Alla är förlorare

När nu krutröken kring Mona Sahlins senaste genomklappning har lagt sig visar det sig att vi alla är förlorare. Pengarna har rullat men ändå är Sverige som vanligt hopplöst efter i arbetet att stävja unga mäns och en del kvinnors radikalisering i islams namn. Det framgår av rapporten från Segerstedtinstitutet med titeln ”Mellan det angelägna och det svår- fångade” som presenterades häromdan. Några telefonlinjer och lite avprogrammering genom Fryshusets försorg är vad vi har fått. Länk till SVD här och du får klicka dig fram.

Det har också spelats in filmer där inga av de ursprungliga deltagarna vågade delta efter ett tag. Anledningen var att fundamentalisterna håller också dom i en mental gisslan-situation som bestämmer vad man får och inte får göra. Mona Sahlin är borta, förhopp-ningsvis för gott men hennes ”insatser” får vi leva med länge än. De som vill ställa upp och göra det som borde ses som rätt är alltså offer då de måste återvända till den miljö där mörkerkrafterna härskar och bestämmer villkoren.

GisslanDen stackars rasifierade är alltid ”skurken” och den vite ”hjälten”. Också i Mona Sahlins värld förhåller det sig så. Där måste de deltagande i filminspelningar åka hem till förorten där fundamentalisterna väntar på dem. Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi resten av samhället med dess medborgare. De satsar pengar på att motverka något som skapats av årtionden av misslyckad politik från i stort sett alla partier. De utsätts nu för förhöjd fara i och med att radikaliseringen pågår men lite stoppar den. Inte heller de åtgärder som vidtagits lär förslå så där himla mycket. Ska den ångerfulle ringa från Syrien till Röda Korsets hjälptelefon och ångra sig när han eller hon står i begrepp att ta livet av folk för att de tillhör ”fel” folkgrupp eller religiös tillhörighet? Tror nog inte det!

De ska dessutom stå ut med den osedvanligt idiotiska idén att de som har beslutat sig för att åka ner och mörda lite, också ska ha rätten att återvända för lite samtal om var tillvaron gick fel. Istället för att säga ”de har förverkat sin rätt att vistas här, andra medborgare äventyras av deras närvaro” ska de alltså hit igen. Erfarenheterna utomlands säger att dessa återvändare ofta har varit både utförare av och hjärnorna bakom terrordåd. Medborgaren blir på detta sätt förlorare.

Det känns ju ännu mer tryggt att veta att t ex de kvinnor som reser ner för att mörda och lemlästa, i varje fall tänker på de stackars offren (GP; Archive) så att deras död ska gå så mycket snabbare. Det måste ju vara lite mer humant att döda snabbt än att göra det långsamt, mord är inte mord om det går tillräckligt fort. Det är de här människorna vi ska ta emot med öppna armar. De som tycker det är fel att i islams namn bränna ihjäl människor, men som samtidigt anser att lite avhuggna huvuden får man räkna med.

Också den dåliga integreringen som vi har levat med i trettio år där larm efter larm har gått ut. Ingen inom vare sig politikerleden eller myndighets-Sverige har lyssnat. Tvärtom vill få ens ta i frågan då risken att bli stämplad som rasist är alltför hög. Utvecklingen eller avvecklingen har därmed kunnat fortsätta utan att samhället har kunnat göra ett jota. Inte för att de styrande har velat göra något åt situationen, alla ska ju vara fria också att göra oss andra ofria, då allting är rasism. När vi accepterar detta är samtliga i samhället utom förövarna förlorare.

Dålig integrering leder till dålig förståelse, ren fundamentalism och korkade slutsatser vilket i sin tur leder till både intressekonflikter och motsättningar. Mönstret går igen genom historien men ingen lär sig. Tvärtom ser en del politiska krafter vinning i att rida på motsättningarna för att kunna framstå som den ljusa kraften och därmed håva in röster. Andra utnyttjar denna vilja genom att spela offer och får därmed denna sympati. Att argument och resonemang både är fel och präglas av dumhet är plötsligt ovidkommande. Film från Youtube

Tvärtom vill krafter, särskilt till vänster, framhäva det onaturliga (Aftonbladet; Archivet) som det vore naturligt. Säg mig ni vänstermajoritet i Botkyrka kommun, om nu barn ska bussas från en skola till en annan för att skapa förståelse mellan olika folkgrupper, varför sätter man barnen i en helt arabisk klass där de aldrig lär sig språket eller integreras i samhället? Ni gör dem till framtidens förlorare när ni inte ger dem det ni säger er vilja uppnå.

Larmen och kritiken mot allt detta tystar man bäst genom att likställa (Expressen; Archive) alla. Kritik är aldrig kritik, den är bara en dold agenda för att dölja det egentliga syftet som är rasistiskt. Inte ens då den samhällsgrupp som alltid beskrivs som förtryckt anmäler (SVT; Archive) och får bilden av hur illa det är ställt att klarna, tar samhället detta på allvar. De som samhället inte vill ska stigmatiseras dvs invandrarna, sviks därmed därför att allt som påtalar problemen är alarmistiskt. De blir därmed förlorare.

Fast är det verkligen rasism att stå upp för de ideal vi ser som naturliga? Nej, knappast! Att stå upp för vad man tror på är en övertygelse, inte rasism. Att kunna kritisera är en del av den demokratiska kulturen som nu krockar med den fundamentalistiska som menar att inget får kritiseras. ”Rasismen” har istället blivit en bekväm stämpel man använder för att tysta sina kritiker. Det demokratiska samhället och debatten blir därmed det som drar det kortaste strået, också det blir förlorare.

Kina DemonstrantHär hemma tar vi demokratin för given, i andra länder har man fått kämpa för den länge. Ibland utan framgång som här i Kina under demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989. Dags också för oss svenskar att börja kämpa, demokrati är inget naturtillstånd och snart är den borta om vi inte gör något. Foto: Av The original uploader was Sa8 at kinesiska Wikipedia;Original author was 蔡淑芳@sfchoi8964 – http://img.ly/Zr1, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27719490

Utvecklingen har som sagt fortsatt och nu har vi kommit dithän att vi ska ändra vårt samhälle för att  släppa in de som inte kan eller vill anpassa sig. Allt annat tänkande är ju rasism och så kan vi inte ha det tycks de ansvariga tänka. Men tänk om alla som vill förändra samhället till att passa dom istället för att anpassa sig är de verkliga rasisterna? Rasism är faktiskt inget bara vissa människor kan utöva, det utövas också av de som säger sig vara utsatta för detta.

När muslimska företrädare måste gå ut och uppmana (Sydsvenskan; Archive) demonstra-tionsdeltagare är det både hedrande av Ala-Eddin Al-Quts, men också nedslående därför att en sådan uppmaning ska inte ens behövas. Att den ändå måste ut i en tidningsartikel säger något om gruppen, de spelar inte alltid rena ackord om jag säger så. Men eftersom all kritik är liktydigt med rasism är det ingen fara, man kan ju bara glida fram med allt sitt hat i tillvaron. Ingen kommer ju ändå att kritisera, det gör t ex judar i Sverige till förlorare.

Men varför stanna vid att kalla folk rasister för att tysta deras kritik? Man kan ju ta till lite hederliga Stalinistiska metoder också. För tystas inte folk av en varning (Aftonbladet; Archive), kan man alltid hitta en ny anklagelseakt (GP; Archive). Nu är plötsligt principen som säger att rasifierade aldrig kan vara rasister helt mirakulöst bortglömd och det motsatta gäller. Också en rasifierad kan alltid vara rasist, särskilt om hon heter Amineh!

För att understryka hur viktigt det oviktiga är, kan man alltid göra en symbolisk gest med en polisanmälan (Mitt i Kista; Archive). Nyttiga idioter brukar ju alltid gå till överdrifter för att skapa en poäng. När drevet mot en person går spelar oftast fakta inte någon roll. Förlåtande attityder hör definitivt inte hemma och ingen kan begå några misstag, personerna är ju måltavlor för tusan. Vad hjälper ynkliga vädjanden (Aftonbladet; Archive) då? Återigen är demokratin men också den seriösa debatten förloraren.

Beck och hans låt ”Loser” beskriver det hela rätt väl, vi är alla förlorare i dagens debatt-klimat. De enda som är vinnarna är de radikala och fundamentalistiska

Den inslagna vägen är alltså stigen som leder fram till det totalitära och icke-demokratiska samhället. Säkert är det så att krafter samverkar för att man har ett gemensamt intresse. De mer ljusskygga inom islam, de som kallas islamister, finner meningsfränder inom svensk vänster t ex. Alla de som stödjer allt från Hamas, det Muslimska Brödraskapet till IS har därmed skaffat sig en rätt god väg in i politikens finrum såväl som funnit skydd från både kritik och granskning. Alla sådana tendenser som att granska är ju rasism.

