Alla är förlorare

När nu krutröken kring Mona Sahlins senaste genomklappning har lagt sig visar det sig att vi alla är förlorare. Pengarna har rullat men ändå är Sverige som vanligt hopplöst efter i arbetet att stävja unga mäns och en del kvinnors radikalisering i islams namn. Det framgår av rapporten från Segerstedtinstitutet med titeln ”Mellan det angelägna och det svår- fångade” som presenterades häromdan. Några telefonlinjer och lite avprogrammering genom Fryshusets försorg är vad vi har fått. Länk till SVD här och du får klicka dig fram.

Det har också spelats in filmer där inga av de ursprungliga deltagarna vågade delta efter ett tag. Anledningen var att fundamentalisterna håller också dom i en mental gisslan-situation som bestämmer vad man får och inte får göra. Mona Sahlin är borta, förhopp-ningsvis för gott men hennes ”insatser” får vi leva med länge än. De som vill ställa upp och göra det som borde ses som rätt är alltså offer då de måste återvända till den miljö där mörkerkrafterna härskar och bestämmer villkoren.

GisslanDen stackars rasifierade är alltid ”skurken” och den vite ”hjälten”. Också i Mona Sahlins värld förhåller det sig så. Där måste de deltagande i filminspelningar åka hem till förorten där fundamentalisterna väntar på dem. Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi resten av samhället med dess medborgare. De satsar pengar på att motverka något som skapats av årtionden av misslyckad politik från i stort sett alla partier. De utsätts nu för förhöjd fara i och med att radikaliseringen pågår men lite stoppar den. Inte heller de åtgärder som vidtagits lär förslå så där himla mycket. Ska den ångerfulle ringa från Syrien till Röda Korsets hjälptelefon och ångra sig när han eller hon står i begrepp att ta livet av folk för att de tillhör ”fel” folkgrupp eller religiös tillhörighet? Tror nog inte det!

De ska dessutom stå ut med den osedvanligt idiotiska idén att de som har beslutat sig för att åka ner och mörda lite, också ska ha rätten att återvända för lite samtal om var tillvaron gick fel. Istället för att säga ”de har förverkat sin rätt att vistas här, andra medborgare äventyras av deras närvaro” ska de alltså hit igen. Erfarenheterna utomlands säger att dessa återvändare ofta har varit både utförare av och hjärnorna bakom terrordåd. Medborgaren blir på detta sätt förlorare.

Det känns ju ännu mer tryggt att veta att t ex de kvinnor som reser ner för att mörda och lemlästa, i varje fall tänker på de stackars offren (GP; Archive) så att deras död ska gå så mycket snabbare. Det måste ju vara lite mer humant att döda snabbt än att göra det långsamt, mord är inte mord om det går tillräckligt fort. Det är de här människorna vi ska ta emot med öppna armar. De som tycker det är fel att i islams namn bränna ihjäl människor, men som samtidigt anser att lite avhuggna huvuden får man räkna med.

Också den dåliga integreringen som vi har levat med i trettio år där larm efter larm har gått ut. Ingen inom vare sig politikerleden eller myndighets-Sverige har lyssnat. Tvärtom vill få ens ta i frågan då risken att bli stämplad som rasist är alltför hög. Utvecklingen eller avvecklingen har därmed kunnat fortsätta utan att samhället har kunnat göra ett jota. Inte för att de styrande har velat göra något åt situationen, alla ska ju vara fria också att göra oss andra ofria, då allting är rasism. När vi accepterar detta är samtliga i samhället utom förövarna förlorare.

Dålig integrering leder till dålig förståelse, ren fundamentalism och korkade slutsatser vilket i sin tur leder till både intressekonflikter och motsättningar. Mönstret går igen genom historien men ingen lär sig. Tvärtom ser en del politiska krafter vinning i att rida på motsättningarna för att kunna framstå som den ljusa kraften och därmed håva in röster. Andra utnyttjar denna vilja genom att spela offer och får därmed denna sympati. Att argument och resonemang både är fel och präglas av dumhet är plötsligt ovidkommande. Film från Youtube

Tvärtom vill krafter, särskilt till vänster, framhäva det onaturliga (Aftonbladet; Archivet) som det vore naturligt. Säg mig ni vänstermajoritet i Botkyrka kommun, om nu barn ska bussas från en skola till en annan för att skapa förståelse mellan olika folkgrupper, varför sätter man barnen i en helt arabisk klass där de aldrig lär sig språket eller integreras i samhället? Ni gör dem till framtidens förlorare när ni inte ger dem det ni säger er vilja uppnå.

Larmen och kritiken mot allt detta tystar man bäst genom att likställa (Expressen; Archive) alla. Kritik är aldrig kritik, den är bara en dold agenda för att dölja det egentliga syftet som är rasistiskt. Inte ens då den samhällsgrupp som alltid beskrivs som förtryckt anmäler (SVT; Archive) och får bilden av hur illa det är ställt att klarna, tar samhället detta på allvar. De som samhället inte vill ska stigmatiseras dvs invandrarna, sviks därmed därför att allt som påtalar problemen är alarmistiskt. De blir därmed förlorare.

Fast är det verkligen rasism att stå upp för de ideal vi ser som naturliga? Nej, knappast! Att stå upp för vad man tror på är en övertygelse, inte rasism. Att kunna kritisera är en del av den demokratiska kulturen som nu krockar med den fundamentalistiska som menar att inget får kritiseras. ”Rasismen” har istället blivit en bekväm stämpel man använder för att tysta sina kritiker. Det demokratiska samhället och debatten blir därmed det som drar det kortaste strået, också det blir förlorare.

Kina DemonstrantHär hemma tar vi demokratin för given, i andra länder har man fått kämpa för den länge. Ibland utan framgång som här i Kina under demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989. Dags också för oss svenskar att börja kämpa, demokrati är inget naturtillstånd och snart är den borta om vi inte gör något. Foto: Av The original uploader was Sa8 at kinesiska Wikipedia;Original author was 蔡淑芳@sfchoi8964 – http://img.ly/Zr1, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27719490

Utvecklingen har som sagt fortsatt och nu har vi kommit dithän att vi ska ändra vårt samhälle för att  släppa in de som inte kan eller vill anpassa sig. Allt annat tänkande är ju rasism och så kan vi inte ha det tycks de ansvariga tänka. Men tänk om alla som vill förändra samhället till att passa dom istället för att anpassa sig är de verkliga rasisterna? Rasism är faktiskt inget bara vissa människor kan utöva, det utövas också av de som säger sig vara utsatta för detta.

