Fundamentalismen slår till igen

Igår söndag slog så ytterligare en terrorist till. En ensam galning gick in på en lokal gay-klubb i Orlando (The Independent) och började skjuta urskiljningslöst. 50 Människor beräknas vara döda i den värsta attacken efter 9/11 och det drabbar dessutom en redan utsatt grupp. Attentatet kommer också mitt i valrörelsen och kommer definitivt att sätta sin prägel på debatten, kanske till och med avgöra det. Donald Trump och hans smaklösa rasistiska agenda lär få ny vind i seglen efter händelserna.

Världen är i chock men som vanligt kommer desinformationen fram igen. Pappan till attentatsmannen Omar Mateen, menar att attentatet (Los Angeles Times) inte hade med religion att göra. Ändå ringer Mateen amerikanskt alarmnummer och säger sig represen- tera IS (CNN) precis innan attentatet. Konstigt det där. Inget som har med religionen eller de värderingar som följer med den, tycks ju ha något med saken att göra då själva handlingen är så avskyvärd att ingen kan stödja den. Alla skyller på allt annat.

Ändå finns de där, de perverterade religiösa kopplingarna som bara IS kan stå för. Tre dagar innan attentatet hade man varnat för ett sådant, efteråt framförs hyllningar (Daily Mail) till attacken och Omar Mateen som utförde den. Om IS är religiöst motiverade är alltså motivet religiöst betingat. Att säga något annat är som att påstå att Trabant är en bil, inte en traktor. Dags alltså att erkänna att IS är en sida av en religion som inte alltid, men alltför ofta står för våldsamheter i religionens namn.

Hyllandet av våldet i kombination med religionen gör IS till en kraft som både är motiverade och helt galna. De är kort sagt extremister med en fundamentalistisk agenda. Det är dags att sluta sticka under stol med att detta problem finns inom islam, liksom det finns inom andra religioner. Foto: Wikimedia Commons

Samma synsätt (Folkbladet; Archive), att IS eller islamiskt inspirerade terrorattacker inte har med islam att göra, hittar vi också här i Sverige. Ändå är det förtvivlat svårt att få muslimer att tillstå att det finns uppenbara problem. Få eller inga kritiserar (GP; Archive), än mindre så offentligt. En förklaring är att vi har inrättat det så fiffigt här i Sverige att vi nu har tagit hit människor vars hjärtan till bredden är fyllda med hat. En känsla de sen kanaliserar hemma i förorten eller på flyktingförläggningen (DN; Archive).

I Sverige ser vi ju mellan fingrarna på dessa överträdelser och låter istället förövarna stanna. Nu ska istället också de redan marginaliserade i utanförskapsområden utsättas för samma grupp människors verbala våld och det förtryck och som i sin tur leder till att förtrycket (Expressen; Archive) ökar. Delar av Sveriges svar? Tystnad eller försök till censur (Aftonbladet; Archive) av de som försöker att påtala problemen! Nej vänsterpartiet det är inte att ”peka ut” att tala om problemen, det är att debattera en viktig fråga.

Få talar heller om att det vi nu ser är att väst hamnar i skottgluggen för gamla historiska försyndelser som hur gränserna (DN; Archive) drogs upp i Mellanöstern i början på 1900-talet. Inte heller talas det om hur etniskt, politiskt och religiöst sönderfall (SVD; Archive) har skapat dagens situation. En situation som nu har börjat skörda sina offer. Väst går alltså inte heller fria ifrån skuld till det som händer då historien nu bara tar nästa logiska steg som resultat av vad som en gång genomfördes.

Det blir inte heller bättre av att dagens världssituation återigen präglas av ett nytt kallt krig mellan Ryssland (Aftonbladet; Archive) och USA. Rysslands premiärminister Medvedev (Bloomberg) har talat om det i ett tal nyligen. Motsättningarna har spillt över på konflikter som den i Syrien (Aftonbladet; Archive). En konflikt som alltmer liknar ett proxykrig (DN; Archive) dvs ett krig som förs av ombud åt stormakterna för att de själva ska slippa smutsa ner händerna.

Genom att lämna över krigandet åt ombud som främst USA gör, slipper man att smutsa ner händerna. Det är dock fortfarande stormakterna och deras olika intressen som ger IS det utrymme de behöver när dessa drar åt olika håll i sin intressekonflikt. Foto: Wikimedia Commons

En konsekvens av konflikten belyser vi också sällan här hemma nämligen att Brexit och kraven på utträde kan vara uppbackat av just Putins Ryssland. För dom skulle nämligen hela detta spektakel som är dumt i kubik, vara en möjlighet (The Guardian) inte en omöjlighet. Nej, jag är inte russofob, jag har nämligen lite eller inget emot ryssar, men är däremot ingen stor fan av Putin. I så fall är jag nog snarare Putinofob och också Brexitofob. Jag är också Obamafob eftersom också väst bär en skuld till det som händer.

EU ska naturligtvis också få sig en känga trots att jag är Europavän. Se där, nu blev jag EUfob också. Genom att förklarligt oroa sig för utvecklingen i Libyen (Allehanda; Archive) frestades man att tillsammans med just USA blanda sig i konflikten för att skydda bl a oljeleveranser. Tyvärr satsade man på fel häst och avsatte Khadaffi som var landets sammanhållande kraft trots/tack vare att han var diktator. Destabiliseringen av landet lett till att IS (DN; Archive) också sökte sig dit för att föra sin kamp för att skapa sitt kalifat.

Destabilisering fungerar alltså som en sockerbit åt flugor. I landet har också skapat en lukrativ möjlighet för flyktingsmugglare som en följd av destabiliseringen. Landet har blivit en utfartshamn för nordafrikaner och afrikaner som söker sig till Europa. EU:s politik har därmed gått i baklås och istället har man ett än större problem att handskas med som hur långt man måste gå för att återupprätta upp den nuvarande situationen (SVD; Archive) utan att destabilisera landet än mer.

Det man alltså helt missade var att när man gick in och ersatte Khadaffi, skapade man samtidigt en än värre situation som nu blivit tydlig. Något som vi alltså kommer att få betala för under lång tid framöver. Allt därför att vissa medlemsländer propsade på nödvändig- heten att blanda sig i som ett intresse för EU, när det i själva verket var ett intresse för dom som enskilt land. Nu har de istället skapat en än värre situation både för oss och för Libyen.

