Ränderna går inte ur

Ränderna går ibland som bekant inte ur. Det spelar ingen roll vilken respektfull yta man försöker dölja sig under, faktum är faktum. Sanningen har en nästan otäck förmåga att alltid komma i dagern till sist. Det är det faktumet som nu har drabbat vänsterpartiet. Deras historia, deras ställningstaganden och deras oförmåga att klippa banden till det gamla kommer nu fram i öppen dager.

Den åttonde juni, lägg det datumet på minnet eftersom det är ett skammens datum. Det var då Europaparlamentet röstade igenom en resolution där den alltmer auktoritära utvecklingen vi ser i Venezuela fördömdes. Regimen pressade av ökande inflation och sjunkande BNP, tar nu till alltmer desperata knep för att kunna behålla makten. Brott mot de mänskliga rättigheterna (Amnesty) och allt mindre demokratiska rättigheter är några av de knep regimen omger sig med.

I omröstningen var det en grupps röster som saknades, vänstergruppen i parlamentet lade helt enkelt ner sina röster. I denna grupp hittar vi alltså vänsterpartiet (Expressen; Archive) som alltså hellre valde att lägga ner sin röst än att markera mot antidemokratiska strömningar. Vänsterpartiet kallar sig ”demokratiskt” men när man skrapa på ytan är det alltså antidemokratiska krafter man stödjer. Ett mysterium som återstår för Jonas Sjöstedt och alla andra inom partiledningen att förklara.

European Parlament BrysselI det här rummet utspelades dramat i vänsterkretsarna under onsdagen. Det var då man la ner rösterna hellre än att kritisera regimen i Venezuela för dess alltmer diktatoriska åtgärder och envåldshärskartendenser. Vänsterpartiet som ingår i gruppen har därmed fullbordat en stolt tradition som har följt partiet från första dagen – stödet för vänsterdiktaturer Foto: Wikimedia Commons

Det här fenomenet upprepar ju sig dessutom igen och igen så det finns all anledning att granska partiet. Det började med  Kirunasvenskarna (Forum För Levande Historia). Det fortsatte med pengar och stöd från dåvarande Sovjetunionen (Timbros). Lögnerna från partiledaren Lars Ohly (DN; Archive) om hans uttalanden om både öststats-diktaturer och Berlinmurens fall var iögonfallande. Sista exemplet är partiets koppling till den totalitära regimen i Nordkorea (SVT; Archive). Partiet med en kuslig historia minst sagt.

Går vi tillbaka i historien och tittar på just fallet Venezuela så är ju vurmen för det ”socialistiska experimentet” som det kallas, kompakt inom vänsterpartiet. Så här lät det t ex när förre partisekreteraren Alice Åström uttalade sig i Newsdesk om landet 2004. Det så kallade ”demokratiska” landet Venezuela hade redan då börjat strypa fri media som du hittar länk till här under. Alice Åström borde också ha läst rapporten från Human Rights Watch innan hon uttalade sig. Den missade hon dock som av en händelse (?).

Hon borde också ha läst rapporten ”journalistiken under belägring” som du hittar länken till längst ner i inlägget. Det missade både hon och vänsterpartiet att göra vilket är lite talande i sammanhanget. Den talar nämligen om allt det som vänsterpartiet förmodligen inte vill att folk ska få reda på, och också om det som de naturligtvis aldrig talar om. Pinsamma fakta bör ju inte omnämnas när man har med diktatorer att göra.

Återigen är det alltså som om ränderna inte går ur. Samma vänsterparti har gråtit krokodil- tårar över en blodbesudlade diktators död när Hans Linde skrev följande hyllning till envåldshärskaren på partiets hemsida (Archive). Inte heller Ung Vänster (Hemsidan; Archive) skrädde på orden i sin epitaf över en sörjd men i mina ögon förbrukad ledare. Detta trots vetskapen om ett land som fängslar journalister och inskränker fri media från att kunna verka.

Trabant 601 SÖsttyskland var ett av de länder som stödde dåvarande VPK (numer V) och där tillverkades också Trabant. Precis som bilen på bilden tycks inte ränderna gå ur heller hos vänsterpartiet Foto: By ilovebutter from Houston, TX, USA – Side of our Trabant, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12442377

I båda fallen riktade man in sin hyllning på arbetarklassen som äntligen hade involverats i samhället med de ”storartade socialistiska experiment” som hade genomförts. Ingenstans ett enda ord om de oppositionella som hade arresterats, de TV-kanaler som hade tystats eller det ekonomiska förfall som nu har drabbat Venezuela (DN; Archive) fullt ut och som redan då hade påbörjats. Kaoset vi nu ser i landet är alltså ett direkt resultat av samme Chavez vanstyre och detta är vad vänsterpartiet hyllar!

