Dessa fantastiska teorier

Teorier är just bara teorier. Tankar utkastade i en cyberrymd eller ett sammanhang, oftast för att se hur de landar i samhällsdebatten. Ibland stöter man på kloka och genomtänkta tankar, men alltför ofta är det rena rappakaljan. Vissa av debattörerna är insiktsfulla, andra har inte mycket att säga. Några av dessa är på grund av tidigare försyndelser redan från början diskvalificerade. En som tillhör den senare kategorin är Veronica Palm, det är inte mycket hon säger man kan ta på för mycket allvar och så inte heller den här gången.

För i sitt nya uttalande är hon åter igen ute på tunn is. Det är naturligtvis de av feminismen anstrukna tankarna om Åsa Romson som står i centrum och som är mer felaktiga än någonsin tidigare. I hennes analys (Expressen; Archive) påstås t ex att exemplet Åsa Romson visar att hon som kvinna måste vara bättre än Gustav Fridolin för att bli accepterad. Gustav Fridolin skulle enligt Palm bedömas på sina ambitioner.

Problemet med den tesen är att han inte har några trovärdiga ambitioner kvar längre. Han skulle fixa skolan på 100 dagar, än har han inte ens börjat. Han har därför fått en rättmätig dom som den odugling till minister han är. I fråga efter fråga som berör hans ansvars-område har han i artikel (Norrtelje Tidning; Archive) efter artikel (Aftonbladet; Archive), fått dåliga vitsord. I en får han lika lågt betyg som Åsa Romson. Aftonbladets betygsättning som bygger på omröstning, ger Fridolin 2,7 och Romson 2,6. Ingen större skillnad alltså!

RitningTeorier har visserligen en hel del sanningar att delge världen, men ibland är de så fantastiska att man baxnar. Veronica Palm har som vanligt en teori om hur världen enligt feminister hänger samman. Detta trots att det finns gott om alternativa förklaringar.
Foto: Av SovieleRoger – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17848155

Palm påstår vidare att kvinnor i motsats till män bedöms efter sina meriter. Om man skulle gå på Åsa Romsons utbildning som merit vinner hon på knock out. Hon har doktorerat i miljörätt, Fridolin har ”bara” en ”vanlig” högskoleutbildning. Men som bekant finns fler meriter, t ex personliga. Tittar man på dom så ligger inte Romson bra till. En politiker som låter munnen gå i tid och otid och som gör det ena remarkabla uttalandet efter det andra blir aldrig långvariga i politiken. Det borde Palm veta.

Ska vi ta en liten snabbrepris Veronica? Uttalandet om Auschwitz (SVD; Archive) är en modern klassiker. Sen kom tweetet som kunde tolkas som om miljökonferensen (Expressen; Archive) i Paris skulle ha varit viktigare än de offer som krävdes för attentaten i staden strax innan mötet. Att kalla händelserna i New York 2001 för ”en olycka” (New York Post) blev så pass magstarkt att nu började hennes förmåga att bedöma att ifrågasättas.

Och med all rätt så. Tre uttalanden på mindre än två år som har fått stor uppmärksamhet och också konsekvenser som undrande miner utomlands. Man kan se uttalandena som ”feltolkade” eller ”mindre lämpliga” för att släta över. Faktum kvarstår dock, detta handlar om dåligt omdöme och en konstant oförmåga att tänka innan man talar. Hon sitter dessutom i regeringen. Där ställs än högre krav på person därför att hon nu är en representant för landet och därför har omvärldens ögon på sig.

Dåliga egenskaper om man är vice statsminister och ingår i regeringen där man har en Miljöministerpost. Också det borde Palm veta, men väljer lägligt att ignorera det och se de patriarkala strukturerna istället. Här är det ju solklart så att Romson ansätts för att hon är kvinna, inte för att hon har klantat sig en gång för mycket med ett uttalande som än en gång har väckt både harm och förundran.

Fabian BathurstSkillnaden mellan Romson och Fridolin är att visserligen har båda misslyckats men Fridolin har lyckats hålla en låg profil om det. Romson har kraschat inför öppen ridå och på ett så spektakulärt sätt med sina uttalanden att hon nu är förbrukad. Foto: By Cruiser-Aust – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12338408

Men visst kan jag vara generös och ge Palm ett halvt rätt för en sak, Fridolin har kommit undan alldeles för billigt. Hans roll i den pågående skandalen inom mp och alla de misstag han har begått, inte minst som skolminister men också som partiledare, kan få en att undra. En fråga som hela tiden dyker upp är om en minister med ett så viktigt område som skolans, får lov att misslyckas så många gånger utan att han, hon eller hen (ironi!) helt enkelt får leta upp ett nytt jobb.

Men jag kan förstå Palms konspiratoriska tankar. Det är trots allt inte lätt att inse att det som förr var så självklart som att kunna göra karriär i föreningarnas Sverige och som sossepamp berika sig, nu är ifrågasatt. Hon skulle ju vid tillträdet som ordförande hos Rädda Barnen få höjt arvode (Expressen; Archive), nu får hon nöja sig med ett sänkt sådant efter allt ståhej. Det beror säkert på att hon är kvinna, inte på att lönen skräddarsytts just för henne med den något kryptiska motiveringen ”ta hänsyn till hennes livssituation”.

Förutom det höjda arvodet kunde Veronica Palm, om allt hade gått igenom och inte protesterna hade tilltagit, fått pension från riksdagen plus en tilltagen lön på 46 800 kronor i månaden. Den förra ordföranden fick nöja sig med 20 000 så nog hade Veronica kommit upp sig alltid. Men det dumma patriarkatet som låter henne jobba gratis efter 14.55 har nu sett till att sätta p för la dolce vita som annars hade hägrat. Inte för att det var fel av Rädda Barnen att sno pengar från de rädda barnen, utan för att Veronica är kvinna inget annat.

Nej, när ska feminismen få en seriös debatt med tänkvärda tankar i denna? Veronica Palms inlägg visar enligt mig på ett rätt brutalt sätt att där är vi långt ifrån än. Det finns de som försöker städa upp i den kökkenmödding som feministerna själva skapar med sitt hat och sin missunnsamhet, men också de kämpar förgäves i dagens debatt. Antingen sladdar de ner i samma krondike, eller också så tystas de i vanlig ordning med kritik och påhopp. Resultatet? Få eller inga män lyssnar, om de nu inte är överlöpare förstås!

