Fundamentalismen slår till igen

Igår söndag slog så ytterligare en terrorist till. En ensam galning gick in på en lokal gay-klubb i Orlando (The Independent) och började skjuta urskiljningslöst. 50 Människor beräknas vara döda i den värsta attacken efter 9/11 och det drabbar dessutom en redan utsatt grupp. Attentatet kommer också mitt i valrörelsen och kommer definitivt att sätta sin prägel på debatten, kanske till och med avgöra det. Donald Trump och hans smaklösa rasistiska agenda lär få ny vind i seglen efter händelserna.

Världen är i chock men som vanligt kommer desinformationen fram igen. Pappan till attentatsmannen Omar Mateen, menar att attentatet (Los Angeles Times) inte hade med religion att göra. Ändå ringer Mateen amerikanskt alarmnummer och säger sig represen- tera IS (CNN) precis innan attentatet. Konstigt det där. Inget som har med religionen eller de värderingar som följer med den, tycks ju ha något med saken att göra då själva handlingen är så avskyvärd att ingen kan stödja den. Alla skyller på allt annat.

Ändå finns de där, de perverterade religiösa kopplingarna som bara IS kan stå för. Tre dagar innan attentatet hade man varnat för ett sådant, efteråt framförs hyllningar (Daily Mail) till attacken och Omar Mateen som utförde den. Om IS är religiöst motiverade är alltså motivet religiöst betingat. Att säga något annat är som att påstå att Trabant är en bil, inte en traktor. Dags alltså att erkänna att IS är en sida av en religion som inte alltid, men alltför ofta står för våldsamheter i religionens namn.

Hyllandet av våldet i kombination med religionen gör IS till en kraft som både är motiverade och helt galna. De är kort sagt extremister med en fundamentalistisk agenda. Det är dags att sluta sticka under stol med att detta problem finns inom islam, liksom det finns inom andra religioner. Foto: Wikimedia Commons

Samma synsätt (Folkbladet; Archive), att IS eller islamiskt inspirerade terrorattacker inte har med islam att göra, hittar vi också här i Sverige. Ändå är det förtvivlat svårt att få muslimer att tillstå att det finns uppenbara problem. Få eller inga kritiserar (GP; Archive), än mindre så offentligt. En förklaring är att vi har inrättat det så fiffigt här i Sverige att vi nu har tagit hit människor vars hjärtan till bredden är fyllda med hat. En känsla de sen kanaliserar hemma i förorten eller på flyktingförläggningen (DN; Archive).

I Sverige ser vi ju mellan fingrarna på dessa överträdelser och låter istället förövarna stanna. Nu ska istället också de redan marginaliserade i utanförskapsområden utsättas för samma grupp människors verbala våld och det förtryck och som i sin tur leder till att förtrycket (Expressen; Archive) ökar. Delar av Sveriges svar? Tystnad eller försök till censur (Aftonbladet; Archive) av de som försöker att påtala problemen! Nej vänsterpartiet det är inte att ”peka ut” att tala om problemen, det är att debattera en viktig fråga.

Få talar heller om att det vi nu ser är att väst hamnar i skottgluggen för gamla historiska försyndelser som hur gränserna (DN; Archive) drogs upp i Mellanöstern i början på 1900-talet. Inte heller talas det om hur etniskt, politiskt och religiöst sönderfall (SVD; Archive) har skapat dagens situation. En situation som nu har börjat skörda sina offer. Väst går alltså inte heller fria ifrån skuld till det som händer då historien nu bara tar nästa logiska steg som resultat av vad som en gång genomfördes.

Det blir inte heller bättre av att dagens världssituation återigen präglas av ett nytt kallt krig mellan Ryssland (Aftonbladet; Archive) och USA. Rysslands premiärminister Medvedev (Bloomberg) har talat om det i ett tal nyligen. Motsättningarna har spillt över på konflikter som den i Syrien (Aftonbladet; Archive). En konflikt som alltmer liknar ett proxykrig (DN; Archive) dvs ett krig som förs av ombud åt stormakterna för att de själva ska slippa smutsa ner händerna.

