Ränderna går inte ur

Ränderna går ibland som bekant inte ur. Det spelar ingen roll vilken respektfull yta man försöker dölja sig under, faktum är faktum. Sanningen har en nästan otäck förmåga att alltid komma i dagern till sist. Det är det faktumet som nu har drabbat vänsterpartiet. Deras historia, deras ställningstaganden och deras oförmåga att klippa banden till det gamla kommer nu fram i öppen dager.

Den åttonde juni, lägg det datumet på minnet eftersom det är ett skammens datum. Det var då Europaparlamentet röstade igenom en resolution där den alltmer auktoritära utvecklingen vi ser i Venezuela fördömdes. Regimen pressade av ökande inflation och sjunkande BNP, tar nu till alltmer desperata knep för att kunna behålla makten. Brott mot de mänskliga rättigheterna (Amnesty) och allt mindre demokratiska rättigheter är några av de knep regimen omger sig med.

I omröstningen var det en grupps röster som saknades, vänstergruppen i parlamentet lade helt enkelt ner sina röster. I denna grupp hittar vi alltså vänsterpartiet (Expressen; Archive) som alltså hellre valde att lägga ner sin röst än att markera mot antidemokratiska strömningar. Vänsterpartiet kallar sig ”demokratiskt” men när man skrapa på ytan är det alltså antidemokratiska krafter man stödjer. Ett mysterium som återstår för Jonas Sjöstedt och alla andra inom partiledningen att förklara.

I det här rummet utspelades dramat i vänsterkretsarna under onsdagen. Det var då man la ner rösterna hellre än att kritisera regimen i Venezuela för dess alltmer diktatoriska åtgärder och envåldshärskartendenser. Vänsterpartiet som ingår i gruppen har därmed fullbordat en stolt tradition som har följt partiet från första dagen – stödet för vänsterdiktaturer Foto: Wikimedia Commons

Det här fenomenet upprepar ju sig dessutom igen och igen så det finns all anledning att granska partiet. Det började med  Kirunasvenskarna (Forum För Levande Historia). Det fortsatte med pengar och stöd från dåvarande Sovjetunionen (Timbros). Lögnerna från partiledaren Lars Ohly (DN; Archive) om hans uttalanden om både öststats-diktaturer och Berlinmurens fall var iögonfallande. Sista exemplet är partiets koppling till den totalitära regimen i Nordkorea (SVT; Archive). Partiet med en kuslig historia minst sagt.

Går vi tillbaka i historien och tittar på just fallet Venezuela så är ju vurmen för det ”socialistiska experimentet” som det kallas, kompakt inom vänsterpartiet. Så här lät det t ex när förre partisekreteraren Alice Åström uttalade sig i Newsdesk om landet 2004. Det så kallade ”demokratiska” landet Venezuela hade redan då börjat strypa fri media som du hittar länk till här under. Alice Åström borde också ha läst rapporten från Human Rights Watch innan hon uttalade sig. Den missade hon dock som av en händelse (?).

Hon borde också ha läst rapporten ”journalistiken under belägring” som du hittar länken till längst ner i inlägget. Det missade både hon och vänsterpartiet att göra vilket är lite talande i sammanhanget. Den talar nämligen om allt det som vänsterpartiet förmodligen inte vill att folk ska få reda på, och också om det som de naturligtvis aldrig talar om. Pinsamma fakta bör ju inte omnämnas när man har med diktatorer att göra.

Återigen är det alltså som om ränderna inte går ur. Samma vänsterparti har gråtit krokodil- tårar över en blodbesudlade diktators död när Hans Linde skrev följande hyllning till envåldshärskaren på partiets hemsida (Archive). Inte heller Ung Vänster (Hemsidan; Archive) skrädde på orden i sin epitaf över en sörjd men i mina ögon förbrukad ledare. Detta trots vetskapen om ett land som fängslar journalister och inskränker fri media från att kunna verka.

Östtyskland var ett av de länder som stödde dåvarande VPK (numer V) och där tillverkades också Trabant. Precis som bilen på bilden tycks inte ränderna gå ur heller hos vänsterpartiet Foto: By ilovebutter from Houston, TX, USA – Side of our Trabant, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12442377

I båda fallen riktade man in sin hyllning på arbetarklassen som äntligen hade involverats i samhället med de ”storartade socialistiska experiment” som hade genomförts. Ingenstans ett enda ord om de oppositionella som hade arresterats, de TV-kanaler som hade tystats eller det ekonomiska förfall som nu har drabbat Venezuela (DN; Archive) fullt ut och som redan då hade påbörjats. Kaoset vi nu ser i landet är alltså ett direkt resultat av samme Chavez vanstyre och detta är vad vänsterpartiet hyllar!

Galenskaperna inom vänsterpartiet går dock som vanligt så mycket mer på djupet. Fyra vänsterpartister, alla från region Skåne, skrev nyligen följande debattartikel (Sydsvenskan; Archive). Läs gärna Mats Skogkärs kommentar till artikeln som följer direkt under. Artikeln gick i varje fall ut på det som vänsterpartiet klassiskt sammankopplas med, kritiken av och avståndstagandet från kapitalismen.

Artikeln bygger på konspirationsteorier om att internationella oligarker har samverkat för att hålla priset på olja nere. Syftet med detta har varit att få Venezuela på knä. Revolutionen ska smutskastas och fås att misslyckas. Artikelförfattarna erkänner alltså att det rör sig om en revolution och de stödjer den! Hur dessa tankar och uttryck av åsikter rimmar med demokratiska ideal återstår att förklara för både vänsterpartiet och de enskilda artikelförfattarna.

I vanlig ordning hittar man alla andra förklaringar än den rätta. Hade de läst på sin läxa, hade de kommit fram till att Opec inte längre förmår att balansera världens oljeproduktion. Detta beror i mångt och mycket på medlemsländernas olika behov. Ett land som Irak för ett kostsamt krig mot IS och ökar därför sin produktion. Beslutet har alltså extremt lite med en världsomspännande konspiration mot Venezuela att göra.

Konspirationsteorier är alltid roande att läsa eftersom de aldrig innehåller ett endaste spårämne av bevis men däremot påståenden. Nu har vänsterpartiet Skåne gett sig in i denna (o)roande bransch me sitt inlägg i Sydsvenska Dagbladet Foto: Av Mór Than – History paintings. Than., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45350661

Resultatet har blivit en överproduktion (Affärsvärlden; Archive). Det är alltså vare sig den judiska världskonspirationen,Illuminati eller trädgårdstomtarnas riksförbund som ligger bakom. Men precis som konspirationsteoretiker tycks vänsterpartister tro på vilken dynga som helst, bara det passar ett syfte så. Vänsterpartister är till och med som synes upphovsmakaren till en och annan ny. Här slår de med andra ord ett hårt socialistiskt slag för den speciella form av galenskap som konspirationsteorier utgör.

Det vi ser som dagens vänsterparti, skiljer sig alltså  lite eller inget från det gamla öststatsvurmande parti vi en gång såg. Den enda skillnaden är att man har hittat en ny kelgris, en ny socialistisk diktatur och en ny fixstjärna för sina antidemokratiska ideal. För antidemokrater är de trots sin falska flagg. Det är samma oförmåga att omvärdera sina ideal och samma ovilja att klippa banden till ett gammalt tänk och beteende som ligger till grund för detta.

De kan alltså påstå sig värna demokrati men detta är bara läpparnas bekännelse. I akt och mening är det samma gamla Leninistiska arv som de är fanbärare av. Omröstningen i Europaparlamentet handlade snarare för deras del om de skulle svika eller stödja en likasinnad socialistisk diktatur. De valde det senare men på den feges vis på ett sätt så att det inte skulle bli alltför uppenbart att det är ett stöd och inget annat.

Cirkeln är därmed sluten. Stöden för diktaturer då, är ett stöd för diktaturer idag. Allt vänsterpartiet kräver är att diktaturen har rätt färg och ideologi så är allt förlåtet. Idag är partiet på frammarsch i opinionen, mycket tack vare miljöpartiets genomklappning som har gjort att en hel del väljare har flytt det partiet. Det är en oroande trend med tanke på vänsterpartiets sanna natur. Det är därför hög tid att börja avslöja dem för vad de är, antidemokrater i snällsocialistisk mysdräkt som ett kamouflage.

Precis som den här lilla gynnaren är vänsterpartiet mästare på att kamouflera sitt rätta jag. De är antidemokrater, men påstår sig vara demokrater. De vurmar mer än gärna för den och stödjer gladeligen diktaturer med ”rätt” ideologisk färg. Foto: By Adrian Pingstone – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=518797

Löjesguiden kunde inte ha fått ett högre nöje än att få nominera vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att inte leva upp till de ideal ni påstår er stå för har blivit något av ett kännemärke för just vänsterpartiet. Ni säger att ni står för demokrati men ger ert indirekta eller ibland direkta stöd till diktaturer. Ni påstår att ni kämpar för den lilla människan men ger ert stöd åt politisk ofrihet och direkt nöd. Något som alltför ofta drabbar den lilla människan först och hårdast. Få saker kunde ha gjort någon mer värd nomineringen än detta.

Journalistiken under belägring

Du sköna framtid?

Vi brukar vid nationaldagsfirande påminna oss om hur lyckligt lottade vi är. Inget undantag den här gången heller när Urban Ahlin intog Skansens scen under evenemanget som firades med kungen, statsministern och andra politiska potentater närvarande. Talmannen valde att lägga tonvikten på svenska flaggans firande, våra nordiska grannar och hur fina de är och att hylla vårt öppna samhälle med vår öppna attityd. Mycket koncentrerades på demokrati trots att den idag är kraftigt ansatt av just samma etablissemang som satt där.

Länk till inslaget från SVT. Urban Ahlin knöt därmed an till en gammal idé hos just Socialdemokraterna nämligen den om det nordiska samarbetet. Så mycket för internationalismen som man hyllar så inom samma parti därför att hade han varit det i själ och hjärta hade han också tagit upp samarbetet och vikten av detta inom EU. Men inget om denna organisation, inget om medlemsländerna och vikten av samarbete över gränserna där alltså.

Birigitta Andersson var stolt över att vara svensk och det finns i viss mån anledning att vara. Men Urban Ahlins beskrivning och bild är knappast den som stämmer. Politik som att sälja korv är som att ge svensken fingret.

Det finns dock en annan rätt illavarslande tendens i allt vurmande för vårt avlånga land. Inte för att jag tycker att vi inte borde vurma för landet men det är beskrivningen jag vänder mig emot. Urban Ahlin talar om öppenheten, men vi har allt mindre av detta. Han talar om demokratin och återigen kan jag bara konstatera att den blir allt mer en bristvara (Nyheter24; Archive).

Det är till och med så illa ställt på demokratins område att själva ordet ”demokrati” av vissa tycks ses som en ren vänstertolkning (Ung vänster förklarar ekonomisk demokrati; Archive). Det finns skrämmande tendenser och de kommer nästan alltid från vänster i vårt land. Tanken är förstås att muta in ett synsätt och sätta lika med-tecken mellan ”vänster” och ”demokrati” för att de ska bli synonyma med varandra. Att de inte är det spelar som vanligt mindre roll.

