Eftersom jag började blogga i augusti 2014 har det dröjt ända till nu med att utse en foliehattsvinnare. Nu är det så dags och jag har sammanställt en lista med de kandidater som är potentiella vinnare. Tanken är att i demokratisk ordning rösta fram denna vinnare och därmed visa hur demokrati borde fungera för våra makthavare. Klicka i ett alternativ och tryck till sist på knappen ”vote” längst ner och resultatet kommer att presenteras om en vecka. Fram till presentationen är resultatet hemligt. Du har fram till torsdagen den 7/1 klockan 17.00 på dig att rösta och du kan bara avlägga en röst.
Så fort man läser om rasismen så heter det alltför ofta att det bara är vita som kan vara rasister. Vita approprierar andras kultur, vi förnedrar och degraderar och vi är definitivt bara ute efter att utnyttja situationen till vår fördel. Trots detta finns rasismen i alla, inte bara vita. Vissa gömmer sig bakom det faktumet att de kan kalla sig ”rasifierade” och genast blir de lika rasistiska som de som de anklagar för rasism.
Nej, jag förnekar inte att rasism finns. Det gör den och den är vidrig, men talar man om en persons rasism, och det ska man, så måste man också prata om den andres. Talar man bara om en person och dennes tillkortakommanden missar man ju halva debatten. Det är som att säga att man ska tala om politiken som socialistisk, men inte konservativ eller liberal. Det finns många aspekter av ett problem och ingen vinner på att gömma undan dessa.
Det finns säkert de som vill att debatten enbart ska föras ur ett perspektiv och att ett synsätt ska få komma till tals, men det gynnar knappast debatten. Snart är ord som ”rasism” och ”ideologi” (särskilt vissa) ingenting värda eftersom begreppen har förlorat värdet Foto: Wikimedia Commons
Lite glädjande är det då att den omvända rasismen nu har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Petra Åkesson är sociologistuderande från Malmö som har påbörjat en c-uppsats där hon intervjuar invandrarkillar som har sysslat med personrån i staden. Tanken var att se vilka bakomliggande motiv som fanns och de framkom med besked, det handlade om att specifikt söka upp svenskar för att råna dessa och få känna makten över sina offer. Artikel hittar du i DN (unvis.it).
I texten uttrycker en av personerna det rakt ut:
”För mig är det att svenskarna ska lägga sig ner på marken och pussa mina fötter.”
Känslan av att på något sätt ha lyckats finns också där. Att få känna att man har gjort något bra är ett behov alla människor har också de här personerna, de har dock ett lite annorlunda sätt att uppnå detta. Följande citat ur artikeln säger väl allt:
”det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”.
”Vanliga” människor vet gränsen mellan rätt och fel, här har de plötsligt suddats ut. Man ser dessutom till att specifikt sikta in sig på en speciell grupp utifrån etniska urval och ser till att attackera dessa enbart därför att de tillhör denna grupp. Kan något bli mer rasistiskt? Knappast troligt, men ändå fortsätter dumheterna från den sida som menar att rasism bara kan komma från vita.
Sanningen är att all form av selektering på grund av färg, ras eller religion är fel. Idag handlar dock debatten inte om allas rätt till att slippa detta utan bara om vissas rätt, det är lika galet. Foto: ”Rainbowcrayonsphhoto 11261 20090519-1” by Freerange Stock Archives – everystockphoto. Licensed under FAL via Wikimedia Commons
För förnekelsen av all fakta i sammanhanget bara fortsätter, ett exempel är som vanligt Metro som för två veckor sedan publicerade en debattartikel (unvis.it) där skribenten Ibrahim Alkhaffaji förde fram just denna tes. Rasist kan bara en vit person vara, allt annat är påhitt så intervjun i DN är med andra ord antingen fejkad eller helt fel. Dumhet är dumhet, men att fortsätta att förneka när så övertydlig fakta serveras som i DN-artikeln är som att bekämpa själva verkligheten.
I artikeln framförs bland annat argumentet att alla muslimer görs kollektivt skyldiga till attackerna i Paris medan en vit medelklasskille från Trollhättan inte blir symbolen för alla vita. Här avkrävs inte som med muslimer ett avståndstagande från alla vita pojkar. Kan ju låta som ett bärande argument men tyvärr, det är det inte.
Till saken, och det borde Ibrahim Alkhaffaji veta, hör ju att också vissa mer moderata muslimer har vissa svårigheter att ta avstånd från till exempel våldsbejakande extrema organisationer som IS. Ett exempel på det var Rashid Moussas uttalande som du hittar här under. Det är som om de faktiskt inte ser att också de måste välja sida, istället försöker de ducka från ansvaret precis som han gör i inslaget. Uttalanden som Moussas spär dessutom på misstänksamheten mot gruppen vilket är kontraproduktivt.
Visst borde kanske en del unga vita killar ställas frågan om de skulle kunna rusa in på en skola och börja mörda invandrarbarn men är frågan lika relevant? Har vi sett en organiserad hop unga vita män rusa in i invandrarskolor och börja skjuta vilt omkring sig eller spränga bomber? Ja, det har vi faktiskt men i USA. Här hemma har vi varit förvånansvärt befriade från fenomenet så jag frågar fortfarande vad relevansen i frågan finns.
Eftersom vi inte har sett en sån händelse är jämförelsen och därmed Alkhaffajis argument helt befängt! Har inget massmördande skett av en organiserad hop unga vita män, saknas också anledning att fråga alla unga vita män om den saken. Har däremot en mördarsekt tagit sig in i Europa för att där slå mot så många mål man hinner och mörda så många människor man kan, så finns all anledning att fråga om människors motiv och be dem ta avstånd. Allt annat vore tjänstefel.
Vad som inte är befängt däremot är att fråga sig om det inte finns en omvänd rasism. Finns det en rasism finns ju en motsvarighet, ingen påstår väl förhoppningsvis att protestantism inte skulle vara en motreaktion på katolicism t ex. Det är alltså dags att öppna kapitel 2 i ämnet, inte som Nyheter24 eller Metro börja och sluta med det som bara är prologen på historien. För allt som oftast är det just i tidningar som dessa man hittar de mest korkade artiklarna, de där som talar om en sidas fel men inte den andras.
HItta det som inte hör hemma i gänget tyckte Brasse i ”Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter”. Fel tycks man hitta idag också men tyvärr inte alla fel, det är vissa utvalda som upphittas medan allt annat ”glöms bort”. Foto: Youtube
Nyheter24 ja, en fullständigt helkorkad publikation och sämre än de flesta man hittar. Få gånger i historien har väl en tidskrift varit mer välfylld med vad som bara går att beskriva som rena och/eller medvetna lögner. Dessa har dessutom ett syfte, att bevisa ett redan uppsatt tes som voila bekräftas av en ny liten artikel vars innehåll är fel redan från första ordet. Vad sägs om följande artikel (archive-länk) till exempel? Ett generalangrepp på en grupp utifrån hudfärg, utbildning och social status kan väl inte vara annat än rasism…eller?
Tesen för de flesta artiklarna i tidningen är att hitta rasismen i allt och påpeka att det är just detta fenomen. Snart börjar läsaren se samma sak och tänka på samma sätt (?), allt är rasism och den döljer sig i det mest vardagliga av företeelser. Vem kan glömma det rasistiska chipset (archive-länk) till exempel? Också det rasistiska hockeylaget (archive-länk) som dessutom får statliga föreningsbidrag och aktivitetsstöd från kommunen är en klassiker.