När muslimska företrädare måste gå ut och uppmana (Sydsvenskan; Archive) demonstra-tionsdeltagare är det både hedrande av Ala-Eddin Al-Quts, men också nedslående därför att en sådan uppmaning ska inte ens behövas. Att den ändå måste ut i en tidningsartikel säger något om gruppen, de spelar inte alltid rena ackord om jag säger så. Men eftersom all kritik är liktydigt med rasism är det ingen fara, man kan ju bara glida fram med allt sitt hat i tillvaron. Ingen kommer ju ändå att kritisera, det gör t ex judar i Sverige till förlorare.

Men varför stanna vid att kalla folk rasister för att tysta deras kritik? Man kan ju ta till lite hederliga Stalinistiska metoder också. För tystas inte folk av en varning (Aftonbladet; Archive), kan man alltid hitta en ny anklagelseakt (GP; Archive). Nu är plötsligt principen som säger att rasifierade aldrig kan vara rasister helt mirakulöst bortglömd och det motsatta gäller. Också en rasifierad kan alltid vara rasist, särskilt om hon heter Amineh!

För att understryka hur viktigt det oviktiga är, kan man alltid göra en symbolisk gest med en polisanmälan (Mitt i Kista; Archive). Nyttiga idioter brukar ju alltid gå till överdrifter för att skapa en poäng. När drevet mot en person går spelar oftast fakta inte någon roll. Förlåtande attityder hör definitivt inte hemma och ingen kan begå några misstag, personerna är ju måltavlor för tusan. Vad hjälper ynkliga vädjanden (Aftonbladet; Archive) då? Återigen är demokratin men också den seriösa debatten förloraren.

Beck och hans låt ”Loser” beskriver det hela rätt väl, vi är alla förlorare i dagens debatt-klimat. De enda som är vinnarna är de radikala och fundamentalistiska

Den inslagna vägen är alltså stigen som leder fram till det totalitära och icke-demokratiska samhället. Säkert är det så att krafter samverkar för att man har ett gemensamt intresse. De mer ljusskygga inom islam, de som kallas islamister, finner meningsfränder inom svensk vänster t ex. Alla de som stödjer allt från Hamas, det Muslimska Brödraskapet till IS har därmed skaffat sig en rätt god väg in i politikens finrum såväl som funnit skydd från både kritik och granskning. Alla sådana tendenser som att granska är ju rasism.

Det är alltså hög tid att börja reagera och agera mot fenomen som det här, inte bara genom att på en liten blogg skriva om det fruktansvärda vi går mot. Att stå upp för idealen, att markera mot krafter är visserligen bra. Men med den militanta hållning och den benägenhet fienden har till att både hota och använda våld måste man fråga sig om det verkligen hjälper. Den här kraften är dessutom inte en perifer kraft utanför samhällets ramar, den finns i det mitt ibland oss.

Nej, här måste de många samverka för att visa de få hur små de är i sammanhanget. Folk måste börja förstå hur viktigt det är att stå upp för demokratiska ideal och försvara dessa. Både de mörkare muslimska krafterna, och de är några stycken, och delar av svensk vänster är inte direkt demokratins tillskyndare. Tvärtom är de faktiskt de som försvarar de som vill riva ner det genom att hela tiden försvara det oförsvarbara. ”Rasist” är vår tids mest missbrukade ord och när allt blir rasism, hotar det som verkligen är det att blekna.

Dags för motkraft rasist eller inte, demokratiska värden kan aldrig tas för givna och varar definitivt inte för evigt. Varje dag är en kamp för att försvara dessa värden och den som vill ha systemet måste också stå upp för dessa. Vare sig politiker eller makthavare gör ju det. Slaget om vilken samhällstyp vi kommer att ha om 25-50 år har börjat, det totalitära med fundamentalister och svensk vänster i spetsen eller demokrati. Jag vet vilken sida jag kommer att stå på och jag hoppas jag också hittar dig där.

Khalid Shaikh MohammedFundamentalister finns inom alla religioner och ideologier men det är främst islam som har hamnat i fokus efter de senaste årens radikaliseringsvåg. Här den person som anses vara hjärnan bakom anfallet mot tvillingskraporna 2001. Khalid Shaikh Mohammed skakar numer galler på Guantanamo. Foto: Av Taken by U.S. forces when KSM was captured. – http://www.cooperativeresearch.org/timeline/people/ksmcaptured.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1243565

Löjesguiden nominerar idag Muslimsk fundamentalism och dess försvarare till priset ”Foliehatt of the Year”. ”Anti-demokrater är inte en stämpel ni trivs med. Anledningen är ju som alltid att det inte ger er sympatier. Men det finns så mycket mer i ert sätt att resonera som vare sig borde eller ska väcka sympati. Ni är mer än en stämpel för ni är just anti-demokrater och anti-västliga. Det gör er till fulldopade kandidater till priset.”

Också Vänsterpartiet ska få en nominering. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni spela under täcket med extremt otäcka krafter. Är det inte muslimska fundamentalister så är det revolutionära eller våldsverkare som i vänsterns namn inte är annat än ett baseball-kommando. Ni säger er vara demokrater, ni verkar inom det demokratiska systemet men igen och igen beslås ni med antidemokratiska metoder eller hittas med likasinnade sängpartners. Det gör er till fullblodskandidater.”

Rasism och andra påhittade ursäkter

Äntligen har så Mona Sahlin fallit. Kanske är det för gott den här gången och förhoppnings- vis är det också slutet på en osedvanligt misslyckad persons politiska era vi kan sätta punkt för. Som vanligt när det gäller maktfullkomliga sossar är det inte bara hon som faller, med henne finns ett helt entourage av personer som har gottat sig i soldrottningens glans och som nu förhoppningsvis får det lite svårare.

För precis som med så många härskare innan henne har hon omgivit sig med personer som har nått gynnade ställningar, många gånger utan anledning. Professor Masoud Kamali är en av dessa som har ingått i ”hennes gäng”. Det väckte t ex förvånade reaktioner när Mona Sahlin som dåvarande integrationsminister stoppade en redan sittande kommittés utredning för att istället tillsätta just Kamali att utreda frågan istället.

Utnämningen väckte ett ramaskri (GP; Archive), framför allt i forskarkretsar då den ansågs vara mer politiskt motiverad än vetenskapligt. Att hans kontakter säkert hade spelat roll kan man förstås bara spekulera i men ändå rätt framgångsrikt. I sin nya position utsattes Kamali genast för ”rasistiska protestmejl” som departementet bombades med. Det berodde däremot absolut inte på att han tillsatts under mycket märkliga former eller att hans slutsatser redan var klara innan han ens hann börja sitt utredande.