I politikens värld och också Socialdemokraternas är framtiden en viktig faktor. Den måste också den målas i så ljusa färger som möjligt. ”Landet är på rätt väg” är ett återkommande tema (DI; Archive) för vilken makthavare som helst. Återigen har sanningen ingenting med budskapet att göra, budskapet är helt enkelt det överordnande. Men är framtiden så ljus som man vill ge skenet av? Nej, här finns betydande problem tyvärr!

Kalla mig gärna alarmist men det är dags att tala om sanningen, inte den tillrättalagda varianten som så gärna trummas ut genom media. Bara några dagar innan Urban Ahlins nästan frireligiösa tal trummas in i våra medvetanden tillkallas ett polispådrag till Matteusskolan på självaste Södermalm i Stockholm. För dig som inte bor i staden så är Södermalm mediamänniskornas och de arbetarklass-aspirerande medelklassungarnas egna Mecka. Där huserar hela pudelns kärna av godhetsrörelsen.

Södermalm är som pudelns kärna eller den del som sitter längst till vänster. Från hundens perspektiv sett blir det närmast a-hålet och det är nog en träffande allegori. Södermalm är nämligen stadsdelen i Stockholm som huserar 95 % av godhetsrörelsen och stadsdelen där medelklassungar får leka proletärer. Allt medan proletärerna för länge sedan flyttat därifrån på grund av kostnaderna. Foto: By Belinda – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2427682

På torsdagen i förra veckan tillkallades just till denna stadsdel en polispatrull där en 15-årig nyanländ under knivhot (SVT; Archive) uppträdde aggressivt mot en fritidsledare. Under 2 timmar satt vettskrämda ungar instängda med utegångsförbud på grund av risken medan polisen gick igenom skolan. Till sist kunde man omhändeta personen och ta in denne på förhör. Under dessa två timmar satt orolig föräldrar som på nålar och undrade vad som hände. Lite ironiskt att det var just mediamogulernas egna små telningar som blev offren.

Tyvärr är detta inte det enda exemplet om ohållbara situationer från skolans värld. Larmen (TV4; Archive) kommer mest hela tiden och från hela landet (SVT; Archive). Men det här är bara från skolans värld, sen har vi etniska och religiösa konflikter som också de har flyttat in. Hot (SVD; Archive) och våld (Jönköpingsposten; Archive) har blivit vanligare och detta sker ibland på asylboenden rakt under näsan på myndighetsrepresentanter.

Vissa som Nuri Kino börjar med all rätt fråga sig vad asylrätten är värd när sånt händer. Att fly förföljelse från ett land, hamna i ett annat där asyl och skydd utlovas bara för att hamna i samma soppa som i det gamla landet med samma människor som står för samma hot är inte asyl, det är en falsk förhoppning. Humanisterna, eller det de påstår sig stå för, har alltså lyckats skapa en situation som bäst beskrivs som anti-humanistisk. Snyggt jobbat!

Vilken tur då i den nuvarande situationen att vi har en så handlingskraftig regering som både vet och gör sitt jobb. Nej skämt åsido, den fortsätter det den är bäst på – att miss- lyckas. Deras trumfkort hette Anders Ygeman, han framställdes som en handlingens man när han deklarerade att 80 000 personer utan asylskäl skulle avvisas (SVT; Archive). Vi vet vad som hände, av dessa blev det en rännil. Vi får vara glada om han lyckas avvisa ens 80 personer. De flesta länder har redan stängt dörren (Bloggen Cornucopia) för återvändare.

Anders Ygeman lovad runt men höll tunt. Nu upptäcker han den smärtsamma vägen att länderna varifrån en del asylsökanden kommer ifrån nu har stängt sina dörrar och ingen kommer tillbaks. Sverige står nu med flyktingar utan asylskäl men som inte kan skickas tillbaka. Foto: Wikimedia Commons

Vår regering är ett skämt, vi kan dagligen se resultatet av dess misslyckanden och när de äntligen tillfälligt får tummen ur a-hålet misslyckas de igen. Inget hopp där alltså, men det gäller ju fortfarande att utmåla framtiden i ljusa pastellfärger. I den processen är Urban Ahlin en lydig och lojal sosse som tar varje tillfälle i akt och utmålar allt i färger som inte stämmer.

Men regering är inte färdig där, de fortsätter det de påbörjat nämligen att straffa svensken så långt det är möjligt. Vapnet den här gången heter skatt och ”du tror du ska få något för pengarna men tji fick du”.

För med världens högsta skatt tror man väl kanske i ren inbillning att det också ska ge något tillbaka. Men när återbetalningen är liktydig med sämre samhällsservice som överfulla sjukhus (SVT; Archive), en underbemannad poliskår (SVT; Archive), kvinnomiss-handel (TV4) på asylboende som dessutom ignoreras därför att resurserna att utreda antagligen saknas så har samhällskontraktet brutits. Långsamt glider samhället ner i ett svart hål där välfärden (Bloggen Uvell) helt riktigt alltmer ifrågasätts.

Medborgare som straffas dubbelt blir nästa tunga på vågen. Först drabbas de av brott, sen straffas de en gång till. I exemplet med avvisning från en campingplats (Hallsta/Sura; Archive) kan ju verka som ett trivialt exempel, men underskatta aldrig en kränkt människas ilska över hur de blir behandlade. Samhället kommer helt enkelt allt närmre ett slags inre sammanbrott. Denna process blir naturligtvis inte bättre av att människor både känner sig rättslösa och kränkta.

Straff av de skyldiga, i bildens fall offer för överdrivet drickande, är oftast ingen trevlig affär även om det ibland behövs. Men att straffa de redan utsatta är än mer magstarkt. Samhället upplöses atom för atom och när vi dessutom inte ser nyttan med en välfärd som inte ger något igen ligger också modellen risigt till Foto: Av William Andrews – Old-time punishments by William Andrews. 1890 p140 archive.org, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14138001

Frågan blir alltså till sist hur regeringen ska lösa den situation de själva var så dåliga på att  hantera under förra året och som nu drabbar landet med full kraft i form av ännu mer ohanterliga problem? Svaret är enkelt, det kan de inte och anledningen är lika enkel den. De är helt enkelt oduglingar som inte längre förmår att lösa problemen. Den här regeringen består till 101 % av rena klåpare helt enkelt.

Socialdemokraterna går långsamt mot ett sammanbrott, miljöpartiet måste spendera allt mer tid åt att läka såren från månader av kris och vänsterpartiet är helt enkelt för verklighetsfrånvända för till och med svenskt samhällsliv. Det är alltså dags att säga nog är nog, inte att måla upp framtiden i bjärta färger och med fagra löften som ändå kommer på skam.

Det här sätter fokus på oppositionen som måste börja agera istället för att resignera. Första bästa tillfälle att fälla regeringen borde tas vara på och gör man inte det, oavsett om detta måste ske med sverigedemokraternas hjälp eller inte, är att försätta ytterligare en chans. Det är något det här landet snart inte längre har råd med.

Dagens Sverige behöver någon som agerar istället för att resignera. Hittills har vi sett lite eller inget av detta från vare sig regering eller opposition. Det är till och med viktigare att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, det är så illa samhället är ställt på vissa områden. Foto: By Adonart – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45647566

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få gånger i världshistorien har en regering misslyckats i så många frågor som denna. Att den över huvud taget har fått tillåtas att sitta kvar är nära nog lika kriminellt det. Det gör regeringen till fullödiga kandidater till priset.”

Alla är förlorare

När nu krutröken kring Mona Sahlins senaste genomklappning har lagt sig visar det sig att vi alla är förlorare. Pengarna har rullat men ändå är Sverige som vanligt hopplöst efter i arbetet att stävja unga mäns och en del kvinnors radikalisering i islams namn. Det framgår av rapporten från Segerstedtinstitutet med titeln ”Mellan det angelägna och det svår- fångade” som presenterades häromdan. Några telefonlinjer och lite avprogrammering genom Fryshusets försorg är vad vi har fått. Länk till SVD här och du får klicka dig fram.

Det har också spelats in filmer där inga av de ursprungliga deltagarna vågade delta efter ett tag. Anledningen var att fundamentalisterna håller också dom i en mental gisslan-situation som bestämmer vad man får och inte får göra. Mona Sahlin är borta, förhopp-ningsvis för gott men hennes ”insatser” får vi leva med länge än. De som vill ställa upp och göra det som borde ses som rätt är alltså offer då de måste återvända till den miljö där mörkerkrafterna härskar och bestämmer villkoren.

Den stackars rasifierade är alltid ”skurken” och den vite ”hjälten”. Också i Mona Sahlins värld förhåller det sig så. Där måste de deltagande i filminspelningar åka hem till förorten där fundamentalisterna väntar på dem. Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi resten av samhället med dess medborgare. De satsar pengar på att motverka något som skapats av årtionden av misslyckad politik från i stort sett alla partier. De utsätts nu för förhöjd fara i och med att radikaliseringen pågår men lite stoppar den. Inte heller de åtgärder som vidtagits lär förslå så där himla mycket. Ska den ångerfulle ringa från Syrien till Röda Korsets hjälptelefon och ångra sig när han eller hon står i begrepp att ta livet av folk för att de tillhör ”fel” folkgrupp eller religiös tillhörighet? Tror nog inte det!

De ska dessutom stå ut med den osedvanligt idiotiska idén att de som har beslutat sig för att åka ner och mörda lite, också ska ha rätten att återvända för lite samtal om var tillvaron gick fel. Istället för att säga ”de har förverkat sin rätt att vistas här, andra medborgare äventyras av deras närvaro” ska de alltså hit igen. Erfarenheterna utomlands säger att dessa återvändare ofta har varit både utförare av och hjärnorna bakom terrordåd. Medborgaren blir på detta sätt förlorare.

Det känns ju ännu mer tryggt att veta att t ex de kvinnor som reser ner för att mörda och lemlästa, i varje fall tänker på de stackars offren (GP; Archive) så att deras död ska gå så mycket snabbare. Det måste ju vara lite mer humant att döda snabbt än att göra det långsamt, mord är inte mord om det går tillräckligt fort. Det är de här människorna vi ska ta emot med öppna armar. De som tycker det är fel att i islams namn bränna ihjäl människor, men som samtidigt anser att lite avhuggna huvuden får man räkna med.

Också den dåliga integreringen som vi har levat med i trettio år där larm efter larm har gått ut. Ingen inom vare sig politikerleden eller myndighets-Sverige har lyssnat. Tvärtom vill få ens ta i frågan då risken att bli stämplad som rasist är alltför hög. Utvecklingen eller avvecklingen har därmed kunnat fortsätta utan att samhället har kunnat göra ett jota. Inte för att de styrande har velat göra något åt situationen, alla ska ju vara fria också att göra oss andra ofria, då allting är rasism. När vi accepterar detta är samtliga i samhället utom förövarna förlorare.

