Det är en elefant

”Elefant” är ett begrepp, ett ord för att beskriva något vi kommit överens om att kalla djuret. När vi använder ordet förstår mottagaren vad vi menar och kan se bilden. För att det ens ska kunna inträffa krävs en rad saker. Det kräver att vi använder ett gemensamt begrepp eller språk som använder ordet ”elefant”. Det kräver vidare att begreppet är kopplat till ordet så att mottagaren gör associationen och ”ser bilden” av djuret. Det är ju först då man förstår vad ordet innebär som man kan se bilden snabel, kropp, svans och allt.

Vidare kräver det kunskapen om vad en elefant är. Utan att man har den kunskapen vet man inte vad en elefant är dvs hur den låter, hur den beter sig, dess livsbetingelser, var den lever osv. Kunnandet om allt detta kan man bara tillgodogöra sig genom att inhämta kunskap och fakta. Begreppet måste alltså studeras på ett eller annat sätt. Kunskapen kommer alltså inte gratis och inte heller automatiskt.

”Elefant” är ett begrepp. Men också det hänsynslösa utnyttjandet av människor i postmodernismens namn är ett begrepp värt att uppmärksamma. Runt om i världen sätts dessa psykiskt utmattade på det hala medan feminister och andra är de som skördar resultatet Foto: By Unger, Frederic William, 1875- [from old catalog] – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/17751651200/Source book page: https://archive.org/stream/adventuretravele00unge/#page/n136/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42325656

Precis som vi måste lära oss begrepp och ord, måste vi lära oss sociala koder. Barn föds inte med alla sociala egenskaper. En del beteenden är medfödda som t ex instinkter men de handlar om mer basala saker som att överleva och strategier för det. Andra måste däremot förvärvas. Det gör barn genom att se, höra, härma och lära genom att pröva sig fram. Tar man bort den sociala utvecklingen eller ersätter den med något som kastar utvecklingen i en helt annan riktning får man också ett annorlunda resultat.

Finns inte heller förebilderna som en aktiv del av en människas liv, påverkar naturligtvis också detta. Oftast blir resultatet självklart ett negativt om något av detta händer. Vi behöver alla förebilder, oftast våra föräldrar eller föräldrars föräldrar. Är ingen av dessa närvarande, ersätts de ganska snart av andra auktoriteter man ser upp till som ett ideal. Det kan vara någon vuxen i ens omgivning t ex en lärare, men det kan också vara någon från nätet. De senare är inte alltid att lita på, nätet är t ex himmelriket för pedofiler.

Man skulle kunna tro att allt detta bara är teoretiskt spekulerande eller kanske rent av akademiskt babbel. Faktum är dock att det redan har hänt. Konsekvenserna av det ser vi varje dag i tidningar och nyheter. För när vi har lämnat över ansvaret för uppfostran och utbildning i livets skola åt samhället och vuxna förebilder på ett anonymt internet via en mobiltelefon, har vi som samhälle också sagt att vi ger upp rollen som den i kontroll över utvecklingen av en individ. Undantagen finns naturligtvis så detta är bara en generell bild.

Konsekvenserna var det, följande artikel (Nyheter24; Archive) är troligen en sån. Lägg gärna märke till artikelförfattarens/författarinnan namn, det är en god ledtråd i sammanhanget. Jag ska inte försöka mig på en psykologisk analys, jag är inte psykolog trots allt. En sak vet jag dock, så här extremt hatfylld  blir en människa bara när den är en själsligt skadad person. Nej jag hatar inte denna person i gengäld, istället tycker jag nog mest synd om denna. Är man så här hatisk lär det äta den personen bit för bit.

Helvetet på jorden är nog snarare de irrläror som sprids genom t ex Nyheter24 än de scener vi vant oss vid från bibelns värld. En rörelse och idéströmning som faktiskt offrar de egna på grund av ren hjärntvätt är tillräckligt ondsint för att klassas som diaboliskt Foto: By Unknown – Livre de la Vigne nostre Seigneur; fol. 100r France ca. 1450-1470, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39892330

En annan konsekvens är den gamla klassikern självdestruktiviteten. Filmprojektet (Mirror; Archive) där huvudrollsinnehaverskan bjuder in en främling för att bli våldtagen inför en kamera är nog ett sådant exempel. Skälet till det något udda projektet är att slå hål på myten om den manliga makten skulle vara oöverstiglig. Sophia  Hewson som är den som ska bli våldtagen, vill också undersöka den kvinnliga självobjektifieringen natur med detta något udda experimentet.

Det vi ser framför oss är en kraschlandning och den är inte isolerad till bara Sverige. Visst, vi är annars hattifnattarnas mittrike men utan de folkflertalets stöd, det är nämligen den styrande eliten som står för dårskapen. Titta bara på hur de postmoderna galenskaperna har fått ett extra starkt fäste just här, en minoritet har med den tagit kommandot över en majoritet. Exemplet med filmprojektet visar också att galenskapen är internationell, inte bara fast rotad här.

Men säg var någonstans i världen man har en kulturminister som tillsammans med Ellen Tejle åker till Cannes för att föra ut vårt lands propaganda där den nya A-märkningen (SVT; Archive) nu ska lanseras. Det faktumet visar väl att våra makthavare i landet är fullständigt galna. Att Alice Bah Kuhnke är den som åker ner för att göra bort oss känns trots allt naturligt. Vår feministiska regering gör ju just inte så mycket mer än att skämma ut oss internationellt och nu är det hennes tur. För sitt arbete, att leda landet, gör de däremot inte.

Märkningen handlar om räkning av jämställdhet där man sitter och mäter hur mycket plats kvinnor får och hur de personifieras. Också minoriteter som hbtq-personer, etniska grupper och andra granskas och mäts. Det handlar om att dessa ska synas och också om hur de porträtteras. Att Ellen Tejle torgför åsikten är inte förvånande, hon har fört sitt korståg under många års tid.

Propaganda har funnits i olika former i alla kulturer och i alla tider. Men när en svensk minister åker ner till Cannes för att propagera för rättvisemärkning och feminism för detta tankarna till en helt annan tid och en helt annan ideologi. Det hela är så pass otäckt att Mads Mikkelsens reaktion känns befriande Foto: By The Granger Collection, New York – The Granger Collection, New York, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7184538

Alice Bah Kuhnke har med uppbackningen tagit ställning och därmed visat att objektivitet inte är hennes grej precis som det anstår en Miljöpartist. Hon har visat att kulturministeriet numer handlar om en ny form av ministerium för propaganda för den postmoderna galenskap som nu saluförs inför öppen ridå i Cannes. Bara en minister från den nuvarande regeringen kunde stå för den ”bedriften”.

Bästa reaktionen på den här soppan stod danske skådespelaren Mads Mikkelsen för när han ampert avfärdade svenska feminister som oseriösa, uttalandet fick stora rubriker i Danmark. Uttalandet (Avisen; Archive) är dock slagkraftigt även om det är på danska, så läs och roas. Skönt också att se att omvärlden har ögonen på den svenska talibanrörelsen som går under beteckningen ”feminism”.

Det är ju trots allt de som har gått i bräschen för att personer som Frida Kjell Valkola ska få det medieutrymme de nu får. Det är de som har banat vägen för denna galenskap vi nu läser exempel på i artikel efter artikel. Dessutom är det de som tillsammans med svensk vänster som med hull och hår har anammat den postkoloniala galenskap som ligger till grund för dumheterna. Det värsta av allt är dock det cyniska utnyttjandet av personer som har exemplifierats för sina ljusskygga avsikter när ”rättvisan” ska lyftas fram.

Det mest korkade är dock att publikationer som Nyheter24 har gjort den här typen av artiklar till både sitt signum och det som säljer den skit de kallar ”nyhetsförmedling”. Borde inte Nyheter24 efter den här artikeln börja kalla sina så kallade debattartiklar ”rabattartiklar” eftersom rabatter precis som deras artiklar är fulla av gödsel? Fortfarande är jag dock inte förbannad, bara konstaterande i min bedömning att Nyheter24 förmodligen bara är en sjuk tidskrift för en extremt förvirrad generation.

Frågan är vad Nyheter24 är. Det är definitivt inte en nyhetsförmedlare, kanske är det en gödselspridare eller möjligen en propagandaapparat. Precis som skvadern är en ren bluff är också denna så kallade tidskrift det. Publicerar man förvirrade människors helt förvridna tankar bör man nog ta en ordentlig funderare på hur man återupprättar förtroendet för något som för länge sedan har havererat. Kanske går det inte ens. Foto: By Unknown photographer – Fornminnesföreningen i Medelpad, Copyrighted free use, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=543931

Löjesguiden nominerar idag både Nyheter24 och Frida Kjell Valkola till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Nyheter24 är: ”Ni är som elefanten i porslinsaffären, både klumpiga okänsliga och fullständigt panikslagna i ert postmoderna fängelse. Att publicera skit som detta visar snarare hur illa det är ställt med journalistiken, än hur illa det är med den så kallade jämställdhet ni förespråkar. Det gör er till fullfjädrade kandidater till priset.