Det är alltså hög tid att börja reagera och agera mot fenomen som det här, inte bara genom att på en liten blogg skriva om det fruktansvärda vi går mot. Att stå upp för idealen, att markera mot krafter är visserligen bra. Men med den militanta hållning och den benägenhet fienden har till att både hota och använda våld måste man fråga sig om det verkligen hjälper. Den här kraften är dessutom inte en perifer kraft utanför samhällets ramar, den finns i det mitt ibland oss.

Nej, här måste de många samverka för att visa de få hur små de är i sammanhanget. Folk måste börja förstå hur viktigt det är att stå upp för demokratiska ideal och försvara dessa. Både de mörkare muslimska krafterna, och de är några stycken, och delar av svensk vänster är inte direkt demokratins tillskyndare. Tvärtom är de faktiskt de som försvarar de som vill riva ner det genom att hela tiden försvara det oförsvarbara. ”Rasist” är vår tids mest missbrukade ord och när allt blir rasism, hotar det som verkligen är det att blekna.

Dags för motkraft rasist eller inte, demokratiska värden kan aldrig tas för givna och varar definitivt inte för evigt. Varje dag är en kamp för att försvara dessa värden och den som vill ha systemet måste också stå upp för dessa. Vare sig politiker eller makthavare gör ju det. Slaget om vilken samhällstyp vi kommer att ha om 25-50 år har börjat, det totalitära med fundamentalister och svensk vänster i spetsen eller demokrati. Jag vet vilken sida jag kommer att stå på och jag hoppas jag också hittar dig där.

Khalid Shaikh MohammedFundamentalister finns inom alla religioner och ideologier men det är främst islam som har hamnat i fokus efter de senaste årens radikaliseringsvåg. Här den person som anses vara hjärnan bakom anfallet mot tvillingskraporna 2001. Khalid Shaikh Mohammed skakar numer galler på Guantanamo. Foto: Av Taken by U.S. forces when KSM was captured. – http://www.cooperativeresearch.org/timeline/people/ksmcaptured.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1243565

Löjesguiden nominerar idag Muslimsk fundamentalism och dess försvarare till priset ”Foliehatt of the Year”. ”Anti-demokrater är inte en stämpel ni trivs med. Anledningen är ju som alltid att det inte ger er sympatier. Men det finns så mycket mer i ert sätt att resonera som vare sig borde eller ska väcka sympati. Ni är mer än en stämpel för ni är just anti-demokrater och anti-västliga. Det gör er till fulldopade kandidater till priset.”

Också Vänsterpartiet ska få en nominering. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni spela under täcket med extremt otäcka krafter. Är det inte muslimska fundamentalister så är det revolutionära eller våldsverkare som i vänsterns namn inte är annat än ett baseball-kommando. Ni säger er vara demokrater, ni verkar inom det demokratiska systemet men igen och igen beslås ni med antidemokratiska metoder eller hittas med likasinnade sängpartners. Det gör er till fullblodskandidater.”

Ett skrämmande perspektiv

Den som har följt den här bloggen vet att i en fråga är den här skribenten extremt kluven. Jag försöker å ena sidan vara humanisten som är öppen, demokratisk och inbjudande. Sen har vi den andra sidan och det är den som ser faran i saker och ting. Det är i den kontexten svårt att var humanisten och så himla öppen. Vissa saker är helt enkelt för farliga för att den typen av tankar ens ska kunna vara möjliga. Hur mycket man än vill se det positiva är detta svårare. Frågan jag tänker på är Islams roll i vårt samhälle.

Jag försöker se de mer moderata muslimerna som räddarna av en besvärlig situation. De är dock inte den ledtråd som leder till en lösning. Anledningen är ofta att de inte vill stöta sig med en högljudd och aggressiv skara som gör mycket väsen av sig och som inte tvekar att ta till mycket otäcka metoder för att genomdriva sin agenda. De lägger sig alltså hellre än att utmana och få ställer sig upp för att försvara frihet och demokrati.

De är helt enkelt antingen fundamentalister som spelar under täcket med både Muslimska Brödraskapet, Hamas och IS, eller så är de för rädda för att stöta sig, för att utmana eller att fördöma. En trosfrände kritiseras inte ostraffat och stöds inte heller av imamerna som man i sin tur måste åtlyda. Många ser därför inga fel i att resa ner och rensa bland lite smutsiga kristna och inte heller att massmörda andra befolkningsgrupper.

De präglas av en antidemokratisk hållning där det sekulära samhället och det demokratiska är en förtryckare av det religiösa. Därför måste det demokratiska bojkottas och helst störtas för att bereda vägen för det religiösa samhället där vi alla måste underkasta oss de regler fundamentalisterna ser som sina hjärtefrågor. De är helt enkelt ett hot mot det samhälle vi har kämpat så länge för att kunna uppnå och de finns ibland oss.

Flag of Hizb ut-TahrirIS och andra är inte det enda hotet, vi har ett här och nu som verkar inifrån. Hizb ut-Tahrir är partiet som etablerat sig i både Danmark och Sverige som bland annat har ett världsomspännande kalifat grundat på sharia-lagar på sin agenda. Tycker man inte om idéerna är det bara att fly eller flytta. Foto: ”Flag of Hizb ut-Tahrir” Wikimedia Commons

För mig är denna grupp något av det mest antihumana vi har kunnat se i vår livstid. De är helt enkelt en mörk kraft med en mycket ljusskygg agenda som dessutom innefattar att massmörda också här om så behövs för att genomföra den galna tanke de drömmer om. Tankar som ett världsomspännande kalifat där muslimsk lag ska pådyvlas alla, också de som inte erkänner sig till religionen är en sådan. För de flesta är denna tanke bara skrämmande, för andra en möjlighet som måste genomföras.

En sådan kraft som vi redan har hört talas om och som vi kommer att höra mer om är Hizb ut-Tahrir (Sydsvenskan; Archive). Partiet är redan verksamt i Danmark och i Sverige. Jag är inte den som skriker eller skriver om förbud eller inskränkningar i demokratiska friheter eller tycker att sånt är bra. Anledningen är helt enkelt att jag är demokrat, men när det gäller det här partiet är jag beredd att göra ett undantag och skälet är enkelt. Gör vi inte det kommer vi få betala ett mycket högt pris i framtiden.

Partiet vill inrätta ett globalt kalifat där muslimsk lag ska råda. De som inte sympatiserar med denna syn ska tvingas tycka om det. Offentliga avrättningar, avhuggandet av händer och stening av kvinnor som har anklagats för otrohet ingår i arsenalen. Sharia-lagar ska råda där vi annars har vant oss vid en helt annan rättstradition. Är man inte muslim är det bara att inrätta sig i den nya världsordningen partiet vill se. Tycker man inte om synen finns alltid lite sharia-lagar att ta till också för de som protesterar mot det som anses vara ”rätt”.

2014 tågade en grupp om femhundra sympatisörer mot de centrala  delarna av Köpenhamn för att protestera. Manifestationen handlade om att propagera för att Koranen ska bli rättesnöre också i Danmark. Man höll brandtal om västs smutsiga krig i Syrien som om Putins Ryssland inte ens hade med saken att göra trots de stora rubrikerna som talar om detta faktum. Kriget mot IS var orättfärdigt trots en rörelses totala renons för allt människovärde. Särskilt om du är kristen eller tillhör en minoritetsbefolkning.

TalAlla muslimer som tar till orda talar naturligtvis inte hatets språk, men alltför många gör det. När man dessutom startar partier som är klart fientligt inställda mot det demokratiska och öppna samhället blir det än mer svårsmält. Foto: By Njallis – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13128473

För partiet tar visserligen avstånd från IS men inte därför att de mördar kristna eller minoriteter. Istället är det hur Kalifatet har utropats och att IS också mördar muslimer man hänger upp sig på. En något lustig inställning då mord borde ses som mord, inte som en åtskillnad mellan ”rätt eller fel” person som mördas. Det där späder bara på känslan av att de extrema krafternas agenda är att föra globalt krig mot kristendom och de samhällen som har präglats av religionen under 2000 år.