Destabiliseringen av Syrien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa spiller över och göder organisationer som IS eftersom deras livsluft är konflikt. Det ger samma organisation möjligheten att slå till eftersom deras jordmån är instabilitet. I detta destabiliseringskrig skulle också något som Brexit försvaga EU och göra förbindelserna med Storbritannien än mer kyliga. Det är med andra ord inget jag vill se, och jag kan bara hoppas på att också Storbritannien inser detta.

Vi ligger risigt till om vi låter oss övermannas av sådana dumheter som att bryta upp fungerande samarbeten som EU. Visst har organisationen fel och brister, men fördelarna överväger. Brexit är därför inte i någons intresse mer än möjligen Putins.
Foto: Wikimedia Commons

En valseger för Trump, gud förbjude, skulle med all säkerhet slå in en kil mellan Europa och USA. Det är priset för det nya kalla krig vi ser, förutom att IS då vinner än mer mark förstås. Anledningen till min avsky för Trump är rätt enkel. Förutom hans smaklösa retorik som den om byggandet av en mur mot Mexiko (The Washington Post), är hans tankar kring utrikespolitik (Business Insider) i bästa fall livsfarliga (The Guardian). Att se honom ha tillgång till kärnvapen vore helt enkelt ett mardrömsscenario.

Destabiliseringens pris är något som nu USA har fått erfara på ett mycket bittert och tragiskt sätt. Femtio människor är döda, fler kommer kanske att avlida av sina skador. De är indirekta offer för en våldsspiral från fundamentalisternas sida och ett direkt resultat av flera länders oförmåga att jämka ihop sina intressen som ha gett livsluft åt just IS i det kaos som Syrien har blivit.

Sanningen är ju att IS som jag ser det, opererar i det tomrum som uppstår då Ryssland, USA och EU drar åt olika håll och där dessa olika intressen sliter sönder oss andra. Två sidor, USA och Ryssland, måste som jag ser det nu sätta sig ner och försöka överbrygga de olika intressena som finns. Medan de fortsätter att käbbla om det mesta är det vi andra som får betala priset. Det har femtio människor i Orlando, Florida bevisat.

Dags med andra ord för en värld som riktar sin uppmärksamhet på de egentliga problemen, inte på det som inte är det. Den blir inte heller bättre av att sådan krafter som IS får växa sig starka därför att resten av världen drar åt olika håll och ger dem det utrymme de så väl önskar för sina mål. Att som tidigare dessutom direkt eller indirekt destabilisera länder har nu visat sig kontraproduktivt. Vill vi ha en bättre värld är det nog snarare stabilitet än instabilitet vi bör satsa på.

Än mer instabilitet lär bara gynna IS. Världens samlade resurser bör istället satsas på att skapa stabilitet i alla de regioner som nu har blivit konflikthärdar där fundamentalister har kunnat flytta fram sina positioner. Detta är inget vi uppnår av att hålla på och bekämpa varandra som idag. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag IS till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Hat och missunnsamhet hör inte hemma i Islam sägs det då ordet islam betyder ”frid” eller ”fred”. För er är det tvärtom, det är den hatiska vägen som det propageras för. Något som inte minst visas av gårdagens attack. Om ni ens vill kalla er muslimer är något som återstår att se, jag tvivlar på att ni ens förstår konsekvenserna av vad ni själva gör. Det gör er till speciellt utmärkta kandidater till priset.

Alla är förlorare

När nu krutröken kring Mona Sahlins senaste genomklappning har lagt sig visar det sig att vi alla är förlorare. Pengarna har rullat men ändå är Sverige som vanligt hopplöst efter i arbetet att stävja unga mäns och en del kvinnors radikalisering i islams namn. Det framgår av rapporten från Segerstedtinstitutet med titeln ”Mellan det angelägna och det svår- fångade” som presenterades häromdan. Några telefonlinjer och lite avprogrammering genom Fryshusets försorg är vad vi har fått. Länk till SVD här och du får klicka dig fram.

Det har också spelats in filmer där inga av de ursprungliga deltagarna vågade delta efter ett tag. Anledningen var att fundamentalisterna håller också dom i en mental gisslan-situation som bestämmer vad man får och inte får göra. Mona Sahlin är borta, förhopp-ningsvis för gott men hennes ”insatser” får vi leva med länge än. De som vill ställa upp och göra det som borde ses som rätt är alltså offer då de måste återvända till den miljö där mörkerkrafterna härskar och bestämmer villkoren.

Den stackars rasifierade är alltid ”skurken” och den vite ”hjälten”. Också i Mona Sahlins värld förhåller det sig så. Där måste de deltagande i filminspelningar åka hem till förorten där fundamentalisterna väntar på dem. Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi resten av samhället med dess medborgare. De satsar pengar på att motverka något som skapats av årtionden av misslyckad politik från i stort sett alla partier. De utsätts nu för förhöjd fara i och med att radikaliseringen pågår men lite stoppar den. Inte heller de åtgärder som vidtagits lär förslå så där himla mycket. Ska den ångerfulle ringa från Syrien till Röda Korsets hjälptelefon och ångra sig när han eller hon står i begrepp att ta livet av folk för att de tillhör ”fel” folkgrupp eller religiös tillhörighet? Tror nog inte det!

De ska dessutom stå ut med den osedvanligt idiotiska idén att de som har beslutat sig för att åka ner och mörda lite, också ska ha rätten att återvända för lite samtal om var tillvaron gick fel. Istället för att säga ”de har förverkat sin rätt att vistas här, andra medborgare äventyras av deras närvaro” ska de alltså hit igen. Erfarenheterna utomlands säger att dessa återvändare ofta har varit både utförare av och hjärnorna bakom terrordåd. Medborgaren blir på detta sätt förlorare.

Det känns ju ännu mer tryggt att veta att t ex de kvinnor som reser ner för att mörda och lemlästa, i varje fall tänker på de stackars offren (GP; Archive) så att deras död ska gå så mycket snabbare. Det måste ju vara lite mer humant att döda snabbt än att göra det långsamt, mord är inte mord om det går tillräckligt fort. Det är de här människorna vi ska ta emot med öppna armar. De som tycker det är fel att i islams namn bränna ihjäl människor, men som samtidigt anser att lite avhuggna huvuden får man räkna med.

