Alla är förlorare

När nu krutröken kring Mona Sahlins senaste genomklappning har lagt sig visar det sig att vi alla är förlorare. Pengarna har rullat men ändå är Sverige som vanligt hopplöst efter i arbetet att stävja unga mäns och en del kvinnors radikalisering i islams namn. Det framgår av rapporten från Segerstedtinstitutet med titeln ”Mellan det angelägna och det svår- fångade” som presenterades häromdan. Några telefonlinjer och lite avprogrammering genom Fryshusets försorg är vad vi har fått. Länk till SVD här och du får klicka dig fram.

Det har också spelats in filmer där inga av de ursprungliga deltagarna vågade delta efter ett tag. Anledningen var att fundamentalisterna håller också dom i en mental gisslan-situation som bestämmer vad man får och inte får göra. Mona Sahlin är borta, förhopp-ningsvis för gott men hennes ”insatser” får vi leva med länge än. De som vill ställa upp och göra det som borde ses som rätt är alltså offer då de måste återvända till den miljö där mörkerkrafterna härskar och bestämmer villkoren.

Den stackars rasifierade är alltid ”skurken” och den vite ”hjälten”. Också i Mona Sahlins värld förhåller det sig så. Där måste de deltagande i filminspelningar åka hem till förorten där fundamentalisterna väntar på dem. Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi resten av samhället med dess medborgare. De satsar pengar på att motverka något som skapats av årtionden av misslyckad politik från i stort sett alla partier. De utsätts nu för förhöjd fara i och med att radikaliseringen pågår men lite stoppar den. Inte heller de åtgärder som vidtagits lär förslå så där himla mycket. Ska den ångerfulle ringa från Syrien till Röda Korsets hjälptelefon och ångra sig när han eller hon står i begrepp att ta livet av folk för att de tillhör ”fel” folkgrupp eller religiös tillhörighet? Tror nog inte det!

De ska dessutom stå ut med den osedvanligt idiotiska idén att de som har beslutat sig för att åka ner och mörda lite, också ska ha rätten att återvända för lite samtal om var tillvaron gick fel. Istället för att säga ”de har förverkat sin rätt att vistas här, andra medborgare äventyras av deras närvaro” ska de alltså hit igen. Erfarenheterna utomlands säger att dessa återvändare ofta har varit både utförare av och hjärnorna bakom terrordåd. Medborgaren blir på detta sätt förlorare.

Det känns ju ännu mer tryggt att veta att t ex de kvinnor som reser ner för att mörda och lemlästa, i varje fall tänker på de stackars offren (GP; Archive) så att deras död ska gå så mycket snabbare. Det måste ju vara lite mer humant att döda snabbt än att göra det långsamt, mord är inte mord om det går tillräckligt fort. Det är de här människorna vi ska ta emot med öppna armar. De som tycker det är fel att i islams namn bränna ihjäl människor, men som samtidigt anser att lite avhuggna huvuden får man räkna med.

Också den dåliga integreringen som vi har levat med i trettio år där larm efter larm har gått ut. Ingen inom vare sig politikerleden eller myndighets-Sverige har lyssnat. Tvärtom vill få ens ta i frågan då risken att bli stämplad som rasist är alltför hög. Utvecklingen eller avvecklingen har därmed kunnat fortsätta utan att samhället har kunnat göra ett jota. Inte för att de styrande har velat göra något åt situationen, alla ska ju vara fria också att göra oss andra ofria, då allting är rasism. När vi accepterar detta är samtliga i samhället utom förövarna förlorare.