För Frida Kjell Valkola lyder motiveringen: ”Dina demoner heter som så många gånger förr vita heterosexuella män eller cis-män. Vi känner igen resonemanget och tycker fortfarande likadant om det, det liknar hets mot folkgrupp. Byt ut dina ”cis-män” i din retorik mot ”Romer” eller ”Judar” och ett intressant mönster börjar avtecknas. Det gör dig till fullgod kandidat till priset.”

Sverige sett upp och ner

”Vi lever i en välfärdsstat där vi har det bra”. Ett sånt påstående är enligt mig helt fel, Sverige har betydande problem. Vi dras med ett budgetunderskott (DN; Archive) mitt i högkonjunktur, vi måste skapa jobben (DN; Archive) med skattepengar för att få folk i sysselsättning – en dålig affär i längden och till sist minskar kvalitén på skolan (Aftonbladet; Archive). På detta har vi ”ansvariga”, vi borde döpa om det till ”oansvariga”, som hela tiden vidtar fel åtgärder eller inga alls. Varningssignalerna ljuder, men ingen reagerar.

Som om detta inte var nog har ett av samhällets hörnpelare alltid varit lagen. Lagen fungerar som ett kitt, den håller samman och ser till att vi har en gemensam nämnare som grund för begreppet ”nation”. Nu håller också det fundamentet på att vittra sönder. Allt fler småbrott som avskrivs (NA; Archive) därför att polisen inte har resurser och dessutom en urusel ledning är en faktor. En annan är att straffen (Expressen; Archive) ibland är så löjlig låga att ingen längre avskräcks från att fortsätta begå brott.

Samhället tenderar helt enkelt att i flera fall ta större hänsyn (Dagens Juridik) till brottslingen, än det tar till brottsoffret. En balansgång som alltid står i fokus och som alltid måste diskuteras. Det är trots denna diskussion ett sluttande plan utför eftersom de brott som ”slinker igenom” blir allt grövre och drabbar den utsatte på ett alltmer påtagligt sätt. Det uppfattas också med all rätt från de som utför brott att det nu är ”fritt fram”, en insikt som i det långa loppet kommer att leda till än mer brott.

Brott leder ibland till fler brott, det hela eskalerar utom kontroll. Det blir inte bättre av att de rättsvårdande myndigheterna struntar i vissa typer av brott, resultatet blir bara att snart har alla rätt att begå brott och att ribban har höjts. Foto: By Colton Cotton – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17682280

Innan vi fortsätter lite varudeklaration, jag är personligen ingen varm vän av höjda straffskalor. Fängelse skapar bara än mer förhärdade brottslingar, men det måste samtidigt finnas någon slags balans till och med i min värld. Ett samhälle där brottsoffer med all rätt upplever att man inte är rättssäker eller att brottslingarna har fler rättigheter än offren, är snart inget samhälle längre. Det är istället ett upplösningstillstånd och aktar vi oss inte är den inslagna vägen där vi kommer att hamna till sist om inget görs.

Brott kan också uppstå i rent vardagliga situationer där folk tycker en sak men lagen en annan. Ett ganska solklart fall är följande (Aftonbladet; Archive). En man överfaller en kvinna på offentlig plats med knytnävsslag. Naturligtvis måste man reagera vilket Per-Anders Petterson gjorde. Han går resolut fram och fäller mannen med en domkraft, först genom att slå honom i axeln sedan genom att slå honom med den i huvudet.

Per-Anders döms till sin stora förvåning för misshandel till 50 000 kronor i böter. Han undrar om han i framtiden ska våga ingripa om situationen uppstår igen. På den punkten kan jag lugna honom, det går alldeles utmärkt och man ska reagera. Det är dock att rekommendera att man antingen håller fast eller möjligen slår en eller två gånger med knytnäve, inte med domkraft. För i rättens värld ställs en knytnäve mot en domkraft och jämförs, i den ekvationen förlorar utan tvekan domkraften.

För domen helt riktig då han använde mer våld än nöden krävde. Att lämna en person med sprucket skallben och permanent huvudvärk är bevis nog. Precis som det står i domen gjorde Per-Anders ett lovvärt jobb med det första slaget, men det andra som riktades mot huvudet kan knappast sägas vara inom de ramar som lagen ger möjligheten till. Men så finns då de andra exemplen, de som visar en alltför stor hänsyn åt andra hållet dvs till missdådarens favör.

Nej, det kan aldrig sägas vara nödvärnsrätt att lämna någon med skallfraktur för att den idioten i sin tur slår kvinnor in publicum. Att ingripa, hålla i och kanske till och med brotta ner eller slå med knytnäve en eller ett par gånger om personen slåss är okej. Däremot som sagt inte att slå med domkraft i skallbenet. Foto: Wikipedia Commons

En kvinna blir våldtagen av två män. De båda åtalas för gruppvåldtäkt (Dagens Juridik) och fälls i första instansen, men domen överklagas. I Hovrätten gör man en annan bedömning. Det är inte längre en gruppvåldtäkt därför att båda männen har turats om att våldta kvinnan en åt gången. De har visserligen hjälpt varandra men straffvärdet sänks till tre respektive tre och ett halvt års fängelse. Allt för att de var så ”hänsynsfulla” att de inte våldtog henne samtidigt och trots att de uppenbarligen samarbetade.

Den här domen eller lagen borde rivas upp. Inte minst därför att den är direkt anstötlig och inte speglar folks rättstänkande. En gruppvåldtäkt är en gruppvåldtäkt hur man än vänder och vrider på det. Samarbetar de dessutom spelar det för de flesta människor ingen roll att de ”bara” våldtog en åt gången, det är att betrakta som gruppvåldtäkt också om man samarbetar och så att säga hjälper varandra på traven. Domen blir därmed en varnagel i rättsmedvetandet hos människor och speglar inte tankar och åsikter hos dessa.

Nästa dom som borde rivas upp är mer av en vardagshändelse igen. Den handlar om vad man får och inte får göra i en bostadsrätt enligt byggnadslagstiftning (Sajten Borätt-köparskolan). Trots ett uttryckligt förbud att riva bärande väggar i lag, och ett nej från bostadsrättsföreningen beslöt ett nyinflyttat par att ändå riva (Fastighetstidningen) en bärande vägg i sin lägenhet. Resultatet blev sättningsskador och sprickbildning i lägenheterna ovanför den aktuella.

Självklart drev bostadsrättsföreningen fallet till åtal eftersom föreningen inte ville bli den som skulle behöva stå för kostnaderna. Gör man något som inte får göras enligt bygglag och dessutom har avråtts från bostadsrättsföreningen, är det naturligt att den skyldige står för kostnaden kan man tycka. Döm om den förvåning när så domen kom. Den fastslog att sättningsskadorna kunde ha uppstått på andra sätt trots expertvittnen som intygat motsatsen.

Att kapitalism kan vara grym är sant för ibland spelar det ingen roll vad man har att erbjuda som är det avgörande. Men när inte ens domstolsväsendet godtar experter eller intyganden utan dömer emot bättre vetande är något galet. Domen som nu lämnar en bostadsrättsförening betalningsskyldigt för vad någon annan har ställt till med, skvallrar om en lagstiftning som måste ses över. Foto: Wikimedia Commons

Paret slapp därmed både egen advokatkostnad och rättegångskostnad eftersom bostadsrättsföreningen fick ta den smällen. Bostadsrättsföreningen är också den som får stå för kostnaden i de andra lägenheterna då skadorna inte är självförvållade av de som äger dessa. Det hela slutar alltså med att ett pars olagliga beslut, leder till att alla andra får betala. Det hela beror enligt rättens motivering på att ”bostadsrättsföreningen är den som har beviskravet och att detta inte har mötts”.

Domen och de bisarra konsekvenserna beskrivs rätt träffande i artikeln av Line Zandén:

”Lagstiftaren förefaller ha siktet inställt på den enskilde medlemmens intressen snarare än motsvarande för medlemmarna som grupp. Med bostadsrätten följer alltså rätten att förstöra. Detta är uppseendeväckande.”

Hon avslöjar rätt brutalt vad det är som är fel, vissa lagar är för svaga och övertrumfas av andra som genast ger motparten mer rätt. Konsekvensen blir att vissa är rättslösa, medan andra får för många rättigheter. Också sånt som är otillåtet blir plötsligt tillåtet, trots att det inte är det. Därmed har lagstiftaren skapat en lag som får rent absurda effekter. Folk kan till och med åsidosätta det som borde vara rätt självklart. Beslutet att riva får dessutom konsekvenser för tredje man, något som inte hade varit önskvärda i den bästa av världar.

Det är alltså också så att det inte bara tas ofördelaktig hänsyn till brottslingen, utan också är fel på lagen som sådan. Lagar kommer på kollisionskurs med varandra, det saknas balans och snart blir människor utan att de förstår hur offer. Fallet med bostadsrättsföreningen med betydande kostnader som följd är just ett sånt exempel. Allt därför att lagar kolliderar. Här borde plan och byggnadslagen ses över för att stärka den.

