Hårdrocken och heteronormativa hinder

Jag minns den än, den där skivan jag så länge hade velat köpa. Till sist räckte veckopengen till de tjugo kronor skivan kostade. Jag kastade mig hem och snart ljöd de ljuvligaste toner ut från det Fredrikska pojkrummet. Det var Deep Purples klassiska ”In Rock” som trakterades och jag var lycklig, så lycklig.

Nu 45 år senare är jag fortfarande lycklig över ”In Rock”, den är en klassiker som sagt. Jag är också lycklig över andra skivor som blev följden av den där kärleksförklaringen från Deep Purple. Jag har aldrig brytt mig om vem som spelar vad eller vem som har gjort vad, det viktiga har alltid varit kärleken till musiken och att denna är besvarad genom skivor man bara kan älska.

Jag har också varit mindre intresserad av indelningar i genre, ”bra” har alltid varit måttstocken. Men nu ska allt det ändras, allt detta i radikalfeminismens och det anti-heteronormativas korståg som med buller och bång ska introduceras. Så också på hårdrocksscenen. Emilie Drapers debattartikel på SVT Opinion är ett sånt exempel och ett avskräckande sådant också.

Nu ska också musikscenen ”norm-certifieras” av politiskt korrekta skaror vars livsluft är att förstöra glädjen med musik och att styra agendan dit man vill. Det som lär förlora på det är musiken, men det är sekundärt när vi ska inskolas Foto: ”Slayer – Tuska 2008 – Tom Araya” by Cecil – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Det började med att metal-fantasten Jenz Kjellberg tyckte det spelades alldeles för lite metal och hårdrock i radio och i TV. Mainstream-musik i soulgenren har tagit över också där. Hans inlägg hittar du här på SVT Opinion. En väl underbygd artikel som handlar om balansen i radion som inte tycks spegla  alla musikstilar och det olika grupper föredrar. Istället har utbudet av musik allt mer strömlinjeformats också hos public service.

Naturligtvis har alla rätt till en åsikt, det är därför man har en debatt. Men man får hela tiden en gnagande känsla när en viss typ av personer lägger sig i debatten. Visst är Jenz en ”äldre” man och visst är han en produkt av den tid som formade honom, i hans fall 80-talet. Det är väl därför han blir måltavla för personer som Emelie Draper.

Hennes första invändning låter lite krystad. Hårdrock och metal får inte bli mainstream och bör därför inte spelas på radio. Nähä, så det är därför några av rockhistoriens största band är just hårdrocksband och metal också för den delen. Vare sig Led Zeppelin, Deep Purple eller Iron Maiden var då eller nu direkt kryptiska källarband som ingen hörde talas om.

Tvärtom var de för sin tid kioskvältare. Många och långa är väl stunderna man har kunnat lyssna på grupper som Metallica och Marilyn Manson för att nämna mer samtida exempel. Visst finns de mer obskyra exemplen som bara de initierade kan berätta om, men det är väl för att också dessa band ska få en plattform i etern som det kanske är viktigt att skapa en bas också för dom. Får dom och andra inte det är vi snabbt tillbaka i Zara Larsson-träsket med färdigtuggad musik som är outhärdlig.

När inte ens metal-fans som Emilie Draper vill ha hårdrock i radio och TV, vad får vi istället? Zara Larssons outhärdliga soulslakt? Tvi vale! Foto: DN

Hon nämner i samma andetag att det finns band som redan är både metal och mainstream. De skulle därför redan ha sin plattform i radion tack vare sin tillrättalagda musik. Exemplen är Volbeat, In Flames och Slipknot. Det sistnämnda bandet spelas sällan eller aldrig så de kan vi glömma som argument. Volbeat är på gränsen till olyssningsbara och frågan är om det ens är metal. Findus färdigmatsmetal? Ja! Metal? Mycket tveksamt! Samma sak gäller In Flames så exemplen är rätt hårresande.

Fortfarande undviker dock Emelie frågan, vore inte också mindre eller medelstora band värda ett medie som kunde föra ut deras musik? Ska musik lida sotdöden bara för att aktörerna på marknaden har bestämt sig för att ofarlig färdigtuggad musik som Rihanna och Zara Larsson ska få plåga oss istället? Är det inte Public Service uppgift att tillse att alla aspekter av tillvaron ryms, det som så fint heter ”mångfald”?

Så här fortsätter hennes inlägg, eller ska jag säga ”hen” för det är dit det barkar i nästa steg. För med de magiska orden ”ojämn fördelning” snubblar vi som läser genast in på identitetspolitikens minerade utmarker. För Emilie vill komma bort från hårdrockens mittfåra där de heteronormativa tanken råder. Jag hör stöveltrampen som ett eko i bakgrunden, olika ideologier men samma tankar och idéer. Nu ska dessutom min älskade musik intas och omformas för att passa den agenda dessa nyttiga idioter har.

Emilie påpekar det alla vet, det finns inte tillräckligt med tjejband i genren för att kunna kallas jämställt. Hmmm, hur vore det om hon och hennes medsystrar började spela istället för att gnälla om ”orättvisan”? Att göra något åt saken ter sig naturligt, att hålla på med innehållslöst pladder däremot är bara jobbigt och direkt plågsamt. Att det finns så få tjejband är sant men de har trots allt funnits och finns. Det finns alltså få förebilder värda namnet och då är det dubbelt så viktigt att fixa den skadan.