Dålig integrering leder till dålig förståelse, ren fundamentalism och korkade slutsatser vilket i sin tur leder till både intressekonflikter och motsättningar. Mönstret går igen genom historien men ingen lär sig. Tvärtom ser en del politiska krafter vinning i att rida på motsättningarna för att kunna framstå som den ljusa kraften och därmed håva in röster. Andra utnyttjar denna vilja genom att spela offer och får därmed denna sympati. Att argument och resonemang både är fel och präglas av dumhet är plötsligt ovidkommande. Film från Youtube

Tvärtom vill krafter, särskilt till vänster, framhäva det onaturliga (Aftonbladet; Archivet) som det vore naturligt. Säg mig ni vänstermajoritet i Botkyrka kommun, om nu barn ska bussas från en skola till en annan för att skapa förståelse mellan olika folkgrupper, varför sätter man barnen i en helt arabisk klass där de aldrig lär sig språket eller integreras i samhället? Ni gör dem till framtidens förlorare när ni inte ger dem det ni säger er vilja uppnå.

Larmen och kritiken mot allt detta tystar man bäst genom att likställa (Expressen; Archive) alla. Kritik är aldrig kritik, den är bara en dold agenda för att dölja det egentliga syftet som är rasistiskt. Inte ens då den samhällsgrupp som alltid beskrivs som förtryckt anmäler (SVT; Archive) och får bilden av hur illa det är ställt att klarna, tar samhället detta på allvar. De som samhället inte vill ska stigmatiseras dvs invandrarna, sviks därmed därför att allt som påtalar problemen är alarmistiskt. De blir därmed förlorare.

Fast är det verkligen rasism att stå upp för de ideal vi ser som naturliga? Nej, knappast! Att stå upp för vad man tror på är en övertygelse, inte rasism. Att kunna kritisera är en del av den demokratiska kulturen som nu krockar med den fundamentalistiska som menar att inget får kritiseras. ”Rasismen” har istället blivit en bekväm stämpel man använder för att tysta sina kritiker. Det demokratiska samhället och debatten blir därmed det som drar det kortaste strået, också det blir förlorare.

Här hemma tar vi demokratin för given, i andra länder har man fått kämpa för den länge. Ibland utan framgång som här i Kina under demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989. Dags också för oss svenskar att börja kämpa, demokrati är inget naturtillstånd och snart är den borta om vi inte gör något. Foto: Av The original uploader was Sa8 at kinesiska Wikipedia；Original author was 蔡淑芳@sfchoi8964 – http://img.ly/Zr1, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27719490

Utvecklingen har som sagt fortsatt och nu har vi kommit dithän att vi ska ändra vårt samhälle för att  släppa in de som inte kan eller vill anpassa sig. Allt annat tänkande är ju rasism och så kan vi inte ha det tycks de ansvariga tänka. Men tänk om alla som vill förändra samhället till att passa dom istället för att anpassa sig är de verkliga rasisterna? Rasism är faktiskt inget bara vissa människor kan utöva, det utövas också av de som säger sig vara utsatta för detta.

När muslimska företrädare måste gå ut och uppmana (Sydsvenskan; Archive) demonstra-tionsdeltagare är det både hedrande av Ala-Eddin Al-Quts, men också nedslående därför att en sådan uppmaning ska inte ens behövas. Att den ändå måste ut i en tidningsartikel säger något om gruppen, de spelar inte alltid rena ackord om jag säger så. Men eftersom all kritik är liktydigt med rasism är det ingen fara, man kan ju bara glida fram med allt sitt hat i tillvaron. Ingen kommer ju ändå att kritisera, det gör t ex judar i Sverige till förlorare.

Men varför stanna vid att kalla folk rasister för att tysta deras kritik? Man kan ju ta till lite hederliga Stalinistiska metoder också. För tystas inte folk av en varning (Aftonbladet; Archive), kan man alltid hitta en ny anklagelseakt (GP; Archive). Nu är plötsligt principen som säger att rasifierade aldrig kan vara rasister helt mirakulöst bortglömd och det motsatta gäller. Också en rasifierad kan alltid vara rasist, särskilt om hon heter Amineh!