Som bekant har vi en avgående bostadsminister – Mehmet Kaplan – vars främsta merit förutom att inte ha åstadkomma någonting, dessutom har varit att visa upp hur inkompetens ser ut. Fallet med bostadsrättsföreningen hotar därmed att bli ett praktexempel på vad som händer när man vare sig vill eller kan göra något åt en sak. Inkompetens lönar sig….i varje fall för en tid.

När man dessutom kan ana sig till misstänkt inkompetens i både riksdag, regeringar och ämbetsmannakår är något ruttet i konungariket Sverige. Resultatet blir ett jättelikt haveri och ett lidande för de enskilda som drabbas av brott istället för att en gång för alla straffa de som straffas bör. Foto: Av Florian Martys – Flickr: Vista Concordia, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28398000

Löjesguiden nominerar idag lagstiftarna i både riksdagen, tjänstemannakåren och de ansvariga i både tidigare och nuvarande regeringar till priset ”Foliehatt of the Year”. Anledningen är de klantigt utformade lagarna och de lagar som strider mot rättsmedvetandet hos medborgarna. Motiveringen lyder: ”Ni styr och ni utformar lagarna, det är som vanligt medborgaren som betalar priset. Den dumhet och de konsekvenser som detta får är tillräckliga för att kandidaturen ska vara klockren.”

Var finns ni nu?

Var finns alla ni godhetsapostlar när ni verkligen behövs? Var finns den lokale eller rikstäckande journalisten när ni kan göra skillnaden? Var finns ni politiker som borde agera och dessutom erkänna? De där orden ”Vi har misslyckats” skulle ju kännas mer än befriande! Som vanligt är det dock lite för mycket begärt att ni ska reagera eller agera. Ni ju alla så upptagna med att skapa opinion mot det som inte är ett problem snarare än att ta tag i det som är ett.

Bilden skulle lika gärna kunna vara tagen i Sverige om det inte var för att ingen ens protesterar mot de nu uppenbara försöken att kväsa både debatt och det fria ordet. Antingen tillrättalägger man ”nyheterna” eller så inskränker man bara det fria ordet för medborgaren allt medan vi skryter om att 2016 minsann är året då vi firar yttrandefriheten då Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. Varför inte fira denna med inskränkningar och skylla allt på näthatet? Foto: By The Prophet from The World – America, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2132371

Jag ska för en gångs skull göra något jag har svurit att aldrig göra, jag ska länka till ”Fria Tider”. Inte för att jag fortfarande inser publikationens egenvärde utan därför att de är i det här fallet de enda som skriver om det inträffade (Fria Tider; Archive). För i NA (Nerikes Allehanda; Archive) beskrivs samma händelse som ett överfall och ett försök till våldtäkt där offrets kläder har slitits sönder. Sant förvisso, men knappast hela sanningen.

För NA glömde visst att de tre till fyra som attackerade inte bara var många fler vilket i sig säger vilken utvecklingsnivå de står på, de glömde också att de var flyktingar. Offret som har jobbat med arabisktalande personer tidigare har identifierat dialekten som troligen kommande från Syrien. Inte heller skrev NA att kvinnan som slogs halvt medvetslös lyckades värja sig i sista sekunden och det var bara tack vare hennes ryggmärgsreflex som hon undgick att bli våldtagen.

Vidare ”glömde” tidningen visst bort att de då misslyckandet var ett faktum skriker ord som ”fitta”, ”svenska hora” och ”svenska slyna” efter den flyende kvinnan. Inte heller ett enda ord nämns om att hon fick ena bröstet sönderskuret och att hon fick ta emot flera slag mot ansiktet och att hon nu är blåslagen. ”Glömde” ja, är det någon som ens tror på den teorin längre?

Nej, knappast troligt! Istället är det faktiskt så att en sån här nyhet medvetet mörkas. Den ingår inte i den ”mallen” som landets journalister har och passar definitivt inte in i deras agenda. Nyheten är helt enkelt obekväm. I den ekvationen som annars inte skulle gå att lösa, den bygger ju på felaktiga antaganden, måste man genast ändra på förutsättningarna för att det hela ska gå att presentera som ”trovärdigt”. Något det naturligtvis inte är men vad bryr sig en journalist om sånt, sanningen är ju överskattad.

Skulle någon envis liten jävel som jag själv till exempel fortsätta att envetet framhärda att sanningen måste fram finns det ju andra metoder man kan ta till. Varför inte en en insatt feminist (Metro; Archive) som på bästa plats i Metro (oberoende F!) kan lära mig hur allt i själva verket hänger ihop. Bryr jag mig om sådana saker som den inträffade beror det i själva verket på att jag som man vill behålla mina privilegier att få tafsa och sexuellt ofreda för mig själv. Tänk vad man kan lära sig av landets journalister!

Våra nya lärare journalisterna har tillsammans med landets elit och politikerna sett till att sådant överskattat som ”sanningen” undanhålls. Lyder du inte finns nu små gummi-paragrafer att ta till Foto: By Unknown – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1306423

Det bästa vore väl om debattörer som jag själv och andra inte ens brydde sig om vad som händer i landet och de missförhållanden (SVT) som nu kommer i dagen. Lägg helst munkavel på polisen också för att de talar om verkligheten för vad den är. Gärna med åtgärder som poliskod 291 (SVD; Archive), en åtgärd signerad en regeringstrogen tjänsteman som Dan Eliasson som enbart har fått sin post på grund av partikontakter.

Att vi bryr oss om sånt som feminister borde ägna sig åt är ju bara ytterligare ett bevis på vilken patriarkal förtryckare jag och andra egentligen är. Att kvinnor nu känner sig både rädda och ofria för vad godhetsetablissemanget  har ställt till med är ju ovidkommande.

Men om inte ens de tidigare nämnda kraftfulla åtgärderna räcker finns det ytterligare ammunition som vår kära regering kan ta fram. För en vecka sedan presenterades en utredning och dess förslag till ändringar i lagen som ska göra det möjligt att komma åt brott mot enskild på nätet. Fint kan det hela te sig som men ack vad man bedrar sig. Låt oss ta några citat ur utredningen som du hittar länken till här under.

http://www.regeringen.se/contentassets/207048837827439b9d1dce919d0dd6f9/integritet-och-straffskydd-sou-20167

På sidan 24 hittar du följande citat:

”Vi föreslår att bestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 5 § BrB ändras i två avseenden. Dels anges i vårt förslag att ett hot blir straffbart om det är ägnat att framkalla allvarlig oro, i stället för som tidigare allvarlig fruktan. Dels föreslår vi att bestämmelsens tillämpningsområde vidgas genom att det blir straffbart att hota med fler slag av brottsliga gärningar än i dag.”

En rätt relevant fråga, vad innebär ”allvarlig oro”? Det är en totalt subjektiv term som förs in i lagtext då ”oro” är något man känner. Det betyder i klartext att den som anklagar någon för ett karaktärsmord på internet i fortsättningen bara behöver känna just oro så är det klippt. Här för man alltså in ett begrepp för att skapa rättsosäkerhet för den som är anklagad. Tanken är att sänka ribban för det tillåtna men istället skapar man alltså rättsosäkerhet.

Jag fortsätter att citera från sidan 24:

”Tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot bör därför utvidgas till att avse hot om brott mot den enskildes frihet eller frid.”

Återigen slår luddighetens långa armar ett brottargrepp om texten. ”Brott mot den enskildes frihet eller frid”? Detta är återigen i högsta grad subjektiva känslor som gör att den enskilde som anklagas står inför betydande hinder i form av rättsosäkerhet. För vad är frihet och frid? Det kan vara en sak för en person men något helt annat för säg en person från en annan kultur t ex. Subjektiviteten har därmed trängt in i lagtext.

Har du ändå inte lust att lyda? Dags att lära dig vad som är bäst för dig med lagtext som ger större utrymme åt subjektiviteten hos den som känner sig lite kränkt av kritiken. När någons känslor får styra lagtext ligger vi riktigt risigt till men brottargreppet kommer vi inte ur Foto: Wikimedia Commons

 Så här fortsätter utredningens förslag på punkt efter punkt. Luddiga formuleringar och begrepp som ska omvandlas till lagtext där känslor är det som styr, inte förnuftet eller objektiviteten. Helt plötsligt öppnas nya små kontrollmöjligheter för statsmakten genom lagen där nu internet ska tämjas en gång för alla. De som kritiserar är egentligen de som hatar och de som kan anklaga har alltid rätten genom subjektiviteten i lagtexten till sin hjälp.

Bloggen Susanna’s Crowbar har ett utmärkt inlägg om saken, länk här nedanför. Där hittar du också länken till själva utredningen och den text som har presenterats.

Ny lagstiftning ”mot näthat”: utredningen ”Integritet och straffskydd” SOU 2016:7 del 2

Vi lever alltså i en tid när riktiga händelser och incidenter blir undanskuffade och nedprioriterade för att inte avslöja hur illa sanningen ser ut. Samtidigt har vi andra krafter som gör sitt bästa för att se till att kritik och diskussion ska bli så omöjlig som det bara någonsin går där rädslan för vad man får säga och inte ska vara det vägledande i en subjektiv sörja. Journalisterna ägnar sig åt agendajournalistik men inte ett ord omnämns där en faktisk censur eller åtminstone ett kringskärande av det fria ordet på nätet.