Galenskaperna inom vänsterpartiet går dock som vanligt så mycket mer på djupet. Fyra vänsterpartister, alla från region Skåne, skrev nyligen följande debattartikel (Sydsvenskan; Archive). Läs gärna Mats Skogkärs kommentar till artikeln som följer direkt under. Artikeln gick i varje fall ut på det som vänsterpartiet klassiskt sammankopplas med, kritiken av och avståndstagandet från kapitalismen.

Artikeln bygger på konspirationsteorier om att internationella oligarker har samverkat för att hålla priset på olja nere. Syftet med detta har varit att få Venezuela på knä. Revolutionen ska smutskastas och fås att misslyckas. Artikelförfattarna erkänner alltså att det rör sig om en revolution och de stödjer den! Hur dessa tankar och uttryck av åsikter rimmar med demokratiska ideal återstår att förklara för både vänsterpartiet och de enskilda artikelförfattarna.

I vanlig ordning hittar man alla andra förklaringar än den rätta. Hade de läst på sin läxa, hade de kommit fram till att Opec inte längre förmår att balansera världens oljeproduktion. Detta beror i mångt och mycket på medlemsländernas olika behov. Ett land som Irak för ett kostsamt krig mot IS och ökar därför sin produktion. Beslutet har alltså extremt lite med en världsomspännande konspiration mot Venezuela att göra.

The Assassination of Karadjordje 1863 National Museum BelgradeKonspirationsteorier är alltid roande att läsa eftersom de aldrig innehåller ett endaste spårämne av bevis men däremot påståenden. Nu har vänsterpartiet Skåne gett sig in i denna (o)roande bransch me sitt inlägg i Sydsvenska Dagbladet Foto: Av Mór Than – History paintings. Than., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45350661

Resultatet har blivit en överproduktion (Affärsvärlden; Archive). Det är alltså vare sig den judiska världskonspirationen,Illuminati eller trädgårdstomtarnas riksförbund som ligger bakom. Men precis som konspirationsteoretiker tycks vänsterpartister tro på vilken dynga som helst, bara det passar ett syfte så. Vänsterpartister är till och med som synes upphovsmakaren till en och annan ny. Här slår de med andra ord ett hårt socialistiskt slag för den speciella form av galenskap som konspirationsteorier utgör.

Det vi ser som dagens vänsterparti, skiljer sig alltså  lite eller inget från det gamla öststatsvurmande parti vi en gång såg. Den enda skillnaden är att man har hittat en ny kelgris, en ny socialistisk diktatur och en ny fixstjärna för sina antidemokratiska ideal. För antidemokrater är de trots sin falska flagg. Det är samma oförmåga att omvärdera sina ideal och samma ovilja att klippa banden till ett gammalt tänk och beteende som ligger till grund för detta.

De kan alltså påstå sig värna demokrati men detta är bara läpparnas bekännelse. I akt och mening är det samma gamla Leninistiska arv som de är fanbärare av. Omröstningen i Europaparlamentet handlade snarare för deras del om de skulle svika eller stödja en likasinnad socialistisk diktatur. De valde det senare men på den feges vis på ett sätt så att det inte skulle bli alltför uppenbart att det är ett stöd och inget annat.

Cirkeln är därmed sluten. Stöden för diktaturer då, är ett stöd för diktaturer idag. Allt vänsterpartiet kräver är att diktaturen har rätt färg och ideologi så är allt förlåtet. Idag är partiet på frammarsch i opinionen, mycket tack vare miljöpartiets genomklappning som har gjort att en hel del väljare har flytt det partiet. Det är en oroande trend med tanke på vänsterpartiets sanna natur. Det är därför hög tid att börja avslöja dem för vad de är, antidemokrater i snällsocialistisk mysdräkt som ett kamouflage.