Anita EkbergDet ljuva livet med höga löner i föreningslivet som sossar vant sig vid genom åren tog ett abrupt slut för Veronica Palm. Kanske därför hon ser konspirationer i allt? Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Veronica Palm till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Konspirationsteorierna antar helt nya former och skepnader i feminismens värld. En bild du har visat dig slående duktig på att förmedla i alla dina uttalanden och teoribyggen. Det gör dig till en samhällsdebattens Lance Armstrong och därmed också en värdig kandidat.”

Annonser

Demokratins Potemkinkulisser

”I Sverige har vi yttrandefrihet, vi har haft det i 250 år och i år firar vi dess tillblivelse”. Så brukar det heta i den officiella bilden av oss och den vårdar vi ömt, men stämmer den med verkligheten? Naturligtvis inte alls! För i Sverige 2016 mår just yttrandefriheten sämre än på länge och den bilden vi vill förmedla, är just bara en bild. Sanningen ser betydligt mer rå ut och den är inte alltid så vacker som man vill framställa från officiellt håll. Ett exempel på det är fallet Marcus Birro.

Hela historien började med hans krönika (Expressen; Archive) där han beskrev gatutiggeriet och hur lite han litade på nöden hos dessa människor. Det där är förstås inget man får säga i Sverige så ramaskriet blev högt, mycket högt. Han sa ju en del andra sanningar (Dagen; Archive) men ska man göra det gäller det att ha rätt åsikt, annars kan ramaskriet bli än högre. Ja, det kan bli så högt att man landar (Inzoomat; Archive) i något som mest liknar en extrem variant av Se & Hör med sitt kikande i andras nyckelhål.

Den enda avsikten med sådana artiklar är ju att förnedra, förringa och se till att smeta ner en misshaglig person, allt under täckmanteln av ”genuina nyheter”. Straffet för att säga saker som inte faller i god jord är hård. Så mycket för yttrandefriheten  alltså. Men det fyller uppenbarligen sin funktion, studier visar nämligen att den här typen av smutskastning ibland uppnår sitt syfte. Folk tystnar och så gör debatten. Att publikationer som ”Inzoomat” dessutom tjänar pengar på sitt snaskande är ju bonusen som får alla att göra vågen.

HoppaDe enda som hoppar av glädje i dagens situation är antidemokraterna, svensk vänster och de snaskiga publikationerna som så gärna gräver i folks liv för att hitta munsbitarna. De som däremot värnar om demokratin har hittills fått se sig akterseglade. Låt oss ändra på den situationen nu! Foto: By torbakhopper – happy the way it is, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47726378

Men det kan gå ännu sämre än att man får sitt vandel söndertrasat, metoderna att slita sönder en persons trovärdighet är ju som bekant flera. I Marcus Birros fall innebar nästa steg det ekonomiska dråpslaget. Efter sitt gatlopp har Birro två uppdragsgivare kvar till sitt bolag som han som ensam ägare arbetar genom. De förser honom med uppdrag att skriva och föreläsa, förr var de fler men i skandalens spår har de andra dragit sig ur. Det har alltså blivit betydligt magrare och inkomsterna har inte helt sinat men är lägre.

I förra veckan bestämde de två sig för att sätta hårt mot hårt. Genom att hota honom med sparken såg de till att han tvangs hoppa av en föreläsning (SMP; Archive) i Växjö. De såg helt enkelt hans deltagande som oönskat. Det är alltså så man dödar det fria ordet i landet. Har du fel åsikt eller fel ställningstagande så  måste du antingen som jag arbeta under pseudonym, eller så får du inga intäkter eller inkomster som Birro. Blir du riktigt hatad kan du också se fram emot ett härligt litet karaktärsmord i någon snaskig publikation.

Yttrandefriheten mår alltså inte så bra som man vill påskina. Ivar Arpis skarpa penna har fångat detta faktum när toleransen (SVD; Archive) ställs i centrum i hans ledare. Han precis som jag, konstaterar att toleransen i landet är minimal och att den slår mot just yttrandefriheten. Han konstaterar också precis som jag, att denna intolerans så gott som alltid kommer från vänster. Till sist drar han återigen precis som jag slutsatsen att det alltid är högeridéer som man riktar in sig på.

Högeråsikter får man inte ha i Sverige, det har vänsterdebattörerna bestämt. Ändå har cirka hälften av befolkningen sådana tankar så de måste vara fascister allihop. Bunta ihop dom och skjut ihjäl dom, eller ännu bättre jämför med nazister som i Arpis (Nöjesguiden; Archive) fall. Slutsatsen kan bara bli en, Arpi träffar mitt i prick i sin skarpa artikel och den sanningen tål att läsas igen och igen. Men säger man den får man vara beredd att betala priset.

PrislappVill du ha varan måste du vara beredd att betala priset för den. Frihetens pris kan ibland vara högt som Marcus Birro har visat, men betalar man det inte kan man inte heller åtnjuta sånt som yttrandefrihet. Då tar helt andra mörkare krafter över. Foto: Av Ralf Roletschek – Egen avfotografering, FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19257212

För att komma dragandes med något så mossigt som ”yttrandefrihet” eller ”den fria tanken” är ju typiska borgerliga begrepp för att håll massan i schack. Med andra ord, göm dig inte bakom fina ord som enbart syftar till att ge dig fördelar du inte ska ha. Tanken svindlar inför all denna idioti som produceras. Naturligtvis är tanken fri, så också rätten att yttra den. Självklart kan vi tycka, men mina exempel visar något annat att något mycket mer otäckt pågår. Detta parallellt med att vi fixar jippon som ska upprätthålla självbilden.

Sanningen är att i Sverige 2016 värdesätter det offentliga olika åsikter olika mycket. Sant är också att har man ”fel åsikt” kan man råka riktigt illa ut. Faktiskt så illa att vi också till inskränkningar i yttrandefriheten, måste lägga till yrkesförbud (DT; Archive) för att kunna beskriva situationen. Det är alltså en illusion att tro att vi har full rätt att säga, tycka eller tänka vad vi vill. Allt medan vi fortfarande firar yttrandefrihetens lov.

