Det heter i många sammanhang hur viktigt det är att hela landet lever. Alla tycks vara överens om att nåt måste göras, i samma veva är alla oense om vad som behöver göras så slutresultatet bli polsk riksdag igen. Sverige är tillräckligt mycket bananrepublik för att återigen visa vägen mot en nermontering av landet där vi helt enkelt inte förmår att vidta de åtgärder som så väl behövs.
Ett exempel på detta är en rapport som i dagarna landade på Näringsminister Mikael Dambergs bord. Under rapportnamnet ”En fondstruktur för innovation och utveckling” låter allt så tjusigt men det var nog bara namnet som var det. Tanken var att man skulle göra något åt en av våra stora akilleshälar i den ekonomiska utvecklingen. Länken till rapporten hittar du här under.
Klicka för att komma åt sou_2015_64_webb.pdf
Tanken vart att göra det möjligt att med tillgängligt kapital kunna få finansiering så att en idé kan fortsätta att utvecklas till en färdig produkt. Idag finns många idéer, många planer men inga pengar eftersom risken också är hög. Många drar helt enkelt öronen åt sig och därmed faller många goda idéer i glömska eller handlar i utländsk ägo till fördel för deras industri. Ett sånt exempel är rysksvenska Angelica Hulls forskning om miljövänligare flygbränsle som måste finansieras med andra medel än svenska. Resultatet kan bli jobb där men inte här. Mer om historien i Miljö & Utveckling.
Oftast finns idéerna men det som saknas är pengarna. Också de som är villiga att satsa utanför storstadsregionerna lyser med sin frånvaro. Det offentliga har rått bot på den obalansen men nu vill rapportskrivarna ta bort också detta. De enda som vinner på det är storstäderna. Foto: Telegraph
Det behövs med andra ord kapital för att investera i framtidens jobb, så långt är allt rätt i rapporten. Det är först därefter det börjar gå snett. Ett geografiskt område som länge har varit ett näringspolitiskt problem är Norrlands inland som länge har dragits med negativa siffror i befolkningsunderlag, antalet arbetstillfällen och utflyttning som en direkt konsekvens.
Idéer lokalt där är alltså guld värda då de innebär utveckling istället för avveckling. Det är där kapitalet kommer in, här behövs goda idéer men än mer pengarna för att utveckla och göra att idé kan bli tillverkning och ett levande näringsliv. Därför tog Maud Olofsson ett bra beslut för en gångs skull när hon skapade bolaget Inlandsinnovation vars uppgift var just att investera i Norrlands inland, Värmland och Dalarna. Tanken var att se till att investeringsbara pengar hamnade också där, inte bara i Malmö, Göteborg eller Stockholm.
Ett bra kvitto på framgången med reformen var att dels började investeringsbanker i de stora städerna att knorra. Det brukar betyda att man ser en konkurrent och sånt är bra. Ett annat kvitto var att pengar nu inte bara investerades i projekt vars ursprung fanns i storstadsregionerna. Dit gick redan en förkrossande majoritet av de investerbara pengarna men nu blev det mer balans i systemet.
Ytterligare en effekt var att det började se ljusare ut också för glesbygden. Framgångar kommer inte över en natt men pengar investerades och idéerna fick plötsligt lite lättare att komma vidare i utvecklingskedjan. Det blev med andra ord lättare att få tag på pengar för projekt också där. Man kunde börja ana att också glesbygd var allt annat än ett hopplöst fall som hela tiden måste få regionala stöd och skräddarsydda paketlösningar med jobb för att hålla dem under armarna när jobben tröt.
Nyckeln till framgång heter inte ”överge landsbygden”. Om vi vill ha ett levande land måste också ”problemregionerna” få tillgång till kapitalet för att kunna investera i de goda idéerna. Annars förslösar vi bara resurser i onödan Foto: Wikimedia
Rapporten som nu ligger på Näringsministerns bord föreslår att denna goda trend nu ska brytas. För hur ska man annars tolka det när man föreslår att satsningen på glesbygden i norr och väst nu ska avbrytas för att istället skapa en riksomfattande satsning i en fond. Bolaget Inlandsinnovation läggs om rapportskrivaren får som han och hon vill ner, de båda är tjänstemän på Näringsdepartementet.
