Det är en elefant

”Elefant” är ett begrepp, ett ord för att beskriva något vi kommit överens om att kalla djuret. När vi använder ordet förstår mottagaren vad vi menar och kan se bilden. För att det ens ska kunna inträffa krävs en rad saker. Det kräver att vi använder ett gemensamt begrepp eller språk som använder ordet ”elefant”. Det kräver vidare att begreppet är kopplat till ordet så att mottagaren gör associationen och ”ser bilden” av djuret. Det är ju först då man förstår vad ordet innebär som man kan se bilden snabel, kropp, svans och allt.

Vidare kräver det kunskapen om vad en elefant är. Utan att man har den kunskapen vet man inte vad en elefant är dvs hur den låter, hur den beter sig, dess livsbetingelser, var den lever osv. Kunnandet om allt detta kan man bara tillgodogöra sig genom att inhämta kunskap och fakta. Begreppet måste alltså studeras på ett eller annat sätt. Kunskapen kommer alltså inte gratis och inte heller automatiskt.

”Elefant” är ett begrepp. Men också det hänsynslösa utnyttjandet av människor i postmodernismens namn är ett begrepp värt att uppmärksamma. Runt om i världen sätts dessa psykiskt utmattade på det hala medan feminister och andra är de som skördar resultatet Foto: By Unger, Frederic William, 1875- [from old catalog] – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/17751651200/Source book page: https://archive.org/stream/adventuretravele00unge/#page/n136/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42325656

Precis som vi måste lära oss begrepp och ord, måste vi lära oss sociala koder. Barn föds inte med alla sociala egenskaper. En del beteenden är medfödda som t ex instinkter men de handlar om mer basala saker som att överleva och strategier för det. Andra måste däremot förvärvas. Det gör barn genom att se, höra, härma och lära genom att pröva sig fram. Tar man bort den sociala utvecklingen eller ersätter den med något som kastar utvecklingen i en helt annan riktning får man också ett annorlunda resultat.

Finns inte heller förebilderna som en aktiv del av en människas liv, påverkar naturligtvis också detta. Oftast blir resultatet självklart ett negativt om något av detta händer. Vi behöver alla förebilder, oftast våra föräldrar eller föräldrars föräldrar. Är ingen av dessa närvarande, ersätts de ganska snart av andra auktoriteter man ser upp till som ett ideal. Det kan vara någon vuxen i ens omgivning t ex en lärare, men det kan också vara någon från nätet. De senare är inte alltid att lita på, nätet är t ex himmelriket för pedofiler.

Man skulle kunna tro att allt detta bara är teoretiskt spekulerande eller kanske rent av akademiskt babbel. Faktum är dock att det redan har hänt. Konsekvenserna av det ser vi varje dag i tidningar och nyheter. För när vi har lämnat över ansvaret för uppfostran och utbildning i livets skola åt samhället och vuxna förebilder på ett anonymt internet via en mobiltelefon, har vi som samhälle också sagt att vi ger upp rollen som den i kontroll över utvecklingen av en individ. Undantagen finns naturligtvis så detta är bara en generell bild.

Konsekvenserna var det, följande artikel (Nyheter24; Archive) är troligen en sån. Lägg gärna märke till artikelförfattarens/författarinnan namn, det är en god ledtråd i sammanhanget. Jag ska inte försöka mig på en psykologisk analys, jag är inte psykolog trots allt. En sak vet jag dock, så här extremt hatfylld  blir en människa bara när den är en själsligt skadad person. Nej jag hatar inte denna person i gengäld, istället tycker jag nog mest synd om denna. Är man så här hatisk lär det äta den personen bit för bit.

Helvetet på jorden är nog snarare de irrläror som sprids genom t ex Nyheter24 än de scener vi vant oss vid från bibelns värld. En rörelse och idéströmning som faktiskt offrar de egna på grund av ren hjärntvätt är tillräckligt ondsint för att klassas som diaboliskt Foto: By Unknown – Livre de la Vigne nostre Seigneur; fol. 100r France ca. 1450-1470, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39892330

En annan konsekvens är den gamla klassikern självdestruktiviteten. Filmprojektet (Mirror; Archive) där huvudrollsinnehaverskan bjuder in en främling för att bli våldtagen inför en kamera är nog ett sådant exempel. Skälet till det något udda projektet är att slå hål på myten om den manliga makten skulle vara oöverstiglig. Sophia  Hewson som är den som ska bli våldtagen, vill också undersöka den kvinnliga självobjektifieringen natur med detta något udda experimentet.

Det vi ser framför oss är en kraschlandning och den är inte isolerad till bara Sverige. Visst, vi är annars hattifnattarnas mittrike men utan de folkflertalets stöd, det är nämligen den styrande eliten som står för dårskapen. Titta bara på hur de postmoderna galenskaperna har fått ett extra starkt fäste just här, en minoritet har med den tagit kommandot över en majoritet. Exemplet med filmprojektet visar också att galenskapen är internationell, inte bara fast rotad här.

Men säg var någonstans i världen man har en kulturminister som tillsammans med Ellen Tejle åker till Cannes för att föra ut vårt lands propaganda där den nya A-märkningen (SVT; Archive) nu ska lanseras. Det faktumet visar väl att våra makthavare i landet är fullständigt galna. Att Alice Bah Kuhnke är den som åker ner för att göra bort oss känns trots allt naturligt. Vår feministiska regering gör ju just inte så mycket mer än att skämma ut oss internationellt och nu är det hennes tur. För sitt arbete, att leda landet, gör de däremot inte.

Märkningen handlar om räkning av jämställdhet där man sitter och mäter hur mycket plats kvinnor får och hur de personifieras. Också minoriteter som hbtq-personer, etniska grupper och andra granskas och mäts. Det handlar om att dessa ska synas och också om hur de porträtteras. Att Ellen Tejle torgför åsikten är inte förvånande, hon har fört sitt korståg under många års tid.

Propaganda har funnits i olika former i alla kulturer och i alla tider. Men när en svensk minister åker ner till Cannes för att propagera för rättvisemärkning och feminism för detta tankarna till en helt annan tid och en helt annan ideologi. Det hela är så pass otäckt att Mads Mikkelsens reaktion känns befriande Foto: By The Granger Collection, New York – The Granger Collection, New York, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7184538

Alice Bah Kuhnke har med uppbackningen tagit ställning och därmed visat att objektivitet inte är hennes grej precis som det anstår en Miljöpartist. Hon har visat att kulturministeriet numer handlar om en ny form av ministerium för propaganda för den postmoderna galenskap som nu saluförs inför öppen ridå i Cannes. Bara en minister från den nuvarande regeringen kunde stå för den ”bedriften”.

