Det är en elefant

”Elefant” är ett begrepp, ett ord för att beskriva något vi kommit överens om att kalla djuret. När vi använder ordet förstår mottagaren vad vi menar och kan se bilden. För att det ens ska kunna inträffa krävs en rad saker. Det kräver att vi använder ett gemensamt begrepp eller språk som använder ordet ”elefant”. Det kräver vidare att begreppet är kopplat till ordet så att mottagaren gör associationen och ”ser bilden” av djuret. Det är ju först då man förstår vad ordet innebär som man kan se bilden snabel, kropp, svans och allt.

Vidare kräver det kunskapen om vad en elefant är. Utan att man har den kunskapen vet man inte vad en elefant är dvs hur den låter, hur den beter sig, dess livsbetingelser, var den lever osv. Kunnandet om allt detta kan man bara tillgodogöra sig genom att inhämta kunskap och fakta. Begreppet måste alltså studeras på ett eller annat sätt. Kunskapen kommer alltså inte gratis och inte heller automatiskt.

”Elefant” är ett begrepp. Men också det hänsynslösa utnyttjandet av människor i postmodernismens namn är ett begrepp värt att uppmärksamma. Runt om i världen sätts dessa psykiskt utmattade på det hala medan feminister och andra är de som skördar resultatet Foto: By Unger, Frederic William, 1875- [from old catalog] – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/17751651200/Source book page: https://archive.org/stream/adventuretravele00unge/#page/n136/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42325656

Precis som vi måste lära oss begrepp och ord, måste vi lära oss sociala koder. Barn föds inte med alla sociala egenskaper. En del beteenden är medfödda som t ex instinkter men de handlar om mer basala saker som att överleva och strategier för det. Andra måste däremot förvärvas. Det gör barn genom att se, höra, härma och lära genom att pröva sig fram. Tar man bort den sociala utvecklingen eller ersätter den med något som kastar utvecklingen i en helt annan riktning får man också ett annorlunda resultat.

Finns inte heller förebilderna som en aktiv del av en människas liv, påverkar naturligtvis också detta. Oftast blir resultatet självklart ett negativt om något av detta händer. Vi behöver alla förebilder, oftast våra föräldrar eller föräldrars föräldrar. Är ingen av dessa närvarande, ersätts de ganska snart av andra auktoriteter man ser upp till som ett ideal. Det kan vara någon vuxen i ens omgivning t ex en lärare, men det kan också vara någon från nätet. De senare är inte alltid att lita på, nätet är t ex himmelriket för pedofiler.

Man skulle kunna tro att allt detta bara är teoretiskt spekulerande eller kanske rent av akademiskt babbel. Faktum är dock att det redan har hänt. Konsekvenserna av det ser vi varje dag i tidningar och nyheter. För när vi har lämnat över ansvaret för uppfostran och utbildning i livets skola åt samhället och vuxna förebilder på ett anonymt internet via en mobiltelefon, har vi som samhälle också sagt att vi ger upp rollen som den i kontroll över utvecklingen av en individ. Undantagen finns naturligtvis så detta är bara en generell bild.

Konsekvenserna var det, följande artikel (Nyheter24; Archive) är troligen en sån. Lägg gärna märke till artikelförfattarens/författarinnan namn, det är en god ledtråd i sammanhanget. Jag ska inte försöka mig på en psykologisk analys, jag är inte psykolog trots allt. En sak vet jag dock, så här extremt hatfylld  blir en människa bara när den är en själsligt skadad person. Nej jag hatar inte denna person i gengäld, istället tycker jag nog mest synd om denna. Är man så här hatisk lär det äta den personen bit för bit.

Helvetet på jorden är nog snarare de irrläror som sprids genom t ex Nyheter24 än de scener vi vant oss vid från bibelns värld. En rörelse och idéströmning som faktiskt offrar de egna på grund av ren hjärntvätt är tillräckligt ondsint för att klassas som diaboliskt Foto: By Unknown – Livre de la Vigne nostre Seigneur; fol. 100r France ca. 1450-1470, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39892330

En annan konsekvens är den gamla klassikern självdestruktiviteten. Filmprojektet (Mirror; Archive) där huvudrollsinnehaverskan bjuder in en främling för att bli våldtagen inför en kamera är nog ett sådant exempel. Skälet till det något udda projektet är att slå hål på myten om den manliga makten skulle vara oöverstiglig. Sophia  Hewson som är den som ska bli våldtagen, vill också undersöka den kvinnliga självobjektifieringen natur med detta något udda experimentet.

Det vi ser framför oss är en kraschlandning och den är inte isolerad till bara Sverige. Visst, vi är annars hattifnattarnas mittrike men utan de folkflertalets stöd, det är nämligen den styrande eliten som står för dårskapen. Titta bara på hur de postmoderna galenskaperna har fått ett extra starkt fäste just här, en minoritet har med den tagit kommandot över en majoritet. Exemplet med filmprojektet visar också att galenskapen är internationell, inte bara fast rotad här.

Men säg var någonstans i världen man har en kulturminister som tillsammans med Ellen Tejle åker till Cannes för att föra ut vårt lands propaganda där den nya A-märkningen (SVT; Archive) nu ska lanseras. Det faktumet visar väl att våra makthavare i landet är fullständigt galna. Att Alice Bah Kuhnke är den som åker ner för att göra bort oss känns trots allt naturligt. Vår feministiska regering gör ju just inte så mycket mer än att skämma ut oss internationellt och nu är det hennes tur. För sitt arbete, att leda landet, gör de däremot inte.

Märkningen handlar om räkning av jämställdhet där man sitter och mäter hur mycket plats kvinnor får och hur de personifieras. Också minoriteter som hbtq-personer, etniska grupper och andra granskas och mäts. Det handlar om att dessa ska synas och också om hur de porträtteras. Att Ellen Tejle torgför åsikten är inte förvånande, hon har fört sitt korståg under många års tid.

Propaganda har funnits i olika former i alla kulturer och i alla tider. Men när en svensk minister åker ner till Cannes för att propagera för rättvisemärkning och feminism för detta tankarna till en helt annan tid och en helt annan ideologi. Det hela är så pass otäckt att Mads Mikkelsens reaktion känns befriande Foto: By The Granger Collection, New York – The Granger Collection, New York, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7184538

Alice Bah Kuhnke har med uppbackningen tagit ställning och därmed visat att objektivitet inte är hennes grej precis som det anstår en Miljöpartist. Hon har visat att kulturministeriet numer handlar om en ny form av ministerium för propaganda för den postmoderna galenskap som nu saluförs inför öppen ridå i Cannes. Bara en minister från den nuvarande regeringen kunde stå för den ”bedriften”.

Bästa reaktionen på den här soppan stod danske skådespelaren Mads Mikkelsen för när han ampert avfärdade svenska feminister som oseriösa, uttalandet fick stora rubriker i Danmark. Uttalandet (Avisen; Archive) är dock slagkraftigt även om det är på danska, så läs och roas. Skönt också att se att omvärlden har ögonen på den svenska talibanrörelsen som går under beteckningen ”feminism”.

Det är ju trots allt de som har gått i bräschen för att personer som Frida Kjell Valkola ska få det medieutrymme de nu får. Det är de som har banat vägen för denna galenskap vi nu läser exempel på i artikel efter artikel. Dessutom är det de som tillsammans med svensk vänster som med hull och hår har anammat den postkoloniala galenskap som ligger till grund för dumheterna. Det värsta av allt är dock det cyniska utnyttjandet av personer som har exemplifierats för sina ljusskygga avsikter när ”rättvisan” ska lyftas fram.

