Du sköna framtid?

Vi brukar vid nationaldagsfirande påminna oss om hur lyckligt lottade vi är. Inget undantag den här gången heller när Urban Ahlin intog Skansens scen under evenemanget som firades med kungen, statsministern och andra politiska potentater närvarande. Talmannen valde att lägga tonvikten på svenska flaggans firande, våra nordiska grannar och hur fina de är och att hylla vårt öppna samhälle med vår öppna attityd. Mycket koncentrerades på demokrati trots att den idag är kraftigt ansatt av just samma etablissemang som satt där.

Länk till inslaget från SVT. Urban Ahlin knöt därmed an till en gammal idé hos just Socialdemokraterna nämligen den om det nordiska samarbetet. Så mycket för internationalismen som man hyllar så inom samma parti därför att hade han varit det i själ och hjärta hade han också tagit upp samarbetet och vikten av detta inom EU. Men inget om denna organisation, inget om medlemsländerna och vikten av samarbete över gränserna där alltså.

Birigitta Andersson var stolt över att vara svensk och det finns i viss mån anledning att vara. Men Urban Ahlins beskrivning och bild är knappast den som stämmer. Politik som att sälja korv är som att ge svensken fingret.

Det finns dock en annan rätt illavarslande tendens i allt vurmande för vårt avlånga land. Inte för att jag tycker att vi inte borde vurma för landet men det är beskrivningen jag vänder mig emot. Urban Ahlin talar om öppenheten, men vi har allt mindre av detta. Han talar om demokratin och återigen kan jag bara konstatera att den blir allt mer en bristvara (Nyheter24; Archive).

Det är till och med så illa ställt på demokratins område att själva ordet ”demokrati” av vissa tycks ses som en ren vänstertolkning (Ung vänster förklarar ekonomisk demokrati; Archive). Det finns skrämmande tendenser och de kommer nästan alltid från vänster i vårt land. Tanken är förstås att muta in ett synsätt och sätta lika med-tecken mellan ”vänster” och ”demokrati” för att de ska bli synonyma med varandra. Att de inte är det spelar som vanligt mindre roll.

I politikens värld och också Socialdemokraternas är framtiden en viktig faktor. Den måste också den målas i så ljusa färger som möjligt. ”Landet är på rätt väg” är ett återkommande tema (DI; Archive) för vilken makthavare som helst. Återigen har sanningen ingenting med budskapet att göra, budskapet är helt enkelt det överordnande. Men är framtiden så ljus som man vill ge skenet av? Nej, här finns betydande problem tyvärr!

Kalla mig gärna alarmist men det är dags att tala om sanningen, inte den tillrättalagda varianten som så gärna trummas ut genom media. Bara några dagar innan Urban Ahlins nästan frireligiösa tal trummas in i våra medvetanden tillkallas ett polispådrag till Matteusskolan på självaste Södermalm i Stockholm. För dig som inte bor i staden så är Södermalm mediamänniskornas och de arbetarklass-aspirerande medelklassungarnas egna Mecka. Där huserar hela pudelns kärna av godhetsrörelsen.

Södermalm är som pudelns kärna eller den del som sitter längst till vänster. Från hundens perspektiv sett blir det närmast a-hålet och det är nog en träffande allegori. Södermalm är nämligen stadsdelen i Stockholm som huserar 95 % av godhetsrörelsen och stadsdelen där medelklassungar får leka proletärer. Allt medan proletärerna för länge sedan flyttat därifrån på grund av kostnaderna. Foto: By Belinda – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2427682

På torsdagen i förra veckan tillkallades just till denna stadsdel en polispatrull där en 15-årig nyanländ under knivhot (SVT; Archive) uppträdde aggressivt mot en fritidsledare. Under 2 timmar satt vettskrämda ungar instängda med utegångsförbud på grund av risken medan polisen gick igenom skolan. Till sist kunde man omhändeta personen och ta in denne på förhör. Under dessa två timmar satt orolig föräldrar som på nålar och undrade vad som hände. Lite ironiskt att det var just mediamogulernas egna små telningar som blev offren.

Tyvärr är detta inte det enda exemplet om ohållbara situationer från skolans värld. Larmen (TV4; Archive) kommer mest hela tiden och från hela landet (SVT; Archive). Men det här är bara från skolans värld, sen har vi etniska och religiösa konflikter som också de har flyttat in. Hot (SVD; Archive) och våld (Jönköpingsposten; Archive) har blivit vanligare och detta sker ibland på asylboenden rakt under näsan på myndighetsrepresentanter.

