Alla är förlorare

När nu krutröken kring Mona Sahlins senaste genomklappning har lagt sig visar det sig att vi alla är förlorare. Pengarna har rullat men ändå är Sverige som vanligt hopplöst efter i arbetet att stävja unga mäns och en del kvinnors radikalisering i islams namn. Det framgår av rapporten från Segerstedtinstitutet med titeln ”Mellan det angelägna och det svår- fångade” som presenterades häromdan. Några telefonlinjer och lite avprogrammering genom Fryshusets försorg är vad vi har fått. Länk till SVD här och du får klicka dig fram.

Det har också spelats in filmer där inga av de ursprungliga deltagarna vågade delta efter ett tag. Anledningen var att fundamentalisterna håller också dom i en mental gisslan-situation som bestämmer vad man får och inte får göra. Mona Sahlin är borta, förhopp-ningsvis för gott men hennes ”insatser” får vi leva med länge än. De som vill ställa upp och göra det som borde ses som rätt är alltså offer då de måste återvända till den miljö där mörkerkrafterna härskar och bestämmer villkoren.

Den stackars rasifierade är alltid ”skurken” och den vite ”hjälten”. Också i Mona Sahlins värld förhåller det sig så. Där måste de deltagande i filminspelningar åka hem till förorten där fundamentalisterna väntar på dem. Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi resten av samhället med dess medborgare. De satsar pengar på att motverka något som skapats av årtionden av misslyckad politik från i stort sett alla partier. De utsätts nu för förhöjd fara i och med att radikaliseringen pågår men lite stoppar den. Inte heller de åtgärder som vidtagits lär förslå så där himla mycket. Ska den ångerfulle ringa från Syrien till Röda Korsets hjälptelefon och ångra sig när han eller hon står i begrepp att ta livet av folk för att de tillhör ”fel” folkgrupp eller religiös tillhörighet? Tror nog inte det!

De ska dessutom stå ut med den osedvanligt idiotiska idén att de som har beslutat sig för att åka ner och mörda lite, också ska ha rätten att återvända för lite samtal om var tillvaron gick fel. Istället för att säga ”de har förverkat sin rätt att vistas här, andra medborgare äventyras av deras närvaro” ska de alltså hit igen. Erfarenheterna utomlands säger att dessa återvändare ofta har varit både utförare av och hjärnorna bakom terrordåd. Medborgaren blir på detta sätt förlorare.

Det känns ju ännu mer tryggt att veta att t ex de kvinnor som reser ner för att mörda och lemlästa, i varje fall tänker på de stackars offren (GP; Archive) så att deras död ska gå så mycket snabbare. Det måste ju vara lite mer humant att döda snabbt än att göra det långsamt, mord är inte mord om det går tillräckligt fort. Det är de här människorna vi ska ta emot med öppna armar. De som tycker det är fel att i islams namn bränna ihjäl människor, men som samtidigt anser att lite avhuggna huvuden får man räkna med.

Också den dåliga integreringen som vi har levat med i trettio år där larm efter larm har gått ut. Ingen inom vare sig politikerleden eller myndighets-Sverige har lyssnat. Tvärtom vill få ens ta i frågan då risken att bli stämplad som rasist är alltför hög. Utvecklingen eller avvecklingen har därmed kunnat fortsätta utan att samhället har kunnat göra ett jota. Inte för att de styrande har velat göra något åt situationen, alla ska ju vara fria också att göra oss andra ofria, då allting är rasism. När vi accepterar detta är samtliga i samhället utom förövarna förlorare.

Dålig integrering leder till dålig förståelse, ren fundamentalism och korkade slutsatser vilket i sin tur leder till både intressekonflikter och motsättningar. Mönstret går igen genom historien men ingen lär sig. Tvärtom ser en del politiska krafter vinning i att rida på motsättningarna för att kunna framstå som den ljusa kraften och därmed håva in röster. Andra utnyttjar denna vilja genom att spela offer och får därmed denna sympati. Att argument och resonemang både är fel och präglas av dumhet är plötsligt ovidkommande. Film från Youtube

Tvärtom vill krafter, särskilt till vänster, framhäva det onaturliga (Aftonbladet; Archivet) som det vore naturligt. Säg mig ni vänstermajoritet i Botkyrka kommun, om nu barn ska bussas från en skola till en annan för att skapa förståelse mellan olika folkgrupper, varför sätter man barnen i en helt arabisk klass där de aldrig lär sig språket eller integreras i samhället? Ni gör dem till framtidens förlorare när ni inte ger dem det ni säger er vilja uppnå.

Larmen och kritiken mot allt detta tystar man bäst genom att likställa (Expressen; Archive) alla. Kritik är aldrig kritik, den är bara en dold agenda för att dölja det egentliga syftet som är rasistiskt. Inte ens då den samhällsgrupp som alltid beskrivs som förtryckt anmäler (SVT; Archive) och får bilden av hur illa det är ställt att klarna, tar samhället detta på allvar. De som samhället inte vill ska stigmatiseras dvs invandrarna, sviks därmed därför att allt som påtalar problemen är alarmistiskt. De blir därmed förlorare.

Fast är det verkligen rasism att stå upp för de ideal vi ser som naturliga? Nej, knappast! Att stå upp för vad man tror på är en övertygelse, inte rasism. Att kunna kritisera är en del av den demokratiska kulturen som nu krockar med den fundamentalistiska som menar att inget får kritiseras. ”Rasismen” har istället blivit en bekväm stämpel man använder för att tysta sina kritiker. Det demokratiska samhället och debatten blir därmed det som drar det kortaste strået, också det blir förlorare.

Här hemma tar vi demokratin för given, i andra länder har man fått kämpa för den länge. Ibland utan framgång som här i Kina under demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989. Dags också för oss svenskar att börja kämpa, demokrati är inget naturtillstånd och snart är den borta om vi inte gör något. Foto: Av The original uploader was Sa8 at kinesiska Wikipedia；Original author was 蔡淑芳@sfchoi8964 – http://img.ly/Zr1, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27719490

Utvecklingen har som sagt fortsatt och nu har vi kommit dithän att vi ska ändra vårt samhälle för att  släppa in de som inte kan eller vill anpassa sig. Allt annat tänkande är ju rasism och så kan vi inte ha det tycks de ansvariga tänka. Men tänk om alla som vill förändra samhället till att passa dom istället för att anpassa sig är de verkliga rasisterna? Rasism är faktiskt inget bara vissa människor kan utöva, det utövas också av de som säger sig vara utsatta för detta.

När muslimska företrädare måste gå ut och uppmana (Sydsvenskan; Archive) demonstra-tionsdeltagare är det både hedrande av Ala-Eddin Al-Quts, men också nedslående därför att en sådan uppmaning ska inte ens behövas. Att den ändå måste ut i en tidningsartikel säger något om gruppen, de spelar inte alltid rena ackord om jag säger så. Men eftersom all kritik är liktydigt med rasism är det ingen fara, man kan ju bara glida fram med allt sitt hat i tillvaron. Ingen kommer ju ändå att kritisera, det gör t ex judar i Sverige till förlorare.

Men varför stanna vid att kalla folk rasister för att tysta deras kritik? Man kan ju ta till lite hederliga Stalinistiska metoder också. För tystas inte folk av en varning (Aftonbladet; Archive), kan man alltid hitta en ny anklagelseakt (GP; Archive). Nu är plötsligt principen som säger att rasifierade aldrig kan vara rasister helt mirakulöst bortglömd och det motsatta gäller. Också en rasifierad kan alltid vara rasist, särskilt om hon heter Amineh!

För att understryka hur viktigt det oviktiga är, kan man alltid göra en symbolisk gest med en polisanmälan (Mitt i Kista; Archive). Nyttiga idioter brukar ju alltid gå till överdrifter för att skapa en poäng. När drevet mot en person går spelar oftast fakta inte någon roll. Förlåtande attityder hör definitivt inte hemma och ingen kan begå några misstag, personerna är ju måltavlor för tusan. Vad hjälper ynkliga vädjanden (Aftonbladet; Archive) då? Återigen är demokratin men också den seriösa debatten förloraren.

Beck och hans låt ”Loser” beskriver det hela rätt väl, vi är alla förlorare i dagens debatt-klimat. De enda som är vinnarna är de radikala och fundamentalistiska

Den inslagna vägen är alltså stigen som leder fram till det totalitära och icke-demokratiska samhället. Säkert är det så att krafter samverkar för att man har ett gemensamt intresse. De mer ljusskygga inom islam, de som kallas islamister, finner meningsfränder inom svensk vänster t ex. Alla de som stödjer allt från Hamas, det Muslimska Brödraskapet till IS har därmed skaffat sig en rätt god väg in i politikens finrum såväl som funnit skydd från både kritik och granskning. Alla sådana tendenser som att granska är ju rasism.

Det är alltså hög tid att börja reagera och agera mot fenomen som det här, inte bara genom att på en liten blogg skriva om det fruktansvärda vi går mot. Att stå upp för idealen, att markera mot krafter är visserligen bra. Men med den militanta hållning och den benägenhet fienden har till att både hota och använda våld måste man fråga sig om det verkligen hjälper. Den här kraften är dessutom inte en perifer kraft utanför samhällets ramar, den finns i det mitt ibland oss.

Nej, här måste de många samverka för att visa de få hur små de är i sammanhanget. Folk måste börja förstå hur viktigt det är att stå upp för demokratiska ideal och försvara dessa. Både de mörkare muslimska krafterna, och de är några stycken, och delar av svensk vänster är inte direkt demokratins tillskyndare. Tvärtom är de faktiskt de som försvarar de som vill riva ner det genom att hela tiden försvara det oförsvarbara. ”Rasist” är vår tids mest missbrukade ord och när allt blir rasism, hotar det som verkligen är det att blekna.

Dags för motkraft rasist eller inte, demokratiska värden kan aldrig tas för givna och varar definitivt inte för evigt. Varje dag är en kamp för att försvara dessa värden och den som vill ha systemet måste också stå upp för dessa. Vare sig politiker eller makthavare gör ju det. Slaget om vilken samhällstyp vi kommer att ha om 25-50 år har börjat, det totalitära med fundamentalister och svensk vänster i spetsen eller demokrati. Jag vet vilken sida jag kommer att stå på och jag hoppas jag också hittar dig där.