För att lägga till nästa bit i pusslet, måste svensk vänster också börja ge sig på de som de ser som sina politiska rivaler. Politiska partier som inte ser verkligheten eller lösningarna som dom måste tillintetgöras. Partier som Sd hamnar naturligtvis snart i hårkorset. I den media som så villigt hjälper till, heter det att de är fascister (DN; Archive). För att backa upp tesen hämtar man in ”experter” (Metro; Archive) som ska skänka teorierna den trovärdighet de annars saknar. Allt för att krossa motståndet.

Jag skulle själv aldrig rösta på Sd, det finns helt enkelt en rad frågor där jag håller med så lite i deras syn att jag hellre söker mina sympatier på annat håll. Men deras rätt att verka, tänka och säga det de vill säga går inte att ifrågasätta om man vill kalla sig en demokrati eller ett land med yttrandefrihet. Den är till och med inskriven i grundlag av ett skäl så enkelt som att åsikter är okränkbara även om man inte håller med i sak. Att kränka andras rätt till denna frihet, är att agera odemokratiskt. Det är där svensk vänster går fel.

FelSvensk vänster har gått helt fel. De ser fiender i allt som inte överensstämmer med deras bild när i själva verket pluralism förutsätter olika åsikter och synsätt. Därmed håller de långsamt att förvandlas till antidemokrater, också Socialdemokraterna.
Foto: Wikimedia Commons

Inte ett enda parti, inte ens Socialdemokraterna, går fria från den anklagelseakt som man en dag måste ställa samman över svensk vänster. Tyvärr har ju också det ”demokratiska” partiet hänfallit åt samma typ av retorik genom att ett tag upphöja Henrik Arnstad till ”expert” där han kom fram med samma slutsatser som han alltid gör. Alla som inte tänker som svensk vänster är fascister (Sydsvenskan; Archive).

Att de gjorde sig till lika stort åtlöje som Arnstad som bara tycks kunna ett ord, var en bieffekt man fick äta upp. Snart förde man istället samma politik som de fascister man tidigare hade talat om. Den enda skillnaden var att Sd fortfarande var fascister, det är däremot inte S även om de för detta partis invandringspolitik.

Yttrandefriheten mår alltså inte helt bra, dags att återupprätta denna. Vilket år kunde vara bättre än i år för det? Vill man vara trovärdig när man talar om denna frihet är det väl nu den ska återupprättas och stärkas. Att i samma andetag se till att få en debatt värd namnet kring problemet svensk vänster är grädden på moset som en dag måste komma. Att som dom oinskränkt få lov att bete sig nära nog oanständigt i debatten som i exemplet Nöjesguiden i länken ovan, är ett sjukdomstecken som måste tas på allvar.

”Pluralism” är inte ett ord som ska beskriva Eldkvarns Plura Jonssons samlade tankar. Det är istället ett  ord som betyder politisk mångfald och som förpliktigar för den stat som vill kalla sig demokratisk. Självklart har Sd, trots att jag inte håller med dem, rätten att tala om sina frågor och uttrycka en åsikt. Glasklart har alla den rätten, gillar man inte det man hör är allt man behöver göra att stänga av och gå därifrån. Att däremot göra sitt allt för att inskränka allas rätt, är att agera för demokratins nedmontering i Sverige.

RivningReagerar inte fler är det inte uteslutet att sådant som idag tas för självklart, inte är det i framtiden. Yttrandefrihet kan snabbt rivas ned med alla möjliga argument som ”näthat”. Allt för att se till att de som opponerar sig tystas Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag den samlade svenska vänstern, allt från Socialdemokraterna till KPML(R), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att kalla er demokrater är en skymf mot allt vad demokrati står för. Att med de exemplifierade metoderna söka en situation där man kan slå mot alla de åsikter man inte delar är inte demokrati. Det är det som gör er till bloddopade kandidater till priset.”

En skakande debatt

Ett handslag, en gest och en socialt påbjuden sed. Det är vad ett handslag är, för vissa en självklarhet som talar om att man är överens, respekterar och känner varandra. För andra är det inte lika självklart, här talas om intima seder som män inte kan utföra med kvinnor utan att det betyder helt andra saker än ett handslag. Problematiskt med andra ord, eller är det det? När allt kommer omkring lever vi i Sverige, inte i Mellanöstern. Här är det andra regler som gäller men med respekt för andra åsikter i den mån det går.

För det är trots allt så att samhället är uppbyggt kring vissa sedvänjor, det kan  vi aldrig komma ifrån. Den som sitter i en affärsförhandling med en kvinnlig vd, vad än feministerna försöker pådyvla så finns ju trots allt dessa, och man är överens om ramarna så skakar man hand. Utan handslaget är troligen affären död. Trots detta är Sverige troligen ett av världens mest  toleranta länder, mer så än många av de länder de som inte vill skaka hand kommer ifrån.

Här är det dessutom större chans att få inflytande, men i viss mån måste den personen anpassa sig. Jag kan t ex inte se en svensk minister som inte vill skaka hand med kvinnor ur en utländsk delegation från säg Frankrike när de är på statsbesök med motivationen att de är kvinnor och att det vore en intim handling de inte genomför. En sådan person är inte lämplig eftersom han inte kan representera ett land där vi inte har den sedvänjan.

OfferNu tävlar debattörer som Masoud Kamali om att se problem och hinder men egentligen handlar det om rätten att få se sig och den egna gruppen som offer. Hindren finns sällan eller aldrig utan handlar om saker som språkbrist, egna traditioner som begränsar och så vidare. Foto: Wikimedia Commons

Så finns de dom som är mer konspiratoriskt lagda i denna skakande debatt. De vill se de nackdelar som folk drabbas av som medvetna hinder (SVD; Archive) avsedda att  försvåra och stoppa. En av dessa personer är Masoud Kamali professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Det är hans debattartikel detta inlägg kommer att handla om. För en mer galen utgångspunkt kan i varje fall jag inte se, om man då förstås inte vill se ”hindren” så till den milda grad att man mer eller mindre tvingar fram dessa med hugg och slag.

Bara det faktumet att Masoud är professor på ett västerländskt universitet är väl betydande. För lek med tanken att jag skulle disputera en uppsats jag skrivit vid universitetet i Riyad i ämnet ”Kristen etik och dess sociala konsekvenser i en arabisk kontext och miljö”. Gissningsvis skulle den uppsatsen aldrig ha fått se dagens ljus.