För att understryka hur viktigt det oviktiga är, kan man alltid göra en symbolisk gest med en polisanmälan (Mitt i Kista; Archive). Nyttiga idioter brukar ju alltid gå till överdrifter för att skapa en poäng. När drevet mot en person går spelar oftast fakta inte någon roll. Förlåtande attityder hör definitivt inte hemma och ingen kan begå några misstag, personerna är ju måltavlor för tusan. Vad hjälper ynkliga vädjanden (Aftonbladet; Archive) då? Återigen är demokratin men också den seriösa debatten förloraren.

Beck och hans låt ”Loser” beskriver det hela rätt väl, vi är alla förlorare i dagens debatt-klimat. De enda som är vinnarna är de radikala och fundamentalistiska

Den inslagna vägen är alltså stigen som leder fram till det totalitära och icke-demokratiska samhället. Säkert är det så att krafter samverkar för att man har ett gemensamt intresse. De mer ljusskygga inom islam, de som kallas islamister, finner meningsfränder inom svensk vänster t ex. Alla de som stödjer allt från Hamas, det Muslimska Brödraskapet till IS har därmed skaffat sig en rätt god väg in i politikens finrum såväl som funnit skydd från både kritik och granskning. Alla sådana tendenser som att granska är ju rasism.

Det är alltså hög tid att börja reagera och agera mot fenomen som det här, inte bara genom att på en liten blogg skriva om det fruktansvärda vi går mot. Att stå upp för idealen, att markera mot krafter är visserligen bra. Men med den militanta hållning och den benägenhet fienden har till att både hota och använda våld måste man fråga sig om det verkligen hjälper. Den här kraften är dessutom inte en perifer kraft utanför samhällets ramar, den finns i det mitt ibland oss.

Nej, här måste de många samverka för att visa de få hur små de är i sammanhanget. Folk måste börja förstå hur viktigt det är att stå upp för demokratiska ideal och försvara dessa. Både de mörkare muslimska krafterna, och de är några stycken, och delar av svensk vänster är inte direkt demokratins tillskyndare. Tvärtom är de faktiskt de som försvarar de som vill riva ner det genom att hela tiden försvara det oförsvarbara. ”Rasist” är vår tids mest missbrukade ord och när allt blir rasism, hotar det som verkligen är det att blekna.

Dags för motkraft rasist eller inte, demokratiska värden kan aldrig tas för givna och varar definitivt inte för evigt. Varje dag är en kamp för att försvara dessa värden och den som vill ha systemet måste också stå upp för dessa. Vare sig politiker eller makthavare gör ju det. Slaget om vilken samhällstyp vi kommer att ha om 25-50 år har börjat, det totalitära med fundamentalister och svensk vänster i spetsen eller demokrati. Jag vet vilken sida jag kommer att stå på och jag hoppas jag också hittar dig där.

Fundamentalister finns inom alla religioner och ideologier men det är främst islam som har hamnat i fokus efter de senaste årens radikaliseringsvåg. Här den person som anses vara hjärnan bakom anfallet mot tvillingskraporna 2001. Khalid Shaikh Mohammed skakar numer galler på Guantanamo. Foto: Av Taken by U.S. forces when KSM was captured. – http://www.cooperativeresearch.org/timeline/people/ksmcaptured.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1243565

Löjesguiden nominerar idag Muslimsk fundamentalism och dess försvarare till priset ”Foliehatt of the Year”. ”Anti-demokrater är inte en stämpel ni trivs med. Anledningen är ju som alltid att det inte ger er sympatier. Men det finns så mycket mer i ert sätt att resonera som vare sig borde eller ska väcka sympati. Ni är mer än en stämpel för ni är just anti-demokrater och anti-västliga. Det gör er till fulldopade kandidater till priset.”

Också Vänsterpartiet ska få en nominering. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni spela under täcket med extremt otäcka krafter. Är det inte muslimska fundamentalister så är det revolutionära eller våldsverkare som i vänsterns namn inte är annat än ett baseball-kommando. Ni säger er vara demokrater, ni verkar inom det demokratiska systemet men igen och igen beslås ni med antidemokratiska metoder eller hittas med likasinnade sängpartners. Det gör er till fullblodskandidater.”

