Goda människor?

I kölvattnet på Adam Tenstas tilltag i TV4, inslag nedan och Zara Larssons korkade turer i media är det mer än dags att starta debatten om så kallade ”goda människor” och deras förehavanden. Är de så goda som de hävdar? Är de verkligen så ”inkluderande”? Svaret på frågorna är tyvärr nej. Frågor som dessutom är dubbelt relevanta då Adam Tensta för så sent som fem år sedan själv använde ett betydligt mer vidrigt ord än ”n****” i en intervju i Metro.

Dagens exempel är något av ett skräckens sådana som inte tål dagens ljus. Detta gäller särskilt om man säger sig tillhöra ”de goda”. För i bakvattnet på hyllningarna åt Zara Larssons och Adam Tensta pågår ett helt annat spel som är betydligt mer cyniskt. Ett efterspel som innefattar hot, grova påhopp och ren vidrighet. Det är vad som nu ha drabbat Louise Andersson Bodin som hade mage att använda ordet ”n?#!%”, ett ord jag alltså inte använder trots att jag vill kunna berätta då det är så känsloladdat och förbjudet enligt vissa.

Titta på videon nedan, den är ett vittnesmål om något så sjukt i vårt samhälle som det rena hatet. Kom ihåg att hatet inte kommer från vare sig Breivik-anhängare eller de som sägs hata, det kommer från dem som hävdar att de är så goda. Här avslöjar Louise Andersson Bodin hur hon har fått utstå den renaste av ondska efter händelsen. Folk som aldrig har sett hennes videoklipp menar att hon borde våldtagen analt, skjutas m.m.

Hon avslöjar också hur TV 4 har agerat i sammanhanget, först kallar man ihop ett telefonmöte där man tycker att bara hon tar bort sitt inlägg är allt okej. Hon är ju trots allt enligt all logik och dom inte rasist. När detta väl är gjort hänger man ut henne åt vargarna genom att vända henne ryggen och senare också sparka henne från ett kommande samarbete. Snyggt gjort där TV 4, ni har verkligen visat vad ett smutsigt beteende innebär. Den mediala teatern kring hela debatten har bloggen Susannas Crowbar skrivit mer om.

Kevin Costner fick dansa med vargar, Louise Andersson Bodin hängdes ut till dom av
TV 4. Så olika ser verkligheten ut när medieagendan har sin gång. Foto: Wikimedia

Det sjukaste är dock de som har vunnit på situationen och deras beteende och agerande dvs Adam Tensta och hans management som måste varit de som låg bakom kuppen. Av naturliga skäl är de tysta, de har ju en mediestrategi att skydda. Det är eventuellt anledningen till att man inte heller vill avslöja att det hela gjordes för att sätta fokus på Adams nya skiva, inte rasismen. Man vägrar till och med från deras sida att ens tala om att beteendet man själv har satt igång inte är okej, en åtgärd som hade varit mycket lätt att vidta.

Tyvärr är inte Adam Tensta vare sig ensam eller värst i debatten. Den alltid så uppmärksamhetsivriga Zara Larsson är ju också hon artist. Hennes inlägg i debatten har hittills mest handlat om rena seriekrocken i smaklösheter där bl a alla alla män skulle dö en plågsam död som Juicyplay kunde skriva om. Hon figurerade också i artiklar där hon kunde berätta om hatet som riktats mot henne som denna i SVD.

Hon valde dock inte att stanna där. När personer som Per Gudmundson skrev följande artikel i SVD full med klokheter, valde hon istället att gå till motoffensiv också mot honom vilket hon gjorde på följande sätt som Nyheter Idag kan berätta om. Inte ens efter den härdsmältan stannade den av frustration ångande Zara upp.

Härdsmältan i debatten är total. De som säger sig vara goda är onda, och de som blir utpekade är oftast oskyldiga. Ovanpå hela soppan flyter artister som Adam Tensta och Zara Larsson fram på godhetens flodvåg trots att också de har stor skuld i det inträffade Foto: Sv. Wikipedia

Istället la hon upp ett inlägg på sin blogg fullt med förringande omdömen om Louise och hyllande om Tensta. Den hatade hade blivit den som hatar. Hon har dessutom valt en ”utmärkt” ursäkt för bristen på gott beteende när hon som här på SVT:s sajt menar att hennes hat bara är ett svar på allt hat. Snacka om att friskriva sig från allt ansvar. Mer om hennes snuttifierade agenda kan man läsa om på bloggen Motpol.