Fundamentalister finns inom alla religioner och ideologier men det är främst islam som har hamnat i fokus efter de senaste årens radikaliseringsvåg. Här den person som anses vara hjärnan bakom anfallet mot tvillingskraporna 2001. Khalid Shaikh Mohammed skakar numer galler på Guantanamo. Foto: Av Taken by U.S. forces when KSM was captured. – http://www.cooperativeresearch.org/timeline/people/ksmcaptured.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1243565

Löjesguiden nominerar idag Muslimsk fundamentalism och dess försvarare till priset ”Foliehatt of the Year”. ”Anti-demokrater är inte en stämpel ni trivs med. Anledningen är ju som alltid att det inte ger er sympatier. Men det finns så mycket mer i ert sätt att resonera som vare sig borde eller ska väcka sympati. Ni är mer än en stämpel för ni är just anti-demokrater och anti-västliga. Det gör er till fulldopade kandidater till priset.”

Också Vänsterpartiet ska få en nominering. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni spela under täcket med extremt otäcka krafter. Är det inte muslimska fundamentalister så är det revolutionära eller våldsverkare som i vänsterns namn inte är annat än ett baseball-kommando. Ni säger er vara demokrater, ni verkar inom det demokratiska systemet men igen och igen beslås ni med antidemokratiska metoder eller hittas med likasinnade sängpartners. Det gör er till fullblodskandidater.”

Rasism och andra påhittade ursäkter

Äntligen har så Mona Sahlin fallit. Kanske är det för gott den här gången och förhoppnings- vis är det också slutet på en osedvanligt misslyckad persons politiska era vi kan sätta punkt för. Som vanligt när det gäller maktfullkomliga sossar är det inte bara hon som faller, med henne finns ett helt entourage av personer som har gottat sig i soldrottningens glans och som nu förhoppningsvis får det lite svårare.

För precis som med så många härskare innan henne har hon omgivit sig med personer som har nått gynnade ställningar, många gånger utan anledning. Professor Masoud Kamali är en av dessa som har ingått i ”hennes gäng”. Det väckte t ex förvånade reaktioner när Mona Sahlin som dåvarande integrationsminister stoppade en redan sittande kommittés utredning för att istället tillsätta just Kamali att utreda frågan istället.

Utnämningen väckte ett ramaskri (GP; Archive), framför allt i forskarkretsar då den ansågs vara mer politiskt motiverad än vetenskapligt. Att hans kontakter säkert hade spelat roll kan man förstås bara spekulera i men ändå rätt framgångsrikt. I sin nya position utsattes Kamali genast för ”rasistiska protestmejl” som departementet bombades med. Det berodde däremot absolut inte på att han tillsatts under mycket märkliga former eller att hans slutsatser redan var klara innan han ens hann börja sitt utredande.

Det är inte alltid postmannen levererar trevliga brev, det fick enligt egen utsago Masoud Kamal smaka på. Rasistiska mail skulle ha strömmat in på departementet där han hade ett utredningsjobb. Ingen har dock sett dessa mail och den eventuella kritik som framfördes i dessa om de fanns kunde aldrig ha berott på omständigheterna som Kamali fick jobbet på. Foto: Thomas Patterson – ”Portrait of a Postman” Wikipedia Commons

För i Kamalis värld är allt rasism. I utredningen (SOU 2006:79) får han fritt utlopp för det han redan har bestämt sig för innan utredningen ens låg på den nya integrationsministern Jens Orbacks bord. Tur ändå att vi hade en integrationsminister, det är mer än vad man kan säga om dagens regering. Utredningen var i varje fall full med nya underfundiga infalls-vinklar som gjorde allt till rasism. Visst finns rasism, missförstå mig rätt, men att kalla allt för rasism motverkar till sist sitt egna syfte då det hela blir löjligt.

Kamalis påstådda hatmejl kunde som sagt lika gärna varit kritik. Det lite fiffiga är ju att om man gör kritik liktydigt med rasism, slipper man ju också att bemöta denna än mindre konfrontera den. Kritiken lägger sig ju per automatik för vem vill bli beskylld för att vara rasist? Men när taktiken används i rent löjeväckande syfte, det är också då ”rasism” blir ett tomt ord ingen längre bryr sig om.

Låt mig ta ett exempel ur levande livet: En kväll kommer jag och min blivande fru gående på en station någonstans i kollektivtrafikens Sverige. På andra sidan perrongen går en man åt samma håll som vi. Överallt syns tydliga skyltar om att det är rökning förbjuden eftersom det är en inomhusstation. På en bänk sitter en person med utländsk bakgrund och röker för glatta livet. Vi som inte röker ser nog sånt som det mest irriterande som finns vilket uppenbarligen mannen på andra sidan insåg eller kanske inte.

Mannen bredvid oss går fram och ber rökaren att släcka. Svaret överraskade inte, det hette att nu att den missnöjde var rasist. Okej, rasistkortet draget för att slippa skuld och konsekvens med andra ord, allt för att kunna njuta av känslan av att man fått ”sätta dit en vit översittare”. Den äktsvenske mannen säger därför att han knappast är rasist vilket han inte heller var. Han sa aldrig ”släck cigaretten j-a xxxxxxx”. Då kommer sandlådenivån istället. ”Jo det är du”. Mannen som inte orkade gick därifrån och rökaren kunde fortsätta.

Vill man röka är det var och ens ensak. När det berör andra som på offentliga platser är det en helt annan sak. På vissa platser är det till och med förbjudet, anledningen är att det ena intresset måste balanseras mot det andra. Det handlar däremot inte om rasism om man nu inte gör det till en sån fråga förstås Foto: By Jimmie Morgan, C. Francis Reisner. Cover artist not credited. – 1918 sheet music published by George Fairman. Via scan at [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6802566

Så vem i den situationen var rasist? Den som påpekade att rökning var förbjuden eller den som menade att bara uppmaningen att släcka cigarretten var rasistiskt? Jag hejar nog på den senare men det var ju invandraren i sammanhanget så…..? För lite bekvämt kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de postkoloniala teorierna som säger att den som är definierad som ”underlydande”, aldrig kan vara rasist. Det kan bara den som är översittare i hela spelet och det är ju alltid en vit medelålders man, i enstaka fall kvinna.

Det där tricket används av allt fler. Dra rasistkortet och om någon protesterar påpekar man bara att denna är en vit överhöghet som från sin privilegierade position aldrig berörs, men berör. Kamali gör just det i sin artikel till försvar för Kaplan. Kaplan fälldes därför att det blev en misstanke, ett uttalande för mycket.  Att bjuda in personer som Yvonne Ridley tangerade någon slags anständighetsgräns men uttalanden om Israeliska nazister blev en direkt belastning också för regeringen. Därför fanns inget val än att låta honom gå.

Ett gyllene tillfälle att ta initiativet för vissa, bl a Kamali. För gör man en händelse till något annat än det är, kan man alltid vinna lättköpta poänger. Muslimer är offer trots att Kaplan aldrig har kritiserats för sin muslimska tro. Muslimer har ingen plats i det svenska samhället och måste jobba mer än andra för att ens få äta sopor trots att han själv har uppnått den aktningsvärda titeln ”professor”. Det är så argumenten låter, men hur fel är dessa argument inte?

Det svenska samhället är mer öppet än många andra. Här finns möjligheter för den som vill ta vara på dessa, men bara om man själv vill. Observera, visst finns också här rasism det förnekar jag inte, men den är förvånansvärt mycket mindre än i många andra samhällen. Vill man vara utanför, vill man göra sig till ett offer så varsågod. Utanförskapet som finns beror inte på att det svenska samhället stänger ute, utan att folk inte förstår eller vill ta sig fram mellan de grynnor som faktiskt finns.

Alla samhällen har sina grynnor, men få är så väl förberett som det svenska. Här finns all möjlig hjälp att få om man vill ha den men man måste komma till skott själv och inleda den processen. Fyrljus tänds visserligen automatiskt men man måste själv vilja orientera sig dit. Foto: Wikimedia Commons

Låt mig ta ett exempel: Vill man inte lära sig det svenska språket, står man per definition utanför. Det är en social kod och ett verktyg som gör att du kan ta dig fram. Klarar du inte språket finns tolkningstjänster man kan utnyttja och har rätten att ha i t ex kontakten med myndigheter. Eftersom man inte kan språket, kan kulturen och kan myndighets-Sverige blir det svårare att ta sig fram, men det går. Allt man behöver göra är att ta kontakt med det lokala socialkontoret och då dom förstår att personen behöver assistans får man det.

Trots denna vetskap om hur viktig förståelsen genom språk är, förser det svenska samhället de nytillkomna med halvdan utbildning och när de sen kommer ut i samhället behövs den inte. Dåliga kunskaper om språket, dålig förståelse om samhället och dess värderingar trots att man bor i det och lite förståelse för dessa värderingar brukar kallas ”dålig integration”. Det är också anledningen till kritiken, det demokratiska och öppna samhället är på många sätt under attack och de här problemen spär på det.

Denna osunda process till trots har personer som Kamali blivit professor, hur förklarar han det? Där jag bor har jag en kurdisk läkare som talar perfekt svenska. Hur förklarar man sånt när andra kan leva här en livstid men aldrig ens lära sig språket? Det ska jag förklara för honom, det handlar om vilja och hur mycket man är beredd att anstränga sig! Inställning helt enkelt. Vill man inte så vill man inte, men kom inte och skyll på rasismen. Den finns, men är inte förklaringen i fallet.

Att säga att Kaplan blev offer för islamofobi är alltså helt fel. Han blev istället ett offer för att han inte förstod att det gamla sättet, att spela båda sidorna samtidigt och att spela under täcket med extrema krafter, inte fungerar i en demokrati och ett öppet samhälle. De krafterna han spelade på hade ju en helt annan agenda än det demokratiska samhällets. Därmed hamnade han på direkt kollisionskurs en gång för mycket. Då hjälper det inte  att skylla på att man inte förstod.

Det är inte alltid alla tar ansvar för sina egna handlingar, inte minst Kaplan har visat sig vara en fen i den sporten. Att peka på andras fel eller brister tycks lättare än att medge de egna. ”Det var hans fel”, ”Det var spriten”, alla förklaringar tycks vara godtagbara utom den rätta. Foto: By Achim Hering – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4150626

Lite ironiskt är det dessutom istället faktiskt den som skriker om islamofobi och rasism som är rasisten. För istället är det ju Kamali som i sin artikel ger uttryck för minst sagt fördomsfulla tankar, vad sägs om följande citat:

” En man från Mellanöstern har vägrat ta en vit kvinna som dessutom är journalist och filmar händelsen med dold kamera i hand. Den vita privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse.”

Som vanligt är det antirasisten som rasisten. För det hela borde kallas för vad det är, fördomsfullt och historielöst! För tittar man på västerlandets historia ser man hur vi har kämpat för en rad saker. Vi har kämpat för att få demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Det har till och med spillts blod för att uppnå detta. Vi känner oss med all rätt stolta över dessa framgångar, något islamisk kultur inte borde eftersom den aldrig historiskt sett har nått upp till något av de nämnda sakerna. Det är därför våra olika kulturer krockar.