Genom att lämna över krigandet åt ombud som främst USA gör, slipper man att smutsa ner händerna. Det är dock fortfarande stormakterna och deras olika intressen som ger IS det utrymme de behöver när dessa drar åt olika håll i sin intressekonflikt. Foto: Wikimedia Commons

En konsekvens av konflikten belyser vi också sällan här hemma nämligen att Brexit och kraven på utträde kan vara uppbackat av just Putins Ryssland. För dom skulle nämligen hela detta spektakel som är dumt i kubik, vara en möjlighet (The Guardian) inte en omöjlighet. Nej, jag är inte russofob, jag har nämligen lite eller inget emot ryssar, men är däremot ingen stor fan av Putin. I så fall är jag nog snarare Putinofob och också Brexitofob. Jag är också Obamafob eftersom också väst bär en skuld till det som händer.

EU ska naturligtvis också få sig en känga trots att jag är Europavän. Se där, nu blev jag EUfob också. Genom att förklarligt oroa sig för utvecklingen i Libyen (Allehanda; Archive) frestades man att tillsammans med just USA blanda sig i konflikten för att skydda bl a oljeleveranser. Tyvärr satsade man på fel häst och avsatte Khadaffi som var landets sammanhållande kraft trots/tack vare att han var diktator. Destabiliseringen av landet lett till att IS (DN; Archive) också sökte sig dit för att föra sin kamp för att skapa sitt kalifat.

Destabilisering fungerar alltså som en sockerbit åt flugor. I landet har också skapat en lukrativ möjlighet för flyktingsmugglare som en följd av destabiliseringen. Landet har blivit en utfartshamn för nordafrikaner och afrikaner som söker sig till Europa. EU:s politik har därmed gått i baklås och istället har man ett än större problem att handskas med som hur långt man måste gå för att återupprätta upp den nuvarande situationen (SVD; Archive) utan att destabilisera landet än mer.

Det man alltså helt missade var att när man gick in och ersatte Khadaffi, skapade man samtidigt en än värre situation som nu blivit tydlig. Något som vi alltså kommer att få betala för under lång tid framöver. Allt därför att vissa medlemsländer propsade på nödvändig- heten att blanda sig i som ett intresse för EU, när det i själva verket var ett intresse för dom som enskilt land. Nu har de istället skapat en än värre situation både för oss och för Libyen.

Destabiliseringen av Syrien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa spiller över och göder organisationer som IS eftersom deras livsluft är konflikt. Det ger samma organisation möjligheten att slå till eftersom deras jordmån är instabilitet. I detta destabiliseringskrig skulle också något som Brexit försvaga EU och göra förbindelserna med Storbritannien än mer kyliga. Det är med andra ord inget jag vill se, och jag kan bara hoppas på att också Storbritannien inser detta.

Vi ligger risigt till om vi låter oss övermannas av sådana dumheter som att bryta upp fungerande samarbeten som EU. Visst har organisationen fel och brister, men fördelarna överväger. Brexit är därför inte i någons intresse mer än möjligen Putins.
Foto: Wikimedia Commons

En valseger för Trump, gud förbjude, skulle med all säkerhet slå in en kil mellan Europa och USA. Det är priset för det nya kalla krig vi ser, förutom att IS då vinner än mer mark förstås. Anledningen till min avsky för Trump är rätt enkel. Förutom hans smaklösa retorik som den om byggandet av en mur mot Mexiko (The Washington Post), är hans tankar kring utrikespolitik (Business Insider) i bästa fall livsfarliga (The Guardian). Att se honom ha tillgång till kärnvapen vore helt enkelt ett mardrömsscenario.

Destabiliseringens pris är något som nu USA har fått erfara på ett mycket bittert och tragiskt sätt. Femtio människor är döda, fler kommer kanske att avlida av sina skador. De är indirekta offer för en våldsspiral från fundamentalisternas sida och ett direkt resultat av flera länders oförmåga att jämka ihop sina intressen som ha gett livsluft åt just IS i det kaos som Syrien har blivit.

Sanningen är ju att IS som jag ser det, opererar i det tomrum som uppstår då Ryssland, USA och EU drar åt olika håll och där dessa olika intressen sliter sönder oss andra. Två sidor, USA och Ryssland, måste som jag ser det nu sätta sig ner och försöka överbrygga de olika intressena som finns. Medan de fortsätter att käbbla om det mesta är det vi andra som får betala priset. Det har femtio människor i Orlando, Florida bevisat.