Bästa reaktionen på den här soppan stod danske skådespelaren Mads Mikkelsen för när han ampert avfärdade svenska feminister som oseriösa, uttalandet fick stora rubriker i Danmark. Uttalandet (Avisen; Archive) är dock slagkraftigt även om det är på danska, så läs och roas. Skönt också att se att omvärlden har ögonen på den svenska talibanrörelsen som går under beteckningen ”feminism”.

Det är ju trots allt de som har gått i bräschen för att personer som Frida Kjell Valkola ska få det medieutrymme de nu får. Det är de som har banat vägen för denna galenskap vi nu läser exempel på i artikel efter artikel. Dessutom är det de som tillsammans med svensk vänster som med hull och hår har anammat den postkoloniala galenskap som ligger till grund för dumheterna. Det värsta av allt är dock det cyniska utnyttjandet av personer som har exemplifierats för sina ljusskygga avsikter när ”rättvisan” ska lyftas fram.

Det mest korkade är dock att publikationer som Nyheter24 har gjort den här typen av artiklar till både sitt signum och det som säljer den skit de kallar ”nyhetsförmedling”. Borde inte Nyheter24 efter den här artikeln börja kalla sina så kallade debattartiklar ”rabattartiklar” eftersom rabatter precis som deras artiklar är fulla av gödsel? Fortfarande är jag dock inte förbannad, bara konstaterande i min bedömning att Nyheter24 förmodligen bara är en sjuk tidskrift för en extremt förvirrad generation.

Frågan är vad Nyheter24 är. Det är definitivt inte en nyhetsförmedlare, kanske är det en gödselspridare eller möjligen en propagandaapparat. Precis som skvadern är en ren bluff är också denna så kallade tidskrift det. Publicerar man förvirrade människors helt förvridna tankar bör man nog ta en ordentlig funderare på hur man återupprättar förtroendet för något som för länge sedan har havererat. Kanske går det inte ens. Foto: By Unknown photographer – Fornminnesföreningen i Medelpad, Copyrighted free use, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=543931

Löjesguiden nominerar idag både Nyheter24 och Frida Kjell Valkola till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Nyheter24 är: ”Ni är som elefanten i porslinsaffären, både klumpiga okänsliga och fullständigt panikslagna i ert postmoderna fängelse. Att publicera skit som detta visar snarare hur illa det är ställt med journalistiken, än hur illa det är med den så kallade jämställdhet ni förespråkar. Det gör er till fullfjädrade kandidater till priset.

För Frida Kjell Valkola lyder motiveringen: ”Dina demoner heter som så många gånger förr vita heterosexuella män eller cis-män. Vi känner igen resonemanget och tycker fortfarande likadant om det, det liknar hets mot folkgrupp. Byt ut dina ”cis-män” i din retorik mot ”Romer” eller ”Judar” och ett intressant mönster börjar avtecknas. Det gör dig till fullgod kandidat till priset.”

Är det verkligen jämställdhet vi vill ha?

I början på sjuttiotalet lade sig den gråaste filten vi hittills har sett över landet. Den kallades progg och var en dålig ursäkt för uselt musicerande. En av ”hitlåtarna” man producerade hette ”Är det verkligen fred vi vill ha” och spelades in av Hoola Bandola Band. Senare kom den ut med postpunkgruppen Imperiet också. Inte så särskilt intressant, inte om jag ska uttala mig i varje fall. Trots det är det många som ser på denna tid med nostalgiska ögon.

För att travestera lite på titeln frågar jag mig idag om det verkligen är jämställdhet vi vill ha. Fan tro det när man läser in fakta i målet. För jag tvivlar inte på att vi som samlas kring vår åsikt vill det, men vill feministerna det? De har ju kopplat ett brottargrepp runt samhället och numer ska allt vara feministiskt. Detta trots att rörelsen knappast lever upp till sin stolta devis om att man står för jämställdhet.

SVD kan nämligen berätta den hemska nyheten (SVD; Archive) att män lyckas bättre än kvinnor på högskoleprovet. Enligt feministisk logik måste man alltså ändra på provet för att inte för många män ska smita in på högskolorna den vägen. För det är ju inte jämlikt att högskolorna 2014 ”bara” hade 59 % kvinnliga studenter (Allehanda; Archive) och numer ännu högre andel, vi måste naturligtvis se till att det blir än fler. För ingen ska inbilla mig att feminism handlar om jämställdhet.

Jämlikhet är en lockande tanke som finns nästan hos varje människa. Problemet är att den inte finns och är subjektiv, den är inte ett absolut tillstånd som ger utrymme åt alla. Feminism är ideologin som PÅSTÅR att den är för jämställdhet, men ser man hur feminister agerar är den allt annat än just detta. Foto: By Josephou – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21532894

Nej, tvärtom så handlar feminism om ojämställdhet. Det räcker med att titta på hur rörelsen agerar så inser man den saken. Men feminism är inte bara ojämställt, dess representanter är också en ivrig förnekare av fakta. Det heter ju alltid att män misshandlar, som jag har tjatat om förut är det en liten grupp som gör det. Resten är väldigt främmande för denna ”sysselsättning”, faktiskt så ointresserad att en majoritet män INTE slår.

Trots dessa brister i både argument och logik, är feminism en av vår tids stora succéhistorier ivrigt påhejade av landets journalister. Detta faktum får tyvärr konsekvenser som inte alltid är så bra. En sådan hittar du via inläggets första länk, den till SVD. Den konsekvensen handlar om uppenbara missar i det egna materialet där slutsatser som borde dras aldrig ens behandlas. Vad sägs om följande logik signerad Mattias Wickberg som jobbar som utredare på Universitet och Högskolerådet:

”Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.”

Första slutsatsen är att antingen missgynnas pojkar när betyg i matematik sätts i skolan eller så är högskoleprovet designat att gynna pojkar så att de presterar bättre på detta än de gör i skolan. Det senare påståendet är dock problematiskt. Högskoleprovet ändrades ju så sent som 2011 för att just råda bot att kvinnor missgynnades i den matematiska delen. Antingen har ju förändringen misslyckats, eller så är det fortfarande så att pojkar får för låga betyg.