Det är lite roande och tankeväckande att se Zara Larssons alla dikeskörningar. De är nämligen som sinnebilden av hela den rörelse som så gärna klappar sig själva på axeln med ett leende och ”vetskapen” om hur goda de är. De drar fram på nätet och skördar sina offer, allt för att de är så himla goda. Mer läsning om Zaras tillkortakommanden i debatten finns på Genusdebatten.

Till och med när dessa personer är ondskefulla är de rättfärdiga för de skapar ju godhet och rättvisa ur sitt något skruvade synsätt. Människor som Louise Andersson Bodin som kanske står i vägen för deras visioner eller helt enkelt inte passar in i mallen, slänger man så gärna under bussen. Allt för att man är så god. Om hur goda de är kan man också läsa om på WTF Toklandets blogg.

Dagens änglalika varelser tycks tro att man gärna får vara ond bara man döljer det bakom en mask. Ondska är dock ondska i vilken färg eller form den än kommer i Foto: IMDB

Inte ens när det är så uppenbart som i fallet Louise Andersson Bodin kommer de till insikt. Det är som om de var totalt döva och blinda inför sitt egna beteende. Det är samma mekanismer som alltid. Bakom goda fina intentioner kan man dölja de egentliga och i gruppen döljs den egna identiteten samt det egna beteendet. Man är de facto inte längre ansvarig för någonting – inte ens det allra vidrigaste. Näthat har också bloggen Fnordspotting gjort ett inlägg om som du hittar här.

Den smärtsamma sanningen också för denna nätokrati är dock att det kan aldrig vara ”godhet” att i drev dra fram och smäda, smutskasta och förnedra. En tjej som Louise Andersson Bodin hotas med att sodomeras, bloggare ombeds hålla käften för att de har fel åsikter och debattörer kallas vid namn inte ens värda att nämna. Den sanningen tål nog trots prisutdelning i godhet inte dagens ljus.

Extra smärtsamt blir det då den kommer från en löst sammansatt rörelse som vill utmåla sig som något annat än vad den är i rent propagandasyfte. ”De goda” är helt enkelt ondskan personifierade, det har fallet Louise Andersson Bodin lärt i varje fall mig. Det spelar ingen roll att man låtsas vara något, det är vad man är som är det som till sist fäller avgörandet. Läs här om hur t ex Catherine Fahlgren som står bakom bloggen Cattasbubbla blev behandlad av nätokratin.

Man bör hålla i minnet att också Lucifer hade vingar på ryggen. Det är inte så att man per definition är god bara för att dessa råkar ha satts dit av de egna.
Foto: Wikipedia Gustave Dore

Löjesguiden nominerar idag de näthatande godhetsapostlarna som grupp till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med nätokratins självklara rätt drar ni fram under godhetens flagga. Gång på gång får vi dock smakprov på vad ni egentligen är och vad som i själva verket driver er. Hat, hot, och ren och skär dumhet är resultatet, allt för att tysta och få människor att falla in i era smutsiga led. Att artister som Adam Tensta och Zara Larsson ställer sig i spetsen för denna ljusskygga verksamhet, är snarare tecken på uppmärksamhetstörst och att man har identifierat vad som är grunden för dagens medie-agenda.”

också artisterna Adam Tensta och Zara Larsson nomineras till priset. Motiveringen för dom lyder: ”Som förebilder och idoler borde ni agera med ansvar. Istället väljer ni att marknadsföra er på andras bekostnad. Uppmärksamhet, klick och tidningsrubriker tycks vara det moderna sättet att kränga skivor. Den metod ni har valt lämnar dock en rätt fadd smak i munnen. Det borde det göra också på er om ni tog just detta ansvar.”

Ekon Av En Svunnen Tid

Ideologier som nazism, fascism men framför allt kommunism använde i sin linda flitigt konsten som verktyg för propaganda. Sjungande och dansande barn, fabriksarbetare och bönder som hyllade sina ledare var vanligt förekommande motiv. Ingenstans nämndes i vanlig ordning de fasor som utspelades bakom de glättiga fasaderna. Ingenting nämndes om censuren, förtrycket eller inskränkningarna för de oliktänkande. I vissa fall också döden för den som opponerade sig.