Dags med andra ord för en värld som riktar sin uppmärksamhet på de egentliga problemen, inte på det som inte är det. Den blir inte heller bättre av att sådan krafter som IS får växa sig starka därför att resten av världen drar åt olika håll och ger dem det utrymme de så väl önskar för sina mål. Att som tidigare dessutom direkt eller indirekt destabilisera länder har nu visat sig kontraproduktivt. Vill vi ha en bättre värld är det nog snarare stabilitet än instabilitet vi bör satsa på.

Än mer instabilitet lär bara gynna IS. Världens samlade resurser bör istället satsas på att skapa stabilitet i alla de regioner som nu har blivit konflikthärdar där fundamentalister har kunnat flytta fram sina positioner. Detta är inget vi uppnår av att hålla på och bekämpa varandra som idag. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag IS till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Hat och missunnsamhet hör inte hemma i Islam sägs det då ordet islam betyder ”frid” eller ”fred”. För er är det tvärtom, det är den hatiska vägen som det propageras för. Något som inte minst visas av gårdagens attack. Om ni ens vill kalla er muslimer är något som återstår att se, jag tvivlar på att ni ens förstår konsekvenserna av vad ni själva gör. Det gör er till speciellt utmärkta kandidater till priset.

Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

Det gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Skeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

Samtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

Obrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”

En Frånsprungen Nation

Över helgen har jag varit på en liten minisemester till södra Finland där min sambo har sina rötter. Jobb, och besök hos släkten stod på schemat men också diskussioner som ofrånkomligen kom att handla om politik och vilken frånsprungen nation vi svenskar lever i. Utvecklingen i vår omvärld är liksom helt ovidkommande, ändå kommer den att påverka oss långt in i framtiden. Här gäller det att välja inte att blunda och vissla med andra ord, men det senare är precis det vi alltid svarar med tyvärr.

 Vissla lite oskyldigt tycks vara det enda regeringen är bra på, beslut av vikt tar man inte och man tycks hela tiden vilja begrava nästa viktiga fråga i en ny utredning
Foto: Wikimedia Commons

Jag förstår att frågan om NATO-medlemskap är känslig i vårt land, ändå måste frågan diskuteras. Vare sig man är för eller emot kan vi inte längre som vår regering gör försöka att sopa frågan under mattan, den fasen är för länge sedan överspelad. Finland har fått en ny regering som består av Centerpartiet som är detsamma där som här, samt Sannfinländarna som är ett högerpopulistiskt/nationalistiskt parti med rötterna i landsbygden som delvis men inte helt kan liknas vid SD.

För tydlighetens skull kan jag deklarera min egen ståndpunkt som välvilligt inställd till en anslutning. Anledningen är dels det förändrade säkerhetsläget med ett större hot än på länge från framför allt ett aggressivt Ryssland i vårt närområde. Det är också våra grannländers ändrade syn på saken som också för mig ger en annan bild än den gamla som jag anser förlegad. Till sist är det också de svenska politikernas oförmåga att ens lösa de enklaste av problem som försvarsfrågan som ligger till grund för det. Man klarar i mina ögon inte längre av att administrera landet och det gäller i stort sett alla partier riksdagen. Men vad jag än har för åsikt är min grundsyn att alla får ha sin bara jag får ha min och att debatten måste börja nu.

Så här långt kanske man inte ska gå men faktum är att vi behöver en livlig debatt i ämnet istället för regeringens taktiska kväsande, DÖ:s lamslagning och åsiktskorridorens förbud mot all form av diskussion i vissa frågor Foto: Affärsvärlden

Finland fick som sagt en ny regering och i och med den har också spelplanen för Sverige förändrats. Det började med att landet deklarerade att man nu kan tänka sig ett framtida medlemskap i NATO som du kan läsa om i DN. Sverige skulle i ett sånt scenario vara ensamt kvar i Skandinavien och därmed också rätt ensamt försvarspolitiskt. Kom ihåg att en av regeringens käpphästar är att Sverige och Finland ska fördjupa samarbetet utanför Nato som man kan läsa om på SVT, ett samarbete som alltså delvis skulle kunna försvåras och rent av förhindras när vi väljer att fortsätta att stå utanför.

Finsk syn på svensk försvarspolitik är att den inte finns. Vi har inget försvar och vi har ingen försvarspolitik, vi har bara en ”ducka och skjut” politik som syftar till att undvika de brännande frågorna. Något som inte bådar gott för Finland då de i vanlig ordning får ta första smällen ensamma när Putin får storhetsvansinne igen. Mer om den saken i en artikel Stefan Forss vid Kungliga Krigsvetenskapsakademien. En syn som bekräftas Finsk regeringsförklaring där den utrikespolitiska synen specificeras med teserna: ”Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland”, och sen i ”I Sverige uppfattas vårt land som en bufferstat”. Du kan läsa om detta i SVD.