När något inte fungerar ändrar man på det. Det nya är att man sedan en tid har ändrat i Högskoleprovet för att gynna en grupp på bekostnad av en annan, men eftersom det också misslyckades så får man väl ändra/gynna kvinnor med ytterligare en ändring. Foto: By Internet Archive Book Images – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/14579023717/Source book page: https://archive.org/stream/architectenginee16847sanf/architectenginee16847sanf#page/n388/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43476134

Den andra slutsatsen är att tydligen är vi så besatta av tanken på den rättvisa som så sällan finns, att vi till och med är beredda att missgynna en grupp för att kunna gynna en annan. När det väl är gjort kallar vi det ”rättvisa” i brist på sådan så det ska låta fint. Längst i sitt patos och i kampen för rättvisan går professor i pedagogik Christina Cliffordson. Utan empiriska bevis eller data för att underbygga en tes ger hon sin syn i citatet:

”De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det”

Men feminister har alltid en fiffig förklaring, i det här fallet är fakta som ska underbygga en tes som bekant bara en manlig härskarteknik. Medan de inriktar sin retorik och sitt fokus på den inbillade fienden dvs mannen, är det däremot få som snubblar över pudelns verkliga kärna. I en debattartikel (Expressen; Archive) signerad Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, sätts fingret på den. I vanlig ordning när någon säger något som avviker från det redan bestämda förklaringsmönstret, har artikeln bemötts med kompakt tystnad. Tala om härskarteknik, att ignorera är ju en sådan.

För slutsatserna i hans artikel är inte de feminister vill höra. De nya undervisningsformerna som skolan numer är formad kring har inte gynnat pojkar. Tvärtom har de missgynnats och numer sticker Sverige ut som det landet där de könsspecifika skillnaderna i elevernas resultat är bland de högsta. Anna Ekströms utredning som kom för några år landade i samma slutsats. Den lämnade dock inga förslag på hur de uppenbara brister skulle rättas till. Det kan låta lätt konspiratoriskt, men finns det en agenda bakom en sådan miss?

Bo Jansson går till och med så långt att han menar att nu offras de svagare presterande pojkarna för pedagogiska modeord och ingen har vare sig lust eller kunskap att göra något åt allt detta. På det har vi i landet en utbildningsminister som är så passiv att man undrar om han ens lever. Det var ju han som skulle fixa skolan på 100 dagar men som nu har förbrukat över 500 utan att ha lyckats prestera mycket mer än ett jaså och en gäspning. Godnatt Sverige.

År det dags att säga godnatt till Sverige nu? Om Högskolan ska fortsätta den inslagna linjen med ”endast kvinnor” lär nog inte det bidra så mycket till någon jämställdhet. Inte heller skolan går fri från skuld där vissa anser att pojkarna nu offras i en killfientlig skola som mer är intresserad av pedagogiska modeord Foto: Av Kirill Vikentevich Lemokh – Location: Государственный Русский музейDimensions:Web source: [1]Technique: olja på duk, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10720642

Löjesguiden nominerar idag Utbildningsminister Gustav Fridolin och landets feminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det räcker med att titta på resultatet så förstår man varför ni är nominerade. Inbillade missförhållanden är i själva verket ett missförhållande för den grupp man utpekar som styggelsen. Åtgärder ersätts med fina modeord som ”allas lika värde” och så vidare. Det egentliga arbetet med att verkligen göra något lyser däremot som vanligt med sin frånvaro.”

Om det fria ordet och försöken att tysta det

En av hörnstenarna i begreppet demokrati är en fri, oberoende press som kan verka och säga det den vill säga. Det är dock lite bekymmersamt att påstå att sånt finns i Sverige, alla har en agenda och alla drar åt olika håll för att påverka folk att tycka som dom. Vi har dessutom en press vars främsta aktörer – journalisterna – sysslar med en medveten politisk agenda som ska gynna ett sätt att se på samhället och bara den.

Vänstern har på sätt och vis redan monopol genom allehanda hjärntvättsinstitut som i Sverige betecknas som ”utbildning”. Men vi har också det motsatta, en statsmakt som alltmer börja lägga sig i det fria ordet. Vi har nyss fått resultatet av en utredning (Utredningen ”Integritet och Straff”) som skulle kunna leda till det fria ordets död på nätet. Anledningen är helt enkelt att den av näthat utsatta personens ”känsla” och ”upplevelse” plötsligt flyttar in i lagtext.

Året då vi firar Tryckfrihetsfordningens 250-årsjubileum visas allt fler tecken på att det fria ordet mår allt sämre i landet. Det senaste exemplet är det där någon på Regeringskansliet ringde upp en enskild journalist för att tala om vad han/hon eller hen tyckte om dennes skrivande Foto: Wikimedia Commons

Hatet på nätet är de fåtals uttryckssätt, syftet med det nya riktlinjerna är dock att kväsa all opposition genom att helt enkelt föra in känslor som juridisk grund för åtal. Ingen talar dock om det motsatta, dvs när de som säger sig vara utsatta för näthat är de egentliga hatarna. Problemet är väl snarare att hatarna som verkligen hatar kan springa och gömma sig bakom maktens skyddande sköldar, allt medan vi andra som knappt har lyft pekfingret får veta att vi hatar i så enorma mängder att vi inte borde få existera.

Ta feminister t ex, ingen är enligt de själva så hatade som dom men själva hatar de så det står härligt till. Generaliseringar om män, nedsättande kommentarer om män, misstänklig-görandet av män osv är inte alls så ovanliga om man vill tro. Till och med när feminister anslår en riktigt sansad ton med kloka tankar fallerar de till sist. Anledningen är enkel, de kan inte hålla sig borta från generaliseringarna eller det rena historieförfalskandet (Metro; Archive). Svensk feminism är helt enkelt som att leka ”finn fem fel”.

Magplasket den gången var väl att Cissi gör det där feminister brukar göra, hon generaliserar. För att inte peka finger på de som faktiskt står för det sexuella trakasseriet på svenska badhus vill hon relativisera problemet. Det gör man bäst genom att påstå, helst helt utan minsta spårämne av bevis, att ett problem har funnits långt innan de som genomför allt detta vidriga kom hit. Genom att påstå att sexualiseringen av badandet har funnits så länge det har funnits badhus, så blir alla män – inte bara de skyldiga – utpekade.

