Maskrosornas krig

Ibland talar man om ”Rosornas krig” i politiken. Från början var det en strid mellan ätterna Lancaster och York om vem som hade rätten till kronan (Artikel i Wikipedia) i medeltidens England. Senare har  benämningen använts om inbördeskriget som har utkämpats inom s i flera frågor och med flera falanger som banerförare. Inbördeskriget i s har utkämpats under olika tidsperioder över olika frågor, en sådan blev partiledare Juholts (Paul Ronges blogg) vara eller inte vara.

Rosornas KrigRosornas Krig utspelades på 1400-talet, Maskrosornas Krig inleddes 2016 och utkämpas än idag. De första offren i den striden heter Carl Schlyter och Valter Mutt. Miljöpartiet bör omedelbart läggas ner, anledningen är rätt enkel – de bryter nu mot grundläggande demokratiska rättigheter som den fria debatten. Foto: Wikimedia Commons

2016 Har så ett nytt politiskt inbördeskrig påbörjats nämligen det inom mp som ju förs mer på en ideologisk basis. Skiljelinjen går mellan ett mp som för kampen som de aktivister de är och partiet som vill framställa sig som regeringsdugligt och ansvarstagande. I den senare rollen finns lite eller inget utrymme för aktivism eller bjäbbande om principer som går stick i stäv med regeringsbeslut. Maskrosornas krig som jag väljer att kalla det, handlar om det nya och det gamla partiet inte längre drar jämnt.

Det senaste bråket i maskrosornas krig är frågan om värdlandsavtalet (SVT; Archive) som har väckt mycket ont blod i partiet och delat riksdagsmän och ministrar i två läger. Riksdagsrepresentanter som Carl Schlyter och Valter Mutt som båda sitter i utskott, Carl Schlyter som är ordförande i EU-nämnden och Valter Mutt som är medlem i utrikesutskottet, har varit starka kritiker. Samtidigt har regeringens linje varit klar, ett beslut om avtalet finns och det ska nu följas.

Miljöpartiet vill ju gärna framställa sig som partiet som har högt i tak och där högljudda diskussioner snarare välkomnas än tystas, den här gången är det tvärtom. Diskussionen om avtalet har blivit en hämsko och partiet har varit rädda för att inte kunna framstå som det ansvarstagande och regeringsdugliga. Diskussionen har därför setts nästan som hotfull. De två lägren för och emot har stundtals varit rätt oförsonlig (Riksdagens hemsida) där Jabar Amin och Annika Lillemets har varit starka kritiker som synes.

De som har varit för inom mp har först argumenterat (Riksdagens Hemsida; Artikel av flera mp och s-representanter som argumenterar för avtalet) i frågan, men nu reagerat (Folkbladet; Archive). Carl Schlyter mister sin ordförandepost och ledamotspost i EU-nämnden för att bli en ”vanlig” riksdagsman. Valter Mutt möter samma öde och blir av med sin roll i utrikesutskottet. Jabar Amins aktier har säkert inte stärkts heller, inte efter generalangreppet (Aftonbladet; Archive) på partiets nya språkrör Isabella Lövin.

UtvisningarUtvisning har i alla tider varit ett ”mjukare” sätt för människor med diametralt olika åsikter att undanröja ett problem. Debatten har sina fördelar men får i vissa sammanhang tydligen inte gå hur långt som helst eller ifrågasätta för många saker.
Foto: Wikimedia Commons

Så högt i tak var det alltså i det partiet. De mest klassiska attributen inom politiken går alltså igen när ett parti tar till både hästpiska och sanktioner mot enskilda. Det visar ett parti som har enormt svårt att gå från det där aktivistiska till det som tar ansvar för landet i en regering. Metoderna mot de enskilda talar sitt tydliga språk. Att den inre rätt prekära situationen i partiet dessutom nu lockar till sig vråkarna (Aftonbladet; Archive) som vädrar kadaverdoft är rätt logiskt. Politik är trots allt en blodsport när den är som grymmast.

Miljöpartiet i mina ögon är ett parti som inte längre har något existensberättigande. De flesta har redan anammat deras frågor och gjort dem till en naturlig del av den realpolitiska agendan. De goda frågorna är alltså redan stulna sedan gammalt, men så har vi partiets mörkare sidor. De som handlar om islamism, direkt samhällsfarliga förslag som partiets inställningen i kärnkraftsfrågan eller den ingrodda unkna feminismen partiet så gärna vill betona. Frågor och ställningstaganden som är direkt stinkande.