KamouflagePrecis som den här lilla gynnaren är vänsterpartiet mästare på att kamouflera sitt rätta jag. De är antidemokrater, men påstår sig vara demokrater. De vurmar mer än gärna för den och stödjer gladeligen diktaturer med ”rätt” ideologisk färg. Foto: By Adrian Pingstone – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=518797

Löjesguiden kunde inte ha fått ett högre nöje än att få nominera vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att inte leva upp till de ideal ni påstår er stå för har blivit något av ett kännemärke för just vänsterpartiet. Ni säger att ni står för demokrati men ger ert indirekta eller ibland direkta stöd till diktaturer. Ni påstår att ni kämpar för den lilla människan men ger ert stöd åt politisk ofrihet och direkt nöd. Något som alltför ofta drabbar den lilla människan först och hårdast. Få saker kunde ha gjort någon mer värd nomineringen än detta.

Journalistiken under belägring

Annonser

Historieskrivning från helvetet

Vissa gånger när man öppnar tidningar, följer debatter eller ser uttalanden kliar man sig i huvudet och undrar om folk lever i parallella universum. Det är den postmoderna agendan som ger sig till känna igen där sanning är en förtryckarmetod och subjektivitet en helt acceptabel metod för att uppnå ”vetenskaplighet”. Naturligtvis är denna agenda en slags spegelvärld där allt måste ses tvärtom. Höger är vänster och vänster är höger, upp är ner och ner är upp.

Alice I UnderlandetPrecis som i Alice i Underlandet är inte allting så som det verkar vara vid en första anblick när man tittar på förhandlingarna mellan EU och Turkiet. Foto: ”PlayingCrards Rosebush” av John Tenniel – http://aliceinwonderland.wikia.com/wiki. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Naturligtvis används också denna bekväma metod för att uppnå politiska poänger. För hur fel än grundpremissen än är, är slutklämmen det enda som räknas. Ingen bryr sig om hur man nådde fram till en så galen slutsats, det är som om allt kritiskt tänkande och analyserande bara försvann.

Mitt exempel på hur galen denna debatt kan bli hämtar jag från SVD (unvis.it) där det beskrivs hur desperat EU är för att få med Turkiet som medlemsstat, men där Turkiet kan kosta på sig att nonchalant kalla EU för en ”Islamofobisk kristen klubb”. Jag hävdar att problemen i förhandlingarna finns dels i historien och dels i dagens politiska värld både här och där. Den handlar däremot knappast om islamofobi som påståtts.

Historien om EU:s föhållande till Turkiet är egentligen en historia som börjar redan i slutet på 1400-talet, ja kanske redan när Östrom föll 1453. Balkan och alla dess länder var under Ottomansk överhöghet och krigen som rasade fick snabbt en religiös dimension. Fanatismen på båda sidorna ökade och med detta blev krigen också än mer blodiga.

Oförsonligheten var total och den grundlade också den misstänksamhet som präglar alla parter än idag. Wien var under två av dessa krig inringat och kunde ha fallit om inte räddningen kommit i sista sekunden. Därför är länder som Österrike rätt eller fel, djupt misstänksamt mot Turkiet.

OckupationTvå gånger lyckades den Ottomanska armén tränga så långt upp som Wien och ockupera staden, misstron går att spåra än i denna dag Foto: ”Hunername hazine 1524 257b” av Nakkaş Osman – Hüner-nāme, Topkapi-Serail-Museum, Hazine 1524, f. 257b. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Grekerna och grekcyprioterna är skeptiska och det har också sin historia. När Ottomanerna ockuperade landet sålde man delar av frisen till Parthenon-templet till engelsmännen, en tvist som pågår än idag där Grekland vill ha tillbaka det som nu hänger på British Museum i London plus delar i Paris.

En annan konsekvens var att den Ottomanska ockupationen ledde till att templet förstördes och snart efter det byggdes en moské på platsen för att markera det Ottomanska imperiets överhöghet. Templet hade innan ockupationen fungerat som Grekisk-Ortodox kyrka så markeringen hade två syften. Moskén revs så småningom för att markera tillbaka mot islam. Återigen är rätt eller fel frågan, men så gick det till.

Alla de länder som den gången drabbades av ockupationen, är också de länder som idag blockerar Turkiet från ett inträde. Rätt eller fel? Jag tar inte ställning i den frågan, det finns goda argument för ett inträde och det finns goda argument mot. Jag anser dessutom att man inte kan ta historiska händelser till intäkt för ett handlande som bara fördjupar sprickan. Det förgångna är det förgångna.