Tidningen Metro och Cissi Wallin gör alltså det fina och rättrådiga feminister ska göra, de tänjer på gränserna för fakta och vill mer än gärna ge en bild som inte riktigt stämmer. Inte undra på då att både skribenterna och tidningen i det fallet har ett grundmurat dåligt rykte och detta med all rätt. Fakta är ju för den här typen av ”publikationer” bara är en patriarkal förtryckarmetod för det har vår husgudinna Gudrun sagt. Hör ni trampet av stövelklackar?

Vi har förstås också en regering i det här landet, inom parentes en ovanligt usel sådan som inte ens borde få använda beteckningen. Också dom är ena hejare på att lägga sig i och ha åsikter om sådant de inte bör ha en åsikt om. Ta SVD t ex. En någorlunda seriös tidning som också den har sina avigsidor, men man kan i varje fall inte anklaga dom för att inte granska, kritisera och dissekera den katastrof vi kallar ”regering”. Det är deras självklara rätt och dessutom deras uppgift. Så långt allt rätt alltså.

Som sagt, regeringen var det. Titta på Tweetet ovan och förskräcks förhoppningsvis. En enskild journalist – Aleksandra Boscanin – gör alltså sitt jobb men så fort hon gör detta ringer någon från Regeringsdepartementet och låter meddela att man inte är nöjd med vad hon skriver. Nu ska det i ärlighetens namn först sägas att det inte framgår om det är en tjänsteman eller politiker som har framfört åsikten.

Men det spelar kanske ingen roll när allt kommer omkring, det hela är så pass vidrigt att varje person med någorlunda rättskänsla måste reagera. Ett Regeringskansli som inte bara har åsikter om vad en enskild journalist skriver utan som dessutom aktivt ringer upp och meddelar att man ser med ogillande på vad han/hon/hen skriver. För det finns väl hen också inom journalistkåren?

Mycket kackel i hönsgården regeringen men visst finns väl också hen inom journalistkåren. Svart står för den sorg vi alla känner inför sönderfallet som kallas Sverige. Foto: Av Freyja Imsland – http://www.mynewsdesk.com/se/uu/images/pm_hoena1-107458, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=44810395

Skulle det röra sig om en tjänsteman bör denna entledigas från sin tjänst, är det en politiker som jobbar inom Regeringskansliet bör han/hon/hen bytas ut med omedelbar verkan. Det är djupt oroande att se hur en regering med dess Regeringskansli tycker sig ha rätten att granska, ha en åsikt om och framföra denna om en enskild journalists arbete eller slutsatser. För tänk efter, vad betyder det i klartext? Jo, vi har en regering som anser att de inte ska granskas och händer detta ändå så kan man alltid sätta ner klacken.

Det är ju tyvärr inte första gången regeringen passerar denna osynliga gräns mellan det tillåtna och otillbörliga. För drygt tre veckor sedan fick Aftonbladet en käftsmäll av Stefan Löfven personligen när han kallade deras granskning av Peter Hultqvists lägenhetsaffärer för ”tjoller” (Aftonbladet; Archive). Man kan alltså sammanfattningsvis konstatera att det fria ordet genom landets tidningar har två fiender, journalisterna själva och en regering som inte tål att man granskar denna.

Återigen visar det sig alltså att landet befinner sig på ett sluttande plan och att det snabbt går utför. Skälen till varför regeringen Löfven måste och ska vara en parentes i historien hopar sig därmed. En regering med sin närmaste departement som tror sig kunna ro en så osmaklig handling i land har inte längre någon legitimitet, så enkelt är det. Står man inte upp för de grundläggande demokratiska värderingar som kräver denna tolerans, ska man inte heller anförtros landets högsta ämbete.

Makt medför både ansvar och nödvändigheten att förstå att regler också gäller den egna personen eller kollektivet. En regering eller dess administration som inte förstår detta bör inte vara regering. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen och Regeringsdepartementet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att regeringen Löfven är fullständigt inkompetent är ingen nyhet. Att den också är till sina delar fientlig mot grundläggande demokratiska värderingar som var och ens rätt att granska och kritisera är däremot något nytt och skrämmande. Erkänn ert misslyckande och avgå omedelbart! Men jag tror ni är alltför inkompetenta för att ens veta hur man gör det och därtill alltför narcissistiska. Det sammantaget gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Var finns ni nu?

Var finns alla ni godhetsapostlar när ni verkligen behövs? Var finns den lokale eller rikstäckande journalisten när ni kan göra skillnaden? Var finns ni politiker som borde agera och dessutom erkänna? De där orden ”Vi har misslyckats” skulle ju kännas mer än befriande! Som vanligt är det dock lite för mycket begärt att ni ska reagera eller agera. Ni ju alla så upptagna med att skapa opinion mot det som inte är ett problem snarare än att ta tag i det som är ett.

Bilden skulle lika gärna kunna vara tagen i Sverige om det inte var för att ingen ens protesterar mot de nu uppenbara försöken att kväsa både debatt och det fria ordet. Antingen tillrättalägger man ”nyheterna” eller så inskränker man bara det fria ordet för medborgaren allt medan vi skryter om att 2016 minsann är året då vi firar yttrandefriheten då Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. Varför inte fira denna med inskränkningar och skylla allt på näthatet? Foto: By The Prophet from The World – America, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2132371

Jag ska för en gångs skull göra något jag har svurit att aldrig göra, jag ska länka till ”Fria Tider”. Inte för att jag fortfarande inser publikationens egenvärde utan därför att de är i det här fallet de enda som skriver om det inträffade (Fria Tider; Archive). För i NA (Nerikes Allehanda; Archive) beskrivs samma händelse som ett överfall och ett försök till våldtäkt där offrets kläder har slitits sönder. Sant förvisso, men knappast hela sanningen.

För NA glömde visst att de tre till fyra som attackerade inte bara var många fler vilket i sig säger vilken utvecklingsnivå de står på, de glömde också att de var flyktingar. Offret som har jobbat med arabisktalande personer tidigare har identifierat dialekten som troligen kommande från Syrien. Inte heller skrev NA att kvinnan som slogs halvt medvetslös lyckades värja sig i sista sekunden och det var bara tack vare hennes ryggmärgsreflex som hon undgick att bli våldtagen.

Vidare ”glömde” tidningen visst bort att de då misslyckandet var ett faktum skriker ord som ”fitta”, ”svenska hora” och ”svenska slyna” efter den flyende kvinnan. Inte heller ett enda ord nämns om att hon fick ena bröstet sönderskuret och att hon fick ta emot flera slag mot ansiktet och att hon nu är blåslagen. ”Glömde” ja, är det någon som ens tror på den teorin längre?

