(M)otbjudande

Litet meddelande till mina läsare: Detta är mitt sista inlägg på en vecka eller så då jag kommer att ta lite välbehövlig semester. Vi ses snart igen, förhoppningsvis med nya läsvärda inlägg. Till dess – Håll till godo med dagens inlägg.

Jag har skällt och skällt på kamrat Löfven och hans undermåliga regeringsunderlag. Det är därför det nu har blivit dags och skifta fokus för att uppmärksamma ett parti som lite för lättvindigt har kommit undan nämligen moderaterna. Precis som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister, har ju moderaterna också de sålt ut sin övertygelse för lite makt.

Omröstningen i utrikesutskottet som friade IS från anklagelserna om folkmord var ett exempel på detta. Den omröstningen kommer i varje fall jag inte glömma i första taget då alla utom liberalerna, sverigedemokraterna och kristdemokraterna sålde ut sina egna ideal. Vänsterpartiet skickade sina ut genom fönstret då de egentligen ville rösta för, men valde att inte stödja motionen då Sd stödde den. Därmed satte V standarden för hur en politisk sandlåda ser ut.

Nu har alltså också moderaterna satt samma nivå på ribban som vänsterpartiet. Tilltaget heter ”omplacering” och drabbar den som inte gör som man blir tillsagd. För när parti-piskan viner, är det inte det individuella eller det egna samvetet som man annars hyllar i partiet som står i fokus. Tvärtom, går du emot moderat ledning är detta en dödskyss trots att man utövar sin individuella rätt att tycka annorlunda i ett parti som tycker man ska vara en individ. Hur det där går ihop kan man fnula länge på.

Begrunda och fundera är bra men när logiken inte finns är det lätt frustrerande. Logiken i moderaternas tänkande när man nu har omplacerat Hanif Bali är minst sagt skruvad. Partiet som hyllar individen straffar just denna när han i det här fallet tänker själv Foto: Av William Bouguereau – http://www.kevinalfredstrom.com/art/v/paintings/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=35327167

Hanif Bali (Nyheter24; Archive) hade modet eller dumheten beroende på hur man ser det, att gå emot sin partiledning i frågan om IS. Utrikesutskottet där han hittills har suttit fick därmed ytterligare en ja-röst och lite mindre dåligt samvete. Sveriges skam över tilltaget kunde därmed lindras något. Inte för att riksdagen representerar mig även om de säger så, men därför att utlandet tittar på oss och tror att det dom röstar om är folkets vilja. Hanif Bali gjorde därför helt rätt som jag ser det, men nu ska han straffas för samma tilltag kan man fråga sig.

Också Niklas Wykman som satt i skatteutskottet har nu drabbats av samma typ av behandling. Tänk själv, tyck själv och dra din egna slutsats och du är körd. Gå emot ledningen och följ ditt samvete och du är körd. AKB ville ju som en av sina första åtgärder att Moderaterna skulle bli mindre toppstyrt (DN; Archive), nu ser det mer ut som om samma metod fortsätter. Inte så särskilt högt i tak med andra ord och det finns definitivt inte utrymme för något som heter samvete i en omröstning som den om IS. Ynkligt!

När skiten ändå når fläkten kan man ju lika gärna fortsätta att mata på med samma kompostammunition. En annan het nyhet om moderaterna har varit deras ohejdade flirtande med Miljöpartiet (DN; Archive). Tomas Tobés känsla för politik och politisk realitet sjönk därmed drastiskt, kanske rent av som en kolbit. Även om utspelet måste ses som ett försök att driva en kil mellan socialdemokraterna och miljöpartiet och därmed kunna öka chansen till en valvinst, är det ett riktigt smaklöst initiativ.

För vad är miljöpartiet? Jo ett parti byggt på illusioner om verkligheten där man kan göra vad som helst utan att det vare sig skadar samhälle eller de som är medborgare i det. Ett sånt exempel är kärnkraften. Tar man som nu bort den och ersätter den med ”alternativa energislag” som vind, sol och andra energiproduktionssätt lär vi ligga risigt till.

Vissa saker som elljus och eldrivna fordon tar vi ibland för självklara. Med Miljöpartiets politik finns det all anledning att inte längre se allt detta som så självklart längre. Deras politik leder till energibrist och när det sker måste bortfallet ersättas med energislag som släpper ut än mer koldioxid vilket man säger sig vilja motverka. Foto: By Omar Omar – http://www.flickr.com/photos/omaromar/11734784/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3567438

Vindkraften (Ulricehamns Tidning; Archive) t ex står mer stilla än producerar då vårt land inte begåvats med överdrivna vindstyrkor. Bortfallet måste då kompenseras och det görs med kol och gas. Resultatet av det har blivit HÖGRE utsläpp av koldioxid än beräknat. Deras politik leder alltså till det motsatta än de säger sig ha ambitionen att göra. Hade man behållit kärnkraften längre hade koldioxidutsläppen kunnat minska men icke så. Miljöpartiet har därmed visat att visioner inte alltid är detsamma som klokskap.

I övrigt präglas miljöpartiets politik av vänsterpopulism av det dummare slaget. Grönsaks-kommunister förnekar ju trots allt vare sig sina idéer eller galenskaper. En sådan är Med- borgarlön. Idén bygger på att man tar bort dagens socialförsäkringssystem med bidrag för den utan inkomst. Istället ersätts denna med en statlig medborgarlön, nivån på denna har diskuterats men utomlands har man landat på ca 8000 kronor i månaden. Lönen är skatte-finansierad dvs den som har arbete är den som betalar till den som inte har.

Problemet med förslaget är att det precis som bidrag ser till att passivisera. Folk som uppbär det fastnar snart i bidragsfällan, de får inga jobb men kan samtidigt med nöd och näppe försörja en person på inkomsten. Har man barn är det snudd på omöjligt. Ett nytt utanförskap uppstår där den nya underklassen (Arbetet; Archive) aldrig har en chans. Vore det inte en bättre idé att börja stimulera ekonomin för att skapa jobb istället för att ständigt höja skatter och bidrag som inte leder till något av detta?

Det är alltså denna politiska mardröm moderaterna vill samarbeta med. Det är nog det största politiska skämtet vi har sett så här långt. Syftet är säkert som jag tidigare nämnde att slå sönder samarbetet mellan S och Mp, men genom att själva samarbeta med dessa orealistiska drömmare?

Den bisarra politiska värld som utgör Miljöpartiet ska nu kunna få ett andra liv om Moderaterna får över dem på sin sida och sen vinner nästa val. Tanken är antagligen att slå en kil mellan mp och s men det blir ett högt pris att betala när man måste samarbeta med ett parti som tycks vägra verkligheten Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag för ovanlighetens skull Moderaterna och Anna Kinberg Batra till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att segla under falsk flagg innebär att man inte riktigt lever upp till de saker man säger sig stå för. Inget kunde bli mer rätt än den beskrivningen efter behandlingen av främst Hanif Bali. En moraliskt riktig handling leder till en omoralisk motåtgärd, kan det bli tydligare? När man parallellt med detta säger sig vilja inleda ett samarbete med landets värsta och mest verklighetsfrånvända parti, är något ruttet i den moderata folkfronten. Det gör er till ypperliga kandidater till priset.