Vi står inför det största misslyckandet som en regering, ett etablissemang och en rörelse någonsin har lyckats med i vårt land. Svaret blir att inskränka det fria ordet och att sopa de egna misslyckandena under mattan. Folk säger att Sverige befinner sig i en demokratisk kris, en utförsbacke. Sanningen är nog snarare att landet befinner sig i ett demokratiskt svart hål som håller på att suga ut oss alla. Detta okända kommer att skicka oss till något okänt, något betydligt mer otäckt.

Det svarta hål som håller på att sluka hela landet handlar om den totala oförmågan hos flertalet av aktörerna. Man vare sig vill eller kan göra det som man är satt att göra och resultatet blir därefter. Foto: Wikimedia Commons

Detta paradigmskifte har blivit möjligt därför att journalister numer ser sig som en propagandaapparat i samhällets tjänst istället för som tidigare en person som ska gräva upp och avslöja sanningen. Detta skulle tidigare ske med objektivitet där makten, oavsett vem som innehade den, var den som skulle lusläsas. Nu har istället journalisten blivit vänsterns lydiga verktyg, det är ju därför de flesta journalisters politiska sympatier ser ut som den gör.

Svensk journalistkår är ju nämligen som bekant mer rödgrön än blå vilket bekräftas av Kent Asps undersökningar, du hittar länken här under. Det borde också i rimlighetens namn betyda att de är mer invandrarvänliga än fientliga. Ett faktum som i sin tur kommer att leda till braskande rubriker om allt som är bra. Det dåliga som i Nora lär vi få leta länge efter för att över huvud taget kunna läsa om.

http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

Vi andra som hela tiden ifrågasätter därför att sanningen uppenbarligen inte har kommit fram ska kväsas med allehanda små nya regler om alltings nedmontering. Grattis Sverige, vi har fått det etablissemang vi förtjänar! För varje gång man påtalar detta oerhörda sover de flesta i landet sin skönhetssömn medan nedmonteringen av demokratin och dess grundstenar går fortare och fortare.

Var finns alla de som säger sig värna om ”sanningen” och ”demokratin” nu när man uppenbarligen håller på med skönmålning från medias sida? Var finns alla ni feminister som borde reagera med avsky på det inträffade i Nora? Var finns debatten som våldsamt motsätter sig utredningens förslag som inte är något annat än ett plumpt försök till direkta inskränkningar i yttrandefriheten? Att inte yttra sig är ibland det mest talande men den kompakta tystnad som råder i landet är mer än så.

En tystad och dåligt informerad medborgare för att hålla oss i schack tycks vara slutmålet för vår tids attack på det fria ordet. Den rätta åtgärden borde vara att byta ut journalister, politiker och godhetsapostlar för att få tillbaka den frihet vi fick kämpa så länge för. Yttrandefrihet är inte självklar, det visar inte minst vår tid idag Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag det politiska, journalistiska och det godhetsengagerade etablissemanget i Sverige till en enda jättelik foliehatt vardera. Ni är bortanför den gräns där ni kan undvika att bli utnämnda till kandidater och kanske rent av vinnare av priset ”Foliehatt of the year”. Mer motivering än så behövs inte.

Feminismens sammanbrott?

Feminismen är en ideologi som egentligen hör hemma på historiens soptipp. Inte bara därför att den är Marxist-Leninistisk utan säkerhetsbälten och som gärna vurmar för stenkorkade kollektiva synsätt där individen är inget eller noll. Nej, den är dessutom helt missvisande. Man påstår ju t ex att feminismen är inkluderande för alla, även män men tyvärr är detta falskt. Istället ikläs män allt som oftast en roll som få eller inga känner igen sig i där vi får stå till svars för saker eller tankar vi aldrig ens har dryftat.

Tidningen Metro (Oberoende F!) är ju numer hemvist för feminismens galna idéer och föreställningsvärld. Inte en dag går utan att nya fantastiska teorier läggs fram. Ta den här artikeln (Metro; Archive-länk) t ex. Leone Milton – journalist och debattör – ger oss en lektion i att vi som tycker det är upprörande med händelserna på Eriksdalsbadet, Kalmar och Köln egentligen bara vill ha ensamrätten på tafsandet. Vi sysslar egentligen med revir-pinkande så när allt kommer omkring är vårt engagemang falskt (????????!!!!!!!!!).

Hennes argumentering bygger som vanligt på generaliseringar som ”alla män är xxxxxx”. Skulle man vända på resonemanget och säga att ”alla kvinnor är korkade höns” eller ”alla araber är benägna att skära halsen av folk” skulle det inte dröja länge innan anmälan låg på polisens bord. Med andra ord var de där påståendena inget annat än just påhittade exempel.

Feminismens största problem är lögnerna och påhitten för att skapa poänger och rubriker. Den senaste i raden gör nog den skadan än värre och hotar därmed en seriös diskussion såväl som det som verkligen borde diskuteras. Foto: Wikimedia Commons

I Leones fall tycks hon mena att alla män är benägna att blotta sig. 2014 anmäldes 946 fall (BRÅ; rubriken ”anmälda brott”) av exhibitionism eller blottning som det också kallas. I november förra året bodde i landet 9 845 155 innevånare enligt statistik från 2014.

Om vi utgår från att 50 % är män (det är egentligen fler!) så får vi 4 922 577 personer. Vi räknar bara de som är 20 och uppåt och då får vi att antalet män (är lika med potentiella blottare) är 2 732 442 personer.

Vi räknar också bort alla som är över 80, det kanske inte är så vanligt att de är ute och blottar sig. Det utgör 166 913 personer enligt från samma statistik från 2014. Kvar har vi
2 565 529 potentiella blottare, dessa ska jämföras med de rapporterade 946 fallen. Det är 0,037 % av den manliga befolkningen i åldersgruppen 20-80.

Vad som framställs som ett mellan raderna ”vanligt” problem då Leone menar att det är detta man som kvinna får vänja sig vid, är alltså i själva verket enormt ovanligt. Nästa argument då? Jo, det finns för Leone är rädd på fotbollsmatcher där män skapar kaos. Återigen så råkar alltså män ut för en generalisering.

Män på fotbollsmatcher är ett stort hot i Leones värld. Detta trots att de flesta aldrig har utövat den huliganism hon är så rädd för. De flesta går faktiskt på fotboll för att se fotboll!? Foto: Wikimedia Commons

För alla män går inte på fotboll och de som gör det är inte alla fotbollshuliganer. Det är bara VISSA män som är det. Dessa är ofta kriminella och är ofta drog- eller alkoholberoende, uppskattningsvis finns 600 risksupportrar (Wikipedia) i Sverige. 600 personer av 2 565 529 0,02 % av den manliga befolkningen mellan 20 och 80. Således ett alldeles jättestort problem. Även om vi räknar in hela fanskaran som en potentiell fara, jag har inga siffror på hur många de är, så är nog problemet rätt litet. Man kan som alternativ låta bli att gå också.

Nästa argument då! På vägen hem från krogen ska nästan alltid berusade män sätta sig bredvid henne på bussen för att ”snacka lite”. Ja Leone, det ingår i att bli berusad, man snackar. Inte alltid för att hota eller vara närgången men behovet att vara social ökar med intaget av alkohol till dess man inte längre kan vare sig snacka eller vara social. Om du tycker det är obehagligt, res dig och sätt dig någon annanstans som en markering istället!

I både fotbolls- och bussfallet är det nog snarare Leones känslor och förutfattade meningar som är boven i dramat. Vill man vara rädd för att man har lärt sig att vara rädd i de situationerna så blir man rädd. Det styrs undermedvetet och lärs in från barnsben, den som däremot inte vill vara rädd blir inte rädd. Det finns massor med tekniker för att kunna komma fram i dessa prekära lägen bara men vet hur. Låt t ex axlarna sjunka ner, lyft på huvudet, gå med normallånga steg och andas lugnt så avslöjas det inte.

Nästa argument är lite mer allvarligt. Leone läser tidningen som uppmärksammar hur  män har mördat, rånat och våldtagit. Ja, det är naturligtvis inte bra att sånt inträffar men jag kan lugna Leone med mer fakta. För det första är tidningar i dagens Sverige patologiskt intresserade av just dessa ämnen. De fokuserar sig mer än gärna på mäns övergrepp på kvinnor, aldrig de motsatta.

Uppmärksamheten blir med andra ord en trigger som får reaktionen att vakna. Reaktionen blir ”Shit, så vanligt det är ändå att sånt händer”. I själva verket är det väldigt liten chans att råka ut för det men jag håller med om den biten att det är problematiskt att det ens inträffar. Men faktum är att t ex ett brott som våldsbrott är mycket större risk för en man än den är för en kvinna. Statistik över detta hittar du på BRÅ.