Hur kommer då samhället att klara detta nya prov det ställs inför? Kommer islam att kunna bli en del av ett demokratiskt system? En del menar att det kan det, i samhällen (Sydsvenskan; Archive) som Jordanien har man nått dit. Problemet med jämförelsen är att Europa naturligtvis på inget sätt liknar det Jordanska. Andra menar att det kommer bli mycket svårt eftersom många muslimer är inkompatibla (Independent; Archive) med samhällen som våra i väst.

Det blir inte heller lättare att göra detta av att man som Kamali för fram rena falsarierna som teorier till en händelseutveckling. Om man dessutom spelar under täcket (GD; Archive) med otäcka krafter inom religionen, snarare höjer det misstankegraden. Ett faktum som också blev Kaplans fall, inte rasismen eller islamofobin som Kamali vill göra gällande.

Rasism tycks alltid se annorlunda ut än vad den beskrivs som. Den här mannen – Al-Husayni, stormuftin av Jerusalem – bar på på ett så starkt brinnande hat mot judar att det ledde till ett intimt samarbete med Europeiska nazister och fascister. Vissa menar också att han bar direkt skuld till judars död i östra Europa Foto: Wikimedia Commons

Bjuder man in motbjudande personer som Yvonne Ridley, Riyadh ul Haq och Abdullah Hakim Quick har man per definition en dold agenda och det hade Kaplan tyvärr. Varje gång en person med ett hatfyllt budskap har bjudits in, har han haft samma ursäkt igen och igen. ”Oj då, jag visste inte det”. Det kanske fungerar om man jollrar omkring i tillvaron, men är man minister i en regering förpliktigar detta – Punkt!

Fallet Kaplan visar egentligen bara att två samhällssystem, två synsätt står i direkt motsatsförhållande till varandra och att det kommer att bli stora spänningar också framöver. Säkert kommer spänningarna att späs på av än fler terrorattentat och som vanligt kommer man att säga att de som utför dessa inte representerar majoriteten. Då kanske det istället krävs att också majoriteten ställer sig upp och deklarerar var det står och att de tillerkänner sig demokratiska värden istället för att hela tiden mumla i mungipan.

Det är alltså dags att välja väg för den muslimska världen. Antingen är man en del av det samhälle man har valt att bosätta sig i, eller också är man emot detsamma. Visst kommer det ta tid och visst måste många smärtsamma val göras som att det aldrig kommer på tal att införa sharia-lagar i väst.

Kalla mig gärna islamofob, det är jag dock inte. Jag är däremot en person som tror på det system vi har skapat och de ideal som styr detta. Vill man inte dela min dröm blir man som Kaplan istället, en person som försöker spela båda strängarna samtidigt. Det kommer dock knappast att leda till att vare sig sympatin eller toleransen för denna grupp ökar. Istället går nog samhällen istället mot inre kollaps och det är det som det är hög tid att stoppa och där är Kaplan en utmärkt symbol.

Symboler säger mer än ord ibland. De kan skvallra om ideologier och om tankeströmningar. Mehmet Kaplan är en symbol, ett tecken i tiden på att något mycket mer otäckt har flyttat in. Detta något står delar inte alltid de ideal vi har byggt vårt samhälle kring och därmed blir det samma samhälles huvudvärk istället. Foto: CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=596208

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamali till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är talespersonen och därmed symbolen för det sjuka i vårt samhälle som så gärna vill peka på andra saker än det som faktiskt är. Offerkoftan ska till varje pris sättas som den trofé den är på den egna gruppen i striden om makten och inflytandet. Att föra den kampen och den debatten med hjälp av lögn är djupt ohederligt. Det gör dig och många fler till dopade kandidater till priset.”

Att manipulera debatten

Miljöpartiet genomgår rena masslakten både i media och i opinionen. Kryddat med dumdryga uttalanden som det av Per Gahrton som du kan se nedan, har partiet plötsligt blivit som ett jättelikt svart hål där allt sugs ut till en annan dimension. Det är det dåliga ledarskapet, bristen på verklighetsförankring i hela partiets ideologi och hos vissa medlemmar en nästan paranoid syn på verkligheten som börjar ta ut sin rätt.

Precis som man misstänkte har nu hela den här smutsiga affären blivit än värre. Den nya dimensionen handlar om att ett maktparti med ansvar (?) för regeringen, sätter sig i situationen där man försöker att påverka en fri och oberoende media (?????) till att inte bevaka en nyhet på ett för partiet negativt sätt. I den version (SVT; Archive) som Aktuellts Anders Holmberg har, ringde han själv upp Miljöpartiets presskontakt tillika Utbildnings-
departementets planeringschef Magnus Johansson. Det som därefter följde är minnesvärt.

Sedan tidigare var det redan klart att Jabar Amin – riksdagsman för Miljöpartiet – var inbjuden till 21-sändningen. Han har en mycket kritisk inställning till hur partiet har hanterat hela frågan Mehmet Kaplan och Yasri Khan (Aftonbladet; Archive) och nu skulle han tala ut om den kritiken. Anders Holmberg ville därför ha en person, t ex Gustav Fridolin, närvarande som kunde svara på kritiken. Svaret från Magnus Johansson blev nej, istället föreslogs Joakim Larsson som är ordförande i partiets valberedning.

Det som nu strömmar ut från Miljöpartiets partihögkvarter blir mer och mer smutsigt. Nu drar man sig inte för att utpressa, censurera och försöka påverka interna beslut hos andra. Foto: By AVRS – Self-photographed, CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17235796

De två fortsatte att tala om logistik kring intervjun då plötsligt Magnus Johansson skulle ha frågat om det var möjligt att ”steka delen om Kaplan”, [Stockholmsslang för att hoppa över, strunta i; Min anmärkning]. Anders Holmberg frågade vad han menade. Johansson svarade att om de strök Kaplan-temat ur sammanhanget, kunde han tänka sig att skicka toppnamn som kunde uttala sig kritiskt om nomineringen av Yasri Khan.

Anders Holmberg avböjde vänligt men bestämt men då ändrades också inställningen om Jabar Amin. Magnus Johansson skulle ha menat att Jabar kanske inte alls skulle uttala sig så kritiskt som man hade hoppats. Det skulle ha hetat att Jabar Amin skulle ”knådas” [Stockholmsslang för att bearbeta, övertala; Min anmärkning] och att han efter det inte alls skulle vara så kritisk längre.

Här försöker man alltså att först övertala en journalist att inte ta upp ett känsligt ämne. När det inte går övergår man istället till att utpressa genom att rent ut säga att det man förväntar sig från en kritiskt person inte längre gäller. Jabar Amin skulle alltså beläggas med munkavle, censureras. Undrar vad han tycker om sån toppstyrning?

Efter händelsen har partiet fått göra ytterligare ett bondeoffer (SVT; Archive) i form av att stänga av Magnus Johansson. Jabar Amin hade ryggrad nog att uttala den kritik han skulle ”knådas” till att inte uttala vilket hedrar honom. Det visar att någon i det där partiet fortfarande kan tänka både självständigt, utanför ramarna och dessutom vågar rikta kritik (Aktuellt Onsdagens 21-sändning) partiledningen med den berättigade kritik de förtjänar.

Ett tecken på sönderfallet är alla de som nu blandar sig i debatten men bara gör en dålig situation värre. Per Gahrton och hans konspiratoriska teori om att Israel nu blandar sig i regeringens arbete och som har pekat ut Kaplan som islamist är nog den mest bisarra. Foto: Wikimedia Commons

Frågan om den rasism som många menar har drabbat Kaplan där han dömts på mycket mer lösa grunder på grund av att han är muslim, drabbar istället Amin. Det är dessutom hans eget parti som står för den, är inte det att betrakta som rasism? Inte fan hade t ex Miljöpartiet belagt Gustav Fridolin eller Åsa Romson med munkavle om de hade velat uttala sig kritiskt om behandlingen av Kaplan! Vem inom partiet skriker om den uppenbara manipuleringen och den eventuella rasism som här kommer i dagen? Ingen!

Det har talats om kris för Miljöpartiet, jag skulle vilja tala om moraliskt och politiskt förfall som den bild som naglar sig fast efter alla händelser. Allt detta mynnar ut i ett uruselt ledarskap från både Fridolin och Romson. Det beror också på en krisberedskap som tycks bygga på att man bygger skyddsvallar, gräver ner sig för att till sist inse att man byggt på gungfly. Det blir inte bättre av att allehanda människor springer omkring och rosar förstasidorna världen över med så dumma uttalanden som de har gjort på sistone.

Det är helt enkelt ett parti fritt fall. Återigen är det det obefintliga ledarskapet som är alltings början. Det ena kloakröret kan knappt öppna munnen innan alla drar öronen åt sig, det andra sprider triggerord och floskler ikring sig i parti och minut. Problemet är att den enda som tror på dessa är han själv och möjligen en och annan medlem som fortfarande tillhör de övertygade. Få andra lyssnar ens.

När allt ska summeras och bilden klarnar måste man ställa sig en allvarlig fråga. Har Sverige råd att ha ett parti som uppvisar bilden av ett totalt sönderfall i en regering? Svaret kan tyvärr bara bli ett, partiet var aldrig redo att ta ansvar för den nya rollen man ställdes inför. När regeringen bildades hösten 2014 gick man från ett idealistiskt parti med många drömmar och fromma förhoppningar, till att bli ett parti som inte bara skulle omsätta dessa drömmar och förhoppningar till förslag utan också nu ta ansvar för landets skötsel.

Den transformering som hade krävts för att klara av den uppgiften skedde uppenbarligen inte. Partiet tog aldrig steget över från drömmeriet, till att bli mer realistiskt och ansvarstagande. Omformningen skedde aldrig, vare sig i tanke eller i handling och nu betalar de priset för ett haltande ledarskap och en illa anpassad politisk plattform. Istället för att ta i tu med problemen sysslar man i samma andetag istället med ren nedmontering.

Det i det närmaste invalidiserade ledarskapet har nu börjat kosta för partiet. Två avloppsrör men lite eller felaktiga saker kommer ur det. Partiets kris beror till stor del på det dåliga ledarskapet. Foto: Wikimedia Commons

Ett sånt parti kan naturligtvis inte ingå i en regering. Det är så gott som uteslutet att det här kommer att hålla någon längre tid och det har nog blivit dags för Stefan Löfven att välja väg. Han kan helt enkelt avfärda partiet som det oseriösa alternativ det är, eller försöka lappa ihop vad som går och gå vidare. Det senare kan dock riskera att slå också mot honom och priset för det kan bli mycket högt i det långa loppet.