Rörelsen stöder alltså om än indirekt en av vår tids största folkmord, anser att väst ”ska betala för sin inblandning” och vill upprätta ett styre som helt bryter mot den tradition vi har. Det som gör saker och ting värre är att de också finns i Sverige. För några år sedan sedan skapades en Facebook-sida som snabbt samlade ca 1000 sympatisörer Man delade också ut flygblad inför det förra valet som uppmanade till bojkott av detta. Anledningen var som alltid att man inte erkänner den sekulära makten utan bara den religiösa.

Rörelsen finns främst i Malmö med sin stora muslimska befolkning och närheten till Danmark där man kan utbyta erfarenheter och planer genom att bara resa över bron. De har också gemensamt bjudit in talare som har hållit konferenser i ämnet ”Global Islamisk revolution”. En av de gästande var Isam Umayrah som gjort sig känd för både antivästliga  och antisemitiska åsikter. Samma hatpredikant har också besökt moskéer och muslimska centra i Stockholm.

Naturligtvis har detta skett med medfinansiering av vårt alltid så goda välfärdssystem. Vi är ju så goda med alla våra skattepengar, att vi gladeligen hjälper till att finansiera samman-komster vars syfte är att propagera för att avsluta vår livsstil och ersätta den med en fullständigt främmande.

Pengarna Upp I HalsenDet svenska samhället är rikt. Så rikt att vi kan vägra handikappade (Sydöstran; Archive) det de har rätt till, men betala för antidemokratiska och antivästliga konferenser åt Hizb ut-Tahrir. Foto: Wikimedia Commons

Tyvärr finns fler krafter än Hizb ut-Tahrir som mer ligger i en gråzon men som är lika farliga dom. Mehmet Kaplan har en lång meritlista över de personer han har bjudit in. En hel del av dessa har varit allt annat än snälla, godhjärtade demokrater. T ex Yvonne Ridley som på hans och andras initiativ bjöds in till Riksdagen blev känd och som alltid var Kaplans ursäkt att han inget visste. Ridley som ”bara” är känd för alla sina hatfyllda uttalanden (UK Mediawatch: Archive) var alltså inte känd för Kaplan vilket är svårt att tro på tyvärr.

Tvärtom har alla hennes fientliga uttalanden varit så många att de knappt längre går att räkna. Det lite lustiga är att Kaplan inte heller är ensam i att samlas kring just Miljöpartiet. Yasri Kahn blev ju rikskänd när han vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter, men han har betydligt fler strängar på sin lyra. Son till en utpekad ledare för den terrorstämplade organisationen PULO som opererar i södra Thailand där de försöker bryta loss delar av landet eller få utökat självstyre med terror som medel är väl rätt merit.

PULO (Bangkok Post; Archive) har ju gjort sig kända för flertalet bombattacker. Regionen har en majoritet muslimsk befolkning som sedan 2004 för ett lågintensivt krig för att frigöra sig och få tillhöra den muslimska grannen Malaysia. Attackerna har skett från båda sidorna så buddister är inte helt oskyldiga i sammanhanget. Våldet har under perioder varit urskiljningslöst (DN; Archive).

Det bästa i hela den soppan är dock att misstankarna finns att PULO leds från Sverige (Aftonbladet; Archive). Vårt land har alltså varit ett centra varifrån terrorattacker har beordrats och letts. En av de utpekade ledarna har dessutom en son som har kandiderat till att bli representant för ett av landets regeringspartier. På sista åren har konflikten i södra Thailand minskat i omfattning men fred råder fortfarande inte och de separatistiska drömmarna finns kvar.

Japanese Red Cross near the Yalu River 1904I krig skördas offer. Att krig och terror har styrts från Sverige är minst sagt anmärkningsvärt. I fallet PULO finns dock misstanken och att en av huvudmännen råkar ha en son som har kandiderat för ett av landets regeringspartier är graverande. Foto: By Unattributed – This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID jpd.02519.This tag does not indicate the copyright status of the attached work. A normal copyright tag is still required. See Commons:Licensing for more information.العربية | čeština | Deutsch | English | español | فارسی | suomi | français | magyar | italiano | македонски | മലയാളം | Nederlands | polski | português | русский | slovenčina | slovenščina | Türkçe | українська | 中文 | 中文(简体)‎ | 中文(繁體)‎ | +/−, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6177555

Svenskt politik har alltså börjat infiltreras av krafter som är allt annat än goda. Det är dock inte det enda exemplet på hur de ”utsatta” utsätter andra för samma hat man beskyller andra för att hysa. Homofobin i den muslimska världen är väl dokumenterad men att den också har sökt sig in i svenskt civilsamhället och till och med till domstolsväsendet (Nyheter 24; Archive) är alarmerande inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Fallet är från 2011 men sätter fingret på en öm punkt.

Visst kan vi ha Socialdemokrater, vi lever ju ändå i en demokrati. Homofientliga Socialdemokrater som sitter i domstolar och ska döma är kanske däremot mindre lämpligt. Tänk er själva om ett hatbrott mot en homosexuell kommer in och en nämndeman som Ayoub Chibli hellre röstar utifrån sina känslor gentemot homosexuella, än de bevis som ligger framför ledamöterna. En skrämmande tanke men inte gripen ur luften!

Fallet som har några år på nacken nu bör fungera som en varningsklocka om vad som håller på att hända. Att tro att vi är immuna från den här typen av inslag är att lura sig själv, vi är i ett öppet demokratiskt samhälle än mer sårbara därför att vi är just öppna och demokratiska.  Ingen vill väl bli beskylld för att vara islamofob, men samtidigt finns en gräns för vad vi som samhälle kan och ska tillåta. Ett samhälle är nämligen menat att vara för alla, inte bara vissa grupper.

Några kommer kanske nu att beskylla mig för att vara islamofob efter det här inlägget, men nej jag är inte rädd för islam. Bara tanken att kalla någon ”islamofob” är i grunden felaktig då det för min del inte handlar om rädsla. Det enda jag har fobi emot är spindlar, höjder och de som missbrukar ordet ”fobi”. Det enda jag är i själva verket fobifobiker.

Hércules lucha con la hidra de Lerna, por ZurbaránDet vore lätt att skratta bort det hela som en isolerad händelse om det inte hade varit för att samma hydra dyker upp i sammanhang efter sammanhang. När till och med civilsamhället infiltreras av allehanda ljusskygga personer måste det demokratiska samhället börja reagera Foto: By Francisco de Zurbarán – Galería online, Museo del Prado., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45236203

Som inlägget visar är faktiskt det öppna demokratiska samhället som vill och ska inkludera alla under attack. Så vad jag också är, är helt inställd på att bekämpa de grupper som vill att jag ska anpassa mig till något jag ser som främmande eller antidemokratiskt istället för tvärtom. Den som inte gör det utan håller med dem i deras agenda är knappast demokrat. Man bör alltså inte heller säga sig vara detta om man sympatiserar med de åsikterna de står för.

Delar av den muslimska rörelsen, observera alltså inte alla inom denna, har inte alltid rent sinne. Hizb ut-Tahrir är i grunden en antidemokratisk rörelse som vill kasta samhällen tusentals år tillbaka i tiden med tvångsmetoder och tvinga på en motvillig befolkning en åsikt de inte delar. Att då kalla någon som protesterar mot detta öknamn är inte bara ohederligt. Det är också att göra hela samhället en björntjänst eftersom hotet inifrån är reellt och bör ses som det.

Om det muslimska samhället vill framstå som seriöst och ansvarstagande, bör man se till att isolera krafter som Hizb ut-Tahrir och sluta med spela fingerteater med extrema krafter.Det är också en rörelse som också försöker föra fram bilden av ett ”respektabelt yttre” men som döljer en hel del. Terror, homofobi och förtryck av andra oliktänkande eller avvikande är inte något man skojar om.

Inget av detta är särskilt kompatibelt med ett demokratiskt samhälle byggt på frihet som vi är vana vid. Inte heller går fenomenen att avfärda med något lätt ”du är islamofobisk”. Detta händer just nu och har tidigare hänt i vårt land. Det sista man bör göra är att sticka det under stolen. Det är alltså hög tid för en seriös debatt om islam och det demokratiska samhället som motpol (?). Är de ens förenliga? Ja kanske, men vi bör nog göra processen kort med de som utnyttjar det öppna samhället i avsikter som är allt annat än vänskapliga.