Anledningen är enkel, det enda tillåtna religiösa uttrycket som är tillåtet är det rent muslimska får förekomma på Saudisk mark. Så nog tycker jag att den frihet Masoud och andra som vill åtnjuta den är stor. Större än den som finns i Mellanöstern och större än i många andra jämförbara länder.

Men det är handskakningen som är den springande punkten i resonemanget också här. Svenskens oförståelse för sedvänjan gör att muslimer inte kan ta del av politiken enligt honom. Det kan man visst bara man lär sig att bli mindre bokstavstrogen och inte tvingar andra att anpassa sig till de egna sederna istället för tvärtom. Masoud och andra kanske måste lära sig att de inte längre bor i Syrien eller något annat land i Mellanöstern. Gör man inte det, lär man också få se samma debatt och ifrågasättanden återkomma.

Handskakning RomHandskakning som en social kod, också mellan män och kvinnor, är i västerlandet en gammal sedvänja. Kulturkrocken som uppstår är inte vårt fel utan just en kulturkrock så varför vi ska anpassa oss är en gåta. Det borde väl vara de som har problemet som borde göra något åt sina inskränkta seder. Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

Logiken är dock så enkel i den här typen av debatt, svart eller vitt och allt är fixat. Så enkelt är det förstås inte men man kan ju alltid omstöpa verkligheten som i följande citat:

”Det finns miljontals kvinnor och män i världen som inte hälsar genom att ta en annan människa i hand.”

Jo förvisso har Kamali rätt på den punkten, det finns miljontals människor som inte hälsar på andra människor genom att ta i hand. Men trots ett rätt, så finns det en rad fel i påståendet.

Det finns för det första de som kan anpassa sig. Se på Japaner, de hälsar hemma genom att buga, men är inte främmande för att anpassa sig om de hamnar utanför den egna kontexten i varje fall på punkten handskakning. För det andra finns miljoner och åter miljoner människor som faktiskt hälsar med handskakning, ska den sedvänjan och de kulturella uttrycken inte räknas? Till sist handlar det inte om att ”ta en annan människa i hand”, det är ett rent lögnaktigt påstående. Det handlar ju om att inte ta kvinnor i hand.

Hålla HandDet är faktiskt skillnad på att hålla hand och hålla hand. Det måste inte vara en ”intim handling” om man gör det på ett annorlunda sätt Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

I den kontexten blir handlingen ”vägra att skaka hand” utsållande och uteslutande. Det är när det händer som handlingen också blir provocerande. För vem i hela världen, förutom i Mellanöstern då förstås, vill bli behandlad annorlunda samt urskiljande och dessutom vara medveten om att det är så för att sedvänjan påbjuder det? Det är till och med få andra utanför just Mellanöstern som skulle acceptera detta. De flesta är till och med så pass fientliga till handlingen att blir just provocerade.

Kamali missar alltså en viktig poäng. Det är INTE det svenska samhället som sätter upp hindren utan de med denna sedvänja själva. Att dra slutsatsen att det beror på att man är muslim är mer eller mindre gripen ur luften som jag ser det. Det kan aldrig bli detsamma som islamofobi att värna om den egna kulturen och känna sig provocerad av en medvetet urskiljande handling där man medvetet gör skillnad på person och person.

Hur kan det t ex komma sig att muslimer som Aida Hadzialic snarare har det motsatta problemet, alltså känner sig mer provocerad (Aftonbladet; Archive) av att någon vägrar att hälsa genom att ta henne i hand? Jo, hon är mindre bokstavstrogen och har inte vuxit upp med samma medvetna åtskillnad som en social sedvänja!

Men istället för att se problemen i den egna gruppen, ser man alltså hellre problemen i andra sammanhang där de inte finns. Tyvärr stannar det inte där utan går istället ibland vidare till än mer extrema uttryck där man börjar ana ett slags nykolonialt tänkande i omvänd tappning. Alltså ett tänkande där nyanlända och också sedan länge här boende rasifierade, gärna vill se samhället anpassat efter deras mallar och behov istället för det motsatta.

InramningGränser som sätts upp är inte alltid samhällets, ibland finns dessa i sinne och i tanke. Det viktiga är att medvetandegöra sig om sina gränser och bryta sig fri från dessa. Först därefter kan man bryta sig ur ramarna. Foto: By Pere Borrell del Caso – Collection Banco de España, Madrid, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12968243

I debatten är återigen argumenten det som sticker ut, de stämmer helt enkelt inte. Man kan nästan ana sig till att de inte stämmer av skälet att man först vill måla upp ett problem som egentligen inte finns. Sen måste en lösning till och den bygger på att alla andra som inte tycker som muslimer ska anpassa sig. En sådan debattartikel kom i Metro (Archive) och jag har redan skrivit ett tidigare inlägg om den.

Kitimbwa Sabuni vill i artikeln få oss att tro att på grund av vårt banksystem med ränta, kan muslimer inte låna pengar till bostadsköp. De skulle därför vara diskriminerade och då måste man förstås titta på reglerna. Problemet är att det för det första inte är ett problem men också att det han antyder är att vi skulle införa en sharia-lag i landet. Vad blir nästa steg Kitimbwa, ska vi tvingas att acceptera dödsstraff med stening på offentliga platser för att avskräcka folk från t ex äktenskapsbrott?

Men påståendet han gör i artikeln är bullshit förstås, det finns nämligen redan en bank (Jak banks hemsida) dit vilken muslim som helst är välkommen där man inte tar ränta på lånade pengar. Det enda kravet är att man är medlem och att man har en säkerhet för lånet. Bankinspektionen har dessutom gjort en studie av rättsläget och kommit fram till att ingen lag hindrar redan existerande banker från att kunna ge muslimer som så önskar räntefria lån.

Återigen är det alltså inte Sverige som är problemet, utan debattören som vill skapa ett problem som inte finns. Så vad ligger bakom allt detta? Jo, vår gamla klassiker offerkoftan naturligtvis! För den grupp som bäst kan utmåla sig som offer för ett system, är också den grupp systemet i sin skitnödighet gynnar mest. Alternativet är ju att bli att stämplad som ”rasistiskt” vilket få ser som ett alternativ alls.

