Det är en elefant

”Elefant” är ett begrepp, ett ord för att beskriva något vi kommit överens om att kalla djuret. När vi använder ordet förstår mottagaren vad vi menar och kan se bilden. För att det ens ska kunna inträffa krävs en rad saker. Det kräver att vi använder ett gemensamt begrepp eller språk som använder ordet ”elefant”. Det kräver vidare att begreppet är kopplat till ordet så att mottagaren gör associationen och ”ser bilden” av djuret. Det är ju först då man förstår vad ordet innebär som man kan se bilden snabel, kropp, svans och allt.

Vidare kräver det kunskapen om vad en elefant är. Utan att man har den kunskapen vet man inte vad en elefant är dvs hur den låter, hur den beter sig, dess livsbetingelser, var den lever osv. Kunnandet om allt detta kan man bara tillgodogöra sig genom att inhämta kunskap och fakta. Begreppet måste alltså studeras på ett eller annat sätt. Kunskapen kommer alltså inte gratis och inte heller automatiskt.

”Elefant” är ett begrepp. Men också det hänsynslösa utnyttjandet av människor i postmodernismens namn är ett begrepp värt att uppmärksamma. Runt om i världen sätts dessa psykiskt utmattade på det hala medan feminister och andra är de som skördar resultatet Foto: By Unger, Frederic William, 1875- [from old catalog] – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/17751651200/Source book page: https://archive.org/stream/adventuretravele00unge/#page/n136/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42325656

Precis som vi måste lära oss begrepp och ord, måste vi lära oss sociala koder. Barn föds inte med alla sociala egenskaper. En del beteenden är medfödda som t ex instinkter men de handlar om mer basala saker som att överleva och strategier för det. Andra måste däremot förvärvas. Det gör barn genom att se, höra, härma och lära genom att pröva sig fram. Tar man bort den sociala utvecklingen eller ersätter den med något som kastar utvecklingen i en helt annan riktning får man också ett annorlunda resultat.

Finns inte heller förebilderna som en aktiv del av en människas liv, påverkar naturligtvis också detta. Oftast blir resultatet självklart ett negativt om något av detta händer. Vi behöver alla förebilder, oftast våra föräldrar eller föräldrars föräldrar. Är ingen av dessa närvarande, ersätts de ganska snart av andra auktoriteter man ser upp till som ett ideal. Det kan vara någon vuxen i ens omgivning t ex en lärare, men det kan också vara någon från nätet. De senare är inte alltid att lita på, nätet är t ex himmelriket för pedofiler.

Man skulle kunna tro att allt detta bara är teoretiskt spekulerande eller kanske rent av akademiskt babbel. Faktum är dock att det redan har hänt. Konsekvenserna av det ser vi varje dag i tidningar och nyheter. För när vi har lämnat över ansvaret för uppfostran och utbildning i livets skola åt samhället och vuxna förebilder på ett anonymt internet via en mobiltelefon, har vi som samhälle också sagt att vi ger upp rollen som den i kontroll över utvecklingen av en individ. Undantagen finns naturligtvis så detta är bara en generell bild.

Konsekvenserna var det, följande artikel (Nyheter24; Archive) är troligen en sån. Lägg gärna märke till artikelförfattarens/författarinnan namn, det är en god ledtråd i sammanhanget. Jag ska inte försöka mig på en psykologisk analys, jag är inte psykolog trots allt. En sak vet jag dock, så här extremt hatfylld  blir en människa bara när den är en själsligt skadad person. Nej jag hatar inte denna person i gengäld, istället tycker jag nog mest synd om denna. Är man så här hatisk lär det äta den personen bit för bit.

