Maskrosornas krig

Ibland talar man om ”Rosornas krig” i politiken. Från början var det en strid mellan ätterna Lancaster och York om vem som hade rätten till kronan (Artikel i Wikipedia) i medeltidens England. Senare har  benämningen använts om inbördeskriget som har utkämpats inom s i flera frågor och med flera falanger som banerförare. Inbördeskriget i s har utkämpats under olika tidsperioder över olika frågor, en sådan blev partiledare Juholts (Paul Ronges blogg) vara eller inte vara.

Rosornas Krig utspelades på 1400-talet, Maskrosornas Krig inleddes 2016 och utkämpas än idag. De första offren i den striden heter Carl Schlyter och Valter Mutt. Miljöpartiet bör omedelbart läggas ner, anledningen är rätt enkel – de bryter nu mot grundläggande demokratiska rättigheter som den fria debatten. Foto: Wikimedia Commons

2016 Har så ett nytt politiskt inbördeskrig påbörjats nämligen det inom mp som ju förs mer på en ideologisk basis. Skiljelinjen går mellan ett mp som för kampen som de aktivister de är och partiet som vill framställa sig som regeringsdugligt och ansvarstagande. I den senare rollen finns lite eller inget utrymme för aktivism eller bjäbbande om principer som går stick i stäv med regeringsbeslut. Maskrosornas krig som jag väljer att kalla det, handlar om det nya och det gamla partiet inte längre drar jämnt.

Det senaste bråket i maskrosornas krig är frågan om värdlandsavtalet (SVT; Archive) som har väckt mycket ont blod i partiet och delat riksdagsmän och ministrar i två läger. Riksdagsrepresentanter som Carl Schlyter och Valter Mutt som båda sitter i utskott, Carl Schlyter som är ordförande i EU-nämnden och Valter Mutt som är medlem i utrikesutskottet, har varit starka kritiker. Samtidigt har regeringens linje varit klar, ett beslut om avtalet finns och det ska nu följas.

Miljöpartiet vill ju gärna framställa sig som partiet som har högt i tak och där högljudda diskussioner snarare välkomnas än tystas, den här gången är det tvärtom. Diskussionen om avtalet har blivit en hämsko och partiet har varit rädda för att inte kunna framstå som det ansvarstagande och regeringsdugliga. Diskussionen har därför setts nästan som hotfull. De två lägren för och emot har stundtals varit rätt oförsonlig (Riksdagens hemsida) där Jabar Amin och Annika Lillemets har varit starka kritiker som synes.

De som har varit för inom mp har först argumenterat (Riksdagens Hemsida; Artikel av flera mp och s-representanter som argumenterar för avtalet) i frågan, men nu reagerat (Folkbladet; Archive). Carl Schlyter mister sin ordförandepost och ledamotspost i EU-nämnden för att bli en ”vanlig” riksdagsman. Valter Mutt möter samma öde och blir av med sin roll i utrikesutskottet. Jabar Amins aktier har säkert inte stärkts heller, inte efter generalangreppet (Aftonbladet; Archive) på partiets nya språkrör Isabella Lövin.

Utvisning har i alla tider varit ett ”mjukare” sätt för människor med diametralt olika åsikter att undanröja ett problem. Debatten har sina fördelar men får i vissa sammanhang tydligen inte gå hur långt som helst eller ifrågasätta för många saker.
Foto: Wikimedia Commons

Så högt i tak var det alltså i det partiet. De mest klassiska attributen inom politiken går alltså igen när ett parti tar till både hästpiska och sanktioner mot enskilda. Det visar ett parti som har enormt svårt att gå från det där aktivistiska till det som tar ansvar för landet i en regering. Metoderna mot de enskilda talar sitt tydliga språk. Att den inre rätt prekära situationen i partiet dessutom nu lockar till sig vråkarna (Aftonbladet; Archive) som vädrar kadaverdoft är rätt logiskt. Politik är trots allt en blodsport när den är som grymmast.

Miljöpartiet i mina ögon är ett parti som inte längre har något existensberättigande. De flesta har redan anammat deras frågor och gjort dem till en naturlig del av den realpolitiska agendan. De goda frågorna är alltså redan stulna sedan gammalt, men så har vi partiets mörkare sidor. De som handlar om islamism, direkt samhällsfarliga förslag som partiets inställningen i kärnkraftsfrågan eller den ingrodda unkna feminismen partiet så gärna vill betona. Frågor och ställningstaganden som är direkt stinkande.