Också den dåliga integreringen som vi har levat med i trettio år där larm efter larm har gått ut. Ingen inom vare sig politikerleden eller myndighets-Sverige har lyssnat. Tvärtom vill få ens ta i frågan då risken att bli stämplad som rasist är alltför hög. Utvecklingen eller avvecklingen har därmed kunnat fortsätta utan att samhället har kunnat göra ett jota. Inte för att de styrande har velat göra något åt situationen, alla ska ju vara fria också att göra oss andra ofria, då allting är rasism. När vi accepterar detta är samtliga i samhället utom förövarna förlorare.

Dålig integrering leder till dålig förståelse, ren fundamentalism och korkade slutsatser vilket i sin tur leder till både intressekonflikter och motsättningar. Mönstret går igen genom historien men ingen lär sig. Tvärtom ser en del politiska krafter vinning i att rida på motsättningarna för att kunna framstå som den ljusa kraften och därmed håva in röster. Andra utnyttjar denna vilja genom att spela offer och får därmed denna sympati. Att argument och resonemang både är fel och präglas av dumhet är plötsligt ovidkommande. Film från Youtube

Tvärtom vill krafter, särskilt till vänster, framhäva det onaturliga (Aftonbladet; Archivet) som det vore naturligt. Säg mig ni vänstermajoritet i Botkyrka kommun, om nu barn ska bussas från en skola till en annan för att skapa förståelse mellan olika folkgrupper, varför sätter man barnen i en helt arabisk klass där de aldrig lär sig språket eller integreras i samhället? Ni gör dem till framtidens förlorare när ni inte ger dem det ni säger er vilja uppnå.

Larmen och kritiken mot allt detta tystar man bäst genom att likställa (Expressen; Archive) alla. Kritik är aldrig kritik, den är bara en dold agenda för att dölja det egentliga syftet som är rasistiskt. Inte ens då den samhällsgrupp som alltid beskrivs som förtryckt anmäler (SVT; Archive) och får bilden av hur illa det är ställt att klarna, tar samhället detta på allvar. De som samhället inte vill ska stigmatiseras dvs invandrarna, sviks därmed därför att allt som påtalar problemen är alarmistiskt. De blir därmed förlorare.

Fast är det verkligen rasism att stå upp för de ideal vi ser som naturliga? Nej, knappast! Att stå upp för vad man tror på är en övertygelse, inte rasism. Att kunna kritisera är en del av den demokratiska kulturen som nu krockar med den fundamentalistiska som menar att inget får kritiseras. ”Rasismen” har istället blivit en bekväm stämpel man använder för att tysta sina kritiker. Det demokratiska samhället och debatten blir därmed det som drar det kortaste strået, också det blir förlorare.

Här hemma tar vi demokratin för given, i andra länder har man fått kämpa för den länge. Ibland utan framgång som här i Kina under demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989. Dags också för oss svenskar att börja kämpa, demokrati är inget naturtillstånd och snart är den borta om vi inte gör något. Foto: Av The original uploader was Sa8 at kinesiska Wikipedia；Original author was 蔡淑芳@sfchoi8964 – http://img.ly/Zr1, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27719490

Utvecklingen har som sagt fortsatt och nu har vi kommit dithän att vi ska ändra vårt samhälle för att  släppa in de som inte kan eller vill anpassa sig. Allt annat tänkande är ju rasism och så kan vi inte ha det tycks de ansvariga tänka. Men tänk om alla som vill förändra samhället till att passa dom istället för att anpassa sig är de verkliga rasisterna? Rasism är faktiskt inget bara vissa människor kan utöva, det utövas också av de som säger sig vara utsatta för detta.

När muslimska företrädare måste gå ut och uppmana (Sydsvenskan; Archive) demonstra-tionsdeltagare är det både hedrande av Ala-Eddin Al-Quts, men också nedslående därför att en sådan uppmaning ska inte ens behövas. Att den ändå måste ut i en tidningsartikel säger något om gruppen, de spelar inte alltid rena ackord om jag säger så. Men eftersom all kritik är liktydigt med rasism är det ingen fara, man kan ju bara glida fram med allt sitt hat i tillvaron. Ingen kommer ju ändå att kritisera, det gör t ex judar i Sverige till förlorare.

Men varför stanna vid att kalla folk rasister för att tysta deras kritik? Man kan ju ta till lite hederliga Stalinistiska metoder också. För tystas inte folk av en varning (Aftonbladet; Archive), kan man alltid hitta en ny anklagelseakt (GP; Archive). Nu är plötsligt principen som säger att rasifierade aldrig kan vara rasister helt mirakulöst bortglömd och det motsatta gäller. Också en rasifierad kan alltid vara rasist, särskilt om hon heter Amineh!

För att understryka hur viktigt det oviktiga är, kan man alltid göra en symbolisk gest med en polisanmälan (Mitt i Kista; Archive). Nyttiga idioter brukar ju alltid gå till överdrifter för att skapa en poäng. När drevet mot en person går spelar oftast fakta inte någon roll. Förlåtande attityder hör definitivt inte hemma och ingen kan begå några misstag, personerna är ju måltavlor för tusan. Vad hjälper ynkliga vädjanden (Aftonbladet; Archive) då? Återigen är demokratin men också den seriösa debatten förloraren.

Beck och hans låt ”Loser” beskriver det hela rätt väl, vi är alla förlorare i dagens debatt-klimat. De enda som är vinnarna är de radikala och fundamentalistiska

Den inslagna vägen är alltså stigen som leder fram till det totalitära och icke-demokratiska samhället. Säkert är det så att krafter samverkar för att man har ett gemensamt intresse. De mer ljusskygga inom islam, de som kallas islamister, finner meningsfränder inom svensk vänster t ex. Alla de som stödjer allt från Hamas, det Muslimska Brödraskapet till IS har därmed skaffat sig en rätt god väg in i politikens finrum såväl som funnit skydd från både kritik och granskning. Alla sådana tendenser som att granska är ju rasism.

Det är alltså hög tid att börja reagera och agera mot fenomen som det här, inte bara genom att på en liten blogg skriva om det fruktansvärda vi går mot. Att stå upp för idealen, att markera mot krafter är visserligen bra. Men med den militanta hållning och den benägenhet fienden har till att både hota och använda våld måste man fråga sig om det verkligen hjälper. Den här kraften är dessutom inte en perifer kraft utanför samhällets ramar, den finns i det mitt ibland oss.