Det som är lite bekymrande i de två artiklarna ovan är att ingenstans tas det motsatta resonemanget upp. Visst kan man se två indianhuvuden i profil med en fjäderskrud som en symbol för stereotypisering dvs en form av rasism, men man skulle också kunna se det som en symbol för stolthet och styrka om man bara ville eller kunde. Det kan inte Nyheter 24 och sen är den diskussionen stängd. Allt är rasism – punkt. Återigen missar man poängen med en onyanserad och osaklig debatt där resultatet redan är förutbestämt.
Ett annat bekymmer är att tidningarnas iver att hitta något de så desperat försöker att skapa med halv och hellögner är att de skjuter sig i foten. De kommer ganska snart att inse att de har gjort hela frågan en enorm björntjänst helt enkelt. För vem kan bry sig om ett ord om det används till att beskriva en rasism där det finns lite eller ingen att finna? Ordet kommer snart att sakna relevans, tyngd och prioritet och istället kommer den riktiga rasismen att kunna smita under radarn.
Debatten precis som den amerikanske soldaten som ville slippa ifrån massakern i My Lai – Vietnam – skjuter sig hela tiden i foten. Kanske inte konstigt när man utifrån postkoloniala teorier bygger en tankevärld där en sida hela tiden är skyldig och en annan alltid oskyldig. Sanningen är att båda sidor kan vara lika skyldiga Foto: Wikimedia Commons
Ta till exempel vad Botkyrka kommun håller på med. Där ligger man långt framme i arbetet med projekt som för tankarna till en helt annan tid och en helt annan ideologi. Det började med utrensningen av böcker på biblioteken som jag har skrivit om tidigare, här hittar du artikel (unvis.it) i Ystads Allehanda om saken. Nu går man vidare i samma storartade stil när man vill skapa ett register för rasregistrering (unvis.it), ja det heter faktiskt så när Stockholms Fria frågar kommunen om tilltaget.
Bara ordet ”rasregistrering” som används men helst bör strykas enligt kommunen utan att göra någon större affär av användandet, lämna en bitter smak i munnen och tankarna går genast till en annan tid som sagt. Man säger sig visserligen göra detta för att bättre kunna arbeta mot diskriminering och ojämlikhet men åtgärden lämnar en fadd smak i munnen. För återigen hittar man dock den motsatta bilden.
Det brukar ju säga att det är fascister och nazister som sysslar med allehanda rashygieniska åtgärder, i Botkyrka är det vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet som styr. I Sverige har det dock alltid varit socialdemokratin som har stått för den saken. Kan man kalla Baltutlämningen (Wikipedia) en humanitär handling av solidaritetens främsta tillskyndare? Kan man kalla Ryssutlämningen särskilt human när flera av de hemsända snart hamnade i Gulagläger eller avrättades?
Partiet som många gånger blandar sig i debatten om rasismen har själv ett tveksamt förflutet. Balt & Ryssutlämningarna 1945 där många av fångarna avrättades eller hamnade i Gulagläger är en svensk skamfläck signerad Socialdemokratin Foto: ”Gulag prisoners at work 1936-1937”. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons
Nej, det här är partiet som har många lik i sin garderob och som omedelbart borde skämmas över sin historia. Av länken till Ryssutlämningen framgår också att så prominenta partipolitruker som Tage Erlander var involverade i den smutsiga hanteringen. Samme Erlander hade dessutom redan erfarenheter av att administrera fångläger eftersom han enligt Boråsjournalisten Niclas Sennerteg visste om hur förhållandena var läger där många antinazister satt. Mer om detta i följande länk från SVT.
Här hittar vi alltså ”rasismen” i ett helt annat sammanhang och under helt andra omständigheter än de som man normalt talar om. Med andra ord får man känslan av att de som gapar mest också är de som har mest att dölja. Här talas det om rasism men för det första är inte hela spektrumet av begreppet med i debatten och dessutom upptäcker man att de som är mest högljudda dessutom inte har direkt rent mjöl i påsen. Det är något som åter leder tankarna till att behovet av att en annan vinkling på debatten är nödvändig.
Så ja, prata gärna om rasismen men gör debatten en tjänst genom att tala om ALL rasism. Det måste talas om socialdemokratiska gångna övergrepp, om övergrepp som begås idag, om det som inte är övergrepp men sägs vara det ändå, listan kan göras lång. Den postkoloniala kökkenmödding som nu uppenbarar sig i både Metro och Nyheter 24 duger möjligen som toapapper om man saknar sånt och stor nöd råder. Annars kan båda tidningarna i övrigt stoppa sina reportage upp där de hör hemma – i stolgången.
Dags att stoppa upp debatten som den hittills har sett ut rakt upp i rectum. Den är både missvisande och innehåller inte all fakta, resultatet är djupt missledande och ibland rent lögnaktig Foto: Wikipedia
Löjesguiden nominerar idag både Metro och Nyheter 24 till priset ”Foliehatt of the year”. Motiveringen lyder: ”Genom att förringa och förlöjliga debatten i en viktig fråga är ni och andra högst ansvariga för att göra order ”rasism” till ett urvattnat ord. Visst är frågan viktig, visst behöver den diskuteras men då på de premisser som krävs. Där behöver rasism såväl som omvänd rasism genomlysas, som det nu är läggs istället locket på till delar av debatten. Det gör er till fullvärdiga kandidater till priset.”
Så hände det sig att det utgick ett påbud i Svearnas land från kejsare Löfven, att folk från norr till söder skulle samlas i stad och på land. Tanken var att här skulle de trilskande och de med sd sympatiserande massorna nu granskas och sen lagföras. Där skulle Peter Wolodarski avslöja alla som kunde tänkas ha röstat på SD och ståthållare Arnstad skulle så forma den ideologiska scenen. Minsta misstanke och brunt kort skulle utdelas. På den högsta toppen skulle självaste landets ledargarnityr samlas för domslut.
Ingående frågor om attityd och åsikt frågades så och snart visste de alla vilka miss- dådarna var. Från Blekingarnas land kom så en man som hade påbud om att söka sig till Sölvesborg för utfrågning. Arnstad, Wolodarski och Löfven var alla där. Men så fick Jimmie som han hette, ett nervsammanbrott och var tvungen att ta in på ett vilohem. Trots hans nöd fanns ingen plats att få, kön var cirka 6 månader lång. För trots skatt över alla breddar, hade Svearnas lyckorike inte råd med sådana excesser som vård.
Så gick en grupp med fiskemän mot kust för fångst då en Johan Hakelius i skrud och gyllene peruk uppenbarade sig. ”Var inte rädda” sade han till de förskräckta fångstmännen, ”inatt skall en ny sjukavdelning öppnas för att kunna bota Jimmie”. De trenne fångst-männen lyssnade andäktigt under stor förskräckelse.