Nej, knappast troligt! Istället är det faktiskt så att en sån här nyhet medvetet mörkas. Den ingår inte i den ”mallen” som landets journalister har och passar definitivt inte in i deras agenda. Nyheten är helt enkelt obekväm. I den ekvationen som annars inte skulle gå att lösa, den bygger ju på felaktiga antaganden, måste man genast ändra på förutsättningarna för att det hela ska gå att presentera som ”trovärdigt”. Något det naturligtvis inte är men vad bryr sig en journalist om sånt, sanningen är ju överskattad.

Skulle någon envis liten jävel som jag själv till exempel fortsätta att envetet framhärda att sanningen måste fram finns det ju andra metoder man kan ta till. Varför inte en en insatt feminist (Metro; Archive) som på bästa plats i Metro (oberoende F!) kan lära mig hur allt i själva verket hänger ihop. Bryr jag mig om sådana saker som den inträffade beror det i själva verket på att jag som man vill behålla mina privilegier att få tafsa och sexuellt ofreda för mig själv. Tänk vad man kan lära sig av landets journalister!

Våra nya lärare journalisterna har tillsammans med landets elit och politikerna sett till att sådant överskattat som ”sanningen” undanhålls. Lyder du inte finns nu små gummi-paragrafer att ta till Foto: By Unknown – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1306423

Det bästa vore väl om debattörer som jag själv och andra inte ens brydde sig om vad som händer i landet och de missförhållanden (SVT) som nu kommer i dagen. Lägg helst munkavel på polisen också för att de talar om verkligheten för vad den är. Gärna med åtgärder som poliskod 291 (SVD; Archive), en åtgärd signerad en regeringstrogen tjänsteman som Dan Eliasson som enbart har fått sin post på grund av partikontakter.

Att vi bryr oss om sånt som feminister borde ägna sig åt är ju bara ytterligare ett bevis på vilken patriarkal förtryckare jag och andra egentligen är. Att kvinnor nu känner sig både rädda och ofria för vad godhetsetablissemanget  har ställt till med är ju ovidkommande.

Men om inte ens de tidigare nämnda kraftfulla åtgärderna räcker finns det ytterligare ammunition som vår kära regering kan ta fram. För en vecka sedan presenterades en utredning och dess förslag till ändringar i lagen som ska göra det möjligt att komma åt brott mot enskild på nätet. Fint kan det hela te sig som men ack vad man bedrar sig. Låt oss ta några citat ur utredningen som du hittar länken till här under.

http://www.regeringen.se/contentassets/207048837827439b9d1dce919d0dd6f9/integritet-och-straffskydd-sou-20167

På sidan 24 hittar du följande citat:

”Vi föreslår att bestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 5 § BrB ändras i två avseenden. Dels anges i vårt förslag att ett hot blir straffbart om det är ägnat att framkalla allvarlig oro, i stället för som tidigare allvarlig fruktan. Dels föreslår vi att bestämmelsens tillämpningsområde vidgas genom att det blir straffbart att hota med fler slag av brottsliga gärningar än i dag.”

En rätt relevant fråga, vad innebär ”allvarlig oro”? Det är en totalt subjektiv term som förs in i lagtext då ”oro” är något man känner. Det betyder i klartext att den som anklagar någon för ett karaktärsmord på internet i fortsättningen bara behöver känna just oro så är det klippt. Här för man alltså in ett begrepp för att skapa rättsosäkerhet för den som är anklagad. Tanken är att sänka ribban för det tillåtna men istället skapar man alltså rättsosäkerhet.

Jag fortsätter att citera från sidan 24:

”Tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot bör därför utvidgas till att avse hot om brott mot den enskildes frihet eller frid.”

Återigen slår luddighetens långa armar ett brottargrepp om texten. ”Brott mot den enskildes frihet eller frid”? Detta är återigen i högsta grad subjektiva känslor som gör att den enskilde som anklagas står inför betydande hinder i form av rättsosäkerhet. För vad är frihet och frid? Det kan vara en sak för en person men något helt annat för säg en person från en annan kultur t ex. Subjektiviteten har därmed trängt in i lagtext.

Har du ändå inte lust att lyda? Dags att lära dig vad som är bäst för dig med lagtext som ger större utrymme åt subjektiviteten hos den som känner sig lite kränkt av kritiken. När någons känslor får styra lagtext ligger vi riktigt risigt till men brottargreppet kommer vi inte ur Foto: Wikimedia Commons

 Så här fortsätter utredningens förslag på punkt efter punkt. Luddiga formuleringar och begrepp som ska omvandlas till lagtext där känslor är det som styr, inte förnuftet eller objektiviteten. Helt plötsligt öppnas nya små kontrollmöjligheter för statsmakten genom lagen där nu internet ska tämjas en gång för alla. De som kritiserar är egentligen de som hatar och de som kan anklaga har alltid rätten genom subjektiviteten i lagtexten till sin hjälp.

Bloggen Susanna’s Crowbar har ett utmärkt inlägg om saken, länk här nedanför. Där hittar du också länken till själva utredningen och den text som har presenterats.

Ny lagstiftning ”mot näthat”: utredningen ”Integritet och straffskydd” SOU 2016:7 del 2

Vi lever alltså i en tid när riktiga händelser och incidenter blir undanskuffade och nedprioriterade för att inte avslöja hur illa sanningen ser ut. Samtidigt har vi andra krafter som gör sitt bästa för att se till att kritik och diskussion ska bli så omöjlig som det bara någonsin går där rädslan för vad man får säga och inte ska vara det vägledande i en subjektiv sörja. Journalisterna ägnar sig åt agendajournalistik men inte ett ord omnämns där en faktisk censur eller åtminstone ett kringskärande av det fria ordet på nätet.

Vi står inför det största misslyckandet som en regering, ett etablissemang och en rörelse någonsin har lyckats med i vårt land. Svaret blir att inskränka det fria ordet och att sopa de egna misslyckandena under mattan. Folk säger att Sverige befinner sig i en demokratisk kris, en utförsbacke. Sanningen är nog snarare att landet befinner sig i ett demokratiskt svart hål som håller på att suga ut oss alla. Detta okända kommer att skicka oss till något okänt, något betydligt mer otäckt.