Bandet L7 lär inte vara alldeles okänt för Emilie och andra som vill se fler tjejer i rocken. För övrigt rekommenderar jag varmt att man nöter och nöter igen för att spela och skriva låtar som gör att fler tjejband uppmärksammas Foto: ”L7 – Rock am Ring 2015-9409” by Andreas Lawen, Fotandi – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Trots den akilleshälen finns alltså banden. Girlschool tillhör de mer kända. Också artister som Lita Ford, Joan Jett och gruppen Vixxen är inte alldeles okända och definitivt inte exkluderade, tvärtom. L7 Började som ett hårdrocksband för att så småningom bli mer indie-inspirerade. ”Exkluderande” är alltså en term med många direkta felaktigheter.

Sista spiken i debattens kista slår Emelie till sist in när musikgenren får fatwan utslungad. Den är hbtqai-fobisk! Vad ”AI” står för tycks ingen utom Emelie veta. Rockmusik har aldrig någonsin handlat om att sätta vare sig manligt, kvinnligt eller henligt i första rummet. Det har alltid handlat om utlevelsen, glömma vardagen för en stund och kunna njuta av det man gillar bäst – musik.

Att som Emelie påstå att musikgenren skulle vara exkluderande är som att säga att påven är muslim. Rob Halford, sångare i Judas Priest, var tidigt ute ur garderoben och lät meddela att han var gay. Dee Snyder, sångare i Twisted Sister, liknar sig och bröderna i bandet vid bedagade transvestiter och gör det dessutom med stolthet och utan fördom. Trummisen i Def Leppard hade bara en arm men spelade ändå med fötter och den kvarvarande. Också funkofobi är därför rätt lönlöst att tala om.

Nej förklaringen till hennes hätska utfall måste nog förklaras på ett bättre sätt än hennes text ger, den hittar vi på hennes blogg – Hårdrock Mot Rasism. En varning till känsliga läsare, vill du inte få allvarliga återfallsproblem i 70-talsinspirerad radikalsocialistisk retorik bör du inte trycka på länken.

För proggen var inte musiken det främsta, av förklarliga skäl, utan att sprida ett politiskt budskap. Nu börjar samma tendenser till min stora förskräckelse dyka upp igen Foto: Wikimedia

För precis som den bedrövliga proggrörelsen en gång resonerade, tycks numer allt politiseras och problematiseras. Inte ens musik får vara musik. Istället ska vi återigen som en gång i tiden ”medvetliggöras” om hur det ”rätta” samhället ska byggas. Det är som alltid den socialistiska synen som tittar fram. Här ska det indoktrineras och präntas in, glöm den fria tanken och din egna slutledningsförmåga.

Jag fick nog av det där redan på 70-talet. Förnumstiga medlemmar från Samla Mammas Manna, Blå Tåget, Nationalteatern eller Träd Gräs och Stenar hade vare sig spelförmågan eller något att delge mig politiskt. Att genom musiken försöka, som jag såg det, hjärntvätta var direkt vidrigt. Till sist undrade jag mest om det mer intressanta med den tidens musik, inte var att utröna vem som band vem i Hoola Bandoola Band.

Vi är menar jag, tillbaka i den likriktade politiska diskursen som rådde på 70-talet. Den må se annorlunda ut, den kan ha annorlunda förtecken men i grunden är den samma som då. Enkelspårig, inskränkt och inte så lite fördömande mot olika uppfattningar som inte stämmer med den egna. Eller vad sägs om Emelies egna citat:

”Det är inte speciellt tufft och provokativt att sparka neråt, särskilt inte som komplement för att du inte vågar eller tror dig kunna sparka uppåt. Du vet förmodligen också att vi i Sverige har råd att ta emot flyktingar eller rusta upp vården, men att pengarna hamnar i fel fickor istället. Du vet säkert att det är fullt möjligt för vem som helst att spela speed metal, men det är enklare att säga att det inte är för tjejer eller rasifierade istället för att bryta normen. Du kanske inte tycker att det är din sak att hjälpa till, eftersom du är en skitball opolitisk provokativ filantrop. Du behöver inte vara med och göra någonting vettigt åt problemen heller – men då får du fan hålla käften och backa, för du är i vägen på ett totalt meningslöst sätt.”

Tillskriv personer egenskaper, argumentera mot dem och till sist be dem fara åt fanders. Det är den berömda halmdockan som kommer fram igen. Själv känner jag inte igen något i beskrivningen men det finns bot mot min politiska omedvetenhet också, här ska uppfostras och indoktrineras. Mer om de postmoderna galenskaperna som sköljer över oss kan man läsa om på Fnordspotting.

Låt mig för guds skull slippa alla dessa snusförnuftiga människor, låt musiken vara musik. Vad är det för fel på vår tid. Frågor som kräver sina svar men jag hittar tyvärr inga mer än i musiken. Jag avslutar därför med något av det bästa jag vet, gruppen Mountain som framför sin låt ”Mississippi Queen” från festivalen på Randall’s Island 1970. Lyssna på det här, få saker i vår samtid är värd mödan.

Löjesguiden nominerar idag Emilie Drape till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Musiken är fokus, musiken är allt och särskilt rocken ligger mig varmt om hjärtat. Det är därför med förskräckelse man måste konstatera att det är inte musiken du är intresserad av, den är bara bäraren av ditt patos och ditt budskap. Den illa dolda och inskränkta socialismen som är budskapet har vi hört förr. Där gör du dig bara till en förlängd arm till proggen. Den kunde vi vara utan då och den är det definitivt bättre att vi slipper idag. Det falska musikintresset och den förmenta politiska agendan gör dig till en formidabel kandidat till priset.”