Hårdrocken och heteronormativa hinder

Jag minns den än, den där skivan jag så länge hade velat köpa. Till sist räckte veckopengen till de tjugo kronor skivan kostade. Jag kastade mig hem och snart ljöd de ljuvligaste toner ut från det Fredrikska pojkrummet. Det var Deep Purples klassiska ”In Rock” som trakterades och jag var lycklig, så lycklig.

Nu 45 år senare är jag fortfarande lycklig över ”In Rock”, den är en klassiker som sagt. Jag är också lycklig över andra skivor som blev följden av den där kärleksförklaringen från Deep Purple. Jag har aldrig brytt mig om vem som spelar vad eller vem som har gjort vad, det viktiga har alltid varit kärleken till musiken och att denna är besvarad genom skivor man bara kan älska.

Jag har också varit mindre intresserad av indelningar i genre, ”bra” har alltid varit måttstocken. Men nu ska allt det ändras, allt detta i radikalfeminismens och det anti-heteronormativas korståg som med buller och bång ska introduceras. Så också på hårdrocksscenen. Emilie Drapers debattartikel på SVT Opinion är ett sånt exempel och ett avskräckande sådant också.

Tom ArayaNu ska också musikscenen ”norm-certifieras” av politiskt korrekta skaror vars livsluft är att förstöra glädjen med musik och att styra agendan dit man vill. Det som lär förlora på det är musiken, men det är sekundärt när vi ska inskolas Foto: ”Slayer – Tuska 2008 – Tom Araya” by Cecil – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Det började med att metal-fantasten Jenz Kjellberg tyckte det spelades alldeles för lite metal och hårdrock i radio och i TV. Mainstream-musik i soulgenren har tagit över också där. Hans inlägg hittar du här på SVT Opinion. En väl underbygd artikel som handlar om balansen i radion som inte tycks spegla  alla musikstilar och det olika grupper föredrar. Istället har utbudet av musik allt mer strömlinjeformats också hos public service.

Naturligtvis har alla rätt till en åsikt, det är därför man har en debatt. Men man får hela tiden en gnagande känsla när en viss typ av personer lägger sig i debatten. Visst är Jenz en ”äldre” man och visst är han en produkt av den tid som formade honom, i hans fall 80-talet. Det är väl därför han blir måltavla för personer som Emelie Draper.

Hennes första invändning låter lite krystad. Hårdrock och metal får inte bli mainstream och bör därför inte spelas på radio. Nähä, så det är därför några av rockhistoriens största band är just hårdrocksband och metal också för den delen. Vare sig Led Zeppelin, Deep Purple eller Iron Maiden var då eller nu direkt kryptiska källarband som ingen hörde talas om.

Tvärtom var de för sin tid kioskvältare. Många och långa är väl stunderna man har kunnat lyssna på grupper som Metallica och Marilyn Manson för att nämna mer samtida exempel. Visst finns de mer obskyra exemplen som bara de initierade kan berätta om, men det är väl för att också dessa band ska få en plattform i etern som det kanske är viktigt att skapa en bas också för dom. Får dom och andra inte det är vi snabbt tillbaka i Zara Larsson-träsket med färdigtuggad musik som är outhärdlig.

Zara Larsson ScenNär inte ens metal-fans som Emilie Draper vill ha hårdrock i radio och TV, vad får vi istället? Zara Larssons outhärdliga soulslakt? Tvi vale! Foto: DN

Hon nämner i samma andetag att det finns band som redan är både metal och mainstream. De skulle därför redan ha sin plattform i radion tack vare sin tillrättalagda musik. Exemplen är Volbeat, In Flames och Slipknot. Det sistnämnda bandet spelas sällan eller aldrig så de kan vi glömma som argument. Volbeat är på gränsen till olyssningsbara och frågan är om det ens är metal. Findus färdigmatsmetal? Ja! Metal? Mycket tveksamt! Samma sak gäller In Flames så exemplen är rätt hårresande.

Fortfarande undviker dock Emelie frågan, vore inte också mindre eller medelstora band värda ett medie som kunde föra ut deras musik? Ska musik lida sotdöden bara för att aktörerna på marknaden har bestämt sig för att ofarlig färdigtuggad musik som Rihanna och Zara Larsson ska få plåga oss istället? Är det inte Public Service uppgift att tillse att alla aspekter av tillvaron ryms, det som så fint heter ”mångfald”?

Så här fortsätter hennes inlägg, eller ska jag säga ”hen” för det är dit det barkar i nästa steg. För med de magiska orden ”ojämn fördelning” snubblar vi som läser genast in på identitetspolitikens minerade utmarker. För Emilie vill komma bort från hårdrockens mittfåra där de heteronormativa tanken råder. Jag hör stöveltrampen som ett eko i bakgrunden, olika ideologier men samma tankar och idéer. Nu ska dessutom min älskade musik intas och omformas för att passa den agenda dessa nyttiga idioter har.

