Feminismens Flagellanter

Flagellanterna var en rörelse i skuggan av pestens Europa. Första gången de dyker upp i historien är det i staden Perugia 1260. De trodde att de genom gisslande, att piska sina egna ryggar blodiga, kunde uppnå frälsning och att gud hade påbjudit lidande. Det var för att efterlikna jesus sista tid i livet man genomförde marscher där kropparna utsattes för allehanda prövningar. Politiskt sett blev de en utmaning då kungar var härskare utsedda av gud. Plötsligt fanns deras likar – också de av gud utsända– som kunde tävla med dem om legitimitet. Under digerdöden fick rörelsen ett ordentligt fotfäste då folks desperation att överleva drev dem till att underkasta sig sådana extremer som rörelsen utgjorde. Vid kyrkokonciliet i Konstanz 1417 Förbjöds rörelsen.

Flagellanter anses idag vara synonymt med underkastelse, förnedring och religiös fanatism. Feminismens motsvarighet tycks uppvisa samma mönster Foto: Wikimedia

Idag har vi en ny trend inom delar av en annan rörelse – feminismen – som bygger på samma tanke som flagellanternas. Genom lidande ska man renas från sådana osunda tankar som bara patriarkatet kan inympa i folks huvuden. Dags för bot och bättring med andra ord. Rening från den onaturlighet det innebär att vara man är målet.

Läs den här artikeln den som vågar. Den kommer från Feministisk Perspektivs trevliga lilla alster. Intressantast är att artikelförfattaren – Alexander Pettersson – är en man även om jag personligen tvivlar på det. I artikeln gör Alexander precis det som feminister är så duktiga på, han generaliserar. Helt plötsligt är det manliga könet synonymt med George W Bush även om jag personligen hatar honom för alla de övergrepp han står för. Vi är också kollektivt belastade av vad katolska kyrkan står för trots att i varje fall jag inte är katolik, få andra heller i Sverige enligt deras egna statistik.

Den kollektiva belastningen av en grupp som utövare av saker de inte utövar är direkt stötande och en av feminismens grundteser Foto: Wikipedia

Alexander skriver själv att drivkraften bakom hans tankar och artikel är skulden. Också skammen fungerar som en uppväckande faktor i hans liv. Flagellant med andra ord, den enda skillnaden är att numer piskar de inte längre sina ryggar. Han går till och med så långt i sin flagellant-iver att han ber sin flickvän att penetrera honom. Bra där Alexander, du är inte alls en hjärntvättade fanatiker inte.

Ytterligare en sak alla feminister och andra vettvillingar borde lära sig är att Malala Yousafzai INTE går att nämna i ett feministiskt sammanhang. I motsats till er kämpar hon nämligen för ALLA barns rätt till en skolgång, ni vill ju annars få det till att det bara är för flickorna hon kämpar. Inget kan bli mer fel, men det visar ändå ett intressant samband. Ni är enbart kapabla att se ett perspektiv, efter det ser ni inget annat.

Malala Yousafzai vill se alla barn i skola för att förändra deras fattiga vardag. Detta får feminister till att hon vill se flickor i skola, hur man nu får ihop den logiken Foto: Pinterest

Men det slutar ju inte med det, feminismen är ju på förhand given på det sättet att det alltid kommer en ny galenskap. DN är ju tidningen som plötsligt ramlade ner i en journalistisk avgrund på grund av denna något tveksamma ideologi. Skam den som ger sig tänker säkert Peter Wolodarski som upprepar samma skam i följande artikel. Känsliga läsare varnas för innehållet.

Där kan man läsa om Patricia Arquettes flammande appelltal på årets Oscarsgala om hur orättvist det är att kvinnor tjänar mindre än män. Den tesen är en myt, ser man enbart på Hollywood, vilket man inte ska men nu är det en Hollywood royalty som en Arquette vi talar om, så ser det ut som Susanna Varis har skrivit om här. Sex av de tio högst betalda är kvinnor!

Vi kan vidare läsa om intressanta namn (INTE!) som Kate Millett som förespråkade familjens död och i förlängningen patriarkatets. Att familj är en struktur som utgör ett fundament för att vi människor ska lära oss sociala spelregler och i bästa fall ge en bas för trygghet är något som går både Millett och artikelförfattaren Annika Persson förbi. Millett har med rätta kallats feminismens Mao Tse Tung, en föga smickrande titel i min värld.

Att bli kallad för feminismens Mao Zedong är inte smickrande med tanke på att den här mannen kostade ca 100 miljoner människor livet i olika former av felsatsningar
Foto: TheGuardian

Sen kommer de sedvanliga faktafelen, de är ju så vanliga när feminister är i farten.

