Det är påsk, ha en god sådan alla ni som nog redan har rest iväg. Många av er kan ha satt er på ett av de tåg som i vår tid är så utskällda och så med all rätt. Jag jobbar själv i den branschen och vill av den anledningen vara anonym. För bara att skriva om de missförhållanden som råder kan få både mig och andra att få sparken. Så fria är vi i dagens Sverige.
I skärtorsdagens SVD presenterades en artikel om problemet, länken här. Den hade kunnat vara läsvärd om den inte som i vanlig ordning hade innehållit bekväma fel för en part nämligen banverket. I pappersutgåvan framgick fadäsen tydligast, där fanns statistik som såg ut som på bilden under. Där framgår att visserligen ökar de problemen som faller under banverkets ansvar men fortfarande skyller man merparten av orsakerna på de tågoperatörer som kör trafiken på banverkets spår. Tyvärr är denna bild fel, helt fel. Merparten beror på banverket och deras eftersatta underhåll inget annat. Det beror också på att statistiken som ligger till grund för utsagan ställs samman av – surprise – Trafikverket.
Diagrammet som föll bort I SVD:s nätupplaga men som avslöjar hur Trafikverket ser det, få av störningarna är deras fel men operatörerna får bära hundhuvudet Foto: Eget
I slutänden är det dock flera regeringars politiska beslut från 90-talet fram till i dag som är grundorsaken. Det tvärstopp som inleddes under Göran Persson (S) efter haveriet i svensk ekonomi, är fortfarande den kvarnsten som inledde sönderfallet. Det var också den dåvarande finansministern Anne Wibbles (Fp) galna beslut att försvara kronan som låg till grund. Mer om den politiken hittar du via länken till Internetional och från samma sida hittar man artikeln från DN om feltänket i svensk politik den gången.
Jag säger inget om nödvändigheten i den, besparingarna var efter kollapsen nödvändiga. Det jag säger däremot är att tågbranschen än i denna dag brottas med konsekvenserna av 90-talets kris. Mer om den i följande utredning.
Klicka för att komma åt 27-6-up.pdf
Anledningen är att än i denna dag ligger delar av underhållet cirka 10-15 år efter i vissa fall. Delar av nätet som är extra belastat är i så dåligt skick att man inte längre kan eller ska laga det med de nuvarande anslagen. Det behövs med andra ord mer pengar och de behövs snabbt samt över en överskådlig tid innan man är ikapp.
Receptet heter reparera reparera och reparera. För det krävs pengar och än mer pengar . Vem som sköter underhållet är helt egalt, men att hela tiden byta huvudman är förödande. Foto: SVT
Det vi har kunnat utläsa är allt fler incidenter och störningar. Här ett axplock av alla dessa i artikelform. Från GP, från Ekuriren om Stockholms och norra Sörmlandsregionen, från Ttela om Trollhättan med omnejd och till sist från NSD om eländet i största allmänhet. Till sist har det till och med hänt olyckor som hade kunnat slutat än värre än de gjorde, vid olyckan vid Stockholms Södra i Stockholm var det dock inte banunderhållet som var boven utan en brusten hjulaxel. Här är Trafikverkets olycksrapport.
Vad är det vi får till livs på det politiska planet för att lösa problemen? Om vi börjar med det som behövs så är det framför allt tre saker.
1. Stabil ekonomi där pengarna fortsätter att trilla in i en jämn ström för att tillgodose både de reparationsbehov som finns akut men också de som är förebyggande. Det kräver mer pengar och det kräver öronmärkta pengar. Under varierade regeringar har den trenden varit både upp och ner. Pengarna har dessutom genom politiska beslut tidvis hamnat i projekt som har haft mer karaktären av politiska projekt hellre än för samhället ekonomiskt motiverade.