Emilie påpekar det alla vet, det finns inte tillräckligt med tjejband i genren för att kunna kallas jämställt. Hmmm, hur vore det om hon och hennes medsystrar började spela istället för att gnälla om ”orättvisan”? Att göra något åt saken ter sig naturligt, att hålla på med innehållslöst pladder däremot är bara jobbigt och direkt plågsamt. Att det finns så få tjejband är sant men de har trots allt funnits och finns. Det finns alltså få förebilder värda namnet och då är det dubbelt så viktigt att fixa den skadan.

L7Bandet L7 lär inte vara alldeles okänt för Emilie och andra som vill se fler tjejer i rocken. För övrigt rekommenderar jag varmt att man nöter och nöter igen för att spela och skriva låtar som gör att fler tjejband uppmärksammas Foto: ”L7 – Rock am Ring 2015-9409” by Andreas Lawen, Fotandi – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Trots den akilleshälen finns alltså banden. Girlschool tillhör de mer kända. Också artister som Lita Ford, Joan Jett och gruppen Vixxen är inte alldeles okända och definitivt inte exkluderade, tvärtom. L7 Började som ett hårdrocksband för att så småningom bli mer indie-inspirerade. ”Exkluderande” är alltså en term med många direkta felaktigheter.

Sista spiken i debattens kista slår Emelie till sist in när musikgenren får fatwan utslungad. Den är hbtqai-fobisk! Vad ”AI” står för tycks ingen utom Emelie veta. Rockmusik har aldrig någonsin handlat om att sätta vare sig manligt, kvinnligt eller henligt i första rummet. Det har alltid handlat om utlevelsen, glömma vardagen för en stund och kunna njuta av det man gillar bäst – musik.

Att som Emelie påstå att musikgenren skulle vara exkluderande är som att säga att påven är muslim. Rob Halford, sångare i Judas Priest, var tidigt ute ur garderoben och lät meddela att han var gay. Dee Snyder, sångare i Twisted Sister, liknar sig och bröderna i bandet vid bedagade transvestiter och gör det dessutom med stolthet och utan fördom. Trummisen i Def Leppard hade bara en arm men spelade ändå med fötter och den kvarvarande. Också funkofobi är därför rätt lönlöst att tala om.

Nej förklaringen till hennes hätska utfall måste nog förklaras på ett bättre sätt än hennes text ger, den hittar vi på hennes blogg – Hårdrock Mot Rasism. En varning till känsliga läsare, vill du inte få allvarliga återfallsproblem i 70-talsinspirerad radikalsocialistisk retorik bör du inte trycka på länken.

NationalteaternFör proggen var inte musiken det främsta, av förklarliga skäl, utan att sprida ett politiskt budskap. Nu börjar samma tendenser till min stora förskräckelse dyka upp igen Foto: Wikimedia

För precis som den bedrövliga proggrörelsen en gång resonerade, tycks numer allt politiseras och problematiseras. Inte ens musik får vara musik. Istället ska vi återigen som en gång i tiden ”medvetliggöras” om hur det ”rätta” samhället ska byggas. Det är som alltid den socialistiska synen som tittar fram. Här ska det indoktrineras och präntas in, glöm den fria tanken och din egna slutledningsförmåga.

Jag fick nog av det där redan på 70-talet. Förnumstiga medlemmar från Samla Mammas Manna, Blå Tåget, Nationalteatern eller Träd Gräs och Stenar hade vare sig spelförmågan eller något att delge mig politiskt. Att genom musiken försöka, som jag såg det, hjärntvätta var direkt vidrigt. Till sist undrade jag mest om det mer intressanta med den tidens musik, inte var att utröna vem som band vem i Hoola Bandoola Band.

Vi är menar jag, tillbaka i den likriktade politiska diskursen som rådde på 70-talet. Den må se annorlunda ut, den kan ha annorlunda förtecken men i grunden är den samma som då. Enkelspårig, inskränkt och inte så lite fördömande mot olika uppfattningar som inte stämmer med den egna. Eller vad sägs om Emelies egna citat:

”Det är inte speciellt tufft och provokativt att sparka neråt, särskilt inte som komplement för att du inte vågar eller tror dig kunna sparka uppåt. Du vet förmodligen också att vi i Sverige har råd att ta emot flyktingar eller rusta upp vården, men att pengarna hamnar i fel fickor istället. Du vet säkert att det är fullt möjligt för vem som helst att spela speed metal, men det är enklare att säga att det inte är för tjejer eller rasifierade istället för att bryta normen. Du kanske inte tycker att det är din sak att hjälpa till, eftersom du är en skitball opolitisk provokativ filantrop. Du behöver inte vara med och göra någonting vettigt åt problemen heller – men då får du fan hålla käften och backa, för du är i vägen på ett totalt meningslöst sätt.”