Nej, här måste de många samverka för att visa de få hur små de är i sammanhanget. Folk måste börja förstå hur viktigt det är att stå upp för demokratiska ideal och försvara dessa. Både de mörkare muslimska krafterna, och de är några stycken, och delar av svensk vänster är inte direkt demokratins tillskyndare. Tvärtom är de faktiskt de som försvarar de som vill riva ner det genom att hela tiden försvara det oförsvarbara. ”Rasist” är vår tids mest missbrukade ord och när allt blir rasism, hotar det som verkligen är det att blekna.

Dags för motkraft rasist eller inte, demokratiska värden kan aldrig tas för givna och varar definitivt inte för evigt. Varje dag är en kamp för att försvara dessa värden och den som vill ha systemet måste också stå upp för dessa. Vare sig politiker eller makthavare gör ju det. Slaget om vilken samhällstyp vi kommer att ha om 25-50 år har börjat, det totalitära med fundamentalister och svensk vänster i spetsen eller demokrati. Jag vet vilken sida jag kommer att stå på och jag hoppas jag också hittar dig där.

Fundamentalister finns inom alla religioner och ideologier men det är främst islam som har hamnat i fokus efter de senaste årens radikaliseringsvåg. Här den person som anses vara hjärnan bakom anfallet mot tvillingskraporna 2001. Khalid Shaikh Mohammed skakar numer galler på Guantanamo. Foto: Av Taken by U.S. forces when KSM was captured. – http://www.cooperativeresearch.org/timeline/people/ksmcaptured.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1243565

Löjesguiden nominerar idag Muslimsk fundamentalism och dess försvarare till priset ”Foliehatt of the Year”. ”Anti-demokrater är inte en stämpel ni trivs med. Anledningen är ju som alltid att det inte ger er sympatier. Men det finns så mycket mer i ert sätt att resonera som vare sig borde eller ska väcka sympati. Ni är mer än en stämpel för ni är just anti-demokrater och anti-västliga. Det gör er till fulldopade kandidater till priset.”

Också Vänsterpartiet ska få en nominering. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni spela under täcket med extremt otäcka krafter. Är det inte muslimska fundamentalister så är det revolutionära eller våldsverkare som i vänsterns namn inte är annat än ett baseball-kommando. Ni säger er vara demokrater, ni verkar inom det demokratiska systemet men igen och igen beslås ni med antidemokratiska metoder eller hittas med likasinnade sängpartners. Det gör er till fullblodskandidater.”

Ett skrämmande perspektiv

Den som har följt den här bloggen vet att i en fråga är den här skribenten extremt kluven. Jag försöker å ena sidan vara humanisten som är öppen, demokratisk och inbjudande. Sen har vi den andra sidan och det är den som ser faran i saker och ting. Det är i den kontexten svårt att var humanisten och så himla öppen. Vissa saker är helt enkelt för farliga för att den typen av tankar ens ska kunna vara möjliga. Hur mycket man än vill se det positiva är detta svårare. Frågan jag tänker på är Islams roll i vårt samhälle.

Jag försöker se de mer moderata muslimerna som räddarna av en besvärlig situation. De är dock inte den ledtråd som leder till en lösning. Anledningen är ofta att de inte vill stöta sig med en högljudd och aggressiv skara som gör mycket väsen av sig och som inte tvekar att ta till mycket otäcka metoder för att genomdriva sin agenda. De lägger sig alltså hellre än att utmana och få ställer sig upp för att försvara frihet och demokrati.

De är helt enkelt antingen fundamentalister som spelar under täcket med både Muslimska Brödraskapet, Hamas och IS, eller så är de för rädda för att stöta sig, för att utmana eller att fördöma. En trosfrände kritiseras inte ostraffat och stöds inte heller av imamerna som man i sin tur måste åtlyda. Många ser därför inga fel i att resa ner och rensa bland lite smutsiga kristna och inte heller att massmörda andra befolkningsgrupper.

De präglas av en antidemokratisk hållning där det sekulära samhället och det demokratiska är en förtryckare av det religiösa. Därför måste det demokratiska bojkottas och helst störtas för att bereda vägen för det religiösa samhället där vi alla måste underkasta oss de regler fundamentalisterna ser som sina hjärtefrågor. De är helt enkelt ett hot mot det samhälle vi har kämpat så länge för att kunna uppnå och de finns ibland oss.

IS och andra är inte det enda hotet, vi har ett här och nu som verkar inifrån. Hizb ut-Tahrir är partiet som etablerat sig i både Danmark och Sverige som bland annat har ett världsomspännande kalifat grundat på sharia-lagar på sin agenda. Tycker man inte om idéerna är det bara att fly eller flytta. Foto: ”Flag of Hizb ut-Tahrir” Wikimedia Commons

För mig är denna grupp något av det mest antihumana vi har kunnat se i vår livstid. De är helt enkelt en mörk kraft med en mycket ljusskygg agenda som dessutom innefattar att massmörda också här om så behövs för att genomföra den galna tanke de drömmer om. Tankar som ett världsomspännande kalifat där muslimsk lag ska pådyvlas alla, också de som inte erkänner sig till religionen är en sådan. För de flesta är denna tanke bara skrämmande, för andra en möjlighet som måste genomföras.

En sådan kraft som vi redan har hört talas om och som vi kommer att höra mer om är Hizb ut-Tahrir (Sydsvenskan; Archive). Partiet är redan verksamt i Danmark och i Sverige. Jag är inte den som skriker eller skriver om förbud eller inskränkningar i demokratiska friheter eller tycker att sånt är bra. Anledningen är helt enkelt att jag är demokrat, men när det gäller det här partiet är jag beredd att göra ett undantag och skälet är enkelt. Gör vi inte det kommer vi få betala ett mycket högt pris i framtiden.

Partiet vill inrätta ett globalt kalifat där muslimsk lag ska råda. De som inte sympatiserar med denna syn ska tvingas tycka om det. Offentliga avrättningar, avhuggandet av händer och stening av kvinnor som har anklagats för otrohet ingår i arsenalen. Sharia-lagar ska råda där vi annars har vant oss vid en helt annan rättstradition. Är man inte muslim är det bara att inrätta sig i den nya världsordningen partiet vill se. Tycker man inte om synen finns alltid lite sharia-lagar att ta till också för de som protesterar mot det som anses vara ”rätt”.