Helvetet på jorden är nog snarare de irrläror som sprids genom t ex Nyheter24 än de scener vi vant oss vid från bibelns värld. En rörelse och idéströmning som faktiskt offrar de egna på grund av ren hjärntvätt är tillräckligt ondsint för att klassas som diaboliskt Foto: By Unknown – Livre de la Vigne nostre Seigneur; fol. 100r France ca. 1450-1470, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39892330

En annan konsekvens är den gamla klassikern självdestruktiviteten. Filmprojektet (Mirror; Archive) där huvudrollsinnehaverskan bjuder in en främling för att bli våldtagen inför en kamera är nog ett sådant exempel. Skälet till det något udda projektet är att slå hål på myten om den manliga makten skulle vara oöverstiglig. Sophia  Hewson som är den som ska bli våldtagen, vill också undersöka den kvinnliga självobjektifieringen natur med detta något udda experimentet.

Det vi ser framför oss är en kraschlandning och den är inte isolerad till bara Sverige. Visst, vi är annars hattifnattarnas mittrike men utan de folkflertalets stöd, det är nämligen den styrande eliten som står för dårskapen. Titta bara på hur de postmoderna galenskaperna har fått ett extra starkt fäste just här, en minoritet har med den tagit kommandot över en majoritet. Exemplet med filmprojektet visar också att galenskapen är internationell, inte bara fast rotad här.

Men säg var någonstans i världen man har en kulturminister som tillsammans med Ellen Tejle åker till Cannes för att föra ut vårt lands propaganda där den nya A-märkningen (SVT; Archive) nu ska lanseras. Det faktumet visar väl att våra makthavare i landet är fullständigt galna. Att Alice Bah Kuhnke är den som åker ner för att göra bort oss känns trots allt naturligt. Vår feministiska regering gör ju just inte så mycket mer än att skämma ut oss internationellt och nu är det hennes tur. För sitt arbete, att leda landet, gör de däremot inte.

Märkningen handlar om räkning av jämställdhet där man sitter och mäter hur mycket plats kvinnor får och hur de personifieras. Också minoriteter som hbtq-personer, etniska grupper och andra granskas och mäts. Det handlar om att dessa ska synas och också om hur de porträtteras. Att Ellen Tejle torgför åsikten är inte förvånande, hon har fört sitt korståg under många års tid.

Propaganda har funnits i olika former i alla kulturer och i alla tider. Men när en svensk minister åker ner till Cannes för att propagera för rättvisemärkning och feminism för detta tankarna till en helt annan tid och en helt annan ideologi. Det hela är så pass otäckt att Mads Mikkelsens reaktion känns befriande Foto: By The Granger Collection, New York – The Granger Collection, New York, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7184538

Alice Bah Kuhnke har med uppbackningen tagit ställning och därmed visat att objektivitet inte är hennes grej precis som det anstår en Miljöpartist. Hon har visat att kulturministeriet numer handlar om en ny form av ministerium för propaganda för den postmoderna galenskap som nu saluförs inför öppen ridå i Cannes. Bara en minister från den nuvarande regeringen kunde stå för den ”bedriften”.

Bästa reaktionen på den här soppan stod danske skådespelaren Mads Mikkelsen för när han ampert avfärdade svenska feminister som oseriösa, uttalandet fick stora rubriker i Danmark. Uttalandet (Avisen; Archive) är dock slagkraftigt även om det är på danska, så läs och roas. Skönt också att se att omvärlden har ögonen på den svenska talibanrörelsen som går under beteckningen ”feminism”.

Det är ju trots allt de som har gått i bräschen för att personer som Frida Kjell Valkola ska få det medieutrymme de nu får. Det är de som har banat vägen för denna galenskap vi nu läser exempel på i artikel efter artikel. Dessutom är det de som tillsammans med svensk vänster som med hull och hår har anammat den postkoloniala galenskap som ligger till grund för dumheterna. Det värsta av allt är dock det cyniska utnyttjandet av personer som har exemplifierats för sina ljusskygga avsikter när ”rättvisan” ska lyftas fram.