Tillskriv personer egenskaper, argumentera mot dem och till sist be dem fara åt fanders. Det är den berömda halmdockan som kommer fram igen. Själv känner jag inte igen något i beskrivningen men det finns bot mot min politiska omedvetenhet också, här ska uppfostras och indoktrineras. Mer om de postmoderna galenskaperna som sköljer över oss kan man läsa om på Fnordspotting.

Låt mig för guds skull slippa alla dessa snusförnuftiga människor, låt musiken vara musik. Vad är det för fel på vår tid. Frågor som kräver sina svar men jag hittar tyvärr inga mer än i musiken. Jag avslutar därför med något av det bästa jag vet, gruppen Mountain som framför sin låt ”Mississippi Queen” från festivalen på Randall’s Island 1970. Lyssna på det här, få saker i vår samtid är värd mödan.

Löjesguiden nominerar idag Emilie Drape till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Musiken är fokus, musiken är allt och särskilt rocken ligger mig varmt om hjärtat. Det är därför med förskräckelse man måste konstatera att det är inte musiken du är intresserad av, den är bara bäraren av ditt patos och ditt budskap. Den illa dolda och inskränkta socialismen som är budskapet har vi hört förr. Där gör du dig bara till en förlängd arm till proggen. Den kunde vi vara utan då och den är det definitivt bättre att vi slipper idag. Det falska musikintresset och den förmenta politiska agendan gör dig till en formidabel kandidat till priset.”

Annonser

24 thoughts on “Hårdrocken och heteronormativa hinder

  1. Håller med dig om att feminismen är vår tids kommunism och socialism. Alla skall uppfostras till den rätta läran, dv.s radikalfeminism.
    Om nu Emelie vill ha flera rasifierade och tjejer inom hårdrocken så får dom väl börja spela istället för att gnälla.Tror inte att någon av dagens manliga stjärnor har blivit curlade till framgång så varför skall tjejer och rasifierade bli det ?
    Det är för övrigt en annan sak som radikalfeministerna har gemensamt med 70-tals socialisterna och det är att samhället skall hjälpa dom med allt…

    Gilla

    • Just därför att de är totalcurlade lär de se det som fullständigt naturligt att allt bara ska rullas ut som en röd matta framför fötterna. Zara Larsson, Emilie Drape och alla andra tycker nog lite till kvinns att det där med att kämpa som man en gång var tvungen att göra, det är överskattat. Här finns poänger att göra på att utmåla sig som ett ”offer” och den poängen heter ”lättköpta fördelar”.

      Jag vill inte på något sätt framhålla mig som ett exempel, men jag har dragit mitt strå till stacken. Jag har burit mina trummor till spelningar på fritidsgårdar, jag har slitit i replokalen i oändliga timmar, jag har spelat för en öl eller möjligen två och jag har stencilerat flygblad och posters för att uppmärksamma det tre halventusiastiska personer kom för att se. Jag gjorde det därför att vi var unga, orkade och brann för en sak – musiken. Men när jag läser hennes text är det helt andra saker som brinner. Jag brinner därför att man vill ha de stekta sparvarna men inte kämpa för det. Jag brinner därför att man återigen vill göra musiken till det jag hatade med sådan intensitet på 70-talet nämligen politisera den för att ”medvetliggöra”. Här ska det undervisas och kommas med pekpinnar, allt det jag vände mig emot. Inom punken som jag var en del av, fanns ju mantrat ”Never trust a hippie” och det gäller mer än någonsin idag. Jag ser Emelie som en del av denna rörelse och jag ser hennes kall som precis detsamma proggen en gång hade. Yak! 😀

      Gilla

  2. Jag har läst mängder av rockbiografier och slås gång på gång över vilket oerhört arbete flera manliga grupper och artister lade ner (eller tvingades lägga ner) innan de slog igenom. När The Beatles kom till Hamburg första gången 1960 tvingades de spela i cirka fem timmar (med korta pauser varje timme), sju dagar i veckan under två månader, inför en publik som i första hand var där för att supa och ragga. De tvingades dessutom bo under usla förhållanden.

    Jag har alltid hävdat att män i allmänhet är mer fanatiska när det gäller att ha intressen och följaktligen också kan lägga ner oerhört mycket tid på sina intressen. Man blir heller inte förvånad när det visar sig att det finns både fler manliga genier men också ”idioter” än kvinnliga motsvarigheter. Allt detta kan delvis bero på att män och kvinnor har olika halter av testosteron. I vilket fall som helst så framstår genusgalningarnas mantra, ”Könet är bara en social konstruktion”, som rent trams.