Det svarta hål som håller på att sluka hela landet handlar om den totala oförmågan hos flertalet av aktörerna. Man vare sig vill eller kan göra det som man är satt att göra och resultatet blir därefter. Foto: Wikimedia Commons

Detta paradigmskifte har blivit möjligt därför att journalister numer ser sig som en propagandaapparat i samhällets tjänst istället för som tidigare en person som ska gräva upp och avslöja sanningen. Detta skulle tidigare ske med objektivitet där makten, oavsett vem som innehade den, var den som skulle lusläsas. Nu har istället journalisten blivit vänsterns lydiga verktyg, det är ju därför de flesta journalisters politiska sympatier ser ut som den gör.

Svensk journalistkår är ju nämligen som bekant mer rödgrön än blå vilket bekräftas av Kent Asps undersökningar, du hittar länken här under. Det borde också i rimlighetens namn betyda att de är mer invandrarvänliga än fientliga. Ett faktum som i sin tur kommer att leda till braskande rubriker om allt som är bra. Det dåliga som i Nora lär vi få leta länge efter för att över huvud taget kunna läsa om.

http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

Vi andra som hela tiden ifrågasätter därför att sanningen uppenbarligen inte har kommit fram ska kväsas med allehanda små nya regler om alltings nedmontering. Grattis Sverige, vi har fått det etablissemang vi förtjänar! För varje gång man påtalar detta oerhörda sover de flesta i landet sin skönhetssömn medan nedmonteringen av demokratin och dess grundstenar går fortare och fortare.

Var finns alla de som säger sig värna om ”sanningen” och ”demokratin” nu när man uppenbarligen håller på med skönmålning från medias sida? Var finns alla ni feminister som borde reagera med avsky på det inträffade i Nora? Var finns debatten som våldsamt motsätter sig utredningens förslag som inte är något annat än ett plumpt försök till direkta inskränkningar i yttrandefriheten? Att inte yttra sig är ibland det mest talande men den kompakta tystnad som råder i landet är mer än så.

En tystad och dåligt informerad medborgare för att hålla oss i schack tycks vara slutmålet för vår tids attack på det fria ordet. Den rätta åtgärden borde vara att byta ut journalister, politiker och godhetsapostlar för att få tillbaka den frihet vi fick kämpa så länge för. Yttrandefrihet är inte självklar, det visar inte minst vår tid idag Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag det politiska, journalistiska och det godhetsengagerade etablissemanget i Sverige till en enda jättelik foliehatt vardera. Ni är bortanför den gräns där ni kan undvika att bli utnämnda till kandidater och kanske rent av vinnare av priset ”Foliehatt of the year”. Mer motivering än så behövs inte.

Vi är nog för naiva för detta

De flesta av oss ryggar nog tillbaka lite om jag nämner ordet ”barnäktenskap”, de flesta av oss säger nog också att detta är något avskyvärt. Ändå så är frågan just nu en het potatis då flera ensamkommande barn kan uppvisa dokument på att de är gifta med varandra. I några fall har de sociala myndigheterna som har ansvarat för barnen låtit dem leva som ett gift par (SVD). Bloggen Fnordspotting har också tagit upp ämnet på ett suveränt sätt.

Barnäktenskap är inget vare sig vi eller andra Europeiska länder accepterar. Ändå är det i acceptans det slutar med benägen hjälp av svensk lagstiftning. Foto: ”Marriage of H.H Sri Krishnaraja Wadiyar IV and Rana Prathap Kumari of Kathiawar” by Raja Ravi Varma – Raja Ravi Varma, Painter of Colonial India by Rupika Chawla. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Problemet går dock mycket mer på djupet än det politiska, för nu har också frågan uppmärksammats inom det juridiska. Det är också då de verkliga problemen börjar. Carolina Saf – doktorand i internationell privaträtt vid Stockholms Universitet – menar i följande artikel i Dagens Juridik att Sverige inte kan förbjuda detta och inte heller tvinga dem att leva åtskilda.

Dags för ombyte i politiken med andra ord. Bakgrunden är nämligen att vi har en lagstiftning, den finns i artikeln, som säger att om ett land godkänner en äktenskapsform så gäller den också här. Här kan alltså alla politiker och debattörer skrika sig hesa, i slutänden har vi redan godkänt det hela. I varje fall om Carolina Saf har rätt, vilket finns lite eller inget som motsäger.

Vi kan alltså inte underkänna ett annat lands lagstiftning utan måste respektera den hur dum den än är. Man skulle kunna sammanfatta det som om att vi genom lagstiftning har godkänt det vi inte tycker om. Allt som krävs är att andra länder anser att det är okej att legalisera barnäktenskap så gör vi det också fast indirekt. Vilken tur då att man ”åtminstone” från myndigheters håll har underkänt de äktenskap som ingåtts med barn som ännu inte fyllt 15 år eftersom denna ålder är den som gäller för sexuellt samtycke.

Nästa steg i processen lär väl bli att vi får lov att godkänna månggifte trots att också det för de flesta av oss är något djupt avskyvärt. Allt som behövs är ju att ett land godkänner det och när vi får hit migranter från det landet har vi inte längre så mycket val än att godkänna det också här. Man kan till och med tänka sig en situation där en man åker hem för att hämta tre fruar, allt han behöver tänka på är att han behåller medborgarskapet i det gamla landet.

Med rätt pass på fickan kan man resa långt för att hitta fler fruar i framtiden. Både en och två kanske kan slinka in när vi på grund av svensk lagstiftning tvingas att godta månggifte kanske. Foto: Wikimedia Commons

Diskussionens vågor går höga förstås, men bakom dessa finns ett antal politiker i regering och riksdag som har utarbetat och godkänt något så dumt som detta. Att det allt som oftast ligger en eller annan form av tvång bakom den här typen av äktenskap vägs aldrig in. Kom ihåg att om bruden skulle vägra skulle hela släkten förskjuta henne och i vissa länder lever en sådan person mycket farligt. I t ex Pakistan händer det att kvinnor som nekar giftemål (Aftonbladet;unvis.it) får batterisyra slängt i ansiktet och därmed livet förstört.

Vad har en kvinna för val i en sådan situation och inför hotet om att få syra i ansiktet? Borde inte lagen ta hänsyn till tvång och se till att ge kvinnor den vägen ut? Och det gör den faktiskt vid första anblicken. Det enda som kan upphäva följandet av lagen är nämligen om äktenskapet har ingåtts av tvång eller att bruden är under femton år. Fast återigen slår den svenska naiviteten till.

