Maskrosornas krig

Ibland talar man om ”Rosornas krig” i politiken. Från början var det en strid mellan ätterna Lancaster och York om vem som hade rätten till kronan (Artikel i Wikipedia) i medeltidens England. Senare har  benämningen använts om inbördeskriget som har utkämpats inom s i flera frågor och med flera falanger som banerförare. Inbördeskriget i s har utkämpats under olika tidsperioder över olika frågor, en sådan blev partiledare Juholts (Paul Ronges blogg) vara eller inte vara.

Rosornas Krig utspelades på 1400-talet, Maskrosornas Krig inleddes 2016 och utkämpas än idag. De första offren i den striden heter Carl Schlyter och Valter Mutt. Miljöpartiet bör omedelbart läggas ner, anledningen är rätt enkel – de bryter nu mot grundläggande demokratiska rättigheter som den fria debatten. Foto: Wikimedia Commons

2016 Har så ett nytt politiskt inbördeskrig påbörjats nämligen det inom mp som ju förs mer på en ideologisk basis. Skiljelinjen går mellan ett mp som för kampen som de aktivister de är och partiet som vill framställa sig som regeringsdugligt och ansvarstagande. I den senare rollen finns lite eller inget utrymme för aktivism eller bjäbbande om principer som går stick i stäv med regeringsbeslut. Maskrosornas krig som jag väljer att kalla det, handlar om det nya och det gamla partiet inte längre drar jämnt.

Det senaste bråket i maskrosornas krig är frågan om värdlandsavtalet (SVT; Archive) som har väckt mycket ont blod i partiet och delat riksdagsmän och ministrar i två läger. Riksdagsrepresentanter som Carl Schlyter och Valter Mutt som båda sitter i utskott, Carl Schlyter som är ordförande i EU-nämnden och Valter Mutt som är medlem i utrikesutskottet, har varit starka kritiker. Samtidigt har regeringens linje varit klar, ett beslut om avtalet finns och det ska nu följas.

Miljöpartiet vill ju gärna framställa sig som partiet som har högt i tak och där högljudda diskussioner snarare välkomnas än tystas, den här gången är det tvärtom. Diskussionen om avtalet har blivit en hämsko och partiet har varit rädda för att inte kunna framstå som det ansvarstagande och regeringsdugliga. Diskussionen har därför setts nästan som hotfull. De två lägren för och emot har stundtals varit rätt oförsonlig (Riksdagens hemsida) där Jabar Amin och Annika Lillemets har varit starka kritiker som synes.

De som har varit för inom mp har först argumenterat (Riksdagens Hemsida; Artikel av flera mp och s-representanter som argumenterar för avtalet) i frågan, men nu reagerat (Folkbladet; Archive). Carl Schlyter mister sin ordförandepost och ledamotspost i EU-nämnden för att bli en ”vanlig” riksdagsman. Valter Mutt möter samma öde och blir av med sin roll i utrikesutskottet. Jabar Amins aktier har säkert inte stärkts heller, inte efter generalangreppet (Aftonbladet; Archive) på partiets nya språkrör Isabella Lövin.

Utvisning har i alla tider varit ett ”mjukare” sätt för människor med diametralt olika åsikter att undanröja ett problem. Debatten har sina fördelar men får i vissa sammanhang tydligen inte gå hur långt som helst eller ifrågasätta för många saker.
Foto: Wikimedia Commons

Så högt i tak var det alltså i det partiet. De mest klassiska attributen inom politiken går alltså igen när ett parti tar till både hästpiska och sanktioner mot enskilda. Det visar ett parti som har enormt svårt att gå från det där aktivistiska till det som tar ansvar för landet i en regering. Metoderna mot de enskilda talar sitt tydliga språk. Att den inre rätt prekära situationen i partiet dessutom nu lockar till sig vråkarna (Aftonbladet; Archive) som vädrar kadaverdoft är rätt logiskt. Politik är trots allt en blodsport när den är som grymmast.

Miljöpartiet i mina ögon är ett parti som inte längre har något existensberättigande. De flesta har redan anammat deras frågor och gjort dem till en naturlig del av den realpolitiska agendan. De goda frågorna är alltså redan stulna sedan gammalt, men så har vi partiets mörkare sidor. De som handlar om islamism, direkt samhällsfarliga förslag som partiets inställningen i kärnkraftsfrågan eller den ingrodda unkna feminismen partiet så gärna vill betona. Frågor och ställningstaganden som är direkt stinkande.