Lön för mödan

Statsministern har uttalat sig igen och vill läxa upp framför allt Sd. Det är den lönegaranti som riksdagsmän kan kvittera ut efter fullgjort uppdrag som har skapat rabalder. Jimmi Åkesson ställs mot väggen i intervjun (Aftonbladet; Archive) med statsministern efter skandalen med Åkessons svärmor som kan lyfta ut just inkomstgaranti. Detta trots att hon redan har en inkomst från sin massagesalong. Nyheten har slagits upp stort eftersom det rör sig om just Jimmi Åkessons svärmor.

”Släkten är värst” sägs det ibland. I Jimmie Åkessons fall är det nog svärmor som stökar till det. Han har i varje fall inte hamnat lika illa till som statsministern som inte ens håller reda på fakta när han pekar anklagande. Hans egna parti har många gånger fler ledamöter med den omdiskuterade förmånen på sitt samvete Foto: Wikimedia Commons från filmen ”Too Much Mother-In-Law”

Inte minst Aftonbladet (Archive) har gjort ett stort nummer av nyheten, de är ju trots allt något av det mest partitrogna vi har i landet. Tillfället att få ge sig på Jimmi Åkesson personligen ligger säkert också det bakom. Det är ju trots allt från just Socialdemokraterna och Moderaterna som Sverigedemokraterna har ”stulit” röster förut. Rätt naturligt då att man försöker att svartmåla partiet när man själva har så lite av sakargument eller förslag av rang att komma med. Det gäller ju att fånga tillfället om än i flykten.

I det läget hjälper det inte om Åkesson själv tycker att systemet är orättfärdigt (DI; Archive). Själva medielogiken säger att har man en fiende bör man bortse från förmildrande omständigheter. Att svärmodern dessutom inte längre är Sverigedemokrat utan politisk vilde efter att hon har hoppat av, är också det irrelevant i den rådande medieagendan. Här ska det statueras ett exempel som för att lära röstboskapet hur verkligheten egentligen ser ut. Vad kan bli bättre än att tala om för dem hur deras pengar missbrukas?

Som vanligt missar dock vår statsminister och journalisterna en viktig poäng i sammanhanget. Det är den han och dom borde ha tagit reda på innan intervjun och som handlar hur det ser ut inom Socialdemokratin på området. För när man gläntar på den dörren där partiets namn står, är bilden än mer skrämmande. Så pass att partiet faktiskt ligger näst först i den föga smickrande ligan som talar om hur fördelningen (SVT; Archive) ser ut mellan de olika partierna vad gäller lönegarantin.

För vad har statsministern att säga om att förra året Socialdemokraterna 18 ledamöter som försörjdes på detta sätt, samtidigt som fanns en person från Sd som hade förmånen. Troligast så kommer han inte säga något alls, det blir mindre pinsamt om man låter bli att påpeka relevant fakta. Faktum är dock att det bara är Moderaterna med 24 före detta ledamöter som slår Socialdemokraterna. Hela listan (SVT; Archive) utgjordes totalt av 73 personer som åtnjöt förmånen på skattebetalarnas bekostnad.

När allt kommer till kritan så finns nog tillbedjan av Mammon lite till mans i alla partier. Systemet är orättfärdigt, ingen tvekan om det, men de som säger sig ha högre moral visar att de i själva verket har sämre vilket gör samma parti till hycklare.
Foto: The worship of Mammon – Wikipedia Commons

Men tillbaka till statsministern och hans uttalande. Är det inte både märkligt och klantigt  att försöka göra ett paradnummer av en gren som man själv med det egna partiet är så mycket bättre på? Hur tänker man, om ens alls, om man försöker smeta ner en politisk motståndare utan att ta reda på fakta och därmed falla på eget grepp?

För Stefan Löfvens uttalande måste ju ses som ett försök att utmåla sig själv och det egna partiet som ett med högre moral och aktning än den hos en motståndare man vill karaktärisera som det diaboliska. När man ska genomföra det stunttricket bör man ju först kolla upp fakta så man just inte faller på eget grepp. Om det finns anledning att tvivla på sanningshalten i det där ”moraliskt överlägsna”, bör man kanske hellre låta bli att gå i klinch med motståndaren.

Likadant ser det ut för journalisterna som också de borde titta på fakta istället för att sprida något som mest liknar politisk propaganda. Kvinnan ifråga – Margareta Larsson – har visserligen låg moral som tar pengarna. Men om möjligheten fanns och erbjöds, skulle då alla tacka nej? Jag är inte alldeles övertygad om att ett nej betyder ett nej. När man dessutom som journalist mest i förbifarten tar upp det faktumet att Margareta Larsson inte längre tillhör Sd, är oärligheten nästan total.

Slutsatsen att detta mer rör sig om politikens motsvarighet till skitsnack, ligger inte långt borta. Också slutsatsen att det demokratiska samtalet och tonen i detta är minst sagt låg är inte heller den gripen ur luften. Respekten, också för de med en avvikande åsikt, är där- med åter en förlorad konstart inom svensk politik. Det är nog det enda som begåvnings-reserven inom både journalistiken och politiken har lyckats uppvisa. Nej, jag har inte blivit Sd:are, men ärlighet i debatten kan man avkräva ändå. Den är härmed efterlyst.

De som försöker spela mest oskyldiga är i själva verket näst bäst i klassen på att  mjölka systemet på pengar. Inget bra facit Stefan! Men sämst av allt är att inte ta reda på fakta innan man uttalar sig. Statsminister Löfven ser därmed ut att bli årets mest molokne när det gäller kategorin ”ogenomtänkta uttalanden”. Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=745086

Löjesguiden återgår till en gammal vana och nominerar idag statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att grunda sina uttalanden på fakta är en överlägsen men sällsynt metod i statsministerns värld. Han borde pröva den lite oftare. Det är alltid något som fallerar och går åt fanders. Mest är det på grund av att faktagranskningen av fakta brister. Det gör honom och hans uttalande till dagens mest förväntade kandidat. Välkommen tillbaka till högformen Stefan.”

Pinsamt

De nordiska ländernas politiska ledare är på gemensam resa till Washington för att tala säkerhetsfrågor, den globala flykting- och migrationskrisen och den respektive synen på jobb och frihandel. Sverige företräddes i vanlig ordning av Stefan Löfven och han lyckades under mötet visa varför han aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor statsman.

Det började med tal från de olika Skandinaviska ledarna. Det kretsade mycket kring myterna om oss som förtjusta i alkohol i för stor mängd. Statsministern ville inte vara sämre när han steg upp och utropa glatt ”We are not drunk yet” vilket rev ner skrattsalvor hos den församlade amerikanska politiska eliten med Utrikesminister John Kerry i spetsen. Tidigare under dagen hade Stefan Löfven besökt Robert F Kennedys och John F Kennedys respektive gravar utanför staden och det var nu det slog slint.