En lag är en lag enbart skrivet på ett papper. Det måste finnas någon form av möjlighet att också tillse att den följs. I vårt land är det polisen och övriga rättsvårdande myndigheter som domstolarna som har detta till uppgift. Idag är det dock så att dessa är översköljda av arbetsuppgifter (SVD) i migrationens fotspår. Så en bra fråga blir väl vem som skyddar den kvinnan från övriga släkten och deras hämnd som säger sig ha blivit bortgift mot sin vilja? Inte svensk polis, de har så mycket att göra idag att de inte hinner!

Lagar är som blanka papper, utan innehåll saknar de mening. Nu visar det sig att lagars innehåll stjälper det som är folks åsikter och åsidosätter välgrundade värderingar. Allt signerat de svenska partierna i riksdagen. Foto: Wikimedia Commons

Hederskulturen som detta ingår i sträcker ju sina fula tentakler långt utanför ett lands gränser och når alltså hit. Det finns flera exempel på det bl a fallet Maria som går att läsa om i uppsatsen som du hittar länken till här under, bläddra fram till kapitel 5.5.

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

Här har ju feminister ett utmärkt område att ägna sin tid och kraft åt, men gör de det? Nä! De är mer intresserade av plakatpolitik (Sydsvenskan; unvis.it)  och andra korkade förslag bara de kan hitta på. För som vi alla vet är all jävelskap i hela världen från Europa och kommer enbart från män. Detta påstående trots att exemplen kommer från en region och att kvinnor deltar i processen, ledtråd feminister: De är vare sig Européer eller vita män!

Det är till och med så illa ställt i svensk vänster att på den här fronten motarbetar man dem som försöker att varna för vad som händer. Amina Kakabaveh skrev ju för ca ett år sedan sin suveräna debattartikel (Expressen; unvis.it) om förortens hedersförtryck, svaret kom från det egna partiet – vänsterpartiet och Rossana Dinamarca – och var som en fatwa (Aftonbladet; unvis.it) Ridå debatt alltså, om inte heter man snart Breivik i efternamn. Snacka om att vara moraliskt kaputt!

Det spelar alltså ingen roll att man försöker göra stora gester (SVD). Det slutar alltid med att någon kommer på att politikerna själva har bakbundit oss och landet med lagar och förordningar som tvingar oss att godta det otänkbara. Att de själva har klantat sig döljs av stora grandiosa gester och populistiska uttalanden (SVT; unvis.it). Alla har i stort sett en del av den kraschlandning vi nu ser, men ingen vill ta ansvar för den. Istället får vi höra att det otänkbara har blivit tänkbart och det ofattbara än mer fattbart. Godnatt Sverige!

Nu sänker sig ett kompakt mörker över landet, inte bara för att det är vinter utan också därför att debatten hela tiden visar sig innehålla bakslag som så många gånger förr har skapats av våra politiker. Det oacceptabla blir därmed acceptabelt. Foto: ”Polar-Night Longyearbyen” by Bjørn Christian Tørrissen – Own work by uploader, http://bjornfree.com/galleries.html. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag samtliga svenska riksdagspartier till priset ”Foliehatt of the Year”. Ett särskilt tack och en extra stor nominering riktas till svensk vänster. Motiveringen lyder: ”Ni kan krumbukta er, ni kan göra stora utspel men inget döljer att ni själva är en del av problemet. Ni försöker upprätthålla den gängse normen men har i själva verket skapat en situation och en lagstiftning där det onormala ges företräde och snart blir normalt. Det gör er till extra stora hycklare och därför utmärkta kandidater till priset”.

Hum-hum från Köln till Kalmar

Sexövergrepp – smaka på ordet och känn den fadda smaken i munnen när du säger det. Ingen, jag menar ingen kan känna att ordet har sin lockelse. Det är därför vi som samhälle har sagt att det inte får förekomma. Vi har till och med skapat lagar för att visa hur avskyvärt vi ser på det, brottet ger ju helt rättmätigt fängelsestraff.

Jag är inte annorlunda på den punkten, jag anser det helt avskyvärt och att det ska leda till kännbara straff då det begås. Vad Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård tycker är dock höljt i dunkel att utläsa av hans uttalanden. De tycks mer syfta till att trivialisera och relativisera. För hans uttalande på kollegan Nina Lekanders tidslinje på facebook lämnade nog en och annan förbryllad bakom sig. Du kan se svaret längre ner i detta inlägg.

Nej, i skuggan av det som hänt i Köln är han mer intresserad av att lägga locket på så att nyheten inte ska spridas i svenska journalistkretsar, det kallas normalt censur men för Aagård tycks det hellre handla om att uppfostra och forma medborgaren igen. Han tycks också vara mer oroad för att högern nu ska få sitt ”propagandaverktyg”.

Hela den snaskiga historien började med att journalisten Nina Lekander på facebook frågade sig varför ingen i svensk media tog upp de sexuella trakasserier som pågick i Köln. En berättigad fråga eftersom svensk media alltså här medvetet eller av ren klantighet försökte gömma undan/glömma bort en nyhet. Det hon talade om var de samordnade attackerna i Köln mot unga kvinnor som sextrakasserades och i ett fall våldtogs. Männen var upp till 1000 till antalet och alla var från något arabiskt land eller Nordafrika.

Nina Lekander ställde en relevant fråga, en del av svaren blev som synes inte lika relevanta. Också Aftonbladets Martin Aagård sällade sig till den grupp som nu sticker huvudet i sanden och låtsas att alla som inte tycker som han är fascister Foto: Facebook

Nyheten (Mail on-line) som kablades ut till resten av världen utom Sverige, talade om direkta attacker och att Köln centrum nu är en no-go zon för kvinnor. Det är inom parentes en no-go zon också för män eftersom dessa blir rånade. Men det är nu Aagård kommer in. För knappt har både det ena och det andra satts i vrångstrupen förrän denna fascismens störste bekämpare ser sin chans. Högern har ju nu fått ett argument som måste vridas ur händerna på dem och därför måste det som nu inträffat motverkas.