Välmående, politiskt engagerade människor med ett brinnande engagemang som älskar sina ledare – det var så man ville framställa diktatorer som hade blod på händerna. Dagens diktatorer är mer nedtonade men budskapet och metoderna är desamma Foto: Wikimedia

Vi tror nog i vår tid att vi är förskonade från detta och att det tillhör ett passerat decennium, inget kunde bli mer fel. Propagandan ser bara annorlunda ut och siktar in sig på andra saker, men i grunden är det samma fenomen nu som då. Lydiga små kulturaktivister belönas med jobb, lägenhet och en karriär i stugvärmen på Södermalm. Gör du inte som de säger drabbas du av yrkesförbud, utfrysning, ryktesspridning på det alltid så fina och solidariska PK-malm.

Kulturen används som propagandamaskin men framför allt har artisterna blivit megafoner för en åskådning/ideologi som i förlängningen också gynnar dem i deras karriär. Precis som under nazismens och kommunismens glada dagar används den också som förtryckarmaskin där alla med ”rätt åsikt” premieras. Det ena ger det andra och de lever så lyckligt i sin symbios. Godhetspoäng är en lättframkomlig väg som ger den så åtråvärda uppmärksamheten i media och ger förhoppningsvis också större försäljning.

För att höras gäller det att skrika högst. Likadant om man vill få uppmärksamhet och kränga skivor. Här lever media och artister i symbios där klick, annonsintäkter, skivförsäljning och personlig uppmärksamhet är det som står på spel Foto: Wikimedia

I det här spelet är hyckleriet inget man värjer sig för, allt för en spänn och då är alla medel tillåtna. Medias representanter är antingen för korkade/naiva eller en del av spelet där också deras intäkter säkras av antalet klick och läsare. Också här finns alltså inga hämningar. Det är därför vi ser det uppskruvade tonläget. Att skrika högst och att dessutom använda sig av hel- eller halvvulgära tricks som för en tid sedan skulle hamnat i svarta boken är snarare regel än undantag. Alltför att gynna den egna karriären och samtidigt generera klick.

Idag är kulturens roll att verka för jämställdhet som i Zara Larssons fall. Den förvirrade debatt som har präglat agendan framför allt från hennes helhycklande håll är svårslagen.
Också Adam Tensta har slagit ett slag för hyckleriet. Hans numer berömda uttåg ur TV4:s studio för att protestera mot ”vardagsrasismen” blev ju tokhyllat av både medieelit och artist-dito. Klippet hittar du här från Youtube.

Han skrev för att understryka sin poäng en debattartikel i Aftonbladet. Där gick han till hårt angrepp mot Louise Andersson Bodin som på sin Youtube-kanal hade haft mage att använda ordet ”neger”. Det hela slutade med att hon fick sparken under spektakulära former där TV 4 anklagades för att smita från sitt ansvar genom att helt enkelt offra henne istället för att ta skulden själva. I bland annat i DN kunde man läsa detta resonemang.

Men hur godhjärtat än Adam Tenstas tilltag såg ut, klingade några saker falskt. För det första, hur förklarar han att tilltaget kom strax före det att han ska släppa en ny skiva? Är händelsen verkligen bara ett anti-rasistiskt ställningstagande? Jag och andra tvivlar! Det kan mycket väl vara ett nytt smutsigt sätt att marknadsföra sig och sin skiva. För precis som Zara Larsson har Adam Tensta blivit en omskriven person. Uppmärksamhet är detsamma som potentiell försäljning som vi ju alla vet.

Den andra frågan som infinner sig är hur trovärdigt hans tilltag var. Visst, slå ett slag mot en förment rasism kan väl alla sympatisera med. Om däremot denna ambition motsägs genom att avsändaren själv använder grovt nedsättande språk som i följande intervju i Metro, då förvandlas istället budskapet till hyckleri.

Den fula nunan som nu skymtar är inte så smickrande för en godhetsrörelse som rider på sin egna förträfflighet.

I intervjun avslöjas det att han då inte såg några som helst problem att använda ord som ”nigger”, ”bitches” eller ”hoes”, alla orden djupt kränkande. Det gäller väl att rätt person använder dem. En vit medelålders kvinnas privilegium kan inte innefatta att få använda ett mildare ord när andra med självklar rätt använder ett språk som är sårande både för den ena och den andra personen.

Här gör sig den skruvade logiken som bara godhetsrörelsen kan slänga sig med gällande igen. En vit kvinna, än mer ofta vita medelålders vita män, är per definition del av den härskande klassen. Därmed är hennes tilltag mer graverande trots hennes mildare ordval. När Adam däremot använder både ”nigger”, ”bitches” och ”hoes” så slår han ju bara underifrån. Han får helt enkelt som lägre i den postkoloniala tombolan använda ord som ingen annan får ens yppa.