Tomma fickor är allt regeringen har att komma med och också i Nato-frågan duckar man en debatt genom att tiga ihjäl det som måste diskuteras Foto: Forskning

Det är alltså en förändrad situation som på ett bräde har satt allt i ett nytt läge vilket Sverige hittills har förtigit och kommer att fortsätta att göra så. Anledningen är att det har omkullkastat stora delar av vår egen försvarsdoktrin vilket skulle kunna leda till den farliga diskussionen om NATO-medlemskap, något regeringen vill undvika. En diskussion som alltså måste komma igång.

I Sveriges regeringen är istället den officiella linjen att fördjupa försvarssamarbetet i norden vilket framgår av följande artikel i DN. Lägg märke till en detalj som gör en milsvid skillnad, artikeln är undertecknad ”Carl Haglund Försvarsminister Finland”. Ett faktum som inte längre råder då landet har en ny försvarsminister i form av Jussi Niinistö, hela den finska ministerlistan hittar du i svenskspråkiga Huvudstadsbladet. Enligt mitt sätt att se det kan man dock inte längre ducka för frågan, den tiden är förbi.

Medan Ryssland rustar låtsas man dansa som en fredsgest, den svenska regeringens svar är att dels tro att de dansar och att Nato-frågan inte finns Foto: Konserthuset

Sverige har återigen blivit frånsprungna och vårt svar är som alltid att doppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Regeringen gör det, och folket gör det. Trots det är det hög tid för en debatt, inte minst därför att det säkerhetspolitiska läget nu har förändrats. Anledningen för regeringen är nog att undvika en infekterad fråga där samarbetet med mp hänger i vågskålen. Som vanligt väger deras ord och åsikter tyngre än den verklighet vi faktiskt lever i. Det visar väl om inte annat att vi har en regering som i snart sagt varje fråga undviker debatten eller begraver ett beslut i utredning efter utredning.

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är få gånger i världshistorien vi har kunnat se en regering mer handlingsförlamad och apatisk inför verkligheten än denna. I fråga efter fråga undviker ni svar, debatt eller beslut genom att helt enkelt bara gå runt den. Vi lever helt enkelt i ett sömngångarland. Problemet för er är dock att det finns något som heter ”utveckling” som hela tiden förändrar vår omvärld. Men istället för att anpassa oss till den är vår ”kära” regering som vanligt durkdriven i konsten att undvika all debatt och alla beslut. Något vi kommer att få betala dyrt för i framtiden.”

Det enda vi uppnår av vårt icke-beslut är ökade kostnader som äter upp framtida välfärd och att vi alltmer framstår som en nation bortkopplad från verkligheten Foto: Wikipedia

Sossarnas oförmåga att ge svar i både Nato-frågan och annat  kan man läsa om på Fnordspotting. Också bloggen Den sjätte mannen har skrivit om de svenska politikernas verklighetsfrånvända attityd i snart sagt varje fråga. Till sist har bloggen Anybody’s Place lyckats få in en snygg allegori i form av Shakespear-liknelser i beskrivningen av svensk politik av idag. God läsning för den som vill.

Bland Blindgångare Och Havererad Försvarspolitik

Just nu tycks inget gå regeringens väg. Efter ett otal dikeskörningar är det inte längre roligt att peka finger och sjunga ”prästens lilla kråka”, det är snarare med bestörtning och vanmakt i varje fall jag konstaterar att regeringen och folket tycks stå allt längre från varandra. I fråga efter fråga har landets ledning distanserat sig och blir därmed allt mer verklighetsfrämmande. Nästa fråga där detta blir pinsamt märkbart är i den säkerhetspolitiska debatten. Här döljs snart sagt nästan alla vinklingar av frågan av ett löjets skimmer.