En skakande debatt

Ett handslag, en gest och en socialt påbjuden sed. Det är vad ett handslag är, för vissa en självklarhet som talar om att man är överens, respekterar och känner varandra. För andra är det inte lika självklart, här talas om intima seder som män inte kan utföra med kvinnor utan att det betyder helt andra saker än ett handslag. Problematiskt med andra ord, eller är det det? När allt kommer omkring lever vi i Sverige, inte i Mellanöstern. Här är det andra regler som gäller men med respekt för andra åsikter i den mån det går.

För det är trots allt så att samhället är uppbyggt kring vissa sedvänjor, det kan  vi aldrig komma ifrån. Den som sitter i en affärsförhandling med en kvinnlig vd, vad än feministerna försöker pådyvla så finns ju trots allt dessa, och man är överens om ramarna så skakar man hand. Utan handslaget är troligen affären död. Trots detta är Sverige troligen ett av världens mest  toleranta länder, mer så än många av de länder de som inte vill skaka hand kommer ifrån.

Här är det dessutom större chans att få inflytande, men i viss mån måste den personen anpassa sig. Jag kan t ex inte se en svensk minister som inte vill skaka hand med kvinnor ur en utländsk delegation från säg Frankrike när de är på statsbesök med motivationen att de är kvinnor och att det vore en intim handling de inte genomför. En sådan person är inte lämplig eftersom han inte kan representera ett land där vi inte har den sedvänjan.

Nu tävlar debattörer som Masoud Kamali om att se problem och hinder men egentligen handlar det om rätten att få se sig och den egna gruppen som offer. Hindren finns sällan eller aldrig utan handlar om saker som språkbrist, egna traditioner som begränsar och så vidare. Foto: Wikimedia Commons

Så finns de dom som är mer konspiratoriskt lagda i denna skakande debatt. De vill se de nackdelar som folk drabbas av som medvetna hinder (SVD; Archive) avsedda att  försvåra och stoppa. En av dessa personer är Masoud Kamali professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Det är hans debattartikel detta inlägg kommer att handla om. För en mer galen utgångspunkt kan i varje fall jag inte se, om man då förstås inte vill se ”hindren” så till den milda grad att man mer eller mindre tvingar fram dessa med hugg och slag.

Bara det faktumet att Masoud är professor på ett västerländskt universitet är väl betydande. För lek med tanken att jag skulle disputera en uppsats jag skrivit vid universitetet i Riyad i ämnet ”Kristen etik och dess sociala konsekvenser i en arabisk kontext och miljö”. Gissningsvis skulle den uppsatsen aldrig ha fått se dagens ljus.

Anledningen är enkel, det enda tillåtna religiösa uttrycket som är tillåtet är det rent muslimska får förekomma på Saudisk mark. Så nog tycker jag att den frihet Masoud och andra som vill åtnjuta den är stor. Större än den som finns i Mellanöstern och större än i många andra jämförbara länder.

Men det är handskakningen som är den springande punkten i resonemanget också här. Svenskens oförståelse för sedvänjan gör att muslimer inte kan ta del av politiken enligt honom. Det kan man visst bara man lär sig att bli mindre bokstavstrogen och inte tvingar andra att anpassa sig till de egna sederna istället för tvärtom. Masoud och andra kanske måste lära sig att de inte längre bor i Syrien eller något annat land i Mellanöstern. Gör man inte det, lär man också få se samma debatt och ifrågasättanden återkomma.

Handskakning som en social kod, också mellan män och kvinnor, är i västerlandet en gammal sedvänja. Kulturkrocken som uppstår är inte vårt fel utan just en kulturkrock så varför vi ska anpassa oss är en gåta. Det borde väl vara de som har problemet som borde göra något åt sina inskränkta seder. Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

Logiken är dock så enkel i den här typen av debatt, svart eller vitt och allt är fixat. Så enkelt är det förstås inte men man kan ju alltid omstöpa verkligheten som i följande citat:

”Det finns miljontals kvinnor och män i världen som inte hälsar genom att ta en annan människa i hand.”

