Den missriktade omtanken

Enligt Per Albin Hansson skulle det offentliga samhället vara liktydigt med ”det goda samhället”. Men hur lever dagens politiker egentligen upp till de stolta paroller som en gång byggde välfärden? Hur väl lever systemet upp till något så förpliktigande som ”det goda samhället”? Tyvärr är det ömsom vin, ömsom vatten. För det är tyvärr långt ifrån alltid som samhället är just det ”goda samhället”.

Ibland finns helt enkelt inte resurserna, ibland är det som om man medvetet drog allt i långbänk för att slippa kostnaderna (Sydöstran; Archive). Det jag talar om är kommuner som vägrar att betala för det de har en lagstadgad skyldighet att tillhandahålla, som t ex service och vård åt äldre eller handikappade. Resultatet kan bli som för stackars Stefan i artikeln, en ren Kafka-lik situation där man i stort sett är helt utelämnad åt andra krafter än de egna. Byråkrati och snålhet i en häxblandning som till sist lämnar den enskilde rättslös.

Soppan det offentliga skapar är ibland monumental, men också präglad av snålhet. De som har betalat för att kunna försäkra sig om trygghet ställs utan. Har man däremot inte betalat en spänn i skatt finns det däremot pengar (Aftonbladet; Archive). Exempel på att det finns kostnader och kostnader. Vissa tar man, andra tar man inte i med tång. Selektionsförmågan tycks total och det är snart kostnader som inte bara svider utan som också skaver i folks rättsmedvetande.

SoppaDet offentliga präglas allt som oftast av en enda soppa. Kvar blir bara kostnaden och förstörda skatteresurser. Foto: By Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17201694

Det värsta är just att det är de som står för kostnaderna som tycks dra det kortaste strået. Ett faktum som undergräver betalningsviljan och som så småningom kommer att luckra upp välfärden om det får gå för långt. Välfärden som vi känner den, kan vara ett minne blott om folk känner att de inte får något för sina pengar helt enkelt. Högre och högre skatter borde följas av högre och högre omtanke om hur pengarna används och en större omtanke om den som betalar dvs skattebetalarna. Istället tycks det vara tvärtom.

När man till och med går så långt som Vänsterpartiet och ser till att också de som vistas här illegalt (Norrbottens Kuriren; Archive) får ta del, har någon anständighetsgräns passerats. Det offentliga tillhör medborgaren, inte Vänsterpartiets ”nu-ska-vi-köpa-röster-kommando”. Den som betalar är också den som bestämmer och den som ska kunna ta del av sina pengar, så enkelt är det.

Men den ofantliga sektorn begår fler övergrepp. Vad sägs om lagbrott (GP; Archive) som alla andra än det offentliga skulle fått straff för. När stat eller kommun medvetet eller omedvetet blir indragen i väldigt tveksamma, kanske rent av ljusskygg verksamhet, är något ruttet i konungariket Sverige. I det här exemplet är det Göteborgs kommun som har gjort bort sig och det borde inte ha varit så svårt att dubbelkolla innan man ingår avtal. Svartbygge som det rör sig om är trots allt ett rätt grovt brott.

Ett annat fenomen offentliga pengar bidrar till, är undanträngningseffekterna som uppstår när man skattesubventionerar kostnader för arbetskraft. Skattefinansierade arbeten (Arbetet; Archive) har varit en grundbult i svensk ekonomi sedan 1930-talet. Under hela perioden har diskussionens vågor gått höga, subventionerade jobb tränger undan ”riktiga”. Anledningen är att subventionerade jobb är billigare. Det finns inget incitament att anställa en person med full lön när man kan komma undan med lägre kostnad.

Shall we let him get away with it. Let's go everybody - Keep `em firingNär det offentliga subventionerar löner finns ingen anledning att anställa andra till fullt pris. Det skapar en undanträngningseffekt och både det offentliga och det privata kommer undan med ren lönedumpning Foto: Wikimedia Commons

Istället blir åtgärden ett nollsummespel där grupper som har extra svårt att få in en fot på arbetsmarknaden går från skattesubventionerade jobb till nya. Vad som var tänkt som en tillfällig lösning, börjar alltmer likna en permanent. Inga nya jobb skapas utan istället är hela idén bara en kostnadsdumpning som både det privata och det offentliga använder för att sänka sina kostnader. Den enskilde arbetslöse är som vanligt den stora förloraren eftersom jobben är tillfälliga och oftast inte ens leder till riktiga jobb.

Metoden används dessutom flitigt för att putsa till statistiken. Ingen sida är här sämre eller bättre, alla är lika goda kålsupare. Anledningen är att ingen får ökat väljarstöd av ökade arbetslöshetssiffror. Att gömma undan folk i åtgärder för att undvika väljarnas vrede, har blivit en nationalsport. Det lär inte heller bli en hit bland väljarna att säga sanningen. Sverige skapar inte längre nya jobb, vi går kräftgång. Allt vi tycks kunna svara med är skattefinansierade jobb varav en del av den tveksamma (SVT; Archive) sorten.

Från finansdepartement till de olika underliggande departementen, finansen är ju ett mycket tongivande departement med en mäktig minister, går ständiga dekret ut om att göra något åt kostnaderna. Men också att ”fixa till statistiken” är en populär sport. Öppet och ärligt redovisade siffror över arbetslösheten lär som sagt inte bli en valvinnare, här är goda råd dyra. Stora summor satsas alltså på att gömma undan Sveriges dåliga samvete istället för att se till att hjulen kommer i rullning.

På område efter område rullar alltså pengarna i en strid ström till ibland rent ohälsosamt korkade saker. Gustav Möller  gamla valspråk (Socialdemokraterna; Archive) om att ”Varje förslösad skattekrona, är en stöld av folket” (borde det inte heta ”från folket”?) är som bortblåst. Det mest ironiska är dock att det parti som en gång myntade uttrycket nu själva är de som står för ett gigantiskt slöseri.

SpargrisSvenska skattepengar slösas bort och det bästa sättet att beskriva många projekt är ren penningförstörelse. Sänkt skatt och minskad offentlig sektor borde vara en självklarhet men är det inte i dagens Sverige. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen men främst Socialdemokraterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Världens högsta skatt men också världens mest missriktade hushållning med pengarna är ett faktum. När det offentliga är framme fortsätter pengarna att rulla. Två partier, V och Mp, tycks också ha missuppfattat vad pengarna ska gå till. De som aldrig har betalat ska ha allt, de som däremot har betalat får allt mindre. Det gör er allihop till goda kandidater till priset”