Stränder”Friendly Beaches” är ett begrepp i engelskan som betecknar vänligt inställda länder, fenomen eller personer. Vänliga människor respekterar varandra vilket man inte kan säga om krafter som Hizb ut-Tahrir. Dags att starta diskussionen och kanske till och med stävja dessa krafter en gång för alla. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Hizb ut-Tahrir och dess följare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Väst är inte öst eller tvärtom. De ganska skruvade värderingar som står bakom dessa tankar bör nog stanna där, inte här. Att som partiet vilja tvinga folk till underkastelse är minst sagt magstarkt och svärtar ner övriga som inte har ett dugg med dessa att göra. Dags att ta avstånd och visa var den muslimska rörelsen står för med andra ord. Den del som inte tar avstånd från dessa tankar är mer än värdiga kandidater.”

Rasism och andra påhittade ursäkter

Äntligen har så Mona Sahlin fallit. Kanske är det för gott den här gången och förhoppnings- vis är det också slutet på en osedvanligt misslyckad persons politiska era vi kan sätta punkt för. Som vanligt när det gäller maktfullkomliga sossar är det inte bara hon som faller, med henne finns ett helt entourage av personer som har gottat sig i soldrottningens glans och som nu förhoppningsvis får det lite svårare.

För precis som med så många härskare innan henne har hon omgivit sig med personer som har nått gynnade ställningar, många gånger utan anledning. Professor Masoud Kamali är en av dessa som har ingått i ”hennes gäng”. Det väckte t ex förvånade reaktioner när Mona Sahlin som dåvarande integrationsminister stoppade en redan sittande kommittés utredning för att istället tillsätta just Kamali att utreda frågan istället.

Utnämningen väckte ett ramaskri (GP; Archive), framför allt i forskarkretsar då den ansågs vara mer politiskt motiverad än vetenskapligt. Att hans kontakter säkert hade spelat roll kan man förstås bara spekulera i men ändå rätt framgångsrikt. I sin nya position utsattes Kamali genast för ”rasistiska protestmejl” som departementet bombades med. Det berodde däremot absolut inte på att han tillsatts under mycket märkliga former eller att hans slutsatser redan var klara innan han ens hann börja sitt utredande.

Thomas Patterson Portrait of a postmanDet är inte alltid postmannen levererar trevliga brev, det fick enligt egen utsago Masoud Kamal smaka på. Rasistiska mail skulle ha strömmat in på departementet där han hade ett utredningsjobb. Ingen har dock sett dessa mail och den eventuella kritik som framfördes i dessa om de fanns kunde aldrig ha berott på omständigheterna som Kamali fick jobbet på. Foto: Thomas Patterson – ”Portrait of a Postman” Wikipedia Commons

För i Kamalis värld är allt rasism. I utredningen (SOU 2006:79) får han fritt utlopp för det han redan har bestämt sig för innan utredningen ens låg på den nya integrationsministern Jens Orbacks bord. Tur ändå att vi hade en integrationsminister, det är mer än vad man kan säga om dagens regering. Utredningen var i varje fall full med nya underfundiga infalls-vinklar som gjorde allt till rasism. Visst finns rasism, missförstå mig rätt, men att kalla allt för rasism motverkar till sist sitt egna syfte då det hela blir löjligt.

Kamalis påstådda hatmejl kunde som sagt lika gärna varit kritik. Det lite fiffiga är ju att om man gör kritik liktydigt med rasism, slipper man ju också att bemöta denna än mindre konfrontera den. Kritiken lägger sig ju per automatik för vem vill bli beskylld för att vara rasist? Men när taktiken används i rent löjeväckande syfte, det är också då ”rasism” blir ett tomt ord ingen längre bryr sig om.

Låt mig ta ett exempel ur levande livet: En kväll kommer jag och min blivande fru gående på en station någonstans i kollektivtrafikens Sverige. På andra sidan perrongen går en man åt samma håll som vi. Överallt syns tydliga skyltar om att det är rökning förbjuden eftersom det är en inomhusstation. På en bänk sitter en person med utländsk bakgrund och röker för glatta livet. Vi som inte röker ser nog sånt som det mest irriterande som finns vilket uppenbarligen mannen på andra sidan insåg eller kanske inte.

Mannen bredvid oss går fram och ber rökaren att släcka. Svaret överraskade inte, det hette att nu att den missnöjde var rasist. Okej, rasistkortet draget för att slippa skuld och konsekvens med andra ord, allt för att kunna njuta av känslan av att man fått ”sätta dit en vit översittare”. Den äktsvenske mannen säger därför att han knappast är rasist vilket han inte heller var. Han sa aldrig ”släck cigaretten j-a xxxxxxx”. Då kommer sandlådenivån istället. ”Jo det är du”. Mannen som inte orkade gick därifrån och rökaren kunde fortsätta.

Friscos Kitchen Stove Rag CoverVill man röka är det var och ens ensak. När det berör andra som på offentliga platser är det en helt annan sak. På vissa platser är det till och med förbjudet, anledningen är att det ena intresset måste balanseras mot det andra. Det handlar däremot inte om rasism om man nu inte gör det till en sån fråga förstås Foto: By Jimmie Morgan, C. Francis Reisner. Cover artist not credited. – 1918 sheet music published by George Fairman. Via scan at [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6802566

Så vem i den situationen var rasist? Den som påpekade att rökning var förbjuden eller den som menade att bara uppmaningen att släcka cigarretten var rasistiskt? Jag hejar nog på den senare men det var ju invandraren i sammanhanget så…..? För lite bekvämt kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de postkoloniala teorierna som säger att den som är definierad som ”underlydande”, aldrig kan vara rasist. Det kan bara den som är översittare i hela spelet och det är ju alltid en vit medelålders man, i enstaka fall kvinna.

Det där tricket används av allt fler. Dra rasistkortet och om någon protesterar påpekar man bara att denna är en vit överhöghet som från sin privilegierade position aldrig berörs, men berör. Kamali gör just det i sin artikel till försvar för Kaplan. Kaplan fälldes därför att det blev en misstanke, ett uttalande för mycket.  Att bjuda in personer som Yvonne Ridley tangerade någon slags anständighetsgräns men uttalanden om Israeliska nazister blev en direkt belastning också för regeringen. Därför fanns inget val än att låta honom gå.

Ett gyllene tillfälle att ta initiativet för vissa, bl a Kamali. För gör man en händelse till något annat än det är, kan man alltid vinna lättköpta poänger. Muslimer är offer trots att Kaplan aldrig har kritiserats för sin muslimska tro. Muslimer har ingen plats i det svenska samhället och måste jobba mer än andra för att ens få äta sopor trots att han själv har uppnått den aktningsvärda titeln ”professor”. Det är så argumenten låter, men hur fel är dessa argument inte?

Det svenska samhället är mer öppet än många andra. Här finns möjligheter för den som vill ta vara på dessa, men bara om man själv vill. Observera, visst finns också här rasism det förnekar jag inte, men den är förvånansvärt mycket mindre än i många andra samhällen. Vill man vara utanför, vill man göra sig till ett offer så varsågod. Utanförskapet som finns beror inte på att det svenska samhället stänger ute, utan att folk inte förstår eller vill ta sig fram mellan de grynnor som faktiskt finns.

FyrAlla samhällen har sina grynnor, men få är så väl förberett som det svenska. Här finns all möjlig hjälp att få om man vill ha den men man måste komma till skott själv och inleda den processen. Fyrljus tänds visserligen automatiskt men man måste själv vilja orientera sig dit. Foto: Wikimedia Commons

Låt mig ta ett exempel: Vill man inte lära sig det svenska språket, står man per definition utanför. Det är en social kod och ett verktyg som gör att du kan ta dig fram. Klarar du inte språket finns tolkningstjänster man kan utnyttja och har rätten att ha i t ex kontakten med myndigheter. Eftersom man inte kan språket, kan kulturen och kan myndighets-Sverige blir det svårare att ta sig fram, men det går. Allt man behöver göra är att ta kontakt med det lokala socialkontoret och då dom förstår att personen behöver assistans får man det.

Trots denna vetskap om hur viktig förståelsen genom språk är, förser det svenska samhället de nytillkomna med halvdan utbildning och när de sen kommer ut i samhället behövs den inte. Dåliga kunskaper om språket, dålig förståelse om samhället och dess värderingar trots att man bor i det och lite förståelse för dessa värderingar brukar kallas ”dålig integration”. Det är också anledningen till kritiken, det demokratiska och öppna samhället är på många sätt under attack och de här problemen spär på det.

Denna osunda process till trots har personer som Kamali blivit professor, hur förklarar han det? Där jag bor har jag en kurdisk läkare som talar perfekt svenska. Hur förklarar man sånt när andra kan leva här en livstid men aldrig ens lära sig språket? Det ska jag förklara för honom, det handlar om vilja och hur mycket man är beredd att anstränga sig! Inställning helt enkelt. Vill man inte så vill man inte, men kom inte och skyll på rasismen. Den finns, men är inte förklaringen i fallet.