Thomas Patterson Portrait of a postmanDet är inte alltid postmannen levererar trevliga brev, det fick enligt egen utsago Masoud Kamal smaka på. Rasistiska mail skulle ha strömmat in på departementet där han hade ett utredningsjobb. Ingen har dock sett dessa mail och den eventuella kritik som framfördes i dessa om de fanns kunde aldrig ha berott på omständigheterna som Kamali fick jobbet på. Foto: Thomas Patterson – ”Portrait of a Postman” Wikipedia Commons

För i Kamalis värld är allt rasism. I utredningen (SOU 2006:79) får han fritt utlopp för det han redan har bestämt sig för innan utredningen ens låg på den nya integrationsministern Jens Orbacks bord. Tur ändå att vi hade en integrationsminister, det är mer än vad man kan säga om dagens regering. Utredningen var i varje fall full med nya underfundiga infalls-vinklar som gjorde allt till rasism. Visst finns rasism, missförstå mig rätt, men att kalla allt för rasism motverkar till sist sitt egna syfte då det hela blir löjligt.

Kamalis påstådda hatmejl kunde som sagt lika gärna varit kritik. Det lite fiffiga är ju att om man gör kritik liktydigt med rasism, slipper man ju också att bemöta denna än mindre konfrontera den. Kritiken lägger sig ju per automatik för vem vill bli beskylld för att vara rasist? Men när taktiken används i rent löjeväckande syfte, det är också då ”rasism” blir ett tomt ord ingen längre bryr sig om.

Låt mig ta ett exempel ur levande livet: En kväll kommer jag och min blivande fru gående på en station någonstans i kollektivtrafikens Sverige. På andra sidan perrongen går en man åt samma håll som vi. Överallt syns tydliga skyltar om att det är rökning förbjuden eftersom det är en inomhusstation. På en bänk sitter en person med utländsk bakgrund och röker för glatta livet. Vi som inte röker ser nog sånt som det mest irriterande som finns vilket uppenbarligen mannen på andra sidan insåg eller kanske inte.

Mannen bredvid oss går fram och ber rökaren att släcka. Svaret överraskade inte, det hette att nu att den missnöjde var rasist. Okej, rasistkortet draget för att slippa skuld och konsekvens med andra ord, allt för att kunna njuta av känslan av att man fått ”sätta dit en vit översittare”. Den äktsvenske mannen säger därför att han knappast är rasist vilket han inte heller var. Han sa aldrig ”släck cigaretten j-a xxxxxxx”. Då kommer sandlådenivån istället. ”Jo det är du”. Mannen som inte orkade gick därifrån och rökaren kunde fortsätta.

Friscos Kitchen Stove Rag CoverVill man röka är det var och ens ensak. När det berör andra som på offentliga platser är det en helt annan sak. På vissa platser är det till och med förbjudet, anledningen är att det ena intresset måste balanseras mot det andra. Det handlar däremot inte om rasism om man nu inte gör det till en sån fråga förstås Foto: By Jimmie Morgan, C. Francis Reisner. Cover artist not credited. – 1918 sheet music published by George Fairman. Via scan at [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6802566

Så vem i den situationen var rasist? Den som påpekade att rökning var förbjuden eller den som menade att bara uppmaningen att släcka cigarretten var rasistiskt? Jag hejar nog på den senare men det var ju invandraren i sammanhanget så…..? För lite bekvämt kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de postkoloniala teorierna som säger att den som är definierad som ”underlydande”, aldrig kan vara rasist. Det kan bara den som är översittare i hela spelet och det är ju alltid en vit medelålders man, i enstaka fall kvinna.

Det där tricket används av allt fler. Dra rasistkortet och om någon protesterar påpekar man bara att denna är en vit överhöghet som från sin privilegierade position aldrig berörs, men berör. Kamali gör just det i sin artikel till försvar för Kaplan. Kaplan fälldes därför att det blev en misstanke, ett uttalande för mycket.  Att bjuda in personer som Yvonne Ridley tangerade någon slags anständighetsgräns men uttalanden om Israeliska nazister blev en direkt belastning också för regeringen. Därför fanns inget val än att låta honom gå.

Ett gyllene tillfälle att ta initiativet för vissa, bl a Kamali. För gör man en händelse till något annat än det är, kan man alltid vinna lättköpta poänger. Muslimer är offer trots att Kaplan aldrig har kritiserats för sin muslimska tro. Muslimer har ingen plats i det svenska samhället och måste jobba mer än andra för att ens få äta sopor trots att han själv har uppnått den aktningsvärda titeln ”professor”. Det är så argumenten låter, men hur fel är dessa argument inte?

Det svenska samhället är mer öppet än många andra. Här finns möjligheter för den som vill ta vara på dessa, men bara om man själv vill. Observera, visst finns också här rasism det förnekar jag inte, men den är förvånansvärt mycket mindre än i många andra samhällen. Vill man vara utanför, vill man göra sig till ett offer så varsågod. Utanförskapet som finns beror inte på att det svenska samhället stänger ute, utan att folk inte förstår eller vill ta sig fram mellan de grynnor som faktiskt finns.

FyrAlla samhällen har sina grynnor, men få är så väl förberett som det svenska. Här finns all möjlig hjälp att få om man vill ha den men man måste komma till skott själv och inleda den processen. Fyrljus tänds visserligen automatiskt men man måste själv vilja orientera sig dit. Foto: Wikimedia Commons

Låt mig ta ett exempel: Vill man inte lära sig det svenska språket, står man per definition utanför. Det är en social kod och ett verktyg som gör att du kan ta dig fram. Klarar du inte språket finns tolkningstjänster man kan utnyttja och har rätten att ha i t ex kontakten med myndigheter. Eftersom man inte kan språket, kan kulturen och kan myndighets-Sverige blir det svårare att ta sig fram, men det går. Allt man behöver göra är att ta kontakt med det lokala socialkontoret och då dom förstår att personen behöver assistans får man det.

Trots denna vetskap om hur viktig förståelsen genom språk är, förser det svenska samhället de nytillkomna med halvdan utbildning och när de sen kommer ut i samhället behövs den inte. Dåliga kunskaper om språket, dålig förståelse om samhället och dess värderingar trots att man bor i det och lite förståelse för dessa värderingar brukar kallas ”dålig integration”. Det är också anledningen till kritiken, det demokratiska och öppna samhället är på många sätt under attack och de här problemen spär på det.

Denna osunda process till trots har personer som Kamali blivit professor, hur förklarar han det? Där jag bor har jag en kurdisk läkare som talar perfekt svenska. Hur förklarar man sånt när andra kan leva här en livstid men aldrig ens lära sig språket? Det ska jag förklara för honom, det handlar om vilja och hur mycket man är beredd att anstränga sig! Inställning helt enkelt. Vill man inte så vill man inte, men kom inte och skyll på rasismen. Den finns, men är inte förklaringen i fallet.