Varför oppositionen med Anna Kinberg Batra i spetsen inte agerar mer resolut och ser till att få slut på den parlamentariska soppan men framför allt den mardröm som av vissa fortfarande kallas ”regering” är också svårsmält. Det är en sak att hon vill undvika ett beroende av Sd, men är det bättre att bara stå vid sidan av och bara titta på? Regeringen och Miljöpartiet är slut som politiskt spår, dags att ändra kurs och där måste AKB och oppositionen också de ta sitt ansvar. Vare sig Löfven eller Mp gör ju det.

Löjesguiden nominerar idag nästan per automatik Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”, det är ju trots allt deras tid nu. Motiveringen lyder: ”Det är ju Miljöpartiet, bara det är skäl nog.”

Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

I Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

”Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

”Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

Tystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”

Bakbunden i pk:ismens namn

För en tid sedan skrev jag om polisen och hur usel deras ledning och organisation är, länken hittar du efter styckets slut. Då skrev jag om den högsta polisledningen, framför allt Dan Eliasson, och hur både han och denna borde avgå med omedelbar verkan. Då jag skrev inlägget kunde jag aldrig ana att det snabbt skulle komma än dummare signaler, men som vi vet är Sverige landet är där dumheten fortplantas snabbare än ljuset. För nu har polisledningen gjort det igen.

Polis polis potatismos

Som alla förstår är polisen delvis beroende av tips från allmänheten. Genom att gå ut t ex genom program som efterlyst försöker man få in nya ledtrådar. För att kunna få in detta har man hittills gjort som man brukar, man har gett beskrivningar av gärningsmannen/ kvinnan både genom videoupptagningar och beskrivningar. Ett internt direktiv (SVD; Archive) från Stockholmspolisens ledning lägger nu munkavle på polisen i kommunikationen med allmänheten. Ingen beskrivning utifrån etnicitet ska t ex förekomma.

Att beskriva gärningsmän/kvinnor utifrån etniska beskrivningar, hur icke-rasistiska de än är, lär bli ett problem för Stockholmspolisen med de nya direktiv de har fått. Foto: By Unknown – Popular Science Monthly Volume 19, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11235984

Naturligtvis är det den alltid så närvarande fruktan för att bli kallad för saker man inte är som är orsaken. Ingen vill bli kallad ”rasist” särskilt inte som man inte är det. Ordet som är Sveriges mest använda och som snart både stigmatiserar och lamslår är en bra väg för den som vill schavottera polisens arbete, men tyvärr är det som alltid få gånger det faktiskt är ”rasism”. Att beskriva någon som ”av afrikansk utseende/bakgrund” är knappast det även om vissa kanske vill göra det till det.

Istället får det alltså effekten att polisen nu får än svårare att kunna utföra sitt arbete. Allt för att en grupp skitnödiga har bestämt sig för att i stort sett allting (Aftonbladet; Archive) är rasistiskt. Låt mig kommentera det så här, visst finns rasismen men inte där ni söker den och allra minst i de exempel ni alltid drar fram. Er ”förmåga” att alltid se rasism i allting håller på att dra ett löjets skimmer över hela begreppet och det tjänar knappast debatten på.

När det nu dessutom får så bisarra konsekvenser som i exemplet med polisen börjar man undra vad det är för ett land vi lever i. Att polisledningen köper så billiga poänger är dessutom svårt att svälja. För inte bara gör man allt en stor otjänst utan man bakbinder också sig själva. Arbetet lär inte underlättas för vare sig allmänhet eller polis om man säger så.

Fast det blir värre än så. För att genom att gå de som vill hitta rasismen i allting till mötes ger man dem rätt i sak vilket är för dumt för att ens kommentera. Där man borde ignorera de här människorna gör man alltså istället precis det de vill. Nu har de fått än mer luft att ventilera sina något konstiga åsikter med. Man har därmed gjort dem starkare vilket är dummare än det mesta jag har stött på.

Välkommen ombord på spårvagnen med destination ”Dumköping”. Utan stopp på mellanliggande stationer kör den raka vägen mot slutmålet. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag polisens ledning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där egna beslut vore klokare tar ni de ängsliga med beskrivet resultat. Då ni borde stå på egna ben tittar ni oroligt på andras. När ska polisen i det här landet få en ledning som vågar stå för kontroversiella men nödvändiga beslut? Det är mer än ett gott skäl till nomineringen.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

När moralen är kaputt

Medborgarna i det här landet som själva har satt dit sina änglavingar har nu visat sig vara moraliskt helt korrupta. Anledningen är den totala förvirring som råder kring det tidigare stödet för två grupper som nu visat sig ha hamnat på kollisionskurs. De jag talar om är naturligtvis kvinnor som fått värja sig för sexuella trakasserier från nytillkomna flyktingar som har gjort att dessa har hamnat blåsväder. Grupper av flyktingar har ju pekats ut och nu måste man från godhetsskvadronerna runt om i Europa välja vem man ska stödja.

Nu är till och med förklaringsmodellerna inne på ad hoc-modeller eftersom de ordinarie har visat sig vara så fel. Visst har man sin maktstruktur som i sann Marxistisk anda visar vem som är underordnad och vem som är ännu mer underordnad. Visst förklarar man övergreppen med att det är de förtrycktas sätt att tala om att de är förtryckta men i förbifarten slänger man i vanlig ordning den andra gruppen under tåget. Feministerna gör det, godhetsapostlarna gör det och snart har kökkenmöddingen fullbordad.

Ibland är det illa dolt men godhetsrörelsens själva grundideal vilar på Marxistisk grund, inget annat. Feminismen vill gärna kalla sig ”frihetlig” men frågan är vem den är fri för, inte för män men knappast för kvinnor heller Foto: ”Karl Marx 001” by John Jabez Edwin Mayall – International Institute of Social History in Amsterdam, Netherlands. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

För det både olustiga och lustiga beroende på hur man ser det, är att det är kvinnorna som drar det kortare strået och kom ihåg att det är feminister som står för den utförsäljningen. Här gäller det att försvara en tes och då är bondeoffer inte uteslutna. Vem som bär tjockast offerkofta i den Marxistiska identitetstombolan fick vi en ganska handfast lektion i från Kawa Zolfagary i Nöjesguiden för en tid sedan.

Taktiken i det här spelet mellan sidor och intressen skiljer sig lite åt så här tänkte jag göra en liten sammanställning av vad vi hittills har sett. Vi kan börja med relativiseringen av problemen som är den vanligast förekommande varianten i alla artiklar.

Den här taktiken bygger på att göra ett fenomen/problem så allmänt som möjligt. Man vill visa på hur många andra som är involverade i problemet. Det är alltid samma grupper, för feminister vita heterosexuella Europeiska män och godhetsapostlarna tycker sig se rasister i varje cigarettfimp eller lunchmeny de stöter på. Relativiseringen hittar vi i t ex Gudrun Schymans och Linnea Brunos artikel från Metro (unvis.it).

Argumenten känns lätt igen när skribenterna är framme, från feministiskt håll heter det t ex att ”män under alla år har…..” och menar då att fenomenet inte bara går att tillskriva Nordafrikaner eller araber. Den linjen följer t ex följande artikel i DN (unvis.it) var annars. Problemet med argumentationen är att det finns få eller rättare sagt inga dokumenterade fall där 1000 vita heterosexuella män har samlats på flera ställen runt om i Europa för att på olika geografiskt begränsade områden begå massövergrepp mot kvinnor.

Gudrun Schymans linje är glasklar, relativisera genom att påstå saker som inte är sanna så blir historien mindre pinsam och våra faktafel blir mindre påtagliga. Sexuella övergrepp av vita heterosexuella män har skett i grupp i alla tider och är inget nytt. Vilka historiska belägg det finns spelar mindre roll Foto: ”Gudrun Schyman (21859250041)” by Anders Henrikson – a_25_5394. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

En egen liten underkategori till denna argumentationsmetod är ”vittnesmålet”. Den metoden går ut på att man hittar en person som var där och som så där lägligt har en annan syn på saken än de som borde ha all fakta på bordet nämligen polisen. Denna person kan intyga att allt är fel och alla har missuppfattat allt.

Exemplet ”We Are Sthlm-festival” – en konsert i Kungsträdgården i Stockholm är ett sådant. Polisens bild av unga invandrarkillar som förövarna av sexuella övergrepp ska inte stå oemotsagd. Det blev Martin Eidenstens och Aftonbladets uppgift att stå för förnekandet i följande artikel (unvis.it). Lägg gärna märke till att Martin är fältassistent för att öka hans trovärdighet vilket det inte gör. Det sociala har en historia av att vara allmänt  underbe-mannade och riskerar i hasten att begå misstag. Mer om det i GP (Archive-länkad).

Men det finns också betydligt mer direkta metoder som inte är så oskyldiga som de ovan, låt oss gå in i det minerade området ”krossa motståndet”. Det är som sagt inte lika snyggt och fridfullt som det som nämnts ovan utan betydligt mer smutsigt. Man använder här sociala media för att komma åt meningsmotståndare och måltavlor. Kliniskt och snabbt ser man till att likt skolgårdsmobbaren se till att det tilltänkta offret hamnar på knä så snabbt det går.

Ett fall är den tyska tjejen Selina som var en av dem som utsattes för angreppet i Köln under nyårsnatten. Hon gjorde det som tydligen åtminstone en del inom godhetsrörelsen ser som absolut förbjudet, hon klev fram och berättade sin historia. Man kan väl säga att historien blev kort för snart började man helt enkelt verbalt och socialt trakassera henne genom just sociala media. Mer om den historien i Breitbart.

The Hot Potato Logo skulle lika gärna kunna vara logotypen för svenska domstolar som inte riktigt vågar ta i den heta potatis migranters brottslighet utgör. Tyvärr leder detta och blotta hotet om stämpeleffekten från godhetsrörelsen till att personer frias på lite för enkla grunder och de som har kränkts kränks en gång till Foto: Wikimedia Commons

Det mest otäcka i den historien är inte att hon inte bara utsattes för ett karaktärsmord. Videon med hennes intervju las snart upp på bland annat facebook och hittade in i muslimska kretsar kring en person med rätt radikala åsikter. På hans sida påstods att hon ljög, att detta ingick i propagandan mot islam från väst och att hon fick skylla sig själv. Rätt härligt att just när man just har utsatts för ett övergrepp så utsätts man genast för ett nytt med andra ord. Den här gången från personer med rätt ljusskygga åsikter dessutom.