För om det var spriten eller om det var sammanblandningen som gjorde sig gällande lär vi aldrig få reda på. Men faktum är att när Statsministern skulle adressera John Kerry blev det ”Kennedy” (Expressen; Archive) istället. Lustigt, roligt, kanske rent av lite silverkantat men……..ack så jävla pinsamt. För en av diplomatins underliggande regler heter ”hövlighet”. Det är inte hövlighet att blanda ihop namn eller människor, det är enbart pinsamt.

Nej, händelsen kommer inte att leda till diplomatiska förvecklingar men är ändå ett exempel på hur man kan göra bort sig i en representativ roll som statsministerns. Foto: By Victor Bezrukov – Port-37, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10964284

Nej, det är inte hela världen. Den kommer inte gå under och Sverige kommer inte att dras in i ett krig mot USA över fadäsen. Vi kommer inte heller att utsättas för handelsblockader eller skyddstullar för att straffa oss som nation. Men medge att det är lite pinsamt med en ledare för ett land som inte kan hålla reda på det diplomatiska protokollet som är så viktigt i ett sammanhang som detta. Ett protokoll som man dessutom är betydligt mer strikta på utomlands än vad vi är här hemma.

Det kan kanske låta löjligt men det är faktiskt att trampa på tårna och trots oskyldigheten ställer det i varje fall till med en viss skada. Inte stor, det medges, men ändå så att det kommer att finnas ett stygn av dåliga minnen hos den diplomatkår som står bakom Kerry. En känsla som kommer att poppa upp så fort man säger ”Löfven” eller ”Sverige” också i framtiden.

Det kommer också att finnas en slags aura av lyteskomik runt vår statsminister. En svensk Gerald Ford som snubblar, snavar och ställer till det i alla möjliga sammanhang och som kommer att bli ihågkommen för allt annat än sina politiska gärningar. En politiskt clown som folk kan le åt i mjugg och kanske skratta lite sardoniskt åt. Men hur roligt detta än är, så är det nog inte det en politiker vill bli ihågkommen för. Det är inte heller det ett land vill bli förknippat med och det är däri som misstaget ligger.

Nej, det går naturligtvis inte att jämföra med det haveri utrikesministern har stått för både i arabvärlden och hos Israel, men ändå så finns en känsla av skam kvar. Det är just därför Stefan Löfven aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor ledare. Socialdemokratin har fortfarande en ledarkris framför sig och avståndet i både tid och kvalitet på de parti-ordföranden man har producerat genom historien är fortfarande lika bred som Atlanten. Det är nog dags för lite rannsakning tror jag.

Det har nog blivit dags för ett visst parti att bli lite ödmjuka och se sig själva ögonen för att kunna erkänna att trots sin grandiosa självbild har man brister och fel. Det har ju statsministern uppvisat med sitt senaste spektakel. Foto: By Frederic Leighton – The Bridgeman Art Library, Object 249879, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24970728

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Jag tycker trots allt lite synd om både Stefan och Åsa som vill väl men som hela tiden landar så fel. Intentionerna är säkert goda men resultatet blir nog mer pannkaka än ett exempel på god politisk utdelning. Buklandningarna är helt enkelt för många och det är det som gör Stefan Löfven till en fullgod kandidat till priset.”

Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

Är det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

Nej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Kritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Är det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Första maj och andra vurpor

Första maj är avverkad, som vanligt har den varit full av floskler och andra tomma ord. Det hela har snarare förvandlats till ett väckelsemöte för de övertygade där de kan stå och skandera ut sin plakatpolitik. Få är dock som vanligt förslagen som kommer att leda till det landet skriar efter som fler jobb t ex. Statsministern lovar t ex 5000 beredskapsjobb (DN; Archive) för våra skattepengar som skulle ha gått till vård skola och omsorg. Nu ska de istället gå till att ge en misslyckad politik konstgjord andning.

Med 400 000 öppet arbetslösa (Ekonomifakta) tycker man väl kanske lite till mans att regeringen borde ha mer än så i sin rockärm. 5000 Jobb som dessutom inte är ordinarie tjänster och i vanlig ordning finansierat av det offentliga, är ungefär som att släcka oljebränder i ett upplag med en tillbringare vatten. Stefan Löfven och andra vänster-människors förmåga till självbedrägeri i frågan och de fortfarande övertygades nästan religiösa fanatism är både roande och oroande. De tycks inte se verkligheten helt enkelt.

För att vi mitt i högkonjunktur inte förmår skapa jobb (DN; Archive) borde oroa nåt så in i Norden. En sån här dag tar man dock fasta på overkligheten snarare än verkligheten och snart har vi en floskelstorm som vi aldrig har skådat förr. Och alla de som fortfarande är övertygade står och applåderar åt att människor som Stefan Löfven vänder verkligheten ryggen.

Sångerskan Cher kan stoltsera med hitten ”Turn Back Time”, svensk vänster önskar nog att de var kapabla att göra samma sak alltså att vrida tillbaka tiden. För en mer unken anrättning än den som serverades igår med mer tomma ord och tveksamma tankar får man nog leta efter. Foto: Av Ian Smith from London, England – Cher. The picture was cropped to remove watermark ”www.flickr.com/photos/smeian9061/5324338814/”, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12668019

Ytterligare ett skäl till varför Stefan Löfven tillsammans med Magdalena Andersson inte lever i verkligheten får vi på handen genom nyheten (SVT; Archive) om att statens budget inte längre räcker. Vår finansminister tar därför pengar från trängselskatten i Göteborg som under täckmantel att den skulle finansiera kollektivtrafik, nu istället finansierar migrations-kostnader. Samma finansminister tvingar i samma migrationskostnads fotspår det statliga företaget Akademiska Hus (DI; Archive) att skuldsätta sig för att driva in pengar.

Samma strutspolitik drabbade förra året SJ (DN; Archive) när dessa tvangs utbetala nästan 2 miljarder extra åt staten för att täcka deras underskott. En kostnad som innebär att bolaget antingen måste sälja tillgångar, skuldsätta sig eller skjuta upp nödvändiga investeringar. Allt för att vår regering inte kan säga nej till mp i migrationsfrågan och inte heller kan skillnaden mellan plus och minus.  Vi både lånar och brandskattar våra tillgångar för att ha råd med migrationen. Kan man beskriva något som mer galet?

Att vända verkligheten ryggen gjorde säkert också de nazister som hade sökt och fått tillstånd att demonstrera samma dag som vänstern. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) hade sökt och fått tillståndet trots att det var ett känsligt kapitel i det till ytan lilla Borlänge (SVT; Archive). Polisen som först velat avslå ansökan, hade efter hot om anmälan till Justitieombudsmannen (JO) inte mycket val än att godkänna denna.

Reaktionerna (Norran; Archive) har inte låtit vänta på sig, Vänsterpartiets distriktsordförande Cecilia Ronsten menar att beslutet är odemokratiskt! En mycket lustig syn på demokrati då Cecilia borde veta att demonstrationsrätten är inskriven i grundlag. Hade rollerna varit omvända hade det säkert låtit annorlunda från henne och svensk vänster. De tycks ju se demonstrationsrätten som sin rätt, men andras möjlighet på nåder.

