Fundamentalismen slår till igen

Igår söndag slog så ytterligare en terrorist till. En ensam galning gick in på en lokal gay-klubb i Orlando (The Independent) och började skjuta urskiljningslöst. 50 Människor beräknas vara döda i den värsta attacken efter 9/11 och det drabbar dessutom en redan utsatt grupp. Attentatet kommer också mitt i valrörelsen och kommer definitivt att sätta sin prägel på debatten, kanske till och med avgöra det. Donald Trump och hans smaklösa rasistiska agenda lär få ny vind i seglen efter händelserna.

Världen är i chock men som vanligt kommer desinformationen fram igen. Pappan till attentatsmannen Omar Mateen, menar att attentatet (Los Angeles Times) inte hade med religion att göra. Ändå ringer Mateen amerikanskt alarmnummer och säger sig represen- tera IS (CNN) precis innan attentatet. Konstigt det där. Inget som har med religionen eller de värderingar som följer med den, tycks ju ha något med saken att göra då själva handlingen är så avskyvärd att ingen kan stödja den. Alla skyller på allt annat.

Ändå finns de där, de perverterade religiösa kopplingarna som bara IS kan stå för. Tre dagar innan attentatet hade man varnat för ett sådant, efteråt framförs hyllningar (Daily Mail) till attacken och Omar Mateen som utförde den. Om IS är religiöst motiverade är alltså motivet religiöst betingat. Att säga något annat är som att påstå att Trabant är en bil, inte en traktor. Dags alltså att erkänna att IS är en sida av en religion som inte alltid, men alltför ofta står för våldsamheter i religionens namn.

HyllningHyllandet av våldet i kombination med religionen gör IS till en kraft som både är motiverade och helt galna. De är kort sagt extremister med en fundamentalistisk agenda. Det är dags att sluta sticka under stol med att detta problem finns inom islam, liksom det finns inom andra religioner. Foto: Wikimedia Commons

Samma synsätt (Folkbladet; Archive), att IS eller islamiskt inspirerade terrorattacker inte har med islam att göra, hittar vi också här i Sverige. Ändå är det förtvivlat svårt att få muslimer att tillstå att det finns uppenbara problem. Få eller inga kritiserar (GP; Archive), än mindre så offentligt. En förklaring är att vi har inrättat det så fiffigt här i Sverige att vi nu har tagit hit människor vars hjärtan till bredden är fyllda med hat. En känsla de sen kanaliserar hemma i förorten eller på flyktingförläggningen (DN; Archive).

I Sverige ser vi ju mellan fingrarna på dessa överträdelser och låter istället förövarna stanna. Nu ska istället också de redan marginaliserade i utanförskapsområden utsättas för samma grupp människors verbala våld och det förtryck och som i sin tur leder till att förtrycket (Expressen; Archive) ökar. Delar av Sveriges svar? Tystnad eller försök till censur (Aftonbladet; Archive) av de som försöker att påtala problemen! Nej vänsterpartiet det är inte att ”peka ut” att tala om problemen, det är att debattera en viktig fråga.

Få talar heller om att det vi nu ser är att väst hamnar i skottgluggen för gamla historiska försyndelser som hur gränserna (DN; Archive) drogs upp i Mellanöstern i början på 1900-talet. Inte heller talas det om hur etniskt, politiskt och religiöst sönderfall (SVD; Archive) har skapat dagens situation. En situation som nu har börjat skörda sina offer. Väst går alltså inte heller fria ifrån skuld till det som händer då historien nu bara tar nästa logiska steg som resultat av vad som en gång genomfördes.

Det blir inte heller bättre av att dagens världssituation återigen präglas av ett nytt kallt krig mellan Ryssland (Aftonbladet; Archive) och USA. Rysslands premiärminister Medvedev (Bloomberg) har talat om det i ett tal nyligen. Motsättningarna har spillt över på konflikter som den i Syrien (Aftonbladet; Archive). En konflikt som alltmer liknar ett proxykrig (DN; Archive) dvs ett krig som förs av ombud åt stormakterna för att de själva ska slippa smutsa ner händerna.

HänderGenom att lämna över krigandet åt ombud som främst USA gör, slipper man att smutsa ner händerna. Det är dock fortfarande stormakterna och deras olika intressen som ger IS det utrymme de behöver när dessa drar åt olika håll i sin intressekonflikt. Foto: Wikimedia Commons

En konsekvens av konflikten belyser vi också sällan här hemma nämligen att Brexit och kraven på utträde kan vara uppbackat av just Putins Ryssland. För dom skulle nämligen hela detta spektakel som är dumt i kubik, vara en möjlighet (The Guardian) inte en omöjlighet. Nej, jag är inte russofob, jag har nämligen lite eller inget emot ryssar, men är däremot ingen stor fan av Putin. I så fall är jag nog snarare Putinofob och också Brexitofob. Jag är också Obamafob eftersom också väst bär en skuld till det som händer.