Bilden kunde ha innehållit de fem men gör det inte än på grund av felkopplad hjärnvindling i Alliansen. Något som gör att vi fortfarande har Löfven med anhang som regering, berättelsen ska ses som en önskan om något annat inför det nya året Foto: Bruno Piglhein – Star of Bethlehem Wikipedia Commons
Johan Hakelius beordrade dem så att vända om mot Sölvesborg och väl där vägleddes de av en drive-in skylt till stadens Motell. Pilen av neon pekade så mot rum 211 där de så fann den av nöd slagne Jimmie. De sjönk alla ner på knä och skänkte så den medicin som han så väl behövde men förnekats av landets medicinska inrättningar.
De trenne fångstmännen visade sig snart vara vare sig trenne eller män. En fjärde hade gömt sig i den andres högra ficka och de var faktiskt bara en som var man av de fyra. Det var nämligen Ebba Busch-Thor, Annie Lööf, Anna Kinberg Batra och Jan Björklund som stod framför Jimmie.
Jimmies feberblanka ögon betraktade de fyra med stor misstanke men så talte de fyra med en röst. AKB sade så: ”Lugn bara lugn Jimmie-ponken, vi kommer i frid för att förtälja att ett fredens budskap är utkallat från oss alla. Se här, den medicin du så eftersökt och nu en utsträckt hand. Också vi inser nu att vill vi övervinna en tyrann, måste man stå enad”. Jimmie som knappt trodde sina öron prövade en tub revaxör men insåg snart att han hade hört alldeles rätt.
Så förenades de fem och snart flydde både Löfven, Arnstad och Wolodarski landet för att söka asyl i Damaskus. Där blev de hjärtliga vänner med representanter från både IS och Hamas. Svearna däremot levde gott och så var sagan slut……….eller var den det?
Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.
Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).
Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons
Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.
Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.
Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.
Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.
Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons
Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.
SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!
Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner. Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.
Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.
När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons
Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.
Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.
Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.
Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.
Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia
Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.
Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.
Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.
Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons
Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.
Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.
Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.
Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.
Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”
Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.
Historien om vanten som bidde en tummetott har väl de flesta läst eller hört som små. Den handlar ju om skräddaren som ska sy en vante men det slutar inte bättre än att den stackars kunden får stå med en tummetott som enda resultat. I onsdags presenterade försvars- och utrikesministern vad de kommit överens om som hjälp till Frankrike som har begärt hjälp i kampen mot den terror som har riktats mot Paris. Det bidde en tummetott igen.
Frankrike begärde ju hjälp efter attentaten i Paris för en månad sen, Sverige har nu fnulat på ett svar och det måste vara som att spotta på ett övertänt hus och tro att det hjälper. Ett Herculesplan för transport men inga Jas-insatser är väl som att pissa i Nilen och förvänta sig en översvämning. Utrikesministern som var generalmajoren i troppen, menade att den franska begäran var en ”folkrättslig gråzon” och därför var inte bidraget större.
Hon lovar att återkomma med besked i frågan när denna ”folkrättsliga gråzon” är utredd, för i vanlig svensk ordning kan vi inte bara ta ett beslut. Vi måste först utreda frågan i några år. Det är dock inte mycket till argument, Lissabonfördraget ger Frankrike rätten till framställan. I och med medlemskapet har vi redan godkänt detta fördrag och därmed är frågan i stort sett överspelad.
Det har blivit sagodags igen med Margot Wallström som berättare. Jas-plan som blev Hercules och hjälp som förvandlades till ”folkrättslig gråzon” blev resultatet. Foto: Westfaelisches Landestheater
Den delen som handlar om att leasa vapensystem som det också handlar om, är inte så konstig dom det låter. Förfarandet är mer än vanligt i vapenindustrin och har gjorts både förr och kommer att göras i framtiden. Till exempel så erbjöds en gång i tiden Malaysia att leasa Jas-plan, då fanns inga problem med ”folkrättsliga gråzoner” inte. Mer om den nyheten i SVD (unvis.it).
Tyvärr skiter därför utrikesministern i vanlig ordning i det blå skåpet.Visst är det ovanligt med en framställan om att få låna och/eller leasa vapen men detta har lite eller inget att göra med folkrätten som inte tar hänsyn till om IS dödas av svenska eller franska vapen. EU-samarbetet ger dessutom Frankrike rätt att begära hjälp men detta ser nu Sverige ser som ”en folkrättslig gråzon”. Men säg den gång Margot Wallström över huvud taget landar rätt i tillvaron. Hennes misslyckanden och krumbukter är en väl etablerad naturlag hittills okänd för vetenskapen. Låt oss kalla denna för ”Margots Lag” i brist på andra namn.
Margots lags första stipulation säger att man ska alltid peka på det som inte är, för att dölja det som egentligen är. Sanningen är ju att i beslutet finns säkerligen överväganden som ”hur kommer Miljöpartiet att reagera”. Kanske finns också en rädsla för hur landets muslimska befolkning ska reagera, det är ju inte alldeles självklart att ta avstånd från IS i alla läger.
Vem som dödar dem och varför har betydelse men inte vad vapnen har för nationalitet. Utrikesministern hävdar ju att Frankrikes begäran är en ”folkrättslig gråzon” då den i själva verket är rätt legitim Foto: BBC
Efter migrationsuppgörelsen gäller det ju att tassa försiktigt med Miljöpartiet och en väl prövad metod är ju att ge dem något som belöning för att de har varit så duktiga trots att de inte har varit det. På det sättet ser det ju ut som om Miljöpartiet har vunnit något och därmed kan kritiken internt i partiet kanske stillas.
Margots andra lag säger att om du har två sidor att tillgodose se alltid till att gynna den som i längden kan ge dig mest. Just därför att försvarsministern är ansvarig för försvarspolitik är han ju både mindre värd och mindre värd att ta hänsyn till. Miljöpartiet däremot har ju lidit skada genom migrationsuppgörelsen och måste därmed kompenseras.
Frankrike kan ju däremot inte vara så roat. De har fått ett handfast exempel på hur solidaritet ser ut i praktiken. När all skitsnack är bortskalad från den fina fasaden Socialdemokraterna håller sig med är det detta som återstår. Ett stackars transportplan och en direkt felaktig förklaring som mest liknar amsagor.
Det lär nog komma surt igen om Sverige någon gång har fräckheten att komma med motsvarande krav på andra i ett annat sammanhang. Hade jag varit fransman hade jag inte brytt mig om att skicka kourin ens om Stockholm hade varit övertänt i framtiden.
Hade jag varit Frankrikes försvars- eller statsminister hade jag inte tillåtit export av kourin ens om Sverige såg ut som på bilden. Inkonsekvensen och motviljan att ställa upp ställer till det och regeringen står än en gång i skamvrån Foto: Youtube
Sen har vi en försvarsminister som nu är satt i en alltmer prekär situation och som hela tiden blir åsidoställd trots goda ambitioner och idéer. Utrikesministern har kört över honom, statsministern har prioriterat att hålla Miljöpartiet lugna och på andra sidan står nu en mycket besviken nation. Den enda ministern i regeringen med kunskap, lugn och saklighet är därmed schavotterad, resten är historia och allt för att tillfredsställa ett parti bestående av illa maskerade hippies.
Inte nog med det, hela tiden när de här nyheterna dyker upp kan man ju tala om besvikna medborgare som jag själv. Medborgare som för varje händelse inser att det som kallas ”regeringen” blir alltmer omöjlig och att en annan lösning än denna måste hittas. Vi lever i en tid av utmaningar och problem, det vi har fått är en regering som inte klarar av sitt jobb och än mindre har kompetensen att klara det. Såna här uppvisningar visar bara att den typen av kritik är helt riktig.