När olika åsikter blir liktydiga med inskränkningar, det aktivt tystandet av kritiska röster, locket på i diskussioner och toppstyrning också i debatten där det man får säga och inte säga ska regleras är tecken på ett parti i djup kris. Det är en moralisk kris, en demo- kratisk kris, en kris som handlar om ren rädsla från partiets ledning och en kris som handlar om självbilden. Jag är visserligen för värdlandsavtalet, men i än högre grad en motståndare till inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, något nu mp kör över.

En nedläggning av partiet är den enda logiska slutsatsen. Den grönsakskommunism man hittills har stått för är bara en varg i fårakläder. Ett sånt krav är dock inte särskilt realistiskt, det är ju faktiskt partiets medlemmar som beslutar om nedläggning. Tur då att de nu på ett så föredömligt sätt ser till att lägga ner sig själva med det fullständiga inbördeskrig som just nu rasar internt och som nu börjar skörda sina offer. Tack miljöpartiet, för en gångs skull gjorde ni något bra och rätt när ni nu nedmonterar er själva.

Det behövs knappast längre en debatt om miljöpartiets vara eller inte vara, den sköter de så bra själva att de håller på att nedmontera sig själva. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag självklart miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bäst före-datum på det här partiet är redan passerat med råge. Bara det gör er till fulländade kandidater till priset. Om man dessutom som nu för ett öppet krig mot representanter och avvikande åsikter, är anständighetsgränsen nådd. Lägg ner detta parti! Allt detta sammantaget gör miljöpartiet till något av det värsta svensk politik har upplevt. Det gör er till frontfigurer i jakten på den åtråvärda trofén.”

Att fördjupa ett problem

Det finns ingen tvekan om att grundproblemet i dagens flyktingkatastrof från Mellanöstern är kollapsen vi ser i Irak och Syrien. De som är mest aktiva i den konflikten är som alltid den djupt människoföraktande rörelsen ISIL. Världens ledare har länge grälat om vad som borde göras mot rörelsen men hittills har stormakterna som är splittrade i inte bara denna fråga, inte kommit fram till någon lösning. Ett faktum som visade sig inte minst när Rysslands ledare Vladimir Putin gästade FN-skrapan i New York nu senast.

Han vill gärna framställa sig och sitt land som en kraft att räkna med. I själva verket ger han världen fingret då han nu angriper sitt tredje land i ordningen – Syrien. Under täckmantel av att bomba ISIL bombar han istället ställningar som tillhör USA-allierade i Syrien Foto: Businessinsider

Hur spänt läget är och var, visade sig som sagt i FN där Obama och Putin utväxlade hövliga fraser, mest för sakens skull för senare visade det sig hur oeniga de två var. Här en artikel i Aftonbladet (unvis.it) om den saken. Putin stöder Assads regim och USA ser honom som en tyrann. Det som följde efter mötet var dock än värre.

Herr Putin deklarerade snart att han avsåg att starta sitt egna lilla krig mot ISIL och alla var stumma av beundran för det är ju det som behövs. Tyvärr var det ett problem i det hela, hans bomber föll inte över ISIL:s ställningar, utan över de USA-stödda rebellernas ställning. Få tvivlar på att detta var ett misstag då det inte hände en gång utan igen och igen. Mer om det går att läsa om i SVD.

Att han nu också bombar civila tycks inte avskräcka Vladimir den förskräcklige. Det är ju för att se till att Assad har större chans i sitt krig han bombar och då är några civila döda inget att bry sig om. Det kan man som i följande DN-artikel avfärda som ”väst-propaganda”, länk hittar du här (unvis.it).

Den värsta effekten av dumheterna har vi kanske ännu inte sett fullt ut. Det är den som handlar om än fler internflyktingar i krigets Syrien och än fler som ger sig ut på vägarna för att undkomma bomberna. För det sista Syrien behöver är än mer sönderfall som blir resultatet. Att som Putin bomba civila, den biten är bevisad vad än hans troll i Kaliningrad än säger, är inte bara ett krigsbrott, det är också kontraproduktivt. Följande filmbilder talar sitt tydliga språk om trollen fortfarande envisas med att berätta något annat. Länken (SVT) hittar du här.