”Den politiska representationen är ungefär densamma. Välfärden sköts fortfarande av kvinnor i vård, skola och omsorg. Lönegapet har minskat några procentenheter sedan 1990-talet. Det obetalda arbetet fördelas fortfarande ojämlikt. I medie- och kultursfären är kvinnor fortfarande underrepresenterade. Och omfattningen av kvinnomisshandel har inte minskat.”

Den politiska representationen är ungefär densamma påstår artikeln, det är den naturligtvis inte alls. Räknar man från 1973 har representationen nästan fördubblats. Siffror hittar du på bloggen d-intl. Den statistik de har säger att det har ökat från 21,1 till 41,1%. Visserligen har representationen sjunkit mellan åren 2006 och 2014, naturligtvis inte bra men det kan bero på flera faktorer. Dels kan det vara så att partierna har svårt att få kvinnor att engagera sig, de prioriterar andra saker. Det kan också bero på att olika partier har olika många kvinnor representerade och eftersom partier går upp och ner i opinionen kan den sjunkande siffran sägas vara en avspegling av de olika opinionerna.

Hissar går liksom opinioner både upp och ner. Den här hissen hittar man i Lissabon
Foto: Wikipedia

Man måste också komma ihåg en annan sak. Man kan stirra sig blind på de olika siffrorna men de kvinnor och män som får ett uppdrag för ett parti måste också leva upp till den standard dessa har. Att bara mangla ut kvinnor som enbart är där för att de är kvinnor vinner vare sig partierna, kvinnorna eller männen på. I samma länk, d-intl ovan, kan man utläsa att V är det partiet som har flest kvinnor representerade med 57%. Typiskt feminism är min enda kommentar, de påstår att de är för jämställdhet men ger sig inte förrän majoriteten av representantskapet i något sammanhang ger dem majoritet. Att kalla en feminist för en person som är för jämställdhet är som att kalla kommunister för demokratiska.

Nästa myt som texten ovan ger uttryck för är kvinnomisshandeln. Enligt alla feminister är problemet med detta ett ”mansproblem”, att det är ett uttryck för ”mansnormer”. Jag tror de flesta som är män och läser detta kan skriva under på det jag själv gör, jag har aldrig idkat någon ”mansnorm” eller för den delen misshandlat någon kvinna. Det ligger faktiskt i de flesta mäns dna. Nyligen gjordes ett experiment i det land som utsetts till nationen där våld i hemmet är mer vanligt än vanligt i världen – Italien. Man gick ut på gatan och gav unga pojkar ett chockerande förslag. Mer om det i videon nedan.

Däremot är det så att en väldigt liten del av den manliga befolkningen står för en förkrossande stor del av våldet. Följande slutsatser kom Fredrik Sandberg fil. dr i pedagogik fram till i undersökningen ”Den slående mannen” sidan 15 Länk här:

Klicka för att komma åt den-slaende-mannen.pdf

Våldet är jämnt fördelat Tillförlitliga källor visar att kvinnor och män är lika vanliga utövare av partnervåld; fördelningen av förövare mellan könen är i princip 50/50. Det är alltså inte bara män som slår.

Kvinnor skadas oftare

På grund av mäns större styrka, samt deras benägenhet att oftare använda grovt våld, skadas kvinnor i högre utsträckning än män. En rimlig uppskattning är att kvinnor skadas av partnervåld drygt dubbelt så ofta som män. Detta trots att kvinnor verkar kompensera för lägre kroppsstyrka genom att i klart högre utsträckning använda tillhyggen.

Män är oftare repetitiva förövare

Det är klart vanligare att män nyttjar upprepat våld mot sin partner än att kvinnor gör det.

Vid ömsesidigt våldsutövande slår kvinnan oftast först. I en ganska stor andel av alla våldsamma relationer (vissa undersökningar nämner siffror upp mot 50%) är partnervåldet ömsesidigt. I dessa fall är det märkbart vanligare att kvinnan i paret är den som först tillgriper fysiskt våld. Även om kvinnan slår först, är det vanligare att hon är den som i slutänden skadas av våldsutbytet.

Kvinnor är oftare utsatta för sexuellt våld

Utövandet av sexuellt våld och tvång inom en relation är klart vanligare med manliga förövare och kvinnliga offer än tvärtom. Företeelsen som sådan är dock betydligt mindre vanlig än övrigt fysiskt våld, oavsett kön.