Vissa som Nuri Kino börjar med all rätt fråga sig vad asylrätten är värd när sånt händer. Att fly förföljelse från ett land, hamna i ett annat där asyl och skydd utlovas bara för att hamna i samma soppa som i det gamla landet med samma människor som står för samma hot är inte asyl, det är en falsk förhoppning. Humanisterna, eller det de påstår sig stå för, har alltså lyckats skapa en situation som bäst beskrivs som anti-humanistisk. Snyggt jobbat!

Vilken tur då i den nuvarande situationen att vi har en så handlingskraftig regering som både vet och gör sitt jobb. Nej skämt åsido, den fortsätter det den är bäst på – att miss- lyckas. Deras trumfkort hette Anders Ygeman, han framställdes som en handlingens man när han deklarerade att 80 000 personer utan asylskäl skulle avvisas (SVT; Archive). Vi vet vad som hände, av dessa blev det en rännil. Vi får vara glada om han lyckas avvisa ens 80 personer. De flesta länder har redan stängt dörren (Bloggen Cornucopia) för återvändare.

Anders Ygeman lovad runt men höll tunt. Nu upptäcker han den smärtsamma vägen att länderna varifrån en del asylsökanden kommer ifrån nu har stängt sina dörrar och ingen kommer tillbaks. Sverige står nu med flyktingar utan asylskäl men som inte kan skickas tillbaka. Foto: Wikimedia Commons

Vår regering är ett skämt, vi kan dagligen se resultatet av dess misslyckanden och när de äntligen tillfälligt får tummen ur a-hålet misslyckas de igen. Inget hopp där alltså, men det gäller ju fortfarande att utmåla framtiden i ljusa pastellfärger. I den processen är Urban Ahlin en lydig och lojal sosse som tar varje tillfälle i akt och utmålar allt i färger som inte stämmer.

Men regering är inte färdig där, de fortsätter det de påbörjat nämligen att straffa svensken så långt det är möjligt. Vapnet den här gången heter skatt och ”du tror du ska få något för pengarna men tji fick du”.

För med världens högsta skatt tror man väl kanske i ren inbillning att det också ska ge något tillbaka. Men när återbetalningen är liktydig med sämre samhällsservice som överfulla sjukhus (SVT; Archive), en underbemannad poliskår (SVT; Archive), kvinnomiss-handel (TV4) på asylboende som dessutom ignoreras därför att resurserna att utreda antagligen saknas så har samhällskontraktet brutits. Långsamt glider samhället ner i ett svart hål där välfärden (Bloggen Uvell) helt riktigt alltmer ifrågasätts.

Medborgare som straffas dubbelt blir nästa tunga på vågen. Först drabbas de av brott, sen straffas de en gång till. I exemplet med avvisning från en campingplats (Hallsta/Sura; Archive) kan ju verka som ett trivialt exempel, men underskatta aldrig en kränkt människas ilska över hur de blir behandlade. Samhället kommer helt enkelt allt närmre ett slags inre sammanbrott. Denna process blir naturligtvis inte bättre av att människor både känner sig rättslösa och kränkta.

Straff av de skyldiga, i bildens fall offer för överdrivet drickande, är oftast ingen trevlig affär även om det ibland behövs. Men att straffa de redan utsatta är än mer magstarkt. Samhället upplöses atom för atom och när vi dessutom inte ser nyttan med en välfärd som inte ger något igen ligger också modellen risigt till Foto: Av William Andrews – Old-time punishments by William Andrews. 1890 p140 archive.org, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14138001

Frågan blir alltså till sist hur regeringen ska lösa den situation de själva var så dåliga på att  hantera under förra året och som nu drabbar landet med full kraft i form av ännu mer ohanterliga problem? Svaret är enkelt, det kan de inte och anledningen är lika enkel den. De är helt enkelt oduglingar som inte längre förmår att lösa problemen. Den här regeringen består till 101 % av rena klåpare helt enkelt.

Socialdemokraterna går långsamt mot ett sammanbrott, miljöpartiet måste spendera allt mer tid åt att läka såren från månader av kris och vänsterpartiet är helt enkelt för verklighetsfrånvända för till och med svenskt samhällsliv. Det är alltså dags att säga nog är nog, inte att måla upp framtiden i bjärta färger och med fagra löften som ändå kommer på skam.

Det här sätter fokus på oppositionen som måste börja agera istället för att resignera. Första bästa tillfälle att fälla regeringen borde tas vara på och gör man inte det, oavsett om detta måste ske med sverigedemokraternas hjälp eller inte, är att försätta ytterligare en chans. Det är något det här landet snart inte längre har råd med.