När olika åsikter blir liktydiga med inskränkningar, det aktivt tystandet av kritiska röster, locket på i diskussioner och toppstyrning också i debatten där det man får säga och inte säga ska regleras är tecken på ett parti i djup kris. Det är en moralisk kris, en demo- kratisk kris, en kris som handlar om ren rädsla från partiets ledning och en kris som handlar om självbilden. Jag är visserligen för värdlandsavtalet, men i än högre grad en motståndare till inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, något nu mp kör över.

En nedläggning av partiet är den enda logiska slutsatsen. Den grönsakskommunism man hittills har stått för är bara en varg i fårakläder. Ett sånt krav är dock inte särskilt realistiskt, det är ju faktiskt partiets medlemmar som beslutar om nedläggning. Tur då att de nu på ett så föredömligt sätt ser till att lägga ner sig själva med det fullständiga inbördeskrig som just nu rasar internt och som nu börjar skörda sina offer. Tack miljöpartiet, för en gångs skull gjorde ni något bra och rätt när ni nu nedmonterar er själva.

DäckDet behövs knappast längre en debatt om miljöpartiets vara eller inte vara, den sköter de så bra själva att de håller på att nedmontera sig själva. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag självklart miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bäst före-datum på det här partiet är redan passerat med råge. Bara det gör er till fulländade kandidater till priset. Om man dessutom som nu för ett öppet krig mot representanter och avvikande åsikter, är anständighetsgränsen nådd. Lägg ner detta parti! Allt detta sammantaget gör miljöpartiet till något av det värsta svensk politik har upplevt. Det gör er till frontfigurer i jakten på den åtråvärda trofén.”

Annonser

Återbesök i det blå skåpet

Man kan inte säga annat än att vår utrikesminister levererar, ett värv hon har lyckats med snart sagt varje dag. Att det är på de mest bisarra sätt spelar ingen roll utan det är ju att leverera som är det viktiga. I en regering som präglas av fullständig idioti och letargi tycks ju sånt bli extra viktigt. För nu har utrikesministern gjort det igen, bort sig alltså. Den här gången är det dessutom mot hennes egna partis uttryckliga vilja som hon agerar.

Västsahara är ett område i Nordafrika som sedan mitten av 70-talet är ockuperat av Marocko. FN anser att det är en ockupation och Sverige anser samma sak.  Socialdemokraterna har till och med tagit kongressbeslut på att ockupationen är olaglig och att landets enda rättmätiga representant är gerillarörelsen Polisario som kämpar för självständighet i området.

HandskakningEU och därmed Sverige hade ett avtal om handel med Marocko. Snart hade det åsidosatts av EU-domstolen eftersom det innefattade Västsahara som är ockuperat. Det är den domen Margot Wallström vill överklaga Foto: ”Shake hand” by Lucas – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

EU slöt för en tid sedan ett avtal om handel med Marocko. Avtalet gav Marocko tillgång till den inre marknaden och fördelar i handeln med EU för att knyta närmare förbindelser mellan de två. I torsdags sades avtalet upp av EU-domstolens lägre instans, den så kallade tribunalen, anledningen var att avtalet innefattade Västsahara och dess naturresurser vilket ogillades helt i linje med den inställning så gott som hela Västvärlden har haft i frågan.

Tribunalens beslut går precis som i svenska domstolar att överklaga till högre instans för prövning. Det lite överraskande är att det är just det som utrikesministern vill, hon uppmanar nämligen riksdagens EU-nämnd att fatta beslut om att överklaga beslutet till högre instans. På Sveriges Radios hemsida kan du läsa och höra mer om händelsen. Vår klippa till utrikesminister vill alltså att ett avtal som ger carte blanche åt Marocko att handla obehindrat trots en hel värld fördömer deras ockupation ska överklagas!

Det hela är om man får använda sådana ord och det får man, så befängt att jag faktiskt tror att hon inte har fattat en hel del här. Har hon fattat att domen är till fördel för Västsaharas folk precis som hon och hennes kongressledamöter en gång ville? Har hon fattat att domen vänder sig mot den ockuperande nationen och inskränker deras möjligheter att fortsätta profitera på situationen genom ett avtal som var ett misstag att ens ingå?

