Läste följande i Kristianstadsbladet artikel och tyckte en sak var mycket märklig. Varje gång en feminist eller feministanstruken skribent ska skriva sin kolumn, ledare eller artikel så dyker det så där lagom lägligt upp en person som bekräftar deras bild av hatet. Denna person har alltid en plump kommentar att leverera och denna påtalar alltid just detta förakt för bland annat feminismen som artikelförfattaren försöker att bevisa.
Fåtalets hat snubblar snart sagt varje journalist över när de ska berätta sina historier. En mer intressant fråga är varför de inte kan se motsatta sidans hat
Slump, sammanträffande eller faktiskt sanning? Jag vet inte, men känslan i maggropen säger mig att det är omöjligen kan slumpa sig så att dessa människor bara ”råkar” korsa deras spår igen och igen. Varje gång Lars Lindström, Lukas Ernryd eller någon annan feministisk skribent ska till att skriva sina minst lika föraktfulla artiklar, exempel från Lars Lindström här i Expressen, så finns plötsligt hur många exempel som helst på hatet.
Samtidigt som dessa hatare alltid dyker upp i alla sammanhang, passar man på att inte nämna ett ord om de egna tillkortakommandena på området. Lars Lindströms artikel ovan är ett exempel som är tydligt nog, men vad sägs om nästa man med problem med misandri. Vad annat kan man kalla Rickard Söderbergs manshatande och samtidigt vansinnigt felaktiga artikel i Metro där faktafelen haglade?
Rickard Söderberg utsattes för en hatkampanj, han svarade med att skriva en av de mest hatiska artiklarna om män hittills. Hur misandri rimmar med att han är bög är dock fortfarande en gåta Foto: Metro
Inte heller lägger de särskilt stor vikt vid det kvinnliga hat som kommer fram i debatten. Aldrig nämns de otaliga artiklar signerade olika kvinnor, eller rättare sagt unga tjejer, vars hemska ton är vida överskridande de som hörs från ”andra sidans” debattörer.
Här nämns inte Anny Berglins artikel i (Anti-)Nyheter 24, eller Malena Ernmans skruvade resonemang kring den nya 500-lappen, mer om det i Expressen. Där blev plötsligt Birgit Nilsson som aldrig tog politisk ställning nu utsatt för krav på bojkott för att hon hade mage att tolka Wagner. Samme Wagner var ju antisemit men vem var inte det i 1800-talets Europa där företeelsen var vanligare än fotvårtor? Vi får heller aldrig läsa om hur feminism ser ut när bortskämda brats som Zara Larsson ger sig in i debatten genom sin blogg.
Det är som om journalistik av idag ser grandet i andras ögon men inte bjälken i det egna. Man kan inte förklara det med att de är blinda, de ser ju trots allt, men nog är de väldigt närsynta
Man får komma ihåg att en del av de här vindkantringarna kommer från journalister, journalister som alltså blir megafoner snarare än objektiva nyhetsförmedlare. Här använder de istället sina kanaler och sitt inflytande till att sprida propaganda istället för journalistik. Hur propaganda och objektivitet fungerar ihop behöver man inte heta Einstein i efternamn för att förstå, det fungerar nämligen inte alls. Istället har vi fått en yrkeskår som när och närs av den korkade radikalism som genererar så mycket uppmärksamhet. De har helt enkelt blivit lydiga små hustomtar, exempel från SVD hittar du här.
Så den stora frågan blir om sanningshalten i alla de artiklar där antifeminister utmålas som de hatare och Breivikare de är i feministers ögon? Kan man tro på uppgiften om den aggressive mannen på festen som Lukas Ernryd beskriver i Kristianstadsbladet? Lukas medger ju själv att hans uppgift är en andrahandsuppgift och sådana är sällan eller aldrig särskilt pålitliga. Kan artikelns hatande unge mans utfall mot Gudrun Schyman förklaras på något annat sätt än det beskrivna?
Inte ens när historier innehåller ifrågasättbara ”fakta” reagerar journalister. De är mer intresserade av att beskriva de kulor som inte kan ses men som sågs ändå. Tvivlar man på dessa ”fakta” är man Breivik, dvs han som sköt Foto Aftonbladet
Frågorna är många men som vanligt finns inga svar, särskilt inte från den journalistkår som är satta att just skriva om sanningen. Man kan nog lugnt dra slutsatsen att det är för mycket begärt av denna kår att förvänta sig ens ett uns av sanning. Det är den enda sanningen man kan konstatera efter artikeln i Kristianstadsbladet. Mest sorgliga är dock egentligen inte att de är genomskådade i det hänseendet, utan att de gör oreparerbar skada för lång tid framöver då de inte längre är vare sig trovärdiga eller objektiva.
Den enkla slutsatsen är att journalister är ett slags lackmuspapper på hur vårt samhälle och samhällsdebatten mår. Av den kan man konstatera att lackmuspappret visar rött, vi mår helt enkelt inte så bra i det här landet. När journalister används till propaganda och där misstänkta lögner är grunden för deras reportage, är det något som felar. Det är det enda som journalisterna har lyckats bevisa, i varje fall för mig.
Rött lackmuspapper visar på en definitiv buklandning i samhällsdebatten, det visar om inte annat flera artiklar Foto: Wikimedia
Löjesguiden nominerar idag journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ert oberoende är ett minne blott. Den tid då ni som yrkesgrupp hade objektivitetsbegreppet som ledstjärna är tyvärr sedan länge över. Jakten på klick, att berätta historien och rent egoistiska skäl som era egna värderingar är det som satte p för detta. När ni så blir lydiga verktyg i händerna på krafter ni lever i symbios med är ni inte längre trovärdiga. Därför är ni också välförtjänta kandidater till priset.”
Om ämnet kulturjournalister och särskilt sådana på DN, har Fnordspotting skrivit om som kan rekommenderas för vidare läsning.
Löjesguiden 