Att säga att Kaplan blev offer för islamofobi är alltså helt fel. Han blev istället ett offer för att han inte förstod att det gamla sättet, att spela båda sidorna samtidigt och att spela under täcket med extrema krafter, inte fungerar i en demokrati och ett öppet samhälle. De krafterna han spelade på hade ju en helt annan agenda än det demokratiska samhällets. Därmed hamnade han på direkt kollisionskurs en gång för mycket. Då hjälper det inte  att skylla på att man inte förstod.

PekaDet är inte alltid alla tar ansvar för sina egna handlingar, inte minst Kaplan har visat sig vara en fen i den sporten. Att peka på andras fel eller brister tycks lättare än att medge de egna. ”Det var hans fel”, ”Det var spriten”, alla förklaringar tycks vara godtagbara utom den rätta. Foto: By Achim Hering – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4150626

Lite ironiskt är det dessutom istället faktiskt den som skriker om islamofobi och rasism som är rasisten. För istället är det ju Kamali som i sin artikel ger uttryck för minst sagt fördomsfulla tankar, vad sägs om följande citat:

” En man från Mellanöstern har vägrat ta en vit kvinna som dessutom är journalist och filmar händelsen med dold kamera i hand. Den vita privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse.”

Som vanligt är det antirasisten som rasisten. För det hela borde kallas för vad det är, fördomsfullt och historielöst! För tittar man på västerlandets historia ser man hur vi har kämpat för en rad saker. Vi har kämpat för att få demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Det har till och med spillts blod för att uppnå detta. Vi känner oss med all rätt stolta över dessa framgångar, något islamisk kultur inte borde eftersom den aldrig historiskt sett har nått upp till något av de nämnda sakerna. Det är därför våra olika kulturer krockar.

Hur kommer då samhället att klara detta nya prov det ställs inför? Kommer islam att kunna bli en del av ett demokratiskt system? En del menar att det kan det, i samhällen (Sydsvenskan; Archive) som Jordanien har man nått dit. Problemet med jämförelsen är att Europa naturligtvis på inget sätt liknar det Jordanska. Andra menar att det kommer bli mycket svårt eftersom många muslimer är inkompatibla (Independent; Archive) med samhällen som våra i väst.

Det blir inte heller lättare att göra detta av att man som Kamali för fram rena falsarierna som teorier till en händelseutveckling. Om man dessutom spelar under täcket (GD; Archive) med otäcka krafter inom religionen, snarare höjer det misstankegraden. Ett faktum som också blev Kaplans fall, inte rasismen eller islamofobin som Kamali vill göra gällande.

Al-Husayni1929_(cropped)Rasism tycks alltid se annorlunda ut än vad den beskrivs som. Den här mannen – Al-Husayni, stormuftin av Jerusalem – bar på på ett så starkt brinnande hat mot judar att det ledde till ett intimt samarbete med Europeiska nazister och fascister. Vissa menar också att han bar direkt skuld till judars död i östra Europa Foto: Wikimedia Commons

Bjuder man in motbjudande personer som Yvonne Ridley, Riyadh ul Haq och Abdullah Hakim Quick har man per definition en dold agenda och det hade Kaplan tyvärr. Varje gång en person med ett hatfyllt budskap har bjudits in, har han haft samma ursäkt igen och igen. ”Oj då, jag visste inte det”. Det kanske fungerar om man jollrar omkring i tillvaron, men är man minister i en regering förpliktigar detta – Punkt!

Fallet Kaplan visar egentligen bara att två samhällssystem, två synsätt står i direkt motsatsförhållande till varandra och att det kommer att bli stora spänningar också framöver. Säkert kommer spänningarna att späs på av än fler terrorattentat och som vanligt kommer man att säga att de som utför dessa inte representerar majoriteten. Då kanske det istället krävs att också majoriteten ställer sig upp och deklarerar var det står och att de tillerkänner sig demokratiska värden istället för att hela tiden mumla i mungipan.

Det är alltså dags att välja väg för den muslimska världen. Antingen är man en del av det samhälle man har valt att bosätta sig i, eller också är man emot detsamma. Visst kommer det ta tid och visst måste många smärtsamma val göras som att det aldrig kommer på tal att införa sharia-lagar i väst.

Kalla mig gärna islamofob, det är jag dock inte. Jag är däremot en person som tror på det system vi har skapat och de ideal som styr detta. Vill man inte dela min dröm blir man som Kaplan istället, en person som försöker spela båda strängarna samtidigt. Det kommer dock knappast att leda till att vare sig sympatin eller toleransen för denna grupp ökar. Istället går nog samhällen istället mot inre kollaps och det är det som det är hög tid att stoppa och där är Kaplan en utmärkt symbol.

AnarkiSymboler säger mer än ord ibland. De kan skvallra om ideologier och om tankeströmningar. Mehmet Kaplan är en symbol, ett tecken i tiden på att något mycket mer otäckt har flyttat in. Detta något står delar inte alltid de ideal vi har byggt vårt samhälle kring och därmed blir det samma samhälles huvudvärk istället. Foto: CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=596208

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamali till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är talespersonen och därmed symbolen för det sjuka i vårt samhälle som så gärna vill peka på andra saker än det som faktiskt är. Offerkoftan ska till varje pris sättas som den trofé den är på den egna gruppen i striden om makten och inflytandet. Att föra den kampen och den debatten med hjälp av lögn är djupt ohederligt. Det gör dig och många fler till dopade kandidater till priset.”

Den uteblivna ilskan

Ilska är den där känslan som sätter sig i form av både magont och ett huvud som vill sprängas inifrån. Känslan är både en naturlig reaktion på något som gör en just ilsken, men också något som lämnar en tom i efterhand. Själv känner jag mig snarare tom och lite förvånad, men knappast skadeglad eller nöjd över onsdagens händelseförlopp. För det som har hänt är på något sätt en svensk tragedi, eller är det en parodi?.

Det var ju igår som Mona Sahlin avgick som den med ansvaret att samordna landets strategi mot våldsbejakande extremism. Kritiken har funnits där hela tiden, hennes jobb har innefattat rätt svåra avväganden men också dåliga slutsatser. För visst har hon haft fel, flera gånger om faktiskt, men det finns fortfarande ingen anledning att hata henne för att hon hade det. Istället bör man ju som alltid föra ett samtal med argument som grund. Den eran borde ha tagit sin början igår när meddelandet om avgången kom.

För när hon nu åter har ertappats med fingrarna i syltburken är det som om gamla försyndelser kommer i dagen igen, allt går igen. ”Mona är ingen fifflare” sa hon själv en gång när Toblerone-gate fällde henne, nu visar gårdagens avslöjande (Expressen; Archive) att åtminstone i nuläget är hon just detta. Skatt och arbetsgivaravgifter ska naturligtvis betalas av de som är skyldiga är göra så. Här betalar hon först sedan Expressen har väckt frågan.