Precis som här finns en beröringsskräck från myndigheterna, ingen vill stämplas som rasist och genast finna att 719.000 ditresta aktivister står och demonstrerar mot ”rasismen”. Man låter hellre bli att åtala och snart har man ett än större problem eftersom dessa människor lär sig att myndigheterna är lamslagna och så har man ju ”aktivisterna” på sin sida förstås. Samma fenomen återfinner vi i Sverige då åtal läggs ner eller domarna blir friande.

Ett sånt fall är våldtäkten i Stockholm vid fåfängan där en av förövarna friades för att hans ”ålder inte gick att fastställa”. Du kan läsa om domen i Aftonbladet. Nej, jag säger inte att han borde ha dömts till varje pris men skälet till den friande domen är i det närmaste skrattretande då en åldersbestämning är enkel att utföra om man vill och vågar. Till och med Migrationsverket genomför och informerar också om genomförandet via sin hemsida nu för tiden.

Att en domstol i det här fallet inte gav sig in i det getingboet beror enbart på berörings-skräcken och rädslan för domen från godhetsrörelsen som snart hade stått på trappan och skrikit om rasism. Att en tjej nu fått sitt liv förstört är inte lika viktigt. Domen andas egentligen ”vi vågar inte ta i den här heta potatisen så vi gör det som är politiskt acceptabelt” snarare än juridiska överväganden. Det hela hade nämligen kunnat vara så enkelt, men nu blev det istället så svårt. Allt därför att modet inte fanns.

Noel Coward var kanske inte feg även om hans efternamn faktiskt betyder ”feg”. Däremot gör svenska domstolar i fallet våldtäkten i fåfängan det lätt för sig när man vill slippa ett rättsfall med TNT inbakat. Att man gör sig till ynkryggar är en annan sak. Foto: Wikimedia Commons

Det blir ju så när man har en rörelse som denna där den politiska förvirringen är total. Offer blir förövare och snart har de blivit offer igen. De som borde dömas för brott går fria därför att ingen vågar stå upp mot den dumhet som uppvisas. Men det är faktiskt fler som blir offer än de tjejer vi har talat om hittills. Självaste polisen har ju de senaste dagarna hamnat i blåsväder och delvis av egen förskyllan men också därför att just denna ”goda” rörelse har bestämt sig för att hindra dem från att uträtta sitt jobb.

Den egna förskyllan går att sammanfatta i två ord – Dan Eliasson. Hans karriär har gått spikrakt men den har också gått genom att vara socialdemokrat vilket idag är en merit när man vill göra karriär i det offentliga. Anledningen är enkel, sossarna håller på att genompolitisera tjänstemannakåren med partitrogna för att få en lättledd administration. Denna motverkar dessutom allt vad statskupper heter om gud förbjude någon skulle få för sig att rösta bort guds gåva till det svenska folket.

Dan Eliassons karriär har tagit honom till poster som statssekreterare på justitiedeparte-mentet så kattskit är det inte, CV hittar du i Dagens Juridik. Som partitrogen har han tydligen också sett det som sin främsta uppgift att censurera vissa fakta i målet för att inte ”understödja främlingsfientliga krafter” vilket är bullshitiska för att inte mata SD med fakta. Resultatet blev alltså mörkande av uppgifter och bara av den anledningen borde han avgå vilket också har krävts som följande artikel i SVD (unvis.it) kunde berätta om.

Godhet vs. ondska igen alltså, den enda frågan som återstår är vem som egentligen är ond. För mig är det ingen tvekan, Dan Eliasson måste avgå! Inget annat är acceptabelt i en demokrati. Det har med rätta väckt stor uppståndelse också utomlands därför att händelsen är så pass anmärkningsvärd att man måste fråga sig hur djupt denna partipolitiskt grundade korruptionen egentligen får lov att sträcka sig. Här ett utländskt smakprov från engelskspråkiga Daily Mail.

Att Dan Eliasson borde avgå är en sak, att han kommer att göra det en annan. Kom ihåg, han har mäktiga vänner inom die Partei och är själv en del av detta då han har varit statssekreterare åt gamla justitieministern. Det är så man håller ihop i den svenska socialdemokratin Foto: Youtube

En sammanfattning av det vi har läst är alltså att det är en moraliskt korrupt rörelse, inte en godhetens. När man tvingas välja mellan olika gruppers lidande slänger man mer än gärna de som redan har lidit under tåget. Man har en strikt ordning utifrån Marxistiska idéer om vem som är svagare och vem som inte är det som i sin tur leder till lidande för de grupper man säger sig värna.

Man drar sig till och med inte för att se till att installera välvilliga tjänstemän för att tillse att ”rätt bild” förmedlas till allmänheten och att misshaglig fakta slängs i papperstuggen. Domstolar lägger ner ärenden med minst sagt grumliga motiveringar som för att dubblera övergreppen på de som har drabbats. Sammanfattningsvis är det alltså med den nuvarande situationen och allt det som har hänt tveksamt om man kan kalla Sverige en rättsstat. Det är där vi har hamnat och långsamt går saker och ting åt fel håll.

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Godhet, vilken godhet? Det som ser ut som detta är ju i själva verket något helt annat på grund av en minst sagt upp och nervänd verklighetsuppfattning! Det gör er i vanlig ordning till högpotenta kandidater till priset.” Mer om godhetens genomklappning kan man läsa om i den utmärkta bloggen Fnordspotting.

Det är dags att tala om rasismen

Så fort man läser om rasismen så heter det alltför ofta att det bara är vita som kan vara rasister. Vita approprierar andras kultur, vi förnedrar och degraderar och vi är definitivt  bara ute efter att utnyttja situationen till vår fördel. Trots detta finns rasismen i alla, inte bara vita. Vissa gömmer sig bakom det faktumet att de kan kalla sig ”rasifierade” och genast blir de lika rasistiska som de som de anklagar för rasism.

Nej, jag förnekar inte att rasism finns. Det gör den och den är vidrig, men talar man om en persons rasism, och det ska man, så måste man också prata om den andres. Talar man bara om en person och dennes tillkortakommanden missar man ju halva debatten. Det är som att säga att man ska tala om politiken som socialistisk, men inte konservativ eller liberal. Det finns många aspekter av ett problem och ingen vinner på att gömma undan dessa.

Det finns säkert de som vill att debatten enbart ska föras ur ett perspektiv och att ett synsätt ska få komma till tals, men det gynnar knappast debatten. Snart är ord som ”rasism” och ”ideologi” (särskilt vissa) ingenting värda eftersom begreppen har förlorat värdet Foto: Wikimedia Commons

Lite glädjande är det då att den omvända rasismen nu har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Petra Åkesson är sociologistuderande från Malmö som har påbörjat en c-uppsats där hon intervjuar invandrarkillar som har sysslat med personrån i staden. Tanken var att se vilka bakomliggande motiv som fanns och de framkom med besked, det handlade om att specifikt söka upp svenskar för att råna dessa och få känna makten över sina offer. Artikel hittar du i DN (unvis.it).

I texten uttrycker en av personerna det rakt ut:

”För mig är det att svenskarna ska lägga sig ner på marken och pussa mina fötter.”

Känslan av att på något sätt ha lyckats finns också där. Att få känna att man har gjort något bra är ett behov alla människor har också de här personerna, de har dock ett lite annorlunda sätt att uppnå detta. Följande citat ur artikeln säger väl allt:

”det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”.

”Vanliga” människor vet gränsen mellan rätt och fel, här har de plötsligt suddats ut. Man ser dessutom till att specifikt sikta in sig på en speciell grupp utifrån etniska urval och ser till att attackera dessa enbart därför att de tillhör denna grupp. Kan något bli mer rasistiskt? Knappast troligt, men ändå fortsätter dumheterna från den sida som menar att rasism bara kan komma från vita.

Sanningen är att all form av selektering på grund av färg, ras eller religion är fel. Idag handlar dock debatten inte om allas rätt till att slippa detta utan bara om vissas rätt, det är lika galet. Foto: ”Rainbowcrayonsphhoto 11261 20090519-1” by Freerange Stock Archives – everystockphoto. Licensed under FAL via Wikimedia Commons

För förnekelsen av all fakta i sammanhanget bara fortsätter, ett exempel är som vanligt Metro som för två veckor sedan publicerade en debattartikel (unvis.it) där skribenten Ibrahim Alkhaffaji förde fram just denna tes. Rasist kan bara en vit person vara, allt annat är påhitt så intervjun i DN är med andra ord antingen fejkad eller helt fel. Dumhet är dumhet, men att fortsätta att förneka när så övertydlig fakta serveras som i DN-artikeln är som att bekämpa själva verkligheten.

I artikeln framförs bland annat argumentet att alla muslimer görs kollektivt skyldiga till attackerna i Paris medan en vit medelklasskille från Trollhättan inte blir symbolen för alla vita. Här avkrävs inte som med muslimer ett avståndstagande från alla vita pojkar. Kan ju låta som ett bärande argument men tyvärr, det är det inte.

Till saken, och det borde Ibrahim Alkhaffaji veta, hör ju att också vissa mer moderata muslimer har vissa svårigheter att ta avstånd från till exempel våldsbejakande extrema organisationer som IS. Ett exempel på det var Rashid Moussas uttalande som du hittar här under. Det är som om de faktiskt inte ser att också de måste välja sida, istället försöker de ducka från ansvaret precis som han gör i inslaget. Uttalanden som Moussas spär dessutom på misstänksamheten mot gruppen vilket är kontraproduktivt.

Visst borde kanske en del unga vita killar ställas frågan om de skulle kunna rusa in på en skola och börja mörda invandrarbarn men är frågan lika relevant? Har vi sett en organiserad hop unga vita män rusa in i invandrarskolor och börja skjuta vilt omkring sig eller spränga bomber? Ja, det har vi faktiskt men i USA. Här hemma har vi varit förvånansvärt befriade från fenomenet så jag frågar fortfarande vad relevansen i frågan finns.

Eftersom vi inte har sett en sån händelse är jämförelsen och därmed Alkhaffajis argument helt befängt! Har inget massmördande skett av en organiserad hop unga vita män, saknas också anledning att fråga alla unga vita män om den saken. Har däremot en mördarsekt tagit sig in i Europa för att där slå mot så många mål man hinner och mörda så många människor man kan, så finns all anledning att fråga om människors motiv och be dem ta avstånd. Allt annat vore tjänstefel.