    Det blev rent löjeväckande när Sweden Rock Festival (som ju gärna bokar grupper vars kommersiella höjdpunkt inträffade under sjuttio- och åttiotalet) blev utsatt för väldigt hård kritik av genusmaffian, eftersom typ 95 procent av grupperna var manliga. Själv kan jag bara komma på tre kvinnliga grupper från sjuttio- och åttiotalet som ligger nära hårdrockgenren; Fanny, The Runaways och Girlschool. Av dessa var det bara Girlschool som kan sägas ha nått kommersiella framgångar.

    Fast är inte denna grupp den första kvinnliga (hård)rockgruppen?

    Jag vill också hävda att det är mycket lättare för snygga eller sexiga kvinnor (Samantha Fox, etc) att få skivkontrakt än för manliga motsvarigheter. Låt vara att deras kommersiella potential ofta inte varar så länge.

    Beträffande HBTQ så var Freddie Mercury (Queen låg ganska nära hårdrocken, åtminstone under sin tidiga karriär) homosexuell, med vissa inslag av bisexualitet. Kurt Cobain, vars grupp Nirvana också tangerade hårdrocken, sades ha haft några homosexuella upplevelser och till och med ha tvivlat på om han verkligen var heterosexuell.

    Till sist: Hade det funnits 80 procent manliga musiker, så hade det givetvis varit rimligt om vi hade haft cirka 80 procent manliga artister på rockfestivaler. Hade det å andra sidan funnits 80 procent kvinnliga musiker, så hade det givetvis varit rimligt om vi hade haft cirka 80 procent kvinnliga artister på rockfestivaler. Problemet när det gäller genusmaffian är att det alltid ska vara minst 50 procent kvinnliga artister, oavsett hur många manliga respektive kvinnliga artister det finns.

    Gilla

    • Tack för din kommentar Peter! Jo, jag läser också lastbilslaster av den varan om allt och alla. Ingen genre, allt är intressant. Jag slås också av samma sak som du, år av slit kanske till och med årtionden. De flesta förblir okända och glöms helt enkelt bort av historien, andra har turen och går det riktigt bra kan man till och med leva på det. Få förunnat dock, de flesta får se karrären gå förbi utan att det händer något. Men trots det finns det en tjusning i spelandet och utövandet. Visst är det slitigt, men med patos och passion kommer man långt. Själv har jag släpat mina trummor till kryptiska spelningar för en öl, roddat allt själv, stencilerat och marknadsfört för att se tre tappra själar stå och headbanga. Otacksamt? Nä, fruktansvärt roligt så länge man brinner för det!

      Precis som du skriver finns det en snedfördelning. I motsats till Emelie VET jag att det inte beror på något patriarkat eller killarnas ovilja. Tvärtom har alla jag har lärt känna under åren aktivt försökt att uppmuntra och stöjda men mest mötts med attityden ”jag kan inte”. Men det är det som är grejen med att spela, man måste försöka och försöka igen. Många gånger misslyckas man och sen efter 350 försök sitter den. Emelies och Zara Larssons synsätt tycks vara att ”vadå kämpa, jag ska ju ha allt gratis som så många gånger förut”.

      En väg framåt till det hägrande slutmålet är att gnälla. Gnäll skrämmer mottagaren till ”man vill ju inte bli utpekad som kvinnohatare så det är bäst att tillmötesgå”. Synd eftersom det ger orättvisa fördelar, skapar allt annat än jämlikhet och lär folk att det finns en enkel väg ut ur allt som dessutom skapar genvägar till det man vill ha nämligen framgång. Snällt men kontraproduktivt med andra ord. Det finns ett utmärkt brittiskt talesätt: ”Sometimes you have to be cruel to be kind” och det är exakt vad det handlar om. Livet är inte alltid en räkmacka och man måste lära sig att tackla motgångarna. Det kan man bara lära sig den hårda vägen och genom att ta ansvar. Något som man gör t ex genom att spela, men också genom att engagera sig i idrott eller föreningsliv om man hellre vill det. Här däremot andas det ”ska vi behöva ta ansvar också”. Jag tycker mest synd om personer som de här, de fattar nog inte vad de missar.

      Gilla

  3. En resa börjar med ett steg och utgår från en själv. Tycker hon det är för få kvinnor i rockmusiken: Köp en gitarr och börja träna tunga riff. Är det för få racifierade: Sätt upp en School of Rock i Rinkeby. Gör något, istället för att gnälla på alla andra som spelar. Men som alltid, doers do, sayers say.