Demonstrationstillstånd är trots vänsterns syn på saken, inget som bara vissa har rätt till. Tvärtom är rätten inskriven i grundlagen vilket man borde tänka på innan man uttalar sig. Foto: By No machine-readable author provided. Soman assumed (based on copyright claims). – No machine-readable source provided. Own work assumed (based on copyright claims)., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=340630

Ja jag kan se varför det hela är provocerande. Men lika provocerande är det att behöva konstatera att ett så kallat demokratiskt parti som Vänsterpartiet, vill möta antidemokratiska krafter med lika antidemokratiska åtgärder. Vad gör det Vänsterpartiet till för kraft? Ränderna tycks inte gå ur trots förtvivlade försök. När dessutom fler stämmer in i samma körverk (SVT; Archive) är måttet rågat. Lars Ohlys ordval säger allt och mer:

”Polisen har nämligen haft det extremt dåliga omdömet att bevilja nazister demonstrationstillstånd i Borlänge på arbetarrörelsens högtidsdag.”

Jag ska ge Sveriges samlade vänster ett tips för en gångs skull – skit i dom! När de vill provocera, låt er inte provoceras. När de vill få fokus på ”sin sak” vänd dem ryggen, annars hjälper ni dom att sätta fokus på just deras frågor. Vill ni verkligen att de ska få mer medie-utrymme än de förtjänar? Om svaret blir nej så svara för guds skulle inte med förbud och inskränkningar, det gör er till precis lika dåliga demokrater som nazisterna själva!

Som vanligt har jag sparat det bästa till sist. För vem kan tycka annat än en ren smutskastning med hjälp av lögner är något annat än ett svårslaget rekord? För det är precis det som svensk vänster och främst Stefan Löfven sysslar med på självaste första maj. Den svadan som levereras genom Aftonbladet (Archive) (!) är dessutom signerad Lena Mellin (!!).

För lögn är det om man påstår att alternativet till den nuvarande regeringen är en ”blåbrun sörja” när den lika gärna hade kunnat heta S+M+Fp t ex. Det är också lögn att påstå att M vill ”lagstifta om sänkta löner”. Rätt påstående hade varit att de inte vill lagstadga om ingångslöners nivåer. De vill gärna att parterna kommer överens via avtal hur höga ingångslönerna ska vara och också gärna se dessa sänkta för att pressa ner ungdoms-arbetslösheten. De vill däremot inte lagstadga om lönernas nivåer för de som har ett jobb.

Man brukar inom politiken tala om att den som inte längre har några fullgoda argument för den egna patetiska existensen, gärna tar till lögnen när argumenten fattas. Att på de redan betungande egenskaperna för en av det moderna Sveriges sämsta statsministrar lägga denna börda är en gåta. Har han så lite att säga, så få argument kvar att han måste nedsänka sig till en nivå som inte är värdig ens för Stefan Löfven? Ett ovärdigt avslut var så skapat på ett ovärdigt firande. Arbetare i Sverige skulle ha det mycket bättre utan detta.

Alltmer tyder på att vänsterkrafter i hela västvärlden tillhör en förgången tid, de enda som inte förstår den saken är de själva. När en statsminister till och med måste konstruera verkligheten för att kunna skapa de argument han själv saknar, är något genomruttet Foto: By Eric Pouhier – Own work, GFDL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3930441

Löjesguiden nominerar idag Svensk vänster till priset ”Folihatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Kan det sägas bättre? Svensk vänster gör det igen! Gång efter gång visar ni upp hur inkompetenta och alltför ofta hur antidemokratiska också ni är. Det gör er till kandidater som ligger i startblocken redo att försöka slå Usain Bolt på fingrarna.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

En konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

Flyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

Stefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

Att manipulera debatten

Miljöpartiet genomgår rena masslakten både i media och i opinionen. Kryddat med dumdryga uttalanden som det av Per Gahrton som du kan se nedan, har partiet plötsligt blivit som ett jättelikt svart hål där allt sugs ut till en annan dimension. Det är det dåliga ledarskapet, bristen på verklighetsförankring i hela partiets ideologi och hos vissa medlemmar en nästan paranoid syn på verkligheten som börjar ta ut sin rätt.

Precis som man misstänkte har nu hela den här smutsiga affären blivit än värre. Den nya dimensionen handlar om att ett maktparti med ansvar (?) för regeringen, sätter sig i situationen där man försöker att påverka en fri och oberoende media (?????) till att inte bevaka en nyhet på ett för partiet negativt sätt. I den version (SVT; Archive) som Aktuellts Anders Holmberg har, ringde han själv upp Miljöpartiets presskontakt tillika Utbildnings-
departementets planeringschef Magnus Johansson. Det som därefter följde är minnesvärt.

Sedan tidigare var det redan klart att Jabar Amin – riksdagsman för Miljöpartiet – var inbjuden till 21-sändningen. Han har en mycket kritisk inställning till hur partiet har hanterat hela frågan Mehmet Kaplan och Yasri Khan (Aftonbladet; Archive) och nu skulle han tala ut om den kritiken. Anders Holmberg ville därför ha en person, t ex Gustav Fridolin, närvarande som kunde svara på kritiken. Svaret från Magnus Johansson blev nej, istället föreslogs Joakim Larsson som är ordförande i partiets valberedning.

Det som nu strömmar ut från Miljöpartiets partihögkvarter blir mer och mer smutsigt. Nu drar man sig inte för att utpressa, censurera och försöka påverka interna beslut hos andra. Foto: By AVRS – Self-photographed, CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17235796

De två fortsatte att tala om logistik kring intervjun då plötsligt Magnus Johansson skulle ha frågat om det var möjligt att ”steka delen om Kaplan”, [Stockholmsslang för att hoppa över, strunta i; Min anmärkning]. Anders Holmberg frågade vad han menade. Johansson svarade att om de strök Kaplan-temat ur sammanhanget, kunde han tänka sig att skicka toppnamn som kunde uttala sig kritiskt om nomineringen av Yasri Khan.

Anders Holmberg avböjde vänligt men bestämt men då ändrades också inställningen om Jabar Amin. Magnus Johansson skulle ha menat att Jabar kanske inte alls skulle uttala sig så kritiskt som man hade hoppats. Det skulle ha hetat att Jabar Amin skulle ”knådas” [Stockholmsslang för att bearbeta, övertala; Min anmärkning] och att han efter det inte alls skulle vara så kritisk längre.

Här försöker man alltså att först övertala en journalist att inte ta upp ett känsligt ämne. När det inte går övergår man istället till att utpressa genom att rent ut säga att det man förväntar sig från en kritiskt person inte längre gäller. Jabar Amin skulle alltså beläggas med munkavle, censureras. Undrar vad han tycker om sån toppstyrning?

Efter händelsen har partiet fått göra ytterligare ett bondeoffer (SVT; Archive) i form av att stänga av Magnus Johansson. Jabar Amin hade ryggrad nog att uttala den kritik han skulle ”knådas” till att inte uttala vilket hedrar honom. Det visar att någon i det där partiet fortfarande kan tänka både självständigt, utanför ramarna och dessutom vågar rikta kritik (Aktuellt Onsdagens 21-sändning) partiledningen med den berättigade kritik de förtjänar.