Det mest korkade är dock att publikationer som Nyheter24 har gjort den här typen av artiklar till både sitt signum och det som säljer den skit de kallar ”nyhetsförmedling”. Borde inte Nyheter24 efter den här artikeln börja kalla sina så kallade debattartiklar ”rabattartiklar” eftersom rabatter precis som deras artiklar är fulla av gödsel? Fortfarande är jag dock inte förbannad, bara konstaterande i min bedömning att Nyheter24 förmodligen bara är en sjuk tidskrift för en extremt förvirrad generation.

Frågan är vad Nyheter24 är. Det är definitivt inte en nyhetsförmedlare, kanske är det en gödselspridare eller möjligen en propagandaapparat. Precis som skvadern är en ren bluff är också denna så kallade tidskrift det. Publicerar man förvirrade människors helt förvridna tankar bör man nog ta en ordentlig funderare på hur man återupprättar förtroendet för något som för länge sedan har havererat. Kanske går det inte ens. Foto: By Unknown photographer – Fornminnesföreningen i Medelpad, Copyrighted free use, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=543931

Löjesguiden nominerar idag både Nyheter24 och Frida Kjell Valkola till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Nyheter24 är: ”Ni är som elefanten i porslinsaffären, både klumpiga okänsliga och fullständigt panikslagna i ert postmoderna fängelse. Att publicera skit som detta visar snarare hur illa det är ställt med journalistiken, än hur illa det är med den så kallade jämställdhet ni förespråkar. Det gör er till fullfjädrade kandidater till priset.

För Frida Kjell Valkola lyder motiveringen: ”Dina demoner heter som så många gånger förr vita heterosexuella män eller cis-män. Vi känner igen resonemanget och tycker fortfarande likadant om det, det liknar hets mot folkgrupp. Byt ut dina ”cis-män” i din retorik mot ”Romer” eller ”Judar” och ett intressant mönster börjar avtecknas. Det gör dig till fullgod kandidat till priset.”

Bokbålens tid

Det fanns en tid när en viss regim i ett för historien känt land tyckte att viss litteratur var så avskyvärd och förkastlig att man anordnade bokbål för att symboliskt bränna dessa litterära verk. Barbariet som utspelade sig den gången blev sinnebilden för det då Tyska vansinnet och Hitlers ondska. Ett land som bar sig åt så framstod som skrämmande med all rätt. Dessvärre är de inte ensamma, historien upprepar sig som så många gånger förr. Idag  är det inte Tyskland som står för denna ondska utan vi i Sverige.

Den gången var det litteratur förhatlig ur en nazistisk synvinkel som gick sitt öde till mötes, nu är det en helt annan tid med helt andra metoder. Nu bränner vi inte längre böcker, vi rensar ut dom från bibliotekshyllan istället. Om detta och annan kulturell våldtäkt som pågår i det tysta, kan man läsa om i Ystads Allehanda. Här under hittar du hela filmen ”Fahrenheit 451” från 1966, bör ses då den är mer aktuell än någonsin.

Här kan vi läsa den bisarra historien om biblioteken som i Botkyrka kommun utanför Stockholm rensar ut böcker ur hyllorna. Anledningen är den policy som råder om att inga kränkande karaktäriseringar får förekomma om minoriteter. Här måste man fråga sig vem som har rätten att bestämma en sån sak och vems måttstock som ska gälla i en sån bedömning? Det intressanta svaret är att allt som från högre ort har bestämts vara rasistisk också är det. Vilken tid börjar marschen mot bokbålet Botkyrka kommun?

Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump i Söderhavet”, Stina Wirséns bokserie om sammantaget sex böcker om ”Lilla Hjärtat”, Pernilla Stalfelts ”Färgerna” och Lisa Bjärbos ”Eddie Får En Lillebror” är alla böcker som fått rött kort och därmed tagits bort. Den högst ansvarige för illdådet – Anna-Stina Takala – motiverar i fallet Astrid Lindgren det hela på följande sätt:

”Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ”kurrekurredutterna” tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.”