    Gilla

    • Visst skulle det vara trevligt med mer tjejer i rock. Visst behövs uppmuntran för att få dem dit. Till saken hör dock att när jag spelade som mest från ca 1977-1985 så gjordes inget annat än tjatades och gnatades på tjejer men svaret blev alltid att de antingen stod tillbaka eller kom med lama ursäkter som ”jag kan inte”. De kan med andra ord inte skylla på patriarkatet eller den ondsinte mannen, den punkten har vi passerat och den visade sig vara helt felaktig. School of rock i Rinkeby tycker jag låter som en utmärkt idé om man uppnår det som jag hoppas – att uppmuntra och stimulera. Om det däremot leder till Södermalmsfilosofin dvs kvotera in tjejer så de får lära sig spela rock för att de är tjejer, då ligger vi illa till. Omotiverade, intvingade och lagom vilsekomna tjejer som undermedvetet vet att de bara är där för att någon har talat om att de ska vara det istället för att vilja det, skapar inte bra atmosfär och därmed inte bra musik. Lek och lust som i filmen ”School of Rock” (grymt bra för övrigt!) är alltid bättre. För Emelie tycks det snarare handla om en ”politisk plikt” eller ett sätt att ”föra ut ett budskap”. Där kräks jag, jag upplevde den vedervärdiga proggen och dit vill jag inte igen. 🙂

      Gilla

    • Visst är det mer bekvämt, men baksidan är att man inte vinner nåt på det. Man får inte lära sig att ta ansvar, att administrera, att delegera att underkasta sig replokalsens rutiner och sätta ett mål och så vidare. Jag vill inte framhäva mig själv men det är saker som jag och alla andra som har spelat har som gemensam erfarenhet och som vi tar med oss. Emelie tycks mera vara ute efter att ta med sig av alla fördelar utan att betala priset och dessutom passa på och sprida lite politiskt budskap genom musiken samtidigt. Man ska fostras, upplysas och lära sig tänka rätt precis som proggen (rysningar!) en gång hade som målsättning. För offerkoftan sticks inte då den inte är av ylle utan mjukaste bomull, det har Emelie säkert lärt sig från barnsben. Synd, om det inte hade varit så hade hon och andra lärt sig att blod svett och tårar inte bara är en uppoffring, det är en vinst då man får så mycket med sig på kuppen.

      Gilla

  4. Hej.
    Den av socialismen infekterade feminismen korsades under det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet med den franska postmodernismen. Att hybriden dröjt till tvåtusentalet med sitt fulla genomslag beror på att den föregående generationen kommunister och socialister var sprungna ur Sovjet-erans teknokrati. Nu står de på läktaren och hejar fram de (måttligt) unga, ety det viktiga är kampen, inte verkligheten.

    Förhoppningsvis befinner vi oss nu på toppen av vågen. Verkligheten låter sig inte heller denna gången betvingas av socialismen, och från feminister i andra delar av världen hörs allt högre protester mot den västerländska vita kvinnans maktposition och rasistiska etnifiering av mänskliga rättigheter (enligt de senares egen logik). Feministerna här är endast borgerskapets bortskämda prinsessor; de har aldrig upplevt klanvälde, hederskulturer eller faktisk diskriminering och exkludering.

    Låt oss vara storsinta och låta fakta tala för oss: min musik gör inte din sämre. Om du inte gillar ‘Les Képics Blancs’ så lyssna på nåt annat.

    Förslagsvis kan postmoderna feminister roa sig med att översätta diverse reggea, hiphop, och r’n’b-texter till svenska. Där snackar vi sexism och hat!

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    Gilla

    • Jag hoppas verkligen vi har nått toppen. Det börjar bli lite jobbigt i min musikersjäl när jag tvingas konstatera att Emelies politiska och musikaliska resonemang skiljer sig lite eller inget från den agenda som rådde under proggens 70-tal. Jag skakar i ångest vid blotta tanken på de åren. Musiken ska återigen fostra, forma och förmedla ett politiskt budskap som handlar om socialism, kommunism och feminism. Den fria tanken är som bortblåst liksom spelandets frihet och obegränsade möjligheter. Sånt skrämmer mig då det kallas indoktrinering, en metod som tycks ha kommit till heders igen och som också den upplevde en blomstringstid under 70-talet. Allting är en cirkel, också här.

      Gilla

    • Ja, angående reggae är min stående fråga: hur många av texterna handlar om att döda homosexuella män? Och då är jag inte enbart sarkastisk.

      Precis. Min musiksmak må sluta omkring 1710, men ni andra får lyssna på vad ni vill!

      Gilla

      • Jag ääääälskar också klassisk musik och tycker det är spännande att samla på historiska verk. Jag är helt enkelt en hopplös allätare som tycker det är spännande att hela tiden upptäcka. Man ska aldrig däremot som du så fint påpekar, sätta sig till doms över andras smak. Jag har valt ett exempel – Mountain – men det finns fler och annorlunda saker jag också högaktar som t ex Jan Garbareks sublima ”Officium” som gjordes med The Hilliard Ensemble. Mjuk jazz blandad med gregoriansk kyrkomusik byggd på originalpartitur från 1100- 1300 som är så spännande att man häpnar. Gamla Nick Drake-verk från tiden runt 1970 är också det mumma för själen.