Mörkertalet är högre för manliga offer

Det finns överväldigande belägg för ett högt mörkertal avseende manliga offer för partnervåld. Män är betydligt mindre benägna än kvinnor att berätta för någon om sin utsatthet, och då särskilt för myndigheter som socialtjänst och polis. Samhället har också en tendens att vifta bort rapporter om mansmisshandel, då det inte passar in i rådande norm.

Den ”vanlige” mannen är en osannolik förövare

Det finns tydliga kopplingar mellan social utsatthet (arbetslöshet, ekonomiska skulder etcetera) och nyttjandet av partnervåld. Även alkohol- och droganvändning ökar risken. En före detta partner är också en mer sannolik våldsverkare än en nuvarande. Avslutningsvis

lider en mycket stor andel av dem som nyttjar dödligt våld mot en partner av grava psykologiska störningar.

Ingen förnekar att våld mot kvinnor finns. Det som är problemet är att alla män utmålas som förövare när det är ett fåtal som som står för allt våld och att kvinnors våld mot män i stort sett tigs ihjäl. Hur jämställt är det alla feminister? Foto: HD

Feminister fortsätter trots ovanstående slutsatser att påstå att det finns en ”mansnorm” och att denna bidrar till våld mot kvinnor. Detta trots att en av slutsatserna är att våld i nära relationer är lika vanlig mellan könen. Också det faktumet att det är få män som utövar våldet viftas bort. Trots att undersökningen kommer fram till att den ”vanlige” mannen är en osannolik förövare hävdas det istället från feministiskt håll den generaliserande och kränkande tesen ”Mäns våld mot kvinnor”. Med andra ord är vetenskap och kunnande inget för feminismen, ett faktum som gör den antivetenskaplig.

Deras hänvisning heter alltid ”att feministisk forskning visar att….”, den feministiska forskningen heter genusvetenskap och är ingen vetenskap utan ett ideologiskt färgat tyckande. Den utgår till exempel från påståenden och hittar bevisen i form av ”intervjuer” med fem kollegor eller så kallad cherry-picking där man bara tar fram det som talar för en tes men ”glömmer bort” det som talar emot den. Feminism är därför både oseriös och ohederlig i sina teser. Den använder ”vetenskap” för att bevisa sina teser men det gör den inte mer seriös, snarare tvärtom eftersom ”vetenskapen” är så bristfällig att den oftast inte kvalificerar ens som b-uppsats. Ett litet urval av alla dessa huvudvärksframkallande alster hittar du här nedan.

Faktum är att spådom är mer vetenskap än genusvetenskap. Om man som de ”forskare” inom disciplinen gör, sätter sig ner och intervjuar fem kompisar kan man inte kalla det något annat än oseriös Foto: IMDB

Järnvägsstationer och deras patriarkala förtryckande miljöer är en klassisk avhandling som inte får missas, här hittar du länken:

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

Via följande länkar hittar du Susanna Varis utmärkta analys av avhandlingen, inläggen är i tre delar. Del 1, Del 2 och Del 3.

Via följande länk kan du läsa artikeln i SVD av Tanja Bergkvist som handlar om den berömda och löjeväckande genustrumpeten. Ett skolexempel på skräck ur verkligheten.

Den Gyllene Trumpeten blev verklighet när avhandlingen om genustrumpeten fick statligt forskarbidrag. Enda problemet var att den var djupt oseriös och att du skattebetalare finansierade hela kalaset Foto: Eget

I DN:s artikel som är länkad ovan hittar vi också nästa flagellant nämligen Lukas Romson, bror till Åsa med samma efternamn. Så här låter hans tankegångar:

”Behöver det [Patriarkatet: Förf. Anm.] krossas? Och i så fall hur?– Den måste avvecklas, absolut. Sen kan man välja olika metoder. Jag tror på traditionellt påverkansarbete. Den mer radikala feminismen får mycket medieutrymme, men det tråkiga nötandet skrivs det ofta ingenting om. Samtidigt ger det ofta rejäla resultat, se på regeringens krav på jämställdhetsintegrering på alla myndigheter till exempel.– Sen tror jag på samarbete. När feminismen inkluderar transaktivismen får den ny kraft. Det finns ju till exempel ingenting som hotar patriarkatet mer än en gravid man. Särskilt om han är framgångsrik, vit och heterosexuell. Det sätter hela systemet i gungning eftersom patriarkatet inte får förtrycka en sådan. Fjolliga män kan det förtrycka, eller kvinnor, men inte den hegemoniske mannen. Transpersoner är ett så tydligt hot mot patriarkatet och viktiga allierade för feminismen.