Att säga att Kaplan blev offer för islamofobi är alltså helt fel. Han blev istället ett offer för att han inte förstod att det gamla sättet, att spela båda sidorna samtidigt och att spela under täcket med extrema krafter, inte fungerar i en demokrati och ett öppet samhälle. De krafterna han spelade på hade ju en helt annan agenda än det demokratiska samhällets. Därmed hamnade han på direkt kollisionskurs en gång för mycket. Då hjälper det inte  att skylla på att man inte förstod.

PekaDet är inte alltid alla tar ansvar för sina egna handlingar, inte minst Kaplan har visat sig vara en fen i den sporten. Att peka på andras fel eller brister tycks lättare än att medge de egna. ”Det var hans fel”, ”Det var spriten”, alla förklaringar tycks vara godtagbara utom den rätta. Foto: By Achim Hering – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4150626

Lite ironiskt är det dessutom istället faktiskt den som skriker om islamofobi och rasism som är rasisten. För istället är det ju Kamali som i sin artikel ger uttryck för minst sagt fördomsfulla tankar, vad sägs om följande citat:

” En man från Mellanöstern har vägrat ta en vit kvinna som dessutom är journalist och filmar händelsen med dold kamera i hand. Den vita privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse.”

Som vanligt är det antirasisten som rasisten. För det hela borde kallas för vad det är, fördomsfullt och historielöst! För tittar man på västerlandets historia ser man hur vi har kämpat för en rad saker. Vi har kämpat för att få demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Det har till och med spillts blod för att uppnå detta. Vi känner oss med all rätt stolta över dessa framgångar, något islamisk kultur inte borde eftersom den aldrig historiskt sett har nått upp till något av de nämnda sakerna. Det är därför våra olika kulturer krockar.

Hur kommer då samhället att klara detta nya prov det ställs inför? Kommer islam att kunna bli en del av ett demokratiskt system? En del menar att det kan det, i samhällen (Sydsvenskan; Archive) som Jordanien har man nått dit. Problemet med jämförelsen är att Europa naturligtvis på inget sätt liknar det Jordanska. Andra menar att det kommer bli mycket svårt eftersom många muslimer är inkompatibla (Independent; Archive) med samhällen som våra i väst.

Det blir inte heller lättare att göra detta av att man som Kamali för fram rena falsarierna som teorier till en händelseutveckling. Om man dessutom spelar under täcket (GD; Archive) med otäcka krafter inom religionen, snarare höjer det misstankegraden. Ett faktum som också blev Kaplans fall, inte rasismen eller islamofobin som Kamali vill göra gällande.

Al-Husayni1929_(cropped)Rasism tycks alltid se annorlunda ut än vad den beskrivs som. Den här mannen – Al-Husayni, stormuftin av Jerusalem – bar på på ett så starkt brinnande hat mot judar att det ledde till ett intimt samarbete med Europeiska nazister och fascister. Vissa menar också att han bar direkt skuld till judars död i östra Europa Foto: Wikimedia Commons

Bjuder man in motbjudande personer som Yvonne Ridley, Riyadh ul Haq och Abdullah Hakim Quick har man per definition en dold agenda och det hade Kaplan tyvärr. Varje gång en person med ett hatfyllt budskap har bjudits in, har han haft samma ursäkt igen och igen. ”Oj då, jag visste inte det”. Det kanske fungerar om man jollrar omkring i tillvaron, men är man minister i en regering förpliktigar detta – Punkt!

Fallet Kaplan visar egentligen bara att två samhällssystem, två synsätt står i direkt motsatsförhållande till varandra och att det kommer att bli stora spänningar också framöver. Säkert kommer spänningarna att späs på av än fler terrorattentat och som vanligt kommer man att säga att de som utför dessa inte representerar majoriteten. Då kanske det istället krävs att också majoriteten ställer sig upp och deklarerar var det står och att de tillerkänner sig demokratiska värden istället för att hela tiden mumla i mungipan.

Det är alltså dags att välja väg för den muslimska världen. Antingen är man en del av det samhälle man har valt att bosätta sig i, eller också är man emot detsamma. Visst kommer det ta tid och visst måste många smärtsamma val göras som att det aldrig kommer på tal att införa sharia-lagar i väst.

Kalla mig gärna islamofob, det är jag dock inte. Jag är däremot en person som tror på det system vi har skapat och de ideal som styr detta. Vill man inte dela min dröm blir man som Kaplan istället, en person som försöker spela båda strängarna samtidigt. Det kommer dock knappast att leda till att vare sig sympatin eller toleransen för denna grupp ökar. Istället går nog samhällen istället mot inre kollaps och det är det som det är hög tid att stoppa och där är Kaplan en utmärkt symbol.

AnarkiSymboler säger mer än ord ibland. De kan skvallra om ideologier och om tankeströmningar. Mehmet Kaplan är en symbol, ett tecken i tiden på att något mycket mer otäckt har flyttat in. Detta något står delar inte alltid de ideal vi har byggt vårt samhälle kring och därmed blir det samma samhälles huvudvärk istället. Foto: CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=596208

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamali till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är talespersonen och därmed symbolen för det sjuka i vårt samhälle som så gärna vill peka på andra saker än det som faktiskt är. Offerkoftan ska till varje pris sättas som den trofé den är på den egna gruppen i striden om makten och inflytandet. Att föra den kampen och den debatten med hjälp av lögn är djupt ohederligt. Det gör dig och många fler till dopade kandidater till priset.”

En skakande debatt

Ett handslag, en gest och en socialt påbjuden sed. Det är vad ett handslag är, för vissa en självklarhet som talar om att man är överens, respekterar och känner varandra. För andra är det inte lika självklart, här talas om intima seder som män inte kan utföra med kvinnor utan att det betyder helt andra saker än ett handslag. Problematiskt med andra ord, eller är det det? När allt kommer omkring lever vi i Sverige, inte i Mellanöstern. Här är det andra regler som gäller men med respekt för andra åsikter i den mån det går.

För det är trots allt så att samhället är uppbyggt kring vissa sedvänjor, det kan  vi aldrig komma ifrån. Den som sitter i en affärsförhandling med en kvinnlig vd, vad än feministerna försöker pådyvla så finns ju trots allt dessa, och man är överens om ramarna så skakar man hand. Utan handslaget är troligen affären död. Trots detta är Sverige troligen ett av världens mest  toleranta länder, mer så än många av de länder de som inte vill skaka hand kommer ifrån.

Här är det dessutom större chans att få inflytande, men i viss mån måste den personen anpassa sig. Jag kan t ex inte se en svensk minister som inte vill skaka hand med kvinnor ur en utländsk delegation från säg Frankrike när de är på statsbesök med motivationen att de är kvinnor och att det vore en intim handling de inte genomför. En sådan person är inte lämplig eftersom han inte kan representera ett land där vi inte har den sedvänjan.

OfferNu tävlar debattörer som Masoud Kamali om att se problem och hinder men egentligen handlar det om rätten att få se sig och den egna gruppen som offer. Hindren finns sällan eller aldrig utan handlar om saker som språkbrist, egna traditioner som begränsar och så vidare. Foto: Wikimedia Commons

Så finns de dom som är mer konspiratoriskt lagda i denna skakande debatt. De vill se de nackdelar som folk drabbas av som medvetna hinder (SVD; Archive) avsedda att  försvåra och stoppa. En av dessa personer är Masoud Kamali professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Det är hans debattartikel detta inlägg kommer att handla om. För en mer galen utgångspunkt kan i varje fall jag inte se, om man då förstås inte vill se ”hindren” så till den milda grad att man mer eller mindre tvingar fram dessa med hugg och slag.

Bara det faktumet att Masoud är professor på ett västerländskt universitet är väl betydande. För lek med tanken att jag skulle disputera en uppsats jag skrivit vid universitetet i Riyad i ämnet ”Kristen etik och dess sociala konsekvenser i en arabisk kontext och miljö”. Gissningsvis skulle den uppsatsen aldrig ha fått se dagens ljus.

Anledningen är enkel, det enda tillåtna religiösa uttrycket som är tillåtet är det rent muslimska får förekomma på Saudisk mark. Så nog tycker jag att den frihet Masoud och andra som vill åtnjuta den är stor. Större än den som finns i Mellanöstern och större än i många andra jämförbara länder.