Trigger (betyder ju avtryckare!) är ett känt feministiskt sätt att skrämma skiten ur unga flickor. Där det finns lite att oroa sig för ska man känna maximal otrygghet. Där brott  som misshandel drabbar män oftare, får man det till att kvinnor är överrepresenterade – Oärligt! Foto: Wikimedia Commons

Men det är här det förfärliga kommer in, en förkrossande andel av männen våldtar aldrig. Istället är det en liten grupp som står för nästan alla brott, 2014 fanns 1010 misstänkta. 1010 av 2 565 529 mellan 20 och 80, vad blir det Leone? Jo, 0,039 % av befolkningen! Återigen står inte våldtäktsmännen direkt på led för att  massvåldta intet ont anande unga kvinnor på väg hem från krogen. Men jag håller alltså med, bara det att det händer är ett problem. Statistik från BRÅ hittar Leone och alla andra här.

Det är också så att offren tyvärr relativt ofta utsätts för övergrepp mer än en gång, en del så många som tio gånger eller fler. Det innebär att varje övergrepp räknas som en våldtäkt vilket är illa, men offrens antal blir färre. Därför är det inte så vanligt som man kan förledas att tro. Jag håller dock fortfarande med, att det händer är tillräckligt illa men att inbilla sig att det står en våldtäktsman i varje gathörn är lika illa. Det gör det inte och det skapar onödig rädsla där man i varje fall för det mesta kan känna sig trygg, dock som sagt inte alltid.

För det andra ändrades lagen 2005 så att det som tidigare betecknades som sexuellt utnyttjande istället jämställdes med våldtäkt. Det gjorde att fler omfattades av brottet efter 2005 och därför ser det också ut som om förövarna blivit fler när det i själva verket handlar om att brottsrubriceringen har ändrats. Statistiken ljuger alltså, särskilt i skarven efter 2005 där man kan tolka det som en drastisk ökning vilket det alltså inte är.

Det var till och med så att gruppen som utsatts för sexuella övergrepp sjönk från 2013-2014.  Tittar man bara på gruppen ”kvinnor” sjönk siffran från 2,4 % till 1,8 %. Det är visserligen 1,8 % för mycket men man får vara glad för att det minskade. Ser man på hela befolkningen sjönk samma siffra under denna period från 1,3 % till 1,0 %. Återigen hittas dessa uppgifter och ovanstående på BRÅ:s hemsida.

Statistiken talar oftast sitt språk, feminister ett annat och aldrig mötas de två. Klart är i varje fall att feminister som Leone Milton inte bryr sig om fakta, inte åberopar den och förvränger dessa. Till sist drar de en slutsats på det omöjliga och felaktiga. Foto: By Mocoface – Own work, CC BY-SA 3.0 Wikimedia Commons

Ytterligare en faktor man kan peka på i sammanhanget är benägenheten att anmäla som tycks ha ökat, det är bra men det får ju också statistiken att se ut som om siffrorna har ökat. Om detta är en faktisk ökning eller om det beror de faktorer som jag har nämnt här är svårt att ha en åsikt om. Också mörkertalen i sammanhanget är svårgreppat då det ibland är förenat med skuld och skam att prata om.

Lika stor skam är det dock som Leone och Metro gör, påstå något utan att ens lyfta ett finger för att backa upp dessa med fakta och statistik. När man dessutom tar det ett steg till och tar de slutsatser man säger sig kunna se är direkt oärligt eftersom dessa just vilar på absolut ingenting. Mäns allmänna revirpinkande skulle alltså ligga bakom vår falska omtänksamhet om kvinnor som nu blir sexuellt trakasserade både i badhus och i städer runt om i Europa. Vi vill enligt Leones tes ha tafsandet för oss själva.

Det är här dödsstöten kommer in för den moderna feminismen. De påstår ju att de vill ha männen på sin sida och att feminism också gynnar dom. Vi som motsätter oss ideologin ser inte detta och vi ser inte att också vi dagligen är offer för vår mansroll som är fast i. Om vi bröt oss loss och bejakade feminismen skulle vi bli fria, riktigt fria. Men hela tiden argumenterar ju feminister som Leone precis tvärtom.

Hur skulle jag kunna känna mig fri om jag hela tiden tillskrivs egenskaper och beteenden jag inte har? Hur ska jag kunna bli fri från min mansroll om jag hela tiden blir påmind om en jag inte känner igen och som jag dessutom tycker är motbjudande? Blir inte den nya rollen som jag tillskrivs av feminister i själva verket just den boja som de påstår att min nuvarande är?

Det är tyvärr inte min mansroll som gör mig till fånge utan feminismens eviga utmålande av vad jag är när jag i själva verket är något annat som gör det. Tyvärr envisas feminismen med att hela tiden visa hur fördomsfulla man i själva verket är genom att just tillskriva och måla upp bilder av män som passar ett fåtal Foto: Wikimedia Commons

När till sist Leone börjar argumentera på ett mycket motbjudande sätt där mäns verkliga motiv är att få revirpinka, vilja ha ensamrätten över kvinnor och tafsandet på dessa, få ha ensamrätten att få stöka runt på stan, hindra andra män att dregla och busvissla så rinner någonstans glaset över. Coup de Grace kommer med citatet:

”Dessa mäns beteende är inte bara främlingsfientligt, utan visar också hur primitiva vissa hjärnor fortfarande tycks vara. Vikingar kallar de sig själva för, jag tycker grottmänniskor passar bättre.”

Det enda detta citat bevisar är hur lite egentligen feminister vill ha med män på tåget. Förutsatt då att de inte är sådana där flagellanter (Feministiskt Perspektiv; unvis.it) till män som förnedrar sig själva och andra män med sin undergivenhet. För vem mer än flagellanterna känner att en käftsmäll är rätt medicin? Inte jag och säkert inte du heller! Istället skapar just sådana påståenden precis det som så många undrar över – frågor som varför folk inte är feminister (Expressen; Archive-länk). Undra inte mer säger jag bara.

Sammanbrottet är kanske inte här än om man avser att feminismen dukar under, försvinner eller ändrar inriktning. Men jag anar ändå att slutet är nära. För om man argumenterar så slarvigt och motbjudande som Leone Milton gör måste man vara desperat efter att skapa poänger ur tomma intet. Hon liksom anstränger sig med att trolla med knäna tills att det hela spricker från kant till kant. Dags att lägga ner en motbjudande rörelse, eller kanske rent av starta en motrörelse i form av en mansrörelse?

Det är kanske rent av dags att starta en mansrörelse för att se till att dessa nidingar jagas på flykten? Inte mig emot! Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Leone Milton till priset ”Foliehatt of the Year”. Också Metro och dess högsta ledning nomineras till priset för sin feministiska insats. Motiveringen för Leone lyder: ”I vår sköna nya värld av postmodernism och feminism är ju fakta bara en manlig härskarteknik. Det bevisar du med avsaknaden av all fakta. Ingenstans backas dina påståenden upp av det minsta lilla korn av bevis. Istället ersätts dessa med påståenden och påhopp. Det gör dig till en fullblodskandidat av rang.”

För Metro lyder motiveringen: ”Ingen har som ni gjort en så formidabel insats för feminismen men också lögnen och propagandan. Snart sagt varje dag möts vi av nya fantastiska påstående som för att bevisa en tes. Det gör er till formidabla propagandister men urusla journalister och tidningsutgivare vilket är anledningen till nomineringen.”

Hum-hum från Köln till Kalmar

Sexövergrepp – smaka på ordet och känn den fadda smaken i munnen när du säger det. Ingen, jag menar ingen kan känna att ordet har sin lockelse. Det är därför vi som samhälle har sagt att det inte får förekomma. Vi har till och med skapat lagar för att visa hur avskyvärt vi ser på det, brottet ger ju helt rättmätigt fängelsestraff.

Jag är inte annorlunda på den punkten, jag anser det helt avskyvärt och att det ska leda till kännbara straff då det begås. Vad Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård tycker är dock höljt i dunkel att utläsa av hans uttalanden. De tycks mer syfta till att trivialisera och relativisera. För hans uttalande på kollegan Nina Lekanders tidslinje på facebook lämnade nog en och annan förbryllad bakom sig. Du kan se svaret längre ner i detta inlägg.

Nej, i skuggan av det som hänt i Köln är han mer intresserad av att lägga locket på så att nyheten inte ska spridas i svenska journalistkretsar, det kallas normalt censur men för Aagård tycks det hellre handla om att uppfostra och forma medborgaren igen. Han tycks också vara mer oroad för att högern nu ska få sitt ”propagandaverktyg”.

Hela den snaskiga historien började med att journalisten Nina Lekander på facebook frågade sig varför ingen i svensk media tog upp de sexuella trakasserier som pågick i Köln. En berättigad fråga eftersom svensk media alltså här medvetet eller av ren klantighet försökte gömma undan/glömma bort en nyhet. Det hon talade om var de samordnade attackerna i Köln mot unga kvinnor som sextrakasserades och i ett fall våldtogs. Männen var upp till 1000 till antalet och alla var från något arabiskt land eller Nordafrika.