Jag konstaterar däremot att historien skriver fortfarande dagens agenda och att Erdogans uttalande om ”Islamofobisk kristen klubb” är ett påstående som vittnar om historielöshet. Det vittnar också om att nationen Turkiet under Erdogan inte förstår att man själva har varit en del av problemet med den historia som har utspelats. Uttalandet gjordes i Djibouti och går att läsa om i engelskspråkiga Breitbart.

KatynLär vi oss inte av historien är vi dömda att upprepa den. Att glömma eller ignorera historia borde vara förbjudet och alla länder och kulturer borde studera sin egna, också vi. Bilden visar gravmonumentet över offren i Katyn-massakern Foto: ”Chapel of the Katyn Massacre at Holy Cross church in Warsaw – 03” av Jolanta Dyr – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Naturligtvis har också vi bidragit till att fördjupa splittringen och det är den vi fortfarande ser i de tröga förhandlingarna. Historien spelar åter igen in och det ställer till det. Än en gång är frågan om det är rätt eller fel att låta historien inverka på dagens agenda rätt central. Men hur man än ser på det är det så flera länder antagligen kollektivt tänker.

Samma inställning går igen från båda sidor i striden om folkmordet på Armenier 1915. En sida hävdar att det var folkmord, en sida vill inte kännas vid händelsen. Anledningen till den motsträviga attityden från Turkiet i den frågan är att det var under det Ottomanska imperiets sista dagar händelserna ägde rum.

Det finns en poäng i argumentet, det Ottomanska riket var visserligen Turkiet men också flertalet länder som idag är självständiga. Varför Turkiet ensamt ska bära hundhuvudet är svårt att se, men samtidigt är folkmordet på Armenierna en realitet som någon bör stryka ett streck över genom att erkänna massakern och framför allt be om ursäkt. Mer om händelserna 1915 kan man läsa om i artikeln i Wikipedia.

Ursäkten och erkännandet har kommit så man får betrakta den saken som utagerad även om historien ett tag väckte irritation från Turkiets sida. Läs om erkännandet på Europaportalen. Också den dimensionen är alltså överspelad och man kan kanske stryka ett streck också över den historien om det inte var för den ömsesidiga misstänksamheten som bottnar i historien.

Karl XIIFel beskriven eller feltolkad kan istället historien bli en belastning där felaktiga argument baserade på felaktiga slutsatser kan förekomma. Foto: Wikipedia Gustav Cederströms ”Karl XII Likfärd”

Men det är inte bara det förgångna som slänger käppar i hjulen i samtalen som förts mellan EU:s Jean-Claude Juncker och Turkiets Recep Erdogan under den senares besök i Belgien. Det är i lika hög grad i nuet problemen går att finna. Turkiet är som bekant ett transitland för smugglingen av flyktingar till Europa. De är också ett land som tar emot många av dessa och låter dem stanna.

För att  förbättra Turkiets kustbevakning och få till ett bättre mottagande kan nu EU tänka sig att betala pengar till Turkiet. Man vill helt enkelt outsourca bevakningen så att flyktingsmugglingen stoppas på plats. Man vill också att fler ska stanna och/eller skickas tillbaka till Turkiet. Allt för att slippa problemet på hemmaplan vilket kan te sig lite cyniskt men tyvärr, samhällen som våra kan inte längre svälja alla flyktingar.

I det här läget är det naturligtvis diplomatins grundregler om att ge och ta som gäller. Turkiet kräver därför helt rättmätigt politiska eftergifter som visumlättnader för Turkiska medborgare som vill resa in i EU. Det politiska spelet kring flyktingar och vad det får för konsekvenser på hemmaplan kan man läsa om i blogginlägget från Fnordspotting.

VisumDet är bland annat detta Turkiet och turkarna vill slippa, att ansöka om visum vid inresa i EU. Visat är ett Östtyskt från sjuttiotalet Foto: Wikimedia Commons

Det finns dock ett krav på listan som återigen de länderna som hittills har motsatt sig Turkiet som medlem reagerar på. Turkiet vill att landet ska betraktas som ”Säkert land”, alltså ett land som det är säkert att sända tillbaka migranter till då dessa inte riskerar förföljelse. Men i ”inte riskerar förföljelse” ligger själva rävsaxen. En del av de flyende är Kurder från området runt staden Kobane i Syrien. De har drivits på flykt i skuggan av att ISIL intagit flera städer i området.