Det mest korkade är dock att publikationer som Nyheter24 har gjort den här typen av artiklar till både sitt signum och det som säljer den skit de kallar ”nyhetsförmedling”. Borde inte Nyheter24 efter den här artikeln börja kalla sina så kallade debattartiklar ”rabattartiklar” eftersom rabatter precis som deras artiklar är fulla av gödsel? Fortfarande är jag dock inte förbannad, bara konstaterande i min bedömning att Nyheter24 förmodligen bara är en sjuk tidskrift för en extremt förvirrad generation.

Frågan är vad Nyheter24 är. Det är definitivt inte en nyhetsförmedlare, kanske är det en gödselspridare eller möjligen en propagandaapparat. Precis som skvadern är en ren bluff är också denna så kallade tidskrift det. Publicerar man förvirrade människors helt förvridna tankar bör man nog ta en ordentlig funderare på hur man återupprättar förtroendet för något som för länge sedan har havererat. Kanske går det inte ens. Foto: By Unknown photographer – Fornminnesföreningen i Medelpad, Copyrighted free use, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=543931

Löjesguiden nominerar idag både Nyheter24 och Frida Kjell Valkola till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Nyheter24 är: ”Ni är som elefanten i porslinsaffären, både klumpiga okänsliga och fullständigt panikslagna i ert postmoderna fängelse. Att publicera skit som detta visar snarare hur illa det är ställt med journalistiken, än hur illa det är med den så kallade jämställdhet ni förespråkar. Det gör er till fullfjädrade kandidater till priset.

För Frida Kjell Valkola lyder motiveringen: ”Dina demoner heter som så många gånger förr vita heterosexuella män eller cis-män. Vi känner igen resonemanget och tycker fortfarande likadant om det, det liknar hets mot folkgrupp. Byt ut dina ”cis-män” i din retorik mot ”Romer” eller ”Judar” och ett intressant mönster börjar avtecknas. Det gör dig till fullgod kandidat till priset.”

Så mycket för feminismen

Så kom beskedet (DN; Archive), Åsa Romson avgår både som språkrör och som minister. Det var väntat att hon skulle avgå som språkrör, men att avgå som minister blev lite av en överraskning. Ska jag vara grym så säger jag att det var precis detta jag hade väntat på och nästan som i ett febertöcken sett fram emot. Ändå är jag inte helt nöjd, ett av avgasrören sitter ju trots allt kvar. Ett faktum som visar att det där med feminismen nog är mer fernissa än en politisk övertygelse.

Gustav Fridolin fick alltså grönt ljus av valberedningen i partiet, Åsa Romson hade däremot gjort ett uttalande för mycket för att det skulle gå att ha henne kvar. Auschwitz på Medelhavet, rädsla för att klimatkonferenser skulle ställas in efter att folk hade dött på Paris gator och terrorattack i New York som en ”olyckshändelse” blev helt enkelt för mycket till sist. Ryktet om hennes dåliga ordval och osmakliga uttalanden nådde långt utanför landets gränser och blev en snackis också där. Måttet var helt enkelt rågat.

Det går knappast att förneka att Åsa Romson höll på att bli en ordentlig belastning för Miljöpartiet. Hon var dock inte den enda av de två avgasrören som var det. Fridolins många misstag borde ha lett till att också han avgick. Men tydligen var det viktigare att skydda honom än Romson Foto: By Mayeenul Islam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24049283

Jag tycker alltså det är rätt att hon går, ändå är det orättvist. Gustav Fridolin sitter kvar och den enda anledningen till det är att han har spelat mer skickligt med journalisterna. Antagligen har han dragit i både den ena och den andra tråden för att undvika ett fall hos denna mot miljöpartiet så lydiga skara. Nästan 60 % av journalistkåren sympatiserar ju med partiet. Ändå är det just Gustav Fridolin som indirekt är den som har satt igång den här krisen partiet genomlider.

Det var ju faktiskt han som begick alla de misstag som har lett partiet där de nu är dvs i ett miserabelt tillstånd. Åsa Romson blev partiets drottningoffer (DT; Archive) där man ville skydda Fridolin. Det var Fridolin som såg till att Kaplan fick en raketkarriär, det var han som begick de flesta misstagen i hanteringen av  krisen som följde Kaplans avgång och det var till sist Fridolin som förstod minst av alla när han inte insåg hur kränkta kvinnor blev av att inte bli hälsade i hand. Många misstag, inga konsekvenser för Fridolin alltså.

Visst har Romsons grodor varit beryktade och många, men har de skadat mp lika mycket som Fridolins valhänta hanterande av krisen? Nej, de har nog snarare verkat löjeväckande men knappast skadat dem på samma sätt som den dåliga hanteringen skulle jag tro. Ändå är det hon som får gå men inte han. Det feministiska partiet Miljöpartiet visade sig inte vara så feministiskt när allt kom omkring. Kvinnan blev drottningoffret och mannen var just bara en man om än en okunnig och klumpig sådan i Fridolins fall.

Men en är väl bättre än ingen trots att Fridolin tycks överleva också denna gång. Det hade dock varit en välkommen present om också han hade fallit. Det visar också vad den så kallade feminismen är värd för partiet. Han begår misstagen, hon säger en massa saker som aldrig borde ha sagts men det är hon som får gå. Knappast ett gott slutresultat även om en är bättre än ingen som sagt.

Tänk om också Fridolin hade fallit. Den dagen väntar jag fortfarande på men den borde varit nu. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag det skenheliga Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Skälen är så många och så uppenbara att partiet snart kommer att vinna på walk over. Det gör er till högoktaniga kandidater till priset.”

Dessa fantastiska teorier

Teorier är just bara teorier. Tankar utkastade i en cyberrymd eller ett sammanhang, oftast för att se hur de landar i samhällsdebatten. Ibland stöter man på kloka och genomtänkta tankar, men alltför ofta är det rena rappakaljan. Vissa av debattörerna är insiktsfulla, andra har inte mycket att säga. Några av dessa är på grund av tidigare försyndelser redan från början diskvalificerade. En som tillhör den senare kategorin är Veronica Palm, det är inte mycket hon säger man kan ta på för mycket allvar och så inte heller den här gången.

För i sitt nya uttalande är hon åter igen ute på tunn is. Det är naturligtvis de av feminismen anstrukna tankarna om Åsa Romson som står i centrum och som är mer felaktiga än någonsin tidigare. I hennes analys (Expressen; Archive) påstås t ex att exemplet Åsa Romson visar att hon som kvinna måste vara bättre än Gustav Fridolin för att bli accepterad. Gustav Fridolin skulle enligt Palm bedömas på sina ambitioner.

Problemet med den tesen är att han inte har några trovärdiga ambitioner kvar längre. Han skulle fixa skolan på 100 dagar, än har han inte ens börjat. Han har därför fått en rättmätig dom som den odugling till minister han är. I fråga efter fråga som berör hans ansvars-område har han i artikel (Norrtelje Tidning; Archive) efter artikel (Aftonbladet; Archive), fått dåliga vitsord. I en får han lika lågt betyg som Åsa Romson. Aftonbladets betygsättning som bygger på omröstning, ger Fridolin 2,7 och Romson 2,6. Ingen större skillnad alltså!