Peter Hultqvist som försvarsminister påläst, men klarar han av v och mp? Foto: SAP

För cirka ett år sedan gjordes ett extremt viktigt uttalande som blev avgörande för svensk säkerhetspolitik. Det var den amerikanske ambassadören i Stockholm som lät meddela att i händelse av ett anfall mot Sverige hade inte USA för avsikt att per automatik komma till undsättning. Då måste man komma ihåg att en del av vår försvarsdoktrin utgår just från ett antagande att vid anfall mot Sverige skulle NATO komma till vår undsättning, så inte fallet alltså. Därmed blev det solklart att vi inte längre kunde ha försvarsdoktrinen, men ingen förändring skedde vilket får tillskrivas Alliansens dåvarande politik. I nästa steg fick vi ett regeringsskifte, inte en dag för sent tyckte vissa men inte heller nu skedde någon kursändring. Tvärtom tvangs två försvarsfientliga partier – V och Mp – att föra en delvis försvarsvänlig politik vilket fick dem att knorra och S insåg att man inte kan flytta fram positionerna hur långt som helst. Hur försvarsvänliga S än är finns det för samarbetets skull en gräns, den nåddes redan i de inledande förhandlingarna. Mer om USA:s hållning och s respons kan man läsa om i en artikel i SVD.

Över 75 år av strutspolitik har nu nått sin kulmen Foto: APG29

Det slutade dock inte med det, oturen fortsatte att sätta käppar i hjulen. Snart uppdagades det att en eller flera misstänkta ubåtar opererade djupt inne på svenska vatten. Det började dyka upp rena spekulationer, obekräftade sanningar och bekräftade sanningar, rykten och vanrykten. Svensken började som sig brukligt att känna både rysskräck och en uppdämd indignation över att vi under så många år har nedrustat försvaret att vi inte längre kan sätta in de resurser som situationen i Stockholms skärgård krävde. Man hade t ex ingen tillgång till helikoptrar, hela den division som en gång fanns är numer ett minne blott. Man hade inte heller resurser på land som räckte, de var för länge sedan permitterade för gott och så vidare. Effekten lät inte vänta på sig, för första gången i historien har en attityd-undersökning som gjordes efter ubåts-incidenten visat att fler är för ett NATO-inträde än de som är emot. En historisk vändning som nu har skett alltså. Läs mer om ubåtsjakten på svenskspråkiga YLE.

Ryska ubåtar – i en simbassäng nära dig med dagens försvarspolitik? Foto: Modellbygge

I samband med svängningen i opinionen skedde nästa förändring när slutrapporten fram från en försvarsberedning som haft i uppdrag att utreda ett NATO-medlemskap las fram. Denna kom fram till att Sverige tillsammans med Finland skulle kunna ansöka om detta. Försvarsminister Peter Hultqvist svarade med ännu en fnysning, det politiska priset är tydligen för högt. Rädslan för att förlora samarbetspartners är tydligen större än förmågan att lyssna och begrunda. Mer om rapporten hittar du på SVT:s hemsida.

Till detta får vi också lägga att svensken och socialdemokratin länge har levat i en bubbla, i varje fall enligt mig. Vi har hela tiden trott att vi var neutrala, alliansfria och därmed tryggade från våld och elände. Det kan vara precis tvärtom. Vi har för det första aldrig varit neutrala. Under andra världskriget förde vi egentligen bara en politik som gick ut på klia ryggen på den som för tillfället såg ut att vinna. En annan sida av den dåvarande försvarspolitiken var att Sverige övergav det ansvar många kände att vi hade för Finland, istället lämnad vi dem genom att vända ryggen och låta dem ta den värsta smällen. En skamfläck om du fråga mig.

Svensk försvarspolitik har länge präglats av ett bubbeltänkande Foto: Melvin Sokolsky

När kriget väl tog slut var vi så enormt hjälpsamma och duktiga att vi hjälpte NATO att signalspana på ryssarna, något som ledde fram till nedskjutningen av DC3:an och den på det efterföljande Catalina-affären, mer om det historiska förloppet kring händelsen hittar du på Allt Om Historia. Dessutom har det hela tiden funnits en vetskap om att vid ett anfall kunde och kan Sverige hålla ut en begränsad tid i bästa fall, i sämsta fall inte alls. ÖB har t ex beräknat att vid ett anfall idag är Sverige troligen ockuperat på en vecka, mer läsning om detta i en artikel från SVD om vår försvarsförmåga. Med andra ord är Sverige helt och hållet utelämnat om hjälpen inte kommer, ett faktum vi har vetat om i 40 års tid men ignorerat. Nu har dessutom klara besked kommit, vi kan inte räkna med hjälp – vår försvarsdoktrin är värt lika mycket som pappret det är skrivet på.