Inte heller Turkiet har ett oproblematiskt förhållande till folkgruppen med sina otaliga krig med PKK och till för lite sen förbudet att tala Kurdiska i skolan. Om du vill kan du läsa om detta i artikeln från SVT (unvis.it). När dessutom konflikten hotar att eskalera, är man nog inte så roade i Bryssel. Mer om det i SVD (unvis.it)

Det var inte förrän 2013 som Kurder fick den rätten och då bara i vissa skolor. Samma år togs tvånget att svära ed till Turkiet bort men fortfarande litar inte alla EU:s medlemmar på försäkringarna från Ankara. Ska man sända tillbaka t ex kurder vill man ha bättre grund än den Turkiet har stått på hittills. Historien spökar alltså till det igen.

Det är med det här som bakgrund som själva historieförfalskningen kommer in och det är SVD som står för den. Tyvärr går inte att länka till artikeln, de viktiga bitarna är borttagna i den digitala versionen. Jag har därför tvingats fotografera artikeln som du hittar här under.

WP_20151007_22_28_35_Pro__highresArtikeln som inte gick att få fram digitalt, här hittar du istället en avfotograferad version. Foto: Eget

I en del av denna skriver Teresa Küchler att ”Turkiet har varit ett kandidatland i 16 år men medlemskapsförhandlingarna är frysta, främst för att Grekland och ärkefienden Cypern blockerar alla förhandlingskapitel, men också för att Tyskland, Österrike, Frankrike och andra länder är uttalade motståndare till att någonsin ta in det stora muslimska landet i EU.” Det magiska ordet är uttalat, det skulle alltså röra sig om islamofobi från vissa länder inom EU.

Jag anser dock att den förklaringen är att göra saker och ting lite väl enkla för sig. Förutom de problem jag redan har redovisat kan man också räkna in andra. Erdogan har börjat visa upp en allt tydligare ledarstil lik Putins. Motstånd krossas, demonstranter beskrivs som terrorister och konspiratörer, massarresteringar av oppositionella är några av de inslag som ingår. Mer om detta i DN (unvis.it) och i GP (unvis.it).

Andra saker som inverkar negativt är Turkiets nya offensiv mot bl a PKK. Delar av den kurdiska beväpnade fronten är de enda som aktivt bekämpar Daesh, så dessa offensiver drabbar alltså kriget mot dessa. Ett fortsatt krig mot ”fel” sida är något som rör upp känslorna i Bryssel. När fokus borde ligga på att bekämpa Daesh, väljer man att attackera de enda som slåss mot dessa.

PeshmergaEn av de saker som sticker i EU:s ögon är att när Turkiet intensifierar sina strider mot kurderna ger man sig på peshmerga som är en av de få som aktivt strider mot Daesh Foto: Wikipedia

Hela historien kring SVD och deras slutsatser andas alltså historielöshet och en hel del brister på analys i nutidens politik. Istället tar man till ett i tiden lämpligt argument som ”islamofobi” som anas mellan raderna. Det finns som jag förhoppningsvis har visat en rad andra problem, både historiska som ställer till det men också nutida. Dessa sätter effektivt hinder i vägen i de förhandlingar om inträde i unionen då man är väldigt noga med att poängtera demokratiska grundvärden. Frågetecknen kring dessa är många i fallet Turkiet.

Där och ingen annanstans hittar SVD sanningen bakom de gnisslande förhandlingarna. För Erdogan är det också ganska bekvämt att peka på EU som en ”Islamofobisk kristen klubb”. Att inget av det är sant spelar ingen roll, det är ju vad man påstår som är det viktiga. Inte heller kan man sätta fokus på de egna besluten och den egna politiska agendan, sånt är bara vita människors förtryck. Det är vi som ska skämmas för att vi håller idealen högt och värnar om värderingar, inte andra som bryter dessa.

Löjesguiden utser idag SVD till en solklar kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Journalistiska förenklingar av komplexa problem och felaktiga slutsatser är inte direkt smickrande. I fallet Turkiet finns all anledning att titta på många andra faktorer än de gamla invanda. Gör man det finner man en delvis annorlunda bild som hade gett en bättre balans dvs objektivitet. I en tid då objektivitet tycks ha flytt fältet inom journalistiken är det dock inte så konstigt. Det gör er till goda kandidater till priset.”