Att hon dessutom gör samma dumma misstag dubbelt (Expressen; Archive) upp är anmärkningsvärt. Falskt intygande är en brottslig handling, inget snack om den saken. Att göra det är åtalbart, inget snack om det heller. Vad det borde bli snack om är hur det kan komma sig att man gör ett misstag och sen ett till. Fortfarande kan jag inte känna den där ilskan, istället känner jag mig fortfarande tom. Frågorna om hur man kan begå misstagen är en sak, men varför gör man det två gånger om? Varför upprepar hon historien igen?

Soyer Repetition dans la sacristie avant la messeMona Sahlin är som en körrepetition, hon upprepar samma stycke igen och igen. Det är något av en tragedi att konstatera att hon nu har gjort samma sak igen som om inget har gått in. Repetitionen är nog mest som inför ett rekviem där de ”avlidna” är både Sahlin och Socialdemokratin Foto: Soyer – Repetition dans la sacrestie avant la messe – Wikimedia Commons

Istället för ilskan kommer eftertanken. Exemplet visar ju att alla djur är lika, vissa är mer lika än andra djur. Det visar också hur socialism i vardagen inte fungerar, folk är giriga av naturen. Eller förlåt mig, egoistiska kanske det borde vara. Det spelar liksom ingen roll hur mycket solidaritet man krystar ur sig, i slutet av dagen är dessa människor precis lika själviska som alla andra. De tänker på sig, sina barn, sina nära och kära och kanske också sig själva först, främst och alltid.

Socialism är en vacker tanke, det medger jag. Men den är idealistisk och färgad av den unga naiva synen på saker som närmast går att beskriva som oskyldig. Den är visserligen uppriktig i sitt credo att förändra orättvisor, men är den lika uppriktig när det gäller ärlighet? När teorin inte längre stämmer med verkligheten, uppstår ju moraliska dilemman.

Men det är väl därför den tilltalar just unga så mycket. Idealismen, kampen för rättvisan och att ha ett mål är lockande saker i det tidiga vuxenlivet. Dubbelt smärtsamt då att behöva konstatera att de fina och ädla idealen allt som oftast kolliderar med verkligheten. För faktum är ju att socialism må vara vacker, men den fungerar inte. Här dansar ju gårdagens exempel jitterbugg mitt framför våra ögon.

Socialdemokraterna som ändå förutom föräldrarna då förstås är den organisation som har uppfostrat Mona Sahlin till den hon är, borde också få ta på sig en del ovett av det som nu har inträffat. Om man växer upp i vetskapen om att allt är möjligt, inga gränser finns så finns dom inte heller. Makten har vuxit ihop med människan och alla som inte tycker som makten är en anomali. Det är därför som kollegor som Marita Ulvskog kan kläcka ur sig uttalanden om att all borgarnas maktövertagande kändes som en statskupp.

Det är alltså något djupt onaturligt som bubblar under ytan i Socialdemokraterna. Makten ses som nära nog självklar, allt annat är en avvikelse. Man bygger upp en infrastruktur med tidningar och nickande journalister som välvilligt skriver lismande artiklar och man drar sig inte ens för att politisera ämbetsmannakåren. Att vara partitrogen (Aftonbladet; Archive) ger till och med en extra skjuts i karriären. En fjärdedel av Sveriges befolkning lyfter inte ens på ögonbrynen åt detta faktum. Kanske kommer det att få sin ändring nu.

En MidsommarnattsdrömÄr det ett drama? Är det en tragedi? Eller är det rent av en komedi? Dramat kring Sahlin och Socialdemokraterna fortsätter och innehåller det mesta. Vad som är klart är att det vi ser kommer att fläcka båda för lång tid framöver. Foto: Affisch från Shakespears pjäs ”En Midsommarnattsdröm” – Wikimedia Commons

En del av oss reagerar. Förhoppningsvis är det med lugn och sans. Andra blir tvärförbannade dels för att de känner sig blåsta nu när maktens arrogans visar upp sin värsta sida. Men också därför att man så gärna vill fortsätta att tro på sin idealistiska dröm som nu har gått i kras. Det är det enda som återstår efter Mona Sahlins sorti, ilska eller vrede. Ilska över att makthavare inte kan leva som de lär, eller vrede över att en tanke ett ideal nu har spruckit från kant till kant.

För alla som vill fortsätta tro lär det alltså bli ett smärtsamt uppvaknande. Deras dröm har tagit slut, eller åtminstone fått en ordentlig törn. Vi som däremot opponerar oss mot människan eller yrkeskvinnan Mona Sahlin lär ha en hel del skadeglädje att yvas över. Men jag kan som sagt inte känna så. Anledningen är just att folks illusioner nu spricker vilket inte är roligt, men också därför att trots allt klanteri så innebär det en personlig tragedi för henne. Det enda som återstår är fortfarande alla frågor som varför.

För Mona Sahlin återstår en lång ökenvandring. Maktens pris ser tyvärr ut så. Det fungerar så länge man kan hålla locket på, men så fort sanningen uppdagas är priset högt mycket högt. Så gå i frid, men gör mig en sista tjänst. Lär dig något av det här. Att upprepa den värsta farhågan och att därmed infria folks fördomar eller omdömen är inte bra, inte ens smart. Så låt detta bli startskottet på något nytt. Annars är jag rädd att både Mona Sahlin och Socialdemokratin snart tillhör historien som de socialismens dinosaurier de är.

T RexBåde Mona Sahlin och Socialdemokraterna är precis som dinosaurier, de tillhör en förgången tid. Skillnaden är att Socialdemokraterna i motsats till T Rex vägrar att lägga sig ner och dö. De lever vidare med all den förvrängda mentalitet som ligger bakom sammanbrottet med Sahlin. Det är ju trots allt de samt hennes föräldrar som har försett henne med hennes värderingar. Foto: By Copyright © 2005 David Monniaux – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=494543

Löjesguiden nominerar idag två kandidater, Mona Sahlin och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Sahlin lyder: ”Det är tragiskt men ändå konsekvent att konstatera att du precis som så många av dina partikamrater inte kan leva som ni lär. Ideal är bra att ha, men bara så länge de är hållbara eller att man själv lever upp till dessa. Det gör snart sagt ingen sosse, inte heller du Mona. Därför är du en frustande kortdistanslöpare redo att springa mot målsnöret.”