Teorier har visserligen en hel del sanningar att delge världen, men ibland är de så fantastiska att man baxnar. Veronica Palm har som vanligt en teori om hur världen enligt feminister hänger samman. Detta trots att det finns gott om alternativa förklaringar.
Foto: Av SovieleRoger – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17848155

Palm påstår vidare att kvinnor i motsats till män bedöms efter sina meriter. Om man skulle gå på Åsa Romsons utbildning som merit vinner hon på knock out. Hon har doktorerat i miljörätt, Fridolin har ”bara” en ”vanlig” högskoleutbildning. Men som bekant finns fler meriter, t ex personliga. Tittar man på dom så ligger inte Romson bra till. En politiker som låter munnen gå i tid och otid och som gör det ena remarkabla uttalandet efter det andra blir aldrig långvariga i politiken. Det borde Palm veta.

Ska vi ta en liten snabbrepris Veronica? Uttalandet om Auschwitz (SVD; Archive) är en modern klassiker. Sen kom tweetet som kunde tolkas som om miljökonferensen (Expressen; Archive) i Paris skulle ha varit viktigare än de offer som krävdes för attentaten i staden strax innan mötet. Att kalla händelserna i New York 2001 för ”en olycka” (New York Post) blev så pass magstarkt att nu började hennes förmåga att bedöma att ifrågasättas.

Och med all rätt så. Tre uttalanden på mindre än två år som har fått stor uppmärksamhet och också konsekvenser som undrande miner utomlands. Man kan se uttalandena som ”feltolkade” eller ”mindre lämpliga” för att släta över. Faktum kvarstår dock, detta handlar om dåligt omdöme och en konstant oförmåga att tänka innan man talar. Hon sitter dessutom i regeringen. Där ställs än högre krav på person därför att hon nu är en representant för landet och därför har omvärldens ögon på sig.

Dåliga egenskaper om man är vice statsminister och ingår i regeringen där man har en Miljöministerpost. Också det borde Palm veta, men väljer lägligt att ignorera det och se de patriarkala strukturerna istället. Här är det ju solklart så att Romson ansätts för att hon är kvinna, inte för att hon har klantat sig en gång för mycket med ett uttalande som än en gång har väckt både harm och förundran.

Skillnaden mellan Romson och Fridolin är att visserligen har båda misslyckats men Fridolin har lyckats hålla en låg profil om det. Romson har kraschat inför öppen ridå och på ett så spektakulärt sätt med sina uttalanden att hon nu är förbrukad. Foto: By Cruiser-Aust – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12338408

Men visst kan jag vara generös och ge Palm ett halvt rätt för en sak, Fridolin har kommit undan alldeles för billigt. Hans roll i den pågående skandalen inom mp och alla de misstag han har begått, inte minst som skolminister men också som partiledare, kan få en att undra. En fråga som hela tiden dyker upp är om en minister med ett så viktigt område som skolans, får lov att misslyckas så många gånger utan att han, hon eller hen (ironi!) helt enkelt får leta upp ett nytt jobb.

Men jag kan förstå Palms konspiratoriska tankar. Det är trots allt inte lätt att inse att det som förr var så självklart som att kunna göra karriär i föreningarnas Sverige och som sossepamp berika sig, nu är ifrågasatt. Hon skulle ju vid tillträdet som ordförande hos Rädda Barnen få höjt arvode (Expressen; Archive), nu får hon nöja sig med ett sänkt sådant efter allt ståhej. Det beror säkert på att hon är kvinna, inte på att lönen skräddarsytts just för henne med den något kryptiska motiveringen ”ta hänsyn till hennes livssituation”.

Förutom det höjda arvodet kunde Veronica Palm, om allt hade gått igenom och inte protesterna hade tilltagit, fått pension från riksdagen plus en tilltagen lön på 46 800 kronor i månaden. Den förra ordföranden fick nöja sig med 20 000 så nog hade Veronica kommit upp sig alltid. Men det dumma patriarkatet som låter henne jobba gratis efter 14.55 har nu sett till att sätta p för la dolce vita som annars hade hägrat. Inte för att det var fel av Rädda Barnen att sno pengar från de rädda barnen, utan för att Veronica är kvinna inget annat.

Nej, när ska feminismen få en seriös debatt med tänkvärda tankar i denna? Veronica Palms inlägg visar enligt mig på ett rätt brutalt sätt att där är vi långt ifrån än. Det finns de som försöker städa upp i den kökkenmödding som feministerna själva skapar med sitt hat och sin missunnsamhet, men också de kämpar förgäves i dagens debatt. Antingen sladdar de ner i samma krondike, eller också så tystas de i vanlig ordning med kritik och påhopp. Resultatet? Få eller inga män lyssnar, om de nu inte är överlöpare förstås!

Det ljuva livet med höga löner i föreningslivet som sossar vant sig vid genom åren tog ett abrupt slut för Veronica Palm. Kanske därför hon ser konspirationer i allt? Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Veronica Palm till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Konspirationsteorierna antar helt nya former och skepnader i feminismens värld. En bild du har visat dig slående duktig på att förmedla i alla dina uttalanden och teoribyggen. Det gör dig till en samhällsdebattens Lance Armstrong och därmed också en värdig kandidat.”

Är det verkligen jämställdhet vi vill ha?

I början på sjuttiotalet lade sig den gråaste filten vi hittills har sett över landet. Den kallades progg och var en dålig ursäkt för uselt musicerande. En av ”hitlåtarna” man producerade hette ”Är det verkligen fred vi vill ha” och spelades in av Hoola Bandola Band. Senare kom den ut med postpunkgruppen Imperiet också. Inte så särskilt intressant, inte om jag ska uttala mig i varje fall. Trots det är det många som ser på denna tid med nostalgiska ögon.

För att travestera lite på titeln frågar jag mig idag om det verkligen är jämställdhet vi vill ha. Fan tro det när man läser in fakta i målet. För jag tvivlar inte på att vi som samlas kring vår åsikt vill det, men vill feministerna det? De har ju kopplat ett brottargrepp runt samhället och numer ska allt vara feministiskt. Detta trots att rörelsen knappast lever upp till sin stolta devis om att man står för jämställdhet.

SVD kan nämligen berätta den hemska nyheten (SVD; Archive) att män lyckas bättre än kvinnor på högskoleprovet. Enligt feministisk logik måste man alltså ändra på provet för att inte för många män ska smita in på högskolorna den vägen. För det är ju inte jämlikt att högskolorna 2014 ”bara” hade 59 % kvinnliga studenter (Allehanda; Archive) och numer ännu högre andel, vi måste naturligtvis se till att det blir än fler. För ingen ska inbilla mig att feminism handlar om jämställdhet.

Jämlikhet är en lockande tanke som finns nästan hos varje människa. Problemet är att den inte finns och är subjektiv, den är inte ett absolut tillstånd som ger utrymme åt alla. Feminism är ideologin som PÅSTÅR att den är för jämställdhet, men ser man hur feminister agerar är den allt annat än just detta. Foto: By Josephou – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21532894

Nej, tvärtom så handlar feminism om ojämställdhet. Det räcker med att titta på hur rörelsen agerar så inser man den saken. Men feminism är inte bara ojämställt, dess representanter är också en ivrig förnekare av fakta. Det heter ju alltid att män misshandlar, som jag har tjatat om förut är det en liten grupp som gör det. Resten är väldigt främmande för denna ”sysselsättning”, faktiskt så ointresserad att en majoritet män INTE slår.

