Du sköna framtid?

Vi brukar vid nationaldagsfirande påminna oss om hur lyckligt lottade vi är. Inget undantag den här gången heller när Urban Ahlin intog Skansens scen under evenemanget som firades med kungen, statsministern och andra politiska potentater närvarande. Talmannen valde att lägga tonvikten på svenska flaggans firande, våra nordiska grannar och hur fina de är och att hylla vårt öppna samhälle med vår öppna attityd. Mycket koncentrerades på demokrati trots att den idag är kraftigt ansatt av just samma etablissemang som satt där.

Länk till inslaget från SVT. Urban Ahlin knöt därmed an till en gammal idé hos just Socialdemokraterna nämligen den om det nordiska samarbetet. Så mycket för internationalismen som man hyllar så inom samma parti därför att hade han varit det i själ och hjärta hade han också tagit upp samarbetet och vikten av detta inom EU. Men inget om denna organisation, inget om medlemsländerna och vikten av samarbete över gränserna där alltså.

Birigitta Andersson var stolt över att vara svensk och det finns i viss mån anledning att vara. Men Urban Ahlins beskrivning och bild är knappast den som stämmer. Politik som att sälja korv är som att ge svensken fingret.

Det finns dock en annan rätt illavarslande tendens i allt vurmande för vårt avlånga land. Inte för att jag tycker att vi inte borde vurma för landet men det är beskrivningen jag vänder mig emot. Urban Ahlin talar om öppenheten, men vi har allt mindre av detta. Han talar om demokratin och återigen kan jag bara konstatera att den blir allt mer en bristvara (Nyheter24; Archive).

Det är till och med så illa ställt på demokratins område att själva ordet ”demokrati” av vissa tycks ses som en ren vänstertolkning (Ung vänster förklarar ekonomisk demokrati; Archive). Det finns skrämmande tendenser och de kommer nästan alltid från vänster i vårt land. Tanken är förstås att muta in ett synsätt och sätta lika med-tecken mellan ”vänster” och ”demokrati” för att de ska bli synonyma med varandra. Att de inte är det spelar som vanligt mindre roll.

I politikens värld och också Socialdemokraternas är framtiden en viktig faktor. Den måste också den målas i så ljusa färger som möjligt. ”Landet är på rätt väg” är ett återkommande tema (DI; Archive) för vilken makthavare som helst. Återigen har sanningen ingenting med budskapet att göra, budskapet är helt enkelt det överordnande. Men är framtiden så ljus som man vill ge skenet av? Nej, här finns betydande problem tyvärr!

Kalla mig gärna alarmist men det är dags att tala om sanningen, inte den tillrättalagda varianten som så gärna trummas ut genom media. Bara några dagar innan Urban Ahlins nästan frireligiösa tal trummas in i våra medvetanden tillkallas ett polispådrag till Matteusskolan på självaste Södermalm i Stockholm. För dig som inte bor i staden så är Södermalm mediamänniskornas och de arbetarklass-aspirerande medelklassungarnas egna Mecka. Där huserar hela pudelns kärna av godhetsrörelsen.

PudelSödermalm är som pudelns kärna eller den del som sitter längst till vänster. Från hundens perspektiv sett blir det närmast a-hålet och det är nog en träffande allegori. Södermalm är nämligen stadsdelen i Stockholm som huserar 95 % av godhetsrörelsen och stadsdelen där medelklassungar får leka proletärer. Allt medan proletärerna för länge sedan flyttat därifrån på grund av kostnaderna. Foto: By Belinda – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2427682

På torsdagen i förra veckan tillkallades just till denna stadsdel en polispatrull där en 15-årig nyanländ under knivhot (SVT; Archive) uppträdde aggressivt mot en fritidsledare. Under 2 timmar satt vettskrämda ungar instängda med utegångsförbud på grund av risken medan polisen gick igenom skolan. Till sist kunde man omhändeta personen och ta in denne på förhör. Under dessa två timmar satt orolig föräldrar som på nålar och undrade vad som hände. Lite ironiskt att det var just mediamogulernas egna små telningar som blev offren.

Tyvärr är detta inte det enda exemplet om ohållbara situationer från skolans värld. Larmen (TV4; Archive) kommer mest hela tiden och från hela landet (SVT; Archive). Men det här är bara från skolans värld, sen har vi etniska och religiösa konflikter som också de har flyttat in. Hot (SVD; Archive) och våld (Jönköpingsposten; Archive) har blivit vanligare och detta sker ibland på asylboenden rakt under näsan på myndighetsrepresentanter.