Dålig integrering leder till dålig förståelse, ren fundamentalism och korkade slutsatser vilket i sin tur leder till både intressekonflikter och motsättningar. Mönstret går igen genom historien men ingen lär sig. Tvärtom ser en del politiska krafter vinning i att rida på motsättningarna för att kunna framstå som den ljusa kraften och därmed håva in röster. Andra utnyttjar denna vilja genom att spela offer och får därmed denna sympati. Att argument och resonemang både är fel och präglas av dumhet är plötsligt ovidkommande. Film från Youtube

Tvärtom vill krafter, särskilt till vänster, framhäva det onaturliga (Aftonbladet; Archivet) som det vore naturligt. Säg mig ni vänstermajoritet i Botkyrka kommun, om nu barn ska bussas från en skola till en annan för att skapa förståelse mellan olika folkgrupper, varför sätter man barnen i en helt arabisk klass där de aldrig lär sig språket eller integreras i samhället? Ni gör dem till framtidens förlorare när ni inte ger dem det ni säger er vilja uppnå.

Larmen och kritiken mot allt detta tystar man bäst genom att likställa (Expressen; Archive) alla. Kritik är aldrig kritik, den är bara en dold agenda för att dölja det egentliga syftet som är rasistiskt. Inte ens då den samhällsgrupp som alltid beskrivs som förtryckt anmäler (SVT; Archive) och får bilden av hur illa det är ställt att klarna, tar samhället detta på allvar. De som samhället inte vill ska stigmatiseras dvs invandrarna, sviks därmed därför att allt som påtalar problemen är alarmistiskt. De blir därmed förlorare.

Fast är det verkligen rasism att stå upp för de ideal vi ser som naturliga? Nej, knappast! Att stå upp för vad man tror på är en övertygelse, inte rasism. Att kunna kritisera är en del av den demokratiska kulturen som nu krockar med den fundamentalistiska som menar att inget får kritiseras. ”Rasismen” har istället blivit en bekväm stämpel man använder för att tysta sina kritiker. Det demokratiska samhället och debatten blir därmed det som drar det kortaste strået, också det blir förlorare.

Här hemma tar vi demokratin för given, i andra länder har man fått kämpa för den länge. Ibland utan framgång som här i Kina under demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989. Dags också för oss svenskar att börja kämpa, demokrati är inget naturtillstånd och snart är den borta om vi inte gör något. Foto: Av The original uploader was Sa8 at kinesiska Wikipedia；Original author was 蔡淑芳@sfchoi8964 – http://img.ly/Zr1, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27719490

Utvecklingen har som sagt fortsatt och nu har vi kommit dithän att vi ska ändra vårt samhälle för att  släppa in de som inte kan eller vill anpassa sig. Allt annat tänkande är ju rasism och så kan vi inte ha det tycks de ansvariga tänka. Men tänk om alla som vill förändra samhället till att passa dom istället för att anpassa sig är de verkliga rasisterna? Rasism är faktiskt inget bara vissa människor kan utöva, det utövas också av de som säger sig vara utsatta för detta.

När muslimska företrädare måste gå ut och uppmana (Sydsvenskan; Archive) demonstra-tionsdeltagare är det både hedrande av Ala-Eddin Al-Quts, men också nedslående därför att en sådan uppmaning ska inte ens behövas. Att den ändå måste ut i en tidningsartikel säger något om gruppen, de spelar inte alltid rena ackord om jag säger så. Men eftersom all kritik är liktydigt med rasism är det ingen fara, man kan ju bara glida fram med allt sitt hat i tillvaron. Ingen kommer ju ändå att kritisera, det gör t ex judar i Sverige till förlorare.

Men varför stanna vid att kalla folk rasister för att tysta deras kritik? Man kan ju ta till lite hederliga Stalinistiska metoder också. För tystas inte folk av en varning (Aftonbladet; Archive), kan man alltid hitta en ny anklagelseakt (GP; Archive). Nu är plötsligt principen som säger att rasifierade aldrig kan vara rasister helt mirakulöst bortglömd och det motsatta gäller. Också en rasifierad kan alltid vara rasist, särskilt om hon heter Amineh!

För att understryka hur viktigt det oviktiga är, kan man alltid göra en symbolisk gest med en polisanmälan (Mitt i Kista; Archive). Nyttiga idioter brukar ju alltid gå till överdrifter för att skapa en poäng. När drevet mot en person går spelar oftast fakta inte någon roll. Förlåtande attityder hör definitivt inte hemma och ingen kan begå några misstag, personerna är ju måltavlor för tusan. Vad hjälper ynkliga vädjanden (Aftonbladet; Archive) då? Återigen är demokratin men också den seriösa debatten förloraren.

Beck och hans låt ”Loser” beskriver det hela rätt väl, vi är alla förlorare i dagens debatt-klimat. De enda som är vinnarna är de radikala och fundamentalistiska

Den inslagna vägen är alltså stigen som leder fram till det totalitära och icke-demokratiska samhället. Säkert är det så att krafter samverkar för att man har ett gemensamt intresse. De mer ljusskygga inom islam, de som kallas islamister, finner meningsfränder inom svensk vänster t ex. Alla de som stödjer allt från Hamas, det Muslimska Brödraskapet till IS har därmed skaffat sig en rätt god väg in i politikens finrum såväl som funnit skydd från både kritik och granskning. Alla sådana tendenser som att granska är ju rasism.

Det är alltså hög tid att börja reagera och agera mot fenomen som det här, inte bara genom att på en liten blogg skriva om det fruktansvärda vi går mot. Att stå upp för idealen, att markera mot krafter är visserligen bra. Men med den militanta hållning och den benägenhet fienden har till att både hota och använda våld måste man fråga sig om det verkligen hjälper. Den här kraften är dessutom inte en perifer kraft utanför samhällets ramar, den finns i det mitt ibland oss.

Nej, här måste de många samverka för att visa de få hur små de är i sammanhanget. Folk måste börja förstå hur viktigt det är att stå upp för demokratiska ideal och försvara dessa. Både de mörkare muslimska krafterna, och de är några stycken, och delar av svensk vänster är inte direkt demokratins tillskyndare. Tvärtom är de faktiskt de som försvarar de som vill riva ner det genom att hela tiden försvara det oförsvarbara. ”Rasist” är vår tids mest missbrukade ord och när allt blir rasism, hotar det som verkligen är det att blekna.

Dags för motkraft rasist eller inte, demokratiska värden kan aldrig tas för givna och varar definitivt inte för evigt. Varje dag är en kamp för att försvara dessa värden och den som vill ha systemet måste också stå upp för dessa. Vare sig politiker eller makthavare gör ju det. Slaget om vilken samhällstyp vi kommer att ha om 25-50 år har börjat, det totalitära med fundamentalister och svensk vänster i spetsen eller demokrati. Jag vet vilken sida jag kommer att stå på och jag hoppas jag också hittar dig där.

Fundamentalister finns inom alla religioner och ideologier men det är främst islam som har hamnat i fokus efter de senaste årens radikaliseringsvåg. Här den person som anses vara hjärnan bakom anfallet mot tvillingskraporna 2001. Khalid Shaikh Mohammed skakar numer galler på Guantanamo. Foto: Av Taken by U.S. forces when KSM was captured. – http://www.cooperativeresearch.org/timeline/people/ksmcaptured.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1243565

Löjesguiden nominerar idag Muslimsk fundamentalism och dess försvarare till priset ”Foliehatt of the Year”. ”Anti-demokrater är inte en stämpel ni trivs med. Anledningen är ju som alltid att det inte ger er sympatier. Men det finns så mycket mer i ert sätt att resonera som vare sig borde eller ska väcka sympati. Ni är mer än en stämpel för ni är just anti-demokrater och anti-västliga. Det gör er till fulldopade kandidater till priset.”

Också Vänsterpartiet ska få en nominering. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni spela under täcket med extremt otäcka krafter. Är det inte muslimska fundamentalister så är det revolutionära eller våldsverkare som i vänsterns namn inte är annat än ett baseball-kommando. Ni säger er vara demokrater, ni verkar inom det demokratiska systemet men igen och igen beslås ni med antidemokratiska metoder eller hittas med likasinnade sängpartners. Det gör er till fullblodskandidater.”

Ett skrämmande perspektiv

Den som har följt den här bloggen vet att i en fråga är den här skribenten extremt kluven. Jag försöker å ena sidan vara humanisten som är öppen, demokratisk och inbjudande. Sen har vi den andra sidan och det är den som ser faran i saker och ting. Det är i den kontexten svårt att var humanisten och så himla öppen. Vissa saker är helt enkelt för farliga för att den typen av tankar ens ska kunna vara möjliga. Hur mycket man än vill se det positiva är detta svårare. Frågan jag tänker på är Islams roll i vårt samhälle.

Jag försöker se de mer moderata muslimerna som räddarna av en besvärlig situation. De är dock inte den ledtråd som leder till en lösning. Anledningen är ofta att de inte vill stöta sig med en högljudd och aggressiv skara som gör mycket väsen av sig och som inte tvekar att ta till mycket otäcka metoder för att genomdriva sin agenda. De lägger sig alltså hellre än att utmana och få ställer sig upp för att försvara frihet och demokrati.

De är helt enkelt antingen fundamentalister som spelar under täcket med både Muslimska Brödraskapet, Hamas och IS, eller så är de för rädda för att stöta sig, för att utmana eller att fördöma. En trosfrände kritiseras inte ostraffat och stöds inte heller av imamerna som man i sin tur måste åtlyda. Många ser därför inga fel i att resa ner och rensa bland lite smutsiga kristna och inte heller att massmörda andra befolkningsgrupper.

De präglas av en antidemokratisk hållning där det sekulära samhället och det demokratiska är en förtryckare av det religiösa. Därför måste det demokratiska bojkottas och helst störtas för att bereda vägen för det religiösa samhället där vi alla måste underkasta oss de regler fundamentalisterna ser som sina hjärtefrågor. De är helt enkelt ett hot mot det samhälle vi har kämpat så länge för att kunna uppnå och de finns ibland oss.

IS och andra är inte det enda hotet, vi har ett här och nu som verkar inifrån. Hizb ut-Tahrir är partiet som etablerat sig i både Danmark och Sverige som bland annat har ett världsomspännande kalifat grundat på sharia-lagar på sin agenda. Tycker man inte om idéerna är det bara att fly eller flytta. Foto: ”Flag of Hizb ut-Tahrir” Wikimedia Commons

För mig är denna grupp något av det mest antihumana vi har kunnat se i vår livstid. De är helt enkelt en mörk kraft med en mycket ljusskygg agenda som dessutom innefattar att massmörda också här om så behövs för att genomföra den galna tanke de drömmer om. Tankar som ett världsomspännande kalifat där muslimsk lag ska pådyvlas alla, också de som inte erkänner sig till religionen är en sådan. För de flesta är denna tanke bara skrämmande, för andra en möjlighet som måste genomföras.