Trots dessa brister i både argument och logik, är feminism en av vår tids stora succéhistorier ivrigt påhejade av landets journalister. Detta faktum får tyvärr konsekvenser som inte alltid är så bra. En sådan hittar du via inläggets första länk, den till SVD. Den konsekvensen handlar om uppenbara missar i det egna materialet där slutsatser som borde dras aldrig ens behandlas. Vad sägs om följande logik signerad Mattias Wickberg som jobbar som utredare på Universitet och Högskolerådet:

”Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.”

Första slutsatsen är att antingen missgynnas pojkar när betyg i matematik sätts i skolan eller så är högskoleprovet designat att gynna pojkar så att de presterar bättre på detta än de gör i skolan. Det senare påståendet är dock problematiskt. Högskoleprovet ändrades ju så sent som 2011 för att just råda bot att kvinnor missgynnades i den matematiska delen. Antingen har ju förändringen misslyckats, eller så är det fortfarande så att pojkar får för låga betyg.

När något inte fungerar ändrar man på det. Det nya är att man sedan en tid har ändrat i Högskoleprovet för att gynna en grupp på bekostnad av en annan, men eftersom det också misslyckades så får man väl ändra/gynna kvinnor med ytterligare en ändring. Foto: By Internet Archive Book Images – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/14579023717/Source book page: https://archive.org/stream/architectenginee16847sanf/architectenginee16847sanf#page/n388/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43476134

Den andra slutsatsen är att tydligen är vi så besatta av tanken på den rättvisa som så sällan finns, att vi till och med är beredda att missgynna en grupp för att kunna gynna en annan. När det väl är gjort kallar vi det ”rättvisa” i brist på sådan så det ska låta fint. Längst i sitt patos och i kampen för rättvisan går professor i pedagogik Christina Cliffordson. Utan empiriska bevis eller data för att underbygga en tes ger hon sin syn i citatet:

”De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det”

Men feminister har alltid en fiffig förklaring, i det här fallet är fakta som ska underbygga en tes som bekant bara en manlig härskarteknik. Medan de inriktar sin retorik och sitt fokus på den inbillade fienden dvs mannen, är det däremot få som snubblar över pudelns verkliga kärna. I en debattartikel (Expressen; Archive) signerad Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, sätts fingret på den. I vanlig ordning när någon säger något som avviker från det redan bestämda förklaringsmönstret, har artikeln bemötts med kompakt tystnad. Tala om härskarteknik, att ignorera är ju en sådan.

För slutsatserna i hans artikel är inte de feminister vill höra. De nya undervisningsformerna som skolan numer är formad kring har inte gynnat pojkar. Tvärtom har de missgynnats och numer sticker Sverige ut som det landet där de könsspecifika skillnaderna i elevernas resultat är bland de högsta. Anna Ekströms utredning som kom för några år landade i samma slutsats. Den lämnade dock inga förslag på hur de uppenbara brister skulle rättas till. Det kan låta lätt konspiratoriskt, men finns det en agenda bakom en sådan miss?

Bo Jansson går till och med så långt att han menar att nu offras de svagare presterande pojkarna för pedagogiska modeord och ingen har vare sig lust eller kunskap att göra något åt allt detta. På det har vi i landet en utbildningsminister som är så passiv att man undrar om han ens lever. Det var ju han som skulle fixa skolan på 100 dagar men som nu har förbrukat över 500 utan att ha lyckats prestera mycket mer än ett jaså och en gäspning. Godnatt Sverige.

År det dags att säga godnatt till Sverige nu? Om Högskolan ska fortsätta den inslagna linjen med ”endast kvinnor” lär nog inte det bidra så mycket till någon jämställdhet. Inte heller skolan går fri från skuld där vissa anser att pojkarna nu offras i en killfientlig skola som mer är intresserad av pedagogiska modeord Foto: Av Kirill Vikentevich Lemokh – Location: Государственный Русский музейDimensions:Web source: [1]Technique: olja på duk, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10720642

Löjesguiden nominerar idag Utbildningsminister Gustav Fridolin och landets feminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det räcker med att titta på resultatet så förstår man varför ni är nominerade. Inbillade missförhållanden är i själva verket ett missförhållande för den grupp man utpekar som styggelsen. Åtgärder ersätts med fina modeord som ”allas lika värde” och så vidare. Det egentliga arbetet med att verkligen göra något lyser däremot som vanligt med sin frånvaro.”

Att leva i det blå

Delar av den svenska vänstern lever inte i verkligheten, så enkelt är det. Man behöver inte ha hållbara argument, siffror, underlag eller annan data är bara fascistiskt eller patriarkalt förtryck och du får gärna ha en avvikande åsikt bara du håller med dom. Det är kort och gott en rörelse som med råge har passerat bäst före-datum. För att se till att vi har en egen åsikt genom att ha samma som dom, skickar man ut små drönare vars enda uppgift är att skrämma och tysta.

Svensk vänster, och delar av svensk höger för den delen, är inte bara svurna fiender till demokrati, de är svurna fiender till sans och förnuft också. Det är som om dessa personer vägrar att leva i den verkliga världen, istället tycks de ha bosatt sig i samma la-la land som Teletubbies bor i. Där skuttar de omkring bland sina illusioner och fantasier som de sen spottar ut i form av artikel efter artikel (ETC; Archive).

Återigen är det den fullständigt verklighetsfrånvända agendan som gör sig gällande. Höghastighetståg kostar ingenting, vad får man sådana fantasier ifrån? Tvärtom så kan byggandet av sådan bli en ordentligt fet gökunge som äter ut allt så effektivt att all annan järnväg sätts på sparlåga. Där vi behöver en förstärkning och förenkling i regional-pendlandet med tåg, får vi en intercity-lösning som kanske lockar tjänstemän, politiker och näringslivets toppar men inte vanliga människor i deras resande till vanliga jobb.

Svensk vänster återförenade i ett möte för att planera nästa genidrag? Vore det bara ett skämt så kunde väl allt ha varit bra men nu kan samma skämt titulera sig ”regeringen” och ”riksdagspartier”. Foto: By Berit from Redhill/Surrey, UK – The Teletubbies are still here 2011, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24490181

Litet tips till Löfven angående höghastighetståg till Malmö och Göteborg från Stockholm, mucka aldrig med Göran (DI; Archive). För det enda som driver politiker från båda blocken att säga ja till galenskapen är möjligheten att få klippa band, få sola sig i glansen av närvarande press och få ut ett budskap om en ”offensiv” politik. Alla smälter ju av beundran då politiker visar kraft och mannamod, kanske röstar de rent av på skiten en gång till.

Det finns alltid fler områden och fler partier på vänsterkanten som kan göra bort sig. På det minerade området ”Feminism” hittar man allehanda galenskaper mest varje dag. Men den artikeln som både andades de mest otäcka tankarna hittills och samtidigt de mest drastiska, var nog Rossana Dinamarcas debattartikel (Aftonbladet; Archive) för en tid sedan. Den utandades i hela sitt tankegods ett arv från Sovjetunionen och en inspiration av Nordkorea i kombination.

Pojkar ska sättas i utbildning för att lära sig kvinnors utsatthet, något som annars kallas empati och lätt kan läras om man bara tar sitt ansvar som förälder. De ska lära sig om alternativen till ”mansnormen” dvs feminismen. Alltihop ger ett eko av en helt annan era och fenomen som omskolningsläger. Vänsterpartiet har med Dinamarcas inlägg tagit flera steg åt ett mycket farligt håll där man får sura uppstötningar av ren rädsla. Särskilt det faktumet att detta parti har inflytande på regeringen som stödparti skrämmer dubbelt.