Ett tecken på sönderfallet är alla de som nu blandar sig i debatten men bara gör en dålig situation värre. Per Gahrton och hans konspiratoriska teori om att Israel nu blandar sig i regeringens arbete och som har pekat ut Kaplan som islamist är nog den mest bisarra. Foto: Wikimedia Commons

Frågan om den rasism som många menar har drabbat Kaplan där han dömts på mycket mer lösa grunder på grund av att han är muslim, drabbar istället Amin. Det är dessutom hans eget parti som står för den, är inte det att betrakta som rasism? Inte fan hade t ex Miljöpartiet belagt Gustav Fridolin eller Åsa Romson med munkavle om de hade velat uttala sig kritiskt om behandlingen av Kaplan! Vem inom partiet skriker om den uppenbara manipuleringen och den eventuella rasism som här kommer i dagen? Ingen!

Det har talats om kris för Miljöpartiet, jag skulle vilja tala om moraliskt och politiskt förfall som den bild som naglar sig fast efter alla händelser. Allt detta mynnar ut i ett uruselt ledarskap från både Fridolin och Romson. Det beror också på en krisberedskap som tycks bygga på att man bygger skyddsvallar, gräver ner sig för att till sist inse att man byggt på gungfly. Det blir inte bättre av att allehanda människor springer omkring och rosar förstasidorna världen över med så dumma uttalanden som de har gjort på sistone.

Det är helt enkelt ett parti fritt fall. Återigen är det det obefintliga ledarskapet som är alltings början. Det ena kloakröret kan knappt öppna munnen innan alla drar öronen åt sig, det andra sprider triggerord och floskler ikring sig i parti och minut. Problemet är att den enda som tror på dessa är han själv och möjligen en och annan medlem som fortfarande tillhör de övertygade. Få andra lyssnar ens.

När allt ska summeras och bilden klarnar måste man ställa sig en allvarlig fråga. Har Sverige råd att ha ett parti som uppvisar bilden av ett totalt sönderfall i en regering? Svaret kan tyvärr bara bli ett, partiet var aldrig redo att ta ansvar för den nya rollen man ställdes inför. När regeringen bildades hösten 2014 gick man från ett idealistiskt parti med många drömmar och fromma förhoppningar, till att bli ett parti som inte bara skulle omsätta dessa drömmar och förhoppningar till förslag utan också nu ta ansvar för landets skötsel.

Den transformering som hade krävts för att klara av den uppgiften skedde uppenbarligen inte. Partiet tog aldrig steget över från drömmeriet, till att bli mer realistiskt och ansvarstagande. Omformningen skedde aldrig, vare sig i tanke eller i handling och nu betalar de priset för ett haltande ledarskap och en illa anpassad politisk plattform. Istället för att ta i tu med problemen sysslar man i samma andetag istället med ren nedmontering.

Det i det närmaste invalidiserade ledarskapet har nu börjat kosta för partiet. Två avloppsrör men lite eller felaktiga saker kommer ur det. Partiets kris beror till stor del på det dåliga ledarskapet. Foto: Wikimedia Commons

Ett sånt parti kan naturligtvis inte ingå i en regering. Det är så gott som uteslutet att det här kommer att hålla någon längre tid och det har nog blivit dags för Stefan Löfven att välja väg. Han kan helt enkelt avfärda partiet som det oseriösa alternativ det är, eller försöka lappa ihop vad som går och gå vidare. Det senare kan dock riskera att slå också mot honom och priset för det kan bli mycket högt i det långa loppet.

Varför oppositionen med Anna Kinberg Batra i spetsen inte agerar mer resolut och ser till att få slut på den parlamentariska soppan men framför allt den mardröm som av vissa fortfarande kallas ”regering” är också svårsmält. Det är en sak att hon vill undvika ett beroende av Sd, men är det bättre att bara stå vid sidan av och bara titta på? Regeringen och Miljöpartiet är slut som politiskt spår, dags att ändra kurs och där måste AKB och oppositionen också de ta sitt ansvar. Vare sig Löfven eller Mp gör ju det.

Löjesguiden nominerar idag nästan per automatik Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”, det är ju trots allt deras tid nu. Motiveringen lyder: ”Det är ju Miljöpartiet, bara det är skäl nog.”

Sorti

Så kom då beskedet att Kaplan skulle avgå (Aftonbladet; Archive) från sin post som bostadsminister. Presskonferensen som hölls av Stefan Löfven var så full av felaktigheter och rena lögner att man bara där kunde börja ifrågasätta hur det är ställt. Det hette till exempel att Kaplan själv hade valt att kliva av. I själva verket fanns ett stort tryck på Stefan Löfven från hans egna parti att styra upp situationen, med hårda nypor om så skulle behövas.

Så blev det då dags för Mehmet Kaplan att stiga åt sidan. Trycket blev för mycket och affärerna för många. Kvar finns ett ödelagt förtroende för mp, men också s kommer att drabbas. Foto: Wikimedia Commons

Som alltid måste man säga en rad fördelaktiga saker trots att det inte finns något positivt att säga. Det hette att Kaplan hade satt igång en rad bostadsbyggen och därför varit mycket verksam i sin roll. Sanningen är ju att de här bostäderna är planerade för upp till tio år sedan, ibland kortare tid. Resten av Löfvens svar var som att spela upp en hackande skiva som hela tiden upprepade samma takt. Det var alltså en presskonferens som cirklade kring förutbestämda svar och få andra uppgifter än dessa framkom.

Eftersom det var den inre kretsen, partistyrelse och Verkställande Utskottet (VU) inom S som mer eller mindre beordrade Löfven att ta till åtgärden, har han nu en förtroendeklyfta som har slagits upp mellan S och Mp att hantera. Så sent som på måndagens förmiddag hade ju Gustav Fridolin fortfarande ett förtroende (SVT; Archive) för sin partimedlem. Men det är inte den enda klyftan Löfven har att hantera. Redan nu har flera debattörer, en del av dem muslimer, förklarat att händelsen aldrig hade kunnat hända en icke-muslim.

Inte riktigt sant förstås, men det fungerar säkert i det ordkrig som säkert kommer att prägla debatten den närmaste veckan. Den debatten har ju redan börjat (Nyheter24; Archive) och har fått flera efterföljare (Sveriges Radio). Det gemensamma är att här vill man ha ensamrätten till offerkoftan genom att utmåla en grupp som undertryckta och negativt förfördelade. Taktiken känns igen från så många andra tillfällen att den nu kan identifieras på mils avstånd.

Med samma logik fick väl Cecilia Stegö Chilo avgå (Aftonbladet; Archive) ur Reinfeldts regering därför att hon var kvinna, inte för att hon smet från TV-licensen. Tesen stärks av att hon som kvinna fick avgå, men däremot inte Tobias Billström som begick samma brott (Sydsvenskan; Archive). Också Maria Borelius jagades av Aftonbladet (Aftonbladet; Arcive) för sin svarta städhjälp och fick också hon avgå.