Nina Lekander ställde en relevant fråga, en del av svaren blev som synes inte lika relevanta. Också Aftonbladets Martin Aagård sällade sig till den grupp som nu sticker huvudet i sanden och låtsas att alla som inte tycker som han är fascister Foto: Facebook

Nyheten (Mail on-line) som kablades ut till resten av världen utom Sverige, talade om direkta attacker och att Köln centrum nu är en no-go zon för kvinnor. Det är inom parentes en no-go zon också för män eftersom dessa blir rånade. Men det är nu Aagård kommer in. För knappt har både det ena och det andra satts i vrångstrupen förrän denna fascismens störste bekämpare ser sin chans. Högern har ju nu fått ett argument som måste vridas ur händerna på dem och därför måste det som nu inträffat motverkas.

Motverkas ja, här är det uppenbarligen viktigare för Aagård att ta kampen mot ”fascisterna”. Det enda fascistiska vi har gjort är att försvara ett värde men det tycks inte falla i god jord. Att alla, också kvinnor, ska kunna känna sig fria och säkra på offentliga platser borde vara en självklarhet men är det inte i allt teoretiserande. Inte så undra på kanske med tanke på att han själv i en krönika i Aftonbladet (unvis.it) medgav att han själv var en gammal pennalist. It takes one to know one som det heter.

Martin Aagårds svar på Nina Lekanders inlägg försöker snyggt förringa det faktumet att han och hans gelikar har ställt till med ett problem genom att trivialisera, generalisera och politisera hela frågan till något annat än vad den är. Foto: Facebook

Martin Aagård var dock inte ensam i sin något skruvade syn på debatten där alla som motsatte sig hans argument i vanlig ordning var både SD:are och fascister för att inte tala om höger. Mattias Svensson på tidningen Neo var lika kategorisk han i sina fördömanden. I ett uppmärksammat Tweet som fick stor spridning skrev han att den dagen alla SD:are behandlade Malena Ernman eller Zara Larsson med den respekt de förtjänar (Jaså!), kunde de lära Tyskarna hur man behandlar kvinnor.

Nu var det ju förstås inte Tyskarna som behövde lära sig den saken och vad gäller SD:are är jag rätt övertygad om att de flesta också behandlar kvinnor med respekt. Problemet Mattias är ju som bekant Nordafrikaner och araber, inte SD:are eller Tyskar. Ytterligare ett exempel alltså på hur man blandar bort korten och spelar ett helt oärligt spel. Jag tror dock att det här är en jobbannons, Neo ska ju som bekant läggas ner och det här är ett sätt för Mattias att visa hur himla pk, god och fin han är så att han kan få ett nytt litet jobb.

Mattias Svensson drog sitt strå till stacken när han ville lära SD:are lite respekt och att den kanske sen skulle kunna översättas och användas på Tyskar. Att vare sig SD:are eller Tyskar hade med de sexuella övergreppen i Köln att göra spelade nog mindre roll Foto: Twitter

Feministerna är nästa grupp som i motsats till Aagård har varit ovanligt tysta den här gången. Det är väl vetskapen om att de är överbevisade som har drabbat dem. Deras postmoderna fuskbygge rasar ju nu som ett korthus och då gäller det att i vanlig ordning tiga ihjäl en nyhet som inte passar  in i mönstret.  Eller så kan man göra som Irena Pozar, man kan rikta strålkastarljuset åt ett delvis annat håll för att förminska och trivialisera.

 Hennes resonemang kretsar återigen runt en av feminismens käpphästar – alla mäns skuld för vad några män utför. Det är nämligen inte alla män som slår och våldtar, det är ett fåtal. Återigen är vi alltså där, försök att blanda bort korten så att krittret förstår att det finns andra mycket mer ondskefulla krafter i görningen här. Att man lurar delar av befolkningen, sviker kvinnorna som nu har blivit utsatta tycks vara helt sekundärt.

Att trivialisera och peka på hur utspritt problemet är kan man förta udden i nyheten tyckte Irena Pozar. Varje kvinna har ju blivit utsatt för samma sak som kvinnorna i Köln, både bröder och vänner har ju sett till det. Vilket ”kalas” som patriarkatet  har haft är dock lite svårtolkat Foto: Twitter

Man glömmer så där lägligt också bort att en legitimitet för en stat är att den ser till att skydda sina medborgare. Om man resonerar som Aagård och Pozar gör den ju delvis inte det, man trivialiserar ett problem/en upplevelse och snart är den så urvattnad att den enskilde som kränkts känner sig övergiven. Det är ju den moderna så feminismen fungerar. Först låtsas man bry sig, sen blandar man om siffrorna på den identitetspolitiska bingobrickan så att ingen längre förstår eller känner igen sig. Den har blivit helt alienerad.

Också godhetsrörelsen har varit ovanligt tyst. Ingen Malena Ernman har uttalat sig, Jonas håller sig undan och nya superteorier om alltets sammanhang har inte lagts fram av ”professor” Henrik Schyffert. Man får väl konstatera att det nu uppdagas vad de har ställt till med och att dessa personer inte sysslar med konsekvens utan bara med nya ryggdunkar-fester där de kan få nya bekräftelser på hur förträffliga de är.

Malena har ju redan hunnit bli Årets Amelia (archive-länk) och vunnit Martin Luther King-Priset (unvis.it). Ett pris som för övrigt har lite eller inget med den store mannen Martin Luther King att göra så hon har ju kammat åt sig ordentligt i medaljskörden. Här kan man tyvärr bara konstatera att både den vänsterrörelse som Aagård företräder och feminismen samt godhetsrörelsen har andra saker för ögonen än kvinnors rätt att få vistas på offentliga platser utan att trakasseras vare sig sexuellt eller på något annat sätt.

Uppenbarligen syftar en del av spelet från de inblandade till att vinna priser och ära, kanske också att fixa nya jobb. Ryggdunkarfester, nya lukrativa uppdrag och kanske en karriärsmöjlighet hägrar runt hörnet. Möjligheten att få stå i talartribunen och skrika ut sitt kommunistiska manifest som man så gärna döljer lockar säkert också. Foto: Wikimedia Commons

Någon kanske inbillar sig att vi är förskonade från den här typen av händelse i Sverige, låt all okunskap fara redan där. För taktiken är densamma var vi än kommer och det som hände i Kalmar (24 Kalmar) ungefär samtidigt i tid, var om något lika snaskigt om än i mindre omfattning än i Köln. Också i Rättvik utsattes en kvinna för sexuella övergrepp strax innan jul, Anybody’s Place har bloggat om detta. Också Expressen har skrivit om det (archive-länk). Var finns de svenska feministerna nu?

Löjesguiden nominerar med dagens inlägg både svensk feminism och journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för feministerna lyder: ”En osviklig förmåga att alltid ha fel eller fokusera på fel saker har gett sig till känna igen. Knappast konstigt med tanke på er koppling till postmoderna teorier som nu mest liknar Titanic – 4000 meter under havsnivån. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

För journalistkåren lyder motiveringen: ”Era inledande försök att lägga locket på är bara i sig talande, censur och direkta lögner är ju numer era mest framträdande vapen i jakten på alla ”fascister” dvs alla som har en annan åsikt än er statssanktionerade. Att ni dessutom genom sådana personer som Martin Aagård nu också försöker att trivialisera och relativisera är om något än mer smaklöst. Det gör er till uppenbara medtävlare.”

Fler feministiska feltänk

Feminister är inte riktigt som vi andra. Med ett religiöst leende ger de sig ut i världen för att som de inbillar sig ”frälsa oss andra” när vi tvivlar och uttrycker en annan åsikt. De tror att rena lögner och propaganda som gränsar till just samma lögn ska skapa just detta underverk av frälsning där vi andra ska slänga oss gråtande på marken i ett ”förlåt oss, vi förstod inte bättre”. Nej kära feminister! Ni skapar en man full av förakt för era fåfänga försök och ett dubbelt förakt därför att era metoder inte är särskilt hederliga.

Ta Fredrik Höjing till exempel, han har köpt varenda mytbildning som ideologin någonsin har uppfunnit och några till. Hans så kallade debattartikel (archive-länk) i Sydsvenskan är något av det mest tendentiösa som har skrivits på mången dagar. Han inleder så snyggt med en halmgubbe när han argumenterar att alla som tycker att feminismen har gått för långt säkert tyckte det fick räcka med kvinnlig rösträtt, arvsrätt och möjligheten att utbilda sig.

Att göra en halmgubbe är ju att tillskriva någon motståndare egenskaper, känslor och åsikter och sedan argumentera mot en fiktiv person som egentligen inte finns. Oärligt, smaklöst och lågt är väl kommentarer som man osökt kommer att tänka på. För ingen motsätter sig att kvinnliga rättigheter ska och måste få sträcka sig längre än så, det är inte det diskussionen handlar om. Istället handlar den om att personer som Fredrik inte förstår att feminism av idag säger sig vara för jämställdhet men är allt annat än detta.