Jo förvisso har Kamali rätt på den punkten, det finns miljontals människor som inte hälsar på andra människor genom att ta i hand. Men trots ett rätt, så finns det en rad fel i påståendet.

Det finns för det första de som kan anpassa sig. Se på Japaner, de hälsar hemma genom att buga, men är inte främmande för att anpassa sig om de hamnar utanför den egna kontexten i varje fall på punkten handskakning. För det andra finns miljoner och åter miljoner människor som faktiskt hälsar med handskakning, ska den sedvänjan och de kulturella uttrycken inte räknas? Till sist handlar det inte om att ”ta en annan människa i hand”, det är ett rent lögnaktigt påstående. Det handlar ju om att inte ta kvinnor i hand.

Det är faktiskt skillnad på att hålla hand och hålla hand. Det måste inte vara en ”intim handling” om man gör det på ett annorlunda sätt Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

I den kontexten blir handlingen ”vägra att skaka hand” utsållande och uteslutande. Det är när det händer som handlingen också blir provocerande. För vem i hela världen, förutom i Mellanöstern då förstås, vill bli behandlad annorlunda samt urskiljande och dessutom vara medveten om att det är så för att sedvänjan påbjuder det? Det är till och med få andra utanför just Mellanöstern som skulle acceptera detta. De flesta är till och med så pass fientliga till handlingen att blir just provocerade.

Kamali missar alltså en viktig poäng. Det är INTE det svenska samhället som sätter upp hindren utan de med denna sedvänja själva. Att dra slutsatsen att det beror på att man är muslim är mer eller mindre gripen ur luften som jag ser det. Det kan aldrig bli detsamma som islamofobi att värna om den egna kulturen och känna sig provocerad av en medvetet urskiljande handling där man medvetet gör skillnad på person och person.

Hur kan det t ex komma sig att muslimer som Aida Hadzialic snarare har det motsatta problemet, alltså känner sig mer provocerad (Aftonbladet; Archive) av att någon vägrar att hälsa genom att ta henne i hand? Jo, hon är mindre bokstavstrogen och har inte vuxit upp med samma medvetna åtskillnad som en social sedvänja!

Men istället för att se problemen i den egna gruppen, ser man alltså hellre problemen i andra sammanhang där de inte finns. Tyvärr stannar det inte där utan går istället ibland vidare till än mer extrema uttryck där man börjar ana ett slags nykolonialt tänkande i omvänd tappning. Alltså ett tänkande där nyanlända och också sedan länge här boende rasifierade, gärna vill se samhället anpassat efter deras mallar och behov istället för det motsatta.

Gränser som sätts upp är inte alltid samhällets, ibland finns dessa i sinne och i tanke. Det viktiga är att medvetandegöra sig om sina gränser och bryta sig fri från dessa. Först därefter kan man bryta sig ur ramarna. Foto: By Pere Borrell del Caso – Collection Banco de España, Madrid, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12968243

I debatten är återigen argumenten det som sticker ut, de stämmer helt enkelt inte. Man kan nästan ana sig till att de inte stämmer av skälet att man först vill måla upp ett problem som egentligen inte finns. Sen måste en lösning till och den bygger på att alla andra som inte tycker som muslimer ska anpassa sig. En sådan debattartikel kom i Metro (Archive) och jag har redan skrivit ett tidigare inlägg om den.

Kitimbwa Sabuni vill i artikeln få oss att tro att på grund av vårt banksystem med ränta, kan muslimer inte låna pengar till bostadsköp. De skulle därför vara diskriminerade och då måste man förstås titta på reglerna. Problemet är att det för det första inte är ett problem men också att det han antyder är att vi skulle införa en sharia-lag i landet. Vad blir nästa steg Kitimbwa, ska vi tvingas att acceptera dödsstraff med stening på offentliga platser för att avskräcka folk från t ex äktenskapsbrott?