2014 tågade en grupp om femhundra sympatisörer mot de centrala  delarna av Köpenhamn för att protestera. Manifestationen handlade om att propagera för att Koranen ska bli rättesnöre också i Danmark. Man höll brandtal om västs smutsiga krig i Syrien som om Putins Ryssland inte ens hade med saken att göra trots de stora rubrikerna som talar om detta faktum. Kriget mot IS var orättfärdigt trots en rörelses totala renons för allt människovärde. Särskilt om du är kristen eller tillhör en minoritetsbefolkning.

Alla muslimer som tar till orda talar naturligtvis inte hatets språk, men alltför många gör det. När man dessutom startar partier som är klart fientligt inställda mot det demokratiska och öppna samhället blir det än mer svårsmält. Foto: By Njallis – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13128473

För partiet tar visserligen avstånd från IS men inte därför att de mördar kristna eller minoriteter. Istället är det hur Kalifatet har utropats och att IS också mördar muslimer man hänger upp sig på. En något lustig inställning då mord borde ses som mord, inte som en åtskillnad mellan ”rätt eller fel” person som mördas. Det där späder bara på känslan av att de extrema krafternas agenda är att föra globalt krig mot kristendom och de samhällen som har präglats av religionen under 2000 år.

Rörelsen stöder alltså om än indirekt en av vår tids största folkmord, anser att väst ”ska betala för sin inblandning” och vill upprätta ett styre som helt bryter mot den tradition vi har. Det som gör saker och ting värre är att de också finns i Sverige. För några år sedan sedan skapades en Facebook-sida som snabbt samlade ca 1000 sympatisörer Man delade också ut flygblad inför det förra valet som uppmanade till bojkott av detta. Anledningen var som alltid att man inte erkänner den sekulära makten utan bara den religiösa.

Rörelsen finns främst i Malmö med sin stora muslimska befolkning och närheten till Danmark där man kan utbyta erfarenheter och planer genom att bara resa över bron. De har också gemensamt bjudit in talare som har hållit konferenser i ämnet ”Global Islamisk revolution”. En av de gästande var Isam Umayrah som gjort sig känd för både antivästliga  och antisemitiska åsikter. Samma hatpredikant har också besökt moskéer och muslimska centra i Stockholm.

Naturligtvis har detta skett med medfinansiering av vårt alltid så goda välfärdssystem. Vi är ju så goda med alla våra skattepengar, att vi gladeligen hjälper till att finansiera samman-komster vars syfte är att propagera för att avsluta vår livsstil och ersätta den med en fullständigt främmande.

Det svenska samhället är rikt. Så rikt att vi kan vägra handikappade (Sydöstran; Archive) det de har rätt till, men betala för antidemokratiska och antivästliga konferenser åt Hizb ut-Tahrir. Foto: Wikimedia Commons

Tyvärr finns fler krafter än Hizb ut-Tahrir som mer ligger i en gråzon men som är lika farliga dom. Mehmet Kaplan har en lång meritlista över de personer han har bjudit in. En hel del av dessa har varit allt annat än snälla, godhjärtade demokrater. T ex Yvonne Ridley som på hans och andras initiativ bjöds in till Riksdagen blev känd och som alltid var Kaplans ursäkt att han inget visste. Ridley som ”bara” är känd för alla sina hatfyllda uttalanden (UK Mediawatch: Archive) var alltså inte känd för Kaplan vilket är svårt att tro på tyvärr.

Tvärtom har alla hennes fientliga uttalanden varit så många att de knappt längre går att räkna. Det lite lustiga är att Kaplan inte heller är ensam i att samlas kring just Miljöpartiet. Yasri Kahn blev ju rikskänd när han vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter, men han har betydligt fler strängar på sin lyra. Son till en utpekad ledare för den terrorstämplade organisationen PULO som opererar i södra Thailand där de försöker bryta loss delar av landet eller få utökat självstyre med terror som medel är väl rätt merit.

PULO (Bangkok Post; Archive) har ju gjort sig kända för flertalet bombattacker. Regionen har en majoritet muslimsk befolkning som sedan 2004 för ett lågintensivt krig för att frigöra sig och få tillhöra den muslimska grannen Malaysia. Attackerna har skett från båda sidorna så buddister är inte helt oskyldiga i sammanhanget. Våldet har under perioder varit urskiljningslöst (DN; Archive).

Det bästa i hela den soppan är dock att misstankarna finns att PULO leds från Sverige (Aftonbladet; Archive). Vårt land har alltså varit ett centra varifrån terrorattacker har beordrats och letts. En av de utpekade ledarna har dessutom en son som har kandiderat till att bli representant för ett av landets regeringspartier. På sista åren har konflikten i södra Thailand minskat i omfattning men fred råder fortfarande inte och de separatistiska drömmarna finns kvar.

I krig skördas offer. Att krig och terror har styrts från Sverige är minst sagt anmärkningsvärt. I fallet PULO finns dock misstanken och att en av huvudmännen råkar ha en son som har kandiderat för ett av landets regeringspartier är graverande. Foto: By Unattributed – This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID jpd.02519.This tag does not indicate the copyright status of the attached work. A normal copyright tag is still required. See Commons:Licensing for more information.العربية | čeština | Deutsch | English | español | فارسی | suomi | français | magyar | italiano | македонски | മലയാളം | Nederlands | polski | português | русский | slovenčina | slovenščina | Türkçe | українська | 中文 | 中文（简体）‎ | 中文（繁體）‎ | +/−, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6177555

Svenskt politik har alltså börjat infiltreras av krafter som är allt annat än goda. Det är dock inte det enda exemplet på hur de ”utsatta” utsätter andra för samma hat man beskyller andra för att hysa. Homofobin i den muslimska världen är väl dokumenterad men att den också har sökt sig in i svenskt civilsamhället och till och med till domstolsväsendet (Nyheter 24; Archive) är alarmerande inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Fallet är från 2011 men sätter fingret på en öm punkt.