RasistVisst finns rasismen, få förnekar det. Det gäller dock att skilja rasism från så kallad rasism. När man dessutom försöker konstruera en inneboende motsättning eller beskriva ett medvetet skapat hinder som inte finns, undrar man vem som är rasisten

För varje gång någon kommer och talar om denna ”rasism”, finns det också någon gummirygg som inte pallar trycket utan antingen i smyg eller öppet börjar förändra. Visst måste vi förändra och visst måste vi se till att utveckla, hela tillvaron är ju trots allt just en förändring. Men förändring ska ske till något bättre, inte något sämre och på den punkten har nog dagens islam lite eller inget att erbjuda är jag rädd.

Tvärtom så har ”mittfåran” radikaliserats, mer fokus på grundvärden har lagts som sharia-lagar. Något som för övrigt är verklighetsfrämmande för 99,9 % av västvärlden. Så vem ska vika sig? Kalla mig gärna rasist trots att jag inte är det, men inte är det vi och vår livsstil som ska stå för den är jag rädd.

Tvärtom är det så att vi har öppnat våra dörrar för hjälp. Denna är dock villkorad – här har vi andra sedvänjor, gillar du inte dessa så är det ditt problem, inte vårt. Kan du inte anpassa dig är du dömd att bli utanför och det är det vare sig Kamal, Kahn, Sabuni eller andra debattörer förstår.

Det kan aldrig lastas den som står för en samhällstyp, utan är istället ett problem för den som inte vill, kan eller förmår anpassa sig. Däri finner man den gordiska knuten till det samhälle som många ser som sitt ideal – det multikulturella – och det är hur den knuten ska gå att lösa som debatten borde handla om, inte huruvida samhället sätter upp hinder som sen ska anpassas för att tillfredsställa det som egentligen är särintressen.

KameleontNyckeln till framgång i ett främmande samhälle heter ”anpassning”. Den varelse som kan anpassa sig till miljön överlever, den som däremot försöker få miljön att anpassa sig till varelsen lär inte bli framgångsrik dessvärre. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamal till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att missförstå debatten och missa poängen är ibland mänskligt, det kan hända vem som helst. Men att medvetet missa poängen för att skapa en offerroll är lite svårslaget. Hindret är inte det svenska samhället, det är istället sedvänjor man kunde göra sig av med om man ville och som blir till bojor för den som inte gör det. Att inte förstå den skillnaden gör dig till en formidabel kandidat.”

Fotboll

Fotboll bygger ju på att med olika taktiker och tekniker föra en boll från ett område till motståndarens och förhoppningsvis få in den i mål. Den som behärskar de tekniker som krävs och gör detta mest framgångsrikt, är också den som går segrande ur striden. En sån strid kan naturligtvis sluta i dödläge där båda sidor är jämstarka och oftast avgör då slumpen eller så blir det oavgjort.

Vad skulle då fotboll kunna ha med politik att göra? Jo, att sätta en boll i rullning och hoppas på en fördelaktig utgång skulle man kunna säga. För i går gick ju Miljöpartiets språkrör ut i en presskonferens (SVT; Archive) och deklarerade att de visserligen ville sitta kvar, men om valberedningen ville kunde de träda åt sidan för en eller flera andra kandidater om partiet ville detta. De hade därmed satt den så omtalade bollen i rullning.

FotbollI fotboll gäller att få en boll dit man vill på det mest taktiska sättet och därigenom se till att näta den. Är man framgångsrik vinner man, är man jämstarka förlorar/vinner man av en slump eller så blir det oavgjort och ibland förlorar man. Den odynamiska duon i Miljöpartiet har nu satt bollen i rullning och det återstår vad det slutar i. Foto: By I, Ras, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2501718

Säkert ett välkommet besked efter en turbulent vecka. Den har ju präglats av skandaler och rena pajkastningen där inbördeskriget (SVD; Archive) har dessutom förts inför öppen ridå. Något man brukar försöka undvika i svensk politik. Människor har avgått (Expressen; Archive) och dragit tillbaka sin kandidatur, det har helt enkelt varit full cirkus. Ska vi gå tillbaka till fotbollsspråket så har det rått fullständig upplösning i backlinjen och anfallarna har bara stått på mittfält och tittat på medan allt har havererat.

Avgasrörens schackdrag på gårdagen presskonferens där de erbjöd sig att ställa sina platser till förfogande men deklarerade att man samtidigt ville sitta kvar, ska alltså ses som ett försök att sätta just bollen i rullning och att ändå få den i mål. Problemet för de två avgasrören är att lika gärna som att bollen kan rulla framåt, kan den rulla bakåt. Tar motståndarna utom och inom partiet kommandot har de två bäddat för nästa taktiska miss.

Man kan t ex tänka sig en situation där Peter Eriksson fortsätter att ansätta den odynamiska duon med kritik. Hur ska de bemöta den? Har de en reträttplan? Klarar de prövningarna detta skulle innebära? Frågorna är många men än så länge bara hypotetiska. Svaret lurar med andra ord runt hörnet och den som följer händelseutvecklingen lär få se hur allt utvecklar sig.

En annan frågeställning är hur partiet ska hantera den förtroendeklyfta som hela cirkusen har lämnat efter sig. Deras helylleimage har ju velat göra gällande att man har så himla högt i taket. I själva verket har många också inom paritet börjat tvivla på den ansatsen. Särskilt efter Kaplans avgång har debatten i lika hög grad handlat om huruvida samma behandling hade drabbat svenskar och icke-muslimer. Ett påstående som för det första bygger på rena antaganden eftersom jämförelsemöjligheten saknas.

MoralTesen att debatten har innehållit extra hårda pekfingrar mot just muslimer saknar nästan helt och hållet grund då de flesta har aktat sig för att just moralisera utifrån de utgångspunkterna. Kaplan har ju till och med förlåtits för det ena övertrampet efter det andra. Foto: Wikimedia Commons

Den delen av debatten har inte bara blivit lika destruktiv som den andra som har rasat. Den har dessutom blivit rent löjlig. För visst har det förekommit spekulationer (TV4 Nyheterna) om infiltration, men dessa har legat inom anständighetens gränser som jag ser det. Och visst har debatten ibland handlat om frågor (Aftonbladet; Archive) som i varje fall jag är lite undrande över.

Det sista exemplet har ju handlat om det är ett resultat av patriarkala strukturer eller inte att vägra ta i hand. Det har också hetat att det rimmar dåligt med Miljöpartiets feministiska image. Men ingen har faktiskt diskuterat det som den andra dimensionen av problemet nämligen att ta seden dit man kommer. Vi är ju väldigt förtjusta i den tesen och har till och med talesättet, men lever vi själva som vi lär? Avstår t ex vi svenskar från en kvällsdrink eller ett glas vin när vi är i det muslimska landet Egypten? Svaret är nog tyvärr ”nej”.