Ray Charles slog an rätt ton i låten ”Money” precis som järnvägsvärlden behöver göra Foto:Youtube
2. Det andra som behövs är klara spelregler. Som det är idag kan det vara en politik ett år och en annan ett annat år. Detta beror på att som så många andra områden har järnvägen blivit en politisk lekstuga där det för politiker gäller att visa framfötterna i det korta perspektivet för att kunna vinna val. Om det är bra eller dåligt för verksamheten spelar ingen roll. I vissa fall har till och med politikerna skapat projekt utan samhällsekonomiska värden bara för att kunna köpa politiska poänger. Ett sånt exempel är Botniabanan, länk till Umeå Kommuns hemsida, som vid invigningen lovade mycket. Ganska snart kommer många av förhoppningarna på skam på grund av felaktig teknik, en teknik man nu har övergett i många delar av Europa men inte där. Mer om det på SVT Regionala Nyheter.
Hur mycket fadäsen Botniabanan har kostat skattebetalarna är svår att uppskatta men det vore på sin plats att kräva tillbaka pengarna från Peter Eriksson (MP) personligen eftersom han var en av arkitekterna bakom projektet. Att miljardrullningen fortsätter med den nuvarande regeringen är rätt uppenbart. Samma misslyckade investeringar ska nu nämligen upprepas har man lovat. Norrbotniabanan är projektet och har enligt denna artikel i SVD än mindre chans att bli lönsam för samhället. Den politiska cirkusen och prestigen kostar alltså på för skattebetalarna som tror de ska få vård skola och omsorg för pengarna. Istället har vi fått politisk prestige och lättköpta politiska poänger.
Nu precis som då tycks lättköpta politiska poänger vara på modet, att dupera folket är allt att leverera är mindre viktigt Foto: Wikipedia
Projektet Botniabanan har också inneburit en rad uppoffringar som med tiden har blivit kontroversiella. Naturintressen har åsidosatts, enskildas egendom har mer eller mindre konfiskerats mot betalning som inte har varit marknadsmässig och tomtmark har styckats av utan att den enskilde har kunnat göra något åt det. Efterspelet till bygget har lett hela vägen till Europadomstolen där Sverige nu har fälts för brott mot Europakonventionen paragraf 6.1 Alltihop kan sluta med att man är tvungen att riva upp det man har byggt, mer om det i artikeln av advokaten i målet i VK.
Nästa område som kan bli en riktig cirkus är den debatt som handlar om återförstatligande av järnvägsunderhållet. Vem som äger vad är i det här fallet för mig helt egalt. Det som är det viktiga är att återigen ändrar man i så fall spelreglerna. Här motionen till riksdagen från Per Klarberg m.fl. (SD). Också S, Mp och V är inne på samma spår (!) och vill återförstatliga, mer om det i Byggvärlden.
Den politisk cirkusen blir allt mer bisarr men också allt dyrare Foto: Wikimedia ”Accordion Player Circus Amok by David Shankbone” by David Shankbone
Socialdemokraterna har på sista tiden som framgår i denna SVT-artikel börjat sväva på målet. Något som har mötts med kallsinne i den fackliga världen där framför allt SEKO med Janne Rudén i spetsen har drivit en sån linje. Mer om denna linje från SEKO:s hemsida med det tolvpunktsprogram de har lagt fram där återförstatligandet är ett krav. Det är bra tycks de flesta vara överens om, fast det är det inte. Det är till och med en jävligt dålig idé om ni frågar mig. Anledningen till min syn är inte ideologisk utan rent administrativ.
När man gör en organisationsförändring, i det här fallet att en verksamhet ska övergå från en huvudman till en annan, blir det alltid trösklar man måste ta sig över. Organisationen och vem som är ansvarig för vad hotar att bli oklar och kan sätta käppar i hjulet. Oklarheter som olika myndighetskultur/företagskultur är nästa hinder. Vid varje övergång så hotar alltså avbräck och det är just det järnvägen inte har råd med i nuläget. Med andra ord, ytterligare byter av huvudmannaskap löser inte problemet. Det kan istället eventuellt fördjupa det.