Dagens Sverige behöver någon som agerar istället för att resignera. Hittills har vi sett lite eller inget av detta från vare sig regering eller opposition. Det är till och med viktigare att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, det är så illa samhället är ställt på vissa områden. Foto: By Adonart – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45647566

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få gånger i världshistorien har en regering misslyckats i så många frågor som denna. Att den över huvud taget har fått tillåtas att sitta kvar är nära nog lika kriminellt det. Det gör regeringen till fullödiga kandidater till priset.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

Anders Ygemans bluffpoker

Bluffpoker bygger ju på att precis som namnet anger på att bluffa om vad man har på handen. Tanken är att man ska trissa upp förväntningarna och vänta ut motståndaren som till sist förhoppningsvis lägger sig. Det är då man har vunnit trots eventuellt dåliga kort på handen. Det är det som regeringens ende gullgosse Anders Ygeman nu sysslar med. För regeringen har lyckats köra sig själva så till den milda grad i botten att man nu måste ta till andra metoder för att åtminstone upprätthålla bilden av sig själva som handlingskraftiga.

Regeringen vill framställa sig som handlingskraftig och låter därför the golden boy Anders Ygeman framföra den fantastiska tesen att 70-80.000 avvisade personer ska hem trots att myndigheterna går på knäna och det hela skulle kosta astronomiska belopp Foto: Elise Serafin Luftman – Världens då starkaste kvinna – Wikimedia Commons

Det är Anders Ygemans utspel om att 70-80.000 personer som har kommit hit som flyktingar ska börja avvisas den närmaste tiden. Anledningen är att de saknar asylskäl och därför ska de tillbaka. Beroende på politisk färg framställer olika tidningar denna nyhet i olika dager. Aftonbladet (unvis.it) framställer det som ”att ta ansvar”, DN (unvis.it) det som ”tvångsåtgärder”. Vilken politisk åsikt man än har så har båda tidningarna missat en sak och det grovt. Dessutom gör man det trots att DN snuddar vid det.

De berättar nämligen att redan nu väntar 22.000 personer på avvisning därför att de saknar asylskäl men att dessa har gått under jorden för att gömma sig eller så vägrar de helt enkelt bara att ta emot beskedet. Polisen som redan idag tvingas jobba sig halvdöd saknar redan idag resurserna att ta tag i den nya situationen. De ”kraftfulla” åtgärderna är alltså inget annat än tomma ord. Tror nu någon mig inte rekommenderar jag något som kallas ”verkligheten”.

Nästa hinder i den här kedjan lär också komma som ett brev på posten. Kommer man så långt som till avvisning vilket jag tvivlar på, kommer man att kunna köra ut tre-fyra personer till flygplatserna innan kravallvänstern och andra ”aktivister” är ute på samma plats för att göra de som de är bäst på dvs lite ”morgongymnastik” i deras egna ögon. Snart har alltså polisen inte ett problem utan flera. Återigen måste man ta till resurser för att klara uppdraget som man inte har.

Det är ingen fredlig recitering av egna poem likt punkartisten Jello Biafra sysslar med på bilden som kommer att möta polisen som ska avvisa asylsökanden som fått avslag på sin ansökan. Det är snarare horder av mobblika aktivister från landets alla hörn som kommer dit och deras avsikter är nog inte att läsa poesi får man förmoda Foto: ”Jellobiafra” av Diftong from en.wikipedia.org. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men den välfyllda babushkadockan som Anders Ygeman har presenterat lär innehålla fler mindre dockor man måste plocka fram innan problemet ens har fått en inledning till lösning. 70-80.000 personer är en rätt ansenlig mängd människor, var ska du få alla resurser ifrån Anders? Var finns alla flygplan som så mirakulöst nu ska trolla bort alla dessa människor?

Låt oss leka med tanken att Anders fixade fram Airbus A380 som i det utförande som tar mest resenärer tar 853 passagerare och att det ”bara” blev 70.000 som skulle utvisas. Det skulle bli över 82 resor till olika exotiska resmål. Det här exemplet är dock gravt miss- visande. Inget flygbolag i världen skulle ta 853 personer som skulle utvisas under sitt ansvar. Orsaken är att deras personal inte är tränad att ta hand om hysteriska människor som i en sista desperation är beredda att gå långt för att slippa det som annars väntar.

Troligare är alltså att man tar 2-3 personer på ett och samma flyg förutsatt att de eskorteras av minst en person per utvisad som måste vara en myndighetsperson. Det är alltså mer troligt att det skulle krävas bortemot 23.333 flygresor med minst en avlönad person på varje flyg, troligen två. Vad kommer det att kosta skattebetalarna Anders? Först ska de ha lön, sen hotellrum för övernattning och så förstås flygresan betald.