        Ditt exempel från regggaen är helt riktigt. Jag kommer inte ihåg vem det var, men det är en nu verksam reggae-artist som hade uttalat sig så homofobiskt att alla var tvungna att reagera. Det var bara några år sedan den rätt snaskiga historien utspelade sig. Sen har vi ju alla gangster-rappare som för att skaffa sig status rappar om ”Bitches and hoes”. Sexistiskt kan man fråga sig, men eftersom det är rasifierade personer som begår dessa nesligheter blir det problem i den identitetspolitiska undervegetationen. Därför blir det också rätt snabbt tyst som i graven. Det som normalt hade startat ett drev, förklaras istället med ”den förtrycktes rätt att slå uppåt”.

        Med det argumentet kan man ju tänka sig om man gick upp till högsta chefen på ett företag som säg anställd på vaktmästeriet och gav honom en fet höger. När man sen ska förklara sin nesliga handling hävdar man att man bara slog uppåt för att förtryck alltid söker sig ner i hierarkier. Det fack som trasslar ur den anställde ur den rävsaxen är värd priset som årets förhandlare.

        Zara Larsson låter som en lättviktig variant av med mer dur än hennes musik. Vedervärdig lättviktssoul med glada popinslag utan vare sig engagemang eller djup. Bara snöd kommersiell kallhamrad musik för örat att tugga på men inget för sinnet att begrunda över. Du har med andra ord inte missat något och jag går så långt att jag sätter dödskallevarning på musiken. Ingen som älskar musik kan nog känna att det är mödan värt att lägga ner tid och energi på lättviktig intetsägande pop med karibisk stuns för exotismens skull. Så du gör helt rätt i att gå runt den, själv begick jag misstaget att bemöda mig en stund. Det gör jag helst inte om. 😀

        Gilla

  5. Mitt minne av 70-talet var att de som spred ett politiskt budskap var oftast dåliga musiker och skrev dålig musik. Det hjälpte inte hur många gånger de gick ABF kurser, det sög hela tiden. P3 körde mest proggskräpet hela tiden så man fick nytt genom att man bytte kassettband med kompisar. In Rock var sensationell när den kom, ännu mer när Machine Head och Made in Japan, då var man såld. Det kom mycket bra musik på 70-talet men man hörde sällan den i svensk radio, utom möjligen på topplistan. Man lyssnade istället på Radio Luxemburg på AM-bandet, sena kvällar.

    Härligt, Mountain så här på förmiddagen. Leslie West, världens största (på längden och bredden) rockgitarrist. Gitarren i videon sa han att han köpte i en pantbank för 50 dollar vilket bevisar tesen, dyrt instrument betyder inte att det låter bättre. Still going strong som 70-åring trots att han blev av med ett ben p.g.a. diabetes för några år sedan. Som en äkta New Yorker kan han skämta och ironisera om allt, inklusive det förlorade benet.

    Gilla

    • It was the progg, the progg I say! Den stank, den var förlegad förruttnad uoch rätt inskränkt med sina politiska budskap och ytterst dåliga musikerinsatser. Leslie West och för den delen Felix Papparaldi är och förblir måttstocken på en sjujävla vilja och inställning som kunde försätta berg (förlåt ordvitsen!). Jag tycker själv att Mountain är en av de närbesläktade till det Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin höll på med och som också förebådade hårdrocken. Låten ”Mississippi Queen” är urtypen i varje fall för mig, för riktigt bra rock. Bara introt knäcker mig och gör mig knäsvag på samma gång. Live kunde de räta ut Schweiziska bergsvägar och det är inte utan att gruppnamnet är mer än passande. Trevligt att Leslie fortfarande orkar oddsen till trots, han är en levande legend som visste hur ett tungt riff skulle sitta.

      Gilla

      • Vi är på väg tillbaka till proggträsket igen. Nya ansikten, samma dåliga musik. Tyvärr kan jag inte få in Classic Rock eller Bandit på radion så det är tyst på jobbet. Mississippi Queen introt ska börja med Cowbell. Du räknar upp de jag hade som förebilder när man själv var aktiv 1973-1980. Felix Pappalardi blev skjuten av sin fru (hon som gjorde skivomslagen) när han sa att han ville skiljas. Mountain, vars första gig var på Woodstock, kan nog sägas ha gjort den första hårdrockballaden, Theme for an imaginary western som skrevs av Jack Bruce och Pete Brown och Mountain fick ta över låten när Clapton vägrade spela in den med Cream. Eddie van Halen sa en gång att hans 2 förebilder är Leslie West och Frank Zappa. Leslie West tog bort halsmicken på sina gitarrer. Någon frågade varför och han sa att den aldrig användes och han behövde plats för en askkopp. Det är Rock’n Roll attityd, inte att gnälla i media.