En sådan kraft som vi redan har hört talas om och som vi kommer att höra mer om är Hizb ut-Tahrir (Sydsvenskan; Archive). Partiet är redan verksamt i Danmark och i Sverige. Jag är inte den som skriker eller skriver om förbud eller inskränkningar i demokratiska friheter eller tycker att sånt är bra. Anledningen är helt enkelt att jag är demokrat, men när det gäller det här partiet är jag beredd att göra ett undantag och skälet är enkelt. Gör vi inte det kommer vi få betala ett mycket högt pris i framtiden.

Partiet vill inrätta ett globalt kalifat där muslimsk lag ska råda. De som inte sympatiserar med denna syn ska tvingas tycka om det. Offentliga avrättningar, avhuggandet av händer och stening av kvinnor som har anklagats för otrohet ingår i arsenalen. Sharia-lagar ska råda där vi annars har vant oss vid en helt annan rättstradition. Är man inte muslim är det bara att inrätta sig i den nya världsordningen partiet vill se. Tycker man inte om synen finns alltid lite sharia-lagar att ta till också för de som protesterar mot det som anses vara ”rätt”.

2014 tågade en grupp om femhundra sympatisörer mot de centrala  delarna av Köpenhamn för att protestera. Manifestationen handlade om att propagera för att Koranen ska bli rättesnöre också i Danmark. Man höll brandtal om västs smutsiga krig i Syrien som om Putins Ryssland inte ens hade med saken att göra trots de stora rubrikerna som talar om detta faktum. Kriget mot IS var orättfärdigt trots en rörelses totala renons för allt människovärde. Särskilt om du är kristen eller tillhör en minoritetsbefolkning.

Alla muslimer som tar till orda talar naturligtvis inte hatets språk, men alltför många gör det. När man dessutom startar partier som är klart fientligt inställda mot det demokratiska och öppna samhället blir det än mer svårsmält. Foto: By Njallis – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13128473

För partiet tar visserligen avstånd från IS men inte därför att de mördar kristna eller minoriteter. Istället är det hur Kalifatet har utropats och att IS också mördar muslimer man hänger upp sig på. En något lustig inställning då mord borde ses som mord, inte som en åtskillnad mellan ”rätt eller fel” person som mördas. Det där späder bara på känslan av att de extrema krafternas agenda är att föra globalt krig mot kristendom och de samhällen som har präglats av religionen under 2000 år.

Rörelsen stöder alltså om än indirekt en av vår tids största folkmord, anser att väst ”ska betala för sin inblandning” och vill upprätta ett styre som helt bryter mot den tradition vi har. Det som gör saker och ting värre är att de också finns i Sverige. För några år sedan sedan skapades en Facebook-sida som snabbt samlade ca 1000 sympatisörer Man delade också ut flygblad inför det förra valet som uppmanade till bojkott av detta. Anledningen var som alltid att man inte erkänner den sekulära makten utan bara den religiösa.

Rörelsen finns främst i Malmö med sin stora muslimska befolkning och närheten till Danmark där man kan utbyta erfarenheter och planer genom att bara resa över bron. De har också gemensamt bjudit in talare som har hållit konferenser i ämnet ”Global Islamisk revolution”. En av de gästande var Isam Umayrah som gjort sig känd för både antivästliga  och antisemitiska åsikter. Samma hatpredikant har också besökt moskéer och muslimska centra i Stockholm.

Naturligtvis har detta skett med medfinansiering av vårt alltid så goda välfärdssystem. Vi är ju så goda med alla våra skattepengar, att vi gladeligen hjälper till att finansiera samman-komster vars syfte är att propagera för att avsluta vår livsstil och ersätta den med en fullständigt främmande.

Det svenska samhället är rikt. Så rikt att vi kan vägra handikappade (Sydöstran; Archive) det de har rätt till, men betala för antidemokratiska och antivästliga konferenser åt Hizb ut-Tahrir. Foto: Wikimedia Commons

Tyvärr finns fler krafter än Hizb ut-Tahrir som mer ligger i en gråzon men som är lika farliga dom. Mehmet Kaplan har en lång meritlista över de personer han har bjudit in. En hel del av dessa har varit allt annat än snälla, godhjärtade demokrater. T ex Yvonne Ridley som på hans och andras initiativ bjöds in till Riksdagen blev känd och som alltid var Kaplans ursäkt att han inget visste. Ridley som ”bara” är känd för alla sina hatfyllda uttalanden (UK Mediawatch: Archive) var alltså inte känd för Kaplan vilket är svårt att tro på tyvärr.

Tvärtom har alla hennes fientliga uttalanden varit så många att de knappt längre går att räkna. Det lite lustiga är att Kaplan inte heller är ensam i att samlas kring just Miljöpartiet. Yasri Kahn blev ju rikskänd när han vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter, men han har betydligt fler strängar på sin lyra. Son till en utpekad ledare för den terrorstämplade organisationen PULO som opererar i södra Thailand där de försöker bryta loss delar av landet eller få utökat självstyre med terror som medel är väl rätt merit.

PULO (Bangkok Post; Archive) har ju gjort sig kända för flertalet bombattacker. Regionen har en majoritet muslimsk befolkning som sedan 2004 för ett lågintensivt krig för att frigöra sig och få tillhöra den muslimska grannen Malaysia. Attackerna har skett från båda sidorna så buddister är inte helt oskyldiga i sammanhanget. Våldet har under perioder varit urskiljningslöst (DN; Archive).

Det bästa i hela den soppan är dock att misstankarna finns att PULO leds från Sverige (Aftonbladet; Archive). Vårt land har alltså varit ett centra varifrån terrorattacker har beordrats och letts. En av de utpekade ledarna har dessutom en son som har kandiderat till att bli representant för ett av landets regeringspartier. På sista åren har konflikten i södra Thailand minskat i omfattning men fred råder fortfarande inte och de separatistiska drömmarna finns kvar.

I krig skördas offer. Att krig och terror har styrts från Sverige är minst sagt anmärkningsvärt. I fallet PULO finns dock misstanken och att en av huvudmännen råkar ha en son som har kandiderat för ett av landets regeringspartier är graverande. Foto: By Unattributed – This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID jpd.02519.This tag does not indicate the copyright status of the attached work. A normal copyright tag is still required. See Commons:Licensing for more information.العربية | čeština | Deutsch | English | español | فارسی | suomi | français | magyar | italiano | македонски | മലയാളം | Nederlands | polski | português | русский | slovenčina | slovenščina | Türkçe | українська | 中文 | 中文（简体）‎ | 中文（繁體）‎ | +/−, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6177555

Svenskt politik har alltså börjat infiltreras av krafter som är allt annat än goda. Det är dock inte det enda exemplet på hur de ”utsatta” utsätter andra för samma hat man beskyller andra för att hysa. Homofobin i den muslimska världen är väl dokumenterad men att den också har sökt sig in i svenskt civilsamhället och till och med till domstolsväsendet (Nyheter 24; Archive) är alarmerande inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Fallet är från 2011 men sätter fingret på en öm punkt.

Visst kan vi ha Socialdemokrater, vi lever ju ändå i en demokrati. Homofientliga Socialdemokrater som sitter i domstolar och ska döma är kanske däremot mindre lämpligt. Tänk er själva om ett hatbrott mot en homosexuell kommer in och en nämndeman som Ayoub Chibli hellre röstar utifrån sina känslor gentemot homosexuella, än de bevis som ligger framför ledamöterna. En skrämmande tanke men inte gripen ur luften!

Fallet som har några år på nacken nu bör fungera som en varningsklocka om vad som håller på att hända. Att tro att vi är immuna från den här typen av inslag är att lura sig själv, vi är i ett öppet demokratiskt samhälle än mer sårbara därför att vi är just öppna och demokratiska.  Ingen vill väl bli beskylld för att vara islamofob, men samtidigt finns en gräns för vad vi som samhälle kan och ska tillåta. Ett samhälle är nämligen menat att vara för alla, inte bara vissa grupper.

Några kommer kanske nu att beskylla mig för att vara islamofob efter det här inlägget, men nej jag är inte rädd för islam. Bara tanken att kalla någon ”islamofob” är i grunden felaktig då det för min del inte handlar om rädsla. Det enda jag har fobi emot är spindlar, höjder och de som missbrukar ordet ”fobi”. Det enda jag är i själva verket fobifobiker.

Det vore lätt att skratta bort det hela som en isolerad händelse om det inte hade varit för att samma hydra dyker upp i sammanhang efter sammanhang. När till och med civilsamhället infiltreras av allehanda ljusskygga personer måste det demokratiska samhället börja reagera Foto: By Francisco de Zurbarán – Galería online, Museo del Prado., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45236203

Som inlägget visar är faktiskt det öppna demokratiska samhället som vill och ska inkludera alla under attack. Så vad jag också är, är helt inställd på att bekämpa de grupper som vill att jag ska anpassa mig till något jag ser som främmande eller antidemokratiskt istället för tvärtom. Den som inte gör det utan håller med dem i deras agenda är knappast demokrat. Man bör alltså inte heller säga sig vara detta om man sympatiserar med de åsikterna de står för.

Delar av den muslimska rörelsen, observera alltså inte alla inom denna, har inte alltid rent sinne. Hizb ut-Tahrir är i grunden en antidemokratisk rörelse som vill kasta samhällen tusentals år tillbaka i tiden med tvångsmetoder och tvinga på en motvillig befolkning en åsikt de inte delar. Att då kalla någon som protesterar mot detta öknamn är inte bara ohederligt. Det är också att göra hela samhället en björntjänst eftersom hotet inifrån är reellt och bör ses som det.

Om det muslimska samhället vill framstå som seriöst och ansvarstagande, bör man se till att isolera krafter som Hizb ut-Tahrir och sluta med spela fingerteater med extrema krafter.Det är också en rörelse som också försöker föra fram bilden av ett ”respektabelt yttre” men som döljer en hel del. Terror, homofobi och förtryck av andra oliktänkande eller avvikande är inte något man skojar om.

Inget av detta är särskilt kompatibelt med ett demokratiskt samhälle byggt på frihet som vi är vana vid. Inte heller går fenomenen att avfärda med något lätt ”du är islamofobisk”. Detta händer just nu och har tidigare hänt i vårt land. Det sista man bör göra är att sticka det under stolen. Det är alltså hög tid för en seriös debatt om islam och det demokratiska samhället som motpol (?). Är de ens förenliga? Ja kanske, men vi bör nog göra processen kort med de som utnyttjar det öppna samhället i avsikter som är allt annat än vänskapliga.