Precis som hundar måste personalen som ska eskortera de avvisade till hemlandet sova. Det lär ske på hotellrum till en ansenlig kostnad. Men Anders har råd, han har ju hela statskassan att ösa ur. Allt för att skapa illusionen att regeringen är handlingskraftig och tillmötesgående mot opinionen Foto: ”Diagonal dog in bed Cookie Secrest” by James Thomas Secrest – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Vi tar ett lätt exempel för att inte göra Anders allt för ledsen. Vi har tre personer som ska avvisas till Badgad. Priset tur och retur är 5499 :-(Bravofly.se) men vi säger att Anders får lite rabatt för att det är staten som köper biljetterna så hela landar på 3 x 5000 :- vilket blir 15.000 :-. Fem personer ska eskortera dem ner för att inte orsaka full panik för de andra resande. Deras resa kostar lika mycket så 5 x 5000 :- som blir 25.000 :-.

De anländer dit och tar efter överlämnande in på Baghdad Hotell och delar på tre rum vilket ju aldrig händer, alla ska ju egentligen ha ett eget, men för Anders skull så. Kostnaden blir allt som allt 4414 :- (Priceline.com). Troligen dock högre men vi säger den låga summan för skatte-betalarnas skull. För de 36 timmar de fem är iväg tjänar de naturligtvis lön men också traktamente.

Vi säger att det blir polisens lott och att dessa tjänar 24.500 :-/månad (Polisens hemsida/artikel om 2014 års löneavtal). På de 36 timmarna har de tjänat ungefär 1837 kronor var gånger fem personer vilket blir 9187 kronor. Som ni märker rusar kostnaden för varje ny post som kommer upp och det är därför Anders Ygemans förslag är fullständigt orimligt för att inte kalla det orealistiskt. Mitt exempel är dock i underkant, mycket i underkant. De verkliga kostnaderna är enormt mycket högre.

Bara antalet personer är lätt ohanterligt eftersom de berörda myndigheternas resurser saknas. Kostnaderna för det hela blir astronomiska vilket får konsekvenser för andra kostnader. Vad är det för kostnader som måste stryka på foten Anders? Nej, utspelet måste nog ses för vad det är istället – Ett sätt för regeringen att lugna ner ett allt mer otåligt folk som i allt högre grad anser att de gör ett uselt jobb. Den sista slutsatsen är ju helt riktig eftersom de gör ett uselt jobb, det är något nu också Anders Ygeman har visat.

Anders Ygemans förslag är lika seriöst som vissa alternativa vetenskaper t ex att spå i handen. Det är vare sig genomförbart eller ekonomiskt möjligt. Av hans 70-80.000 utvisade lär ett hundratal verkställas innan fiaskot är ett faktum vilket ju är en bra värdemätare på regeringen Foto: ”A fortune-teller reading the palm of a soldier. Oil painting Wellcome V0017699” by http://wellcomeimages.org/indexplus/obf_images/97/ce/c501dce0adcfe61f6753edc4241e.jpgGallery: http://wellcomeimages.org/indexplus/image/V0017699.html. Licensed under CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Anders Ygeman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Seriositet tycks inte vara regeringens starka sida och inte heller din. Förslaget är så långt från verkligheten att man redan på teoristadiet börjar undra. Än mer fundersam blir man när man börjar räkna på hur mycket det skulle kosta eller tittar på hur mycket resurser det skulle ta för att kunna gå att genomföra. Det gör dig till en formfulländad kandidat till priset. För precis som regeringen i övrigt lever också du i en låtsasvärld.”

Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Hula Hula-politik

Nu räcker det inte längre att bara utrikesminister Margot Wallström gör bort sig i tid och otid. För att riktigt understryka det elände som kallas Sveriges regering ger sig nu statsminister Stefan Löfven in i leken och gör sin vana trogen illa ännu värre. Bråket mellan Sverige och Israel om utrikesministerns uttalanden om det som är att betrakta som terrordåd under hösten där 57 Israeler har knivskurits, en del med dödlig utgång, har återigen blivit en varnagel i ögat på relationerna. Nu har statsministern lagt sitt bidrag till en redan infekterad situation.

Hans svar på en journalistisk fråga som ”anser han att dåden är terrordåd eller inte” är väl rätt enkel att besvara. Självklart är det terrorhandlingar, få länder diskuterar den frågan i andra termer. Men för statsminister Löfven är allting inte alltid lika klart, det är tvärtom i vanlig ordning lika klart som korvspad. Hans svar på frågan har väckt förvåning, förmodligen inte bara i Sverige.

Antagligen måste också statsministern känna sig förvirrad över sina motsägelsefulla uttalanden och sitt ologiska agerande. Vem är för övrigt inte förvirrad? Foto: SVD

Hans inledande svar var att Sverige inte såg attackerna som terrorism. I Aftonbladet kan man läsa om svaret. Ungefär samtidigt gick utrikesministern ut och tyckte att Israel medvetet misstolkade hennes inlägg i fredagens interpellationsdebatt. Helt galet i båda fallen förstås, men vad gjorde det väl att han fortsatte den inslagna linjen och sket ytterligare lite av det bristfälliga förtroendet mellan Israel och Sverige åt skogen.