        Gilla

      • Det finns många sådana roliga detaljer som dessutom skvallrar om en attityd som håller på att gå förlorad. Leslie Wests uttalande om askkoppen är helt enkelt underbar. Frank Zappa var The father of inventions för att travestera. Captain Beefheart gick i hans fotspår men lyckades upptäcka en hel del eget. Focus, Wishbone Ash, Deep Purple och ej att förglömma de tidigaste inspelningarna med de ondskefulla tonerna från Black Sabbath. Ja, man kan nostalgiskt titta tillbaka och ibland grina illa som åt proggen. Roligast i det sammanhanget var väl Philemon Arthur & The Dungs ironiska betraktelse och avsågning av proggen i ”In kommer Gösta”. Knappast bra, det var liksom meningen att det skulle låta för jävligt, men ironiskt och pubertalt men med hög skrattfaktor. Peter Birro beskrev låten som ”påtända tibetanska munkar som går bärsärkagång i studion”.

        Musik är underbart, musik är den ultimata friheten där man kan tänja gränser och upphäva dessa i samma andetag. Men när musik a la Emelie återigen ska bli en tvångströja som sätts på den som vill eller tvingas att lyssna där pekpinnarna duggar tätt, då blir den ett tvångsmedel få vill ta i. Jag skulle till och med kunna säga att jag tror hennes idéer omsatta innebär döden för rockmusiken i Sverige för lång tid framöver. Det är tur då kanske att hon än så länge är rätt isolerad i sin syn, vi får se hur framtiden ser ut. Med vettiga tänkande människor ser den trots allt ljus ut.

        Läste rätt nyligen påminnelsen om det jag hade förträngt. Att Papparaldi skjöts av frun var ja, en stor förlust. Kan inte uttrycka det på ett annat sätt än att han är saknad men ihågkommen. En av alla stora musiker som gått hädan i förtid men som lever vidare genom musiken. Tony Iommi, nästa idol, kämpar med cancern. Det senaste lät inte hoppingivande men samtidigt ger sig trion ut på turné. Vi får hoppas på det bästa.

        Gilla

      • Det finns en DVD som tar upp historien om Mountain, Sea of Fire. Leslie West, Corky Laing och John Shea (skådisen) med flera drar många historier i scrapbookdelen av DVD’n.

        Gilla

      • Den måste jag skaffa! Tack för tipset T. Det är nämligen den andra delen jag samlar på – musikdokumentärer. Tycker ofta de är mycket intressanta, särskilt extramaterialen med intervjuer med mer eller mindre obskyra personer som blivit indragna i något kring en grupp eller artist.

        Glömmer aldrig historien som berättades på ”End of the Century” som handlar om Ramones. John Cummings, senare känd som Johnny Ramones, spelade i ett skolband och basisten, John och några andra hade köpt biljetter till Beatles spelning på Shea stadium. Med sig hade John en kasse som alla frågade om men han vägrade att tala om den utan viftade bort allt. Väl inne, säkerhetskontroller var inte uppfunna på den tiden, började så småningom bandet spela och då öppnades kassen. I den fanns hur många stenar som helst i knytnävsstor storlek och dessa började nu John slänga mot scenen medan han hela tiden skrek ”Stones, stones, stones”. En av stenarna studsade på scenens framkant och ändrade riktning så den flög cirka en halvmeter ovan John Lennons huvud. En rätt löjlig historia som ändå berättar historien om en person och hans karaktär eftersom han senare kom att bli känd som en rätt otäck figur som kunde dra kniv mot människor då han blev förbannad. En vana han använde också mot bandets övriga medlemmar.

        Samma vana fick ett abrupt slut inför inspelningen av skivan ”End of the Century” där sångaren Joey Ramone till varje pris ville samarbeta med demonregissören Phil Spector och hade fått sin vilja igenom. Snart hade det dock uppstått friktion mellan Johnny Ramone och denne och grälen avlöste varandra. Vid ett tillfälle hävdar Johnny att Phil drog pistol som sattes mot hans tinning och med orden ”spela” hade han få val kvar. Efter händelsen åkte Johnny hem i vredesmod till New York och därför gjordes inte heller några pålägg på inspelningarna. Det är alltså en historia om djupt skadade och kanske till och med missanpassade människor som förklarar varför både han och gruppen blev vad den blev. Roligt? Nja, det får var och en avgöra men det förklarar som sagt en hel del.

        Gilla

  6. Ja, den moderna feminismen (den så kallade ”särartsfeminismen”) har mycket att stå till svars för. Jag kommer bland annat att tänka på våra stora kvinnliga schlagerartister från femtio- och sextiotalet. De hade stenhårda turnéscheman men gnällde aldrig eller väldigt sällan.