Men det är handskakningen som är den springande punkten i resonemanget också här. Svenskens oförståelse för sedvänjan gör att muslimer inte kan ta del av politiken enligt honom. Det kan man visst bara man lär sig att bli mindre bokstavstrogen och inte tvingar andra att anpassa sig till de egna sederna istället för tvärtom. Masoud och andra kanske måste lära sig att de inte längre bor i Syrien eller något annat land i Mellanöstern. Gör man inte det, lär man också få se samma debatt och ifrågasättanden återkomma.

Handskakning RomHandskakning som en social kod, också mellan män och kvinnor, är i västerlandet en gammal sedvänja. Kulturkrocken som uppstår är inte vårt fel utan just en kulturkrock så varför vi ska anpassa oss är en gåta. Det borde väl vara de som har problemet som borde göra något åt sina inskränkta seder. Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

Logiken är dock så enkel i den här typen av debatt, svart eller vitt och allt är fixat. Så enkelt är det förstås inte men man kan ju alltid omstöpa verkligheten som i följande citat:

”Det finns miljontals kvinnor och män i världen som inte hälsar genom att ta en annan människa i hand.”

Jo förvisso har Kamali rätt på den punkten, det finns miljontals människor som inte hälsar på andra människor genom att ta i hand. Men trots ett rätt, så finns det en rad fel i påståendet.

Det finns för det första de som kan anpassa sig. Se på Japaner, de hälsar hemma genom att buga, men är inte främmande för att anpassa sig om de hamnar utanför den egna kontexten i varje fall på punkten handskakning. För det andra finns miljoner och åter miljoner människor som faktiskt hälsar med handskakning, ska den sedvänjan och de kulturella uttrycken inte räknas? Till sist handlar det inte om att ”ta en annan människa i hand”, det är ett rent lögnaktigt påstående. Det handlar ju om att inte ta kvinnor i hand.

Hålla HandDet är faktiskt skillnad på att hålla hand och hålla hand. Det måste inte vara en ”intim handling” om man gör det på ett annorlunda sätt Foto: By Marsyas, 07.04.2007, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1930787

I den kontexten blir handlingen ”vägra att skaka hand” utsållande och uteslutande. Det är när det händer som handlingen också blir provocerande. För vem i hela världen, förutom i Mellanöstern då förstås, vill bli behandlad annorlunda samt urskiljande och dessutom vara medveten om att det är så för att sedvänjan påbjuder det? Det är till och med få andra utanför just Mellanöstern som skulle acceptera detta. De flesta är till och med så pass fientliga till handlingen att blir just provocerade.

Kamali missar alltså en viktig poäng. Det är INTE det svenska samhället som sätter upp hindren utan de med denna sedvänja själva. Att dra slutsatsen att det beror på att man är muslim är mer eller mindre gripen ur luften som jag ser det. Det kan aldrig bli detsamma som islamofobi att värna om den egna kulturen och känna sig provocerad av en medvetet urskiljande handling där man medvetet gör skillnad på person och person.

Hur kan det t ex komma sig att muslimer som Aida Hadzialic snarare har det motsatta problemet, alltså känner sig mer provocerad (Aftonbladet; Archive) av att någon vägrar att hälsa genom att ta henne i hand? Jo, hon är mindre bokstavstrogen och har inte vuxit upp med samma medvetna åtskillnad som en social sedvänja!

Men istället för att se problemen i den egna gruppen, ser man alltså hellre problemen i andra sammanhang där de inte finns. Tyvärr stannar det inte där utan går istället ibland vidare till än mer extrema uttryck där man börjar ana ett slags nykolonialt tänkande i omvänd tappning. Alltså ett tänkande där nyanlända och också sedan länge här boende rasifierade, gärna vill se samhället anpassat efter deras mallar och behov istället för det motsatta.

InramningGränser som sätts upp är inte alltid samhällets, ibland finns dessa i sinne och i tanke. Det viktiga är att medvetandegöra sig om sina gränser och bryta sig fri från dessa. Först därefter kan man bryta sig ur ramarna. Foto: By Pere Borrell del Caso – Collection Banco de España, Madrid, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12968243

I debatten är återigen argumenten det som sticker ut, de stämmer helt enkelt inte. Man kan nästan ana sig till att de inte stämmer av skälet att man först vill måla upp ett problem som egentligen inte finns. Sen måste en lösning till och den bygger på att alla andra som inte tycker som muslimer ska anpassa sig. En sådan debattartikel kom i Metro (Archive) och jag har redan skrivit ett tidigare inlägg om den.

Kitimbwa Sabuni vill i artikeln få oss att tro att på grund av vårt banksystem med ränta, kan muslimer inte låna pengar till bostadsköp. De skulle därför vara diskriminerade och då måste man förstås titta på reglerna. Problemet är att det för det första inte är ett problem men också att det han antyder är att vi skulle införa en sharia-lag i landet. Vad blir nästa steg Kitimbwa, ska vi tvingas att acceptera dödsstraff med stening på offentliga platser för att avskräcka folk från t ex äktenskapsbrott?

Men påståendet han gör i artikeln är bullshit förstås, det finns nämligen redan en bank (Jak banks hemsida) dit vilken muslim som helst är välkommen där man inte tar ränta på lånade pengar. Det enda kravet är att man är medlem och att man har en säkerhet för lånet. Bankinspektionen har dessutom gjort en studie av rättsläget och kommit fram till att ingen lag hindrar redan existerande banker från att kunna ge muslimer som så önskar räntefria lån.

Återigen är det alltså inte Sverige som är problemet, utan debattören som vill skapa ett problem som inte finns. Så vad ligger bakom allt detta? Jo, vår gamla klassiker offerkoftan naturligtvis! För den grupp som bäst kan utmåla sig som offer för ett system, är också den grupp systemet i sin skitnödighet gynnar mest. Alternativet är ju att bli att stämplad som ”rasistiskt” vilket få ser som ett alternativ alls.

RasistVisst finns rasismen, få förnekar det. Det gäller dock att skilja rasism från så kallad rasism. När man dessutom försöker konstruera en inneboende motsättning eller beskriva ett medvetet skapat hinder som inte finns, undrar man vem som är rasisten

För varje gång någon kommer och talar om denna ”rasism”, finns det också någon gummirygg som inte pallar trycket utan antingen i smyg eller öppet börjar förändra. Visst måste vi förändra och visst måste vi se till att utveckla, hela tillvaron är ju trots allt just en förändring. Men förändring ska ske till något bättre, inte något sämre och på den punkten har nog dagens islam lite eller inget att erbjuda är jag rädd.

Tvärtom så har ”mittfåran” radikaliserats, mer fokus på grundvärden har lagts som sharia-lagar. Något som för övrigt är verklighetsfrämmande för 99,9 % av västvärlden. Så vem ska vika sig? Kalla mig gärna rasist trots att jag inte är det, men inte är det vi och vår livsstil som ska stå för den är jag rädd.

Tvärtom är det så att vi har öppnat våra dörrar för hjälp. Denna är dock villkorad – här har vi andra sedvänjor, gillar du inte dessa så är det ditt problem, inte vårt. Kan du inte anpassa dig är du dömd att bli utanför och det är det vare sig Kamal, Kahn, Sabuni eller andra debattörer förstår.

Det kan aldrig lastas den som står för en samhällstyp, utan är istället ett problem för den som inte vill, kan eller förmår anpassa sig. Däri finner man den gordiska knuten till det samhälle som många ser som sitt ideal – det multikulturella – och det är hur den knuten ska gå att lösa som debatten borde handla om, inte huruvida samhället sätter upp hinder som sen ska anpassas för att tillfredsställa det som egentligen är särintressen.

KameleontNyckeln till framgång i ett främmande samhälle heter ”anpassning”. Den varelse som kan anpassa sig till miljön överlever, den som däremot försöker få miljön att anpassa sig till varelsen lär inte bli framgångsrik dessvärre. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamal till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att missförstå debatten och missa poängen är ibland mänskligt, det kan hända vem som helst. Men att medvetet missa poängen för att skapa en offerroll är lite svårslaget. Hindret är inte det svenska samhället, det är istället sedvänjor man kunde göra sig av med om man ville och som blir till bojor för den som inte gör det. Att inte förstå den skillnaden gör dig till en formidabel kandidat.”

Fotboll

Fotboll bygger ju på att med olika taktiker och tekniker föra en boll från ett område till motståndarens och förhoppningsvis få in den i mål. Den som behärskar de tekniker som krävs och gör detta mest framgångsrikt, är också den som går segrande ur striden. En sån strid kan naturligtvis sluta i dödläge där båda sidor är jämstarka och oftast avgör då slumpen eller så blir det oavgjort.