Catalina-affären drog in Sverige i stormaktspolitiken redan på 50-talet Foto: DN

Det är med den vetskapen en NATO-debatt måste tas och det är många heliga kor som måste slaktas. Regeringen försöker fly frågan, oppositionen ser en anslutning antingen som en het potatis man inte vill ta i för att inte stöta sig med opinionen eller så självklar att den diskussion i det närmaste är onödig. Vilken inställning man än har kan man nog konstatera att den är rätt otidsenlig och kommer inte att hjälpa oss att lösa frågan. Med andra ord behövs en debatt där det faktisk också måste genomlysas om en NATO-anslutning. Om vi inte får det kommer vår förmåga att försvara oss allvarligt att skadas, ett faktum som redan händer. Uttalanden om ”en feministisk syn” på försvaret som Gudrun Schyman gjorde eller Jakop Dalundes (mp) oseriösa behandling av frågan på twitter kommer inte direkt att öka värdet på våra aktier, mer om den på bloggen Cornucopia?. Mer om mp och deras seriösa syn på försvarspolitik hittar du på deras blogg där en artikel förklarar synen på ubåtsjakt och dess orsaker. Också fi har en nykter (förlåt mig Gudrun!) syn på försvarspolitik, här är deras programförklaring, läst särskilt punkterna 3 och 19. V är inte sämre de, här hittar du deras oförsvarbara (!) partiets inställning i försvarsfrågan.

Ett feministiskt försvar blir visserligen mjukare, men bättre??? Foto: Nöjesguiden

Den nya situationen med det nya opinionsläget är dock inte välkommen hos regeringen som vare sig kan eller vill uppröra två partier som likt fågelungar skriker så fort det vankas godsaker. Det blir med andra ord till att dels gå den balansgång men också att sätta i bromsarna då det håller på att barka åt h-e. Svaret på attityd-undersökningen blev i det närmaste en fnysning av förakt och ett ganska uppenbart försök att försöka begrava hela historien. Tyvärr kommer inte heller den taktiken att fungera i längden. Ju längre en regering ignorerar folks känslor och värderingar kommer också missnöjet att öka. Det är med andra ord rätt kontraproduktivt att agera som regeringen gör nu. Tröttsamt är ett ord som dyker upp hela tiden. Det är också en mycket bra värdemätare hur fel regeringen hamnar i fråga efter fråga.

Lösningen på den gordiska knuten är inget någon vill prata om, men faktum kvarstår. Valet i det här läget är inte längre att samarbeta med v och mp eftersom dessa opinionsmässigt är så fel att fel inte ens beskriver hur illa ställt det är. Alternativet är nog snarare att antingen utlysa nyval, något ingen vill ha eller att köra hoppande majoritet med en minoritetsregering bestående av s som mol allena i regeringsställning. Det sista alternativet är något jag inte själv tror på eftersom flertalet av regeringens kärntrupper dvs deras egna ministrar också dom har en otäck förmåga att ligga fel i tid. Ett exempel på detta är Margot Wallströms beslut att erkänna Palestina som stat, ett beslut som är helt fel i tid. När kontentan också har blivit en eventuellt uppseglande diplomatisk kris med Israel måste man nog konstatera att Margot har skitit i det blå skåpet bara för att göra två partier till lags. Mer om den uppseglande krisen mellan Sverige och Israel här i en artikel från Expressen.

Alexander högg sönder den gordiska knuten, men kan regeringen detta Foto: Wikipedia

Med risk för att bli lite tjatig nomineras återigen regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”av mig på Löjesguiden. Motiveringen lyder: ”Ni nomineras för er osedvanligt väl utvecklade förmåga att gå i otakt med er samtid. Taktik och politiska mutor i form av nya löften till två omättliga partier är priset för er politik, en mer realistisk syn och mer i takt med folks tankar och värderingar är däremot offret. Men vad gör det när stolta formuleringar som ”all offentlig makt utgår från folket” inte längre är av betydelse. Kvar blir bara vetskapen om att 62% inte röstade på regeringen och att 5,7% av väljarkåren nu styr ett parti som har 31%. Därmed har ni visat att politik handlar om makt inte innehåll, allt annat än demokrati alltså. Man kan näppeligen längre tala om folkstyre eller demokrati i ett land som styrs av två ytterst små minoritetspartier också i denna fråga.”