Men påståendet han gör i artikeln är bullshit förstås, det finns nämligen redan en bank (Jak banks hemsida) dit vilken muslim som helst är välkommen där man inte tar ränta på lånade pengar. Det enda kravet är att man är medlem och att man har en säkerhet för lånet. Bankinspektionen har dessutom gjort en studie av rättsläget och kommit fram till att ingen lag hindrar redan existerande banker från att kunna ge muslimer som så önskar räntefria lån.

Återigen är det alltså inte Sverige som är problemet, utan debattören som vill skapa ett problem som inte finns. Så vad ligger bakom allt detta? Jo, vår gamla klassiker offerkoftan naturligtvis! För den grupp som bäst kan utmåla sig som offer för ett system, är också den grupp systemet i sin skitnödighet gynnar mest. Alternativet är ju att bli att stämplad som ”rasistiskt” vilket få ser som ett alternativ alls.

Visst finns rasismen, få förnekar det. Det gäller dock att skilja rasism från så kallad rasism. När man dessutom försöker konstruera en inneboende motsättning eller beskriva ett medvetet skapat hinder som inte finns, undrar man vem som är rasisten

För varje gång någon kommer och talar om denna ”rasism”, finns det också någon gummirygg som inte pallar trycket utan antingen i smyg eller öppet börjar förändra. Visst måste vi förändra och visst måste vi se till att utveckla, hela tillvaron är ju trots allt just en förändring. Men förändring ska ske till något bättre, inte något sämre och på den punkten har nog dagens islam lite eller inget att erbjuda är jag rädd.

Tvärtom så har ”mittfåran” radikaliserats, mer fokus på grundvärden har lagts som sharia-lagar. Något som för övrigt är verklighetsfrämmande för 99,9 % av västvärlden. Så vem ska vika sig? Kalla mig gärna rasist trots att jag inte är det, men inte är det vi och vår livsstil som ska stå för den är jag rädd.

Tvärtom är det så att vi har öppnat våra dörrar för hjälp. Denna är dock villkorad – här har vi andra sedvänjor, gillar du inte dessa så är det ditt problem, inte vårt. Kan du inte anpassa dig är du dömd att bli utanför och det är det vare sig Kamal, Kahn, Sabuni eller andra debattörer förstår.

Det kan aldrig lastas den som står för en samhällstyp, utan är istället ett problem för den som inte vill, kan eller förmår anpassa sig. Däri finner man den gordiska knuten till det samhälle som många ser som sitt ideal – det multikulturella – och det är hur den knuten ska gå att lösa som debatten borde handla om, inte huruvida samhället sätter upp hinder som sen ska anpassas för att tillfredsställa det som egentligen är särintressen.

Nyckeln till framgång i ett främmande samhälle heter ”anpassning”. Den varelse som kan anpassa sig till miljön överlever, den som däremot försöker få miljön att anpassa sig till varelsen lär inte bli framgångsrik dessvärre. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamal till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att missförstå debatten och missa poängen är ibland mänskligt, det kan hända vem som helst. Men att medvetet missa poängen för att skapa en offerroll är lite svårslaget. Hindret är inte det svenska samhället, det är istället sedvänjor man kunde göra sig av med om man ville och som blir till bojor för den som inte gör det. Att inte förstå den skillnaden gör dig till en formidabel kandidat.”

Ett totalt sammanbrott

Kaplans avgång visade sig snabbt bara bli toppen av ett isberg. Kommentarerna från partiet var inledningsvis rätt sansade och gick i stort ut på att Mehmet Kaplan själv valt att avgå. Troligen en helt felaktig version förstås, det har dykt upp uppgifter som tyder på ett helt annat händelseförlopp (Expressen; Archive). Men trots den uppenbara friseringen av sanningen gick visserligen tonarten i moll och hade förstås känslomässiga övertoner, men var i varje fall dämpad som i chock. Det var en stämning som snart skulle ändras.