När olika åsikter blir liktydiga med inskränkningar, det aktivt tystandet av kritiska röster, locket på i diskussioner och toppstyrning också i debatten där det man får säga och inte säga ska regleras är tecken på ett parti i djup kris. Det är en moralisk kris, en demo- kratisk kris, en kris som handlar om ren rädsla från partiets ledning och en kris som handlar om självbilden. Jag är visserligen för värdlandsavtalet, men i än högre grad en motståndare till inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, något nu mp kör över.

En nedläggning av partiet är den enda logiska slutsatsen. Den grönsakskommunism man hittills har stått för är bara en varg i fårakläder. Ett sånt krav är dock inte särskilt realistiskt, det är ju faktiskt partiets medlemmar som beslutar om nedläggning. Tur då att de nu på ett så föredömligt sätt ser till att lägga ner sig själva med det fullständiga inbördeskrig som just nu rasar internt och som nu börjar skörda sina offer. Tack miljöpartiet, för en gångs skull gjorde ni något bra och rätt när ni nu nedmonterar er själva.

Det behövs knappast längre en debatt om miljöpartiets vara eller inte vara, den sköter de så bra själva att de håller på att nedmontera sig själva. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag självklart miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bäst före-datum på det här partiet är redan passerat med råge. Bara det gör er till fulländade kandidater till priset. Om man dessutom som nu för ett öppet krig mot representanter och avvikande åsikter, är anständighetsgränsen nådd. Lägg ner detta parti! Allt detta sammantaget gör miljöpartiet till något av det värsta svensk politik har upplevt. Det gör er till frontfigurer i jakten på den åtråvärda trofén.”

Att manipulera debatten

Miljöpartiet genomgår rena masslakten både i media och i opinionen. Kryddat med dumdryga uttalanden som det av Per Gahrton som du kan se nedan, har partiet plötsligt blivit som ett jättelikt svart hål där allt sugs ut till en annan dimension. Det är det dåliga ledarskapet, bristen på verklighetsförankring i hela partiets ideologi och hos vissa medlemmar en nästan paranoid syn på verkligheten som börjar ta ut sin rätt.

Precis som man misstänkte har nu hela den här smutsiga affären blivit än värre. Den nya dimensionen handlar om att ett maktparti med ansvar (?) för regeringen, sätter sig i situationen där man försöker att påverka en fri och oberoende media (?????) till att inte bevaka en nyhet på ett för partiet negativt sätt. I den version (SVT; Archive) som Aktuellts Anders Holmberg har, ringde han själv upp Miljöpartiets presskontakt tillika Utbildnings-
departementets planeringschef Magnus Johansson. Det som därefter följde är minnesvärt.

Sedan tidigare var det redan klart att Jabar Amin – riksdagsman för Miljöpartiet – var inbjuden till 21-sändningen. Han har en mycket kritisk inställning till hur partiet har hanterat hela frågan Mehmet Kaplan och Yasri Khan (Aftonbladet; Archive) och nu skulle han tala ut om den kritiken. Anders Holmberg ville därför ha en person, t ex Gustav Fridolin, närvarande som kunde svara på kritiken. Svaret från Magnus Johansson blev nej, istället föreslogs Joakim Larsson som är ordförande i partiets valberedning.

Det som nu strömmar ut från Miljöpartiets partihögkvarter blir mer och mer smutsigt. Nu drar man sig inte för att utpressa, censurera och försöka påverka interna beslut hos andra. Foto: By AVRS – Self-photographed, CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17235796

De två fortsatte att tala om logistik kring intervjun då plötsligt Magnus Johansson skulle ha frågat om det var möjligt att ”steka delen om Kaplan”, [Stockholmsslang för att hoppa över, strunta i; Min anmärkning]. Anders Holmberg frågade vad han menade. Johansson svarade att om de strök Kaplan-temat ur sammanhanget, kunde han tänka sig att skicka toppnamn som kunde uttala sig kritiskt om nomineringen av Yasri Khan.

Anders Holmberg avböjde vänligt men bestämt men då ändrades också inställningen om Jabar Amin. Magnus Johansson skulle ha menat att Jabar kanske inte alls skulle uttala sig så kritiskt som man hade hoppats. Det skulle ha hetat att Jabar Amin skulle ”knådas” [Stockholmsslang för att bearbeta, övertala; Min anmärkning] och att han efter det inte alls skulle vara så kritisk längre.

Här försöker man alltså att först övertala en journalist att inte ta upp ett känsligt ämne. När det inte går övergår man istället till att utpressa genom att rent ut säga att det man förväntar sig från en kritiskt person inte längre gäller. Jabar Amin skulle alltså beläggas med munkavle, censureras. Undrar vad han tycker om sån toppstyrning?