EU ska naturligtvis också få sig en känga trots att jag är Europavän. Se där, nu blev jag EUfob också. Genom att förklarligt oroa sig för utvecklingen i Libyen (Allehanda; Archive) frestades man att tillsammans med just USA blanda sig i konflikten för att skydda bl a oljeleveranser. Tyvärr satsade man på fel häst och avsatte Khadaffi som var landets sammanhållande kraft trots/tack vare att han var diktator. Destabiliseringen av landet lett till att IS (DN; Archive) också sökte sig dit för att föra sin kamp för att skapa sitt kalifat.

Destabilisering fungerar alltså som en sockerbit åt flugor. I landet har också skapat en lukrativ möjlighet för flyktingsmugglare som en följd av destabiliseringen. Landet har blivit en utfartshamn för nordafrikaner och afrikaner som söker sig till Europa. EU:s politik har därmed gått i baklås och istället har man ett än större problem att handskas med som hur långt man måste gå för att återupprätta upp den nuvarande situationen (SVD; Archive) utan att destabilisera landet än mer.

Det man alltså helt missade var att när man gick in och ersatte Khadaffi, skapade man samtidigt en än värre situation som nu blivit tydlig. Något som vi alltså kommer att få betala för under lång tid framöver. Allt därför att vissa medlemsländer propsade på nödvändig- heten att blanda sig i som ett intresse för EU, när det i själva verket var ett intresse för dom som enskilt land. Nu har de istället skapat en än värre situation både för oss och för Libyen.

Destabiliseringen av Syrien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa spiller över och göder organisationer som IS eftersom deras livsluft är konflikt. Det ger samma organisation möjligheten att slå till eftersom deras jordmån är instabilitet. I detta destabiliseringskrig skulle också något som Brexit försvaga EU och göra förbindelserna med Storbritannien än mer kyliga. Det är med andra ord inget jag vill se, och jag kan bara hoppas på att också Storbritannien inser detta.

UppbrutetVi ligger risigt till om vi låter oss övermannas av sådana dumheter som att bryta upp fungerande samarbeten som EU. Visst har organisationen fel och brister, men fördelarna överväger. Brexit är därför inte i någons intresse mer än möjligen Putins.
Foto: Wikimedia Commons

En valseger för Trump, gud förbjude, skulle med all säkerhet slå in en kil mellan Europa och USA. Det är priset för det nya kalla krig vi ser, förutom att IS då vinner än mer mark förstås. Anledningen till min avsky för Trump är rätt enkel. Förutom hans smaklösa retorik som den om byggandet av en mur mot Mexiko (The Washington Post), är hans tankar kring utrikespolitik (Business Insider) i bästa fall livsfarliga (The Guardian). Att se honom ha tillgång till kärnvapen vore helt enkelt ett mardrömsscenario.

Destabiliseringens pris är något som nu USA har fått erfara på ett mycket bittert och tragiskt sätt. Femtio människor är döda, fler kommer kanske att avlida av sina skador. De är indirekta offer för en våldsspiral från fundamentalisternas sida och ett direkt resultat av flera länders oförmåga att jämka ihop sina intressen som ha gett livsluft åt just IS i det kaos som Syrien har blivit.

Sanningen är ju att IS som jag ser det, opererar i det tomrum som uppstår då Ryssland, USA och EU drar åt olika håll och där dessa olika intressen sliter sönder oss andra. Två sidor, USA och Ryssland, måste som jag ser det nu sätta sig ner och försöka överbrygga de olika intressena som finns. Medan de fortsätter att käbbla om det mesta är det vi andra som får betala priset. Det har femtio människor i Orlando, Florida bevisat.

Dags med andra ord för en värld som riktar sin uppmärksamhet på de egentliga problemen, inte på det som inte är det. Den blir inte heller bättre av att sådan krafter som IS får växa sig starka därför att resten av världen drar åt olika håll och ger dem det utrymme de så väl önskar för sina mål. Att som tidigare dessutom direkt eller indirekt destabilisera länder har nu visat sig kontraproduktivt. Vill vi ha en bättre värld är det nog snarare stabilitet än instabilitet vi bör satsa på.

ÅskaÄn mer instabilitet lär bara gynna IS. Världens samlade resurser bör istället satsas på att skapa stabilitet i alla de regioner som nu har blivit konflikthärdar där fundamentalister har kunnat flytta fram sina positioner. Detta är inget vi uppnår av att hålla på och bekämpa varandra som idag. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag IS till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Hat och missunnsamhet hör inte hemma i Islam sägs det då ordet islam betyder ”frid” eller ”fred”. För er är det tvärtom, det är den hatiska vägen som det propageras för. Något som inte minst visas av gårdagens attack. Om ni ens vill kalla er muslimer är något som återstår att se, jag tvivlar på att ni ens förstår konsekvenserna av vad ni själva gör. Det gör er till speciellt utmärkta kandidater till priset.

Annonser

Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Adam och Eva FreskArvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

Benito MussoliniEn duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Kernstok AgitatingAtt tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Lars VilksJournalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

(c) National Galleries of Scotland; Supplied by The Public Catalogue FoundationEn narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”