Det började redan på måndagen i Aktuellt när Peter Eriksson gav sin syn på saken. Där hette det att beslutet var fel och enbart hade kopplingar till Kaplans muslimska tro. Ingen insikt alltså, tvärtom så gav han precis den synen som så många andra Miljöpartister – En miljöpartist kan aldrig göra fel och allt är en konspiration. Också Gustav Fridolin tog i början av sändningen tillfället i akt att upprepa sina triggerord om ”demokraten” och ”antirasisten” som karaktärsbeskrivningar av Kaplan.

I Miljöpartistisk retorik utmålas nu Kaplan som en ängel, någon som inte bör kritiseras. Vi känner igen mönstret men faktum är att Kaplan var allt annat än en ängel. Den dagen Miljöpartister kollektivt förstår och accepterar att man inte kan ha en representant i regeringen som har så dåligt omdöme, har dom kommit en bit på vägen. Där är de inte än. Foto: By El Greco – [1] from [2], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27348

Hur mycket ”demokrat” Kaplan var gav han bäst uttryck för i uttalandet (SVD; Archive) om Lars Vilks rondellhund. Från början föreställde rondellhunden en man i turban som hund, inget sas om att bilden föreställde Mohammed. Så snart bilden publicerades fanns massor med människor, bland annat muslimer, som kände igen bilden som föreställande Mohammed. Plötsligt tävlade alla i hur kränkta de var. Kaplan gav sig in i striden med uttalandet:

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

För det första är profeten en profet inget annat. Som sådan var han budbärare av en tro, inte tron självt. Hur kan en tveksam karaktärisering av en profet som kanske inte ens föreställer honom utgöra en kränkande handling mot människor med muslimskt tro? Dessutom gör sig Kaplan i uttalandet till uttolkare av vad som är och inte är yttrandefrihet. För honom kanske det inte kan kallas det, men gäller samma tolkning alla andra och ska inte andra få ha rätten att göra en annan uttolkning av detta?

Så mycket för ”demokraten” Kaplan alltså. Han accepterar bara sin egna syn på yttrandefrihet, han tycker mellan raderna också andra ska ha samma åsikt om saken och han ser den andra vinkeln av problemet som en smädelse av den egna tron. Ingen förståelse för en annan tolkning här alltså och än mindre en acceptans för denna andra syn. Är det så en ”sann demokrat” agerar Fridolin?

Demokrati är att bl a att tillåta alla åsikter, till och med miljöpartiets, och yttrandefrihet. Vill man införa ett annat synsätt där tolkningsföreträde gäller för vissa grupper är man inte demokrat. Kaplans uttalande om rondellhunden är ett sånt exempel, en ensidig syn och tolkning av begreppet yttrandefrihet gör honom till en ytterst tveksam demokrat Foto: Av Currier & Ives. – Edited version of image found on Library of Congress website at [2]This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3a04616.

Ingen skuld, relativiserande av olika uttalanden Kaplan har gjort, alternativa förklaringar som inte håller och så vidare är alltså Miljöpartiets taktik i den uppkomna situationen. Här har vi alltså beviset på hur lite Miljöpartiet internt är berett att acceptera eller ta in. Faktum är att Kaplans ”brott” uppvisar ett mönster, det går igen och igen. Hela tiden har andra krafter tittat åt ett annat håll och visslat lite. Då det inte har gått som i fallet jihadister som rest till Syrien, har Mehmet Kaplan skickligt gjort en pudel och ångrat sig.

Inte heller har Peter Eriksson proportionen rätt i sitt uttalande. Om en minister tvingas att avgå för att ha låtit bli att betala sin TV-licens (Aftonbladet; Archive) genom att hängas ut i media, måste den logiska slutsatsen att Kaplan knappast hade lyxläget att välja något annat än att avgå också han. Om man dessutom betänker att den gången som Cecilia Stegö Chilo tvingades avgå var Miljöpartiet högst verksam i processen att hjälpa detta på traven. Snacka om dubbelmoral Peter Eriksson!