”Friendly Beaches” är ett begrepp i engelskan som betecknar vänligt inställda länder, fenomen eller personer. Vänliga människor respekterar varandra vilket man inte kan säga om krafter som Hizb ut-Tahrir. Dags att starta diskussionen och kanske till och med stävja dessa krafter en gång för alla. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Hizb ut-Tahrir och dess följare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Väst är inte öst eller tvärtom. De ganska skruvade värderingar som står bakom dessa tankar bör nog stanna där, inte här. Att som partiet vilja tvinga folk till underkastelse är minst sagt magstarkt och svärtar ner övriga som inte har ett dugg med dessa att göra. Dags att ta avstånd och visa var den muslimska rörelsen står för med andra ord. Den del som inte tar avstånd från dessa tankar är mer än värdiga kandidater.”

Rasism och andra påhittade ursäkter

Äntligen har så Mona Sahlin fallit. Kanske är det för gott den här gången och förhoppnings- vis är det också slutet på en osedvanligt misslyckad persons politiska era vi kan sätta punkt för. Som vanligt när det gäller maktfullkomliga sossar är det inte bara hon som faller, med henne finns ett helt entourage av personer som har gottat sig i soldrottningens glans och som nu förhoppningsvis får det lite svårare.

För precis som med så många härskare innan henne har hon omgivit sig med personer som har nått gynnade ställningar, många gånger utan anledning. Professor Masoud Kamali är en av dessa som har ingått i ”hennes gäng”. Det väckte t ex förvånade reaktioner när Mona Sahlin som dåvarande integrationsminister stoppade en redan sittande kommittés utredning för att istället tillsätta just Kamali att utreda frågan istället.

Utnämningen väckte ett ramaskri (GP; Archive), framför allt i forskarkretsar då den ansågs vara mer politiskt motiverad än vetenskapligt. Att hans kontakter säkert hade spelat roll kan man förstås bara spekulera i men ändå rätt framgångsrikt. I sin nya position utsattes Kamali genast för ”rasistiska protestmejl” som departementet bombades med. Det berodde däremot absolut inte på att han tillsatts under mycket märkliga former eller att hans slutsatser redan var klara innan han ens hann börja sitt utredande.

Det är inte alltid postmannen levererar trevliga brev, det fick enligt egen utsago Masoud Kamal smaka på. Rasistiska mail skulle ha strömmat in på departementet där han hade ett utredningsjobb. Ingen har dock sett dessa mail och den eventuella kritik som framfördes i dessa om de fanns kunde aldrig ha berott på omständigheterna som Kamali fick jobbet på. Foto: Thomas Patterson – ”Portrait of a Postman” Wikipedia Commons

För i Kamalis värld är allt rasism. I utredningen (SOU 2006:79) får han fritt utlopp för det han redan har bestämt sig för innan utredningen ens låg på den nya integrationsministern Jens Orbacks bord. Tur ändå att vi hade en integrationsminister, det är mer än vad man kan säga om dagens regering. Utredningen var i varje fall full med nya underfundiga infalls-vinklar som gjorde allt till rasism. Visst finns rasism, missförstå mig rätt, men att kalla allt för rasism motverkar till sist sitt egna syfte då det hela blir löjligt.

Kamalis påstådda hatmejl kunde som sagt lika gärna varit kritik. Det lite fiffiga är ju att om man gör kritik liktydigt med rasism, slipper man ju också att bemöta denna än mindre konfrontera den. Kritiken lägger sig ju per automatik för vem vill bli beskylld för att vara rasist? Men när taktiken används i rent löjeväckande syfte, det är också då ”rasism” blir ett tomt ord ingen längre bryr sig om.

Låt mig ta ett exempel ur levande livet: En kväll kommer jag och min blivande fru gående på en station någonstans i kollektivtrafikens Sverige. På andra sidan perrongen går en man åt samma håll som vi. Överallt syns tydliga skyltar om att det är rökning förbjuden eftersom det är en inomhusstation. På en bänk sitter en person med utländsk bakgrund och röker för glatta livet. Vi som inte röker ser nog sånt som det mest irriterande som finns vilket uppenbarligen mannen på andra sidan insåg eller kanske inte.

Mannen bredvid oss går fram och ber rökaren att släcka. Svaret överraskade inte, det hette att nu att den missnöjde var rasist. Okej, rasistkortet draget för att slippa skuld och konsekvens med andra ord, allt för att kunna njuta av känslan av att man fått ”sätta dit en vit översittare”. Den äktsvenske mannen säger därför att han knappast är rasist vilket han inte heller var. Han sa aldrig ”släck cigaretten j-a xxxxxxx”. Då kommer sandlådenivån istället. ”Jo det är du”. Mannen som inte orkade gick därifrån och rökaren kunde fortsätta.

Vill man röka är det var och ens ensak. När det berör andra som på offentliga platser är det en helt annan sak. På vissa platser är det till och med förbjudet, anledningen är att det ena intresset måste balanseras mot det andra. Det handlar däremot inte om rasism om man nu inte gör det till en sån fråga förstås Foto: By Jimmie Morgan, C. Francis Reisner. Cover artist not credited. – 1918 sheet music published by George Fairman. Via scan at [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6802566

Så vem i den situationen var rasist? Den som påpekade att rökning var förbjuden eller den som menade att bara uppmaningen att släcka cigarretten var rasistiskt? Jag hejar nog på den senare men det var ju invandraren i sammanhanget så…..? För lite bekvämt kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de postkoloniala teorierna som säger att den som är definierad som ”underlydande”, aldrig kan vara rasist. Det kan bara den som är översittare i hela spelet och det är ju alltid en vit medelålders man, i enstaka fall kvinna.

Det där tricket används av allt fler. Dra rasistkortet och om någon protesterar påpekar man bara att denna är en vit överhöghet som från sin privilegierade position aldrig berörs, men berör. Kamali gör just det i sin artikel till försvar för Kaplan. Kaplan fälldes därför att det blev en misstanke, ett uttalande för mycket.  Att bjuda in personer som Yvonne Ridley tangerade någon slags anständighetsgräns men uttalanden om Israeliska nazister blev en direkt belastning också för regeringen. Därför fanns inget val än att låta honom gå.

Ett gyllene tillfälle att ta initiativet för vissa, bl a Kamali. För gör man en händelse till något annat än det är, kan man alltid vinna lättköpta poänger. Muslimer är offer trots att Kaplan aldrig har kritiserats för sin muslimska tro. Muslimer har ingen plats i det svenska samhället och måste jobba mer än andra för att ens få äta sopor trots att han själv har uppnått den aktningsvärda titeln ”professor”. Det är så argumenten låter, men hur fel är dessa argument inte?

Det svenska samhället är mer öppet än många andra. Här finns möjligheter för den som vill ta vara på dessa, men bara om man själv vill. Observera, visst finns också här rasism det förnekar jag inte, men den är förvånansvärt mycket mindre än i många andra samhällen. Vill man vara utanför, vill man göra sig till ett offer så varsågod. Utanförskapet som finns beror inte på att det svenska samhället stänger ute, utan att folk inte förstår eller vill ta sig fram mellan de grynnor som faktiskt finns.

Alla samhällen har sina grynnor, men få är så väl förberett som det svenska. Här finns all möjlig hjälp att få om man vill ha den men man måste komma till skott själv och inleda den processen. Fyrljus tänds visserligen automatiskt men man måste själv vilja orientera sig dit. Foto: Wikimedia Commons

Låt mig ta ett exempel: Vill man inte lära sig det svenska språket, står man per definition utanför. Det är en social kod och ett verktyg som gör att du kan ta dig fram. Klarar du inte språket finns tolkningstjänster man kan utnyttja och har rätten att ha i t ex kontakten med myndigheter. Eftersom man inte kan språket, kan kulturen och kan myndighets-Sverige blir det svårare att ta sig fram, men det går. Allt man behöver göra är att ta kontakt med det lokala socialkontoret och då dom förstår att personen behöver assistans får man det.

Trots denna vetskap om hur viktig förståelsen genom språk är, förser det svenska samhället de nytillkomna med halvdan utbildning och när de sen kommer ut i samhället behövs den inte. Dåliga kunskaper om språket, dålig förståelse om samhället och dess värderingar trots att man bor i det och lite förståelse för dessa värderingar brukar kallas ”dålig integration”. Det är också anledningen till kritiken, det demokratiska och öppna samhället är på många sätt under attack och de här problemen spär på det.

Denna osunda process till trots har personer som Kamali blivit professor, hur förklarar han det? Där jag bor har jag en kurdisk läkare som talar perfekt svenska. Hur förklarar man sånt när andra kan leva här en livstid men aldrig ens lära sig språket? Det ska jag förklara för honom, det handlar om vilja och hur mycket man är beredd att anstränga sig! Inställning helt enkelt. Vill man inte så vill man inte, men kom inte och skyll på rasismen. Den finns, men är inte förklaringen i fallet.

Att säga att Kaplan blev offer för islamofobi är alltså helt fel. Han blev istället ett offer för att han inte förstod att det gamla sättet, att spela båda sidorna samtidigt och att spela under täcket med extrema krafter, inte fungerar i en demokrati och ett öppet samhälle. De krafterna han spelade på hade ju en helt annan agenda än det demokratiska samhällets. Därmed hamnade han på direkt kollisionskurs en gång för mycket. Då hjälper det inte  att skylla på att man inte förstod.

Det är inte alltid alla tar ansvar för sina egna handlingar, inte minst Kaplan har visat sig vara en fen i den sporten. Att peka på andras fel eller brister tycks lättare än att medge de egna. ”Det var hans fel”, ”Det var spriten”, alla förklaringar tycks vara godtagbara utom den rätta. Foto: By Achim Hering – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4150626

Lite ironiskt är det dessutom istället faktiskt den som skriker om islamofobi och rasism som är rasisten. För istället är det ju Kamali som i sin artikel ger uttryck för minst sagt fördomsfulla tankar, vad sägs om följande citat:

” En man från Mellanöstern har vägrat ta en vit kvinna som dessutom är journalist och filmar händelsen med dold kamera i hand. Den vita privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse.”

Som vanligt är det antirasisten som rasisten. För det hela borde kallas för vad det är, fördomsfullt och historielöst! För tittar man på västerlandets historia ser man hur vi har kämpat för en rad saker. Vi har kämpat för att få demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Det har till och med spillts blod för att uppnå detta. Vi känner oss med all rätt stolta över dessa framgångar, något islamisk kultur inte borde eftersom den aldrig historiskt sett har nått upp till något av de nämnda sakerna. Det är därför våra olika kulturer krockar.

Hur kommer då samhället att klara detta nya prov det ställs inför? Kommer islam att kunna bli en del av ett demokratiskt system? En del menar att det kan det, i samhällen (Sydsvenskan; Archive) som Jordanien har man nått dit. Problemet med jämförelsen är att Europa naturligtvis på inget sätt liknar det Jordanska. Andra menar att det kommer bli mycket svårt eftersom många muslimer är inkompatibla (Independent; Archive) med samhällen som våra i väst.

Det blir inte heller lättare att göra detta av att man som Kamali för fram rena falsarierna som teorier till en händelseutveckling. Om man dessutom spelar under täcket (GD; Archive) med otäcka krafter inom religionen, snarare höjer det misstankegraden. Ett faktum som också blev Kaplans fall, inte rasismen eller islamofobin som Kamali vill göra gällande.