För SAP lyder motiveringen: ”Ni kan fortsätta krysta ur er floskler, ni kan envist framhärda era ideal. Allt färre kan, om de inte har skolats till att tro, ens köpa ert budskap längre  så länge ni inte lever upp till samma stolta paroller själva. Ni har visat igen och igen att ni är hyckleriets högborg med den ena mer maktfullkomliga än den andre. I grunden är felet följande, det är alldeles för stort avstånd mellan vad ni säger och hur ni agerar både som parti och som enskilda i partiledningen. Det gör er till högoktaniga kandidater.”

Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

HatI Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdelhamid AbaaoudAbdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

FiskekrokTystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Kejsare Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”

När det smäller, smäller det dubbelt

Europa är under attack, gårdagens terrorattentat i Bryssel visar det om inte annat. Fienden är som så många gånger förr IS och den här gången slår man återigen till mot kommunikation och kollektivtrafik. Publika platser där mycket folk vistas är ett lockande mål därför att själva poängen är att se till att dådet tar så många människoliv som möjligt. Ju fler liv, desto mer braskande rubriker och desto fler darrande underläppar.

Här gäller det att länderna framför allt inom EU står enade, inte oense. Den enda som tjänar på det är IS som i än högre grad kommer att kunna söndra och härska. För det sorgliga är att de är här, om än tillfälligt så i varje fall för en tid och det är människor av kött och blod som får betala för det.

Tyvärr var det inte bara islamiska fundamentalister som lät bomberna brisera igår. Flera mediala sådana kom också dagen här hemma. Det var de gamla vanliga kan man säga, men det otäcka var att de delvis inte förstår och delvis skändar de döda och skadade en gång till.

Tweet Nils KarlssonDe smaklösa bomberna i Bryssel kontrades med mer välkryddade från olika debattörers håll. Nils Karlsson – egenutnämnd filosof – stod för dagens största bravad på Twitter. När han till sist var tvungen att ta ner tweetet var det med motiveringen att ”alla hade missförstått”. Foto: Twitter

Det var en Lena Mellin på aftonblaskan (Aftonbladet; Archive) som försökte relativisera det våld vi nu har sett genom att peka finger som för att säga ”titta, högern har historiskt stått för mycket mer våld”. Tur då att hon försvarar det öppna och fria samhället, man får ju vara glad för det lilla. Jag skulle gärna vilja höra henne lägga ut texten om hur IRA, ETA, Baader Meinhof, Rote Arme Fraktion, Abu Nidal, Fatah m fl kan härledas till ”höger”.

Mona Sahlin (SVD; Archive) fattade inte heller hon. Men visst kan hennes tankar så där inledandes se ut som om man gör något, men det hon inte förstår är flera olika saker. Hon förstår inte att vi är i krig mot en totalitär ideologi som står helt i kontrast till det demokratiska och öppna samhälle alla hyllar. Ett sånt krig kommer att ta lång tid att vinna och får inte bara utkämpas militärt. Denna ondska måste bekämpas på fler fronter.

För i lika hög grad handlar ett sånt krig om och den biten har vi redan förlorat, i varje fall tillfälligt, med tanke på vilken väg de här mörkermänniskorna väljer. Detta är en ideologiernas krig, ett krig som omfattar tankar inte vapen och den kampen måste föras med mer än Monas telefonslussar. Det är ett krig som handlar om filosofi i högre grad än kulor. Att återvinna tanken och få en ideologi att verka mindre attraktiv görs inte över en natt och definitivt inte med förmanande ord.

Vår statsminister förstod inte heller i gårdagens intervju i SVT Aktuellt:s 21-sändning. Hans slutsats var att visst är detta en attack på det öppna och fria samhället, men underströk också att Europas största terrorist fortfarande heter Breivik . Fortfarande spökar en ensam rättshaverist alltså till den politiska kompassen i statsministerns huvud så till den milda grad att han måste drista sig att tala om för varje svensk att Breivik definitivt inte var muslim.

BombdesarmeringMedan resten av Europa rustar sig för krig sitter delar av Sverige i en bubbla och kan vräka ur sig de mest hemska saker för att trivialisera och relativisera Foto: Wikimedia Commons

Jag kan inte nog fördöma detta uttalande, det är smaklöst och djupt kränkande för det offer som nu har skördats. Att  jämföra en ensam galning med en skruvad agenda, med en mycket målmedveten och våldsbejakande organisation som IS är bäst beskrivet som hur fel som helst. Löfven bör genast be om ursäkt för uttalandet. I det långa loppet är han nu kokt som statsminister.

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin, Lena Mellin och Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Verkligheten visar alltid varför den overklighet vissa människor lever i, aldrig blir långvarig. Den overkligheten gör er till fullfjädrade kandidater.”

Ingen pli i vår demokrati?

Att sätta pli på saker och ting dvs att rätta till och dra gränser tycks vara viktigare än någonsin i Sverige. Vi ställs inför så många nya utmaningar att dels myndigheterna inte har resurserna och lagstiftningen ibland inte är anpassad till situationen. En sådan ny situation är återvändande som kommer hem efter att hjältemodigt ha varit nere i Syrien och Irak och slaktat lite otrogna dvs återvändande jihadister.

JihadI värsta fall är detta dina nya grannar om inte kommunerna får den information de behöver för att kunna vidta åtgärder. Idag förhindras denna process av att polis och säkerhetspolis inte kan lämna ut uppgifterna eftersom sekretess delvis råder. Det hela är som vanligt en soppa. Foto: By Anne Look – http://www.voanews.com/content/mali_rebels_say_they_will_create_moderate_islamic_state/1120755.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=20267336

Bäst vore naturligtvis om de förbjöds att återvända men något sådant kan man inte förvänta sig i vår humanitära stormakt. Istället ska vi öppna våra hjärtan och ta emot dessa ”fredsduvor”. De ska ju till och med få hjälp med lägenhet och jobb som tack för sina insatser vid hemkomsten.

Nu visar det sig att byråkratisk regler dvs lagstiftning bakbinder också det lilla arbete som bedrivs för att stävja de värsta följderna av deras återvändande. De får ju inte bli förebilder eller rekryterare så att fler reser ner men det är precis vad som håller på att hända. I följande artikel (Aftonbladet; Archive-länk) kan det berättas att Mona Sahlin – Nationell Samordnare mot Våldsbejakande Terrorism – har varnat för att kommuner inte får in information om att återvändande befinner sig just hos dom.

I vanlig ordning undgår de istället radarn och kan om det värsta inträffar både börja förbereda terrorbrott och/eller rekrytera nya unga rekryter som ser upp till dem, hur man nu kan göra det. Kommunerna svävar i vissa fall helt och hållet i okunskap och får aldrig reda på att dessa unga män eller kvinnor har kommit hem igen. Problemet är att samordningen mellan polisen och SÄPO på ena sidan och kommunerna är bristfällig. Polisen kontrar kritiken med att det är så att uppgifter är belagda med sekretess som de måste följa.

