gjort det än mindre troligt att förhandlingarna blir framgångsrika, tvärs emot vad man önskar och säger sig vilja uppnå från Sveriges regerings sida. Redan nu har åtgärden lett fram till en smärre diplomatisk kris när Israels ambassadör i Sverige har kallats hem för ”konsultation”, en markering som i diplomatiska kretsar används för att varna.

Politisk korrekthet är det enda som ligger bakom veckans beslut Foto: Janmild

Någon utbrast på en blogg att vi behöver inte Israel, men Israel behöver oss. Inget kan bli mer fel. För det första har den samlade handeln enbart från Sverige till Israel genererat 2500 jobb här hemma, jobb som i värsta fall i framtiden kommer att hamna i t ex Tyskland därför att Israel väljer att trappa ner sina förbindelser också på det området. För det andra är Israel en kommande stormakt vad gäller oljeproduktion där nyligen upptäckta reserver beräknas vara lika stora eller större än Saudi-Arabiens. Går vi miste om den goda relationen måste vi kanske hitta energi från annat håll med de problem detta medför. Vi har alltså tvärtom allt att förlora på den plakatpolitik som nu förs också på det utrikespolitiska planet.
Det finns egentligen bara ett realpolitiskt skäl för Stefan Löfven att ta det här steget och det är att bredda sin väljarbas och locka över muslimska röster med hjälp av tomma gester som i praktiken bara innebär att vi själva förlorar på det. Det ser dock snyggt ut i och med att åtgärden framstår som kraftfull, inget kunde dock vara mer fel. Tomma gester är allt regeringen har kvar och det är ett pris som regeringen tycks anse vara värt att betala.
Mer om Israels syn på det inträffade hittar du på Susanna Varis blogg, hon kan redovisa Israels ambassadörs – Isaac Bachman – inställning eftersom hon har varit på besök.

Regeringen är nu nere i ett än lägre pris Foto: Jetshopfree

Löjesguiden vill med denna artikel nominera regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Nomineringen lyder: ”Ni nomineras till priset för er enastående förmåga att föra en plakatpolitik signerad miljöpartiet och vänsterpartiet där dumhet och misstag blir upphöjd till politisk doktrin. Att priset blir frostiga relationer och en fredsprocess som nu utsätts för ytterligare prövningar är inget ni bryr er om i den politiska korrekthetens namn. Därmed har ni visat er precis så oseriösa som man bara kan förvänta sig av en regering där mp ingår med stöd från v och där en skadeskjuten socialdemokrati är alltför välvilligt inställd till dessa extremister.”