Boken ”Färgerna” beskriver Takala så här:

”innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd”

och som:

”problematik på normkritisk nivå”

I Stalfelts bok riktar man kritik mot sättet att beskriva när hon skriver ”skär som en bebismage”. Utlåtandet från Takala och de andra i kommunen om sättet att uttrycka sig låter så här:

”alla bebisar är inte rosa”

Så fick vi då måttstocken efter vilken vi ska gå i arbetet att hitta dessa så förhatliga författare och med dess hjälp brännmärka dessa. Kan det bli mer tydligt än när Takala säger ”Problematik på normkritisk nivå”? Vad hon menar är ju i klartext att allt som kan uppfattas som stötande av vilken person som helst som känner sig kränkt av en formulering eller ett innehåll, också är att betrakta som icke önskvärt i deras bibliotekshyllor. Detta nyspråk eller ”bullshitiska” som det också heter, har också Fnordspotting skrivit om. Vad jag tycker om detta har Monty Python uttryckt bäst.

Enda problemet med synsättet är att i stort sett alla som känner sig kränkta skulle kunna få böcker censurerade och snart gapar hyllorna tomma. Men det är här det fina i kråksången kommer in, alla kan inte bli kränkta. Vita människor är ju överordnade, har makten alltså kan de inte heller kränkas. Är inte det förresten definitionen på rasism? Att man behandlar människor olika på grundval av deras hudfärg? Herregud, vi rosa människor är ju utsatta för rasism! Nu måste vi allihop åka till Botkyrka och tala om detta.

Beskrivningen av släktskapet mellan tilltagen i Botkyrka och Tyskland under 30-talet kan te sig plump och man bör akta sig för att jämföra med nazism om man vill verka trovärdig. Det heter ju i debattekniksammanhang att den som drar n-referensen först, är den som förlorar debatten. Jag vidmakthåller dock, det finns ingen skillnad på den här punkten. En annan punkt där likheterna är slående är att när reportern frågar om de andra bibliotekarierna håller med och alla nickar instämmande:

”Kollegerna instämmer. Alla är överens om att ”Pippi Långstrump i Söderhavet” är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonvention. (Uppgifterna är hämtade från mejl och protokoll maj, augusti och oktober 2014)”

Vänta nu! Var det inte ”vanliga Tyskars” tysta eller aktiva medgivande som också den gången banade vägen och gav Hitler tillfälle att genomföra det fruktansvärda? Historien upprepar sig igen! På flera sätt är tänkesättet och fenomenet ur den här synvinkeln bara en mjukare form av nazismen. Konsensus-fascismen är slående och resultatet skrämmande. Vi står inför en storskalig inskränkning av samhällslivet och tanken i en och samma handling.

”Don’t mention the war” hette det i Fawlty Towers och det är helt rätt. Man ska inte använda allegorin nazister för mycket men i det här fallet är det oundvikligt att jämföra med både Hitler och Stalin Foto: WN

Med andra metoder uppnår man samma slutresultat och någonting håller på att spåra ur ordentligt så länge man tillåter detta. Böckerna, särskilt Astrid Lindgrens, är bara en spegling av en annan tid och ett annat synsätt. Det är tolkningen av FN-stadgan som ställer till det för Botkyrka kommun, Anna-Stina Takala och hennes kollegor. Den tolkningen tar inte ens hänsyn till denna andra tid och detta andra synsätt. Än mindre är den särskilt klok då den för tankarna till en svunnen tid. Märk! Jag säger INTE att Anna-Stina eller hennes kollegor är nazister, men ändå blir slutresultatet detsamma.