Här sätter alltså lagen om sekretess hinder i vägen, det borde normalt sett vara bra att det finns något som heter sekretess. Hur skulle det annars se ut? Sjukhuspersonal som kunde delge allmänheten om kända personers åkommor eller kanske din släktings vore inte roligt att läsa om i skvallerpressen t ex. Det skulle tyvärr bli följden om man tog bort lagen så det är inget alternativ.

Istället måste man gå in i de enskilda paragraferna och medge undantag i vissa specifika fall t ex då det gäller rikets säkerhet. Motprestationen från kommunen kan vara att det är bara vissa personer som har behörighet till uppgifterna och själva har tystnadsplikt. Informationen som sådan måste däremot fram. Här måste man alltså arbeta mycket hårdare med samordningen mellan olika samhällsinstitutioner för att jobbet ska bli framgångsrikt och värt mödan.

SisyfosOm vi inte likt Sisyfos vill släpa samma sten upp för branten igen och igen vill det nog till att det händer något rätt snabbt med samordningen mellan myndigheter och de hinder som idag uppstår i arbetet. Med den nuvarande regeringen är det dock rätt kört Foto: Wikimedia Commons

Det som det hela kokar ner till är att vi har en otidsenlig lagstiftning som omedelbart borde granskas för att kunna ändra delar av just sekretesslagstiftningen. Det här är ganska bråttom med så arbetet hade behövt startats i förrgår. Jag är dock inte hoppfull med den nuvarande statsledningen som är en bunt glada amatörer som snart är de enda som tror på sin egna politik. Bra att det är någon som gör det i varje fall.

Ett annat skäl som polisen pekar på är att man i den nuvarande situationen är hårt ansträngd och ibland helt enkelt inte hinner. Den situationen kan vi också tacka regeringen för. De har ju först vimsat hit och dit i migrationsfrågan. Först skulle det i stort sett vara öppna gränser. Inte ens när polisen tidigare började varna (SVT; Archive-länk) för vad som höll på att hända lyssnade man från statsmakten.

Efter en tid med ren strutsmentalitet från regeringens sida kom så omslaget, landets gränser stängdes (DN;Archive-länk) istället landet. Än en gång visade regeringen att de var prästens lilla kråka i svensk politik. Nu ska de istället ställas inför en utmaning nästan lika stor som själva migrationen. Det kan bli mycket spännande att se hur de ska lösa den här knuten.

KnutFramtiden får utvisa men det ska bli intressant att se hur regeringen löser den är knuten. En av de sämsta regeringarna landet har sett på länge lovar inte mycket. Foto: Av David J. Fred – Transferred from en.wikipedia to Commons.(Original text: Self-created, en:Nikon D70, uploaded by creator of image), CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1927058

Löjesguiden nominerar idag landets nuvarande och förra justitieminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Tyvärr upprepar sig historien igen och igen. Situationer och förutsättningar ändras, men inget händer på motsvarande front i lagstiftningen. Nu har vi fått ett konkret exempel på hur ett rent av livsavgörande arbete förhindras på grund av att regler är otidsenliga. Jo, det tar tid att ta fram nya men det arbetet borde ha startats i förrgår. Eftersom det inte har gjorts är ni båda formidabla foliehattskandidater.

Vad dom säger i mungipan!

Paris är en ockuperad stad under trycket av de vidriga handlingar som utfördes på fredagen. Människor är i chock och naturligtvis som omskakade människor blir så småningom, är vi alla förbannade. Det har helt enkelt blivit dags att kasta ögonbindlarna och se med lite mer öppna ögon på det som hände. I den bilden finns tyvärr inte längre plats för den syn som många gett uttryck för på senare tid i migrationsdebatten.

För dessvärre tycks det finnas kopplingar mellan migrationen och terrorn och då kan man bara reagera på ett sätt. En sån koppling är att åtminstone en av de dödade terroristerna tycks ha kommit från Syrien via Grekland så sent som tidigare i år. Därmed har en tes åtminstone delvis bekräftats. Den går ut på att Daesh nu passar på att smuggla in krigare in i Europa gömda bland flyktingskarorna för att kunna utföra just det som hände. SKULLE den tesen stämma kan flyktingströmmarna inte längre rättfärdigas.

Migrerande GässMIssförstå mig rätt, jag har inget emot migration men dagens mängder ställer samtidigt till med problem. Identifikationen har brutit samman och nu kan vi ha terrorceller inne bland oss Foto: ”Migrating geese near Oregon coast (6366883475)” by U.S. Fish and Wildlife Service Headquarters – migrating geese near Oregon coastUploaded by Dolovis. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Det här uttalandet har gjorts av Grekiska myndigheter om mannens flyktingstatus och hur han har kommit in:

”Uttalande av biträdande minister för Citizen Protection Nikos Tosca om terroristattacker i Paris. Biträdande minister för Citizen Protection Nikos Toskas meddelar följande:
”På det gäller den syriska pass finns på platsen för terrorattacken. Vi tillkännager att passinnehavaren hade gått från Leros på 2015/03/10 där identifierade baserat på EU: s regler, som beslutades vid toppmötet om flyktingfrågan.Vi vet inte om passet kontrollerades av andra länder som sannolikt kommer att föras av innehavaren.

Vi kommer att fortsätta det mödosamma och ihärdigt arbete under svåra omständigheter för att garantera säkerheten i vårt land och Europa, insisterar på fullständig identifiering av passerar genom flyktingströmmen. ”

(texten är översatt från Grekiska med hjälp av Google Translate eftersom ingen översättning finns och kan därför innehålla fel. Länken till hemsidan med originaltext hittar du här.)

Därmed inte sagt att det upphittade passet skulle kunna kopplas direkt till en av attentatsmännen men SKULLE det vara så kommer det få långtgående konsekvenser. Det nya är att tesen om IS-krigare skulle komma ett steg närmre att bli bevis. En annan besvärande omständighet är det faktum att förra gången det small i Paris under Charlie Hebdo-attacken, visade det sig att flera inblandade var återvändande stridande från IS Syrien. Mer om den uppgiften i SR.

Det blir alltså rätt svårt för våra politiker att förklara varför vi skatteboskap ska ställa upp med lägenheter, jobb och etablering i samhället åt människor som i värsta fall också kommer tillbaka för att planera terrordåd och ta igen sig. Hur man kan utsätta medborgaren för detta visar på vilken nivå dagens politiker står på och detta gäller de flesta partier.