Kartan talar sitt tydliga språk. Till vänster ses de ställningar Putin nu bombar, alla inne i al Allasad-kontrollerade områden. Till höger de mål USA har bombat, de flesta i ISIL-kontrollerade områden men också i al Assad-kontrollerat land. Foto: Twitter

Samma filmbilder visar också något annat som kan bli följden av Rysslands inblandning i ett lands inre angelägenhet nämligen radikaliseringen som kan bli följden. Putin säger sig vilja bomba ISIL men väljer att rikta attackerna mot USA-stödda grupper. Det kan mycket väl sluta i att deras försvagning blir ISIL:s framgångar, dvs att de flyttar fram sina positioner på de andras bekostnad. Därmed kan ISIL både stärkas och få ett större stöd från de som nu drabbas av bombningarna.

En av rösterna på filmen som finns via länken till SVT, säger ”Allahu Akbar” – Gud är större – igen och igen. En fras som brukar förknippas med extremism eller nitisk religiositet. Och det är dit bombningarna driver folk, till mer extrema åsikter. Får du dina kvarter, dina barn, dina grannar och din familj bombade blir man inte glad och vänder sig till det som kan utgöra motvikten. Resultatet kan alltså bli än mer stöd för ISIL eller andra extrema religiösa rörelser som strider i Syrien.

Den här giftcocktailen som Putin håller på att blanda ihop är en mycket delikat dryck. Den kan om den intas i små doser göra det han vill att den ska göra men då måste han börja sikta bättre på de mål som han säger sig vilja slå ut. Hittills har vi inte sett ett enda sådant tecken. Men det kan också slå tillbaka mot honom och hans folk där terrordåd och rena hämndaktioner som den i Beslan blir allt vanligare, mer om den attacken i Expressen (unvis.it).

Att lära sig älska bomben lär inte vara ett alternativ för befolkningen i ett krigstrött land som Syrien. Varje bomb som faller lär bli en skugga som faller på Putin och Ryssland istället. Landet kan komma att få betala dyrt för sin inblandning Foto: Nytimes

Putin tar alltså en stor risk när han i sin iver att försvara Bashar al-Assad nu bombar det han säger sig vilja uppnå. Att ha dessutom bakom den fasaden bombar något annat än det han säger, är direkt oärligt. Det är också en väldigt farlig politik då det skapar än mer extremism och än mer flyktingar som nu ger sig ut på vägarna då ett land håller på att brytas sönder inifrån.

Slutresultatet av Rysslands och Putins politik blir alltså att ett problem än mer fördjupas. Det som han ser som lösningen och slutpunkten på ett problem kan i själva verket vara starten på en händelsekedja som kan bli mycket destruktiv för Syrien. Det kan också komma att visa sig bli mycket farligt också för Ryssland.

Tur då att propagandan går för högtryck också här i Sverige. Här har vi alla nyttiga idioter som kallar sig ”journalister” men som i själva verket är Vladimirs villiga verktyg. Här en artikel (unvis.it) signerad Åsa Lindeborg i Aftonbladet som visar vad en yrkeskår är kapabel till. Fnordspotting har bloggat en hälsning till henne.

Putins politik går tillbaka till krigsslutet då Ryssland och Sovjetunionen stod som segrare. Hans expansiva och aggressiva politik lär kosta landet i framtiden när han nu bombar civila och mål han inte har mandat för. Han lär också skapa en än större flyktingkatastrof med tilltaget Foto: Youtube

Löjesguiden nominerar idag Ryssland och Vladimir den förskräcklige till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har herr Putin äntligen visat sina rätta färger i fallet Syrien också. Maktanspråk och en något förvrängd lojalitet i en konflikt som alltmer bryter upp ett land är motiven. Som vanligt är det den lilla människan som står som förlorare även om Ryssland gör allt för att dölja spåren av effekterna för civilbefolkningen. Sanningen är krigets första offer brukar man säga och det gäller krigspropagandan från Moskva i allra högsta grad. Det och tilltaget gör Vladimir till en formidabel kandidat till priset.”