Utrikesministern har i vanlig ordning inte bara gjort bort sig utan också visat sig vara en rätt obehaglig typ. Presskonferensen med Peter Hultqvist utvecklade sig ju till en stilstudie i härskartekniker från utrikesministern. Återigen ett tecken på Margots lag andra stipulation där det gäller att offra rätt part med andra ord. Kvar med en klump i halsen är nog fortfarande regeringens enda starka kort, veckans mobbarinsats står däremot Margot och Mp för.
Försvarsministern hoppas fortfarande på att få erbjuda Jas, Wallström har bestämt det ska vara ett enda Herculesplan. Försvarsministern har fått in förfrågan om att leasa och låna vapensystem, utrikesministern bestämmer att det ska utredas om det är förenligt med svenska vapenexportregler. Detta trots att det inte är frågan om export. Gissningsvis igen för att tillfredsställa partiet som tror att militär är till för att strö rosenblad och stänka liljekonvaljvatten på fiendesidan. Det är samma parti som tror att militära problem försvinner genom att låta bli att ta politiskt ansvar.
Semi-hippiesarna i miljöpartiet ser säkert kanoner och gevär som något man skjuter blomblad och rosenvatten med. Nu har de fått sin kompensation för nederlaget i migrationsfrågan. Foto: ”Red Rose Petals (4386388455)” by THOR – Red Rose Petals. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag regeringen minus Peter Hultqvist till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har helt enkelt blivit prenumeranter på priset och inte undra på det. Med en utrikesminister som den vi har och två partier som konsekvent vägrar att förstå sig på verkligheten är inte det så konstigt. Det är ju trots allt just därför ni är så frekvent återkommande i nomineringarna. En tradition ni upprätthåller med rak rygg och en avsaknad av sinnelag för kloka beslut.”
Det är alltför ofta man kan konstatera att de dåliga nyheterna dominerar i samhällsdebatten. Därför går det också oftast i moll här på bloggen, men jag ska försöka råda bot på detta genom att emellanåt presentera en nyhet eller händelse som väcker ett riktigt gapskratt. Tanken är att dessa inslag inte ska nomineras till några foliehattar utan bara tjäna som lite upplyftande stoff i allt elände.
Det första i den raden handlar om den eventuellt kommande republikanske presidentkandidaten Donald Trumps uttalande om att muslimer ska stoppas från att besöka och flyga via USA då dessa enligt honom utgör ett hot. Mer om uttalandet hittar du i Aftonbladet (unvis.it). Inget jag tycker är särskilt smart då det snarare kommer att öka klyftorna än att läka dessa. Det är också lite fördomsfullt att dra alla över en kam och säga att de alla ”utgör ett hot”. Visst utgör vissa personer ett hot, men alla?
Utspelet kommer efter förra veckans terrordåd i San Bernadino i Kalifornien där ett muslimskt par som hade radikaliserats sköt ihjäl 14 personer innan de själva dödades. De båda som var gifta sympatiserade med IS och efter handlingen skröt IS egna propagandakanaler om dådet. Mer om händelsen i SVT (unvis.it).
Reaktionerna på Donald Trumps utspel har varit blandade både här och i USA. Vissa menar att det är en nödvändighet, andra att det fördomsfullt och också bryter mot olika konventioner. Den roligaste reaktionen hittar man dock från muslimska fundamentalister i Afrika. Här nere ser du ett klipp på detta och ingen kan väl tvivla på att känslornas vågor går höga. Killen hotar till och med Donald med omskärelse och viftar lite hotfullt med kniven som för att understryka.
I tisdagens SVD kunde man läsa en stor intervju (unvis.it) med statsministern. Där framgick bland annat att han nu siktade in sig på samhällsbygget efter migrationen, ett bygge som för övrigt ska ske med lånade pengar. En annan sak var att i EU-frågan var det dock lika nattsvart som alltid. Kunde man förvänta sig något annat när ett av landets mest EU-fientliga partier fick ta plats i regeringen?
Miljöpartiet är inte partiet som alltid har levat i samma universum som oss andra vilket också gäller enskilda medlemmar. Långt efter att EU-omröstningen var över fortsatte motståndet trots att omröstningen var bindande. Foto: Twitter
Ja, jag är brinnande Europa-vän, det sticker jag inte under stol med. Anledningen är helt enkelt den gemensamma nyttan med projektet som har lett till en bättre ekonomisk och därmed social utveckling. Statsministern säger sig också vara en EU-vän men missar samtidigt poängen eller gör han möjligen en medveten feltolkning av hela situationen?
Statsministern får följande utlägg och fråga:
”Stefan Löfven är en stor EU-vän, och han har under hela flyktingkrisen hänvisat till att EU måste ta ett gemensamt ansvar.
Har det hänt?
Han ger följande svar:
”Nej, det tycker jag inte.”
Det kan tyckas vara ett rakt svar på en rak fråga, inga krusiduller här inte. En del menar att svaret dessutom är helt riktigt, jag kan inte hålla med mindre. För det finns en sak han glömmer bort. Hur kan han kalla sig EU-vän efter det där svaret? Låt mig förklara, EU precis som alla andra medlemsorganisationer är vad man gör dessa till. De är summan av vad de olika länderna vill och är beredda att göra. Vill man bjuda till går samarbetet bra, vill man inte det gnisslar det.
När vi talar om nationer blir det extra känsligt eftersom självständighet och själv-bestämmande ska balanseras mot det gemensamma goda. En balansgång som inte alltid är lätt då olika länder kan ha olika behov och därför agerar annorlunda i olika faser t ex över tid. Så fungerar FN och så fungerar EU. Lägg därtill olika inre behov som länder har. Är dessa tillräckligt motstridiga kan man räkna med motsättningar.
Olika ingångsvärden ger också olika resultat. Vill man se skillnaderna får man splittring, vill man se det gemensamma uppnår man betydligt mer. Statsministern hade som ingångsvärde att vi klarade allt själva, när vi inte gjorde det var det redan försent Foto: Wikipedia
Att skylla på EU i den nuvarande situationen är att göra det lätt för sig, för att inte tala om en felaktig analys. Det är de olika ländernas olika behov som drar åt olika håll och därmed har skapat både motsättningar och inre stridigheter. Så hur kan han påstå att EU inte tar gemensamt ansvar? De är ju resultatet av medlemsländernas inställning och kan knappast lastas för att länderna agerar mot varandra.
Ett sånt exempel är vår egen statsminister. När migrationsfrågan plötsligt och akut dök upp var det Miljöpartiet som genast var där och högg. De ville ju att i stort sett hela världen skulle tas hit hippies som de är. Snart hade statsministern prioriterat samarbetet först och Europasamarbetet sist, något som kom att få konsekvenser. För med sin handling sände han en signal till de andra. Vissa som Tyskland hakade på, andra som Ungern började genast protestera.