Visst kan vi ha Socialdemokrater, vi lever ju ändå i en demokrati. Homofientliga Socialdemokrater som sitter i domstolar och ska döma är kanske däremot mindre lämpligt. Tänk er själva om ett hatbrott mot en homosexuell kommer in och en nämndeman som Ayoub Chibli hellre röstar utifrån sina känslor gentemot homosexuella, än de bevis som ligger framför ledamöterna. En skrämmande tanke men inte gripen ur luften!

Fallet som har några år på nacken nu bör fungera som en varningsklocka om vad som håller på att hända. Att tro att vi är immuna från den här typen av inslag är att lura sig själv, vi är i ett öppet demokratiskt samhälle än mer sårbara därför att vi är just öppna och demokratiska.  Ingen vill väl bli beskylld för att vara islamofob, men samtidigt finns en gräns för vad vi som samhälle kan och ska tillåta. Ett samhälle är nämligen menat att vara för alla, inte bara vissa grupper.

Några kommer kanske nu att beskylla mig för att vara islamofob efter det här inlägget, men nej jag är inte rädd för islam. Bara tanken att kalla någon ”islamofob” är i grunden felaktig då det för min del inte handlar om rädsla. Det enda jag har fobi emot är spindlar, höjder och de som missbrukar ordet ”fobi”. Det enda jag är i själva verket fobifobiker.

Det vore lätt att skratta bort det hela som en isolerad händelse om det inte hade varit för att samma hydra dyker upp i sammanhang efter sammanhang. När till och med civilsamhället infiltreras av allehanda ljusskygga personer måste det demokratiska samhället börja reagera Foto: By Francisco de Zurbarán – Galería online, Museo del Prado., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45236203

Som inlägget visar är faktiskt det öppna demokratiska samhället som vill och ska inkludera alla under attack. Så vad jag också är, är helt inställd på att bekämpa de grupper som vill att jag ska anpassa mig till något jag ser som främmande eller antidemokratiskt istället för tvärtom. Den som inte gör det utan håller med dem i deras agenda är knappast demokrat. Man bör alltså inte heller säga sig vara detta om man sympatiserar med de åsikterna de står för.

Delar av den muslimska rörelsen, observera alltså inte alla inom denna, har inte alltid rent sinne. Hizb ut-Tahrir är i grunden en antidemokratisk rörelse som vill kasta samhällen tusentals år tillbaka i tiden med tvångsmetoder och tvinga på en motvillig befolkning en åsikt de inte delar. Att då kalla någon som protesterar mot detta öknamn är inte bara ohederligt. Det är också att göra hela samhället en björntjänst eftersom hotet inifrån är reellt och bör ses som det.

Om det muslimska samhället vill framstå som seriöst och ansvarstagande, bör man se till att isolera krafter som Hizb ut-Tahrir och sluta med spela fingerteater med extrema krafter.Det är också en rörelse som också försöker föra fram bilden av ett ”respektabelt yttre” men som döljer en hel del. Terror, homofobi och förtryck av andra oliktänkande eller avvikande är inte något man skojar om.

Inget av detta är särskilt kompatibelt med ett demokratiskt samhälle byggt på frihet som vi är vana vid. Inte heller går fenomenen att avfärda med något lätt ”du är islamofobisk”. Detta händer just nu och har tidigare hänt i vårt land. Det sista man bör göra är att sticka det under stolen. Det är alltså hög tid för en seriös debatt om islam och det demokratiska samhället som motpol (?). Är de ens förenliga? Ja kanske, men vi bör nog göra processen kort med de som utnyttjar det öppna samhället i avsikter som är allt annat än vänskapliga.

”Friendly Beaches” är ett begrepp i engelskan som betecknar vänligt inställda länder, fenomen eller personer. Vänliga människor respekterar varandra vilket man inte kan säga om krafter som Hizb ut-Tahrir. Dags att starta diskussionen och kanske till och med stävja dessa krafter en gång för alla. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Hizb ut-Tahrir och dess följare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Väst är inte öst eller tvärtom. De ganska skruvade värderingar som står bakom dessa tankar bör nog stanna där, inte här. Att som partiet vilja tvinga folk till underkastelse är minst sagt magstarkt och svärtar ner övriga som inte har ett dugg med dessa att göra. Dags att ta avstånd och visa var den muslimska rörelsen står för med andra ord. Den del som inte tar avstånd från dessa tankar är mer än värdiga kandidater.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

En konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

Flyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

Stefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

När det smäller, smäller det dubbelt

Europa är under attack, gårdagens terrorattentat i Bryssel visar det om inte annat. Fienden är som så många gånger förr IS och den här gången slår man återigen till mot kommunikation och kollektivtrafik. Publika platser där mycket folk vistas är ett lockande mål därför att själva poängen är att se till att dådet tar så många människoliv som möjligt. Ju fler liv, desto mer braskande rubriker och desto fler darrande underläppar.

Här gäller det att länderna framför allt inom EU står enade, inte oense. Den enda som tjänar på det är IS som i än högre grad kommer att kunna söndra och härska. För det sorgliga är att de är här, om än tillfälligt så i varje fall för en tid och det är människor av kött och blod som får betala för det.

Tyvärr var det inte bara islamiska fundamentalister som lät bomberna brisera igår. Flera mediala sådana kom också dagen här hemma. Det var de gamla vanliga kan man säga, men det otäcka var att de delvis inte förstår och delvis skändar de döda och skadade en gång till.

De smaklösa bomberna i Bryssel kontrades med mer välkryddade från olika debattörers håll. Nils Karlsson – egenutnämnd filosof – stod för dagens största bravad på Twitter. När han till sist var tvungen att ta ner tweetet var det med motiveringen att ”alla hade missförstått”. Foto: Twitter

Det var en Lena Mellin på aftonblaskan (Aftonbladet; Archive) som försökte relativisera det våld vi nu har sett genom att peka finger som för att säga ”titta, högern har historiskt stått för mycket mer våld”. Tur då att hon försvarar det öppna och fria samhället, man får ju vara glad för det lilla. Jag skulle gärna vilja höra henne lägga ut texten om hur IRA, ETA, Baader Meinhof, Rote Arme Fraktion, Abu Nidal, Fatah m fl kan härledas till ”höger”.