Några timmar senare hade tydligen något hänt för nu ringde statsministern upp journalisten och helt plötsligt var det som inte var terrorism nu ett solklart fall av det. Vem som hade knackat statsministern på axeln och fått honom att ändra åsikt framgick inte av historien men någon måste uppenbarligen ha fått honom på andra tankar. Hela historien hade kunnat sluta där om det inte fanns en rad frågetecken som borde rätas ut.

Vi har själva sakfrågan. Varför pekas hela tiden bara Israel ut i retoriken? 57 Människor har attackerats, låt oss prata om det för vad det är!
Sen har vi själva ställningstagandet. Hur kan man dra slutsatsen att det inte skulle röra sig om terrorhandlingar? Vad får landets statsminister att komma fram till en så befängd slutsats?

Ingen, inte ens Jackie Chan, lär väl längre förvånas över hur illa allt har skötts från statsministerns sida. Man kan se ut som på bilden men snart lär sanningen dyka upp och den är än värre än dikten Foto: Youtube

Svaret på de här frågorna kan man bara spekulera om och det är det jag tänkte göra nu. Jag tror tyvärr att Stefan Löfven fiskar i grumligt vatten för att främst vinna muslimska röster med en Israel-fientlig retorik. Att han därmed offrar de bilaterala förbindelserna med landet spelar ingen roll. Han har större problem inrikes och utrikespolitiken blir därmed försumbar. Han tycker sig helt enkelt ha råd att offra denna för att vinna något annat som lättköpta poänger på någon annans bekostnad.

Men det finns fler frågor som dyker upp i kölvattnet på det inträffade. Förutom hur mycket mer stryk relationerna mellan två länder tål kan man fråga sig om Stefan Löfvens ledarstil. Kan man ha en statsminister som i ena stunden säger si och i andra ändrar sig till så?

Skadan av hans agerande i svaret om Israel och terrorism är ju att först har utrikesministerns agerande sänt signalen att när Israel försvarar sina medborgare sysslar de med ”utomrättsliga avrättningar”. När kritiken från Israel framförs rycker statsministern in och menar först att handlingen inte är terrorism och sen när han fått fundera några timmar till, är det så plötsligt. Signalen måste vara djupt förvirrande för mottagaren dvs Israel. Hur förvirrande det hela är talar också ledaren (unvis.it) i Sydsvenskan om.

Det här sättet att hantera en situation är ju långt ifrån första gången dessutom. I migrationsfrågan har det under ca en veckas tid låtit ungefär på samma sätt. Först fanns det ingen gräns för hur många flyktingar Sverige kunde ta emot. Så här sa statsministern då:

”Finns det då något tak på massinvandringen till Sverige?

– Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare. I början av 1990-talet kom det många från det forna Jugoslavien. I dag är de en naturlig del av det svenska samhället. De bidrar jättemycket.”

Sen hann den krassa verkligheten upp statsministern när myndighet efter myndighet larmade om den ohållbara situationen. Plötsligt ändrade han sig och då lät det nästan som om han hade gått och blivit anhängare av SD. Han började genast förbereda en stängning av landets gränser och snart var den verklighet. SVD (unvis.it) har skrivit mer om händelsen. Ett svar hade alltså snart blivit ett annat agerande. Frågan blir naturligtvis om man kan ha en statsledning som agerar vindflöjel i snart sagt varje fråga?

Stefan Löfven ser ibland ut som om han låtsas vara kraftfull, för att i nästa stund ta tillbaka allt och därmed avslöja hur politisk hula hula-dans går till. Det här har han ju gjort fler gånger, till exempel var det så i migrationsfrågan som framgår ovan. Först var det si, sen var det så. Ingen svensk förstod väl turerna i agerandet, än mindre hur ett besked kunde bli det rakt motsatta på mindre än två veckor. Återigen detta tydliga exempel på ett otydligt ledarskap som dessutom får konsekvenser alltså.

Stefan Löfven kan här få ett konkret exempel på hur man kan svänga än hit än dit. Klippet kommer från Youtube.

Först ville Löfven som sagt stänga både Öresundsbron och införa id-kontroll på flyktingar. Beslutet fick Åsa Romson att snyfta i direktsänd TV. Nu fick ju den miljöpartistisk visionen att hela världen skulle komma till Sverige stryka på foten. Så småningom kom lagrådets utskåpning av förslaget där rätten till asyl enligt dem var okränkbar. Också id-kontroller var otänkbara, mer om utslaget i DN (unvis.it).