Men om det ändå hade stannat vid en kommuns utrensningar av barnböcker hade ju historien kunnat sluta här, det gör den inte. Moderna Museet Malmö ordnade för några år sedan en Dardel-utställning. Bland verken fanns ”Svart Diana” från 1924. Ljudslingan som barn och andra kunde lyssna på beskrev verket som ”en spännande bild”. När nu samma museum ställer ut samma bild är den istället försedd med en extra lapp bredvid verket där man kan läsa:

”Vi är medvetna om den stereotypa framställningen av Diana och det är ingenting som Moderna Museet Malmö delar. Målningen skapades 1924 och även om Nils Dardel mest troligt inte var rasistisk så verkade han i en tid med andra värdegrunder än dem idag. Den 5 september kommer Moderna Museet Malmö arrangera ett panelsamtal om hur man idag förhåller sig till historiska fakta av diskutabel karaktär”.

Återigen är betraktaren fånge i en föreställningsvärld med värderingar som hon eller han kan dela eller inte. Om man inte delar den syn museet ger uttryck för ska man alltså ändå få reda på att här ursäktar man och slätar över. Det är inte censur, men det är snubblande nära. Jag kan naturligtvis välja att inte läsa lappen, men lika gärna kan den som hela tiden ska känna sig kränkt välja att inte gå på utställningen. Har man över huvud taget tänkt på att det finns dom som blir kränkta av lappen? Ska inte den kränktheten räknas?

Vi håller på att bli fångade bakom galler i föreställningsvärlden där tankar och idéer ska synas under lupp innan de godkänns från det postmoderna ministeriet för sanning och rättänkande. Vi är på det här sättet snart tillbaka där Stalin och Hitler lämnade av
Foto: Wikimedia

Artikelns utgångspunkt är att rasifiering är en svår fråga för kulturen. Det där är bullshit som jag ser det, frågan är i själva verket väldigt enkel. Ingen form av censur vare sig inom samhällsliv eller konst är acceptabel. Den som drar rasist-kortet och tycker något är förnedrande kan helt enkelt bara gå, ingen tvingas att titta om man nu är så känslig.

Anledningen är enkel, allting är relativt. Det som är rasism för en person är det inte för en annan. Rasism är dessutom något som är föränderligt över tid, det som är rasistiskt idag var det inte igår. Det blir med andra ord extremt svårt om man drar rasist-tråden för långt, vi kommer i stort sett behöva censurera all konst och det vill ingen.

Eller är det kanske det de innerst inne vill? I vilket fall leder det till likriktning och snart också en mycket blodfattig kultur där vi ska tvingas att se det som sluppit igenom nålsögat. Det andra kan vi fetglömma, vilket underbart samhälle! Stalin måste le i sin himmel. Han, Lenin och Mao var ju experter på kategorin politiskt konst i syfte att uppfostra medborgaren. Särskilt var också duktiga på att censurera konst som inte behagade honom och de intentioner han hade för samhället. Man fryser inombords. Attacken på yttrandefriheten har också Susanna’s Crowbar bloggat om.

Diktatorernas tid rycker allt närmre och tecknen i tiden finns redan här. Sverige sover och vi som fattar vad som pågår kämpar i motvind mot de krafter som faktiskt vill se åsikts- och tankeinskränkning Foto: ”Значёк со Сталиным” by Jaro.p – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia

Löjesguiden nominerar idag den postmoderna rörelsen och deras framfart i det offentliga till priset ”Foliehatt of the Year”. Också Anna-Stina Takala, hennes kollegor och  Botkyrka kommun nomineras för deras insatser i censurens och inskränkthetens tjänst. Motiveringen för postmodernismen lyder: ”En tes vars praktiska användning är att inskränka och förkväva den fria tanken är inget annat än diktatur. Att maskera den till ”godhet” är som att sminka en ko. Det kan se snyggt ut på avstånd men ju närmre man kommer desto mer avskyvärt upptäcker man att det är. Det gör tesen och dess proselyter till formfulländade kandidater.”