Vissa som Nuri Kino börjar med all rätt fråga sig vad asylrätten är värd när sånt händer. Att fly förföljelse från ett land, hamna i ett annat där asyl och skydd utlovas bara för att hamna i samma soppa som i det gamla landet med samma människor som står för samma hot är inte asyl, det är en falsk förhoppning. Humanisterna, eller det de påstår sig stå för, har alltså lyckats skapa en situation som bäst beskrivs som anti-humanistisk. Snyggt jobbat!

Vilken tur då i den nuvarande situationen att vi har en så handlingskraftig regering som både vet och gör sitt jobb. Nej skämt åsido, den fortsätter det den är bäst på – att miss- lyckas. Deras trumfkort hette Anders Ygeman, han framställdes som en handlingens man när han deklarerade att 80 000 personer utan asylskäl skulle avvisas (SVT; Archive). Vi vet vad som hände, av dessa blev det en rännil. Vi får vara glada om han lyckas avvisa ens 80 personer. De flesta länder har redan stängt dörren (Bloggen Cornucopia) för återvändare.

DörrAnders Ygeman lovad runt men höll tunt. Nu upptäcker han den smärtsamma vägen att länderna varifrån en del asylsökanden kommer ifrån nu har stängt sina dörrar och ingen kommer tillbaks. Sverige står nu med flyktingar utan asylskäl men som inte kan skickas tillbaka. Foto: Wikimedia Commons

Vår regering är ett skämt, vi kan dagligen se resultatet av dess misslyckanden och när de äntligen tillfälligt får tummen ur a-hålet misslyckas de igen. Inget hopp där alltså, men det gäller ju fortfarande att utmåla framtiden i ljusa pastellfärger. I den processen är Urban Ahlin en lydig och lojal sosse som tar varje tillfälle i akt och utmålar allt i färger som inte stämmer.

Men regering är inte färdig där, de fortsätter det de påbörjat nämligen att straffa svensken så långt det är möjligt. Vapnet den här gången heter skatt och ”du tror du ska få något för pengarna men tji fick du”.

För med världens högsta skatt tror man väl kanske i ren inbillning att det också ska ge något tillbaka. Men när återbetalningen är liktydig med sämre samhällsservice som överfulla sjukhus (SVT; Archive), en underbemannad poliskår (SVT; Archive), kvinnomiss-handel (TV4) på asylboende som dessutom ignoreras därför att resurserna att utreda antagligen saknas så har samhällskontraktet brutits. Långsamt glider samhället ner i ett svart hål där välfärden (Bloggen Uvell) helt riktigt alltmer ifrågasätts.

Medborgare som straffas dubbelt blir nästa tunga på vågen. Först drabbas de av brott, sen straffas de en gång till. I exemplet med avvisning från en campingplats (Hallsta/Sura; Archive) kan ju verka som ett trivialt exempel, men underskatta aldrig en kränkt människas ilska över hur de blir behandlade. Samhället kommer helt enkelt allt närmre ett slags inre sammanbrott. Denna process blir naturligtvis inte bättre av att människor både känner sig rättslösa och kränkta.

FullStraff av de skyldiga, i bildens fall offer för överdrivet drickande, är oftast ingen trevlig affär även om det ibland behövs. Men att straffa de redan utsatta är än mer magstarkt. Samhället upplöses atom för atom och när vi dessutom inte ser nyttan med en välfärd som inte ger något igen ligger också modellen risigt till Foto: Av William Andrews – Old-time punishments by William Andrews. 1890 p140 archive.org, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14138001

Frågan blir alltså till sist hur regeringen ska lösa den situation de själva var så dåliga på att  hantera under förra året och som nu drabbar landet med full kraft i form av ännu mer ohanterliga problem? Svaret är enkelt, det kan de inte och anledningen är lika enkel den. De är helt enkelt oduglingar som inte längre förmår att lösa problemen. Den här regeringen består till 101 % av rena klåpare helt enkelt.

Socialdemokraterna går långsamt mot ett sammanbrott, miljöpartiet måste spendera allt mer tid åt att läka såren från månader av kris och vänsterpartiet är helt enkelt för verklighetsfrånvända för till och med svenskt samhällsliv. Det är alltså dags att säga nog är nog, inte att måla upp framtiden i bjärta färger och med fagra löften som ändå kommer på skam.

Det här sätter fokus på oppositionen som måste börja agera istället för att resignera. Första bästa tillfälle att fälla regeringen borde tas vara på och gör man inte det, oavsett om detta måste ske med sverigedemokraternas hjälp eller inte, är att försätta ytterligare en chans. Det är något det här landet snart inte längre har råd med.

RingDagens Sverige behöver någon som agerar istället för att resignera. Hittills har vi sett lite eller inget av detta från vare sig regering eller opposition. Det är till och med viktigare att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, det är så illa samhället är ställt på vissa områden. Foto: By Adonart – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45647566

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få gånger i världshistorien har en regering misslyckats i så många frågor som denna. Att den över huvud taget har fått tillåtas att sitta kvar är nära nog lika kriminellt det. Det gör regeringen till fullödiga kandidater till priset.”