Den inledande reaktionen på detta från inrikesminister Ygeman var att kritiken från lagrådet skulle köras över. Här skulle initiativet återtas för att återupprätta regeringens förlorade heder. I förrgår stod han därför och deklarerade att regeringen tänkte köra över lagrådet. Hans dåvarande linje framförs i SVT. Men så förändrades allt igen, snart hade flera av de andra partierna deklarerat att en stängning av Öresundsbron var otänkbar. Här hade regeringen sin utväg, nu kunde man ju säga ”bristen på stöd i riksdagen för förslaget…”.

Sagt och gjort, förslaget gick i graven för att i sina delar återuppstå. För snart hade de tänkta id-kontrollerna som också de kritiserades av lagrådet fått ett nytt liv. Samma partier som förut var så kritiska ville nu vara med på planhalvan. Men Anders Ygeman som hela tiden framhållits som den enda i regeringen med någon vision i all idélöshet som har präglat den, var nu kokt i sitt arbete. Han och hans arbete/politik blev plötsligt bondeoffret för de förändrade politiska förutsättningarna och för att regeringen inte vill sitta i knäet på SD.

Precis som i filmen och boken ”Djurkyrkogården” begravdes något för att strax återuppstå. Förslaget om id-kontroll av migranter fick tummen ned av lagrådet men nu kommer det ändå att genomföras efter att man först backat på alla förslag som fick underkänt. Regeringen framstår som allt mer förvirrande Foto: ”Pet Cemetery -San Francisco-3” by Dave Parker – originally posted to Flickr as Pet Cemetery. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

När regeringen, som vanligt för sent, insåg att de andra partierna nu skulle överge upplägget i stället för att förutse att just denna situation skulle komma att uppstå, var goda råd helt plötsligt dyra. Man fick inget stöd från de andra men man ville inte heller stå ensam kvar och få det att se ut som om man stödde sig på SD. Beröringsskräcken sitter ju i och ingen i regeringen vill väl bli behäftade med dem trots att 13 % röstade på dessa i förra valet.

Den nya situationen gjorde nu att Ygeman tvangs att börja om från början. Igår fick han stå och ta tillbaka sina tidigare uttalanden. Så är lät det plötsligt i Ekot igår. Än hit, än dit igen alltså. Den här gången var det alltså delvis eller helt Anders Ygeman som personligen kom att stå som förlorare, men också konsekvensen i politiken stod med långnäsa. K-G Bergströms skarpa kommentar om händelsen kan man läsa om i Expressen (unvis.it). Jaaaa, hula hula-politiken var återupprättad.

Man bör dock understryka att i den senare soppan är det svårt att säga vem som gjorde vad och varför det fick sådana konsekvenser framför allt för Ygeman. Lagrådet, oppositionen och fleras agerande har spelat in. Hade dock Stefan Löfven varit lite mer förutseende och lite mer taktiskt hade han kunnat gjort en hel del innan Ygeman som nu hamnade under tåget. Bara genom att sondera terrängen hos oppositionen och bedöma hur de skulle komma att agera efter lagrådets besked hade han uppnått mer än nu.

Som vanligt när regeringen ska försöka koka soppa på en spik, slutar det med att den är så näringsfattig att den inte vare sig gör någon nytta eller är så näringsrik. Foto: ””WANNA KEEP ‘EM HEALTHY^ OVERCOOKING DESTROYS VITAMINS”^ – NARA – 516013” by Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven personligen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ledarskap är att visa vägen och vara den som tar initiativet. Du har på ett handfast sätt visat att ledarskap i landets ledning är synonymt med det motsatta. Bortkollrad på vägen, både initiativlöshet och idélöshet har hittills givit oss en regering som lämnar allt att önska. Fel beslut, olagliga beslut och direkta farligheter tycks vara visionen för dagen. Det gör dig till en fulländad kandidat till priset.”

En anständig oanständighet

Att göra en pudel, att ändra åsikt, att omvärdera – kärt  barn har många namn. Fenomenet med att göra en pudel t ex visar att beroende på vem som är avsändaren får man olika resultat, när det upptäcks får man trixa och trolla så går det över. Den här konstarten är extra behändig i dessa dagar då prao-regeringen Löfven kraschlandar sisådär 19 gånger om dagen. Vad som var fel då, är rätt nu när någon annan gör samma sak som då.

Stefan Löfven har gjort oanständigheten anständig genom att hela tiden först peka på andras misstag eller felaktiga beslut, för att sen göra samma sak själv. Genom att smidigt dölja faktumet att det har hänt alls har han fått en rad människor att tro att han har någon som helst kontroll på läget. Tyvärr måste jag göra er besvikna, det har han inte.