Cirkusen fortsatte redan på morgonen efter med att Per Gahrton gästade TV 4 morgonprogram ”Nyhetsmorgon”. Du hittar klippet här under. Där framfördes den smått konspiratoriska tesen om att det är en sammansvärjning av staten Israels som har riktats mot Sveriges regering som nu hade burit frukt. Själv tycker jag tesen talar sitt tydliga språk, hatet mot Israel har gått för långt i det här landet och har fått utvecklas utan mothugg.

På en annan plats i ett annat TV-hus, befann sig Åsa Romson för ytterligare en intervju om Mehmet Kaplan. Återigen visade hon vilken formidabel kraft hon är, om man nu ser till det mer destruktiva då förstås. Klippet här under visar ett något så sensationell uttalande som att attacken på Twin Towers i New York den 11 september 2001, i själva verket var en ”olyckshändelse”. ?????????. Syntax error, overload, kraschad hårddisk.

Flera timmar senare förklarade hon att ”olyckan” handlade om behandlingen av svenska muslimer i som en direkt följd av händelserna men då var det så dags. Skadan var skedd och internationellt (Washington Post) sett har man skadeglatt konstaterat att Sveriges regering gör självmål efter självmål. Händelsen lär inte spä på Sveriges dåliga rykte utomlands, ett rykte som enbart vår regering och enskilda ministrar som Åsa Romson kan ta åt sig ”äran” av. Frågan är om hon ens kan sitta kvar efter händelsen.

Också i Storbritannien har Romsons uttalande uppmärksammats. I Daily Mails nätutgåva Mail Online hånas hon öppet. Människan håller alltså på att skapa en internationell kris med sitt uttalande och kan knappast avskrivas som ”oskyldigt”, ”missuppfattat” eller ”förhastat”. Ord som säkert Fridolin kommer att använda om sin kollega, han är ju rätt väl inövad på triggerord efter de senaste dagarnas händelser.

Hon ser ju inte bara till att dra ett löjets skimmer över sin person, hon drar regeringen med sig i fallet. Den som ska representera Sverige, hur illa jag än tycker om att det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som står för den saken, lär inte ha en lättare uppgift att t ex diskutera frågor med andra länders regeringar. Det finns ingen anledning för t ex amerikanska intressen att främja en sådan kontakt efter det inträffade. De lär vara lite mer på sin vakt i sina kontakter med regeringen och hon har därmed än en gång försvårat allt.

Åsa Romsons uttalande om händelserna i New York 11/9 2001 har väckt internationellt eko. Än en gång har hon visat prov på alla de grodor som fullständigt flyger ur munnen då hon ska uttala sig Foto: Youtube

Fyra personer och deras uttalanden, inget av dessa tyder på att någon inser vidden av det som har hänt, än mindre accepterat det. Det är som om Miljöpartiet har drabbats av kollektiv avsaknad av insikt. Jag skulle till och med vilja säga att det vi ser är ett fullständigt sammanbrott (DN; Archive) vilket jag inte är ensam om att tycka efter de fyras insatser. Detta är ett parti i politisk såväl som moralisk och logisk kollaps. Tankevurporna går det inflation i och inte blir det bättre av hel- eller halvklantiga uttalanden.

Den närmaste veckan, eller två, finns det en enda fråga av vikt i det här sammanhanget – är miljöpartiet moget uppgiften att ens sitta i en svensk regering? För min del blir svaret ”Nej”, ett rungande nej.

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Visst är kollektiv chock grunden till korkade ord. Men få gånger i världshistorien har väl världen begåvats med så många personer som har gjort så mycket för att kunna åstadkomma ett resultat som betyder så lite. Domen över ett parti som beter sig som de företrädare som nu har fått uttala sig måste bli hård, och det med råge. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”