Du sköna framtid?

Vi brukar vid nationaldagsfirande påminna oss om hur lyckligt lottade vi är. Inget undantag den här gången heller när Urban Ahlin intog Skansens scen under evenemanget som firades med kungen, statsministern och andra politiska potentater närvarande. Talmannen valde att lägga tonvikten på svenska flaggans firande, våra nordiska grannar och hur fina de är och att hylla vårt öppna samhälle med vår öppna attityd. Mycket koncentrerades på demokrati trots att den idag är kraftigt ansatt av just samma etablissemang som satt där.

Länk till inslaget från SVT. Urban Ahlin knöt därmed an till en gammal idé hos just Socialdemokraterna nämligen den om det nordiska samarbetet. Så mycket för internationalismen som man hyllar så inom samma parti därför att hade han varit det i själ och hjärta hade han också tagit upp samarbetet och vikten av detta inom EU. Men inget om denna organisation, inget om medlemsländerna och vikten av samarbete över gränserna där alltså.

Birigitta Andersson var stolt över att vara svensk och det finns i viss mån anledning att vara. Men Urban Ahlins beskrivning och bild är knappast den som stämmer. Politik som att sälja korv är som att ge svensken fingret.

Det finns dock en annan rätt illavarslande tendens i allt vurmande för vårt avlånga land. Inte för att jag tycker att vi inte borde vurma för landet men det är beskrivningen jag vänder mig emot. Urban Ahlin talar om öppenheten, men vi har allt mindre av detta. Han talar om demokratin och återigen kan jag bara konstatera att den blir allt mer en bristvara (Nyheter24; Archive).

Det är till och med så illa ställt på demokratins område att själva ordet ”demokrati” av vissa tycks ses som en ren vänstertolkning (Ung vänster förklarar ekonomisk demokrati; Archive). Det finns skrämmande tendenser och de kommer nästan alltid från vänster i vårt land. Tanken är förstås att muta in ett synsätt och sätta lika med-tecken mellan ”vänster” och ”demokrati” för att de ska bli synonyma med varandra. Att de inte är det spelar som vanligt mindre roll.

I politikens värld och också Socialdemokraternas är framtiden en viktig faktor. Den måste också den målas i så ljusa färger som möjligt. ”Landet är på rätt väg” är ett återkommande tema (DI; Archive) för vilken makthavare som helst. Återigen har sanningen ingenting med budskapet att göra, budskapet är helt enkelt det överordnande. Men är framtiden så ljus som man vill ge skenet av? Nej, här finns betydande problem tyvärr!

Kalla mig gärna alarmist men det är dags att tala om sanningen, inte den tillrättalagda varianten som så gärna trummas ut genom media. Bara några dagar innan Urban Ahlins nästan frireligiösa tal trummas in i våra medvetanden tillkallas ett polispådrag till Matteusskolan på självaste Södermalm i Stockholm. För dig som inte bor i staden så är Södermalm mediamänniskornas och de arbetarklass-aspirerande medelklassungarnas egna Mecka. Där huserar hela pudelns kärna av godhetsrörelsen.

PudelSödermalm är som pudelns kärna eller den del som sitter längst till vänster. Från hundens perspektiv sett blir det närmast a-hålet och det är nog en träffande allegori. Södermalm är nämligen stadsdelen i Stockholm som huserar 95 % av godhetsrörelsen och stadsdelen där medelklassungar får leka proletärer. Allt medan proletärerna för länge sedan flyttat därifrån på grund av kostnaderna. Foto: By Belinda – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2427682

På torsdagen i förra veckan tillkallades just till denna stadsdel en polispatrull där en 15-årig nyanländ under knivhot (SVT; Archive) uppträdde aggressivt mot en fritidsledare. Under 2 timmar satt vettskrämda ungar instängda med utegångsförbud på grund av risken medan polisen gick igenom skolan. Till sist kunde man omhändeta personen och ta in denne på förhör. Under dessa två timmar satt orolig föräldrar som på nålar och undrade vad som hände. Lite ironiskt att det var just mediamogulernas egna små telningar som blev offren.

Tyvärr är detta inte det enda exemplet om ohållbara situationer från skolans värld. Larmen (TV4; Archive) kommer mest hela tiden och från hela landet (SVT; Archive). Men det här är bara från skolans värld, sen har vi etniska och religiösa konflikter som också de har flyttat in. Hot (SVD; Archive) och våld (Jönköpingsposten; Archive) har blivit vanligare och detta sker ibland på asylboenden rakt under näsan på myndighetsrepresentanter.

Vissa som Nuri Kino börjar med all rätt fråga sig vad asylrätten är värd när sånt händer. Att fly förföljelse från ett land, hamna i ett annat där asyl och skydd utlovas bara för att hamna i samma soppa som i det gamla landet med samma människor som står för samma hot är inte asyl, det är en falsk förhoppning. Humanisterna, eller det de påstår sig stå för, har alltså lyckats skapa en situation som bäst beskrivs som anti-humanistisk. Snyggt jobbat!