Vi kommer alltså att frångå den tiden då speciella satsningar också i glesbygd var möjlig. Istället återgår vi till en tid då legio var att det var i storstäderna idéerna och utvecklings-potentialen fanns. Ändå finns en rad områden som bara står där outnyttjade som resurser. Ett är bären i skogen. Idag plockar utländska plockare bären, utländska uppköpare köper in dessa och merparten går på export till andra länder där de förädlas. 20 % av de som plockar är svenskar, resten är hitresta. Alltmer av de färdiga produkterna som sylt görs utomlands inte här. Allt detta kan du läsa i rapporten ”Skog och Trä” här under.
Klicka för att komma åt 8826.pdf
Hur mycket värdet uppgår till på det landet förlorar på hanteringen vet nog ingen men många miljarder lär det säkert vara. Pengar som kund ha blivit skatteinkomster och jobbtillfällen som nu i allt högre grad hamnar utomlands istället för här. Kanske inte så bra tänkt där. Det finns alltså för den som har idén, viljan och resurserna att bygga upp en verksamhet för en marknad. Det är just pengarna som många gånger som saknas så hur man kan dra in den möjligheten att lokalt förankra pengar är obegripligt att ens föreslå.
Regeringen har inte sagt sitt ännu, rapporten har som sagt nyss landat på näringsministerns bord. Skulle förslagen bli sanna kan det bli ett dråpslag mot idéerna och viljan att skapa en bättre framtid för glesbygden i Norrlands inland igen. Lite eller inget gott kan sägas kunna komma ur detta som man kan läsa om mellan raderna i artikeln i Västerbotten-Kuriren. Rapporten andas snarare en stank av ”låt hela landet dö utom storstadregionerna då förstås”. Regeringen bör nog göra det som borde ha gjorts från början dvs slänga rapporten i återvinningskärlet.
Rapporten hör hemma här i pappersåtervinningen. Att omsätta den i faktiska politiska förslag vore förödande. Foto: Wikipedia
Näringsminister Damberg har misslyckats förr och kommer att fortsätta att misslyckas om han följer rapportens intentioner. Om det är jobb han och regeringen vill skapa är höljt i dunkel, de säger att de vill men de har vidtagit fel åtgärder förr och endast framtiden kan utvisa om man gör om det igen. Under tiden kommer skattebetalarnas pengar fortsätta att rulla som Fnordspotting kan ge exempel på. Du betalar för kalaset skattebetalare, men om du frågar vad du får ut på det hela är svaret ”noll”.
Löjesguiden tänker idag låta en ny kandidat stiga fram i rampljuset. Nomineringen till priset ”Foliehatt of the Year” går till Näringsdepartementet. Motiveringen lyder: ”I en tid då det blir allt mer klart att något måste göras åt landsbygdens död, lägger man ett förslag som än mer skyndar på denna process. Det är ovanligt men inte oväntat att det kommer i en tid då Stockholm är måttstocken för snart sagt allt och alla. Trots det är inte allt Stockholm och det behöver omsättas i klok politik. Detta är inte det och därför nomineras ni till priset.”
Löjesguiden 
Men, Norrland är väl allt ovan Dalälven? Måste man satsa på dem?
Ett ex från hur annorlunda det är där borta: En specialist har Norrland från Sundsvall till norra gränsen +Jämtland som sitt ansvar. Till förlossning kan man ha 500 km i värsta fall. Och så snöar det också. Så varför skulle man satsa på ett så underutvecklat hörn av Sverige?
GillaGilla
Till saken hör att allt norr om dalälven har resurser, skulle kunna bidra med dessa resurser som skatteunderlag, som i sin tur ger välfärd. Idag ser spiralen annorlunda ut. Idéer finns men få eller inga som vill investera därför finns inga pengar, folk flyttar därifrån befolkningsunderlaget börjar svikta då unga flyr och äldre stannar, försörjningsbördan börjar svikta då ingen producerar men alla konsumerar välfärd och till sist kommer nådastöten då man måste upprätthålla ordningen med konstgjord andning där åtgärdspaket efter åtgärdspaket kostar på statskassan istället. Något som senare drar undan mattan för välfärd för hela landet. Det är alltså en riksangelägenhet att se till att de kan stå på egna ben och försörja sig och de sina. Idéerna måste kunna finna jordmån i form av riskkapital och det är den biten som saknades. Det rådde Maud Olofsson bot på men nu vill utredningen återgå till den tid vi med stolthet kunde föra en politik som misslyckades igen och igen.