Jo visst, det blir ett sluttande plan om man gör avkall på för många saker i samhället. Handskakning eller inte med kvinnor är kanske en icke-fråga på pappret, men frågan är så mycket större i ett vidare perspektiv. Vad ska bli nästa steg? Muslimska män som känner sig kränkta av att svenska kvinnor inte bär slöja eller schalett? Här handlar det uppenbarligen om kulturkrock, men vill man representera Sverige måste Sverige finnas också i muslimers medvetande.

För där tvärstannar försvaret av hela den debatten som handlar om att muslimer på något sätt skulle behandlats sämre i debatten. Det är inte bara svenskar och Sverige som ska bjuda till, det krävs också att motparten gör det. Semanur Taskin som är avgasrör i Grön Ungdom, eller som de också kallas Gröngölingarna, är en av dom som har varit mycket kritisk till att både Kaplan och Kahn har tvingats avgå. Hon avgick till sist själv i protest då hon ansåg sig känna sig otrygg som muslim i både sitt förbund och eller i politiken.

Den där förklaringen känns dock lite påklistrad, som för att kunna iklä sig offerkoftan. I Semanur Taskins förklaring finns inte ett ord om den kritik (Expressen; Archive) som har riktats mot henne. Ingenting om stödet för Turkiets snart diktatoriska ledare Erdogan som förutom anti-demokratiska tendenser för ett tyst krig mot Kurder. Att han dessutom i tid och otid beskylls för att stödja IS gör uttalandena än mer bekymmersamma. Lite eller inget med islamofobi att göra alltså.

ErdoganIngenstans i försvaret av Taskin nämns t ex hennes vurm för Turkiets Erdogan. Han har ju kallats ”Mellanösterns Putin” och gör skäl för namnet. Med anti-demokratiska metoder använder han demokrati för att inskränka friheter och rättigheter för t ex kurder. Han för också ett krig mot dom och har beskyllts för att ha hjälpt IS. Foto: By Randam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6974348

Ändå är det offerkoftan (Metro; Archive) och svårigheterna hennes argumentation bygger på. Hade jag varit hon, hade jag nog tyvärr hellre titta på över 20 år av dålig integrering i det här landet och det som det har lämnat efter sig. Ett land där vi lever som en stat i staten, ett samhälle i samhället och där allt nu börjar glida åt olika håll och grupper skapar ”sitt” livsutrymme på ”sina” livsvillkor. ”Sverige” som begrepp börjar bli allt mer diffust också för Semanur som tänker och agerar som en turk, inte en svensk när hon försvarar Erdogan.

I den rollen blir det naturligtvis mer intressant att få iklä sig offerkoftan, för i det post- koloniala lotteriet kan sånt ge fördelar och det är allt som räknas. Fotbollslaget heter därmed snarare Galatasaray än IFK Häcken eller något annat för debattörer som Semanur Taskin. Islamofobi-spåret blir dessutom mer aktuellt genom att den linjen stöds av fler debattörer (Nyheter24; Archive). När samma tes (Världen Idag; Archive) dessutom upprepas uppstår ett mönster som för att misstänkliggöra och förringa.

För tyvärr är det att förringa det som allt började med nämligen att Mehmet Kaplan till sist tvangs att avgå. För också Världen Idag:s artikel är det som om vissa saker ska sopas under mattan. Här nämns visserligen incidenten där Kaplan var med om att bjuda in Yvonne Ridley för att hålla tal för en grupp inbjudna i Riksdagen. Antisemiten och fundamentalisten Ridley har gjort sig känd för sin extrema hållning, ändå skyllde Kaplan på ”dålig bakgrundskoll” och kom undan (Corren; Archive).

Tesen att Kaplan tvangs att avgå för att han dömdes hårdare som muslim saknar alltså grund, tvärtom har han alltså förlåtits igen och igen till dess det inte längre gick att försvara honom. Men den så åtråvärda offerkoftan tycks viktigare än fakta så debatten ser därför ut som den gör. Kan det möjligen bero på att man vill styra om spelet från en defensiv som under den senaste veckan, till ett mer offensivt spel som man ser attack som bästa försvar?

KoftaIslamofobispåret handlar istället till stora delar som jag ser det om den gamla klassikern offerkoftan. Det är både skönt och lönande att få bära den då det innebär både sympati och fördelar. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få kan som ni göra icke-händelser till konkreta incidenter för att peka ut det som inte finns som orsaken till allt. Få gånger i världshistorien har väl så mycket felaktiga argument använts av så många för att kunna säga så lite om någonting. Det gör er till utmärkta kandidater.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

Konflikt BordEn konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

SoldatFlyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

AnkaStefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

Att lära sig att ligga

Det har varit en turbulent vecka, inte minst med tanke på Miljöpartiets alla krumbukter. Inför öppen ridå har ju partiet mer eller mindre havererat, främst som en direkt följd av Mehmet Kaplans avgång. Det kan därför vara på sin plats med något mer lättsamt (Dagens Arena; Archive). I en artikel argumenteras på fullaste allvar varför SSU nu vill  ha körkort på blivande kandidater som vill ha sex.

Jag kan se det framför mig. Så här kunde vår hiskeliga men förhoppningsvis roliga historia se ut:

Jag ska snart fylla magiska femton, den dagen tänker jag begära tillstånd av staten att få ha sex om jag så önskar. Alla som vill börjar med att framför en sådan förfrågan till Myndigheten för Sexkontroll och snart har vi ett lämplighetsintyg i handen, dvs om vi har förtjänat det. Om någon mot all förmodan har viskat ”fula” ord i någon annans öra, eller kastat lystna men oönskade blickar är det kört redan där. Men om allt går bra står vi så där med vårt lämplighetsintyg och en kallelse till första teorilektionen.

Fem veckor senare sitter vi på skolbänken ivriga och förväntansfulla. Vem blir inte lite febrig när det ska vankas sexualupplysning? På lärorika planscher visas vi så hur allt ser ut och hur det fungerar i teorin. Det blir lite torrt men är ändå lärorikt så vi hänger på med, rasande hormoner och allt. Så småningom när allt fnissande och skämtande avtar är vi redo för nästa steg. Vi får se filmen alla har talat om. Det är den där instruktionsfilmen från kamraterna på RFSU som så behjälpligt har spelat in den för att förklara detta mysterium.