Efter händelsen har partiet fått göra ytterligare ett bondeoffer (SVT; Archive) i form av att stänga av Magnus Johansson. Jabar Amin hade ryggrad nog att uttala den kritik han skulle ”knådas” till att inte uttala vilket hedrar honom. Det visar att någon i det där partiet fortfarande kan tänka både självständigt, utanför ramarna och dessutom vågar rikta kritik (Aktuellt Onsdagens 21-sändning) partiledningen med den berättigade kritik de förtjänar.

Ett tecken på sönderfallet är alla de som nu blandar sig i debatten men bara gör en dålig situation värre. Per Gahrton och hans konspiratoriska teori om att Israel nu blandar sig i regeringens arbete och som har pekat ut Kaplan som islamist är nog den mest bisarra. Foto: Wikimedia Commons

Frågan om den rasism som många menar har drabbat Kaplan där han dömts på mycket mer lösa grunder på grund av att han är muslim, drabbar istället Amin. Det är dessutom hans eget parti som står för den, är inte det att betrakta som rasism? Inte fan hade t ex Miljöpartiet belagt Gustav Fridolin eller Åsa Romson med munkavle om de hade velat uttala sig kritiskt om behandlingen av Kaplan! Vem inom partiet skriker om den uppenbara manipuleringen och den eventuella rasism som här kommer i dagen? Ingen!

Det har talats om kris för Miljöpartiet, jag skulle vilja tala om moraliskt och politiskt förfall som den bild som naglar sig fast efter alla händelser. Allt detta mynnar ut i ett uruselt ledarskap från både Fridolin och Romson. Det beror också på en krisberedskap som tycks bygga på att man bygger skyddsvallar, gräver ner sig för att till sist inse att man byggt på gungfly. Det blir inte bättre av att allehanda människor springer omkring och rosar förstasidorna världen över med så dumma uttalanden som de har gjort på sistone.

Det är helt enkelt ett parti fritt fall. Återigen är det det obefintliga ledarskapet som är alltings början. Det ena kloakröret kan knappt öppna munnen innan alla drar öronen åt sig, det andra sprider triggerord och floskler ikring sig i parti och minut. Problemet är att den enda som tror på dessa är han själv och möjligen en och annan medlem som fortfarande tillhör de övertygade. Få andra lyssnar ens.

När allt ska summeras och bilden klarnar måste man ställa sig en allvarlig fråga. Har Sverige råd att ha ett parti som uppvisar bilden av ett totalt sönderfall i en regering? Svaret kan tyvärr bara bli ett, partiet var aldrig redo att ta ansvar för den nya rollen man ställdes inför. När regeringen bildades hösten 2014 gick man från ett idealistiskt parti med många drömmar och fromma förhoppningar, till att bli ett parti som inte bara skulle omsätta dessa drömmar och förhoppningar till förslag utan också nu ta ansvar för landets skötsel.

Den transformering som hade krävts för att klara av den uppgiften skedde uppenbarligen inte. Partiet tog aldrig steget över från drömmeriet, till att bli mer realistiskt och ansvarstagande. Omformningen skedde aldrig, vare sig i tanke eller i handling och nu betalar de priset för ett haltande ledarskap och en illa anpassad politisk plattform. Istället för att ta i tu med problemen sysslar man i samma andetag istället med ren nedmontering.

Det i det närmaste invalidiserade ledarskapet har nu börjat kosta för partiet. Två avloppsrör men lite eller felaktiga saker kommer ur det. Partiets kris beror till stor del på det dåliga ledarskapet. Foto: Wikimedia Commons

Ett sånt parti kan naturligtvis inte ingå i en regering. Det är så gott som uteslutet att det här kommer att hålla någon längre tid och det har nog blivit dags för Stefan Löfven att välja väg. Han kan helt enkelt avfärda partiet som det oseriösa alternativ det är, eller försöka lappa ihop vad som går och gå vidare. Det senare kan dock riskera att slå också mot honom och priset för det kan bli mycket högt i det långa loppet.

Varför oppositionen med Anna Kinberg Batra i spetsen inte agerar mer resolut och ser till att få slut på den parlamentariska soppan men framför allt den mardröm som av vissa fortfarande kallas ”regering” är också svårsmält. Det är en sak att hon vill undvika ett beroende av Sd, men är det bättre att bara stå vid sidan av och bara titta på? Regeringen och Miljöpartiet är slut som politiskt spår, dags att ändra kurs och där måste AKB och oppositionen också de ta sitt ansvar. Vare sig Löfven eller Mp gör ju det.

Löjesguiden nominerar idag nästan per automatik Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”, det är ju trots allt deras tid nu. Motiveringen lyder: ”Det är ju Miljöpartiet, bara det är skäl nog.”