Rasism tycks alltid se annorlunda ut än vad den beskrivs som. Den här mannen – Al-Husayni, stormuftin av Jerusalem – bar på på ett så starkt brinnande hat mot judar att det ledde till ett intimt samarbete med Europeiska nazister och fascister. Vissa menar också att han bar direkt skuld till judars död i östra Europa Foto: Wikimedia Commons

Bjuder man in motbjudande personer som Yvonne Ridley, Riyadh ul Haq och Abdullah Hakim Quick har man per definition en dold agenda och det hade Kaplan tyvärr. Varje gång en person med ett hatfyllt budskap har bjudits in, har han haft samma ursäkt igen och igen. ”Oj då, jag visste inte det”. Det kanske fungerar om man jollrar omkring i tillvaron, men är man minister i en regering förpliktigar detta – Punkt!

Fallet Kaplan visar egentligen bara att två samhällssystem, två synsätt står i direkt motsatsförhållande till varandra och att det kommer att bli stora spänningar också framöver. Säkert kommer spänningarna att späs på av än fler terrorattentat och som vanligt kommer man att säga att de som utför dessa inte representerar majoriteten. Då kanske det istället krävs att också majoriteten ställer sig upp och deklarerar var det står och att de tillerkänner sig demokratiska värden istället för att hela tiden mumla i mungipan.

Det är alltså dags att välja väg för den muslimska världen. Antingen är man en del av det samhälle man har valt att bosätta sig i, eller också är man emot detsamma. Visst kommer det ta tid och visst måste många smärtsamma val göras som att det aldrig kommer på tal att införa sharia-lagar i väst.

Kalla mig gärna islamofob, det är jag dock inte. Jag är däremot en person som tror på det system vi har skapat och de ideal som styr detta. Vill man inte dela min dröm blir man som Kaplan istället, en person som försöker spela båda strängarna samtidigt. Det kommer dock knappast att leda till att vare sig sympatin eller toleransen för denna grupp ökar. Istället går nog samhällen istället mot inre kollaps och det är det som det är hög tid att stoppa och där är Kaplan en utmärkt symbol.

Symboler säger mer än ord ibland. De kan skvallra om ideologier och om tankeströmningar. Mehmet Kaplan är en symbol, ett tecken i tiden på att något mycket mer otäckt har flyttat in. Detta något står delar inte alltid de ideal vi har byggt vårt samhälle kring och därmed blir det samma samhälles huvudvärk istället. Foto: CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=596208

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamali till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är talespersonen och därmed symbolen för det sjuka i vårt samhälle som så gärna vill peka på andra saker än det som faktiskt är. Offerkoftan ska till varje pris sättas som den trofé den är på den egna gruppen i striden om makten och inflytandet. Att föra den kampen och den debatten med hjälp av lögn är djupt ohederligt. Det gör dig och många fler till dopade kandidater till priset.”

Demokratins Potemkinkulisser

”I Sverige har vi yttrandefrihet, vi har haft det i 250 år och i år firar vi dess tillblivelse”. Så brukar det heta i den officiella bilden av oss och den vårdar vi ömt, men stämmer den med verkligheten? Naturligtvis inte alls! För i Sverige 2016 mår just yttrandefriheten sämre än på länge och den bilden vi vill förmedla, är just bara en bild. Sanningen ser betydligt mer rå ut och den är inte alltid så vacker som man vill framställa från officiellt håll. Ett exempel på det är fallet Marcus Birro.

Hela historien började med hans krönika (Expressen; Archive) där han beskrev gatutiggeriet och hur lite han litade på nöden hos dessa människor. Det där är förstås inget man får säga i Sverige så ramaskriet blev högt, mycket högt. Han sa ju en del andra sanningar (Dagen; Archive) men ska man göra det gäller det att ha rätt åsikt, annars kan ramaskriet bli än högre. Ja, det kan bli så högt att man landar (Inzoomat; Archive) i något som mest liknar en extrem variant av Se & Hör med sitt kikande i andras nyckelhål.

Den enda avsikten med sådana artiklar är ju att förnedra, förringa och se till att smeta ner en misshaglig person, allt under täckmanteln av ”genuina nyheter”. Straffet för att säga saker som inte faller i god jord är hård. Så mycket för yttrandefriheten  alltså. Men det fyller uppenbarligen sin funktion, studier visar nämligen att den här typen av smutskastning ibland uppnår sitt syfte. Folk tystnar och så gör debatten. Att publikationer som ”Inzoomat” dessutom tjänar pengar på sitt snaskande är ju bonusen som får alla att göra vågen.

De enda som hoppar av glädje i dagens situation är antidemokraterna, svensk vänster och de snaskiga publikationerna som så gärna gräver i folks liv för att hitta munsbitarna. De som däremot värnar om demokratin har hittills fått se sig akterseglade. Låt oss ändra på den situationen nu! Foto: By torbakhopper – happy the way it is, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47726378

Men det kan gå ännu sämre än att man får sitt vandel söndertrasat, metoderna att slita sönder en persons trovärdighet är ju som bekant flera. I Marcus Birros fall innebar nästa steg det ekonomiska dråpslaget. Efter sitt gatlopp har Birro två uppdragsgivare kvar till sitt bolag som han som ensam ägare arbetar genom. De förser honom med uppdrag att skriva och föreläsa, förr var de fler men i skandalens spår har de andra dragit sig ur. Det har alltså blivit betydligt magrare och inkomsterna har inte helt sinat men är lägre.

I förra veckan bestämde de två sig för att sätta hårt mot hårt. Genom att hota honom med sparken såg de till att han tvangs hoppa av en föreläsning (SMP; Archive) i Växjö. De såg helt enkelt hans deltagande som oönskat. Det är alltså så man dödar det fria ordet i landet. Har du fel åsikt eller fel ställningstagande så  måste du antingen som jag arbeta under pseudonym, eller så får du inga intäkter eller inkomster som Birro. Blir du riktigt hatad kan du också se fram emot ett härligt litet karaktärsmord i någon snaskig publikation.

Yttrandefriheten mår alltså inte så bra som man vill påskina. Ivar Arpis skarpa penna har fångat detta faktum när toleransen (SVD; Archive) ställs i centrum i hans ledare. Han precis som jag, konstaterar att toleransen i landet är minimal och att den slår mot just yttrandefriheten. Han konstaterar också precis som jag, att denna intolerans så gott som alltid kommer från vänster. Till sist drar han återigen precis som jag slutsatsen att det alltid är högeridéer som man riktar in sig på.

Högeråsikter får man inte ha i Sverige, det har vänsterdebattörerna bestämt. Ändå har cirka hälften av befolkningen sådana tankar så de måste vara fascister allihop. Bunta ihop dom och skjut ihjäl dom, eller ännu bättre jämför med nazister som i Arpis (Nöjesguiden; Archive) fall. Slutsatsen kan bara bli en, Arpi träffar mitt i prick i sin skarpa artikel och den sanningen tål att läsas igen och igen. Men säger man den får man vara beredd att betala priset.

Vill du ha varan måste du vara beredd att betala priset för den. Frihetens pris kan ibland vara högt som Marcus Birro har visat, men betalar man det inte kan man inte heller åtnjuta sånt som yttrandefrihet. Då tar helt andra mörkare krafter över. Foto: Av Ralf Roletschek – Egen avfotografering, FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19257212

För att komma dragandes med något så mossigt som ”yttrandefrihet” eller ”den fria tanken” är ju typiska borgerliga begrepp för att håll massan i schack. Med andra ord, göm dig inte bakom fina ord som enbart syftar till att ge dig fördelar du inte ska ha. Tanken svindlar inför all denna idioti som produceras. Naturligtvis är tanken fri, så också rätten att yttra den. Självklart kan vi tycka, men mina exempel visar något annat att något mycket mer otäckt pågår. Detta parallellt med att vi fixar jippon som ska upprätthålla självbilden.

Sanningen är att i Sverige 2016 värdesätter det offentliga olika åsikter olika mycket. Sant är också att har man ”fel åsikt” kan man råka riktigt illa ut. Faktiskt så illa att vi också till inskränkningar i yttrandefriheten, måste lägga till yrkesförbud (DT; Archive) för att kunna beskriva situationen. Det är alltså en illusion att tro att vi har full rätt att säga, tycka eller tänka vad vi vill. Allt medan vi fortfarande firar yttrandefrihetens lov.

För att lägga till nästa bit i pusslet, måste svensk vänster också börja ge sig på de som de ser som sina politiska rivaler. Politiska partier som inte ser verkligheten eller lösningarna som dom måste tillintetgöras. Partier som Sd hamnar naturligtvis snart i hårkorset. I den media som så villigt hjälper till, heter det att de är fascister (DN; Archive). För att backa upp tesen hämtar man in ”experter” (Metro; Archive) som ska skänka teorierna den trovärdighet de annars saknar. Allt för att krossa motståndet.

Jag skulle själv aldrig rösta på Sd, det finns helt enkelt en rad frågor där jag håller med så lite i deras syn att jag hellre söker mina sympatier på annat håll. Men deras rätt att verka, tänka och säga det de vill säga går inte att ifrågasätta om man vill kalla sig en demokrati eller ett land med yttrandefrihet. Den är till och med inskriven i grundlag av ett skäl så enkelt som att åsikter är okränkbara även om man inte håller med i sak. Att kränka andras rätt till denna frihet, är att agera odemokratiskt. Det är där svensk vänster går fel.

Svensk vänster har gått helt fel. De ser fiender i allt som inte överensstämmer med deras bild när i själva verket pluralism förutsätter olika åsikter och synsätt. Därmed håller de långsamt att förvandlas till antidemokrater, också Socialdemokraterna.
Foto: Wikimedia Commons

Inte ett enda parti, inte ens Socialdemokraterna, går fria från den anklagelseakt som man en dag måste ställa samman över svensk vänster. Tyvärr har ju också det ”demokratiska” partiet hänfallit åt samma typ av retorik genom att ett tag upphöja Henrik Arnstad till ”expert” där han kom fram med samma slutsatser som han alltid gör. Alla som inte tänker som svensk vänster är fascister (Sydsvenskan; Archive).

Att de gjorde sig till lika stort åtlöje som Arnstad som bara tycks kunna ett ord, var en bieffekt man fick äta upp. Snart förde man istället samma politik som de fascister man tidigare hade talat om. Den enda skillnaden var att Sd fortfarande var fascister, det är däremot inte S även om de för detta partis invandringspolitik.

Yttrandefriheten mår alltså inte helt bra, dags att återupprätta denna. Vilket år kunde vara bättre än i år för det? Vill man vara trovärdig när man talar om denna frihet är det väl nu den ska återupprättas och stärkas. Att i samma andetag se till att få en debatt värd namnet kring problemet svensk vänster är grädden på moset som en dag måste komma. Att som dom oinskränkt få lov att bete sig nära nog oanständigt i debatten som i exemplet Nöjesguiden i länken ovan, är ett sjukdomstecken som måste tas på allvar.