OBS! Filmen här ovan är fullständig oskyldig och inte så skabrös som man kan förledas att tro. Det är därför riskfritt att titta på den, jag skulle till och med säga underhållande.

När filmen väl rullar igång är vi alla något besvikna över att det är en instruktionsfilm istället för internet-hitsen  ”Troslös i Tranholm” eller ”Jack får uppåttjack som heter Viagra”. Men vi vill alla ha våra körkort så det är bäst att tiga still. Det vilar en pinsam tystnad över klassrummet under hela filmens gång, men efter fem minuter eller så släpper en del av hämningarna.

För filmen är visserligen lite gammal och mossig, de flesta av oss har ju redan glott på onämnbara saker i våra mobiltelefoner så nog vet vi alltid. Problemet är att vi aldrig hittills har fått tillstånd att göra det dom gör i filmerna. Det ska vi ändra på med den här kursen tycker vi alla.

Medan filmen spelas upp blir det därför både skrattsalvor, harklingar och fniss. Läraren är märkbart irriterad och ber oss till och med att dämpa oss, han dissar oss alltså! Hade det inte varit för att vi var beroende av honom och hans välvilja för att få körkortet, hade hen fått smaka på både ett och annat. Lektionen fortsätter som inget hade hänt. Snart är det dags för teorin, vi uppmanas att gå ut och hitta någon lämplig att genomföra denna med.

Vi kan om vi så vill också välja någon ur gruppen. Det blir ju mest demokratiskt så för på det sättet kan ju ingen sexualfascist kan tala om vilket kön motparten måste ha. Hen ska inte ha några åsikter om sådana saker, det väljer vi bäst själva. Vi kan också välja fritt, bara vi tar med den personen så att vittnesmål kan tas i efterhand. Trots detta känns det lite tråkigt att vi måste anstränga oss själva istället för att få de febriga stunderna serverade. Man kan dock inte få allt och det är ju för den goda saken så varför inte.

DödskalleVare sig bilkörning eller sex fungerar med alkohol. Det fick vi lära oss på kursen så nu vet vi vad vi ska göra. Foto: By http://wellcomeimages.org/indexplus/obf_images/61/52/33237eef5a06f14bba20fed6e6c1.jpgGallery: http://wellcomeimages.org/indexplus/image/L0026402.html, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=36011943

Efter en tid med teorilektioner där motparten har fått betygsätta i ett enskilt samtal där endast läraren och paret är närvarande, har vi blivit redo för den stora dagen. Det är dags för uppkörning! Vi har åter fått välja vem vi vill köra upp med. Någon idiot föreslog att man kanske kunde titta i annonser för partnerbyten i fultidningar man kan köpa i kiosken nere vid stationen. Den personen fick ett F och måste nu gå om hela kursen eller inte ligga alls. Rätt åt hen som bara har bråkat och skrattat åt allt under hela kursens gång.

Uppkörningen är klar, vi har nästan alla klarat det! Det var bara stackars Ernst som visst Gudrun hade riktat kritik mot efter det att han hade skämtat nedsättande. Det var när han skulle räkna upp alla ställningar som han glömde en del och Gudrun ansåg tydligen inte honom hålla måttet. Vi har ju numer en gendernorm för sådana saker och den vare sig får man eller ska man skämta om.

Det visade sig att jämställdhetsindexet visst inte var okej och han hade dessutom hånat idén om ett sådant. Den stackaren måste nu också gå om kursen eller avstå från att ligga. Det var visst också något med partnern som hade fått uttala sig som inte var helt okej, ingen sa dock vad. Partnern fick köra upp med en ny uppkörningsdito som ”råkade” bli läraren. Ingen orättvisa mot hen som också fick sin chans och grejade det med andra ord.

Själv fick jag ett B + och har nu fått mitt körkort. Varje gång jag är ute med mina polare som ännu inte har fått detta, skryter jag genom att ta fram det. De andra är alldeles röda av både ilska och blygsel. Vilka losers, men bra för mig! Jag har klättrat många pinnhål i rang i gänget och är numer topdog som får alla hens förfrågningar om lite oanständigheter efter skolan.

Jag har också med tanke på situationen utvecklat en ny metod som är garanterat Gudrun-fientlig, jag räknar scores! Men snälla, säg inget till hen, det blir så dumt då och körkortet kan ju dras in. Vi vill ju inte att min nyvunna status ska komma till Sexualpolisens kännedom så att jag halkar ner i rangordningen igen. Bäst att inte säga mer, peace! Och förresten, en liten låt här som kan beskriva mig nu efter kursen. Love you!

Löjesguiden nominerar idag SSU Uppland för förslaget genom Klara Larsson att införa körkort för att få ligga. ”Motiveringen lyder: Behövs en sådan, säger inte förslaget och artikeln allt?”

Att manipulera debatten

Miljöpartiet genomgår rena masslakten både i media och i opinionen. Kryddat med dumdryga uttalanden som det av Per Gahrton som du kan se nedan, har partiet plötsligt blivit som ett jättelikt svart hål där allt sugs ut till en annan dimension. Det är det dåliga ledarskapet, bristen på verklighetsförankring i hela partiets ideologi och hos vissa medlemmar en nästan paranoid syn på verkligheten som börjar ta ut sin rätt.

Precis som man misstänkte har nu hela den här smutsiga affären blivit än värre. Den nya dimensionen handlar om att ett maktparti med ansvar (?) för regeringen, sätter sig i situationen där man försöker att påverka en fri och oberoende media (?????) till att inte bevaka en nyhet på ett för partiet negativt sätt. I den version (SVT; Archive) som Aktuellts Anders Holmberg har, ringde han själv upp Miljöpartiets presskontakt tillika Utbildnings-
departementets planeringschef Magnus Johansson. Det som därefter följde är minnesvärt.

Sedan tidigare var det redan klart att Jabar Amin – riksdagsman för Miljöpartiet – var inbjuden till 21-sändningen. Han har en mycket kritisk inställning till hur partiet har hanterat hela frågan Mehmet Kaplan och Yasri Khan (Aftonbladet; Archive) och nu skulle han tala ut om den kritiken. Anders Holmberg ville därför ha en person, t ex Gustav Fridolin, närvarande som kunde svara på kritiken. Svaret från Magnus Johansson blev nej, istället föreslogs Joakim Larsson som är ordförande i partiets valberedning.