Likt så många sossar från förr pekar Löfven ut motståndaren för att sen göra samma sak själv. Migrationsfrågan är en sån fråga där Tobias Billström pekades ut men som Löfven nu försöker att kopiera trots sin egna kritik. Foto Jan van Scorel – Wikimedia Commons

2013 Talade dåvarande Migrationsministern Tobias Billström (m) om åtgärder för att minska volymerna i migrationen. Anledningen den gången hette att det redan då hade börjat kosta så mycket att smärtgränsen närmade sig. Stefan Löfvens svar hette den gången att  Billströms utspel var ”oanständigt”. Motiveringarnas språkliga innehåll andades samma retorik, det hette bland annat:

”Man har pekat ut en av samhällets mest utsatta grupper: de människor som som söker skydd från krig, terror och förtryck.”

Känslomättat, empatiskt och med eftertryck med andra ord. Göran Greider, nickedockan från Dalademokraten, satt på bästa sändningstid i TV4:s morgonsoffa och utgjöt sin indignation över Billström. Då avkrävdes det ministerns avgång och pekades på hur Billströms förslag legitimerade SD. Väl hemma på Dalademokraten skrev han följande:

”För någon vecka sedan kunde SD jubla åt moderaten Tobias Billström”

Här hittar du länken till artikeln och uttalandet. Hårda ord att begrunda, men frågan är var Göran Greider eller för den delen Stefan Löfven finns nu? Från Greider låter det helt annorlunda, det brukar bli så från honom när han indignerat uttalar sig men kan konstatera att hans egna parti gör samma sak. För det är precis det som händer – en upprepning. Denna är signerad Stefan Löfven, en av det dåtida dramats fältherrar.

För nu börjar också Stefan Löfven anamma samma ”oanständiga” politik som sin företrädare på Migrationsministerposten. Nu ska flödet minskas och kostnader kapas, det är ju det fredagens överenskommelse syftar till och går ut på. Från Göran Greider hörs förlåtande tongångar, inte kritisera det är ju socialdemokratin som står för oanständigheten. Mer om uppgörelsen hittar du från SR Dagens Eko.

Politik är som fälttåg, den som anför är den som pekar vägen mot seger. Stefan Löfven tycks dock peka med halva handen och sen tåga mot det mål andra har identifierat förut
Foto: ”La Bataille du Pont d’Arcole” av Horace Vernet – Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Kanske lite talande att Vänsterpartiet ställde sig utanför uppgörelsen – Motiveringarna var att partiet inte hade fått gehör på en rad punkter, men också att man såg det som att Socialdemokratin nu valt att gå åt höger i frågan. Jag förordar inte att man över huvud taget lyssnar på vänsterpartiet. De har oftast inte ett enda dugg vettigt att säga om något, men är det inte lite talande ändå att recensionen och omdömet låter som det gör?

Fortfarande hörs bara överslätande kommentarer från den annars så snacksalige Göran Greider. Den som har fel partitillhörighet ska naturligtvis kritiseras i hans värld, också för saker de inte har gjort. Är det däremot socialdemokraterna som begår oanständigheterna låter det annorlunda. Die Partei hat immer recht [partiet har alltid rätt; talesätt om DDR:s kommunistparti under dess glansdagar – förf. anm.]

Men Socialdemokraterna är nog rätt vana vid den här typen av hyckleri, det är ju inte direkt första gången. Tvärtom har de en lång och stolt historik på området som snart har blivit ett typiskt särdrag för partiet. Att först peka finger på andra och sen genomföra samma sak är snart regel snarare än undantag. Två exempel är Socialminister Annika Strandhälls förslag att i praktiken införa förstadagsintyg för alla sjukskrivna och höjningen av pensionsåldern som båda snart kan vara verklighet.

Om en borgerlig regering får för sig att höja pensionsåldern, heter det i propagandan från s att svensken kommer att se ut på bilden. När de själva vill göra samma sak, är det tyst Foto: Kvinnlig Nazca-mumie Wikimedia Commons

Om intentionen att höja pensionsåldern har DN (unvis.it) skrivit om. Förstadagsintyg till samtliga sjukskrivna kan man läsa mer om i SVD (unvis.it). Här har vi två pinfärska exempel på något som om det hade föreslagits av Alliansen hade liknats vid ett uttalande av Belsebub. Nu råkar det vara Socialdemokratin som föreslår samma sak och då är det naturligtvis annorlunda. Die Partei hat immer recht igen.

Det är synd att behöva konstatera att partiet som både i media och i sin egen föreställningsvärld också är hyckleriets högborg. För fredagens migrations-överenskommelse är visserligen ett steg i rätt riktning, men är samtidigt en måttstock på hur långt man är beredd att gå i sitt självförhärligande. Stefan Löfven som var så ivrig att kritisera Tobias Billström, menar nu att samma åtgärder ”inte kommer att räcka”. I en intervju i SVD är det precis det han ger uttryck för.