Feminismen är inte bara en statsreligion som har besudlat Vänsterpartiet, andra har också de fått sin beskurna del av galenskapen ideologin tycks användas till. I fredags öppnade SSU:s kampanjledare Marwa Karim munnen i Nyheter24. I artikeln kom förklaringen (Nyheter24; Archive) till varför hon kallar sig feminist. Redan på tankestadiet havererar den förklaringen.

Svensk feminism är som en modern motsvarighet till Titanic – en olycka alla vet kommer att hända men som ingen gör något åt. Både Rossana Dinamarca och Marwa Karim gör sig till talespersoner för det otäcka. Särskilt Dinamarcas hjärntvättsförslag är extra otäckt. Foto: Wikimedia Commons

När man säger att man hatar ALLA män för att de våldtar blir det fel. Problemet är att långt ifrån alla män våldtar, det är till och med så att förhållandevis få män våldtar. De som gör det, gör det många gånger. Det är den här typen av rena falsarier som gör att ingen tänkande människa längre kan kalla sig feminist. Hela ideologin är förtappad. Den har dock tyvärr ett grepp om samhället, till och med ett så hårt grepp att en ideologi som är uttalat Marxistisk till och med får förment liberala partier som Liberalerna att bli dess gisslan.

”Jag uppmuntrar alltid företagsledningar och ägare att kvotera. Det är den överlägset mest effektiva metoden om man vill åstadkomma förändring. Däremot är jag tveksam till att tvinga fram kvoteringen med lagstiftning.”

Citatet ovan kommer inte från en ännu inte helt övertygad sosse. Istället är det Liberalernas Maria Arnholm som via nyhetsbrev (FP:s hemsida; Archive) talar om sina åsikter. En liberal som vill skapa gräddfil för ett kön och åsidosätta sådana självklarheter att bäst lämpad person ska ha jobbet alltså. Detta vill hon att företagen ska ta till sig som vilken annan självklarhet som helst.

Det dubbelt konstiga i feminismens värld är att just kvotering fungerar bra då det gynnar kvinnor, men tvärtom då blir det problem (Aftonbladet; Archive). Inte heller talar vare sig Maria Arnholm eller andra feminister om erfarenheterna från utlandet. I USA har t ex flera fall av Affirmative Action som kvotering kallas där, lett till att överklaganden har gått så långt som till landets Högsta Domstol. Det har delat landet åsiktsmässigt och också splittrat samma domstols (CNN) ledamöter.

I feminismens namn framförs förslag som kvotering utan att man med ett ord nämner att där man har haft sådana försök som i USA, har flera fall slutat i domstol. Det är med andra ord inte ett enat samhälle man skapar, snarare ett splittrat. Foto: By Bruin79 – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31468145

Någonting är ruttet i konungariket Sverige när man inte ens har ärligheten att tala om, eller själv inse att just kvotering kommer att skapa en mycket djup klyfta mellan flera grupper. För i kulisserna väntar fler grupper på sin chans om det här förslaget får vingar. Just nu verkar detta mer än troligt då man i regeringen (SR; Archive) tycks vara överens. En sån åtgärd kan dock komma att bli ett stort hinder på vägen till sann jämställdhet. Det kan alltså bli helt kontraproduktivt.

Löjesguiden nominerar idag kollektivt den svenska vänstern med regeringen i spetsen. Motiveringen är nästan överflödig men låter som följer: ”Galenskaper tycks generera sig själva i en rörelse som för länge sen har tappat både kompassriktningen och förnuftet i politiken. Det gör er till enormt värdiga kandidater.”

Om det fria ordet och försöken att tysta det

En av hörnstenarna i begreppet demokrati är en fri, oberoende press som kan verka och säga det den vill säga. Det är dock lite bekymmersamt att påstå att sånt finns i Sverige, alla har en agenda och alla drar åt olika håll för att påverka folk att tycka som dom. Vi har dessutom en press vars främsta aktörer – journalisterna – sysslar med en medveten politisk agenda som ska gynna ett sätt att se på samhället och bara den.

Vänstern har på sätt och vis redan monopol genom allehanda hjärntvättsinstitut som i Sverige betecknas som ”utbildning”. Men vi har också det motsatta, en statsmakt som alltmer börja lägga sig i det fria ordet. Vi har nyss fått resultatet av en utredning (Utredningen ”Integritet och Straff”) som skulle kunna leda till det fria ordets död på nätet. Anledningen är helt enkelt att den av näthat utsatta personens ”känsla” och ”upplevelse” plötsligt flyttar in i lagtext.

Året då vi firar Tryckfrihetsfordningens 250-årsjubileum visas allt fler tecken på att det fria ordet mår allt sämre i landet. Det senaste exemplet är det där någon på Regeringskansliet ringde upp en enskild journalist för att tala om vad han/hon eller hen tyckte om dennes skrivande Foto: Wikimedia Commons

Hatet på nätet är de fåtals uttryckssätt, syftet med det nya riktlinjerna är dock att kväsa all opposition genom att helt enkelt föra in känslor som juridisk grund för åtal. Ingen talar dock om det motsatta, dvs när de som säger sig vara utsatta för näthat är de egentliga hatarna. Problemet är väl snarare att hatarna som verkligen hatar kan springa och gömma sig bakom maktens skyddande sköldar, allt medan vi andra som knappt har lyft pekfingret får veta att vi hatar i så enorma mängder att vi inte borde få existera.

Ta feminister t ex, ingen är enligt de själva så hatade som dom men själva hatar de så det står härligt till. Generaliseringar om män, nedsättande kommentarer om män, misstänklig-görandet av män osv är inte alls så ovanliga om man vill tro. Till och med när feminister anslår en riktigt sansad ton med kloka tankar fallerar de till sist. Anledningen är enkel, de kan inte hålla sig borta från generaliseringarna eller det rena historieförfalskandet (Metro; Archive). Svensk feminism är helt enkelt som att leka ”finn fem fel”.

Magplasket den gången var väl att Cissi gör det där feminister brukar göra, hon generaliserar. För att inte peka finger på de som faktiskt står för det sexuella trakasseriet på svenska badhus vill hon relativisera problemet. Det gör man bäst genom att påstå, helst helt utan minsta spårämne av bevis, att ett problem har funnits långt innan de som genomför allt detta vidriga kom hit. Genom att påstå att sexualiseringen av badandet har funnits så länge det har funnits badhus, så blir alla män – inte bara de skyldiga – utpekade.

Tidningen Metro och Cissi Wallin gör alltså det fina och rättrådiga feminister ska göra, de tänjer på gränserna för fakta och vill mer än gärna ge en bild som inte riktigt stämmer. Inte undra på då att både skribenterna och tidningen i det fallet har ett grundmurat dåligt rykte och detta med all rätt. Fakta är ju för den här typen av ”publikationer” bara är en patriarkal förtryckarmetod för det har vår husgudinna Gudrun sagt. Hör ni trampet av stövelklackar?