Sanningen är ju att så länge länderna ser till sina egna behov först, kommer också lösningarna att lysa med sin frånvaro. Något som framgick i migrationsfrågan. Här kan man ju dessutom lägga till att ländernas regeringar ska vara överens för att ett förslag ska gå att genomföra, något de alltså inte är just nu. Anledningen till det är enkel, i den nuvarande tillspetsade migrationssituationen ser alla till sina egna intressen först och andras sen. Vissa kan och vill ta emot flyktingarna, andra har inte de resurserna eller vill se dem där.
Resonerar man så betyder inte överenskommelser så särskilt mycket. Schengen är helt överspelad och frågan är om avtalet ens kommer tillbaka. Ett annat avtal som är överspelat, åtminstone tillfälligt, är Dublinförordningen som ju säger att det landet en flykting söker asyl i först, också är det enda landet de kan ansöka om asyl i. Anledningen till att båda avtalen nu är kokta är just bristen på samsyn och därför ett agerande i egenintresset där priset blir än mer splittring sins emellan.
John Cleese förstår det statsministern inte fattar av svensk inrikespolitik nämligen att genom att göra miljöpartiet till lags i migrationsfrågan gick han för långt och tappade greppet om den bilaterala politiken. Foto: Youtube
Vill statsministern återupprätta EU som organisation, och det vill han ju eftersom han är EU-vän, borde han alltså istället för att peka finger på något som knappast kan lastas för den nuvarande situationen, istället se till att mana medlemsländerna till samsyn. Det hade varit att ta ansvar för den situation som uppstått, nu pekar han istället anklagelsens finger. Och nog har han skäl att peka finger, regeringens agerande har inte varit helt klarsynt den heller. Alltså vill han göra det alla politiker gör när de gör bort sig, peka på någon annan!
Först gjorde Stefan Löfven ett stort propagandanummer av att vi skulle vara en ”humanitär stormakt”. Något vi absolut inte är men det ledde i varje fall fram till att Sverige plötsligt tog emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Snart kunde man nämligen läsa om flyktingar som fick sova utomhus i höstkylan därför att regeringen hade tagit sig vatten över huvudet, mer om det i Sydsvenskan (unvis.it). Hur detta rimmade med ”humanitär stormakt” var jag nog inte ensam om att undra.
När det inofficiella misslyckandet var ett faktum, något regeringen aldrig erkände, började regeringen agera. I EU agerade han efter linjen att alla medlemsländer solidariskt skulle ta emot och därmed avlasta oss. Det gjorde vi genom att begära en omfördelning till andra länder, du kan läsa om den saken i Aftonbladet (unvis.it). Nu blev det dock alldeles klart att de olika länderna hade noll eller liten samsyn i frågan, Sverige stod ensamma och tillsammans med Tyskland fick vi nu ta lejonparten av flyktingströmmarna.
Blir en usel situation värre och dragkamp utbryter, lär alla stå som förlorare till sist. Statsministern har hanterat hela migrationsfrågan klantigt och nu betalar han priset men försöker skylla på någon annan – Lågt! Foto: Wikimedia Commons
Resultatet föll också delvis tillbaka på Löfven eftersom han från början hade deklarerat att ”Sverige är en humanitär stormakt” och att vi i stort sett kunde ta emot all världens befolkning om så behövdes. Varför skulle då de andra länderna bry sig, vi skulle ju fixa problemet åt dom? Regeringen hade ju redan sänt en signal, nu sände de en annan utan att ens förankra den med de andra eller sondera terrängen med hjälp av utrikesministern. Att hon inte kopplades in kan ju haft andra hrm skäl.
Plötsligt började stormakten Sverige alltså agera annorlunda och de andra drog öronen åt sig. Länder som Ungern har en lång historia av ockupation och vill inte bli påmind om den för en sekund. Rumänien är fattiga bortom fattningsförmåga och måste bygga upp ett civilsamhälle, inte utsätta det för mer prövningar. De olika förutsättningarna och därmed de olika agerandena gjorde sig istället gällande. Bloggen Fnordspotting har också gjort ett inlägg om regeringens misslyckade migrationspolitik.
Vi hade alltså olika intressen som länder men regeringen målade in oss i hörnet, inte Ungern och inte Rumänien. Ungern har dessutom en politisk balansgång att gå igenom där demokrati har ställts mot fascism. Varför göra det som skulle göra antidemokraterna än starkare? Länder som Ungern kunde alltså inte agera annorlunda. Reaktionen blev minst sagt konstig från regeringen Löfven och från godhetsrörelsen som ryckte till dess undsättning.
Det diplomatiska språket länder emellan i migrationsdebatten har lämnat en del att önska det tidvis mer liknat en kickboxningsmatch. Anna Hedh med fler och deras ordval har uppenbarligen varit detsamma som statsministerns då de tillhör samma parti, men han har sluppit nedsmetnngseffekten Foto: Wikimedia Commons
Istället för att skapa en samlad bild av landet och dess överväganden, vilket en analys värd namnet hade kunnat gett, började man med att ifrågasätta deras medlemskap. Anna Hedh (s) gjorde processen kort, hon menade att landet inte borde få vara medlem i EU. Snacka om diplomatiskt språk! Du kan läsa om hennes och Cecilia Wikströms syn i artikeln i Europaportalen.
Nej, jag försvarar inte Viktor Orban eller Ungern, men en lite mer nyanserad syn och en bättre analys hade väl varit på sin plats. Att dessutom fulspela med en partikamrat som Anna Hedh för att inte smeta ner regeringen men ändå framföra ett budskap från den, kom ihåg att hon trots allt är sosse, var lagom mycket under bältet. Så vad förväntade sig statsministern sig för resultat efter det tjuvnypet?
Bilden blir allt mer klar, statsministern har själv bidragit till det han är så besviken på. Hans inledande stolta paroller sände fel signaler. Han agerade plötsligt tvärtemot sina egna stolta föresatser och när han inte fick det gensvar han ville ha började en retorik som snarare stötte bort än knöt an. Nu till sist uttrycker han sin besvikelse över en organisation han har varit med och bakbundit med sitt egna agerande och uttalanden. Det hela är precis så smaklöst som när statsministern gör sitt bästa för att ytterligare förstöra.
Vad vill egentligen statsministern? Han säger sig vara en vän men hans agerande i migrationsfrågan har inte bara förstört här hemma utan också på det utrikespolitiska planet har han ställt til det. Foto: Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Se grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt egna brukar det ju heta för att citera bibeln. Det är så väldigt lätt att peka på andra men inte se det egna beteendet. Det är till och med rätt bekvämt att skylla på andra för att själv slippa ansvar. Det gör dig och din regering till fulländade kandidater till priset.”
Innan du läser följande inlägg bör känsliga läsare varnas för en del grafiska detaljer omnämnda i ord. Det är ingen artikel för svaga nerver eller lätt upprörda magar med andra ord. Se till att ta ett djupt andetag, läs inte inlägget innan lunch eller annat matintag. Det kan inverka menligt på smak och matlust.
Jag hatar tidiga mornar! Allt som ska ske innan klockan tio på morgonen är en styggelse. Det är därför inte särskilt roligt att sitta på möten eftersom dessa alltid ska bokas in från klockan 8 av någon anledning. Förra veckan var späckade av sådana och det är därför jag har varit lite dålig på att blogga, jag har helt enkelt varit för trött. En intressant sak kom i varje fall fram på ett av dessa möten. Det var hur bekvämt det måste vara för vissa människor när man kan slippa ta ansvar för vad man själv ställer till med.