VattenkranDet som nu strömmar ut från Miljöpartiets partihögkvarter blir mer och mer smutsigt. Nu drar man sig inte för att utpressa, censurera och försöka påverka interna beslut hos andra. Foto: By AVRS – Self-photographed, CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17235796

De två fortsatte att tala om logistik kring intervjun då plötsligt Magnus Johansson skulle ha frågat om det var möjligt att ”steka delen om Kaplan”, [Stockholmsslang för att hoppa över, strunta i; Min anmärkning]. Anders Holmberg frågade vad han menade. Johansson svarade att om de strök Kaplan-temat ur sammanhanget, kunde han tänka sig att skicka toppnamn som kunde uttala sig kritiskt om nomineringen av Yasri Khan.

Anders Holmberg avböjde vänligt men bestämt men då ändrades också inställningen om Jabar Amin. Magnus Johansson skulle ha menat att Jabar kanske inte alls skulle uttala sig så kritiskt som man hade hoppats. Det skulle ha hetat att Jabar Amin skulle ”knådas” [Stockholmsslang för att bearbeta, övertala; Min anmärkning] och att han efter det inte alls skulle vara så kritisk längre.

Här försöker man alltså att först övertala en journalist att inte ta upp ett känsligt ämne. När det inte går övergår man istället till att utpressa genom att rent ut säga att det man förväntar sig från en kritiskt person inte längre gäller. Jabar Amin skulle alltså beläggas med munkavle, censureras. Undrar vad han tycker om sån toppstyrning?

Efter händelsen har partiet fått göra ytterligare ett bondeoffer (SVT; Archive) i form av att stänga av Magnus Johansson. Jabar Amin hade ryggrad nog att uttala den kritik han skulle ”knådas” till att inte uttala vilket hedrar honom. Det visar att någon i det där partiet fortfarande kan tänka både självständigt, utanför ramarna och dessutom vågar rikta kritik (Aktuellt Onsdagens 21-sändning) partiledningen med den berättigade kritik de förtjänar.

VerktygEtt tecken på sönderfallet är alla de som nu blandar sig i debatten men bara gör en dålig situation värre. Per Gahrton och hans konspiratoriska teori om att Israel nu blandar sig i regeringens arbete och som har pekat ut Kaplan som islamist är nog den mest bisarra. Foto: Wikimedia Commons

Frågan om den rasism som många menar har drabbat Kaplan där han dömts på mycket mer lösa grunder på grund av att han är muslim, drabbar istället Amin. Det är dessutom hans eget parti som står för den, är inte det att betrakta som rasism? Inte fan hade t ex Miljöpartiet belagt Gustav Fridolin eller Åsa Romson med munkavle om de hade velat uttala sig kritiskt om behandlingen av Kaplan! Vem inom partiet skriker om den uppenbara manipuleringen och den eventuella rasism som här kommer i dagen? Ingen!

Det har talats om kris för Miljöpartiet, jag skulle vilja tala om moraliskt och politiskt förfall som den bild som naglar sig fast efter alla händelser. Allt detta mynnar ut i ett uruselt ledarskap från både Fridolin och Romson. Det beror också på en krisberedskap som tycks bygga på att man bygger skyddsvallar, gräver ner sig för att till sist inse att man byggt på gungfly. Det blir inte bättre av att allehanda människor springer omkring och rosar förstasidorna världen över med så dumma uttalanden som de har gjort på sistone.

Det är helt enkelt ett parti fritt fall. Återigen är det det obefintliga ledarskapet som är alltings början. Det ena kloakröret kan knappt öppna munnen innan alla drar öronen åt sig, det andra sprider triggerord och floskler ikring sig i parti och minut. Problemet är att den enda som tror på dessa är han själv och möjligen en och annan medlem som fortfarande tillhör de övertygade. Få andra lyssnar ens.

När allt ska summeras och bilden klarnar måste man ställa sig en allvarlig fråga. Har Sverige råd att ha ett parti som uppvisar bilden av ett totalt sönderfall i en regering? Svaret kan tyvärr bara bli ett, partiet var aldrig redo att ta ansvar för den nya rollen man ställdes inför. När regeringen bildades hösten 2014 gick man från ett idealistiskt parti med många drömmar och fromma förhoppningar, till att bli ett parti som inte bara skulle omsätta dessa drömmar och förhoppningar till förslag utan också nu ta ansvar för landets skötsel.

Den transformering som hade krävts för att klara av den uppgiften skedde uppenbarligen inte. Partiet tog aldrig steget över från drömmeriet, till att bli mer realistiskt och ansvarstagande. Omformningen skedde aldrig, vare sig i tanke eller i handling och nu betalar de priset för ett haltande ledarskap och en illa anpassad politisk plattform. Istället för att ta i tu med problemen sysslar man i samma andetag istället med ren nedmontering.

InvalidDet i det närmaste invalidiserade ledarskapet har nu börjat kosta för partiet. Två avloppsrör men lite eller felaktiga saker kommer ur det. Partiets kris beror till stor del på det dåliga ledarskapet. Foto: Wikimedia Commons

Ett sånt parti kan naturligtvis inte ingå i en regering. Det är så gott som uteslutet att det här kommer att hålla någon längre tid och det har nog blivit dags för Stefan Löfven att välja väg. Han kan helt enkelt avfärda partiet som det oseriösa alternativ det är, eller försöka lappa ihop vad som går och gå vidare. Det senare kan dock riskera att slå också mot honom och priset för det kan bli mycket högt i det långa loppet.

Varför oppositionen med Anna Kinberg Batra i spetsen inte agerar mer resolut och ser till att få slut på den parlamentariska soppan men framför allt den mardröm som av vissa fortfarande kallas ”regering” är också svårsmält. Det är en sak att hon vill undvika ett beroende av Sd, men är det bättre att bara stå vid sidan av och bara titta på? Regeringen och Miljöpartiet är slut som politiskt spår, dags att ändra kurs och där måste AKB och oppositionen också de ta sitt ansvar. Vare sig Löfven eller Mp gör ju det.

Löjesguiden nominerar idag nästan per automatik Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”, det är ju trots allt deras tid nu. Motiveringen lyder: ”Det är ju Miljöpartiet, bara det är skäl nog.”