Var fanns dagens feminister när kvinnorna i Reinfeldts regering jagades av Aftonbladet och andra tidningar. Kan den uteblivna hjälpen den gången ha berott på att det ”bara” var moderata kvinnor? Samma paralleller används nu igen när Kaplans avgång berodde på att muslimer aldrig bjuds in i de politiska finrummen. Offerkoftan ska på och då spelar det ingen roll att resonemanget är bullshit Foto: By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=34458357

Slutsatsen är glasklar om situationen som rådde då, Aftonbladet var en anti-feministisk tidning eftersom de tycktes ge sig på kvinnor hela tiden. Drevet motiverades av att jaga kvinnliga ministrar, inte manliga och det var inte för att de fuskade med olika saker som TV-licenser eller skatter som var själva orsaken. Det var att de var kvinnor. Problemet är väl bara att det är väl få som tror på den tesen, det var ju ändå glasklart vad det egentligen handlade om. Ändå finns det alltid de i debatten som inte vill se sanningen.

För trots påståenden om anti-muslimska strömningar är det andras bedömning (Expressen; Archive) att drevet som onekligen har gått, inte har präglats av dessa känslor eller liknande argumentation. Istället har det varit sakfrågorna som har stått i centrum. Hur kan man ha så dålig koll på något så allvarligt? Förstod inte Kaplan att hans närvaro som svensk minister också skänkte legitimitet åt två organisationer som är högst ifrågasatta?

Det där är dock frågor som både de två talrören, Löfven och debattörerna som vill utmåla muslimer som offer, helst vill undvika och jag förstår dom. Det är inte lätt att erkänna hur illa skött en situation är. Då är det naturligtvis bättre att skylla på något som får alla att  haja till och kanske till och med få lite ökad puls av. Ilska säljer, ilska engagerar och det får naturligtvis den som vill känna känslan att åter damma av den över ”orättfärdigheterna”.

Debatten går vidare men den är inte så vidare initierad. Kaplan fick avgå för en rad saker. Socialdemokraterna fick nog över alla de skandaler som också drabbar dom varje gång de avslöjas. Han gjorde en dålig bedömning av situationen själv och ”skänkte” på det sättet legitimitet åt människor som inte borde få det. Statsministern och de två kloakrören i mp har skött frågan osedvanligt illa därför att de inte har markerat från början. De kommer sättande nu när allt är försent. Sånt brukar kallas ”dåligt ledarskap”, inte ”islamofobi”.

Bra ledarskap stakar ut vägen och leder en organisation dit. Dåligt ledarskap ger otydliga signaler som ändras hela tiden och snart finns ingen riktning. Genom att inte markera från början har Löfven varit just otydlig. Kaplan var ändå en rätt kontroversiell figur från första dagen. Nu får han betala priset för den otydligheten Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven som den högst ansvarige för både utnämningen av Kaplan och den uppkomna situationen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Politisk mod handlar om att se sig själv i spegeln och inse hur landet ligger. Istället får vi allehanda svepskäl och inövade svar till livs när en politisk katastrof ska avslutas. Vi får också resultatet av en lång tids dåliga ledarskap som nu har fått sitt resultat. Det gör statsministern i vanlig ordning till en fullfjädrad kandidat.

Också de två talrören Åsa Romson och Gustav Fridolin nomineras. Motiveringen lyder: ”Inga triggerord i världen döljer den hemska sanningen. Hur många gånger man än upprepar dessa så kan man fortfarande inte släta över det som också är ert ansvar nämligen ledarskap. Genom att själva vara två ovanligt dåliga förebilder skapar man inte följare som tycker sig se en kompassriktning, man får människor som beter sig likadant. Det gör också er till goda kandidater.

Förklaringsbyrån AB

Rädda Kaplan till varje pris, även om det blir löjligt i processen. Så tycks nu tongångarna gå hos så gott som hela regeringen, särskilt hos Miljöpartiets representanter. Borta är fakta, förnuftet är som bortblåst och nu riktas allt fokus på att släta över och fördumma den som försöker att kritisera. Problemet är bara att händelsen med middagen med de grå vargarna islamisterna från Millî Görüs är så pass graverande att man måste ställa flera frågor mer än en gång.

För det första är omdömet hos Kaplan vad det borde vara? Vidare, har de andra uppfattat allvaret (Expressen; Archive) i situationen? För det tredje, försvarar man bara som en reflexhandling? Fjärde frågan blir, är grunden för argumenten verkligen den att man tycker sig kunna uppnå något utan att man själv tappar i trovärdighet? I grunden ligger inte Kaplans middag med för honom okända personer, det där är bortförklaringar. Istället är det det mycket mer allvarliga att han med sin närvaro skänker mörka krafter legitimitet.

En minister i en svensk regering är inte vem som helst, han, hon eller hen (ironi!) är en representant för landet. Om man så vill är de en del av landets högsta valda ledning. Ett sånt uppdrag kräver förtroende och det har inte längre Kaplan. Det har inte heller resten av regeringen så som svar på frågorna i förra stycket, att nu gå ut och försvara något som inte går att förvara kommer troligen inverka negativt på den som gör det. Ändå är det den delen av en mycket snaskig historia vi ser som en direkt följd av händelsen.

Varje gång man kommer på någon med att göra det dom inte borde göra, infinner sig ett val. Fly innebär att man accepterar det felaktiga beteendet och fäkta att man tar sig an situationen med de konsekvenser det kan få. Löfvens taktik tycks hela tiden handla om att fly när det gäller Miljöpartiets tillkortakommanden. En alltför förlåtande attityd kan komma att kosta en hel del i framtiden då Löfvens politiska förtroendekapital gröps ur Foto: Wikimedia Commons

Först att hängas ut är den numer med munkavle belagde Hakim Belarabi (Mp) som är pressekreterare åt Kaplan. Hans försvar (Resumé; Archive) går ut på att  om alla som befann sig i samma rum som andra man inte vill känna, skulle världen vara full av människor med dåligt samvete i onödan. Han har jämfört det med att också kungen säkert har figurerat på bild med ”knäppskallar” som Bert Karlsson. En tidning skulle aldrig ringa kungen och undra varför han umgås med Bert när denne gör rasistiska uttalanden.

Det där sättet att resonera är inte bara kränkande mot kungen utan framför allt mot Bert Karlsson som också har gjort en anmälan om förtal på Hakim Belarabi. Miljöpartiets presschef Adam Bergsveen har dessutom belagt Belarabi med munkavle för att inte göra skadan större. Det finns dock ett kort och koncist svar på påståendet Belarabi gör, det är inte själva händelsen som sådan som upprör i varje fall mig. Istället är det att genom att inte gå därifrån så har Kaplan gett rätt ljusskygga organisationer legitimitet.

Kaplan gör dessutom situationen dubbelt illa eftersom de två organisationerna knappast lever upp till demokratiska ideal. Medan Kaplan faktiskt borde vara en representant för demokrati och tolerans är han nu en passiv medhjälpare åt antidemokratiska strömningar. Krafter som rent av kan använda honom som ett slags moraliskt alibi där större trovärdighet än de borde ha ges till skänks. Kaplan är därmed demokratiskt sett kaputt. Den enda slutsatsen av det är att han borde avgå (Nyheter24; Archive).