Runt om i Stockholm finns det pendeltågsstationer, en av dessa heter Västerhaninge. Som på så många andra stationer finns där en offentlig toalett som bara man kan hosta upp en femkrona kan använda för att uträtta sina naturbehov på. Till ”naturbehov” hör dock inte att tvätta sina kläder i handfat eller smeta avföring på väggarna på nämnda toalett, ändå är det just det som har hänt.
De flesta av oss vet hur man ska använda en toalett, vi har helt enkelt fått grundläggande potträning. Andra är inte fullt lika kunniga och det är den kniviga situationen som har uppstått i samband med att hela artisteliten dansade in ett nyttt fenomen och problem Foto:Pixabay
För när Malena, Henrik, och Jonas gjorde gemensam sak med Stefan, Gustav och Åsa i regeringen, så gjorde man också just toaletten i Västerhaninge till en plats för allehanda snusk. För resultatet blev ju en hord av så kallade EU-migranter. Vad jag egentligen skulle vilja kalla dem tänker jag inte skriva med risk för att bli stämplad som nazist eller Breiviksanhängare. Kanske är jag redan stämplad som det så jag har väl inget att förlora.
Det är nu det bekväma kommer in. Jonas bor på Södermalm i Stockholm, Malena på Kungsholmen i Stockholm och Henrik bor i Vasastan också det i Stockholms innerstad, med andra ord ingen av dem bor i Västerhaninge. Det är ett bekvämt avstånd på ca 25 kilometer mellan dem och Västerhaninge! För med avståndet kan man sitta där på Södermalm och mysa tillsammans över hur goda man är, utan att för den sakens skull ens komma i närheten av det som ibland kallas ”verkligheten”.
Men inte bara det! De behöver inte bara låta bli att veta, de kan också slippa hantera det resultat som nu börjar dyka upp. De här människorna jobbar ju nämligen inte som städare eller sanerare, de har fina små jobb där de gör verklig nytta inom media och artisteri. Där kan de vara solidariska hela dagen och när de kommer hem kan de skita lika mycket i det hela som EU-migranterna har gjort i toalettstolen i Västerhaninge.
Det tycks inte vara någon mening i att begära att politiker eller artister som ställt till det hela ska ta sitt ansvar. Responsen kunde lika gärna varit som den på bilden
Inte heller Åsa, Gustav eller Stefan behöver drabbas av det sketna beteendet i Västerhaninge. Gustav finner också sina trygga hemkvarter på Södermalm i Stockholm och Åsa har ju sin numer riksbekanta husbåt. Stefan bor i också han i Stockholm efter att ha flyttat från Örnsköldsvik. Ingen av dem bor alltså ens i närheten av Västerhaninge. Tänk så bekvämt! Man kan dansa och sjunga lite grann och snart älskar alla en, men att ta ansvar där går gränsen. Att allt händer långt ifrån där man bor är också det bekvämt.
Så vad väntar du på Stefan! Dra på dig saneringsdräkten, kom ner till platsen för dådet och ta ditt ansvar! Jag lovar en annorlunda underhållning och du kan till och med få gräva utan spade i toaletten. Problemet är väl som alltid avståndet mellan det sagda och det gjorda. Ord som ”solidaritet” är så lätt att använda, men så himla svårt att omsätta i handling. Innefattar det dessutom att ta ansvar för vad man själv har varit med och ställt till med, lär avståndet växa än mer.
Istället är det andra som får ta det ansvar som borde vara deras. Det måste vara enormt bekvämt att sitta där i sitt elfenbenstorn och blicka ut över en värld där fåglarna kvittrar och lejonen och lammen vilar sida vid sida. Att ta ansvar för vad man själv har ställt till med är däremot för mycket begärt. Ingen kommer någonsin att få se Malena Ernman ta på sig en saneringsdräkt och ta sig an ett rätt vidrigt jobb i Västerhaninge.
Chansen att få se Malena Ernman dra på sig dräkten och åka till Västerhaninge för att ta hand om det som är resultatet av hennes engagemang lär vara minimal. Hon skuttar nog vidare i tillvaron och inhämtar priser på ryggdunkarfester Foto: Wikimedia Commons
Hon kan istället sitta och ta emot priser för sina ”insatser”, hon vann ju trots allt bluffpriset Martin Luther King-priset som Världen Idag kan berätta mer om. Nu kan hon gå på ytterligare en ryggdunkarfest och för en stund glömma alla de som får slita med resultatet av vad hon och de andra har ställt till med. Det förutsatt att hon ens tänker eller bryr sig om dem vilket jag tvivlar på.
Jo, jag kallar ett pris som inte har det minsta med Martin Luther King att göra för bluffpris. Det har ingen anknytning till person, land, släktingar eller ens delstat. Istället har det med Socialdemokratin och frikyrkan att göra vilket inte minst har speglats i vilka som har varit pristagare. Om priset och dess instiftande kan man läsa om i en artikel på Wikipedia.
Man kan med andra ord med rätt stor sannolikhet misstänka att detta pris är ytterligare ett av dessa priser som enbart har till syfte att lyfta fram en politik och samtidigt dunka varandra i ryggen. Det är alldeles säkert också ett sätt för socialdemokraterna att få marknadsföra sig som så solidariska. Initiativet till priset togs till och med av socialdemokraten och riksdagsledamoten Joe Frans 2004. Hade jag varit ättling till den verklige Martin Luther King hade jag varit rätt förbannad över priset.
Det är rätt naturligt att se så här bedrövad ut över händelsen men den visar också hur verklighetsfrånvänd hela samhället har blivit. En ställer till med allt, någon annan får städa upp och vi gemensamt får betala Foto: Wikipedia
Nu tror säkert hela godhetsrörelsen inklusive Jonas, Malena och Henrik att jag min arme stackare i vanlig ordning har skitit i det blå skåpet. Allt jag i så fall skulle ha är ett ynka exempel från en kryptisk plats vid namn Västerhaninge. Jag är ju trots allt en anhängare av Breiviks manifest trots att jag inte är det, jag är säkert också en SD:are trots att jag aldrig har eller kommer att rösta på dem. För det är ju så man sliter alla som opponerar sig i småbitar.
Nej, så är det inte ni verklighetsfrånvända. Tyvärr finns det fler exempel där samma grupp människor som har besudlat toaletter runt om i landet bevisligen har haft ett finger med i spelet och kanske mer än ett finger. Här hittar ni i godhetsrörelsen ett exempel från en artikel (unvis.it) i Expressen från Västerås. Här har Expressen hittat ett exempel från Kista nordväst om Stockholm. Ett tredje exempel kommer från Malmö och berättas om i Samtiden. Där kan man roas av hur kyrkogårdar i Malmö nu blir offentliga toaletter.
Samtidigt är det så att i just Malmö har organisationer som Allt Åt Alla lyckats i sitt uppsåt att hindra allt ingripande mot den här typen av företeelser. Där polisen har tvångsflyttat läger som slagits upp olagligen på annans mark, har man varit där och till och med ockuperat stadshuset i staden. Återigen behöver Malena, Jonas och Henrik inte smutsa ner sitt klanderfria yttre med aktioner som dessa. De har ju ytterligare lite ryggdunkarfester att gå på.