”Pluralism” är inte ett ord som ska beskriva Eldkvarns Plura Jonssons samlade tankar. Det är istället ett  ord som betyder politisk mångfald och som förpliktigar för den stat som vill kalla sig demokratisk. Självklart har Sd, trots att jag inte håller med dem, rätten att tala om sina frågor och uttrycka en åsikt. Glasklart har alla den rätten, gillar man inte det man hör är allt man behöver göra att stänga av och gå därifrån. Att däremot göra sitt allt för att inskränka allas rätt, är att agera för demokratins nedmontering i Sverige.

Reagerar inte fler är det inte uteslutet att sådant som idag tas för självklart, inte är det i framtiden. Yttrandefrihet kan snabbt rivas ned med alla möjliga argument som ”näthat”. Allt för att se till att de som opponerar sig tystas Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag den samlade svenska vänstern, allt från Socialdemokraterna till KPML(R), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att kalla er demokrater är en skymf mot allt vad demokrati står för. Att med de exemplifierade metoderna söka en situation där man kan slå mot alla de åsikter man inte delar är inte demokrati. Det är det som gör er till bloddopade kandidater till priset.”

Ett totalt sammanbrott

Kaplans avgång visade sig snabbt bara bli toppen av ett isberg. Kommentarerna från partiet var inledningsvis rätt sansade och gick i stort ut på att Mehmet Kaplan själv valt att avgå. Troligen en helt felaktig version förstås, det har dykt upp uppgifter som tyder på ett helt annat händelseförlopp (Expressen; Archive). Men trots den uppenbara friseringen av sanningen gick visserligen tonarten i moll och hade förstås känslomässiga övertoner, men var i varje fall dämpad som i chock. Det var en stämning som snart skulle ändras.

Det började redan på måndagen i Aktuellt när Peter Eriksson gav sin syn på saken. Där hette det att beslutet var fel och enbart hade kopplingar till Kaplans muslimska tro. Ingen insikt alltså, tvärtom så gav han precis den synen som så många andra Miljöpartister – En miljöpartist kan aldrig göra fel och allt är en konspiration. Också Gustav Fridolin tog i början av sändningen tillfället i akt att upprepa sina triggerord om ”demokraten” och ”antirasisten” som karaktärsbeskrivningar av Kaplan.

I Miljöpartistisk retorik utmålas nu Kaplan som en ängel, någon som inte bör kritiseras. Vi känner igen mönstret men faktum är att Kaplan var allt annat än en ängel. Den dagen Miljöpartister kollektivt förstår och accepterar att man inte kan ha en representant i regeringen som har så dåligt omdöme, har dom kommit en bit på vägen. Där är de inte än. Foto: By El Greco – [1] from [2], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27348

Hur mycket ”demokrat” Kaplan var gav han bäst uttryck för i uttalandet (SVD; Archive) om Lars Vilks rondellhund. Från början föreställde rondellhunden en man i turban som hund, inget sas om att bilden föreställde Mohammed. Så snart bilden publicerades fanns massor med människor, bland annat muslimer, som kände igen bilden som föreställande Mohammed. Plötsligt tävlade alla i hur kränkta de var. Kaplan gav sig in i striden med uttalandet:

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

För det första är profeten en profet inget annat. Som sådan var han budbärare av en tro, inte tron självt. Hur kan en tveksam karaktärisering av en profet som kanske inte ens föreställer honom utgöra en kränkande handling mot människor med muslimskt tro? Dessutom gör sig Kaplan i uttalandet till uttolkare av vad som är och inte är yttrandefrihet. För honom kanske det inte kan kallas det, men gäller samma tolkning alla andra och ska inte andra få ha rätten att göra en annan uttolkning av detta?

Så mycket för ”demokraten” Kaplan alltså. Han accepterar bara sin egna syn på yttrandefrihet, han tycker mellan raderna också andra ska ha samma åsikt om saken och han ser den andra vinkeln av problemet som en smädelse av den egna tron. Ingen förståelse för en annan tolkning här alltså och än mindre en acceptans för denna andra syn. Är det så en ”sann demokrat” agerar Fridolin?

Demokrati är att bl a att tillåta alla åsikter, till och med miljöpartiets, och yttrandefrihet. Vill man införa ett annat synsätt där tolkningsföreträde gäller för vissa grupper är man inte demokrat. Kaplans uttalande om rondellhunden är ett sånt exempel, en ensidig syn och tolkning av begreppet yttrandefrihet gör honom till en ytterst tveksam demokrat Foto: Av Currier & Ives. – Edited version of image found on Library of Congress website at [2]This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3a04616.

Ingen skuld, relativiserande av olika uttalanden Kaplan har gjort, alternativa förklaringar som inte håller och så vidare är alltså Miljöpartiets taktik i den uppkomna situationen. Här har vi alltså beviset på hur lite Miljöpartiet internt är berett att acceptera eller ta in. Faktum är att Kaplans ”brott” uppvisar ett mönster, det går igen och igen. Hela tiden har andra krafter tittat åt ett annat håll och visslat lite. Då det inte har gått som i fallet jihadister som rest till Syrien, har Mehmet Kaplan skickligt gjort en pudel och ångrat sig.

Inte heller har Peter Eriksson proportionen rätt i sitt uttalande. Om en minister tvingas att avgå för att ha låtit bli att betala sin TV-licens (Aftonbladet; Archive) genom att hängas ut i media, måste den logiska slutsatsen att Kaplan knappast hade lyxläget att välja något annat än att avgå också han. Om man dessutom betänker att den gången som Cecilia Stegö Chilo tvingades avgå var Miljöpartiet högst verksam i processen att hjälpa detta på traven. Snacka om dubbelmoral Peter Eriksson!

Cirkusen fortsatte redan på morgonen efter med att Per Gahrton gästade TV 4 morgonprogram ”Nyhetsmorgon”. Du hittar klippet här under. Där framfördes den smått konspiratoriska tesen om att det är en sammansvärjning av staten Israels som har riktats mot Sveriges regering som nu hade burit frukt. Själv tycker jag tesen talar sitt tydliga språk, hatet mot Israel har gått för långt i det här landet och har fått utvecklas utan mothugg.

På en annan plats i ett annat TV-hus, befann sig Åsa Romson för ytterligare en intervju om Mehmet Kaplan. Återigen visade hon vilken formidabel kraft hon är, om man nu ser till det mer destruktiva då förstås. Klippet här under visar ett något så sensationell uttalande som att attacken på Twin Towers i New York den 11 september 2001, i själva verket var en ”olyckshändelse”. ?????????. Syntax error, overload, kraschad hårddisk.

Flera timmar senare förklarade hon att ”olyckan” handlade om behandlingen av svenska muslimer i som en direkt följd av händelserna men då var det så dags. Skadan var skedd och internationellt (Washington Post) sett har man skadeglatt konstaterat att Sveriges regering gör självmål efter självmål. Händelsen lär inte spä på Sveriges dåliga rykte utomlands, ett rykte som enbart vår regering och enskilda ministrar som Åsa Romson kan ta åt sig ”äran” av. Frågan är om hon ens kan sitta kvar efter händelsen.

Också i Storbritannien har Romsons uttalande uppmärksammats. I Daily Mails nätutgåva Mail Online hånas hon öppet. Människan håller alltså på att skapa en internationell kris med sitt uttalande och kan knappast avskrivas som ”oskyldigt”, ”missuppfattat” eller ”förhastat”. Ord som säkert Fridolin kommer att använda om sin kollega, han är ju rätt väl inövad på triggerord efter de senaste dagarnas händelser.

Hon ser ju inte bara till att dra ett löjets skimmer över sin person, hon drar regeringen med sig i fallet. Den som ska representera Sverige, hur illa jag än tycker om att det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som står för den saken, lär inte ha en lättare uppgift att t ex diskutera frågor med andra länders regeringar. Det finns ingen anledning för t ex amerikanska intressen att främja en sådan kontakt efter det inträffade. De lär vara lite mer på sin vakt i sina kontakter med regeringen och hon har därmed än en gång försvårat allt.

Åsa Romsons uttalande om händelserna i New York 11/9 2001 har väckt internationellt eko. Än en gång har hon visat prov på alla de grodor som fullständigt flyger ur munnen då hon ska uttala sig Foto: Youtube

Fyra personer och deras uttalanden, inget av dessa tyder på att någon inser vidden av det som har hänt, än mindre accepterat det. Det är som om Miljöpartiet har drabbats av kollektiv avsaknad av insikt. Jag skulle till och med vilja säga att det vi ser är ett fullständigt sammanbrott (DN; Archive) vilket jag inte är ensam om att tycka efter de fyras insatser. Detta är ett parti i politisk såväl som moralisk och logisk kollaps. Tankevurporna går det inflation i och inte blir det bättre av hel- eller halvklantiga uttalanden.

Den närmaste veckan, eller två, finns det en enda fråga av vikt i det här sammanhanget – är miljöpartiet moget uppgiften att ens sitta i en svensk regering? För min del blir svaret ”Nej”, ett rungande nej.

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Visst är kollektiv chock grunden till korkade ord. Men få gånger i världshistorien har väl världen begåvats med så många personer som har gjort så mycket för att kunna åstadkomma ett resultat som betyder så lite. Domen över ett parti som beter sig som de företrädare som nu har fått uttala sig måste bli hård, och det med råge. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

Ååååh dessa fantastiska undanflykter

När vanliga medborgare eller människor med fel åsikter skiter i det blå skåpet brukar det vankas offentlig smörj. Det var ju bland annat det som Marcus Birro fick smaka (SVT; Archive) på efter sin berömda krönika (Expressen; Archive). Här fanns inget utrymme för ursäkter eller förstående så till sist fick han ju till och med sparken från Expressen och gick samtidigt igenom en uppslitande skilsmässa.

Men så har vi den andra kategorin, de som glider fram på en räkmacka i tillvaron. De får allt serverat, har öppna dörrar till allt och behöver inte ens ha goda intentioner utan när de beslås med felsteg finns alltid en liten fiffig förklaring för att komma ur rävsaxen. Mehmet Kaplan är en av dessa teflonpolitiker som med garanterad non-stick yta gör allt för att göra bort sig igen och igen. Den senaste turen handlar om en middag (SVT; Archive) han har varit med vid.

De Grå Vargarna är den Turkiska organisationen som befinner sig så långt ut åt höger att de flesta av oss skulle börja bli lite rädda, men inte Kaplan. De är anklagade för att ha dödat 694 personer mellan 1974 och 1980 i både Turkiet och Europa. Flera av dessa var vänstermänniskor, Kurder och Armenier. Organisationen är följdriktigt terrorstämplad (Wikipedia) av den Turkiska statsmakten.