Vad skulle då fotboll kunna ha med politik att göra? Jo, att sätta en boll i rullning och hoppas på en fördelaktig utgång skulle man kunna säga. För i går gick ju Miljöpartiets språkrör ut i en presskonferens (SVT; Archive) och deklarerade att de visserligen ville sitta kvar, men om valberedningen ville kunde de träda åt sidan för en eller flera andra kandidater om partiet ville detta. De hade därmed satt den så omtalade bollen i rullning.

FotbollI fotboll gäller att få en boll dit man vill på det mest taktiska sättet och därigenom se till att näta den. Är man framgångsrik vinner man, är man jämstarka förlorar/vinner man av en slump eller så blir det oavgjort och ibland förlorar man. Den odynamiska duon i Miljöpartiet har nu satt bollen i rullning och det återstår vad det slutar i. Foto: By I, Ras, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2501718

Säkert ett välkommet besked efter en turbulent vecka. Den har ju präglats av skandaler och rena pajkastningen där inbördeskriget (SVD; Archive) har dessutom förts inför öppen ridå. Något man brukar försöka undvika i svensk politik. Människor har avgått (Expressen; Archive) och dragit tillbaka sin kandidatur, det har helt enkelt varit full cirkus. Ska vi gå tillbaka till fotbollsspråket så har det rått fullständig upplösning i backlinjen och anfallarna har bara stått på mittfält och tittat på medan allt har havererat.

Avgasrörens schackdrag på gårdagen presskonferens där de erbjöd sig att ställa sina platser till förfogande men deklarerade att man samtidigt ville sitta kvar, ska alltså ses som ett försök att sätta just bollen i rullning och att ändå få den i mål. Problemet för de två avgasrören är att lika gärna som att bollen kan rulla framåt, kan den rulla bakåt. Tar motståndarna utom och inom partiet kommandot har de två bäddat för nästa taktiska miss.

Man kan t ex tänka sig en situation där Peter Eriksson fortsätter att ansätta den odynamiska duon med kritik. Hur ska de bemöta den? Har de en reträttplan? Klarar de prövningarna detta skulle innebära? Frågorna är många men än så länge bara hypotetiska. Svaret lurar med andra ord runt hörnet och den som följer händelseutvecklingen lär få se hur allt utvecklar sig.

En annan frågeställning är hur partiet ska hantera den förtroendeklyfta som hela cirkusen har lämnat efter sig. Deras helylleimage har ju velat göra gällande att man har så himla högt i taket. I själva verket har många också inom paritet börjat tvivla på den ansatsen. Särskilt efter Kaplans avgång har debatten i lika hög grad handlat om huruvida samma behandling hade drabbat svenskar och icke-muslimer. Ett påstående som för det första bygger på rena antaganden eftersom jämförelsemöjligheten saknas.

MoralTesen att debatten har innehållit extra hårda pekfingrar mot just muslimer saknar nästan helt och hållet grund då de flesta har aktat sig för att just moralisera utifrån de utgångspunkterna. Kaplan har ju till och med förlåtits för det ena övertrampet efter det andra. Foto: Wikimedia Commons

Den delen av debatten har inte bara blivit lika destruktiv som den andra som har rasat. Den har dessutom blivit rent löjlig. För visst har det förekommit spekulationer (TV4 Nyheterna) om infiltration, men dessa har legat inom anständighetens gränser som jag ser det. Och visst har debatten ibland handlat om frågor (Aftonbladet; Archive) som i varje fall jag är lite undrande över.

Det sista exemplet har ju handlat om det är ett resultat av patriarkala strukturer eller inte att vägra ta i hand. Det har också hetat att det rimmar dåligt med Miljöpartiets feministiska image. Men ingen har faktiskt diskuterat det som den andra dimensionen av problemet nämligen att ta seden dit man kommer. Vi är ju väldigt förtjusta i den tesen och har till och med talesättet, men lever vi själva som vi lär? Avstår t ex vi svenskar från en kvällsdrink eller ett glas vin när vi är i det muslimska landet Egypten? Svaret är nog tyvärr ”nej”.

Jo visst, det blir ett sluttande plan om man gör avkall på för många saker i samhället. Handskakning eller inte med kvinnor är kanske en icke-fråga på pappret, men frågan är så mycket större i ett vidare perspektiv. Vad ska bli nästa steg? Muslimska män som känner sig kränkta av att svenska kvinnor inte bär slöja eller schalett? Här handlar det uppenbarligen om kulturkrock, men vill man representera Sverige måste Sverige finnas också i muslimers medvetande.

För där tvärstannar försvaret av hela den debatten som handlar om att muslimer på något sätt skulle behandlats sämre i debatten. Det är inte bara svenskar och Sverige som ska bjuda till, det krävs också att motparten gör det. Semanur Taskin som är avgasrör i Grön Ungdom, eller som de också kallas Gröngölingarna, är en av dom som har varit mycket kritisk till att både Kaplan och Kahn har tvingats avgå. Hon avgick till sist själv i protest då hon ansåg sig känna sig otrygg som muslim i både sitt förbund och eller i politiken.

Den där förklaringen känns dock lite påklistrad, som för att kunna iklä sig offerkoftan. I Semanur Taskins förklaring finns inte ett ord om den kritik (Expressen; Archive) som har riktats mot henne. Ingenting om stödet för Turkiets snart diktatoriska ledare Erdogan som förutom anti-demokratiska tendenser för ett tyst krig mot Kurder. Att han dessutom i tid och otid beskylls för att stödja IS gör uttalandena än mer bekymmersamma. Lite eller inget med islamofobi att göra alltså.

ErdoganIngenstans i försvaret av Taskin nämns t ex hennes vurm för Turkiets Erdogan. Han har ju kallats ”Mellanösterns Putin” och gör skäl för namnet. Med anti-demokratiska metoder använder han demokrati för att inskränka friheter och rättigheter för t ex kurder. Han för också ett krig mot dom och har beskyllts för att ha hjälpt IS. Foto: By Randam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6974348

Ändå är det offerkoftan (Metro; Archive) och svårigheterna hennes argumentation bygger på. Hade jag varit hon, hade jag nog tyvärr hellre titta på över 20 år av dålig integrering i det här landet och det som det har lämnat efter sig. Ett land där vi lever som en stat i staten, ett samhälle i samhället och där allt nu börjar glida åt olika håll och grupper skapar ”sitt” livsutrymme på ”sina” livsvillkor. ”Sverige” som begrepp börjar bli allt mer diffust också för Semanur som tänker och agerar som en turk, inte en svensk när hon försvarar Erdogan.

I den rollen blir det naturligtvis mer intressant att få iklä sig offerkoftan, för i det post- koloniala lotteriet kan sånt ge fördelar och det är allt som räknas. Fotbollslaget heter därmed snarare Galatasaray än IFK Häcken eller något annat för debattörer som Semanur Taskin. Islamofobi-spåret blir dessutom mer aktuellt genom att den linjen stöds av fler debattörer (Nyheter24; Archive). När samma tes (Världen Idag; Archive) dessutom upprepas uppstår ett mönster som för att misstänkliggöra och förringa.

För tyvärr är det att förringa det som allt började med nämligen att Mehmet Kaplan till sist tvangs att avgå. För också Världen Idag:s artikel är det som om vissa saker ska sopas under mattan. Här nämns visserligen incidenten där Kaplan var med om att bjuda in Yvonne Ridley för att hålla tal för en grupp inbjudna i Riksdagen. Antisemiten och fundamentalisten Ridley har gjort sig känd för sin extrema hållning, ändå skyllde Kaplan på ”dålig bakgrundskoll” och kom undan (Corren; Archive).

Tesen att Kaplan tvangs att avgå för att han dömdes hårdare som muslim saknar alltså grund, tvärtom har han alltså förlåtits igen och igen till dess det inte längre gick att försvara honom. Men den så åtråvärda offerkoftan tycks viktigare än fakta så debatten ser därför ut som den gör. Kan det möjligen bero på att man vill styra om spelet från en defensiv som under den senaste veckan, till ett mer offensivt spel som man ser attack som bästa försvar?