Godhetsrörelsen lär inte förlora sömn över vad som händer i Västerhaninge, de kommer att kunna gå till sängs ikväll med rent samvete och en god natts sömn framför sig. Foto: ”51-aspetti di vita quotidiana, sonno,Taccuino Sanitatis, Cas” by unknown master – book scan. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons
Också Gustav och Åsa kan vila relativt ostört ikväll i sina kvarter på Söder och på sin båt. Det här drabbar ju andra och så finns det ju nya prestigefyllda titlar man kan uppnå. Inte ens statsministern behöver ta sitt ansvar eller leva upp till sina stolta paroller om denna eviga solidaritet. Alla är nöjda utom de stackarna som får ta hand om en toalett i Västerhaninge. Stefan borde kanske tänka på att flera av de som nu har fått det tvivelaktiga nöjet att städa upp, själva är invandrare och inte har så mycket val än att ta dessa skitjobb.
Han har väl alltid ett lite regeringsmöte han måste närvara på eller en ny liten potentat han måste träffa. När han väl väljer att titta ut över verkligheten är det den där tillrättalagda Disney-versionen han får se. Den mer skitiga verklighet som andra måste genomlida kan han möjligen notera genom att ögna igenom en tidning eller två. Verklighetsuppfattning och konsekvens tycks ha blivit alltmer sällsynt i vår tid.
I värsta fall är det inget han ens bryr sig om, Västerhaninge är trots allt inte världens mittnav. De som bor där är dessutom inte vare sig lika inflytelserika eller lika viktiga människor som de fina medborgarna på Södermalm där så många av våra opinions-bildare bor (Ledsen, det där var ironi!). Här gäller det att välja sina vänner med andra ord. Västerhaningebon går alltid att lura, Södermalmsbon kan man få att skriva så att Västerhaningebon kan luras genom tidningar och TV.
Makthavarna måste fortsätta lura oss och vad bättre än via media. Många av de som jobbar med media bor ju på Södermalm i Stockholm alltså är stadsdelen viktigare än Västerhaninge Foto: Wikimedia Commons
Att slippa den bistra verkligheten och skönmåla den för väljare som mer än gärna låter sig luras till att tro att det han företräder är en ansvarstagande och solidarisk rörelse, har likt partiet han leder blivit något av en folkrörelse i vårt land. Problemet är bara att när man skrapar på ytan hittar man något annat, något än mer illaluktande. Det är det arvet Löfven och Ernman och alla de andra lämnar efter sig där andra betalar priset för vad de ställer till med. En enkel toalett i Västerhaninge har blivit en symbol för något större, något vidrigare.
Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen och regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En ovanligt stinkande historia har nått sin kulmen. Er förmåga att spela ljugtomten är så mångfacetterad och så bottenlös att man tar sig för pannan. Det gör er till utmärkta kandidater till priset.”
Mer om godhetsrörelsens representanter och deras så kallade godhet kan man läsa vidare om på bloggen Anybody’s Place.
Sverige kan ha en annalkande regeringskris på gång. Inte mig emot, det är i så fall Miljöpartiet som skulle tåg ut och vad jag tycker om dom ska jag inte uttrycka i ord. Själv ser jag det helt enkelt som det bästa som skulle kunna hända. Brytningen S+MP är till och med något som borde hänt förra året efter Åsa Romson berömda tal i Almedalen.
Den nya situationen som har uppstått i kölvattnet på regeringens beslut om migrationsstopp där det visade sig att frågan har splittrat Miljöpartiet långt ner i maskrosrötterna. Läs mer om upproret i artikeln (unvis.it) i Expressen. Det har gått så långt att medlemmar har lämnat partiet som ges exempel på här i Expressen (unvis.it). Den alltid lika suveräna bloggaren Fnordspotting har skrivit om miljöpartiets nya dilemma.
Frågan är om inte avgasrören i MP har hamnat ur askan i elden. Överenskommelsen med s i migrationsfrågan kan bli en Pyrrhusseger som får partiet att åtminstone lämna regeringen och kanske också spricka. Foto: ”DandelionFlower2” by UpstateNYer – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons
Det interna upproret har nu nått regeringskansliet. Chrisitian Valtersson har hittills varit politisk sakkunnig i statsrådsberedningen för Miljöpartiet, det är han inte längre. På grund av överenskommelsen lämnar han nu posten, DI har skrivit mer om händelsen. Händelsen visar alltså att detta inte bara är ett problem som handlar om väljarna och medlemmarna på lokalt eller ett individuellt plan.
För partiledningen kommer det nu som en obehaglig överraskning att sprickan går hela vägen upp i partitoppen och att folk dessutom går så här långt i sitt motstånd. Det skulle till och med kunna visa sig att partiet håller på att spricka inifrån över frågan. Den klara skiljelinjen går ju mellan pragmatiker som ser makten som det viktigaste och de som ser principerna och sakpolitikens innehåll som det viktigare.
De båda avgasrören Åsa Romson och Gustav Fridolin välkomnar säkert inte nyheten. De båda är starkt ifrågasatta efter överenskommelsen men också för andra saker. Utåt försöker man att hålla en god min men inåt och också utåt från vissa håll, har det ibland låtit annorlunda. Bertil Torekull var en av dem som tog bladet från munnen angående Åsa Romson och han gjorde det publikt i Expressen (unvis.it). Kritiken efter artikeln var stenhård men mot Torekull, inte Romson.
Också inom mer militanta falanger inom miljörörelsen har framför allt Åsa Romson fått klä skott för kritik. Det har bland annat hetat att hon har talat med kluven tunga när hon har föreslagit mjukare linje när hon har argumenterat för en senareläggning av avgaskraven än vad som har varit EU-kommissionens linje. Mer om den saken kan man läsa om i Miljöaktuellt.
De mer militanta inom miljörörelsen är också på marsch. Man menar dels att miljöpartiet har sålt ut sina värderingar och från andra håll hörs signaler om svek i sakfrågor som utsläppen. Foto: Wikimedia Commons
Regeringsmakten kan alltså ha visat sig bli en Pyrrhusseger (Wikipedia) för Miljöpartiet. Priset kan ha blivit för högt och nu gäller det för de två avgasrören att visa ledarskap om man ska kunna hålla ihop det som återstår av partiet. Hittills har dock ingen av dessa visat ett enda tecken på förmågan att leda så oddsen är nog ändå rätt låga om striden skulle trappas upp.
Hittills har ju ”ledarskapet” visat sig något valhänt. Åsa Romson har gjort det ena mer förvirrade uttalandet efter det andra, exempel här (unvis.it) från SVD. Gustav Fridolin har mest sysslat med plakatpolitik och att dölja det faktumet att han misslyckats med skolan som han lovade att fixa på 100 dagar. Mer om det misslyckandet på Expressens debattsida (unvis.it).
Ett sånt parti i regeringen är enligt mig så pass magstarkt att det bästa som kunde hända är just att Miljöpartiet lämnar regeringen och att Löfven söker andra krafter att regera med. Den här gången bör hans utgångspunkt vara partier som är beredda att ta ansvar för landet istället för att slita sönder det med felaktig politik. Något som utesluter både MP och V. Men kanske kommer tomten nu med en förtida julklapp, Miljöpartiets uttåg vore det bästa som kunde hända i varje fall i min värld.