Vårt samhälle ligger risigt till när våra politiker vittrar politiska kortsiktiga poänger med ständiga systemskiften. Vad järnvägen behöver är arbetsro, tid och pengar, inte politisk lekstuga Foto: Wikipedia
Varje förändring, varje ny politisk lekstuga och varje ny organisatorisk förändring hotar faktiskt att försena och försvåra ytterligare. Politiker i det här landet oavsett partifärg måste lära sig en sak, vill man spela teater med hela näringsgrenar får det konsekvenser. Inte alla av dessa är välkomna. Allt därför att politikerna leker hela havet stormar med ideologin som insats.
Nästa bit som inte lovar gott är att rent generellt är Trafikverket inte den myndighet som håller i pengarna på ett ansvarsfullt sätt, slöseriet är ibland astronomiskt. Ett fall hämtar jag från Leveranstidningen Entrepenad. Det andra är naturligtvis klassikern Hallandsåsen, artikel från Dagens Arena. Efter nästa exempel som är Förbifart Stockholm, kan man konstatera att inte heller politiker bör få hantera skattebetalarnas pengar. Anledningen är stoppandet av byggandet beslutat av socialdemokratin på begäran av miljöpartiet och de kostnader det beslutet har föranlett. Mer om dessa från Stockholms Handelskammare. Det ska i ärlighetens namn sägas att siffran är uppskattad och att det finns fler beräkningar av kostnaden. Här hittar du Ny Tekniks uppskattning.
Politiskt såväl som annat ansvar kan innebära att man är rädd om pengar men också att man inte kackar var som helst och hur som helst. Något få av våra politiker tycks inse när det vankas skattepengar och vallöften Foto: Youtube
Det tredje och sista som måste till är långsiktighet. Rom byggdes inte på en dag heter det, inte heller järnvägen eller dess underhåll. Att hela tiden byta politik som andra byter kalsonger är med andra ord som ovan rent kontraproduktivt. När man dessutom betänker att den enda anledningen till det är rent ideologisk kan man hålla sig för skratt. Det är nämligen andra än politikerna som får sopa upp efter alla misslyckanden.
Den politiska lekstugan fortsätter alltså med vår regering som huvudansvarig. Norrbotniabanan har några redan varnat för, här en länk till Trafikverkets presentation. Den skulle kunna lägga en död mans hand över det mesta eftersom den stjäl resurser från annat i form av pengar och som skulle behöva åtgärdas först. Men politiska beslut är inte alltid logiska, det gäller tydligen att hålla vissa krafter nöjda och glada och då är några tiotals miljarder ett lågt pris att betala. Nästa felsatsning kan bli Projekt Ostlänken. Den är inte fel i sig men många kommuner sätter nog för höga förhoppningar på den.
Så här glada ser nog både Cesar Milan och olika Sörmlands- och Östgötakommuner ut när det vankas järnvägsprojekt till hembygden. De senare lär dock bli besvikna
Foto: Wikimedia
Banan är ju tänkt att bli en höghastighetsbana och många har nog missat att för att det ska vara möjligt att som tänkt kunna köra sträckan Stockholm-Linköping på en timme, kan man göra ett eller möjligen två stopp. De flest kommuner kommer alltså få vara med och betala men får lite eller inget tillbaka. Inget som nämns i propagandan från infrastruktuminister Anna Johansson (S) när propagandan kablas ut som här på hemsidan Ostlänken.
Där används i stället i vanlig ordning de standardfloskler som så många gånger förr. ”Oerhört viktigt för transporterna i den tätbefolkade södra delen av landet” säger infrastrukturministern och vem kan säga emot? Jag tror bara de flesta blir grymt besvikna när allt de kan se är ett tåg som en gång i timmen kommer att svischa förbi deras hembygd utan att ens anstränga sig att stanna. De kommer att bli än mer besvikna när de inser att deras kommunpolitiker har varit med och finansierat alltihop utan att få något tillbaka förutom ett tåg som bullrar fram genom landskapet utan större nytta för de boende på de redan borttynande orterna.