    Debatten påminner om kvinnlig representation i företagsstyrelser. Vad få tänker på är att man i allmänhet inte blir styrelseledamot i ett stort företag förrän i 45-50-årsåldern. Det är med andra ord människor som gick på universiteten under främst sjuttio- och det tidiga åttiotalet som sitter i styrelserna i dag. På den tiden befann sig männen i ganska kraftig övervikt, åtminstone när det gäller utbildningar som dessa företag vill ha (civilingenjörer, etc). Företagen är förstås inte lika intresserade av att få kvinnliga genusvetare och socionomer i styrelserna …

    Många män som har nått dessa positioner har förstås också jobbat stenhårt under många års tid. I dag verkar det snarare handla om att man som kvinna ska få sitta i styrelserna redan säg tio år efter universitetsexamen.

    Gilla

    • Visst finns det paralleller och visst är debatten bara två sidor av samma mynt. Den moderna feminismen har också mycket att ställas till svars för, en sådan sak är just det här att de stekta sparvarna bara förväntas komma flaxande rakt in i munnen. Skadan ställer till med är det sällan någon som tar upp, särskilt inte feministerna själva. För med den automatiska framgången alla vill ha, kommer också bristen på engagemang, kunskap och patos i frågan man är satt att lösa. Man blir helt enkelt inte lika taggad på idén som när man måste kämpa lite för att nå det man vill uppnå.

      Precis som du skriver fick flera manliga och kvinnliga artister slita hårt för sin framgång en gång i tiden. Beatles Hamburgtid var kantad av att få spela för andra, uppträda på spelningar med en kvarts paus mellan där man spelade nära nog non-stop eller fick ta mindre lönsamma spelningar i t ex folkparker eftersom det gav reklamen man ville uppnå. Det ekonomiska var däremot ett klent kapitel. De flesta har fått börja med att spela för en öl eller två. Pengar var man tvungen att vara etablerad för att kunna tjäna.

      Det Emelie och Zara och alla andra ”brats” förväntar sig är en genväg runt allt det där. Man vill ha framgången utan smärtan. Tyvärr ingen bra idé då det hårda slitet lär en att ta ansvar för en rad saker och lär en färdigheter man inte hade. En livets hårda skola som formar en helt enkelt. Männen som har fått jobba många gånger om, förenklas och hånas för sitt slit, allt för att bereda vägen för vår nya härskara som ser hägrande mål i makten och härligheten utan ansträngning.

      Gilla

      • Bratsen har mycket att lära av Lill-Babs. Oavsett vad man tycker om hennes repertoar så är hon den som har jobbat hårdast i artistbranschen och lyckats försörja sig och sin familj trots tuffa tider emellanåt.

        Gilla

      • Hahahah! Jo, så är det nog och jag tycker faktiskt att också Lill-Babs låtar i varje fall i sina delar är riktigt lyssningsvärda. Vem glömmer hennes urcoola tolkning av ”Tuff Brud I Lyxförpackning”? Vem kan avfärda hennes version av ”Leva Livet” eller den supernaiva ”Är Du Kär I Mig Ännu Klas-Göran?” som kanske tillhör den lite mer löjliga kategorin men som ändå lockar till skratt. Till alla brats: ”Spotta inte på Lill-Babs, det kostar på i längden.” Dessutom är det som du säger, hon har jobbat svinaktigt hårt för att kunna nå dit hon ville. ”Streber” skulle väl Mikael Wiehe kallat det, ”artistbranschen när den är som mest krävande” säger nog vi andra. Man kan ha olika åsikter om hennes musik, men man måste beundra henne för att hon både orkat och velat. Småbarnsmamma mitt i artistkarriären med en familj och alla förpliktelser det medför kan bli för mycket för vem som helst. Bratsen borde pröva på det och sluta gnälla om hur jävla illa de mår i form av påhopp på både oskyldiga män, musik och folk över fyrtio. Man skapar ingen bra grogrund för en dialog.

        Gilla

    • Precis. Därav ”fler Anders än kvinnor i styrelserna”. Ren statistik, det är ett vanligt namn bland medelklassen som går de utbildningarna.

      Gilla

  7. Har aldrig hört Larzzon, men gissar från beskrivningen hon är ännu en av de atonala joddlare som Mariah Carey har på sitt samvete.

    Pratchett skrev någonstans att när människor försöker härma djur blir det fel eftersom människor analyserar sönder allt. Jag tror det var den här jag tänkte på, från Equal Rites:
    ”Animal minds are simple, and therefore sharp. Animals never spend time dividing experience into little bits and speculating about all the bits they’ve missed. The whole panoply of the universe has been neatly expressed to them as things to (a) mate with, (b) eat, (c) run away from, and (d) rocks. This frees the mind from unnecessary thoughts and gives it a cutting edge where it matters.”
    Nu blir det prov i läsförståelse! Låter detta som
    1) En musiker som har eller kommer att lyckats därför att han/hon koncentrerar sig på musik?
    2) Någon som ”vill använda musik för att göra världen bättre, och, tja, kanske det går att göra via musik, men naturligtvis är det budskapet som räknas”?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s