Vilken tur då i den nuvarande situationen att vi har en så handlingskraftig regering som både vet och gör sitt jobb. Nej skämt åsido, den fortsätter det den är bäst på – att miss- lyckas. Deras trumfkort hette Anders Ygeman, han framställdes som en handlingens man när han deklarerade att 80 000 personer utan asylskäl skulle avvisas (SVT; Archive). Vi vet vad som hände, av dessa blev det en rännil. Vi får vara glada om han lyckas avvisa ens 80 personer. De flesta länder har redan stängt dörren (Bloggen Cornucopia) för återvändare.

DörrAnders Ygeman lovad runt men höll tunt. Nu upptäcker han den smärtsamma vägen att länderna varifrån en del asylsökanden kommer ifrån nu har stängt sina dörrar och ingen kommer tillbaks. Sverige står nu med flyktingar utan asylskäl men som inte kan skickas tillbaka. Foto: Wikimedia Commons

Vår regering är ett skämt, vi kan dagligen se resultatet av dess misslyckanden och när de äntligen tillfälligt får tummen ur a-hålet misslyckas de igen. Inget hopp där alltså, men det gäller ju fortfarande att utmåla framtiden i ljusa pastellfärger. I den processen är Urban Ahlin en lydig och lojal sosse som tar varje tillfälle i akt och utmålar allt i färger som inte stämmer.

Men regering är inte färdig där, de fortsätter det de påbörjat nämligen att straffa svensken så långt det är möjligt. Vapnet den här gången heter skatt och ”du tror du ska få något för pengarna men tji fick du”.

För med världens högsta skatt tror man väl kanske i ren inbillning att det också ska ge något tillbaka. Men när återbetalningen är liktydig med sämre samhällsservice som överfulla sjukhus (SVT; Archive), en underbemannad poliskår (SVT; Archive), kvinnomiss-handel (TV4) på asylboende som dessutom ignoreras därför att resurserna att utreda antagligen saknas så har samhällskontraktet brutits. Långsamt glider samhället ner i ett svart hål där välfärden (Bloggen Uvell) helt riktigt alltmer ifrågasätts.

Medborgare som straffas dubbelt blir nästa tunga på vågen. Först drabbas de av brott, sen straffas de en gång till. I exemplet med avvisning från en campingplats (Hallsta/Sura; Archive) kan ju verka som ett trivialt exempel, men underskatta aldrig en kränkt människas ilska över hur de blir behandlade. Samhället kommer helt enkelt allt närmre ett slags inre sammanbrott. Denna process blir naturligtvis inte bättre av att människor både känner sig rättslösa och kränkta.

FullStraff av de skyldiga, i bildens fall offer för överdrivet drickande, är oftast ingen trevlig affär även om det ibland behövs. Men att straffa de redan utsatta är än mer magstarkt. Samhället upplöses atom för atom och när vi dessutom inte ser nyttan med en välfärd som inte ger något igen ligger också modellen risigt till Foto: Av William Andrews – Old-time punishments by William Andrews. 1890 p140 archive.org, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14138001

Frågan blir alltså till sist hur regeringen ska lösa den situation de själva var så dåliga på att  hantera under förra året och som nu drabbar landet med full kraft i form av ännu mer ohanterliga problem? Svaret är enkelt, det kan de inte och anledningen är lika enkel den. De är helt enkelt oduglingar som inte längre förmår att lösa problemen. Den här regeringen består till 101 % av rena klåpare helt enkelt.

Socialdemokraterna går långsamt mot ett sammanbrott, miljöpartiet måste spendera allt mer tid åt att läka såren från månader av kris och vänsterpartiet är helt enkelt för verklighetsfrånvända för till och med svenskt samhällsliv. Det är alltså dags att säga nog är nog, inte att måla upp framtiden i bjärta färger och med fagra löften som ändå kommer på skam.

Det här sätter fokus på oppositionen som måste börja agera istället för att resignera. Första bästa tillfälle att fälla regeringen borde tas vara på och gör man inte det, oavsett om detta måste ske med sverigedemokraternas hjälp eller inte, är att försätta ytterligare en chans. Det är något det här landet snart inte längre har råd med.

RingDagens Sverige behöver någon som agerar istället för att resignera. Hittills har vi sett lite eller inget av detta från vare sig regering eller opposition. Det är till och med viktigare att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, det är så illa samhället är ställt på vissa områden. Foto: By Adonart – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45647566

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få gånger i världshistorien har en regering misslyckats i så många frågor som denna. Att den över huvud taget har fått tillåtas att sitta kvar är nära nog lika kriminellt det. Det gör regeringen till fullödiga kandidater till priset.”

Annonser

Regeringskris?