Annonser

De har fått nog men det gör inget för det har jag också

De säger att de har fått nog och tänk, för en gångs skull håller jag med. För jag har också fått nog, men inte av samma skäl som dom. Jag har nämligen fått nog av dom, inte av vad dom försöker vända sig emot. För de 47 svenska artisterna och politikerna som i ett upprop (Aftonbladet; Archive) hade fått nog, hade i själva verket fått nog av de migrations- snåla vindar som nu blåser över landet. Själv har jag nog mer fått nog av dom och deras inställning.

Förutom de uppenbara känslomässiga strängarna man i vanlig ordning spelar på till dess inget öga längre är torrt. Här ska det spelas på alla nervtrådar man kan hitta och snart sitter väl alla godhetsapostlar och snyftar ikapp med texten. Trots dessa fina intentioner som att döda ett land inifrån, finns här ingen ansats till en nykter inställning i frågan. De 47 kör på som om inget hade hänt och som om inget de säger kommer att få några som helst konsekvenser.

Tänk om de hade inlett med en vettig analys t ex. USA och Ryssland utkämpar just nu ett kallt krig som är med djupfruset än på länge. Som ett direkt resultat har Syrien dragits in som en bricka i ett spel. Situationen har förvärrats än mer av att länder som Turkiet och Saudiarabien gör anspråk på att bli regionala stormakter och man har därför i hemlighet hjälpt en massmördarsekt som IS. Allt detta för att destabilisera regionen och därmed kunna gripa tag i situationen själva.

BowlingEtt klot som far in i käglorna är allt som behövs för att fälla alla om den är tillräckligt välriktad. Likadant med samhällen där allt faller om ett ”välment” bowlingklot skickas in. Konsekvenserna kan bli både stora och ödesdigra men sånt bekymrar förstås inte fanatiker Foto: Wikimedia Commons

Hade man gjort denna delvis mer komplexa situationen tjänsten att göra en analys, hade man också kommit fram till andra slutsatser. Sverige kan inte ensamt ta på sig ansvaret för flyktingarna. Ryssland, USA, Saudiarabien och Turkiet bord bära ett mycket tyngre lass än idag. Många menar att Turkiet redan gör det men de är samtidigt faktiskt de som gör en dålig situation värre med flyktingar som resultat. Men ingen ansats till analys alltså, istället präglas debatten av samma ”alla ska hit”-inställningen som är så orealistisk.

FN har ju genom UNHCR, organet som administrerar flyktingkatastrofer i världen, pressat på Europa och Sverige att ta emot fler och fler, men samtidigt varit märkligt undfallande vad gäller samma krav på länder i regionen och USA och Ryssland. Hur vore det om artikelförfattarna frågade sig hur detta går ihop. För mig handlar det om att vi under inga som helst omständigheter ska ta ensamt ansvar, för FN tycks dumpandet på Europa och EU vara regel snarare än undantag.

Nästa fråga som inte heller den besvaras av artikeln är hur vi ska ha råd med allt detta. Eftersom en av de 47 är Henrik Schyffert är det säkert så att han har en ny fiffig idé (Expressen; Archive) om hur detta ska gå till. När han talar om en kostnad per innevånare på ca 500 :-, talar mer realistiska beräkningar (Metro; Archive) om åtminstone 50 Miljarder per år troligen än mer. Kan man ens diskutera med personer som har en sån inställning till debatt och fakta?

Artikeln säger inte heller något om hur man ska lösa problemen med utanförskap och det som följer av detta med radikalisering. Hur många fler som Abo Raad (Expressen; Archive) kan vårt land tåla och hur många fler ska dödshotas innan artikelförfattarna är nöjda? Det lite paradoxala är ju att om frågan kom upp skulle de flesta av debattörerna  frenetiskt försvara hbtq-personer, men troligen också personer som Abo Raad trots att delar av hans hets (Gefle Dagblad; Archive) faktiskt riktas mot just hbtq-personer(!).

Desfile del orgullo gay en Madrid, 2013.Man ska aldrig dra alla över en kam men vissa imamer är inte fullt så toleranta som godhetsrörelsen kanske önskar. Ändå försvarar just denna rörelse både hbtq-personers och muslimers rätt. Hur det logiskt går ihop återstår att utröna. Foto: Wikimedia Commons

Man hade önskat att han hade varit en isolerad företeelse med en ensam imams kamp mot verkligheten men tyvärr så är inte detta fallet. Tvärtom har hans irrläror (Gefle Dagblad; Archive) spritt sig i församlingen och också i sociala media. Så frågan till de 47 blir helt enkelt om de är beredda att acceptera mindre frihet i vardagen som en indirekt konsekvens av sin egna blindhet inför verkligheten. Kanske lite tvångskonvertering eller hotet om att få både sina eller närståendes halsar avskurna kan få dem att inse (?).