Kaplans egna fiffiga förklaring då? ”Resultatet av dålig journalistik”! Visst är journalistik i Sverige dålig, urusel faktiskt. Det betyder dock inte att man kan dra ett och samma kort varje gång någon blir ertappad med fingrarna i syltburken, varje fall måste bedömas för sig. Den här gången går dock inte att smita undan, bildbevis är lite svåra på det sättet. Flertalet personer har ju dessutom stigit fram och vittnat om det inträffade så ”dålig journalistik (Expressen; Archive)” är som ett dåligt grepp ur en usel film.

Inte ens de bästa av sminkörer kan rädda ett dåligt filmmanus. Det är likadant inom politiken, ingen ursäkt i världen kan rädda en dålig politiker från en omöjlig situation. Kaplan har befunnit säg där förut och kommer sannolikt snart befinna sig där igen. Då hjälper inte triggerord och överslätande kommentarer Foto: Av Distributors Corporation of America – http://www.wrongsideoftheart.com/2009/04/plan-9-from-outer-space-1959-usa/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17292964

Miljöpartiets högsta ledning har förstås ett intresse av att rida ut stormen och se till att komma ur den så helskinnade som möjligt. Det blir lite svårare, för de två avloppsrören Fridolin och Romson, också kända som den odynamiska duon, är ju kända för att själva vara något av det mest klantiga inom svensk politik. Deras uttalanden har inte sett till att rosa marknaden och det gör de inte den här gången heller. I Romsons förklaring (SVD; Archive) heter det ju att:

”De visste inte att de var på samma middag”

Åsa Romson missar samma poäng som Hakim Belarabi. Det är inte att befinna sig i samma rum som någon ”olämplig” som är problemet. Det är istället dels att man inte kollar upp innan och dessutom genom att missa faktiskt skänker legitimitet åt något som aldrig bör få det som är fadäserna. I Kaplans ställning är sådana grova missar så pass allvarliga att slutsatsen återigen blir att han borde avgå. Det här borde också Romson inse, även om också hon har satt något av världsrekord i hur man gör bort sig.

Hennes kollega och avloppsrör nummer II Gustav Fridolin skräder inte heller han på orden. Här handlar det om triggerord som ”feministen Kaplan” och ”demokraten Kaplan”. Han vill alltså invagga oss i en slags tillit till att Kaplan står för de ”rätta värdena”. Han har dock inte mycket för det för i samma andetag som han säger detta dyker en ny bild upp. Den här gången visas hur Kaplan ser på feminism. Muslimen i honom vinner nog en knockout-seger i kampen mellan idealen. Du ser bilden här under.

Så här feministisk visade sig Kaplan i själva verket vara. Det är nog snarare ett rent muslimskt synsätt han ger på handen, inte ett feministiskt. I varje fall inte så som vi i väst tolkar ordet ”feminism” Foto: Facebook

Bra ledarskap handlar bl a om att ha en tydlig kompassriktning, att se till att alla följer den riktningen, att kunna ta tag i besvärliga situationer och vända dessa om det behövs och till sist att forma en atmosfär av tillit så att man får människor entusiastiska nog att vilja följa strömmen. På punkten ”ledarskap” har Stefan Löfven missat igen och igen. Han har i själva verket visat sig vara urusel på just en rad avgörande punkter i ledarskapets ABC.

Han har många gånger mumlat i mungipan, alltså varit allt annat än tydlig. Han har ibland inte ens pekat ut kompassriktningen och istället skapat förvirring. Han har också varit mer benägen att underkasta sig, hellre än att ta tag i situationer som hade behövt styras upp. Inget undantag i fallet Kaplan. Taktiken är tydlig och ett för politiker lätt igenkännligt mönster dyker åter upp. Först uttalar (DI; Archive) han sig i rätt vaga ordalag där man säger det som folk förväntar sig, sen läggs locket (DI; Archive) på från bådas sida.

En rad saker saknas dock i uttalandet från statsministern. Hela frågan om hur en person kunde missbedöma så till den milda grad att han hamnar på en middag med kända fascister och islamister berörs inte ens. Ingenstans markeras mot Hakim Belarabi och hans minst sagt klantiga agerande och uttalande. Inte på ett enda ställe sätts partikulturen och det dåliga ledarskap som finns under Löfven i Miljöpartiet (NT; Archive) i strålkastar-ljuset, inte ens mellan raderna.

Fyrljuset går visserligen på som det ska men når aldrig sitt mål. Varje gång Miljöpartiet ertappas med fingrarna i syltburken är det som om statsministern själv skuggar ljuset med uttalanden som är både överslätande och förstående då han borde tala klarspråk för öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Man måste komma ihåg att de två avloppsrörens dåliga bedömningsförmåga mer än en gång har satt Löfven på det hala och att den svaga länken flera gånger har hetat Miljöpartiet. Här offrar alltså Löfven kritiken som borde vara självskriven, för ett samarbete som är dåligt för landet. Flera av partiets hjärtefrågor är ju direkt tillväxtfientliga (SVT; Archive). Statsministern kommer dessutom förr eller senare att behöva tala klarspråk om just Mp eftersom kritiken också finns inom Socialdemokratin.

Kanske är statsminister lite för finkänslig och för hänsynstagande mot ett parti vars signum är att misslyckas i det mesta. Det de anklagade andra för att göra, gör de nu så mycket bättre med ett förödande resultat (DN; Archive) som följd. När de inte ägnar sig åt den sporten inom Mp, lägger de förslag eller väcker frågor (DN; Archive) hos fler än dem själva. Det är alltså inte ett parti man direkt kan lita på. Där statsministern borde avsluta ett misslyckat kapitel, gör han allt för att få det att fungera.

Till och med i en så snaskig affär som den som nu utspelas, försvarar eller gjuter olja på vågorna. Han vågar helt enkelt inte går för långt men offrar samtidigt just ledarskapet som nu blir allt mer förvirrat. Det blir lätt så när man inte tar upp det väsentliga i ett ärende för att lufta ut det en gång för alla. De dåliga förklaringarna däremot duggar tätt och avslöjar mest desperationen över en omöjlig situation. Jag kan inte annat än säga att jag förstår desperationen.

Det löjligaste inslaget och den sämsta ursäkten för händelsen stod nog Semanur Taskin för på Twitter. Hon är själv språkrör för Grön Ungdom, men visar sig som sagt mest grön. Guilt by association är illa nog åt ett håll, men minst lika illa när man svarar med samma mynt. Foto: Twitter

Löjesguiden nominerar idag statsminister Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”På snart daglig basis ser vi ett parti vars förmåga att göra bort sig till och med överträffar Margareta ”Partaj” Sjödins. Ändå ser Löfven det som sin främsta uppgift att rädda den ena omöjliga situationen efter den andra. I processen offras både ledarskap och förmågan att kunna driva sakfrågor för att inte tala om det praktiska dagliga arbetet som istället ersätts av ständiga brandkårsutryckningar. Det gör Löfven till en överlägsen kandidat.

Oförmågan att se

Vår statsminister är på så många sätt oförmögen till det mesta att han numer nästan är helt ointressant. Är det inte beslut som väcker förundran, ramaskri eller förvånade miner av förbryllelse, är det uttalanden som väcker helig ilska. Vem kan glömma hans uttalanden om att Sverige har varit naiva (Aftonbladet; Archive)? Den är ju trots att det nu gått en tid, en modern klassiker!