Sverige kan ha en annalkande regeringskris på gång. Inte mig emot, det är i så fall Miljöpartiet som skulle tåg ut och vad jag tycker om dom ska jag inte uttrycka i ord. Själv ser jag det helt enkelt som det bästa som skulle kunna hända. Brytningen S+MP är till och med något som borde hänt förra året efter Åsa Romson berömda tal i Almedalen.

Den nya situationen som har uppstått i kölvattnet på regeringens beslut om migrationsstopp där det visade sig att frågan har splittrat Miljöpartiet långt ner i maskrosrötterna. Läs mer om upproret i artikeln (unvis.it) i Expressen. Det har gått så långt att medlemmar har lämnat partiet som ges exempel på här i Expressen (unvis.it). Den alltid lika suveräna bloggaren Fnordspotting har skrivit om miljöpartiets nya dilemma.

MaskrosFrågan är om inte avgasrören i MP har hamnat ur askan i elden. Överenskommelsen med s i migrationsfrågan kan bli en Pyrrhusseger som får partiet att åtminstone lämna regeringen och kanske också spricka. Foto: ”DandelionFlower2” by UpstateNYer – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Det interna upproret har nu nått regeringskansliet. Chrisitian Valtersson har hittills varit politisk sakkunnig i statsrådsberedningen för Miljöpartiet, det är han inte längre. På grund av överenskommelsen lämnar han nu posten, DI har skrivit mer om händelsen. Händelsen visar alltså att detta inte bara är ett problem som handlar om väljarna och medlemmarna på lokalt eller ett individuellt plan.

För partiledningen kommer det nu som en obehaglig överraskning att sprickan går hela vägen upp i partitoppen och att folk dessutom går så här långt i sitt motstånd. Det skulle till och med kunna visa sig att partiet håller på att spricka inifrån över frågan. Den klara skiljelinjen går ju mellan pragmatiker som ser makten som det viktigaste och de som ser principerna och sakpolitikens innehåll som det viktigare.

De båda avgasrören Åsa Romson och Gustav Fridolin välkomnar säkert inte nyheten. De båda är starkt ifrågasatta efter överenskommelsen men också för andra saker. Utåt försöker man att hålla en god min men inåt och också utåt från vissa håll, har det ibland låtit annorlunda. Bertil Torekull var en av dem som tog bladet från munnen angående Åsa Romson och han gjorde det publikt i Expressen (unvis.it). Kritiken efter artikeln var stenhård men mot Torekull, inte Romson.

Också inom mer militanta falanger inom miljörörelsen har framför allt Åsa Romson fått klä skott för kritik. Det har bland annat hetat att hon har talat med kluven tunga när hon har föreslagit mjukare linje när hon har argumenterat för en senareläggning av avgaskraven än vad som har varit EU-kommissionens linje. Mer om den saken kan man läsa om i Miljöaktuellt.

MarscheraDe mer militanta inom miljörörelsen är också på marsch. Man menar dels att miljöpartiet har sålt ut sina värderingar och från andra håll hörs signaler om svek i sakfrågor som utsläppen. Foto: Wikimedia Commons

Regeringsmakten kan alltså ha visat sig bli en Pyrrhusseger (Wikipedia) för Miljöpartiet. Priset kan ha blivit för högt och nu gäller det för de två avgasrören att visa ledarskap om man ska kunna hålla ihop det som återstår av partiet. Hittills har dock ingen av dessa visat ett enda tecken på förmågan att leda så oddsen är nog ändå rätt låga om striden skulle trappas upp.

Hittills har ju ”ledarskapet” visat sig något valhänt. Åsa Romson har gjort det ena mer förvirrade uttalandet efter det andra, exempel här (unvis.it) från SVD. Gustav Fridolin har mest sysslat med plakatpolitik och att dölja det faktumet att han misslyckats med skolan som han lovade att fixa på 100 dagar. Mer om det misslyckandet på Expressens debattsida (unvis.it).

Ett  sånt parti i regeringen är enligt mig så pass magstarkt att det bästa som kunde hända är just att Miljöpartiet lämnar regeringen och att Löfven söker andra krafter att regera med. Den här gången bör hans utgångspunkt vara partier som är beredda att ta ansvar för landet istället för att slita sönder det med felaktig politik. Något som utesluter både MP och V. Men kanske kommer tomten nu med en förtida julklapp, Miljöpartiets uttåg vore det bästa som kunde hända i varje fall i min värld.

Gordisk Knut

Miljöpartiet har ställts inför en rätt trasslig situation. Man måste bemöta och lugna kritikerna samtidigt som man ska leva upp till det som just för kritikerna är det oacceptabla. Mitt i soppan ska två avgasrör som hittills inte visat större ledarförmåga styra upp ett parti i fritt fall. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Regeringsmakt är detsamma som ansvar, något ni har visat ett klart underskott på. Där det borde funnits kunskap finns plakatpolitik, där det borde funnits ansvar finns tramsigheter och där det borde finnas insikter finns verklighetsförnekelse. Tre faktorer som borde utesluta er från all makt men ändå inte gör det. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”