ISTänk så olika det kan vara. Det ni ser på bilden har fördömts av flera Brittiska imamer som har belagt britter som reser ner för att strida med en fatwa. Här hemma får vi knappt uttala kritik mot det fruktansvärda, än mindre fördöma dessa satans mördare Foto: Expressen

Det är som om vi vägrar att se sanningen, som vi inte vill ta in. Antingen är svensken så ideologiskt färgad att man inte ser, eller också är vi mer intresserade av att stoppa huvudet i sanden. Inget av detta kommer dock att hjälpa. Sydsvenskan har tagit upp detta i en intressant artikel  (unvis.it) där terroristexperten Magnus Ranstorp intervjuas.

I intervjun ger han ger en helt annan syn på problemet än media i övriga landet vill ge oss. Inte så undra på kanske, vi skatteboskap ska ju förvägras sanningen också i den press som alltmer får Pravda att se ut som frihetens fyrbåk. Där heter det alltid att Sveriges beredskap är god, hans budskap är att Sveriges politiker är naiva och inte förstår vidden av det vi nu ser.

Ett exempel på det är Mona Sahlins ”djärva” grepp att bemöta radikalisering med telefonlinje. Visst, för de anhöriga som är rädda och vilsna kan det ju kanske fungera. Men tror någon på fullaste allvar att personen i dramats centrum lyfter på luren för att som på ett AA-möte säga ”Hej, jag heter Mustafa och jag är radikaliserad muslimsk terrorist”? Där måste nog Sahlin komma fram till betydligt bättre lösningar än de vi sett hittills.

Svenska politiker vill ju gärna framstå som ansvarsfulla och statsmannamässiga, särskilt regeringen har ju ett behov av detta, men samtidigt är de en del av problemet. De vill inte se verkligheten för vad den är och ibland är de till och med ett hinder. Detta beror mycket på valet av samarbetspartners som ställer till det så till den milda grad att dagens regering närmast går att likna vid en buklandning.

Kraschlandning TomcatDagens regering är som en kraschlandning utan någon som helst kontroll. De få åtgärder de vidtar har liten eller ingen effekt. Foto: Wikimedia Commons

Ett sånt exempel är när Miljöpartiet nästan tabubelägger all inskränkning av dagens migration trots varningstecknen. I deras värld finns helt enkelt inte ens en begränsning. Vänsterpartiet är också dom inne på samma linje och snart är sossarna gisslan i den soppa de själva har skapat. Det är den soppan som i dagligt tal kallas ”regeringen”. Den fungerar ju som bekant inte alls och måste få respass om arbetet mot terror och terrorresor ska kunna komma igång på allvar.

Tyvärr har Ranstorp helt rätt i sin kritik. Vi förstår nog inte hur dåligt just den här biten fungerar, en indikator på detta är att Sverige står för flest ungdomar per capita som har rest ner för att strida för Daesh. Många fler uttrycker beundran för en organisation som är rent fascistisk. Här har vi ett jättearbete att genomföra samtidigt som i varje fall vissa myndigheter går på knäna under migrationens tryck och andra håller på att knäckas under oket.

Det värsta är dock att en del svenskar med godheten för ögonen också försöker att kväsa den kritik och debatt som måste komma i kölvattnet på det inträffade. Det här är helt enkelt en ödesfråga som måste få en lösning istället för att stoppa huvudet i sanden. Vi kan inte äventyra människors säkerhet längre därför att andra intressen drar åt ett annat håll, ett mycket farligt sådant kan tilläggas.

Det blir inte heller bättre av att radikal islamism har kunnat flytta fram sina positioner i det svenska samhället genom att dels bära offerkoftan och hjälper inte det använda det magiska ordet ”rasism”. När man gör det blir en del politiker så nervsvaga att de genast går med på alla krav. På så sätt har hatpredikanter och antisemitiska budskap kunnat spridas också här och med stöd av skattebetalarnas pengar dessutom.

GarnnystanVill du vara riktigt pk kan du skänka bort ett garnnystan med instruktion om hur man virkar en offerkofta. Snart spatserar alla minoriteter omkring med en sån och ställer krav trots att de är just en minoritet, svenska politiker vill ju inte framstå som rasister. Ett bättre tips är att ställa rättmätiga motkrav Foto: ”Several packages of yarn” by pixelverve.com – http://www.pixelverve.com/raen/2004/07/mini-stash-addition.html. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Ett exempel på sådan offerkofte-mentalitet var den som DN kunde berätta om där Mahmoud Aldebe för Sveriges Muslimska Förbund krävde särskild lagstiftning som gällde muslimer i Sverige. Bland annat skulle skilsmässor  mellan muslimska par godkännas av en imam, kommunala skolor skulle undervisa muslimska barn i hemspråk och religion i separata grupper, och flickor och pojkar skulle inte få simundervisning tillsammans.

Många av dessa krav bryter mot vår kulturella grund och det vi har uppnått med över hundra år av minskat inflytande från kyrkan. Nu skulle vi alltså åter få se en annan religion lägga beslag på bestämmanderätten över det acceptabla och oacceptabla. Fnordspotting har i vanlig ordning bloggat utmärkt om det svenska samhällets beröringsskräck för det så kallade rasistiska. Det är nämligen inte rasism att be ett trossystem att anpassa sig till ett samhällssystem istället för tvärtom, punkt.

Nej, jag ska inte spela rollen som alarmist men det finns många frågor som måste få både svar och en lösning inte de undanflykter vi hittills sett. Partiernas oenighet eller likgiltighet inför det som nu händer har bara lämnat initiativet åt Miljöpartiet och Vänsterpartiet som därmed har fått mer inflytande än de har mandat till. Det är dags för svenska politiker att i verklig mening leva upp till det ansvar de en gång valdes till att ta. Fimpa de två extremisterna i svensk politik är ett sånt konkret exempel.

Att de låtsas som om de tar det hjälper inte, eller än värre att de tar det genom att lägga sig platt inför krav främmande för vår kultur. Det gör mig inte till rasist eller islamofob, det är jag nämligen inte, men det gör mig däremot till större realist än de flesta svenska partier i dagens samhälle. Dags för nystart, helst utan svensk vänster eftersom deras resultat visat sig vara rena draksådden.

Paolo UccelloKlart är att dagens politik inte kan fortsätta, den draksådd den lämnar efter sig kommer vi få bära hundhuvudet för i generationer framåt. Ändring tack Foto: ”Paolo Uccello 049” by Paolo Uccello – The Yorck Project: 10.000 Meisterwerke der Malerei. DVD-ROM, 2002. ISBN 3936122202. Distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH.. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag samtliga riksdagspartier samt hela regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Sluta mumla i mungipan och börja prestera. Attentaten i Paris visar att tiden håller på att rinna ut och att situationen är långt ifrån under kontroll. Ni har ett ansvar, det är därför vi har allmänna val så vänligen lev upp till det. Annars är det nog så som jag fruktar, ni är precis så usla och odugliga som man kan förmoda. Det gör er till fullfjädrade kandidater till priset.”