Vad som inte är befängt däremot är att fråga sig om det inte finns en omvänd rasism. Finns det en rasism finns ju en motsvarighet, ingen påstår väl förhoppningsvis att protestantism inte skulle vara en motreaktion på katolicism t ex. Det är alltså dags att öppna kapitel 2 i ämnet, inte som Nyheter24 eller Metro börja och sluta med det som bara är prologen på historien. För allt som oftast är det just i tidningar som dessa man hittar de mest korkade artiklarna, de där som talar om en sidas fel men inte den andras.

HItta det som inte hör hemma i gänget tyckte Brasse i ”Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter”. Fel tycks man hitta idag också men tyvärr inte alla fel, det är vissa utvalda som upphittas medan allt annat ”glöms bort”. Foto: Youtube

Nyheter24 ja, en fullständigt helkorkad publikation och sämre än de flesta man hittar. Få gånger i historien har väl en tidskrift varit mer välfylld med  vad som bara går att beskriva som rena och/eller medvetna lögner. Dessa har dessutom ett syfte, att bevisa ett redan uppsatt tes som voila bekräftas av en ny liten artikel vars innehåll är fel redan från första ordet. Vad sägs om följande artikel (archive-länk) till exempel? Ett generalangrepp på en grupp utifrån hudfärg, utbildning och social status kan väl inte vara annat än rasism…eller?

Tesen för de flesta artiklarna i tidningen är att hitta rasismen i allt och påpeka att det är just detta fenomen. Snart börjar läsaren se samma sak och tänka på samma sätt (?), allt är rasism och den döljer sig i det mest vardagliga av företeelser. Vem kan glömma det rasistiska chipset (archive-länk) till exempel? Också det rasistiska hockeylaget (archive-länk) som dessutom får statliga föreningsbidrag och aktivitetsstöd från kommunen är en klassiker.

Det som är lite bekymrande i de två artiklarna ovan är att ingenstans tas det motsatta resonemanget upp. Visst kan man se två indianhuvuden i profil med en fjäderskrud som en symbol för stereotypisering dvs en form av rasism, men man skulle också kunna se det som en symbol för stolthet och styrka om man bara ville eller kunde. Det kan inte Nyheter 24 och sen är den diskussionen stängd. Allt är rasism – punkt. Återigen missar man poängen med en onyanserad och osaklig debatt där resultatet redan är förutbestämt.

Ett annat bekymmer är att tidningarnas iver att  hitta något de så desperat försöker att skapa med halv och hellögner är att de skjuter sig i foten. De kommer ganska snart att inse att de har gjort hela frågan en enorm björntjänst helt enkelt. För vem kan bry sig om ett ord om det används till att beskriva en rasism där det finns lite eller ingen att finna? Ordet kommer snart att sakna relevans, tyngd och prioritet och istället kommer den riktiga rasismen att kunna smita under radarn.

Debatten precis som den amerikanske soldaten som ville slippa ifrån massakern i My Lai – Vietnam – skjuter sig hela tiden i foten. Kanske inte konstigt när man utifrån postkoloniala teorier bygger en tankevärld där en sida hela tiden är skyldig och en annan alltid oskyldig. Sanningen är att båda sidor kan vara lika skyldiga Foto: Wikimedia Commons

Ta till exempel vad Botkyrka kommun håller på med. Där ligger man långt framme i arbetet med projekt som för tankarna till en helt annan tid och en helt annan ideologi. Det började med utrensningen av böcker på biblioteken som jag har skrivit om tidigare, här hittar du artikel (unvis.it) i Ystads Allehanda om saken. Nu går man vidare i samma storartade stil när man vill skapa ett register för rasregistrering (unvis.it), ja det heter faktiskt så när Stockholms Fria frågar kommunen om tilltaget.

Bara ordet ”rasregistrering” som används men helst bör strykas enligt kommunen utan att göra någon större affär av användandet, lämna en bitter smak i munnen och tankarna går genast till en annan tid som sagt. Man säger sig visserligen göra detta för att bättre kunna arbeta mot diskriminering och ojämlikhet men åtgärden lämnar en fadd smak i munnen. För återigen hittar man dock den motsatta bilden.

Det brukar ju säga att det är fascister och nazister som sysslar med allehanda rashygieniska åtgärder, i Botkyrka är det vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet som styr. I Sverige har det dock alltid varit socialdemokratin som har stått för den saken. Kan man kalla Baltutlämningen (Wikipedia) en humanitär handling av solidaritetens främsta tillskyndare? Kan man kalla Ryssutlämningen särskilt human när flera av de hemsända snart hamnade i Gulagläger eller avrättades?

Partiet som många gånger blandar sig i debatten om rasismen har själv ett tveksamt förflutet. Balt & Ryssutlämningarna 1945 där många av fångarna avrättades eller hamnade i Gulagläger är en svensk skamfläck signerad Socialdemokratin Foto: ”Gulag prisoners at work 1936-1937”. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Nej, det här är partiet som har många lik i sin garderob och som omedelbart borde skämmas över sin historia. Av länken till Ryssutlämningen framgår också att så prominenta partipolitruker som Tage Erlander var involverade i den smutsiga hanteringen. Samme Erlander hade dessutom redan erfarenheter av att administrera fångläger eftersom han enligt Boråsjournalisten Niclas Sennerteg visste om hur förhållandena var läger där många antinazister satt. Mer om detta i följande länk från SVT.

Här hittar vi alltså ”rasismen” i ett helt annat sammanhang och under helt andra omständigheter än de som man normalt talar om. Med andra ord får man känslan av att de som gapar mest också är de som har mest att dölja. Här talas det om rasism men för det första är inte hela spektrumet av begreppet med i debatten och dessutom upptäcker man att de som är mest högljudda dessutom inte har direkt rent mjöl i påsen. Det är något som åter leder tankarna till att behovet av att  en annan vinkling på debatten är nödvändig.

Så ja, prata gärna om rasismen men gör debatten en tjänst genom att tala om ALL rasism. Det måste talas om socialdemokratiska gångna övergrepp, om övergrepp som begås idag, om det som inte är övergrepp men sägs vara det ändå, listan kan göras lång. Den postkoloniala kökkenmödding som nu uppenbarar sig i både Metro och Nyheter 24 duger möjligen som toapapper om man saknar sånt och stor nöd råder. Annars kan båda tidningarna i övrigt stoppa sina reportage upp där de hör hemma – i stolgången.

Dags att stoppa upp debatten som den hittills har sett ut rakt upp i rectum. Den är både missvisande och innehåller inte all fakta, resultatet är djupt missledande och ibland rent lögnaktig Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag både Metro och Nyheter 24 till priset ”Foliehatt of the year”. Motiveringen lyder: ”Genom att förringa och förlöjliga debatten i en viktig fråga är ni och andra högst ansvariga för att göra order ”rasism” till ett urvattnat ord. Visst är frågan viktig, visst behöver den diskuteras men då på de premisser som krävs. Där behöver rasism såväl som omvänd rasism genomlysas, som det nu är läggs istället locket på till delar av debatten. Det gör er till fullvärdiga kandidater till priset.”

Det får vara nog nu!

Att den här regeringen är totalt körd inser snart alla utom dom själva och de som inte kan inse därför att de är för hjärntvättade. Statsråd efter statsråd gör bort sig, statsministern är en av de sämsta vi har sett någonsin och hela deras arbete präglas av sån valhänthet att få eller inga kan längre  med framgång försvara dem.

Margot Wallström är en av dem som tidigare har gjort bort sig. Vem kan glömma det diplomatiska sammanbrottet med Saudiarabien eller flera av de kriser hon har ställt till med där Sveriges relation till Israel har försämrats? Men nu har hon gjort det igen, försämrat relationerna alltså. Den här gången är det återigen relationen till Israel som har skadats med hennes uttalande.

Uttalandet gjordes i lördags i Rapports extra sändning angående terroristattentaten i Paris. Det gick ut på att det vi nu såg i Paris skulle ha kopplingar till unga Palestiniers situation och att det vi hade sett var ett uttryck för denna desperation. Uttalandet hittar du på SVT:s hemsida.

Så var det då dags igen. Margot Wallström är ytterligare en av dem som låter munnen gå innan hon tänker efter. Resultatet blir att den ena krisen efter den andra seglar upp och i slutänden är det Sverige som får betala priset Foto: Wikipedia

Låt oss döda den myten med en gång, det vi såg i Paris beror på en organisation som ser det som sin uppgift att skapa en stat baserad på vad de ser som uttolkningen av Koranen. Inget annat. För detta är de beredda att gå så långt som att göra sig och de sina till mördare. Dödande ursäktas inte av någon religion, påstår man att så är fallet är det inte längre en religion utan en massmordssekt vilket Daesh är.

Det har alltså lite eller inget att göra med Palestina, att påstå detta är fruktansvärt korkat och visar bara hur lite man vet. Ett faktum som har blivit som ett signum för regeringen som har en utrikesminister som tycks lida av Israel-tourettes. Det i sin tur bidrar bara till bilden av denna regering som en enda lång mardröm som borde ha avgått innan den ens tillträdde. Fnordspotting har i vanlig ordning bloggat suveränt om uttalandet. Så här lät hennes uttalande:

”Man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss. Vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Naturligtvis blev reaktionen hård i Israel, varför den inte skulle ha blivit det är inte ens att diskutera. Uttalandet är djupt kränkande om än dubbeltydigt. Uttalandet från Israels utrikesdepartement säger allt och lite till. The Times of Israel sparade inte heller på krutet, inte heller The Jerusalem Post. Varför skulle de göra det? Hon gör en koppling som inte finns och uttalandet implicerar att Israel skulle haft en skuld i det som hände i Paris om än moralisk. Så är det naturligtvis inte och det borde hon veta.

Svensk vänster med regeringen i spetsen börjar allt mer utvecklas till något som mest liknar Twilight Zone. Dimensionen där allt är annorlunda och där logiska lagar inte längre går att använda för att kunna förklara verkligheten Foto: Wikimedia Commons

Själv har hon försökt att tona ned hela händelsen. Det brukar i vanlig ordning behandlas så när vår regerings ministrar inte klarar sitt jobb eller visar att de inte har koll på läget. Hon har ju som sagt dessutom visat sig ha just Israel-tourettes tidigare så hon har övat länge och väl. Kanske är hon ute och fiskar i grumligt vatten igen då detta ju kan ge många röster till nästa val. Snart är det bara vissa väljargrupper som stödjer den här regeringen som nu är förbrukad.

För att ytterligare understryka vilken naturkatastrof denna regering är, ger sig nu statsminister Löfven in i striden. Där ger han sitt stöd till Wallström och tycker kritiken är ”Väldigt orättvis”. Du kan läsa om fortsättningen på bråket i Expressen (unvis.it). Statsministern väljer alltså att göra illa än värre istället för att reda upp hela denna historia. Återigen begår han alltså något av det mest episka av undanflykter, dumheter och bortförklaringar för att sopa det oförsvarbara under mattan.