Motverkas ja, här är det uppenbarligen viktigare för Aagård att ta kampen mot ”fascisterna”. Det enda fascistiska vi har gjort är att försvara ett värde men det tycks inte falla i god jord. Att alla, också kvinnor, ska kunna känna sig fria och säkra på offentliga platser borde vara en självklarhet men är det inte i allt teoretiserande. Inte så undra på kanske med tanke på att han själv i en krönika i Aftonbladet (unvis.it) medgav att han själv var en gammal pennalist. It takes one to know one som det heter.

Martin Aagårds svar på Nina Lekanders inlägg försöker snyggt förringa det faktumet att han och hans gelikar har ställt till med ett problem genom att trivialisera, generalisera och politisera hela frågan till något annat än vad den är. Foto: Facebook

Martin Aagård var dock inte ensam i sin något skruvade syn på debatten där alla som motsatte sig hans argument i vanlig ordning var både SD:are och fascister för att inte tala om höger. Mattias Svensson på tidningen Neo var lika kategorisk han i sina fördömanden. I ett uppmärksammat Tweet som fick stor spridning skrev han att den dagen alla SD:are behandlade Malena Ernman eller Zara Larsson med den respekt de förtjänar (Jaså!), kunde de lära Tyskarna hur man behandlar kvinnor.

Nu var det ju förstås inte Tyskarna som behövde lära sig den saken och vad gäller SD:are är jag rätt övertygad om att de flesta också behandlar kvinnor med respekt. Problemet Mattias är ju som bekant Nordafrikaner och araber, inte SD:are eller Tyskar. Ytterligare ett exempel alltså på hur man blandar bort korten och spelar ett helt oärligt spel. Jag tror dock att det här är en jobbannons, Neo ska ju som bekant läggas ner och det här är ett sätt för Mattias att visa hur himla pk, god och fin han är så att han kan få ett nytt litet jobb.

Mattias Svensson drog sitt strå till stacken när han ville lära SD:are lite respekt och att den kanske sen skulle kunna översättas och användas på Tyskar. Att vare sig SD:are eller Tyskar hade med de sexuella övergreppen i Köln att göra spelade nog mindre roll Foto: Twitter

Feministerna är nästa grupp som i motsats till Aagård har varit ovanligt tysta den här gången. Det är väl vetskapen om att de är överbevisade som har drabbat dem. Deras postmoderna fuskbygge rasar ju nu som ett korthus och då gäller det att i vanlig ordning tiga ihjäl en nyhet som inte passar  in i mönstret.  Eller så kan man göra som Irena Pozar, man kan rikta strålkastarljuset åt ett delvis annat håll för att förminska och trivialisera.

 Hennes resonemang kretsar återigen runt en av feminismens käpphästar – alla mäns skuld för vad några män utför. Det är nämligen inte alla män som slår och våldtar, det är ett fåtal. Återigen är vi alltså där, försök att blanda bort korten så att krittret förstår att det finns andra mycket mer ondskefulla krafter i görningen här. Att man lurar delar av befolkningen, sviker kvinnorna som nu har blivit utsatta tycks vara helt sekundärt.

Att trivialisera och peka på hur utspritt problemet är kan man förta udden i nyheten tyckte Irena Pozar. Varje kvinna har ju blivit utsatt för samma sak som kvinnorna i Köln, både bröder och vänner har ju sett till det. Vilket ”kalas” som patriarkatet  har haft är dock lite svårtolkat Foto: Twitter

Man glömmer så där lägligt också bort att en legitimitet för en stat är att den ser till att skydda sina medborgare. Om man resonerar som Aagård och Pozar gör den ju delvis inte det, man trivialiserar ett problem/en upplevelse och snart är den så urvattnad att den enskilde som kränkts känner sig övergiven. Det är ju den moderna så feminismen fungerar. Först låtsas man bry sig, sen blandar man om siffrorna på den identitetspolitiska bingobrickan så att ingen längre förstår eller känner igen sig. Den har blivit helt alienerad.

Också godhetsrörelsen har varit ovanligt tyst. Ingen Malena Ernman har uttalat sig, Jonas håller sig undan och nya superteorier om alltets sammanhang har inte lagts fram av ”professor” Henrik Schyffert. Man får väl konstatera att det nu uppdagas vad de har ställt till med och att dessa personer inte sysslar med konsekvens utan bara med nya ryggdunkar-fester där de kan få nya bekräftelser på hur förträffliga de är.

Malena har ju redan hunnit bli Årets Amelia (archive-länk) och vunnit Martin Luther King-Priset (unvis.it). Ett pris som för övrigt har lite eller inget med den store mannen Martin Luther King att göra så hon har ju kammat åt sig ordentligt i medaljskörden. Här kan man tyvärr bara konstatera att både den vänsterrörelse som Aagård företräder och feminismen samt godhetsrörelsen har andra saker för ögonen än kvinnors rätt att få vistas på offentliga platser utan att trakasseras vare sig sexuellt eller på något annat sätt.

Uppenbarligen syftar en del av spelet från de inblandade till att vinna priser och ära, kanske också att fixa nya jobb. Ryggdunkarfester, nya lukrativa uppdrag och kanske en karriärsmöjlighet hägrar runt hörnet. Möjligheten att få stå i talartribunen och skrika ut sitt kommunistiska manifest som man så gärna döljer lockar säkert också. Foto: Wikimedia Commons

Någon kanske inbillar sig att vi är förskonade från den här typen av händelse i Sverige, låt all okunskap fara redan där. För taktiken är densamma var vi än kommer och det som hände i Kalmar (24 Kalmar) ungefär samtidigt i tid, var om något lika snaskigt om än i mindre omfattning än i Köln. Också i Rättvik utsattes en kvinna för sexuella övergrepp strax innan jul, Anybody’s Place har bloggat om detta. Också Expressen har skrivit om det (archive-länk). Var finns de svenska feministerna nu?

Löjesguiden nominerar med dagens inlägg både svensk feminism och journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för feministerna lyder: ”En osviklig förmåga att alltid ha fel eller fokusera på fel saker har gett sig till känna igen. Knappast konstigt med tanke på er koppling till postmoderna teorier som nu mest liknar Titanic – 4000 meter under havsnivån. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

För journalistkåren lyder motiveringen: ”Era inledande försök att lägga locket på är bara i sig talande, censur och direkta lögner är ju numer era mest framträdande vapen i jakten på alla ”fascister” dvs alla som har en annan åsikt än er statssanktionerade. Att ni dessutom genom sådana personer som Martin Aagård nu också försöker att trivialisera och relativisera är om något än mer smaklöst. Det gör er till uppenbara medtävlare.”