Det gäller att ha en redan etablerad maktställning om man ertappas med det oförsvarbara. Man måste också säga de rätta sakerna, gärna lite triggerord som ”feminist”, ”demokrat” för att lugna känslorna och samtidigt säga ”Han är av den rätta tron” Foto: Av unknown Artist (13. Cent.) – Fresco at the cloister Sacro Speco, Image from the German Wikipedia which is/was located here., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64027

Nej, jag sympatiserar inte med vänsteridéer men deras rätt att få verka och rätten att slippa bli mördade för sin åsikt, är en av hörnstenarna i demokrati. Vill man bekämpa idéer, ideologier eller förslag gör man det med ord, inget annat. Att en svensk minister sitter vid samma bord som de här personerna är minst sagt stötande, för att inte tala om klumpigt. Genom sin närvaro skänker han ju faktiskt legitimitet åt en organisation som borde fördömas på skarpaste möjliga sätt.

Vid samma bord som Kaplan satt vid, fanns också personer med kopplingar till Millî Görüs (Wikipedia). Ett politiskt-religiöst parti vars främsta mål är att återupprätta muslimska moraliska värderingar både i Turkiet och bland anhängare i Europa. De har anklagats för att vara jihadister. Återigen kommer misstanken tillbaka och riktas mot Kaplan, är han smyg-jihadist och islamist? Tanken föresvävar fler än mig som t ex Mohamed Omar vars blogginlägg du hittar länken till här under.

Mehmet Kaplan – ett islamistiskt troll i Sveriges regering?

Ytterligare en person som var närvarande vid det numer så berömda bordet, var Barbaros Leylani – före detta andre vice ordförande i Turkiska Riksförbundet. Han gjorde långt efter middagen sig känd för det tal han höll på förbundets demonstration på Sergels Torg. Där hetsade han (GP; Archive) på ett så otäckt sätt mot Armenier att han nu är polisanmäld för hets mot folkgrupp. Han har dessutom tvingats avgå från sin post efter händelsen.

Tal kan användas i flera syften. Det kan övertyga, lugna, argumentera för något men det kan också uppvigla. Det var det Barbaros Leylani försökte sig på då han hetsade mot Armenier på Sergels Torg. Foto: By Timothy M. Stepanski – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31543554

En svensk minister sitter alltså vid samma bord som ett antal rätt tvivelaktiga figurer här i Sverige år 2016. Idéerna de företräder och säger sig stå bakom är lika tvivelaktiga de, för att inte tala om förkastliga. Domen måste bli hård och den sägs bäst av K-G Bergström i hans krönika (Expressen; Archive). Mehmet Kaplans försvar (Expressen; Archive) bygger på att han säger sig ha kontrollerat för dåligt. Det är nog det minsta man kan säga men att dra slutsatsen att han sympatiserar med åsikterna som personerna företrädde är att ta i.

Klantigt värre är det i varje fall och så här dåligt omdöme får inte ett statsråd uppvisa. Man måste helt enkelt kräva mer än så här. I vanlig ordning visar det sig dock att krishantering inte är miljöpartiets starka gren, om de nu en har en enda ”stark gren”. För mitt i shitstormen satsar Gustav Fridolin på att lita på allt Kaplan säger. Som sagt, borde inte det här partiet en gång för alla gå till botten med de anklagelser som har framförts mer än en gång istället för naivt bara tro på allt och sen lägga locket på?

”Feministen och demokraten Mehmet Kaplan”, det är alltså så han beskrivs när sopkvasten ska sopa igen spåren. Triggerord som ”feminist” och ”demokrat” är ju som skräddarsydda för att mellan raderna faktiskt säga ”lugn, han står för den rätta läran”. Fan tro de och det bästa i det här läget vore om statsministern en gång för alla insåg att man inte kan regera ihop med ett parti som har så många som har gjort så mycket för att uträtta så lite. När de dessutom gör bort sig var annan dag borde måttet vara rågat.

Sopkvasten kommer alltid till hands i sådana lägen som Miljöpartiet har hamnat i. Men hur mycket de än sopar kan de inte dölja att de mer och mer framstår som ett parti omöjligt att inneha regeringsmakt. Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=515757

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Sällan har väl vårt land fått uppleva ett parti som med sådan frenesi har gjort det till sitt signum att göra bort sig i snart sagt alla sammanhang. Det borde räcka rätt långt och gör er till formfulländade kandidater.”

Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Arvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

En duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Att tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Journalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

En narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”

Att leva i det blå

Delar av den svenska vänstern lever inte i verkligheten, så enkelt är det. Man behöver inte ha hållbara argument, siffror, underlag eller annan data är bara fascistiskt eller patriarkalt förtryck och du får gärna ha en avvikande åsikt bara du håller med dom. Det är kort och gott en rörelse som med råge har passerat bäst före-datum. För att se till att vi har en egen åsikt genom att ha samma som dom, skickar man ut små drönare vars enda uppgift är att skrämma och tysta.

Svensk vänster, och delar av svensk höger för den delen, är inte bara svurna fiender till demokrati, de är svurna fiender till sans och förnuft också. Det är som om dessa personer vägrar att leva i den verkliga världen, istället tycks de ha bosatt sig i samma la-la land som Teletubbies bor i. Där skuttar de omkring bland sina illusioner och fantasier som de sen spottar ut i form av artikel efter artikel (ETC; Archive).

Återigen är det den fullständigt verklighetsfrånvända agendan som gör sig gällande. Höghastighetståg kostar ingenting, vad får man sådana fantasier ifrån? Tvärtom så kan byggandet av sådan bli en ordentligt fet gökunge som äter ut allt så effektivt att all annan järnväg sätts på sparlåga. Där vi behöver en förstärkning och förenkling i regional-pendlandet med tåg, får vi en intercity-lösning som kanske lockar tjänstemän, politiker och näringslivets toppar men inte vanliga människor i deras resande till vanliga jobb.

Svensk vänster återförenade i ett möte för att planera nästa genidrag? Vore det bara ett skämt så kunde väl allt ha varit bra men nu kan samma skämt titulera sig ”regeringen” och ”riksdagspartier”. Foto: By Berit from Redhill/Surrey, UK – The Teletubbies are still here 2011, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24490181

Litet tips till Löfven angående höghastighetståg till Malmö och Göteborg från Stockholm, mucka aldrig med Göran (DI; Archive). För det enda som driver politiker från båda blocken att säga ja till galenskapen är möjligheten att få klippa band, få sola sig i glansen av närvarande press och få ut ett budskap om en ”offensiv” politik. Alla smälter ju av beundran då politiker visar kraft och mannamod, kanske röstar de rent av på skiten en gång till.

Det finns alltid fler områden och fler partier på vänsterkanten som kan göra bort sig. På det minerade området ”Feminism” hittar man allehanda galenskaper mest varje dag. Men den artikeln som både andades de mest otäcka tankarna hittills och samtidigt de mest drastiska, var nog Rossana Dinamarcas debattartikel (Aftonbladet; Archive) för en tid sedan. Den utandades i hela sitt tankegods ett arv från Sovjetunionen och en inspiration av Nordkorea i kombination.

Pojkar ska sättas i utbildning för att lära sig kvinnors utsatthet, något som annars kallas empati och lätt kan läras om man bara tar sitt ansvar som förälder. De ska lära sig om alternativen till ”mansnormen” dvs feminismen. Alltihop ger ett eko av en helt annan era och fenomen som omskolningsläger. Vänsterpartiet har med Dinamarcas inlägg tagit flera steg åt ett mycket farligt håll där man får sura uppstötningar av ren rädsla. Särskilt det faktumet att detta parti har inflytande på regeringen som stödparti skrämmer dubbelt.

Feminismen är inte bara en statsreligion som har besudlat Vänsterpartiet, andra har också de fått sin beskurna del av galenskapen ideologin tycks användas till. I fredags öppnade SSU:s kampanjledare Marwa Karim munnen i Nyheter24. I artikeln kom förklaringen (Nyheter24; Archive) till varför hon kallar sig feminist. Redan på tankestadiet havererar den förklaringen.

Svensk feminism är som en modern motsvarighet till Titanic – en olycka alla vet kommer att hända men som ingen gör något åt. Både Rossana Dinamarca och Marwa Karim gör sig till talespersoner för det otäcka. Särskilt Dinamarcas hjärntvättsförslag är extra otäckt. Foto: Wikimedia Commons

När man säger att man hatar ALLA män för att de våldtar blir det fel. Problemet är att långt ifrån alla män våldtar, det är till och med så att förhållandevis få män våldtar. De som gör det, gör det många gånger. Det är den här typen av rena falsarier som gör att ingen tänkande människa längre kan kalla sig feminist. Hela ideologin är förtappad. Den har dock tyvärr ett grepp om samhället, till och med ett så hårt grepp att en ideologi som är uttalat Marxistisk till och med får förment liberala partier som Liberalerna att bli dess gisslan.

”Jag uppmuntrar alltid företagsledningar och ägare att kvotera. Det är den överlägset mest effektiva metoden om man vill åstadkomma förändring. Däremot är jag tveksam till att tvinga fram kvoteringen med lagstiftning.”

Citatet ovan kommer inte från en ännu inte helt övertygad sosse. Istället är det Liberalernas Maria Arnholm som via nyhetsbrev (FP:s hemsida; Archive) talar om sina åsikter. En liberal som vill skapa gräddfil för ett kön och åsidosätta sådana självklarheter att bäst lämpad person ska ha jobbet alltså. Detta vill hon att företagen ska ta till sig som vilken annan självklarhet som helst.

Det dubbelt konstiga i feminismens värld är att just kvotering fungerar bra då det gynnar kvinnor, men tvärtom då blir det problem (Aftonbladet; Archive). Inte heller talar vare sig Maria Arnholm eller andra feminister om erfarenheterna från utlandet. I USA har t ex flera fall av Affirmative Action som kvotering kallas där, lett till att överklaganden har gått så långt som till landets Högsta Domstol. Det har delat landet åsiktsmässigt och också splittrat samma domstols (CNN) ledamöter.

I feminismens namn framförs förslag som kvotering utan att man med ett ord nämner att där man har haft sådana försök som i USA, har flera fall slutat i domstol. Det är med andra ord inte ett enat samhälle man skapar, snarare ett splittrat. Foto: By Bruin79 – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31468145

Någonting är ruttet i konungariket Sverige när man inte ens har ärligheten att tala om, eller själv inse att just kvotering kommer att skapa en mycket djup klyfta mellan flera grupper. För i kulisserna väntar fler grupper på sin chans om det här förslaget får vingar. Just nu verkar detta mer än troligt då man i regeringen (SR; Archive) tycks vara överens. En sån åtgärd kan dock komma att bli ett stort hinder på vägen till sann jämställdhet. Det kan alltså bli helt kontraproduktivt.

Löjesguiden nominerar idag kollektivt den svenska vänstern med regeringen i spetsen. Motiveringen är nästan överflödig men låter som följer: ”Galenskaper tycks generera sig själva i en rörelse som för länge sen har tappat både kompassriktningen och förnuftet i politiken. Det gör er till enormt värdiga kandidater.”