Den här gången går dock regeringen än längre i sin strävan att riktigt skita allt åt h-e. Wallström kontrar nu med ett nytt uttalande som ska gjuta olja på vågorna var det väl tänkt, problemet är att det gör det motsatta. När hon så gör sitt tillrättaläggande heter det att ”det är Israels problem om de upprörs över olika svenska uttalanden”. Artikeln från Expressen (unvis.it) hittar du här. Citatet lyder så här:

”Jag har ingen mer kommentar till det. Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på. Utan det får Israel svara på, säger Wallström.”

Det hon säger är alltså att om Israel har problem med hennes uttalande är det deras problem inte hennes. Snacka om att sjunka till sandlådenivå ovärdigt en av de viktigaste posterna i regeringen. Det visar också hur illa det är ställt med en regering som nu har lyssnat för mycket på Miljöpartiet och nu får de betala priset genom att allt fler kanaler för dialog i utrikesfrågor stängs en efter en. Det är knappast troligt att Israel bjuder in Sveriges utrikesminister för samtal för en lång tid framöver efter alla hennes grodor.

Men utrikesministern spelar inte ensam i den här ligan tyvärr. Den Israelfientliga retoriken fyller snart dagligen den så kallade press som vi har i landet. De visar i vanlig ordning prov på att vara sååååå oberoende (ja, det där var ironi!). Missförstå mig rätt, det finns flera saker man kan kritisera Israel för men attacken i Paris är inte en av dessa. Inte heller följande ”nyhet” som återfinns i Aftonslasket är särskilt trovärdig.

För också Aftonbladet är inne på rätt linje som så ofta förr. Häromdagen meddelade man att femton döda personer hade påträffats på Sinaihalvön i Egypten. Underrubriks formulering var ”nära Israels gräns” vad nu det hade med saken att göra. Det är som vanligt alltid ett land som finns i fokus när något negativt eller tragiskt ska meddelas. Om de har med saken att göra eller inte är ovidkommande, här ska både urusla ministrar och tidningar peka finger som för att misstänkliggöra och smutskasta.

Aftonbladet är dock mer komiska när de i vanlig ordning inte kan hålla reda på fakta, i det här fallet att Sinaihalvön delvis ligger i Egypten och att det var i detta land de döda påträffades. Men gud förbjude, skriver man något som ens kan andas att det troligen är Egyptier som ligger bakom kan ju sammanfattas i ordet ”rasism”. Att det dessutom SKULLE kunna vara krafter lierade med IS och Al Qaeda kan man inte heller skriva då också detta faller under r-ordet.

Dessa grupper är ju trots allt extra verksamma just på Sinaihalvön så det är ju helt gripet ur luften. De använder området som smugglingsväg för flyktingar så också det ska man låta bli att nämna. Att de dessutom har kidnappat Etiopier och hållit dessa fångna i området tidigare för att kunna pressa de anhöriga där hemma på pengar kan man inte heller nämna. Gör man det kommer r-ordet fram igen, var är ju trots allt ”bara” rasifierade afrikaner som hittades. Det erkänner ju till och med Aftonslöddret.

Tecknen hopar sig, vi har en helt annat tonläge mellan vissa politiska krafter och Israel i dagens Sverige. Utrikesministerns uttalande är därmed logiskt om än stenkorkat. ”Anitsemitism” är kanske ett problematiskt ord att använda i sammanhanget men det är ändå dit tankarna förs. Om man går dit kan man med lätthet dra slutsatsen att det inte längre är svenska nazister som är antisemitismens fanbärare, det är svensk vänster som bär fram den retoriken.

Det finns dock en slutsats man måste dra och det är att det måste vara slut på dumheterna från regeringen nu. Den följetong som kallas ”regeringen” har snart 7-8 kraschlandningar om dagen på sitt samvete. Ingen regering i historien har lyckats skita så mycket åt h-e och Margot Wallström är bara en i mängden av okunniga i denna. Ni är valda för att uträtta ett jobb, ni gör allt annat än det. Den här regeringen är i själva verket en kraschlandning utan slut. Avgå Löfven!

Sverige är värt mer än den här regeringen. Vi står dessutom inför en stundande katastrof med migration där regeringen fullständigt har kapitulerat, också den skadligt för landet. För att det över huvud taget ska finnas ett land att regera över måste vi ha en ny regering nu. Får vi inte det och får dras med den här ministären tycker jag personligen synd om en nation som nu går en sakta sotdöd till mötes. Tacka Löfven för detta svensk!

Regeringen Löfven är som ett ständigt pågående krasch som hela tiden upprepar sig. Sverige är landet som kommer att få betala priset för utrikesministerns alla tavlor och man stänger därmed allt fler dörrar till omvärlden. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström och Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er okunskap är oändlig men ändå talar ni. Jag ska inte påstå att jag vet allt i frågan, men den tycks vida överstiga era och den finns nog lite till mans utan att vare sig jag eller andra blir utrikesministrar eller statsminister. Margot Wallström bevisar därmed tesen att i stort sett vem som helst kan bli minister i den här regeringen, kunskap eller inte. Statsmininstern visar dessutom vilken fingertoppskänsla han hade när han valde ut detta ”järngäng”. Det gör er båda till formidabla kandidater till priset.”

Dessa fantastiska journalister

”Att angöra en brygga” är en av mina favoritfilmer i humorgenren. Den alltid lika fantastiska Monica Z sjöng gudomligt låten ”Att angöra en brygga” som började med textraden ”Åh, dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga”. I vår tid har dessa fantastiska människor ersatts av andra lika fantastiska män och kvinnor. Vi har ju blivit mer jämställda sedan filmen gjordes. I vår tid kallas dessa män och kvinnor ”journalister”. Mer om undermåliga journalister har Fnordspotting bloggat om.

Precis som amatörerna i filmen är nog rapportskrivaren inte mogen sin roll. Att bestämma sig för slutsatserna innan rapporten ens påbörjats är inte särskilt seriöst. Foto: SFI

Fast så fantastiska är de inte när allt kommer omkring. Tvärtom är de emellanåt riktigt slarviga med fakta som behandlas likt massproducerad Sodexo-mat. Dagens exempel kommer från en tidning som jag hade visst förtroende för, men det upphör nog allt mer. SVD har ju annars haft en riktigt vass samtidskommentar om politiken men nu håller också dom på att bli en del av etablissemanget. Följande artikel (unvis.it) är studien av den osaklighet som skakar också SVD.

I artikeln tas det brännande ämnet rasism upp och vi kan läsa att hatbrott riktade mot människor med afrikanskt ursprung har ökat med 41%. Hemskt, men är detta verkligen sant? Tveksamt är nog det rätta svaret! För läser man artikeln saknas vid redovisningen flera viktig frågor, har antalet anmälningar ökat eller har de faktiska hatbrotten ökat? Hur ser siffrorna ut mellan dessa två helt olika sidor av samma mynt? Kan man förklara siffrorna med en ökad benägenhet att anmäla? Tar siffran hänsyn till den ökade andelen afrikaner i det svenska samhället och ställer siffran i relation till detta?

Varje person med något seriöst i blicken bör nog ställa sig dessa frågor. Möjligen kan den som vill se rasism i allt kan peka på att BRÅ har tagit fram siffrorna och att dessa brukar ställa sig denna fråga. Sanningen är dock att inte ens de kan ge ett definitivt svar på dessa  och därmed är den fortfarande obesvarad. Än mindre redovisas dessa siffror i artikeln, istället får vi en slutsats som baseras på ett enda jaså!

”Som man fråga får man svar” är talesättet som gäller mer än någonsin. Påståenden som är ogrundade tyder inte på att den delen av jobbet har skötts ordentligt och inte heller reaktionerna på rapporten tyder på att det finns fog för större förtroende Foto: ”QuestionMarkWoman1922” by National Photo Company – Wikimedia

”Afrofobisk” är ett ord som går igen i artikeln. Ordet ”fobi” betyder stark irrationell rädsla och kommer från grekiskans ”fobos”. Den som verbalt eller fysiskt attackerar en person är inte rädd, snarare en hatisk och ilsken person. Att som i artikeln använda det påhittade ordet ”Afrofobisk” är alltså gravt missvisande.

Ordet är helt enkelt missriktat och beskriver inte det som händer i en person som attackerar. Men återigen visar alltså journalistkåren upp en full arsenal av missvisande och felaktiga påståenden eller uppgifter. Hur vore det med lite mer vetenskaplighet i journalistkåren? Mer om vetenskapliga blundrar i kombination med journalisters okunskap hittar du på bloggen Susanna’s Crowbar.

Alla som vill se rasism i alla företeelser vill säkert återigen peka på det seriösa i påståendet, genom att visa att det faktiskt finns akademist stöd för tesen i form av docent Tobias Hübinettes understöd i frågan. Inte helt oväntat är han docent vid Södertörns Högskola, högskolan för ideologisk utbildning och som dessutom har certifierade metoder för akademiskt färgad hjärntvätt.

Bara det faktumet att jobba för en ideologiskt färgad och illa dold politisk omskolningsverksamhet som Södertörns Högskola borde diskvalificera snarare än ge meriter

Tobias Hübinette var politiskt engagerad anarkist och syndikalist, det finns anledning att tro att han inte har ändrat sig så särskilt mycket på de punkterna. Att vara uttalat vänster tycks ju vara regel snarare än undantag för att få tjänst på skolan. Hans åsikter är naturligtvis hans rätt att ha, men tyvärr säger också erfarenheten i varje fall jag har att trovärdigheten hos dessa grupper tangerar att bryta noll-nivån. Grumligt med andra ord och inte gör nästa lilla dubiösa detalj saken bättre.

Han var också under en tid aktiv inom AFA. Där sprack definitivt auran av trovärdighet eftersom AFA var en organisation skapad av, till för att och med siktet inställt på att ställa till med bråk, slagsmål och ännu mer bråk. Trovärdighet? Nej, inte alls! Under sin tid i organisationen hann han med att dömas för förtal och ofredande. Där rök nog sista illusionen av trovärdighet är jag rädd. Åberopar man Tobias Hübinette som en auktoritet på på någonting, säger det mer om den som åberopar än om själva fakta i målet.

För att sätta sista spiken i kistan på det argumentet kan man bland hans meriter notera det osakliga uttalandet att alla vita människor är rasister. Säg mig Tobias, är inte det rasistiskt? Det handlar ju ändå om generaliseringar gällande en hel folkgrupp baserat på några fås beteende. Han har också misshandlat en pojke efter att denne kallade honom ”Kines”, kartlagt meningsmotståndare inom framför allt moderaterna åt AFA och önskat att västvärlden ska gå under i blod och lidande.