Hyckleriets Högborg

Miljöpartiet måste tillsammans med F! vara denna valrörelses stora fiask. F! har trots massiv draghjälp från media lyckats med konststycket att göra bort sig igen och igen, senast var det avslöjandet att ingen av deras reformer har en vettig finansiering. Pengarna liksom bara uppstår av sig själv på något mirakulöst sätt.

Gudrun Schyman eldar både skattebetalarnas och andras pengar Bild: Realtid

Miljöpartiet har inte legat på latsidan på något sätt. Först var det debaclet i Almedalen (från TV 4 nyheterna) där Åsa Romson luftade sin unkna syn på män och vilka som var ansvariga för all världens olycka. Samma män låg bakom allt från köttfrossande till bensinförbrännande. Ja, den vite medelålders mannen låg bakom i stort sett allt utom liktornar och skogssnigelinvasioner. En människosyn från helvetet med andra ord där man i tvättäkta feministisk anda hittar syndabockar för snart allting i en enda grupp. En retorik som också Adolf Hitler med framgång använde sig av, men då mot en helt annan grupp.

Åsa Romson håller sitt enbart av feminister bejublade talibantal Foto: Sydsvenskan

Nu försöker dock hennes käpphäst Gustav Fridolin och partikamraten Maria Ferm att gjuta olja på vågorna genom att tala om vår tids stora hot. I dagens SVD skriver de en debattartikel under rubriken ”Kampen mot hatbrott ska prioriteras”. Det talas länge och väl om nazisternas hatbrott och den kamp som måste föras mot denna rörelse för att säkra det öppna samhället. Så långt är jag med på noterna, jag tycker till och med det är berömvärt men jag har ändå en invändning.

I dagens Sverige kommer inte den mesta hatpropagandan från nazister. Denna grupp är en djupt splittrad och förvirrad rörelse. Vissa delar är vålds- och brottsbenägna, andra är däremot inte våldsamma alls därför att de har insett lönlösheten i detta.
Den grupp som däremot står för en allt högre grad av de politiska brotten är i solidaritetens namn faktiskt vänstern. Den har också religiösa förtecken där framför allt radikaliseringen av VISSA muslimska (var snäll och tolka inte detta som om jag vore mot alla muslimer!) grupper. Allt detta går att läsa om i säkerhetspolisens rapport om politisk och religiös extremism.

Att Gustav Fridolin och Maria Ferm inte nämner den egna partiledarens hatfyllda utfall är inte så förvånande. Att de däremot inte nämner den växande radikaliseringen både hos vänstergrupper och hos religiösa organisationer är anmärkningsvärt. Låt mig ge er två purfärska exempel.

De två artikelförfattarna Gustav Fridolin och Maria Ferm Foto: SVD

Häromdagen presenterades nyheter om hot mot enskilda politiker. Flertalet kommun- och riksdagspolitiker hade emottagit videofilmer skickade till sina hem med anonyma meddelanden om vad som kunde hända om de inte passade sig. Den gemensamma nämnaren för dess upphov var i alla fallen extrema vänstergrupper, inte som Gustav Fridolin och Maria Ferm så gärna vill tro – de hatade och utskällda nazisterna.

Mer läsvärt om vänsterextremismens våld på Anna-Lena Lodenius blogg.

En fredlig demonstration av de som inte vill någon som håller med dem illa Foto: SVD

Exempel två kommer från Göteborg där man idag söndag kunde rapportera om att ISIS bevisligen har försökt att rekrytera ny kanonmat till sitt heliga krig i Syrien och i Irak. Målgruppen är inte oväntat grupper från muslimska länder och är företrädesvis män i sina bästa år.
Återigen kan man konstatera att inte ett enda ord av detta nämns i artikeln. Det är tydligen fortfarande bara nazister som står för det politiska hatet och hotet. Denna beskrivning trots en helt annan bild ligger för handen.

Det ”frihetstörstande” ISIS Foto: Welayat Salahuddins hemsida

Till den moraliska kompassens totala missvisning, kan miljöpartiet lägga en politik som tycks gripen ur en sagobok. Man vill stänga en till två reaktorer och därmed driva elpriserna i höjden under nästa mandatperiod. Orsaken är att de inbillar sig att det skulle gå att ersätta dessa med sol-, vind- och vattenkraft. En tes som tillbakavisas av all forskning, men det är ju ovidkommande. Resultatet skulle antingen bli kraftigt höjda energipriser eller smutsig kolkraft importerad från Danmark, kanske också än mer naturgas från ett instabilt och aggressivt Ryssland.