Vi har förstås också en regering i det här landet, inom parentes en ovanligt usel sådan som inte ens borde få använda beteckningen. Också dom är ena hejare på att lägga sig i och ha åsikter om sådant de inte bör ha en åsikt om. Ta SVD t ex. En någorlunda seriös tidning som också den har sina avigsidor, men man kan i varje fall inte anklaga dom för att inte granska, kritisera och dissekera den katastrof vi kallar ”regering”. Det är deras självklara rätt och dessutom deras uppgift. Så långt allt rätt alltså.

Som sagt, regeringen var det. Titta på Tweetet ovan och förskräcks förhoppningsvis. En enskild journalist – Aleksandra Boscanin – gör alltså sitt jobb men så fort hon gör detta ringer någon från Regeringsdepartementet och låter meddela att man inte är nöjd med vad hon skriver. Nu ska det i ärlighetens namn först sägas att det inte framgår om det är en tjänsteman eller politiker som har framfört åsikten.

Men det spelar kanske ingen roll när allt kommer omkring, det hela är så pass vidrigt att varje person med någorlunda rättskänsla måste reagera. Ett Regeringskansli som inte bara har åsikter om vad en enskild journalist skriver utan som dessutom aktivt ringer upp och meddelar att man ser med ogillande på vad han/hon/hen skriver. För det finns väl hen också inom journalistkåren?

Mycket kackel i hönsgården regeringen men visst finns väl också hen inom journalistkåren. Svart står för den sorg vi alla känner inför sönderfallet som kallas Sverige. Foto: Av Freyja Imsland – http://www.mynewsdesk.com/se/uu/images/pm_hoena1-107458, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=44810395

Skulle det röra sig om en tjänsteman bör denna entledigas från sin tjänst, är det en politiker som jobbar inom Regeringskansliet bör han/hon/hen bytas ut med omedelbar verkan. Det är djupt oroande att se hur en regering med dess Regeringskansli tycker sig ha rätten att granska, ha en åsikt om och framföra denna om en enskild journalists arbete eller slutsatser. För tänk efter, vad betyder det i klartext? Jo, vi har en regering som anser att de inte ska granskas och händer detta ändå så kan man alltid sätta ner klacken.

Det är ju tyvärr inte första gången regeringen passerar denna osynliga gräns mellan det tillåtna och otillbörliga. För drygt tre veckor sedan fick Aftonbladet en käftsmäll av Stefan Löfven personligen när han kallade deras granskning av Peter Hultqvists lägenhetsaffärer för ”tjoller” (Aftonbladet; Archive). Man kan alltså sammanfattningsvis konstatera att det fria ordet genom landets tidningar har två fiender, journalisterna själva och en regering som inte tål att man granskar denna.

Återigen visar det sig alltså att landet befinner sig på ett sluttande plan och att det snabbt går utför. Skälen till varför regeringen Löfven måste och ska vara en parentes i historien hopar sig därmed. En regering med sin närmaste departement som tror sig kunna ro en så osmaklig handling i land har inte längre någon legitimitet, så enkelt är det. Står man inte upp för de grundläggande demokratiska värderingar som kräver denna tolerans, ska man inte heller anförtros landets högsta ämbete.

Makt medför både ansvar och nödvändigheten att förstå att regler också gäller den egna personen eller kollektivet. En regering eller dess administration som inte förstår detta bör inte vara regering. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen och Regeringsdepartementet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att regeringen Löfven är fullständigt inkompetent är ingen nyhet. Att den också är till sina delar fientlig mot grundläggande demokratiska värderingar som var och ens rätt att granska och kritisera är däremot något nytt och skrämmande. Erkänn ert misslyckande och avgå omedelbart! Men jag tror ni är alltför inkompetenta för att ens veta hur man gör det och därtill alltför narcissistiska. Det sammantaget gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Teori och verklighet

Det finns urtjusiga teorier som kan lova det mest paradisiska av tillstånd åt alla och envar. Vi längtar ju alla alltid efter något bättre och det är därför som dessa visioner är så lockande. Sådana partier som Socialdemokraterna ju på det sättet så tilltalande, de säger ju allt det folk vill höra och de målar dessutom upp en vision om detta.

Men så finns verkligheten, den som tränger sig på i vardagen och ställer allt på ände. Också visioner kan snabbt förvandlas till illusioner och det är just det som Socialdemokraterna just nu får erfara. Det dom säger stämmer sällan med den verklighet som medborgaren lever i. Reaktionerna från statsmakten och den panik man uppvisar är slående för en regering som för länge sedan har tappat både legitimitet och greppet om just verkligheten.

När verkligheten knackar på dörren är regeringens utopiska politik chanslös. Inget kan rädda en misslyckad politik, realiteter som de som nu utspelar sig i det svenska dramat hinner till sist ikapp. Miljöpartiet är många gånger de som leder allt åt h-e så prioriteten borde vara att göra sig av med partiet, det ser just nu ut att dröja. Foto: Wikimedia Commons – Seriemagasinet ”Amazing Stories”

Jag skulle vilja påstå att ingenstans i världen finns en regering som likt vår står så långt från verkligheten. Stefan Löfven är gisslan i den Miljöpartistiska visionen men den håller istället på att förvandlas till illusioner som redan håller på att brista. Myndigheter som går på knäna, en fullständig genomklappning vad gäller kontroll där vi inte längre har en bild av om de som kommer hit har ett asylskäl eller inte och en ökad brottslighet som blir allt grövre är det som sätter käppar i hjulen.

Ta en titt på veckans skörd Stefan: Misshandel av ensam tjej i Kungsbacka (Aftonbladet; Archive), ett misstänkt våldtäktsförsök på samma ort, flera larm om överfall och våldtäktsförsök i Östersund, flera fall av tafsande på badhus (Expressen; Archive), rån (GP; Archive) av äldre i hemmet i Sölvesborg, i Stockholm (Aftonbladet; Archive) och till sist ett till våldtäktsförsök och/eller överfall i Nora (NA; Archive) där tidningen NA dessutom mörkade med att kvinnan knivskars, hånades och slogs.

För en feministisk regering är det här naturligtvis bekymmersamt, det kan ju framstå som om att de inte alls är feminister. Lugn Stefan! Det har snart sagt varje svensk insett att den klyschan är något av det mest krystade en regering någonsin har svängt sig med. Men det ekar inte bara tomt med alla dessa klyschor, det är tomt om annat också. Vem tror på ett sånt budskap när en regering först uttalar en ambition som man sedan smular sönder med åtgärder som är kontraproduktiva för just samma ambition?

För återigen är det verkligheten som ställer till det när det avslöjas (Gatestone Institute; Archive) hur det sexualiserade våldet har exploderat. Sambandet mellan personer från andra kulturer som kommit hit och nu utövar sina kulturella värderingar på ett mycket olämpligt sätt går inte att förneka hur man än försöker. Att förneka sambandet är som att påstå att påven är muslim. Regeringen stannar dock inte vid detta utan trallar glatt vidare mellan alla sina misslyckanden.

När man rör sig i sagans värld får man räkna med att verkligheten hinner ikapp och visionerna går upp i rök. Det är det som kommer att bli mer och mer av ett problem för en regering som allt mindre lever i verkligheten Foto: Wikipedia Commons – ur boken ”Trollkarlen från Oz”

De vill ju återbörda folk som inte har asylskäl – till en astronomisk kostnad för skattebetalarna. De vill begränsa flyktingströmmen vilket är bra, bara för att bli huggna i ryggen av Gustav Fridolin. Han gick ju rakt emot sin egna regeringskollega Morgan Johansson som satte taket för årets invandring till 70 000 med att kontra att det nog minsann skulle bli 100-150 000. Miljöpartiets (Expressen; Archive) synsätt framstod därmed för vad det är, fundamentalistiskt och inte förankrat i verkligheten.