KoftaIslamofobispåret handlar istället till stora delar som jag ser det om den gamla klassikern offerkoftan. Det är både skönt och lönande att få bära den då det innebär både sympati och fördelar. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få kan som ni göra icke-händelser till konkreta incidenter för att peka ut det som inte finns som orsaken till allt. Få gånger i världshistorien har väl så mycket felaktiga argument använts av så många för att kunna säga så lite om någonting. Det gör er till utmärkta kandidater.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

Konflikt BordEn konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

SoldatFlyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

AnkaStefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

Ett totalt sammanbrott

Kaplans avgång visade sig snabbt bara bli toppen av ett isberg. Kommentarerna från partiet var inledningsvis rätt sansade och gick i stort ut på att Mehmet Kaplan själv valt att avgå. Troligen en helt felaktig version förstås, det har dykt upp uppgifter som tyder på ett helt annat händelseförlopp (Expressen; Archive). Men trots den uppenbara friseringen av sanningen gick visserligen tonarten i moll och hade förstås känslomässiga övertoner, men var i varje fall dämpad som i chock. Det var en stämning som snart skulle ändras.

Det började redan på måndagen i Aktuellt när Peter Eriksson gav sin syn på saken. Där hette det att beslutet var fel och enbart hade kopplingar till Kaplans muslimska tro. Ingen insikt alltså, tvärtom så gav han precis den synen som så många andra Miljöpartister – En miljöpartist kan aldrig göra fel och allt är en konspiration. Också Gustav Fridolin tog i början av sändningen tillfället i akt att upprepa sina triggerord om ”demokraten” och ”antirasisten” som karaktärsbeskrivningar av Kaplan.

ÄngelI Miljöpartistisk retorik utmålas nu Kaplan som en ängel, någon som inte bör kritiseras. Vi känner igen mönstret men faktum är att Kaplan var allt annat än en ängel. Den dagen Miljöpartister kollektivt förstår och accepterar att man inte kan ha en representant i regeringen som har så dåligt omdöme, har dom kommit en bit på vägen. Där är de inte än. Foto: By El Greco – [1] from [2], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27348

Hur mycket ”demokrat” Kaplan var gav han bäst uttryck för i uttalandet (SVD; Archive) om Lars Vilks rondellhund. Från början föreställde rondellhunden en man i turban som hund, inget sas om att bilden föreställde Mohammed. Så snart bilden publicerades fanns massor med människor, bland annat muslimer, som kände igen bilden som föreställande Mohammed. Plötsligt tävlade alla i hur kränkta de var. Kaplan gav sig in i striden med uttalandet:

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

För det första är profeten en profet inget annat. Som sådan var han budbärare av en tro, inte tron självt. Hur kan en tveksam karaktärisering av en profet som kanske inte ens föreställer honom utgöra en kränkande handling mot människor med muslimskt tro? Dessutom gör sig Kaplan i uttalandet till uttolkare av vad som är och inte är yttrandefrihet. För honom kanske det inte kan kallas det, men gäller samma tolkning alla andra och ska inte andra få ha rätten att göra en annan uttolkning av detta?

Så mycket för ”demokraten” Kaplan alltså. Han accepterar bara sin egna syn på yttrandefrihet, han tycker mellan raderna också andra ska ha samma åsikt om saken och han ser den andra vinkeln av problemet som en smädelse av den egna tron. Ingen förståelse för en annan tolkning här alltså och än mindre en acceptans för denna andra syn. Är det så en ”sann demokrat” agerar Fridolin?

DemokratisktDemokrati är att bl a att tillåta alla åsikter, till och med miljöpartiets, och yttrandefrihet. Vill man införa ett annat synsätt där tolkningsföreträde gäller för vissa grupper är man inte demokrat. Kaplans uttalande om rondellhunden är ett sånt exempel, en ensidig syn och tolkning av begreppet yttrandefrihet gör honom till en ytterst tveksam demokrat Foto: Av Currier & Ives. – Edited version of image found on Library of Congress website at [2]This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3a04616.

Ingen skuld, relativiserande av olika uttalanden Kaplan har gjort, alternativa förklaringar som inte håller och så vidare är alltså Miljöpartiets taktik i den uppkomna situationen. Här har vi alltså beviset på hur lite Miljöpartiet internt är berett att acceptera eller ta in. Faktum är att Kaplans ”brott” uppvisar ett mönster, det går igen och igen. Hela tiden har andra krafter tittat åt ett annat håll och visslat lite. Då det inte har gått som i fallet jihadister som rest till Syrien, har Mehmet Kaplan skickligt gjort en pudel och ångrat sig.

Inte heller har Peter Eriksson proportionen rätt i sitt uttalande. Om en minister tvingas att avgå för att ha låtit bli att betala sin TV-licens (Aftonbladet; Archive) genom att hängas ut i media, måste den logiska slutsatsen att Kaplan knappast hade lyxläget att välja något annat än att avgå också han. Om man dessutom betänker att den gången som Cecilia Stegö Chilo tvingades avgå var Miljöpartiet högst verksam i processen att hjälpa detta på traven. Snacka om dubbelmoral Peter Eriksson!

Cirkusen fortsatte redan på morgonen efter med att Per Gahrton gästade TV 4 morgonprogram ”Nyhetsmorgon”. Du hittar klippet här under. Där framfördes den smått konspiratoriska tesen om att det är en sammansvärjning av staten Israels som har riktats mot Sveriges regering som nu hade burit frukt. Själv tycker jag tesen talar sitt tydliga språk, hatet mot Israel har gått för långt i det här landet och har fått utvecklas utan mothugg.

På en annan plats i ett annat TV-hus, befann sig Åsa Romson för ytterligare en intervju om Mehmet Kaplan. Återigen visade hon vilken formidabel kraft hon är, om man nu ser till det mer destruktiva då förstås. Klippet här under visar ett något så sensationell uttalande som att attacken på Twin Towers i New York den 11 september 2001, i själva verket var en ”olyckshändelse”. ?????????. Syntax error, overload, kraschad hårddisk.

Flera timmar senare förklarade hon att ”olyckan” handlade om behandlingen av svenska muslimer i som en direkt följd av händelserna men då var det så dags. Skadan var skedd och internationellt (Washington Post) sett har man skadeglatt konstaterat att Sveriges regering gör självmål efter självmål. Händelsen lär inte spä på Sveriges dåliga rykte utomlands, ett rykte som enbart vår regering och enskilda ministrar som Åsa Romson kan ta åt sig ”äran” av. Frågan är om hon ens kan sitta kvar efter händelsen.

Också i Storbritannien har Romsons uttalande uppmärksammats. I Daily Mails nätutgåva Mail Online hånas hon öppet. Människan håller alltså på att skapa en internationell kris med sitt uttalande och kan knappast avskrivas som ”oskyldigt”, ”missuppfattat” eller ”förhastat”. Ord som säkert Fridolin kommer att använda om sin kollega, han är ju rätt väl inövad på triggerord efter de senaste dagarnas händelser.

Hon ser ju inte bara till att dra ett löjets skimmer över sin person, hon drar regeringen med sig i fallet. Den som ska representera Sverige, hur illa jag än tycker om att det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som står för den saken, lär inte ha en lättare uppgift att t ex diskutera frågor med andra länders regeringar. Det finns ingen anledning för t ex amerikanska intressen att främja en sådan kontakt efter det inträffade. De lär vara lite mer på sin vakt i sina kontakter med regeringen och hon har därmed än en gång försvårat allt.

Åsa Romson UttalandeÅsa Romsons uttalande om händelserna i New York 11/9 2001 har väckt internationellt eko. Än en gång har hon visat prov på alla de grodor som fullständigt flyger ur munnen då hon ska uttala sig Foto: Youtube

Fyra personer och deras uttalanden, inget av dessa tyder på att någon inser vidden av det som har hänt, än mindre accepterat det. Det är som om Miljöpartiet har drabbats av kollektiv avsaknad av insikt. Jag skulle till och med vilja säga att det vi ser är ett fullständigt sammanbrott (DN; Archive) vilket jag inte är ensam om att tycka efter de fyras insatser. Detta är ett parti i politisk såväl som moralisk och logisk kollaps. Tankevurporna går det inflation i och inte blir det bättre av hel- eller halvklantiga uttalanden.

Den närmaste veckan, eller två, finns det en enda fråga av vikt i det här sammanhanget – är miljöpartiet moget uppgiften att ens sitta i en svensk regering? För min del blir svaret ”Nej”, ett rungande nej.

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Visst är kollektiv chock grunden till korkade ord. Men få gånger i världshistorien har väl världen begåvats med så många personer som har gjort så mycket för att kunna åstadkomma ett resultat som betyder så lite. Domen över ett parti som beter sig som de företrädare som nu har fått uttala sig måste bli hård, och det med råge. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”