GillaGilla
Så sant, så sant.
En del kommuner tror att invandring frälser men det ser inte ut så. Som en Jokkmokksbo sa: vi har alla utländska restauranger vi behöver och de är tomma så…
GillaGilla
Tyvärr hade Jokkmokksbon rätt. Det är en rätt eländig syn att komma in i samhällen som ser ut som ur en västern-film där folktomma gator, sandmoln och drivande buskar är det enda som möter dig. Och så den tomma restaurangen då förstås där den stackars lokale Kurden sitter och tittar sig vilset omkring. Alla undrar vart alla människor tog vägen och därmed deras underlag för en utveckling, men ingen drar den självklara slutsatsen att det är ju här de finns och att därmed har vi dragit undan mattan än lite mer under fötterna på en hel landsände. Pengarna flyr, människorna flyr och nu letar kommunpolitiker desperat efter nytt humankapital. Det andra kapitalet, det som är blankt eller prasslande, drar man så lätt undan också när finniga finansvalpar sitter i Stockholm eller Göteborg och bara har ett perspektiv att delge världen. Om inte staten ställer upp med kapitalet lär ingen annan göra det heller helt enkelt.
GillaGilla
Nu kanske jag blandar definitioner, men en sak som finns i glesbygden verkar vara jordbruk. Flera regeringar i rad verkar vara överens om att vi inte skall ha något sådant.
Det enda nuvarande regering kan åstadkomma är såvitt jag vet riktade bidrag.
Ingen förbättring av förutsättningar, eller ens en anpassning av tokhöga skatter och avgifter till våra grannländer. (Tror inte Norge, Danmark och Finland har så oerhört mycket sämre djurskydd.)
GillaGilla
Jordbruken särskilt mjölkbönder, går på knäna som en del i nedläggningen av landsbygden. De som orkar och kan hanka sig vidare gör det bara därför att EU ger bidrag. Idéer och drömmar finns trots detta också i glesbygd och dessa skulle kunna bli ett bättre resurshanterande eller industri där produkter omsätts från idé till färdig vara. Återigen finns dock ett hinder, det heter pengar. Flinande finansvalpar på investmentbanker i Stockholm och Göteborg slår sig för knäna när de hör talas om att man vill etablera en idé i glesbygd. Här är det storstadsperspektiv som gäller. Maud Olofsson gjorde ju kanske en del misstag som NUON, men hon gjorde en sak helt rätt hon avsatte och inrättade en särskild investment-fond – Inlandsinnovation – för att kunna få fram pengarna. Rapporten vill nu skrota detta och det kan i sin tur leda tillbaka till den misslyckade politikens era då alternativet hette ”stödpaket” och ”bidrag” eller kanske till och med ”arbetsmarknadsinsatser”.
De pengarna har kastats i sjön många gånger om under årtiondena och gjorde lite eller ingen skillnad. Vem glömmer pengarna som rullade kring NJA under 70-talet? Då var det ”Money no problem” som gällde i politiken, misslyckades man fanns det alltid lite till att ta av. Nu är läget ett helt annat, andra delar av budgeten för staten och kommunerna tas ju upp av andra ”mer brådskande” frågor. Risken finns att en hel landsände kommer att få en skjuts i rätt riktning som går än mer snabbare rakt ner i graven, en ekonomisk ättestupa helt enkelt. Förlorarna är som vanligt skattebetalarna om det händer. Istället för att utveckla kommer det bli avveckling, det kostar. Istället för idéer blir det ”arbetsmarknadsinsatser”, det kostar. Istället för att ta hand om resurser och idéer får vi stagnation, det kostar och så vidare. Det är med andra ord ingen klok politik som jag hoppas regeringen undviker.
GillaGilla