I vanlig ordning var det dock ingen bland artist- och medieeliten som reagerade på dessa fakta. Istället ägnade man all sin tid åt att tokhylla Adam Tensta för hans både tveksamma och hycklande tilltag. På sajten Resumé hittar du ett reportage om dessa och deras hyllningar. De annars så feministiska fanatikerna reagerade inte ens på att det nu var en kvinna/tjej som blev mobbad. Annars hade denna elit gärna tagit fajten men varför var de så tysta nu? Läs mer om detta på WTF Toklandet.

En gång i tiden kanske tombolan var så här oskyldig, numer är insatserna högre. Intersektionalitets-tombolan har sett till den saken Foto: Youtube

Ja elit och elit, man kan inte kalla människor en ”elit” när de t ex stavar ordet ”rasistiska” r-a-c-i-s-t-i-s-k-a eller konstruerar en mening som ”På bästa tänkbara sätt”. Inte heller ordet ”dro” återfinns i det svenska språket trots att det skrivs av en journalist. Jag kallar inte personer som är kapabla att skapa så undermåliga meningar, stavningar och ord för ”elit”, däremot fungerar ”kretiner”.

Om vi för en stund stannar där och leker lite med tankarna blir det hela mer intressant. Allt du behöver göra är att byta ut ordet ”vit” mot ”jude” så kan du höra ekot av det förgångna. ”Vit kvinna”, oftare dock ”vit man”, är dagens judar. De som däremot bär offerkoftan har tyvärr stickat denna med så jäkligt grova maskor att det får koftan att se ut som den vore fuskstickad. Det är i det sammanhanget både Malena Ernman, Zara Larsson och Adam Tensta hör hemma – bland de fuskstickade offerkoftorna.

Om man nu ger sig i kast med att sticka en offerkofta bör nog maskorna sitta tätare än de har gjort hittills. Alla de argument och resonemang som har förts har snarare präglats av plakatpolitiska pamfletter snarare än sakargument Foto: ”Ribbed knitting multicolour”. Licensed under CC BY-SA 1.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ribbed_knitting_multicolour.jpg#/media/File:Ribbed_knitting_multicolour.jpg

Mediateater och cirkuskonster skulle man kunna kalla det hela som Susanna Varis så fyndigt har myntat det på sin blogg. Det är en tragedi vi ser och den är inte så upplyftande tyvärr. Jag hade föredragit gapflabbet man kan leverera åt dårskapen i en Molière-pjäs, men det som nu utspelar sig är bara tragiskt.

För kom ihåg en detalj i det hela som sänder en kåre av rysningar längs ryggraden. Priset som nu ska betalas är att en person – Louise Andersson Bodin – har fått sitt liv sönder-slaget borde enligt logikens lagar vara för högt. Istället står den samlade artisteliten anförd av godhetsminister Malena Ernman på talartribunalen och applåderar. Och ekot av en svunnen tid hörs igen.

Olika skrud, men samma innehåll skulle man kunna sammanfatta det som. Pudelns kärna är inte om Adam Tensta slår ett slag för eller emot något. Istället är det hur vi kan tillåta en person att fälla vilka kommentarer som helst, medan en annan dras ner i helvetet för vad som i jämförelse är rena trivialiteten? Hur kan vi tillåta att dessa krafter håller på att skapa ett samhälle som de säger bygger på jämställdhet, när det i själva verket bygger på att vi alla ska behandlas olika?

Aha, det var så de menade. De som gillar olika gillar i själva verket helt enkelt ett samhälle där vi behandlas olika och är att betrakta som olika mycket värda. Hur ska man annars tolka bristen på kritik för Adam Tenstas tilltag? Foto: Aftonbladet

Löjesguiden nominerar idag Adam Tensta till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där samtalet slutar tar tydligen numer den politiska teatern och de stora gesterna vid. Här har vi ett praktexempel på hur du som person talar så vackert om en sak, men menar en annan. Vi har sett samma dramaturgiska grepp igen och igen, men ingen har som du Adam fulländat denna konstform i ett tydligare exempel än detta. Tack för att du som person nu har tydliggjort det som vi ”på vår sida” har tjatat om hela tiden, det hela är en veritabel guldgruva.”