Nu senast har Stefan Löfven för Financial Times beskrivit svensken som en negativ figur som inte förstår att allt går åt rätt håll. Det är väl de dåliga opinionssiffrorna han talar om, men de lär nog inte bli bättre av utspelet. Tidningen har valt att lägga intervjun bakom en betalvägg så därför refereras istället intervjun här i Expressen (Archive). Det är i statsministerns ögon som om svensken marscherar i en helt annan takt än den han själv hör. Så här beskriver han den svenska situationen:

”But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.”

Svensken straffar alltså hans regering trots att alla siffror pekar åt rätt håll. Det var ju tråkigt att han känner så, men det är i vanlig ordning en rad saker statsministern så där lägligt ”glömmer bort”. Om vi börjar med hans påståenden i artikeln om att allt går åt rätt håll så blir min omedelbara reaktion ett enda ”jaså”.

Att Löfven inte inser hur allt hänger samman är en sak, men en annan är att han tycker sig vara straffad då allt pekar åt rätt håll. Felet med bilden är att allt inte pekar åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

Innan jag skriver något annat, jag är i sig inte emot att ta hit migranter. Det jag har något emot är Sveriges oförmåga att integrera nya grupper i samhället, att se till att de får jobb, att de ska slippa att behöva leva på bidrag, att sjukvården belastas dubbelt eftersom migranternas eftersatta hälsa sätter press på den, att man inte talar om alla problem i lika hög grad som man talar om möjligheterna och mer. Den enkla, ja helt förljugna bild både Löfven och andra ger är helt enkelt för enkelspårig och saknar balans.

För sanningen är att våra resurser är inte oändliga. Visst ska vi solidariskt dela med oss, men bilden som ges av Mp, V och C av att vi kan ge hur mycket som helst är bara fel. Det är just i den rävsaxen Löfven har satt sig och som han nu betalar priset för. Han vill ha ett samarbete med V och Mp, inte för att jag förstår varför men så är det. De två är de två mest migrationsvänliga partierna tillsammans med C. De två har förstått hur man politiskt kapitaliserar ett samarbete vilket har lett till att de har fått oproportionellt inflytande.

I det läget har Löfven lyckats med två saker. Han har lyckats få alla som inte röstade på S, Mp eller V att bli svurna fiender till regeringen, men också att skrämma bort de medel-klassväljare som ville ha en socialistisk light-version. Den gruppen har istället fått vänsterpolitik när den är som sämst. Löfven har alltså aktivt arbetat på att skrämma bort sina väljare och det har han gjort grundligt. Han har också misslyckats med en sak i det sammanhanget och det är att vinna något själv på samarbetet.

Så har vi gruppen klassiska socialdemokratiska väljare, de som blir färre och färre alltså. Numer har ju Löfven och hans Socialdemokrater inte ens största parti inom LO, det är istället Sd (SVT; Archive). Konkurrensen har alltså hårdnat och den striden har Löfven förlorat, mycket på grund av fel politik som återigen beror på de två samarbetspartierna Mp och V. Det är alltså Socialdemokraterna som betalar det högsta politiska priset för samarbetet. Också Mp har fått betala ett högt pris men det är mer deras egna förtjänst.

Det politiska priset ökar för regeringen, särskilt för Socialdemokraterna. De är de som först får betala för Mp:s och V:s vidlyftiga politik. På det kan läggas felaktiga beslut och rent galna förslag så blir bilden mer komplett Foto: Wikimedia Commons

De partitrogna är nog också de vilsna, det är svårt att känna igen det parti de växte upp med. För klassisk socialdemokratisk politik är snart ett minne blott. Den brutala verkligheten, mycket beroende av migrationen och dess följdverkningar, såg till den saken. Biståndet (Aftonbladet; Archive) minskar med fyra miljarder, skolsatsningar (Dagens Arena; Archive) skjuts på framtiden och arbetsmarknaden får mindre pengar. För att ha råd med migrationen försakas nu sakta men säkert kärnan i socialdemokratisk politik.

För att riktigt chocka denna grupp nöjer sig inte Löfven bara med ytterligare ett löftesbrott (Skattebetalarna), utan har redan sett till att svika (Arbetsmarknadsnytt) också de som snart ska pensioneras men inte har råd. Men man har också fått hela den väljarskaran att sätta Socialdemokraternas valsedlar i vrångstrupen genom att börja tala om att ge sig på nästa heliga ko nämligen de sjukskrivna. Förslaget (SVD; Archive), om det realiseras, kommer att svida en lång tid framöver för deras kärnväljare.

Slutsatsen är alltså att Löfven genom sin politik har sett till att reta upp både lättrörliga grupper som snart har bytt fot. Också de traditionalister som annars hellre skulle dö än att rösta på något annat än Socialdemokraterna har börjat ge tappt. När den mer hårdföra inre kretsen blir färre och färre men dessutom mer och mer besvikna, lär inte Löfvens popularitet direkt öka. För på punkt efter punkt sviker han vallöften, sina egna ideal och till sist också de som faktiskt är utsatta. Allt för att migrationen sväljer allt mer resurser.

För att inneha inofficiellt världsrekord i både högsta skattetrycket i världen och de snabbast ökande är en sak, men hur är det med utfallet då? Inte så gott är jag rädd! Också här har Löfven ett framtidsjobb för minst 101 mandatperioder. Något han inte kommer att få med nuvarande takt på dumheterna. När någon betalar, förväntar man sig något tillbaka. Jag är rätt övertygad om att få är väl dom som går in i en affär, köper en dyr vara bara för att få reda på att man betalt för luft.

Tyvärr är det precis det som den svenska välfärden sakta håller på att bli. Någon betalar, man får mindre och mindre själv men de som inte betalar får mer och mer. De prioriteras (HD; Archive) på arbetsmarknaden, kostnader rusar (GT; Archive) utan problem och myndigheter går på knäna (SVT; Archive) men lite eller inget görs åt saken. Men Löfven blickar ut från sitt elfenbenstorn och konstaterar att allt går åt rätt håll, tänk om folk bara  kunde tycka bättre om oss.

När politikerna inte längre har markkontakt förstår de inte heller villkoren för vanliga människor. Ju mindre de förstår, desto fler felaktiga beslut fattar de. Avståndet är till och med så stort att folk och politiker talar olika språk Foto: Brueghel – ”Tower of Babel” Wikimedia Commons

Jag ska ge ett handfast tips till Löfven – sluta undra varför! Det finns minst en uppsjö fler exempel på varför inget går åt rätt håll och varför du har fel, så himla fel, i din omvärlds-beskrivning. Det kommer inte heller att hjälpa dig att gnälla lite för Financial Times när förklaringen finns rakt framför snoken på dig. Att se med sina ideologiska glasögon är tveksamt, att se klart och fördomsfritt så mycket större. Dags att fixa fram en statsminister som inte skyller egna misslyckanden på annat än sig själv.

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Två ord räcker – Stefan Löfven! Behöver mer sägas för att förklara varför han är en fullfjädrad kandidat?”