Motiveringen i fallet Botkyrka lyder: ”Aldrig tidigare har det varit mer tydligt att pk-tänkandet och inskränktheten har fått övertrumfa den fria tanken och ordet. Ni har gjort er till lakejer för denna syn och har därmed också bidragit till just censur i kulturlivet. Stalin, Mao och Lenin men inte heller Hitler, kunde känt en större samhörighet med dessa tankar som nu får florera. Värdigt för en pristagare av foliehatten minsann även om det är att ge er utmärkelsen i förskott.”

Samma gamla åsiktsfascism

I dagens SVD serveras vi en del sanningar slängda rakt i ansiktet. På kultursidorna (var annars?) under rubriken ”Köttätandet som omedvetet trossystem” får alla köttätare veta att de ingår i en global kultur som rättfärdigar sitt ätande med argument som bär dragen av en religions. Artikelförfattaren Amelie Björck firar nya triumfer när hon utropar att veganismen minsann har rönt storslagna segrar på sistone. Inte minst sedan sådana storheter som Beyoncé har deklarerat att hon och maken Jay-Z ska hålla sig till vegetarisk föda fortsättningsvis. Fast Beyoncé får samtidigt en känga därför att hon har ju begått dödssynden att bära päls, vilket inte minst har blivit en snackis i veganvärlden. Ja, hon åberopar till och med i sin iver över köttätandets fördärvlighet Pytagoras och hans lärjungar som fördömde köttätandet som barbari. I dennes bok ”Moralia” ställs köttätarna till svars för sitt omoraliska leverne, argumenten staplas på varandra men utgången är på förhand redan given. Köttätarnas förtappade livsföring är det som egentligen står till svars och de blir naturligtvis också förloraren. Författaren har ju konstruerat dialogen så att dessa framstår som de lösaktiga skörlevnadsmänniskor som han anser att de är.

Artikeln i dess helhet från SVD 20140812

Också referenserna till litteratur är rikligt förekommande i artikeln. Melanie Joy och hennes argumentation åberopas. Hon är ju psykolog och kan därmed skänka oss lite förståelse hur dessa missledda tänker och fungerar. Hon har ju dessutom lite lägligt skrivit en bok som fördömer fenomenet köttätande, titeln ”Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor” är talande. Vill vi får vi nya uppslag till nya revolutionerande tankegångar, kan vi alltid rapa upp innehållet i böcker som Safran Foers ”Äta djur” och Lisa Gålmarks ”Skönheter och odjur” (snygg titel där som INTE alls färgar tankarna redan i titeln; Freakshow Fredriks anmärkning). Vidare kan vi inmundiga kunskap om att när vi ser en korv reagerar vi inte längre, korven liknar ju inte längre grisen den en gång var. Korven har fört oss på andra, vilseledande tankebanor och vi kan därmed inte känslomässigt referera till grisen dödskval. Bakom allt detta förvirrade och felaktiga tänkande skymtar, surprise surprise, den allomstädes närvarande manliga ondskan. Han utropas i artikeln till ”den vite köttätande, högpresterande mannen är på topp” när den makthierarki artikelförfattaren tycker sig se beskrivs. För att understryka sin politiska korrekthet kastar hon till och med in ett ”hen”. Jag känner att jag rör mig på upptrampade stigar och det känns så tryggt så tryggt. Till sist blir vi varse om smaklösheten i hela systemet. Att kor hålls ständigt gravida för att producera vår älskade mjölk, att kalvar skiljs från kossorna för att bli kotletter blott några veckor gamla, är en del av den beskrivning vi får ta del av. ”Karnismen” som hela systemet kallas i artikeln, framställs för vad det är – ord och inga visor. Till sist uppmanas vi underförstått att för att kunna förstå att vi måste bryta vårt beroende av mejerivaror, måste vi insupa dessa kunskaper artikeln ger och till sist känna hur mjölken ”börjar smaka ont i munnen”.