Miljöpartiet har ställts inför en rätt trasslig situation. Man måste bemöta och lugna kritikerna samtidigt som man ska leva upp till det som just för kritikerna är det oacceptabla. Mitt i soppan ska två avgasrör som hittills inte visat större ledarförmåga styra upp ett parti i fritt fall. Foto: Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Regeringsmakt är detsamma som ansvar, något ni har visat ett klart underskott på. Där det borde funnits kunskap finns plakatpolitik, där det borde funnits ansvar finns tramsigheter och där det borde finnas insikter finns verklighetsförnekelse. Tre faktorer som borde utesluta er från all makt men ändå inte gör det. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”
Man kan inte säga annat än att vår utrikesminister levererar, ett värv hon har lyckats med snart sagt varje dag. Att det är på de mest bisarra sätt spelar ingen roll utan det är ju att leverera som är det viktiga. I en regering som präglas av fullständig idioti och letargi tycks ju sånt bli extra viktigt. För nu har utrikesministern gjort det igen, bort sig alltså. Den här gången är det dessutom mot hennes egna partis uttryckliga vilja som hon agerar.
Västsahara är ett område i Nordafrika som sedan mitten av 70-talet är ockuperat av Marocko. FN anser att det är en ockupation och Sverige anser samma sak. Socialdemokraterna har till och med tagit kongressbeslut på att ockupationen är olaglig och att landets enda rättmätiga representant är gerillarörelsen Polisario som kämpar för självständighet i området.
EU och därmed Sverige hade ett avtal om handel med Marocko. Snart hade det åsidosatts av EU-domstolen eftersom det innefattade Västsahara som är ockuperat. Det är den domen Margot Wallström vill överklaga Foto: ”Shake hand” by Lucas – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons
EU slöt för en tid sedan ett avtal om handel med Marocko. Avtalet gav Marocko tillgång till den inre marknaden och fördelar i handeln med EU för att knyta närmare förbindelser mellan de två. I torsdags sades avtalet upp av EU-domstolens lägre instans, den så kallade tribunalen, anledningen var att avtalet innefattade Västsahara och dess naturresurser vilket ogillades helt i linje med den inställning så gott som hela Västvärlden har haft i frågan.
Tribunalens beslut går precis som i svenska domstolar att överklaga till högre instans för prövning. Det lite överraskande är att det är just det som utrikesministern vill, hon uppmanar nämligen riksdagens EU-nämnd att fatta beslut om att överklaga beslutet till högre instans. På Sveriges Radios hemsida kan du läsa och höra mer om händelsen. Vår klippa till utrikesminister vill alltså att ett avtal som ger carte blanche åt Marocko att handla obehindrat trots en hel värld fördömer deras ockupation ska överklagas!
Det hela är om man får använda sådana ord och det får man, så befängt att jag faktiskt tror att hon inte har fattat en hel del här. Har hon fattat att domen är till fördel för Västsaharas folk precis som hon och hennes kongressledamöter en gång ville? Har hon fattat att domen vänder sig mot den ockuperande nationen och inskränker deras möjligheter att fortsätta profitera på situationen genom ett avtal som var ett misstag att ens ingå?
Utrikesministern är numer stamkund i de blå skåpen. De ständiga fadäserna har knappt lagt sig förrän nästa dikesåkning väntar. Ministern och regeringen blir allt mer bisarr att skåda. Foto: Wikimedia Commons
Ja, jo det finns förstås en liten vinkling av det hela som kan förändra hela västs syn på frågan. Polisario som hittills har varit den enda erkända motparten i förhandlingarna om Västsaharas framtid, har under de sista åren genomgått en radikalisering som inte varit bra. Band till både IS och Al Qaida har knutits, mer om det ur tidskriften Lemag.
Men om utrikesministern ville åberopa den lilla försämringen har hon istället åsidosatt den demokratiska processen. Hon har ju i så fall kört över ett kongressbeslut. Problemet är också att hon inte ens nämnt denna förändring i ord. Hon har aldrig tagit upp Polisarios radikalisering eller den förändrad hotbilden som i sin tur har förändrat Sveriges syn på frågan eller vårt handlande gentemot Marocko.
Som jag skrev har ju Socialdemokraterna ett kongressbeslut på att Västsahara är ockuperat område och att Polisario är den enda legitima motparten eller om man så vill områdets regering. Detta förutsatt att man kan tala om en sån eftersom området är ockuperat. Det är väl här hon måste börja, att helt enkelt få en kongress att ändra beslutet baserat på de nya uppgifterna som framkommit.
Utifrån ett sånt kongressbeslut kunde hon sedan ha agerat som hon gjort med motiveringen att Sverige inte längre följer sin tidigare utrikespolitiska linje. Det skulle alltså betyda en utrikespolitisk kursändring som i sin tur hade kunnat ge stöd åt EU-kommissionens besluta att sluta ett fördelaktigt avtal med Marocko. Till sist hade hon med EU-nämndens godkännande överklagat tribunalens dom.
Hennes politik går helt på tvärs med hennes egna partis kongressbeslut, därmed sätter hon sig över partidemokrati utan att ens motivera varför. Hon bryr sig inte heller om att förankra kursändringen vare sig i utrikesutskottet eller i EU-nämnden vilket är anmärkningsvärt Foto: Wikimedia Commons
Nu gör hon samma överklagande men utan vare sig ändrat kongressbeslut, ändrad utrikespolitisk kurs eller genom att förankra den i EU-nämnden. Istället har hon skrivit ett brev meddelande till samma nämnd och bett dem vara med på överklagandet. De var tvungna att inlämna svar senast i går kväll, annars skulle förslaget falla.
Slutpoängen är att hur hon än vänder på frågan har hon på ett eller annat sätt låst in sig i det blå skåpet. Där har hon i vanlig ordning ställt till med en utrikespolitisk härdsmälta full av förvirring, förändring i fel riktning och uttalanden som har lämnat allt att önska. Hennes beslut drar ju åt ett olikt håll än det beslutade och har dessutom inte förankrats vare sig i hennes egna parti eller hos EU-nämnd.
Visst har hon rätten att svänga i en fråga men den bör dels följa den demokratiska processen och vara tydlig. Där har hon åter missat vilket är nära nog symtomatiskt för henne och det arbete hon hittills har kunnat uppvisa. Utrikespolitik handlar mycket om tydlighet, i ett sånt läge har vi istället fått en minister som gjort det till sitt varumärke att vara så otydlig som möjligt. Hon har ju inte med ett enda ord kommenterat varför Sverige nu överger en utrikespolitisk linje för en annan. Det lovar inte gott inför framtiden.
Löfven ser som alltid lika förbryllad ut inför allt det hans egna regering genomdriver. Inte ens han förstår alla turer eller logiken i det hela. Men vem gör det?
Löjesguiden nominerar per automatik Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vikten av att vara tydlig har du gjort otydligheten till en konstform. Att du i förbifarten också åsidosätter intern partidemokrati är extra fint. Du har därmed väl kvalificerat dig till kandidatur för priset för en hel livstid.”
Utrikesministern och hennes ständiga tavlor, dock sämre än både Rembrandts, Dalis, van Goghs m fl, har Fnordspotting bloggat om.
Löjesguiden 