De flesta myndighetspersoner har hittills varit som svensken är mest, lojal och benägen att undvika konfrontationer vilket ofta hos extremister som Miljöpartiet tolkas som ett tyst medgivande. Att det i själva verket inte är det spelar ingen roll, man vill ju så gärna bekräfta sin egna förträfflighet även när det inte finns någon förträfflighet att bekräfta. Det är tyvärr bara ytterligare ett tecken på hur långt från verkligheten Miljöpartiet egentligen lever, men också att regeringen saknar all kontakt med denna.

För när samma myndighetsmänniskor har fått nog och börjar skriva rent ut vad de tycker och tänker brukar det vara ett tecken på att något har runnit över. Den vägen har till exempel poliser (Aftonbladet Debatt; Archive) tagit när nu Lisa Reventberg säger det som fler borde säga – Det får vara nog nu! Till en omöjlig uppgift som hon och hennes kollegor står inför där inbesparingar underbemanning och en ständigt växande hög med anmälningar tillhör vardagen, kommer en fullständigt inkompetent ledning.

Om och när man misslyckas så kapitalt som Dan Eliasson gäller det att ha partiboken till hands. Att vara medlem i Socialdemokratin har räddat mången karriär och också satt sådana i rörelse. Foto: Wikimedia Commons – Medlemskort för delegater till Ryska Kommunistpartiets partistämma

Dan Eliassons tid som polischef har hittills präglats av just ren och skär inkompetens, mörkläggning av brott, bristande förtroende hos de anställda/underlydande, ett ständigt sopande av problemen under mattan och en total avsaknad av lyhördhet inför kritiken (DN; Archive). Polisfacket:s (GT; Archive) dom har varit hård men ingen reaktion. Inte ens när andra politiker än de i regeringen har krävt hans avgång (Expressen; Archive) har han tagit åt sig av ovettet. Istället har han varit som en noshörning – hårdhudad och stridslysten.

Det är väl precis så käpprätt åt h-e som det bara kan gå när partiboken/partifärgen (Wikipedia) är viktigare än meriterna. För det är just meriterna som förskräcker. Han körde Migrationsverkets personal ner i skoskaften, gjorde om samma konststycke med Försäkringskassan (Fackföreningstidningen Publikt; Archive) och nu också med polisen. På ytterligare ett område är det alltså som om regeringen inte förstår allvaret när man låter Dan Eliasson få fortsatt förtroende. Verklighet och teori går inte i takt.

Socialdemokratin har sett till den saken själva genom att ens komma på den befängda tanken att ens inleda ett samarbete med Miljöpartiet. De har också sett till att overkligheten har flyttat in i administrationen för landet. Dan Eliasson är inget annat än ett beställnings- jobb från Socialdemokraterna men ett ovanligt misslyckat sådant. Under tiden är det landets medborgare som betalar priset för alla misstag signerade främst Miljöpartiet.

Regeringen är en katastrof för landet och det är medborgaren som får betala priset. Att ingen har fällt den ännu är i lika hög grad en katastrof, det är dags att tänka om. Att bli av med regeringen Löfven är prioritet ett, allt annat är otänkbart. Foto: By Claude Joseph Vernet – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15886271

Nästan gäspande av vanans trivialiteter nominerar idag Löjesguiden regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motivering är så gott som överflödig, en mer inkompetent regering än denna går knappt att hitta i modern tid.

Var finns ni nu?

Var finns alla ni godhetsapostlar när ni verkligen behövs? Var finns den lokale eller rikstäckande journalisten när ni kan göra skillnaden? Var finns ni politiker som borde agera och dessutom erkänna? De där orden ”Vi har misslyckats” skulle ju kännas mer än befriande! Som vanligt är det dock lite för mycket begärt att ni ska reagera eller agera. Ni ju alla så upptagna med att skapa opinion mot det som inte är ett problem snarare än att ta tag i det som är ett.

Bilden skulle lika gärna kunna vara tagen i Sverige om det inte var för att ingen ens protesterar mot de nu uppenbara försöken att kväsa både debatt och det fria ordet. Antingen tillrättalägger man ”nyheterna” eller så inskränker man bara det fria ordet för medborgaren allt medan vi skryter om att 2016 minsann är året då vi firar yttrandefriheten då Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. Varför inte fira denna med inskränkningar och skylla allt på näthatet? Foto: By The Prophet from The World – America, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2132371

Jag ska för en gångs skull göra något jag har svurit att aldrig göra, jag ska länka till ”Fria Tider”. Inte för att jag fortfarande inser publikationens egenvärde utan därför att de är i det här fallet de enda som skriver om det inträffade (Fria Tider; Archive). För i NA (Nerikes Allehanda; Archive) beskrivs samma händelse som ett överfall och ett försök till våldtäkt där offrets kläder har slitits sönder. Sant förvisso, men knappast hela sanningen.

För NA glömde visst att de tre till fyra som attackerade inte bara var många fler vilket i sig säger vilken utvecklingsnivå de står på, de glömde också att de var flyktingar. Offret som har jobbat med arabisktalande personer tidigare har identifierat dialekten som troligen kommande från Syrien. Inte heller skrev NA att kvinnan som slogs halvt medvetslös lyckades värja sig i sista sekunden och det var bara tack vare hennes ryggmärgsreflex som hon undgick att bli våldtagen.

Vidare ”glömde” tidningen visst bort att de då misslyckandet var ett faktum skriker ord som ”fitta”, ”svenska hora” och ”svenska slyna” efter den flyende kvinnan. Inte heller ett enda ord nämns om att hon fick ena bröstet sönderskuret och att hon fick ta emot flera slag mot ansiktet och att hon nu är blåslagen. ”Glömde” ja, är det någon som ens tror på den teorin längre?

Nej, knappast troligt! Istället är det faktiskt så att en sån här nyhet medvetet mörkas. Den ingår inte i den ”mallen” som landets journalister har och passar definitivt inte in i deras agenda. Nyheten är helt enkelt obekväm. I den ekvationen som annars inte skulle gå att lösa, den bygger ju på felaktiga antaganden, måste man genast ändra på förutsättningarna för att det hela ska gå att presentera som ”trovärdigt”. Något det naturligtvis inte är men vad bryr sig en journalist om sånt, sanningen är ju överskattad.

Skulle någon envis liten jävel som jag själv till exempel fortsätta att envetet framhärda att sanningen måste fram finns det ju andra metoder man kan ta till. Varför inte en en insatt feminist (Metro; Archive) som på bästa plats i Metro (oberoende F!) kan lära mig hur allt i själva verket hänger ihop. Bryr jag mig om sådana saker som den inträffade beror det i själva verket på att jag som man vill behålla mina privilegier att få tafsa och sexuellt ofreda för mig själv. Tänk vad man kan lära sig av landets journalister!

Våra nya lärare journalisterna har tillsammans med landets elit och politikerna sett till att sådant överskattat som ”sanningen” undanhålls. Lyder du inte finns nu små gummi-paragrafer att ta till Foto: By Unknown – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1306423

Det bästa vore väl om debattörer som jag själv och andra inte ens brydde sig om vad som händer i landet och de missförhållanden (SVT) som nu kommer i dagen. Lägg helst munkavel på polisen också för att de talar om verkligheten för vad den är. Gärna med åtgärder som poliskod 291 (SVD; Archive), en åtgärd signerad en regeringstrogen tjänsteman som Dan Eliasson som enbart har fått sin post på grund av partikontakter.