Vad händer sedan?– Människor får lov att vara sig själva. De tillåts använda en massa ny energi till andra saker än att bara försöka passa in. I det större perspektivet tänker vi inte i vi och dom, utan delar på resurserna, respekterar olikheter och respekterar vår miljö. Fattigdom, svält, analfabetism och krig är problem vi prioriterat och löst eftersom de drabbar dem hårdast som har minst makt: kvinnor, barn, homo- och bisexuella, transpersoner, ickevita eller personer med funktionsnedsättningar. De rika länderna tar ansvar för sin konsumtion och för den verksamhet de bedriver i fattigare länder. Vi ser att vi alla är del av samma mänsklighet.

Precis som röster i huvudet är feminism resultatet av  vanföreställningar och rent påhitt. Ofta maskerat till vetenskap vilket det inte är, både genusvetenskap och feminism är ideologi Foto: Youtube

Min enda kommentar är att det krävs mycket energi för att bli så här verklighetsfrånvänd och att lyckas i sitt arbete med att göra så många felaktiga analyser. Att denna person i detta fallet orkar är beundransvärt, men det är samtidigt skrämmande. Betänk att dessa tankegångar i dag blir till praktisk politik inte minst av den nuvarande regeringen som inte ens drar sig för att samarbeta med både rättviseförmedlingen, länk till Aftonbladet, och Henrik Arnstad.  I övrigt är det naiva förhoppningar och flumromantiska föreställningar om den kommande revolutionen han ger uttryck för.

Alltför många gånger har vi hört samma visa.Lukas ord får mig att minnas en del av min barndom där en del av min vardag snuddade vid den verklighet som hette frireligiositet. Samma lyckliga leende som hos de frireligiösa kan skymtas när han talar om sin utopiska visioner. Det är samma idealiserad dröm och samma tro på det goda. Jo, jag kan beundra honom för hans vilja att tro men jag vet också att när misslyckandet är ett faktum, som så många gånger förr i revolutionens historia för övrigt, kommer priset bli mycket högt. När teori och verklighet inte stämmer överens måste ju revolutionären se till att verkligheten anpassas till teorin, inte tvärtom. Det hände i Ryssland, det hände i Kina och ser vi inte upp kommer det att hända i Sverige. Det ser personer som dessa snart till för de tror på sina egna utopier och det är otäckt nog.Också WTF Toklandet har bloggat om Lukas Romson och artikeln ovan, här är länken.

Feminism är precis som frikyrkor. Den religiösa iver denna ideologi uppvisar är skrämmande, men att man inte får eller ska kritisera den än mer så. Foto: Spraktidningen

Den tredje vägen man kan gå på flagellanternas inslagna väg är att sälja ut sitt eget kön. En slags mental flagellant-process vars syfte är att ge bättre jobb, kanske få dejta den där feministisk donnan på redaktionen som är så snygg eller helt enkelt bara ställa sig in för makten. En mästare på det här området är helt klart Lars Lindström på Expressen, han har nått långt i sin process eller vad sägs om följande klassiska artikel.

Den enda frågan där är hur många silverpenningar han inkasserade för den artikeln och vad belöningen bestod av. Lars Lindström har haft lite svårt att hålla sig till sanningen förr, här kan du läsa om vad Fnordspotting tyckte om faktaunderlaget till en annan krönika Lindström skrev. WTF Toklandet har återigen föredömligt kommenterat Lars Lindströms artikel, länken hittar du här.

I den feministiska kyrkan kan man också spela rollen av Judas (Priest). Där ligger Lars Lindström ljusår före alla andra. Foto: Gruppen Judas Priest från Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag feminismen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En ideologi färgad av subjektivt tyckande, antivetenskaplighet och flum må vara hänt. I mina och förhoppningsvis andras ögon är det att göra bort sig. En ideologi som anser sig ha tolkningsföreträde över allt annat och dessutom gör anspråk på att få vara med i snart sagt  alla sammanhang är otäck. Den ger dock fortfarande bränsle åt de som inte underkuvar sig detta otäcka.

När samma ideologi däremot börjar hjärntvätta och tvångskonvertera en kader av lättövertalade svagsinta och dessa ger intrycket av en underkastelse eller till och med könsförräderi, har något börjat stinka ordentligt. Det är ett otäckt och förödande faktum att det faktiskt i dagens Sverige finns människor som är så ryggradslösa av åratal av hjärntvätt, att de är beredda att ge sig ut på flagellanternas vandringsstråt. Detta faktum säger mig mer än någonsin att feminism är en sekt. Det om något är än mer ett argument mot den galenskap denna ideologi står för.”