Jag råkar hålla med honom, vi klarar inte mer och behöver vidta panikåtgärder. Det lite dubbla är dock att i ena stunden tycks statsministern vara fast besluten att kritisera andra, i den andra är han inne på samma linje själv. Fast som vanligt stannar inte Stefan Löfven vid det, han kan eventuellt ha gått längre. Detta är dock en gissning från min sida, men en del tyder på att det faktiskt är så. Först lite bakgrund.

Danmark visade på en annan väg i migrationen. Systerpartiet Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti fick klä skott för ”rasismen” men snart förde Stefan Löfven en liknande politik också han. Han kan till och med ha gått längre Foto: ”Dannebrog” by No machine-readable author provided. Per Palmkvist Knudsen assumed (based on copyright claims). – Licensed under CC BY-SA 2.5 via Wikimedia Commons

För en tid sedan sänkte Danmark sina ekonomiska bidrag till flyktingarna som finns där. Bidragen halverades, anhöriginvandring fick inte ske under första året, tillfälliga uppehållstillstånd blev regel snarare än undantag och kraven på språkfärdigheter skärptes. Kom ihåg, det var vare sig ett rasistiskt parti, ett höger eller högerpopulistiskt parti som genomförde detta, det var en vänsterregering ledd av Socialdemokrater!

Än mer anmärkningsvärt var att den ansvarige ministern var från Socialistisk Folkeparti, motsvarigheten till Vänsterpartiet här i Sverige.För att riktigt understryka att man nu ville skrämma bort sociala turister och bidragstagare, annonserade man förändringen i valda delar av Mellanöstern bland annat Libanon. Annonskampanjen hade just syftet att informera/skrämma folk från att ta sig till Danmark, det stack inte den dåvarande vänsterregeringen under stol med. Här hittar du länken om annonskampanjen från SVT.

Det här tilltaget fick flera Socialdemokratiska ledare, bland annat Löfven, att tala om sitt danska systerparti som en avvikelse och en skamfläck. Sydsvenskan har publicerat en artikel om händelsen. I och med de fördömanden som han och andra har uttalat, har han låst sig för en linje han senare inte kunde vika från. Trots det tvingar nu omständigheterna honom till just detta. Så hur löser man det dilemmat?

När annonserna dök upp i arabisk press väckte de anstöt här hemma, dock förekom inte grisen eftersom den anses vara ett orent djur där. Budskapet var däremot chockerande nog att få svensk socialdemokrati att smygvägen börja orientera sig i samma riktning Foto: Wikimedia Commons

Ett sätt är att påtala hur illa det är ställt så att också detta budskap når de som eventuellt funderar på att komma hit. Har man inte har ett skyddsbehov och som samtidigt åtnjuter ett relativt gott liv, behöver man inte fly och i synnerhet inte om man ser att det skulle innebära elände då man kommer fram. Genom att sätta upp tältläger utanför Lund, sänka både hygien-, brand- och andra krav gör man prospektet än mindre tilltalande. Sagt och gjort, nu skickas Inrikesminister Anders Ygeman ut på uppdrag.

De alltid lika naiva, lättlurade och samarbetsvilliga journalisterna blev nu ett viktigt verktyg. Genom intervjuer och uttalanden som skulle komma att citeras också i arabvärlden kunde man nu se till att få folks ögon att öppnas också där. Kommer du hit lär du få leva i tältläger mitt i vintern och knappast på de platser där man med lätthet hittar landsmän eller lands-kvinnor. Här kan du läsa mer om Anders Ygemans mediekampanj och intervju i SVD.

Det här blir som sagt lite spekulation från min sida. Kan det vara så att Anders Ygemans uppdrag helt enkelt var att ta Stefan Löfven ur rävsaxen så att regeringen kunde agera som den danska, men få det att se ut som något annat? Har den svenska regeringen egentligen återigen vidtagit exakt samma åtgärder som man den danska som man så häftigt kritiserade för ett år sedan? Flera indikationer talar ju för det! Detta har också Fnordspotting bloggat om.

Är detta ett försök av svensk socialdemokrati att sända samma budskap som sitt danska systerparti? Kom hit och det enda vi kan erbjuda dig är ett tältläger mitt i den svenska vintern! Foto: SverigesRadio

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokratin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med den stab av hattefnattar ni förfogar över i regeringen behövs inga förklaringar eller motiveringar till priset. Ni gör det så bra att att hela systemet är självgående. Hyckleri och floskler är grunden och snart har ett nytt episkt magplask skapats. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”