Att vi bryr oss om sånt som feminister borde ägna sig åt är ju bara ytterligare ett bevis på vilken patriarkal förtryckare jag och andra egentligen är. Att kvinnor nu känner sig både rädda och ofria för vad godhetsetablissemanget  har ställt till med är ju ovidkommande.

Men om inte ens de tidigare nämnda kraftfulla åtgärderna räcker finns det ytterligare ammunition som vår kära regering kan ta fram. För en vecka sedan presenterades en utredning och dess förslag till ändringar i lagen som ska göra det möjligt att komma åt brott mot enskild på nätet. Fint kan det hela te sig som men ack vad man bedrar sig. Låt oss ta några citat ur utredningen som du hittar länken till här under.

http://www.regeringen.se/contentassets/207048837827439b9d1dce919d0dd6f9/integritet-och-straffskydd-sou-20167

På sidan 24 hittar du följande citat:

”Vi föreslår att bestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 5 § BrB ändras i två avseenden. Dels anges i vårt förslag att ett hot blir straffbart om det är ägnat att framkalla allvarlig oro, i stället för som tidigare allvarlig fruktan. Dels föreslår vi att bestämmelsens tillämpningsområde vidgas genom att det blir straffbart att hota med fler slag av brottsliga gärningar än i dag.”

En rätt relevant fråga, vad innebär ”allvarlig oro”? Det är en totalt subjektiv term som förs in i lagtext då ”oro” är något man känner. Det betyder i klartext att den som anklagar någon för ett karaktärsmord på internet i fortsättningen bara behöver känna just oro så är det klippt. Här för man alltså in ett begrepp för att skapa rättsosäkerhet för den som är anklagad. Tanken är att sänka ribban för det tillåtna men istället skapar man alltså rättsosäkerhet.

Jag fortsätter att citera från sidan 24:

”Tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot bör därför utvidgas till att avse hot om brott mot den enskildes frihet eller frid.”

Återigen slår luddighetens långa armar ett brottargrepp om texten. ”Brott mot den enskildes frihet eller frid”? Detta är återigen i högsta grad subjektiva känslor som gör att den enskilde som anklagas står inför betydande hinder i form av rättsosäkerhet. För vad är frihet och frid? Det kan vara en sak för en person men något helt annat för säg en person från en annan kultur t ex. Subjektiviteten har därmed trängt in i lagtext.

Har du ändå inte lust att lyda? Dags att lära dig vad som är bäst för dig med lagtext som ger större utrymme åt subjektiviteten hos den som känner sig lite kränkt av kritiken. När någons känslor får styra lagtext ligger vi riktigt risigt till men brottargreppet kommer vi inte ur Foto: Wikimedia Commons

 Så här fortsätter utredningens förslag på punkt efter punkt. Luddiga formuleringar och begrepp som ska omvandlas till lagtext där känslor är det som styr, inte förnuftet eller objektiviteten. Helt plötsligt öppnas nya små kontrollmöjligheter för statsmakten genom lagen där nu internet ska tämjas en gång för alla. De som kritiserar är egentligen de som hatar och de som kan anklaga har alltid rätten genom subjektiviteten i lagtexten till sin hjälp.

Bloggen Susanna’s Crowbar har ett utmärkt inlägg om saken, länk här nedanför. Där hittar du också länken till själva utredningen och den text som har presenterats.

Ny lagstiftning ”mot näthat”: utredningen ”Integritet och straffskydd” SOU 2016:7 del 2

Vi lever alltså i en tid när riktiga händelser och incidenter blir undanskuffade och nedprioriterade för att inte avslöja hur illa sanningen ser ut. Samtidigt har vi andra krafter som gör sitt bästa för att se till att kritik och diskussion ska bli så omöjlig som det bara någonsin går där rädslan för vad man får säga och inte ska vara det vägledande i en subjektiv sörja. Journalisterna ägnar sig åt agendajournalistik men inte ett ord omnämns där en faktisk censur eller åtminstone ett kringskärande av det fria ordet på nätet.

Vi står inför det största misslyckandet som en regering, ett etablissemang och en rörelse någonsin har lyckats med i vårt land. Svaret blir att inskränka det fria ordet och att sopa de egna misslyckandena under mattan. Folk säger att Sverige befinner sig i en demokratisk kris, en utförsbacke. Sanningen är nog snarare att landet befinner sig i ett demokratiskt svart hål som håller på att suga ut oss alla. Detta okända kommer att skicka oss till något okänt, något betydligt mer otäckt.

Det svarta hål som håller på att sluka hela landet handlar om den totala oförmågan hos flertalet av aktörerna. Man vare sig vill eller kan göra det som man är satt att göra och resultatet blir därefter. Foto: Wikimedia Commons

Detta paradigmskifte har blivit möjligt därför att journalister numer ser sig som en propagandaapparat i samhällets tjänst istället för som tidigare en person som ska gräva upp och avslöja sanningen. Detta skulle tidigare ske med objektivitet där makten, oavsett vem som innehade den, var den som skulle lusläsas. Nu har istället journalisten blivit vänsterns lydiga verktyg, det är ju därför de flesta journalisters politiska sympatier ser ut som den gör.

Svensk journalistkår är ju nämligen som bekant mer rödgrön än blå vilket bekräftas av Kent Asps undersökningar, du hittar länken här under. Det borde också i rimlighetens namn betyda att de är mer invandrarvänliga än fientliga. Ett faktum som i sin tur kommer att leda till braskande rubriker om allt som är bra. Det dåliga som i Nora lär vi få leta länge efter för att över huvud taget kunna läsa om.

http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

Vi andra som hela tiden ifrågasätter därför att sanningen uppenbarligen inte har kommit fram ska kväsas med allehanda små nya regler om alltings nedmontering. Grattis Sverige, vi har fått det etablissemang vi förtjänar! För varje gång man påtalar detta oerhörda sover de flesta i landet sin skönhetssömn medan nedmonteringen av demokratin och dess grundstenar går fortare och fortare.

Var finns alla de som säger sig värna om ”sanningen” och ”demokratin” nu när man uppenbarligen håller på med skönmålning från medias sida? Var finns alla ni feminister som borde reagera med avsky på det inträffade i Nora? Var finns debatten som våldsamt motsätter sig utredningens förslag som inte är något annat än ett plumpt försök till direkta inskränkningar i yttrandefriheten? Att inte yttra sig är ibland det mest talande men den kompakta tystnad som råder i landet är mer än så.

En tystad och dåligt informerad medborgare för att hålla oss i schack tycks vara slutmålet för vår tids attack på det fria ordet. Den rätta åtgärden borde vara att byta ut journalister, politiker och godhetsapostlar för att få tillbaka den frihet vi fick kämpa så länge för. Yttrandefrihet är inte självklar, det visar inte minst vår tid idag Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag det politiska, journalistiska och det godhetsengagerade etablissemanget i Sverige till en enda jättelik foliehatt vardera. Ni är bortanför den gräns där ni kan undvika att bli utnämnda till kandidater och kanske rent av vinnare av priset ”Foliehatt of the year”. Mer motivering än så behövs inte.

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

Politiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

De olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

Björn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

Ibland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

Yttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”

Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

Det gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Skeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

Samtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

Obrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”