BajamajaUtrikesministern är numer stamkund i de blå skåpen. De ständiga fadäserna har knappt lagt sig förrän nästa dikesåkning väntar. Ministern och regeringen blir allt mer bisarr att skåda. Foto: Wikimedia Commons

Ja, jo det finns förstås en liten vinkling av det hela som kan förändra hela västs syn på frågan. Polisario som hittills har varit den enda erkända motparten i förhandlingarna om Västsaharas framtid, har under de sista åren genomgått en radikalisering som inte varit bra. Band till både IS och Al Qaida har knutits, mer om det ur tidskriften Lemag.

Men om utrikesministern ville åberopa den lilla försämringen har hon istället åsidosatt den demokratiska processen. Hon har ju i så fall kört över ett kongressbeslut. Problemet är också att hon inte ens nämnt denna förändring i ord. Hon har aldrig tagit upp Polisarios radikalisering eller den förändrad hotbilden som i sin tur har förändrat Sveriges syn på frågan eller vårt handlande gentemot Marocko.

Som jag skrev har ju Socialdemokraterna ett kongressbeslut på att Västsahara är ockuperat område och att Polisario är den enda legitima motparten eller om man så vill områdets regering. Detta förutsatt att man kan tala om en sån eftersom området är ockuperat. Det är väl här hon måste börja, att helt enkelt få en kongress att ändra beslutet baserat på de nya uppgifterna som framkommit.

Utifrån ett sånt kongressbeslut kunde hon sedan ha agerat som hon gjort med motiveringen att Sverige inte längre följer sin tidigare utrikespolitiska linje. Det skulle alltså betyda en utrikespolitisk kursändring som i sin tur hade kunnat ge stöd åt EU-kommissionens besluta att sluta ett fördelaktigt avtal med Marocko. Till sist hade hon med EU-nämndens godkännande överklagat tribunalens dom.

KongressHennes politik går helt på tvärs med hennes egna partis kongressbeslut, därmed sätter hon sig över partidemokrati utan att ens motivera varför. Hon bryr sig inte heller om att förankra kursändringen vare sig i utrikesutskottet eller i EU-nämnden vilket är anmärkningsvärt Foto: Wikimedia Commons

Nu gör hon samma överklagande men utan vare sig ändrat kongressbeslut, ändrad utrikespolitisk kurs eller genom att förankra den i EU-nämnden. Istället har hon skrivit ett brev meddelande till samma nämnd och bett dem vara med på överklagandet. De var tvungna att inlämna svar senast i går kväll, annars skulle förslaget falla.

Slutpoängen är att hur hon än vänder på frågan har hon på ett eller annat sätt låst in sig i det blå skåpet. Där har hon i vanlig ordning ställt till med en utrikespolitisk härdsmälta full av förvirring, förändring i fel riktning och uttalanden som har lämnat allt att önska. Hennes beslut drar ju åt ett olikt håll än det beslutade och har dessutom inte förankrats vare sig i hennes egna parti eller hos EU-nämnd.

Visst har hon rätten att svänga i en fråga men den bör dels följa den demokratiska processen och vara tydlig. Där har hon åter missat vilket är nära nog symtomatiskt för henne och det arbete hon hittills har kunnat  uppvisa. Utrikespolitik handlar mycket om tydlighet, i ett sånt läge har vi istället fått en minister som gjort det till sitt varumärke att vara så otydlig som möjligt. Hon har ju inte med ett enda ord kommenterat varför Sverige nu överger en utrikespolitisk linje för en annan. Det lovar inte gott inför framtiden.

Löfven FörbrylladLöfven ser som alltid lika förbryllad ut inför allt det hans egna regering genomdriver. Inte ens han förstår alla turer eller logiken i det hela. Men vem gör det?

Löjesguiden nominerar per automatik Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vikten av att vara tydlig har du gjort otydligheten till en konstform. Att du i förbifarten också åsidosätter intern partidemokrati är extra fint. Du har därmed väl kvalificerat dig till kandidatur för priset för en hel livstid.”

Utrikesministern och hennes ständiga tavlor, dock sämre än både Rembrandts, Dalis, van Goghs m fl, har Fnordspotting bloggat om.