Det är ju ett oerhört trovärdigt och balanserat intryck delar av feminismen ger. Fredrik Höjings artikel är bara en i mängden inlägg i debatten som faller under stämpeln ”oseriösa”. Foto: Sveriges Kvinnolobby

Låt oss ta ett exempel så att också Fredrik (inte jag, den andra!) förstår. När Sveriges Kvinnolobby uppvaktade dåvarande regeringen 2012 ville man införa ett nytt begrepp som skulle vägleda myndigheter i deras arbete. I regeringens handlingsplan som denna tog fram hette det följdriktigt ”mäns våld mot kvinnor”. Det enda våld som fanns i nära relationer var alltså mäns våld mot kvinnor. Man passade också på att slänga in våld i relationer mellan lika kön, man får ju inte vara fördomsfull men män de lämnades därhän.

Arbetet skulle alltså handla om att arbeta mot en typ av våld, men inte en annan. Ja, förvisso fanns ju som sagt samkönade relationer med i direktiven så där fanns det en del att hämta men kvinnors våld mot män lös med sin frånvaro. Ändå talar forskning ett annat språk, den rapport du hittar här under slår t ex fast att mäns och kvinnors våld mot varandra är lika vanligt men ser olika ut. Slutsatserna är glasklara såväl som sensationella då de omkullkastar allt vad feministerna försöker få oss att tro:

• män och kvinnor i princip är lika vanliga utövare av partnervåld, men att kvinnor blir skadade drygt dubbelt så ofta som män av det våld som utdelas
• kvinnor oftast är de som först tar till våld i relationer där båda parterna utsätts
• män oftare står för upprepat våldsutövande
• den ”vanlige” mannen sällan står för partnervåld; istället är personer med svag social ställning samt alkohol- eller drogproblem överrepresenterade
• det är större risk att en kvinna blir utsatt för grovt våld om förövaren är en tidigare partner än en nuvarande
• mörkertalet för partnervåld (dvs. hur många utsatta som inte anmäler) är större för män än för kvinnor

Klicka för att komma åt den-slaende-mannen.pdf

Här hittar du rapporten som omkullkastar det mesta feminister säger om våld i nära relationer

Feminister talar ofta om alla mäns ansvar för relationsrelaterat våld, hur det rimmar med slutsatsen att det är män med svag social ställning som slår kan tåla sin förklaring från ideologins förespråkare. Slutsatsen att män och kvinnor utövar våld lika ofta i den typen av relation kräver sin förklaring från feminister. Att kvinnor oftare utsätts för våld från en före detta partner är ju rätt intressant, eftersom de inte längre har en relation kan man ju inte tala om våld i nära relationer. Att män har lägre benägenhet att anmäla sticker också ut.

Feministiska förklaringsmodeller är som att se näsan växa på Pinocchio – alla vet egentligen vad det handlar om. I slutet av dagen är dock en lögn en lögn och inget annat Foto: ”1916MomusPinocchio” by Not credited – 1916 printing via [1]. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Ett annat intressant samband som framkommer i rapporten är att samma män dyker upp i statistiken igen och igen. Det är alltså samma män som upprepar sina brott, inte alla män som begår övergreppen. Det framgår också att denna grupp är relativt liten men att de  utövar merparten av allt det rapporterade våldet som dyker upp i statistiken. Det handlar alltså om långt ifrån alla män som utövar detta. Hur det återigen rimmar med ”alla mäns ansvar” som det så ofta heter från feministernas sida är återigen ett smärre underverk.

Det kollektiva skuldbeläggandet har alltså inte bara fått sig en törn, tesen har gått ner sig i ett träsk och har sjunkit ner så endast nästippen tittar upp. Varför man fortsätter att driva tesen beror på att man har en agenda med hela förfarandet. Män ska inte bara skuldbeläggas, de ska detroniseras. Att det leder till enskilda fördelar för en grupp på bekostnad av en annan är inte viktigt, snarare ett rättesnöre.

Resultatet blir alltså en skev syn på verkligheten. Ett annat resultat av Sveriges Kvinnolobbys verksamhet är vår nuvarande regerings syn på arbetsplatsolyckor. Ylva Johansson som är ansvarig för frågan tycker i vanlig ordning inte att döda män är ett problem men däremot är kvinnors arbetssituation det. Ministern skjuter nämligen till mer pengar till forskning kring kvinnors arbetssituation vilket framgår av ett citat som är hämtad ur en artikel (unvis.it) i SVD:

” En särskild satsning på arbetslivsforskningen med totalt 60 miljoner kronor genomförs under perioden 2015–2018, med fokus på kvinnors arbetsmiljöproblem och arbetsrelaterade ohälsa.”

De dödliga arbetsplatsolyckorna däremot får knappt några ökade anslag från ministern som ändå utbrister att ”ingen ska mista livet på jobbet”. Så fint, men vore det inte på sin plats att öka anslagen till just bekämpandet av detta eller är det möjligen så att området är lågt prioriterat eftersom män dör mer än tre gånger så ofta på sina arbetsplatser än vad kvinnor gör? Statistiken som du finner här under och som tyvärr bara sträcker sig till 2010 talar sitt tydliga språk.

För ”ansvar” för sina tillkortakommanden är ju vad Höjing siktar in sig på. Han talar om en mansrörelse som ska starta en manskamp. Gissningsvis, men detta framgår inte i artikeln, för att erkänna att vi är kollektivt skyldiga och att vi borde ta avstånd från den ondska vi förorsakar, men som vi ändå alltså inte ens är skyldiga till. Det här finner dock ingen jordmån hos Höjing, han ångar på i samma anda.

Vi ”anti-feminister” blundar ju gärna för faktumet, i varje fall för den gode Höjing, att fortfarande har domstolsväsendet inte kommit till tals med det faktumet att man bemöter offer för våldtäkt dvs kvinnor med att misstänkliggöra dem. För Höjings skull kan man då framföra att sedan 2007 pågår ett målmedvetet arbete inom rättsväsendet för att bemöta med respekt och att inte begå övergrepp på offren igen.

Klicka för att komma åt Utbildningsprogram%20f%C3%B6r%20b%C3%A4ttre%20bem%C3%B6tande%20av%20sexualbrottsoffer%20i%20r%C3%A4ttsv%C3%A4sendet.pdf

Utbildning och temadagar har anordnats där brottsofferjour och personer inom domstolsväsende alla har deltagit. Länken ovan talar om detta och om Höjing känner till ett fall där så har skett trots utbildning så beror det i så fall på att man struntar i riktlinjerna eller att man inte har tillgodogjort sig eller gått utbildningen. En sån sak som har tagits upp på utbildningarna är just att inte göra offer för bland annat våldtäkt till offer en gång till genom att skuldbelägga med frågor om alkoholvanor eller klädsel.

Våldtäkt ja, inget trevligt ämne men när vi ändå är där så bör också detta begrepp benas ut. Både i debatten från feminister som Höjing och i statistiken kan man få intrycket av att Sverige är våldtäktslandet nummer ett vilket vi också har uppmärksammats för att vara utomlands. Tyvärr är den bilden fel vilket framgår av den virala video som återfinns via länken till BRÅ.

Om en person i Sverige kommer in för att göra en anmälan om att under det gångna året har denna blivit utsatt för 52 våldtäkter. I Sverige räknas detta som 52 anmälningar, utomlands som en. Också begreppet ”våldtäkt” är bredare i Sverige än vad det är utomlands och genast har vi två faktorer som gör att svensk statistik inte går att jämföra med utländsk. Något som också gör bilden av Sverige som himmelriket för våldtäkts-mannen något felaktig. Men det är inget som berör personer som Höjing, han ångar på.

För i samma stycket kommer coup de grace för alla feminister som väl varje gång det nämns unisont gör vågen. Det handlar naturligtvis om kvinnors löner. Kvinnor tjänar mindre än män, ja de olika fördomarna haglar igen. För inte med ett ord nämns att kvinnor trots lägre lön i vissa yrken fortfarande väljer just dessa yrken vilket väl tyder på att man hellre jobbar säg inom vården än sätter lönen i främsta rummet.

Stolligheterna och konspirationsteorierna tävlar med varandra när feminister ska uttala sig. Osakligheter blandat med direkta felaktigheter i sak är alltid innehållet och snart är väl lögnen sanning Foto: Wikipedia

Att kvinnor väljer kvinnodominerade yrken som sjuksköterska om man ser historiskt, har fungerat som ett sänke för lönen. Löneutvecklingen har till för lite sedan varit usel, men har nu börjat röra sig åt rätt håll. Dags alltså för kvinnor att sluta utbilda sig till förskolelärare, lärare, sjuksköterskor osv. En annan faktor som har inverkat negativt är att alla de uppräknade yrkena har varit i offentlig regi.

Som ni vet är inte statens möjligheter till finanser oändlig även om svensk vänster inbillar sig det. Det finns en gräns för hur mycket man kan ta ut och därmed finns också en gräns för lönesättningen. Kvinnor bör därför aldrig utbilda sig till yrken som ligger inom offentlig sektor, de bör istället utbilda sig för att kunna ta sig fram inom den privata sektorn så ska ni se att det går bättre lönemässigt.

Inte heller tar feminister som Höjing upp att män jobbar mer än kvinnor. Faktiskt jobbar män i snitt sex timmar mer i veckan vilket är en förklaring till kvinnors lägre lön. Den dagen de jobbar lika mycket kommer de alltså också att tjäna lika mycket. Istället väljer tre av tio kvinnor att jobba deltid, du hittar artikel från TCO här. En förklaring till det är att de alldeles frivilligt, hur lite än feminister som Höjing tror på detta, väljer att jobba mindre för att kunna spendera mer tid med barnen. Något som alltså straffar sig i lönekuvertet.