Sex Pistols sjöng om anarki i ”I am an anarchist”, Tobias Hübinettte var det på riktigt. Hur trovärdig är man om man faktiskt vill störta samhället i lågor och mörda folk för att de är vad de är? Foto: ”SexPistolsNorway1977” by Riksarkivet (National Archives of Norway) Photograph: Billedbladet NÅ/Arne S. Nielsen – Wikimedia

När man med den bakgrunden betänker att det är just Tobias Hübinette som en av de tre ansvariga för rapporten blir man bekymrad. De övriga två är Victoria Kawesa och Samson Beshir. Vi som medborgare finansierar och betalar en persons ”forskning” som mynnar ut i en ”rapport” baserad på dumheter, tyckanden och felaktigt användande av fakta. Du betalar för forskning som inte är värd namnet helt enkelt. Rapporten beställdes redan under Alliansens regeringsperiod av Erik Ullenhag. Här under hittar du länken till rapporten.

Klicka för att komma åt Afrofobi-20140203-f%C3%B6r-webben.pdf

Victoria Kawesa är forskare också hon och har bland annat ställt upp som riksdagskandidat för F!. Länk till den uppgiften från F!:s hemsida (unvis.it). Redan där deklarerar hon att hennes viktigaste uppgift om hon väljs, är att bekämpa rasismen och förhindra hatbrotten. Hur kan en person som redan där lägger fokus på vad som är problemet i samhället, väljas ut att skriva en rapport i ämnet? Resultatet blir inte helt oväntat allt annat än objektivt. Hennes parti är ju dessutom ett av de partier som betonar frågan mest.

Till sist är också Samson Beshir ett problematiskt val. I Sverige finns exil-eritreaner, denna grupp är inte homogen. En del har flytt från vad som anses vara en av världens hårdaste diktaturer, en del är regimtrogna. Länk här till SVD om diktaturens övergrepp. 2013 Sattes tre eritreanska föreningslokaler i brand som ett resultat av spänningarna mellan de två grupperna. Det bisarra var att det hela slutade med att de regimtrogna anklagade svensk media för att ligga bakom bränderna. Tidningen Expressen skulle ha tystat ner orsakerna till bränderna och till och med uppmanat till dådet. Mer om det i Expressen (unvis.it).

Lek med tändstickor slutar aldrig bra, inte heller i fallet Eritreanska föreningslokaler som sattes i brand. Men att anklaga svensk media för att vara en del av en kampanj som ligger bakom hela händelseförloppet är rätt smaklöst Foto: ”Extinction Intellectual” by درفش کاویانی – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

En av dem som ställde sig bakom detta synsätt var just Samson Beshir. På sajten Newsmill (artikeln går tyvärr inte att hitta) ställer sig Beshir bakom synsättet att bränderna var anlagda av terrorister och att tidningen Expressen hade bedrivit en kampanj mot offren dvs han och hans meningsfränder. Man åberopade till och med en händelse från 2011 där ett tiotal personer gick till angrepp mot de regimtrogna under en demonstration. Hugg och slag hade utdelats och dessa tio skulle haft anknytning till Expressen (!).

Den springande frågan här är om en person som handskas så vårdslöst med sanningen och fakta, samtidigt kan sättas att skriva en rapport där den objektiva sanningen står i centrum? Rapporten kommer ju att få konsekvenser för lång tid framöver inrikespolitiskt. Att påstå något är inte detsamma som ett bevis och i den här historien är påståendena rätt många. Hur rimmar det med de kvalitetskrav som borde ställas på en svensk utredning?

Kitimbwa Sabuni representerar Afrosvenskarnas Riksförbund och har som sådan uttalat sig i artikeln och i rapporten. Han har där en väldigt viktig och riktig anmärkning som hedrar honom. Han säger så här i intervjun:

”Han menar att det finns en föreställning om att våld mot svarta enbart begås av vita extremister. Men det uppmärksammade fallet då Yusupha Sallah för två år sedan misshandlades och höll på att kastas från en bro i ytterområdet Kroksbäck i Malmö visar att verkligheten inte är så enkel.”

Tack Kitimbwa, det här fallet visar just det jag har sagt tidigare och säger igen när jag påstår att rasism inte sitter i en hudfärg eller ett språk, utan i den sammanfattande faktorn ”Homo Sapiens”. Vi är helt enkelt alla kapabla att bli rasister. Fallet från Malmö stärker den tesen och visar dessutom att rasism kommer precis som Kitimbwa säger, från ibland oväntade håll.

Fallet som för två år sedan väckte stor avsky i Malmö, handlade om att Krokbäcksbon Yushupha Sallah en kväll var på väg hem med sin då ett och ett halvårige son. Mitt på en gångbro i bostadsområdet möter han en före detta bekant som samlat ihop ett gäng för att skipa lite ”rättvisa”. Ett tiotal personer deltog i misshandeln som slutade i att man försökte slänga ner Yusupha från gångbron. Här (unvis.it) hittar du artikeln från Sydsvenskan där det inte med ett enda ord omnämns att samtliga gärningsmän var av utländsk härkomst.

Jag instämmer helt, det som hände Yusupha Sallah var en av landets hittills mest vidriga händelser. Det som vore på sin plats vore dock att också journalister skrev om att dådet utfördes av en annan invandrare. Det var inte en ”rasistattack” i den bemärkelsen att tio förvirrade nazister dök upp för att spöa upp en icke-vit. Foto: Sydsvenskan

Med andra ord, i tidningarnas värld hängs vissa personer ut. Gärna med tonvikt på att de var vita medelålders män som i vanlig ordning misshandlade eller våldtog. Då tesen inte stämmer nämner man ingenting alls. Viss rasism, som jag inte förnekar finns, exponeras med all rätt, annan slinker under radarn. Att i det läget kalla sig ”nyhetsförmedlare” är direkt kränkande för intellektet.

Rapporten som nu är överlämnad till regeringen går nog tyvärr inte spårlöst förbi. Det mest otäcka är nämligen att inrikesminister Anders Ygeman sväljer åtminstone delar av rapportens ”sanningar” när han konstaterar att:

”Inrikesminister Anders Ygeman (S) konstaterar att Sverige har lång väg att gå i kampen mot rasism.”

Och säger att:

”– Det avspeglas i ett ganska hätskt samhällsklimat just nu.”

Jag skulle vilja säga att inte minst han själv, hans parti och alla andra inom sjuklövern nog ligger bakom detta ”hätska samhällsklimat”. Också alla inom samhällstoppen, eliten inom media, nöje och andra som konsekvent har målat fan på väggen och anklagat både skyldig och oskyldiga i samma veva. Vidare har man beskrivit ett samhälle och en debatt som delvis inte finns utom i deras egna huvuden då förstås. Den lätt paranoide, jag tillhör den skaran, har hela tiden anat ett motiv till dessa hätska utfall där man kan ana inskränkningar i det fria ordet i mer än bakgrunden.

Det bästa med denna rapport kommer dock som vanligt sist. Författaren till rapporten Tobias Hübinette får säga det med egna ord, har gör det så bra:

”Docent Tobias Hübinette tror att ökad social status skulle minska risken att utsättas för hatbrott.

– Staten borde verka för att afrosvenskar blir positivt särbehandlade inom områden som utbildning och arbetsmarknad.”

”Positivt särbehandlade”? Rapportförfattarna menar alltså på fullaste allvar att en minoritet ska få ensidiga fördelar inom utbildning och arbetsmarknad. I klartext betyder dessa fördelar helt enkelt företräde på grund av bakgrund. Om de tre hade  haft något vett hade han studerat de platser där detta redan har genomförts för att få en fingervisning om vad som komma skall. En sådan plats är USA.

En konsekvens därifrån är att spänningen mellan olika grupper i samhället har ökat istället för minskat. Anledningen är egentligen att en grupp har ansett att en annan grupp har fått orättvisa fördelar i och med företräde till t ex universitetsplatser. Bråken har till och med blivit så infekterade att anmälningar har gjorts och dessa har drivits hela vägen till högsta domstolen (HD). Mer om detta i SVD (unvis.it).

Ett samhälle där man medvetet ökar spänningen mellan olika etniska grupper därför att en får fördelar på den andra gruppens bekostnad är ett farligt samhälle. Trots de negativa erfarenheterna från USA, vill rapportförfattarna ha positiv särbehandling också här
Foto: ATA

En annan effekt man har fått är att man inte längre alltid får den kompetensen till företaget som bolagen vill ha. Anledningen är att här måste man ta hänsyn till ytterligare en faktor som inte längre handlar om kompetens och till sist komma med ett sammanvägt beslut som ibland innebär att man tar inte den minst lämpade därför att den är av ”rätt” kön eller etnicitet. Resultatet enligt många blir utarmning. På bloggen Chefsingenjören kan man läsa mer om det absurda i tänket.

I Sverige diskuteras nästan bara problemet ur en positiv synvinkel, den är dessutom en skiljelinje mellan vänster och höger. Ändå borde det ligga lika mycket i svensk vänsters intresse att vara lite mer kritisk till förslaget eftersom det i slutänden handlar om framtida välfärd och möjligheten att upprätthålla en sån. Här har man istället målat in sig i hörnet där positiv särbehandling är så fantastisk. Nej, den är bara en ny form av diskriminering som man kan läsa om i en rapport från Timbro som du hittar här under.

Klicka för att komma åt 75663848.pdf

Löjesguiden nominerar idag Tobias Hübinettes så kallade utredning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Smart tänkt där Tobias. Du lägger först fram vad som verkar vara en seriös utredning, sen kommer du fram till slutsatser du hade bestämt dig för redan innan du satte första pennstrecket på pappret. Det mest skrämmande är dock att det finns folk som Anders Ygeman som går på det hela. Med ovetenskap i kombination med en imbecill regering kan man tydligen åstadkomma underverk. Det gör både din rapport och regeringen till vinnare i fallet och definitivt värdiga kandidater till priset.”

Också journalistkåren inte bara på SVD utan generellt måste tilldelas priset. Motiveringen lyder: ”Ingen yrkesgrupp kan som ni uppvisa vad dåliga kunskaper innebär och hur ren oprofessionalism ser ut. Ni är en talande skrivande katastrofzon vars enda uppgift tycks vara att sprida propaganda för att dupera folket. Att ni gör det med dåligt underbyggda artiklar där fakta är på gränsen till förvrängda, bekymrar er inte. Ert största fokus är ju fortfarande propagandan. Det gör er till en formidabel kandidat till priset.”