Mona Sahlin (SVD; Archive) fattade inte heller hon. Men visst kan hennes tankar så där inledandes se ut som om man gör något, men det hon inte förstår är flera olika saker. Hon förstår inte att vi är i krig mot en totalitär ideologi som står helt i kontrast till det demokratiska och öppna samhälle alla hyllar. Ett sånt krig kommer att ta lång tid att vinna och får inte bara utkämpas militärt. Denna ondska måste bekämpas på fler fronter.

För i lika hög grad handlar ett sånt krig om och den biten har vi redan förlorat, i varje fall tillfälligt, med tanke på vilken väg de här mörkermänniskorna väljer. Detta är en ideologiernas krig, ett krig som omfattar tankar inte vapen och den kampen måste föras med mer än Monas telefonslussar. Det är ett krig som handlar om filosofi i högre grad än kulor. Att återvinna tanken och få en ideologi att verka mindre attraktiv görs inte över en natt och definitivt inte med förmanande ord.

Vår statsminister förstod inte heller i gårdagens intervju i SVT Aktuellt:s 21-sändning. Hans slutsats var att visst är detta en attack på det öppna och fria samhället, men underströk också att Europas största terrorist fortfarande heter Breivik . Fortfarande spökar en ensam rättshaverist alltså till den politiska kompassen i statsministerns huvud så till den milda grad att han måste drista sig att tala om för varje svensk att Breivik definitivt inte var muslim.

Medan resten av Europa rustar sig för krig sitter delar av Sverige i en bubbla och kan vräka ur sig de mest hemska saker för att trivialisera och relativisera Foto: Wikimedia Commons

Jag kan inte nog fördöma detta uttalande, det är smaklöst och djupt kränkande för det offer som nu har skördats. Att  jämföra en ensam galning med en skruvad agenda, med en mycket målmedveten och våldsbejakande organisation som IS är bäst beskrivet som hur fel som helst. Löfven bör genast be om ursäkt för uttalandet. I det långa loppet är han nu kokt som statsminister.

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin, Lena Mellin och Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Verkligheten visar alltid varför den overklighet vissa människor lever i, aldrig blir långvarig. Den overkligheten gör er till fullfjädrade kandidater.”

Extremister förstår aldrig

Det talande för extremism/fundamentalism är att de är så övertygade om sin egna förträfflighet att till och med zeloter framstår som en söndagsskola i jämförelse. En extremist vare sig vill eller kan förstå verkligheten därför att de redan innan har bestämt sig för hur denna ser ut. Det spelar alltså ingen roll vad andra säger eller kommer med för motargument, världsbilden är lika fast som stelnad cement. Att diskutera med en extremist/fundamentalist är alltså i grunden lönlöst.

Att diskutera med extremister/fundamentalister är som att tala med en tapet. Få eller inga av dem lyssnar på argument eftersom deras världsbild redan är huggen i sten. Det är tvärtom andra som ska rätta sig efter deras sanningar vilket också är Miljöpartiets linje i migrationsfrågan. Foto: Wikimedia Commons

Vår tid präglas av denna syn på tillvaron. Det är allt från ett okritiskt stöd till ledare man aldrig skulle vilja möta i en mörk gränd, till religioner som snarare låter som om satan hade fått nytt liv. Men det är också politiska partier här i vårt eget land. Ett av de mest utmärkande i den genren heter enligt mitt sätt att se det Miljöpartiet. Dom är just så där religiöst fanatiska och kan inte ta in motargument. De lyssnar inte ens då verkligheten knackar på dörren och gör sig påmind. Allt för att de redan har bestämt sig.

Tvärtom blir de snarare stötta över hur någon kan ens komma på den befängda tanken att ifrågasätta alla deras ”sanningar” och väljer allt som oftast taktiken ”fortsätt som förut utan att lyssna på vare sig kritik eller ifrågasättanden”. Vilka varningssignaler som än kommer så blir svaret ”Do not compute”. En sån fråga där partiet har borrat ner sig i en nästan oförsonlig hållning är migrationsfrågan där man anser att i stort sett hela världen är välkommen hit. Gränser och begränsningar ska enligt deras synsätt bort.

Det gick till och med så långt att avloppsröret Åsa Romson med gråten i halsen var tvungen att vika sig i frågan i direktsänd TV, du kan se klippet från Youtube ovan. Det var efter alla larmrapporter under hösten från olika myndigheter som inte längre klarade sin uppgift (SVD; Archive). Men som konstaterat, fanatiker lyssnar inte och så inte heller den här gången. För Miljöpartiet ser lösningen som temporär, inte permanent och så fort chansen finns ska allt återupptas (DI; Archive) igen.

Inte ens höstens erfarenheter har alltså förskräckt eller lärt partiet att ta verkligt ansvar. Den tondöva hållningen beror just på fanatismen, man tror sig ha alla svar och alla som motsätter sig synsättet är antingen helt dumma i huvudet eller har inte fattat vad bara Miljöpartister kan förstå. Det är sådana här frågor och ställningstaganden i dessa som gör partiet till Sveriges farligaste med råge. Frågan är om de ens borde ha kommit på tal att få sitta i riksdagen, än mindre ingå i regeringen.

Det kommer bli en intressant vår för hur statsministern ska tackla den här nöten, den lär bli ett vägskäl. Det finns egentligen bara två vägar att gå. Antingen viker han sig för partiet och därmed dömer han landet till en långsam undergång, eller så vägrar han vilket i förlängningen innebär att samarbetet med Miljöpartiet i praktiken är över. Socialdemokratin är djupt splittrad i den frågan, faktiskt så splittrad att det också för dom skulle kunna innebära att partiet rämnar efter en demarkeringslinje mellan vänster och höger.

När en konflikt uppstår och positionerna är låsta är en strategi att inte lyssna utan gå vidare som om inga hinder eller problem fanns. Det lär dock inte göra motparten i konflikten gladare eller mer benägen att lyssna på motargumenten så metoden är kontraproduktiv. Foto: Wikimedia Commons

För vissa inom Socialdemokratin är samarbetet med Miljöpartiet det bästa som någonsin har hänt, för andra är det betydligt mer tveksamt om de ens tycker om det. Så stor är spännvidden också hos dom. T ex var Göran Persson tidigt ute med att ge dem en ordentlig känga (SVT; Archive) för en rad som hände i början av regeringssamarbetet. Statsministern har sin vana trogen krökt rygg inför Miljöpartiet, han har tvärtom prisat partiets förmåga att ta ”ansvar” (Norran; Archive).