Detta ska ersättas av…… Foto: 8 Sidor

Detta…… Foto: Naturvårdsverket

…Eller Detta? Foto: Freakingnews

På tal om Ryssland vill partiet också låta ekonomins motsvarighet till liemannen gå över försvaret. Svensken vill något annat vilket Miljöpartiet upplever som ”problematiskt”, alltså inte då sin egna politik utan snarare våra åsikter får man förmoda. Detta i en tid när säkerhetsläget är allt mer oklart och då all logik säger att vi borde tokrusta. Partiet motsätter sig dessutom ett NATO-inträde där vi skulle kunna gå med för ökad säkerhet och mer försvar per krona. Ett inträde vi borde ha genomfört för minst 30 år sedan. Talet om alliansfrihet är inget annat än fromma förhoppningar och illusioner tyvärr, vårt land har aldrig varit det och kommer heller aldrig att bli det.
Jag förmodar att både F!, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tänker sig att vi alla ska sätta oss ner och spela Cumba Ya på våra Pringlestrummor när Putins styrkor har intagit Åkersberga norr om Stockholm.
Miljöpartiets snömosförklaring på freds- och säkerhetspolitik som leder till nedrustning när både opinionen och det sunda förnuftet kräver en upprustning.

Svenskt försvar med Vänstern och Miljöpartiet i regeringen? Foto: Svenska Nihilistsällskapet

Man vill vidare skrota förbifart Stockholm vilket skulle göra en katastrofal trafiksituation än mer omöjlig. Pengarna som sparas skulle istället gå till kollektivtrafiken som idag är underdimensionerad, dåligt underhållen, nersliten och lider av flaskhalsar. Problemet är bara att det skulle ta si så där 6-10 år att bli klar, år då Stockholmaren alltså skulle prövas allt mer. Bilisterna ska istället straffas än mer till att betala för sina synder. Pengarna skulle gå till kollektivtrafiken men återigen, bilisterna betalar redan – varför straffa en grupp dubbelt?

Miljöpartistisk Trafikpolitik? Foto: Sten Nordins Blogg

Hur Miljöpartiet tänker sig att denna upprustning skulle gå till är också det höljt i Lützen-dimma. Idag är den spårbundna kollektivtrafiken så överbelastad och samtidigt så nödvändig, att varje avstängning är en katastrof. Det finns samtidigt ingen möjlighet att utöka trafiken eftersom nattetid är den enda tid som nu finns att tillgå för de reparationer som måste till. Avstängningarna som har plågat trafiken i över ett års tid är en fingervisning om vad som komma skall med deras politik, och är redan tålamodsprövande i kubik.

Svensk Järnvägspolitik Foto: Wikipedia

För att understryka stockholmsfientligheten i sitt partiprogram vill partiet till sist stänga Bromma flygplats. Trafiken skulle då flyttas till det redan hårt ansträngda och överbelastade Arlanda, som dessutom plågas av grannars högljudda klagan över buller. Resultatet skulle mycket väl kunna bli en havererad flygplatskapacitet som i sin tur kommer att inverka på regionens förmåga att fungera som ekonomisk motor.

Detta förslag strider återigen mot de signaler som ges. Arlandas flygplatsledning har redan deklarerat att ingen kapacitet för åtgärden finns, men vad gör det när de realistiskt orienterade politikerna (det där var ironi) dansar likt elefanter i en porslinsbutik.
Artikel i Dagens Industri om Arlanda Flygplatslednings oro för förslaget.

Miljöpartistisk Flygpolitik leder till kraschlandning för Stockholm Foto: World News

Till sist vill miljöpartiet höja bensinskatten. . En åtgärd som skulle drabba främst glesbygd. Här ska ingen komma undan, vi måste ju lära oss att gå de 100 km till arbetet. Vad är skogen till för annat än att gå i och njuta av?

Det är mitt höga nöje att för andra gången i år, få nominera Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Så här lyder motiveringen: ”För er envisa kamp i fördumningsindustrins framkant, där både sagoböcker och moraliskt förfall är verktyg i en tilltagande hattefnattsdans”.