Den här synen lär bli vanlig längs ostlänken, inget infrastrukturministern vill tala om eller kommunerna längs banan vill förstå Foto: Sydsvenskan
En annan faktor infrastrukturministern missar i artikeln är att berätta att hennes fina tåg ska åka in till Stockholms Central på obefintliga spår. Spår som är för få, för sönderkörda och för överbelastade redan idag. Till dessa spår finns inga mig kända pengar avsatta. Istället hoppas alla på att när pendeltågen försvinner från dessa spår för att istället trafikera den just nu projekterade och snart byggda Citybanan – länk till Trafikverkets beskrivning av projektet här – , kommer spårkapacitet att frigöras. Fromma förhoppningar om man betänker att spåren är sönderkörda och överbelastade redan idag.
Klämmer man in än mer trafik blir naturligtvis problemet än mer akut. Trots alltså att Banverket har deklarerat trafiken överbelastad som i följande skrift, väljer man att klämma in mer trafik utan att skjuta till mer pengar till den del som är mest utsatt.
Klicka för att komma åt overbelastning_stockholm.pdf
.
Den bistra lärdomen från depressionens USA, ju fler du klämmer in i kön ju längre tid innan du får soppa Foto: Wikimedia
Infrastrukturministern tror alltså att två spår som redan är överbelastade ska frälsa oss i framtiden med möjligheten att få in fler tåg där allt fler vill köra. Detta trots att ingen, vare sig höger eller vänster, har gjort något åt det faktumet att just denna sträcka mellan Stockholm Central och Södertunnelns mynning, är en sträcka som ingen har gjort något åt sedan 1871 och har samma spårkapacitet nu som då. Det är feltänkt från början till slut, i synnerhet med tanke på att fler operatörer nu står och väntar på sin tur att ta del av den obefintliga spårkapaciteten. Detta kan du läsa mer om på Järnvägsnyheter.
Den svenska soppan är komplett. Ingen politisk kraft sitter inne med svaren och än färre har planen för det. Istället serveras vi politisk pajkastning och pajaskonster i form av miljardrullningar till tveksamma eller rent korkade projekt. Allt för att smörja ett politiskt system allt mer har isolerat sig från verkligheten. De åtgärder som skulle behövas är det ingen som föreslår och det som ingen behöver är alla med på och nickar instämmande i eftersom det ger lättköpta politiska poänger. Resultatet blir lekstuga och rent nonsens från Riksdagiset på Helgeandsholmen i Stockholm.
Vill man läsa mer om järnvägens förlovade värld på ett annorlunda sätt kan man läsa Toklandets artikel om den patriarkala järnvägsstationen. Samma station hittar man på Susanna Varis blogg i tre avsnitt. Del ett hittar du här, Del två här och till sist avsnitt tre finns här. Också bloggen Ekvalist har tidigare skrivit om den nu så berömda stationen.
Helt rätt Göran, vi kan inte ha det så här. Att byta ut de politiska partierna har blivit en nödvändighet Foto: Adlibris
Dagens foliehatt nomineras till det politiska systemet i Sverige. Motiveringen lyder: ”Ett system som borde tillhandahålla något medborgarna behöver men som i stället levererar politiskt grandiosa luftslott är något som har inneboende fel. Kortsiktig dumhet premieras genom röstflört med medborgare som inte kan eller vill förstå att detta inte är lösningen. Resultatet blir nya direktiv och ny administration snart sagt varje dag där den politiska lekstugan istället förvandlas till politikens motsvarighet till hela havet stormar. Frågan vem som ska få vara kvar och vem som ska bli utan stol är irrelevant när det är medborgarnas pengar som är insatsen.
Det vi alla kommer att få erfara är att denna dårskap bara leder till ytterligare problem istället för att lösa dem precis som i fallet Botniabanan. Med landets nuvarande ledning kan man nog stöpa om det gamla talesättet till att heta ”Rest in pieces” när det gäller svensk järnväg var så säkra. Det enda positiva är att en, faktiskt en journalist har genomskådat hela bluffen i samma SVD skärtorsdag som jag inledde den här artikeln med. Erica Treijs har precis som jag har försökt, sett igenom de blå dunsterna och pekar istället för på operatörerna på problemet med Trafikverket, tack för en klok krönika.”
Löjesguiden 