Det är alltså inte ett äktenskap utan friktion vi ser. En som har reagerat och som snart också är den enda kvarvarande sossen som över huvud taget har något att säga är Folkbladets (Folkbladet; Archive) Widar Andersson. Resten inom socialdemokratin ser jag som förlorade och därför skulle det inte förvåna mig om Stefan Löfven väljer Miljöpartiets linje i frågan. Vilken fot han väljer att stå på återstår alltså att se, men oppositionen finns alltså till och med inom Socialdemokraterna.

Samme Andersson har med eftertryck också varnat för vad som ligger i vågskålen (Folkbladet; Archive). Det borde vara obligatorisk läsning också för ett parti som har slutat att lyssna på andra än sig själva. Men det är ju det som är grejen, argument biter inte på den som redan har bestämt sig för hur världen fungerar och hur man löser problemet. Så räkna kallt med ett Miljöparti som inte lyssnar, inte lär och som säkert också kommer att villkora sitt fortsatta samarbete. Frågan är vilken väg Socialdemokraterna väljer?

För borde inte den politiska (s)mällkaramellen brisera när Gustav Fridolin demonstrativt i ett direktsänt nyhetsprogram schavotterar en av Socialdemokraternas egna ministrar? Det var ju det som hände Morgan Johansson i ett direktsänt nyhetsprogram (Aftonbladet; Archive) där han fick förklara att Sverige under det kommande året inte klarade av fler än 70 000 migranter. Två minuter senare står Gustav Fridolin och hävdar att nivån bör/ska ligga på 150 000 migranter. Hur mycket mer dumhet (ÖP; Arcive) klarar en regering?

Frågan är vilken väg Socialdemokraterna kommer att välja/prioritera. Är det samarbetet som är viktigast lär man gå Miljöpartiet till mötes. Är det de praktiska frågorna i sakfrågan som är viktigare lär samarbetet spricka. Foto: By Albanus at Dutch Wikipedia, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3222804

Men det är just i de motstridiga budskapen där verklighet och fundamentalism/extremism möts som lösningen på går att finna. Deras beskrivningar klarar inte av verkligheten och de tester denna utsätter dessa för. För så fort verkligheten knackar på deras dörr avslöjas de för vad de egentligen är. IS är t ex inget annat än satans massmördare som inte tjänar någon gud. Likadant är det för Mp, de är inget annat än hycklare.

För vem kan tycka annat efter följande nyhet (ÖP; Archive)? Inte heller det faktumet att partiet en gång riktade svidande kritik mot regeringen Reinfeldt för att denna hade tagit ut aktieutdelning på 73 miljoner kronor, du hittar PDF-länken här under. Nu när partiet själva har makten tar Mp i regeringen Löfven ut 1 700 000 000 eller svindlande 1,7 Miljarder kronor. Du hittar uppgiften via länk nummer två här under. Konsekvensen av tilltaget kommer att åsamka betydande skada för SJ men vem bryr sig om det när man heter Mp?

Klicka för att komma åt Styrelsens_yttrande_2013.pdf

Klicka för att komma åt Styrelsens-yttrande-enligt-ABL%20_8_4.pdf

 Hyckleriet är alltså totalt, men vad gör väl det. Fundamentalister/Extremister har alltid rätt, till och med när de har fel har de rätt ändå. Dessa har dessutom rätten att göra allt och än mer, det har ju gud eller moralen talat om för dem. Kanske är det någon liten gnom som alltid viskar i alla dessa människors öra? Det gör naturligtvis IS till en kraft man måste kritisera men också Mp måste naturligtvis få en skopa ovett. Krafter som dessa tror ju inte det finns konsekvenser för just dom, dags att visa att de har fel- Adjö Miljöpartiet!

Precis som Ronald Reagan en gång sa adjö till Vita Huset, bör nog miljöpartiet säga adjö till Rosenbad. Sverige har helt enkelt fått nog och hyckleriet står förhoppningsvis de flesta upp i halsen. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet och dess två avloppsrör Åsa Romson och Gustav Fridolin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För att ni på ett så klarsynt och tydligt sätt markerar för hela landet att ni är och förblir fanatiker/fundamentalister. Inte ens inför ett hotande sammanbrott i landets administration räds ni att fullfölja er redan utstakade linje. Ni visar därför handfast hur oansvar ser ut i praktiken. Det gör er till alldeles förträffliga kandidater till priset.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

Dagens asgarv

Det är alltför ofta man kan konstatera att de dåliga nyheterna dominerar i samhällsdebatten. Därför går det också oftast i moll här på bloggen, men jag ska försöka råda bot på detta genom att emellanåt presentera en nyhet eller händelse som väcker ett riktigt gapskratt. Tanken är att dessa inslag inte ska nomineras till  några foliehattar utan bara tjäna som lite upplyftande stoff i allt elände.

Det första i den raden handlar om den eventuellt kommande republikanske presidentkandidaten Donald Trumps uttalande om att muslimer ska stoppas från att besöka och flyga via USA då dessa enligt honom utgör ett hot. Mer om uttalandet hittar du i Aftonbladet (unvis.it). Inget jag tycker är särskilt smart då det snarare kommer att öka klyftorna än att läka dessa. Det är också lite fördomsfullt att dra alla över en kam och säga att de alla ”utgör ett hot”. Visst utgör vissa personer ett hot, men alla?

Utspelet kommer efter förra veckans terrordåd i San Bernadino i Kalifornien där ett muslimskt par som hade radikaliserats sköt ihjäl 14 personer innan de själva dödades. De båda som var gifta sympatiserade med IS och efter handlingen skröt IS egna propagandakanaler om dådet. Mer om händelsen i SVT (unvis.it).

Reaktionerna på Donald Trumps utspel har varit blandade både här och i USA. Vissa menar att det är en nödvändighet, andra att det fördomsfullt och också bryter mot olika konventioner. Den roligaste reaktionen hittar man dock från muslimska fundamentalister i Afrika. Här nere ser du ett klipp på detta och ingen kan väl tvivla på att känslornas vågor går höga. Killen hotar till och med Donald med omskärelse och viftar lite hotfullt med kniven som för att understryka.