Lockas man av pengar bör man inte välja klassiska kvinnoyrken, homogena grupper ger tyvärr det resultatet. Skyll gärna också på att kvinnoyrken alltför ofta återfinns i det  offentliga så blir bilden mer komplett. Foto: Wikimedia

Sån här ”ovidkommande” statistik betyder dock lite för feminister som Höjing. Där heter det fortfarande ”kvinnors lägre lön”. Trots all propaganda är det allts feministerna, inte andra, som vill skapa orättvisan. För hur ”rättvist” är det att män jobbar mer, väljer att jobba heltid eller mer men ska i feministernas drömvärld tjäna lika mycket som kvinnor? Kom ihåg, lägre arbetstid är ofta ett val, inte ett tvång.

Nästa faktor Höjing & co glömmer bort är att kvinnor är mer sjukskrivna än män. Siffror och artikel på det hittar du från Försäkringskassan. Här kan man skylla på många olika faktorer, en feministisk konspirationsteori säger att det är för att kvinnor slits mer, jag ska inte ge mig in i en diskussion om den saken men fortfarande är det mer snack än vetenskap bakom alla påståenden.

Man kan också lägga till att män betalar mer skatt än kvinnor, men får mindre av välfärdskakan i gengäld. Men en feminist glömmer gärna bort sånt som drabbar män men inte kvinnor i lika hög grad. Rapporten som du hittar länken till här under är visserligen från 2009, men lite eller inget har hänt sedan dess. Tvärtom är det så att de aviserade och nu genomförda skattehöjningarna drabbar män först, mer om detta i Dina Pengar (unvis.it). Ändå envisas kretsar inom feminismen att kräva mansskatt (HD: unvis.it).

Misandri, ekonomisk bestraffning, än mer ekonomisk belastning för en men inte en annan alltså ökad orättvisa och rena påhitten är alltså ingredienserna i svensk feminism. Det är härligt inför framtiden att kunna konstatera att dumheten i debatten och i förslagen hela tiden firar nya triumfer. Det är alltså ett härligt 2016 vi kan se fram emot, i varje fall om Fredrik Höjing får bestämma.

Klart att Fredrik Höjing ska nomineras till en foliehatt. Motiveringen lyder: ”Det är synd om människan när hon inte ens förstår att argumentera med fakta som grund. Ett skolexempel på detta är den artikel ni kanske nyss har läst. Att det är synd om läsaren som ska indoktrineras med direkt felaktigheter är väl en sak, men att fiska i så grumliga vatten ger automatiskt en nominering.”

…Och ännu fler oanade effekter

Feminister påstår ju alltid att män ingår i en våldtäktskultur. ”Män” som generell term antyder ju och lite till kanske, att det är alla män de talar om. Trots det är det inte alla män som våldtar, det är som alltid en generalisering utan grund när feminister uttalar sig. Alla män skulle ju t ex också ingå i ”patriarkatet” men återigen är det bara vissa män som gör det. Feminister pekar helt enkelt på fel grupp, vid fel tillfälle i fel sammanhang av fel motiv och då blir också slutresultatet helt fel.

I TV-serien ”Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter” försökte Brasse sätta dit de andra med gissningslekar där det gällde att hitta fel. Logiken var inte alltid självklar men å andra sidan är dagens feminism kanske en modern arvtagare till Brasse. Felen är anpassningsbara, de är alltid annorlunda än de andras svar och de trotsar ibland logiken. Foto: Youtube

Nu har det konkreta beviset kommit in som bevisar att de inte bara har fel utan att de har jättefel. Natten mot onsdagen i förra veckan inträffade en ovanligt rå våldtäkt på Södermalm i Stockholm. En kvinna påstås ha våldtagits av minst tre unga män som sitter anhållna, artikel om händelsen i DN. Läs särskilt ingressen överst där ordet ”gatubarn” dyker upp. Det är nämligen tre eller fyra av dessa gatubarn som nu är häktade för dådet.

Gatubarn är i vissa fall de ensamkommande barn som kommer hit och som snabbt försvinner ut ur de sociala myndigheternas kontroll. Utan den kontrollen hamnar de snart på gatan där de exponeras för droger, prostitution och social misär. Människan reduceras under de omständigheterna snart till varelser som tänker, reagerar och agerar annorlunda än vi andra. De är tvungna att ta till andra strategier för att överleva helt enkelt.

SVT:s Uppdrag Granskning uppmärksammade barnen som är mellan 15-20 år i ett avsnitt du hittar här under. De flesta av dem kommer från Marocko och är på väg in i kriminalitet, polisen menar att i framtiden är är de morgondagens grovt kriminella. De blir offren för den maktlöshet som svenska myndigheter numer är så duktiga på.

Myndigheterna och våra folkvalda är som zombies inför situationen. Lite eller inget görs och under tiden är problemet en tickande bomb Foto: Wikipedia

Nu har deras liv och livsstil blivit en annan människas fall. Den unga kvinnan som påstås ha blivit våldtagen är allvarligt skadad och hennes trauman kommer att vara livslånga. Bara i Stockholm beräknas de här pojkarna vara så många som 200 och så unga som 9 år och uppåt. Många livnär sig på att sälja droger och att stjäla. De får inte uppehålls-tillstånd och kan därmed inte arbeta eller bygga upp ett ”normalt” liv. Anledningen är att i svenska myndigheters ögon finns inget behov för dom att få detta eftersom Marocko inte är indraget i krig.

Allt det här är bakgrunderna men det finns en frågeställning också. När Stefan dansade och log tillsammans med Gustav, Malena och Henrik, var det detta de såg framför sig när de utropade ”Alla ska hit”? Har de över huvud taget tänkt på att detta är resultatet av deras egna tänkande? Är det detta de ville ha? Har de en enda aning om att det finns ett klart samband mellan människor som från barnsben växer upp som kriminella utan föräldrars närvaro och terrorism som bröderna som sköt i Paris? Bröderna Kouachis historia hittar du från TV 4.

Själv tror jag både Stefan, Malena och Henrik är både för naiva och för beräknande för att ens bry sig om dessa konsekvenser som vi eventuellt redan ser. Feministerna är misstänkt tysta och det är talande om något. De har ju sin maktstruktur att ta hänsyn till. Där ingår inte att sådant här kan hända och att personerna som eventuellt har begått våldtäkten kan begå dåd som detta. För dom är den skyldiga ju alltid den vite medelålders heterosexuelle mannen. Hallå feminister, verkligheten gör sig påmind igen!

Verklighet och fantasi är bara två sidor av samma mynt. Onekligen är feminismen lite spännande på det sättet att den suddar ut gränsdragningen mellan de två och gör till och med ”fantasi” till verklighet och tvärtom Foto: Wikimedia

En annan verklighet som har gått i baklås är att i och med beröringsskräcken med SD och åsiktskorridoren, uteblir debatten om fenomenet gatubarn. En del menar att de är betydligt äldre än de uppger, det är svårt att bestämma utan en undersökning men sådana görs inte i Sverige. De anses för ”integritetskränkande”. Ändå måste debatten komma igång, inte minst för att den nuvarande situationen är ohållbar. Vi bygger ju just nu ett framtida samhälle baserat på otrygghet och våldsamheter.

Exemplet sätter också fingret på en annan öm punkt. Godhetsrörelsen och vår ”statsminister” vill ju gärna se oss och vårt land som en ”Humanitär stormakt”, hur gott detta är är dock högst diskutabelt. Man kan nog inte tala om någon stormakt på området så länge Stockholm har lika många gatubarn (beräknat) som Bukarest i Rumänien. Vi är så väldigt måna om bilden av oss själva som så goda, men det är just inget annat än en bild. I själva verket är vi nämligen en humanitär bananrepublik.

Mer om ämnet gatubarn hittar du på bloggen Fnordspotting. Sveriges väg mot att bli ett u-land har Politivism bloggat om. Bloggen Anybody’s Place har skrivit om Löfven och hans mardrömslika regeringstid. Motpol har skrivit om ett år med Löfven. God läsning.

I Sverige pekar vi gärna finger på andra för att känna oss nöjda med oss själva, här exemplet gatubarn i Bukarest. Det lite slående är dock att vi är lika bra, om inte bättre på att skapa denna grupp då våra myndigheter och politiker gör lite eller inget för gruppen i Stockholm. Resultatet är nu eventuellt en våldtagen kvinna, inget feminister ens nämner Foto: SVT

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen och feminismen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er verklighetsförankring lämnar övrigt att önska. Den saknar både det ena och det andra vilket dagens exempel visar. Det tycks inte heller bekymra er att ni nu långsamt och långsiktigt bygger ett samhälle som vare sig ni eller andra vill ha. Det verkar tryggt för framtiden. Troligen vinner ni lite över att offra lite och det gör er i så fall till cyniska rörelser och personer. Det om något är en bra grund till varför ni nomineras.”