 
Artikelförfattarinnan Amelie Björck från Lunds Språk- och Litteraturcentrum Foto: LU

Jo, jag medger att jag efter att ha läst artikeln är förstummad. Det smakar också ont, så mycket är sant. Men inte av den anledningen som artikelförfattaren ville om jag gissar rätt. Nej, den dåliga smaken i min mun handlar om helt andra saker än mjölk eller kotletter. Innan du fortsätter att läsa vill jag förtydliga en sak. Avsikten med denna artikel är INTE att ta ställning till vare sig köttätande eller vegetarisk livsföring, det är helt och hållet vid sidan av artikelns syfte.
Det som istället gör mig något förvirrad är följande. Är jag inte den person som måste bestämma en sån sak som vad jag ska äta helt och hållet själv? Uppenbarligen inte, för i den nya sköna medievärlden vet jag inte längre mitt eget bästa. Jag måste därför skrivas på näsan och övertygas om hur fel jag har, den egna viljan och åsikten är ovidkommande. För att kunna visa den tesen måste man naturligtvis ha någon form av auktoritet. Amelie Björck är forskare i litteraturvetenskap och filosofie doktor, det får vi med önskvärd tydlighet veta i eftertexterna. Om en så ”pålitlig” och ”upphöjd” person tycker något så ”fint” och ”övertygande”, då måste det ju också vara sant. Sorgligt eftersom mynt oftast har två sidor. Hade Amelie ägnat sig åt den andra sidan av detta mynt, hade hon kunnat stoltsera med att hon visste vad objektivitet var. Numer tycks ju humanistisk forskning helt och hållet ha övergett detta begrepp, vilket bara gör Amelie till en typisk produkt av sin tid och miljö. Tyvärr har hon som så många av hennes kollegor dock missuppfattat en sak, objektivitet är ett måste för att humanistisk forskning över huvud taget ska fungera. Utan just objektivitet blir den nämligen inte längre trovärdig. Forskningen blir precis som hennes artikel är ett gyllene exempel på, ett inlägg i debatten där den förvandlas från kunskapsbärare och -förmedlare till en megafon för propaganda. Något som förvandlar forskning till något helt annat än ordet implicerar. Ett alltför tydligt tecken i tiden är tyvärr att just humaniora används för att legitimera tyckande istället för att vara det som det var tänkt – ett sätt att uppnå vetenskapliga landvinningar. Att jag som humanist måste konstatera detta känns extra smärtsamt, men ändå nödvändigt.

 
Vad artikeln tycks handla om, men bara på ytan

Att jag och du INTE ska kunna välja själv är tillräckligt otäckt. Att vi med smaklösa, känslomässigt anspelade och ensidigt skildrade artiklar ska ”övertygas om det rätta sättet att tänka”, känns som samma unkna hjärntvättsverksamhet som SVT håller på med i feminismens namn. Men någonstans är det ändå logiskt. Vi har nämligen fått en journalistkår som ser det som sin uppgift att uppfostra oss och se till att vi tänker rätt. Bakom artikeln skymtar ju någon redaktör som råkar vara journalist, i varje fall förhoppningsvis. En del av dem har ju inte ens utbildning till yrket ungefär som Robert Aschberg, men de kan kalla sig journalister ändå för det innebär ju prestige och makt. Nu har det blivit SVD:s tur att börja göra den resan som DN påbörjade för ca fem år sedan. En resa rakt ner i helvetet av osaklighet och enskildas åsikter, dåligt maskerade till en objektiv sanning. En sanning dessa artiklar alltså inte ens kommer i närheten av.
Löjesguiden vill härmed nominera Sveriges journalistkår, i varje fall större delen av den eftersom undantag finns, till den kommande utdelningen av priset för ”Foliehatt of the Year”. Nomineringsmotivationen lyder: ”För er enträgna och målinriktade kamp för att upplysa oss medborgare om hur fel vi har och hur vi måste tänka istället för att kunna kalla oss rättrogna. Också för er målmedvetna strävan att i statssocialismens namn uppfostra och inlemma oss i det koncensusled som vi alla måste marschera i, är imponerande.”