Men de kommer kanske att påstå att det är enstaka exempel som inte bekräftar den större verkligheten. Jaså, jag skrattar lite sardoniskt, för uppenbarligen har de i så fall inte brytt sig om att läsa vare sig Zeliah Daglis eller Amineh Kakabavehs debattartiklar som talar om något helt annat.

Den enkla sanningen är att om man inte har smakat på utanförskapet eller har sett det, och det gör man inte från ett Södermalmsperspektiv, kan man inte heller ha en åsikt i frågan. Felet är att detta är en liten isolerad elit som inte bor eller lever det liv andra gör. Det är så att säga själv pudeln kärna i utanförskapets Sverige, viss bor där och andra här. Aldrig mötas de två och ingen förstår den andres förutsättningar, men åsikter om den andre kan man ha. Märkligt det där.

För ett jättelikt utanförskap är det enda vi hittills har lyckats att skapa. Små och stora samhällen som öar i en ocean där alla lever isolerade från det omkringliggande. Det tydligaste exemplet på det är att det svenska samhället och dess myndigheter (Expressen; Archive) inte längre kan nå in i dessa utanförskapsområden. Istället finns där en alternativ ledarstruktur som inte innefattar det svenska. Är det verkligen detta man vill se och döma folk till?

BrixtonNär folkgrupp ställs mot folkgrupp och polisen mitt emellan, har något i samhällets fibrer brustit. Sverige är på god väg mot detta och medicinen heter inte ”än mer invandring” utan ”aktiv integration” och ”hopp om en framtid”. Fotot är från kravallerna i Brixton 1981 och kommer från Wikimedia Commons

Det finns alltså många obesvarade frågor och också fler än de jag har ställt. Men i sin mission att förstöra landet inifrån är de 47 knappast ensamma. Miljöpartiets våndor inför den nya politiken är omvittnad (SVT; Archive), men nu börjar det också knorra inom leden för Socialdemokratin. Den 22 personer långa listan över Socialdemokrater som nu också gör ett upprop (Aftonbladet; Archive) mot samma snåla migrationspolitik, menar i Aftonbladet att Stefan Löfven nu gett upp visionerna för att istället anamma Sd:s.

Ingen dålig analys så långt, det är sant att Stefan Löfven nu har börjat föra en politik klart inspirerad av Sd och att han därmed är en fascist enligt sin (Aftonbladet; Archive) och Henrik Arnstads definition. Det enda man undrar i det sammanhanget är varför Henrik Arnstad nu inte skriver en ny krönika om Stefan Löfvens fascistiska politik (DN; Archive). Men socialdemokraterna som har undertecknat uppropet mot migrationsstoppet har precis som de 47 lika mycket tankeförmåga som trädgårdstomtar.

För bristen ligger återigen i att man resonerar känslomässigt istället för förnuftsmässigt. Ingenstans någon analys, ingen hänsyn till konsekvenserna och ingen som helst ansats att beskriva kostnaderna eller vad dessa får för konsekvenser för skattebetalarna. Återigen är det som om pengar bara uppstår ur tomma intet eller att lite svältande pensionärer (SVT; Archive) får vi väl alla räkna med.

Det är den här typen av oärlighet i debatten som gör att jag har fått nog. Nog av dem som ser både välfärd och det som gör att den fungerar som något värt att offra. Jag har fullständigt fått nog av deras nära nog frireligiösa trossatser som likt dogmerna på inkvisitionens glada dagar aldrig får ifrågasättas. Fått renons på hur illa underbyggda deras argument är när de med tårfyllda ögon talar om människors öden, men glömmer de öden de skulle kunna skapa med sina förslag.

Louis Jean Francois LagrenéeHur de fanatiska ska få alla bitarna på plats utan att behöva använda slägga eller rasera samhället inifrån kan nog inte ens Apollos orakel svara på. De slänger bara ur sig sina fantastisk historier utan att ens betänka konsekvenserna. Det blir lätt så när man är fanatiskt övertygad. Foto: Louis Jean Francoise Lagrenée: ”Alexander Consulting the Oracle of Apollo”; Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är rätt naturligt att zeloter aldrig övertygas om hur fel de har med det de säger. Varför har annars termen ”zeloter” blivit både klassisk men också synonym med godhetsrörelsen? Jag har inget emot godhet, inget är svart eller vitt, men jag har väldigt mycket emot konsekvenserna av deras förslag. Det gör dem till fullfjädrade kandidater till priset.

Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

BjörnDet gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Sjunkande SkeppSkeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

DebattörerSamtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

PåvenObrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”